tag:blogger.com,1999:blog-15235349185740514922024-03-14T11:53:11.122+01:00Ingemars nya blogg"You have enemies ? Good, that means that you have stood up for something, sometime in your life." (Winston Churchill)Ingemar E. L. Göranssonhttp://www.blogger.com/profile/12457351467164360194noreply@blogger.comBlogger577125tag:blogger.com,1999:blog-1523534918574051492.post-75019014877120914902015-02-19T14:29:00.001+01:002015-02-19T14:29:12.170+01:00Tre trallande jäntor<p>TRE TRALLANDE JÄNTOR</p> <p><i>(Novell # 5 i en serie om 10-12 st som kommer att publiceras i bokform våren 2015 om Leif Ekenberg, kriminalpolis. Noveller om vår tid och brott som en social företeelse.)</i></p> <p><a href="http://lh4.ggpht.com/-VhigraZnyf0/VL0vUjM0otI/AAAAAAAACoE/e5v7sYdv-2c/s1600-h/bild%252520%2525288%252529%25255B3%25255D.jpg"><img title="bild (8)" border="0" alt="bild (8)" src="http://lh3.ggpht.com/-NvCNGtaLGdM/VL0vYSzgbcI/AAAAAAAACoI/m404LCyKYe8/bild%252520%2525288%252529_thumb.jpg?imgmax=800" width="223" height="244" /></a></p> <p align="justify">Hade Kurt Johan Hilding Andersson kunnat berätta hade säkert de skyldiga blivit funna. Men nu kunde han inte det då det är sällan en människa som är död pratar och berättar. Än mindre en människa som blivit stympad på det mest groteska sätt. De brukar ha svårigheter att berätta vad som hänt dem. Nu tyckte inte de skyldiga att Kurt Johan Hilding Andersson var en människa utan något helt annat för annars hade de inte gjort det de gjorde. Deras handlingar kunde vid första anblicken synas vara extremt brutala och oförklarliga. Liket efter Kurt Johan Hilding Johansson kom att hittas med hans könsorgan nertryckt i halsen vilket hade varit tillräckligt för att de två konstaplarna i den polispatrull som kallats till fyndplatsen skulle, tyvärr ur utredningssynpunkt kontaminera brottsplatsen med våldsamma uppkastningar. Förlåtligt, men kom att spela en stor roll när utredningen skulle ge svaret på vem som gjort slut på livet för offret.</p> <p align="justify">Lars-Jonathan Västby var privatdetektiv. Han var på väg i sin Volvo av äldre modell. Han var på väg till Staden. Hans gamla Volvo, som inte såg mycket ut för världen, men som fungerade dock alldeles utmärkt. Visst hade han haft bättre tider. Då hade han åkt i nya hyrbilar som de välbeställda klienterna fått betala. Numera befann han sig på den nedre skalan av privatdetektivernas renomméstege. Inte för att han var undermålig eller dålig i sitt yrke. Tvärtom var han en ytterligt duktig utredare som han hellre kallade sig. Detta då han tyckte att yrkestiteln var alltför amerikaniserad och förde tankarna till Philip Marlowe och andra välkända litterära dito. Nej, hans tillvaro var numera att leta reda på bortsprungna äkta makar som ofta hittades gökandes på något slitet hotell ute i ingenstans. Eller försvunna ungdomar som av olika anledningar ville hålla sig borta.</p> <p align="justify">Hans förhållande till lagens två sidor var ganska bra. Det var också till nytta i arbetet. Information från poliskällor var inget svårt att få eller från halvkriminella då de trodde sig kunna tjäna på att förse L-J som han kallades av sina få vänner. Om man skulle beskriva L-J så var han i medelåldern, såg relativt sliten ut, oftast halvskäggig, ett ljust svagt grått hår som levde sitt eget liv. Klädseln var inte vad kan skulle kalla proper utan bestod av slitna jeans, T-tröjor, flanellskjortor och skinnjacka av äldre datum som under sommartid ersattes med en sliten skinnkavaj. Skillnaden mellan vinter och sommar var för L-J att på sommaren hade han sällan flanellskjortor på grund av att det blev för varmt. På fötterna hade han antingen joggingskor eller boots. </p> <p align="justify">L-J hade även en annan egenhet. Han var jazzfanatiker. Han spelade altsax och piano och han var duktig vilket hade manifesterats i att han var medlem av ett semiprofessionellt band med säte i London där han även hade sin särbo, Erica Wallis. En vacker, småväxt kvinna med latinskt påbrå. De två hade levt ett särboförhållande under de senaste fem-sex åren. Men ingen av dem ville ge upp sitt arbete. Varken Erica som hade sitt värv inom den engelska mentalvården och L-J såg inga möjligheter att hitta ett arbete som han kunde trivas med i London. Därav detta särboförhållande.</p> <p align="justify">Varför var nu L-J på väg till Staden? Orsaken var enkel. Han hade en klient som hade gett honom uppdraget att hitta hans numera vuxna dotter som hade försvunnit för ca två månader sedan. Dottern hette Hanna Ludvigsson och var lärare till yrket. När hon försvunnit uppgivet för familjen att hon återvänt till universitetet för att läsa ytterligare poäng i pedagogik och psykologi. Nu hade hon inte dykt upp på sina kurser på universitet i Staden utan bara försvunnit. Kontakten med familjen hade tystnat och föräldrar och syskon hade blivit alltmer oroliga. De hade kontaktat polisen när de insett att deras dotter var spårlöst försvunnen men polisen hade överhuvudtaget inte lyckats att uppbåda något spår. I det läget hade fadern tagit och slagit på Eniro och hittat L-J Västby och förmått honom att åta sig den tillsynes otacksamma uppgiften att hitta Hanna Ludvigsson.</p> <p align="justify">Så nu satt alltså Väsby i sin ålderstigna och precis som han själv slitna bil på väg mot Staden för att följa upp ett spår han hade lyckats få tag i. Enligt en kamrat till en kamrat hade samtidigt som att Hanna försvunnit skall två andra tjejer också rönt samma öde. De tre hade umgåtts sporadiskt med varandra under en tid. Inte dagligen, men med viss regelbundenhet. De hade haft vissa gemensamma intressen enligt L-J:s källa och också något annat som han inte kände till, men som skulle ha stor betydelse för att kitta ihop de tre flickornas vänskap. De var förutom Hanna, en Rosemari Waltenius och Gunilla Karlsson. Flickorna skulle också enligt foton som L-J hade i sin portfölj vara snarlika. Ljus, långbenta och välväxta. Snygga, inbjudande flickor som var mellan 22-25 år. Alla tre var blonda och av medellängd. Alla tre hade var singlar, men hade haft var sitt längre förhållande, men som hade tagit slut. Alla tre var välutbildade och hade vid samma tidpunkt bestämt sig för att börja plugga på nytt.</p> <p align="justify">De hade försvunnit i slutet av augusti och spåren slutade vid stadsgränsen. Ingen av dem hade hyrt en lägenhet, de fanns inte registrerade på högskolan i Staden, då de aldrig hade dykt upp. De hade helt enkelt, samtliga och samtidigt och vad L-J misstänkte eventuellt frivilligt försvunnit från kartan. Då kan det inte ha skett på grund av något annat än planerad frivillighet. De hade helt enkelt skäl av något slag. Vad hade L-J inte den dimmigaste aning om. Han hade det som en av de saker han hade för avsikt att försöka hitta en förklaring på. Han närmade sig Staden. Den var inte särskilt stor, men ett par tydliga ”utropstecken” som sträckte sig mot skyn. Den gamla kyrkan och ett par skorstenar som minnesmärken över den tid då Staden hade varit en betydande bruksort. Men även några modern höghus som i L-J:s ögon verkade felplacerade i Staden.</p> <p align="justify">Han hade besökt den förut. Flera gånger faktiskt då hans vän kriminalinspektören Leif Ekenberg arbetade och levde i Staden sedan ett antal år. De två var goda vänner och kände och respekterade varandra och varandras yrkesroller. Samtidigt hade de nytta av varandra då de kunde utbyta information som båda hade nytta av. De hade lärt känna varandra i samband med det som blev avslöjandet av en tidigare okänd seriemördare. Det hade varit en historia som hade fått L-J att ifrågasätta hela sin livssyn och följderna av avslöjandet hade också fått Ekenbergs liv att bli totalt förändrat.</p> <p align="justify">”Ekenberg, kriminalinspektör”, hörde L-J när han ringde upp sin vän på hans tjänstetelefon. Hans mörka och alltmer trötta röst svarade redan efter några signaler.</p> <p align="justify">”Hej, det är L-J!”</p> <p align="justify">”Hur är det med snoken”, skrattade Ekenberg.</p> <p align="justify">”Jo, det är bra. Jag är på väg till dig. Har du tid att träffa mig i eftermiddag?”</p> <p align="justify">Ekenberg sträckte på sig där han satt vid skrivbordet och fyllde i vad han tyckte meningslös statistik som Rikspolisstyrelsen krävde av honom. Han såg ett välkommet avbrott i den trista hanteringen.</p> <p align="justify">”Det går väl, när kommer du”, frågade han.</p> <p align="justify">”Jag är väl framme om en kvart skulle jag tro. Ska jag komma upp till polishuset?”</p> <p align="justify">Ekenberg drog lite på det innan han svarade. Han visste mycket väl att kollegerna inte omfattade samma syn på L-J och hans yrke som han själv gjorde. Ekenberg visste mycket väl att L-J och hans likar avlastade polisen genom att ta hand om ”fall” som i polisens ögon inte var ”fall” utan ramlade mellan stolar till anhörigas förtret.</p> <p align="justify">”Du”, svarade han. ”Vi ses hemma hos mig istället, där får vi vara ifred. Vi kan prata ostört. Vad gäller det?”</p> <p align="justify">Förbindelsen bröts i det närmaste men återkom efter några sekunder och han uppfattade att det rörde sig om ett försvinnande av en Hanna Ludvigsson. </p> <p align="justify">”Säger inget på rak arm. Ska kolla i systemet om det finns något på henne.”</p> <p align="justify">Nu bröts kontakten helt och Ekenberg lade ifrån sig telefonen medan han kopplade upp sig mot polisens spaningsregister ASP. Det enda han kunde finna var en anmälan från föräldrarna att deras dotter hade försvunnit och en notering ”Inget spaningsresultat”. Inte mycket att komma med, men det var allt han kunde finna.</p> <p align="justify">Leif Ekenberg reste på sig och sköt in sin kontorsstol. Såg sig omkring i det öde kontorslandskapet och kunde konstatera att det inte fanns en människa mer än han på avdelningen för ögonblicket.</p> <p align="justify">De två männen satt vid Ekenbergs köksbord. Deras kaffe var urdrucket och nu satt de och talade som bara två goda vänner och män kan göra i sällsynta fall. De var båda väl medvetna om att män oftast är mer ensamma än kvinnor. Att de mer sällan har nära vänner bland andra män och båda var därför tacksamma för den vänskap som fanns mellan dem och som stärkts genom åren. Även om de inte träffades dagligen eller ens speciellt ofta så hade de kontakt per telefon eller sms. De var båda bekymrade över samhällsutvecklingen som den blivit de senaste årtiondena. Detta var mest uttalat av Ekenberg som vantrivdes alltmer med den utveckling han såg ske i samhället. </p> <p align="justify">”L-J, det blir alltmer tydligt att svaghet, om än tillfällig, föraktas i allt större kretsar”, Ekenberg skakade på huvudet och såg stint på sin vän. ”Självmorden ökar och våldet blir allt råare”. Det gick inte att ta miste på den sorg som fanns i den medelålders polisens röst.</p> <p align="justify">”Jag skulle inte orka om jag inte hade Sofia och ungarna. De ger mig andrum och värme. Jag vet inte hur länge till jag blir kvar i kåren, om jag ska vara ärligt”, sa han med ett stänk av sorg i rösten.</p> <p align="justify">Västby såg medlidsamt på sin vän. Själv hade han inte mycket val. Delvis av ekonomiska skäl men också för att inte kunde inget annat. Han hade varit sin egen i så många år och vem skulle anställa en avdankad privatdetektiv? Ingen som han såg det. Alltså, han hade inget val. Det var bara att fortsätta arbetet med att snoka upp otrogna makar, bortsprungna ungdomar eller utreda om den eller den skulle klara att betala sina räkningar.</p> <p align="justify">Egentligen skulle han vilja flytta till London och slå ihop sina påsar med Erica. Men han visste att det inte var möjligt. Hon var nöjd med att ha både sin frihet och sitt jobb kvar. Han skulle bli en för stor omställning i hennes liv som sannolikt skulle förstöra deras nu kärleksfulla förhållande. Båda var för egna och för ”gamla” att ge upp sina nuvarande liv. Men om han hittade ett vettigt jobb i London skulle han nog flytta även om det inte innebar att flytta ihop med den vackra kvinnan som han hyste så stark kärlek för.</p> <p align="justify">Han kunde i stunden se henne framför sig. Den svagt mörkare mjuka kroppen som var smidig som hos ett kattdjur, hennes blixtrande bruna ögon och hennes mjuka läppar som han åtrådde så starkt. L-J vaknade till av att Ekenberg ställde frågan som de hittills inte berört fast de suttit i det trivsamma köket i gott och väl två timmar denna eftermiddag.</p> <p align="justify">”Hittade du något på min försvunna tös?”, frågade L-J.</p> <p align="justify">”Nej, det enda var föräldrarnas anmälan och en notering om inget spaningsresultat. Kan väl inte säga att kollegerna har precis överansträngt sig”, svarade Ekenberg torrt. ”Det är ett klent resultat av två månaders spaningsarbete, vill jag påstå. Sanningen är väl att det har i hamnat i högen ”Vi tar det senare””. Han såg ganska bister ut när han sa detta. Men tyvärr var det sanningen. Även om det var fler poliser nu än någonsin så gjorde de fel saker. De ägnade sig åt mycken möda åt administrativt arbete istället för att göra det poliser ska göra enligt en allmän uppfattning. Motverka att brott sker och lösa de som sker.</p> <p align="justify">”Nu är det inte bara Hanna som är försvunnen”, berättade L-J. ”Ytterligare två flickor i samma ålder, med likartat utseende och bakgrund är spårlöst försvunna. Samtidigt skulle de börja på högskolan här i sta´n men ingen kom och det finns inte ett spår efter dem.”</p> <p align="justify">L-J öppnade sin slitna portfölj och tog fram tre mappar. På den stod det skrivet med hans slarviga handstil; Hanna Ludvigsson, Rosemari Waltenius och Gunilla Karlsson. Tre mappar, tre försvunna flickor och tre foton som nästan kunde varit foton på tre syskon. Han lade fotona på köksbordet och visade Ekenberg. Denne tittade noga och såg fundersam ut.</p> <p align="justify">”Nog fan är de lika alltid!” utbrast han förvånat. ”Är de också försvunna, menar du?” Han gick efter sin laptop och logga in. Han gick till ASP:en och logga in på nytt. Slog på Rosemarie Waltenius personnummer och hittade en anmälan från hennes nyblivna sambo som anmält henne försvunnen ungefär vid samma tidpunkt, dvs. två månader sedan, och även här ”Inget spaningsresultat”. Samma resultat för Gunilla Karlsson men då var det på nytt föräldrarna som anmält.</p> <p align="justify">De två männen tittade på varandra och insåg att det inte kunde vara en tillfällighet utan ett samband fanns mellan de tre försvinnandena och de tre flickorna måste finnas. Men vilket, det var frågan. Vad hade de gemensamt? Utseende, ålder, försvinner samtidigt, uppger att de ska börja på högskolan i Staden. </p> <p align="justify">”Det luktar planering, vill jag påstå”, sa L-J tankfullt. ”Om vi utgår från att det är planering bakom, vad planerade de? Och varför? Skulle de råna en bank och sedan försvinna med pengarna? Låter det troligt, tre tjejer i tjugoårsåldern som rånar en bank?</p> <p align="justify">”Det tror jag inte en sekund på”, svarade Ekenberg. ”Förresten det finns inga sådana rapporter om rån av den kalibern. De är säkert inte heller vana att hantera vapen och det skulle ha blivit uppmärksammat om tre, låt vara maskerade tjejer, rånade en bank! Nej, du har rätt L-J! Det är något annat de planerade tillsammans.”</p> <p align="justify">De två männen satt tysta och tittade på varandra. Ekenberg gick till kylskåpet och hämtade en öl åt sig och en flaska mineralvatten till L-J. Denne hade under ett antal år valt att vara helt nykter och drack bara vatten och undantagsvis läsk efter att under många år och i ökad omfattning druckit alltmer alkohol med resultatet att han till sist tappat kontrollen och insett att alkoholen inte var för honom. När den insikten kommit hade han också blivit helnykter vilket varit en stor förändring i hans livsvanor.</p> <p align="justify">De drack under tystnad och båda funderade på ett motiv för de tre kvinnornas försvinnande. Tystnaden varade i säkerligen minst en tio minuter och avbröts först när först Arvid och sedan Anna, Ekenbergs båda barn, kom inrusade från skolan. Nu bröts tystnaden och även både L-J:s och Ekenebergs tankebanor då båda barnen invaderade köket efter något att äta.</p> <p align="justify">”Vad ska vi äta?, frågade de unisont efter en missnöjd plundring av kylskåpet. ”Kan vi inte ha pizza idag?” vädjade likaså närmast i talkör.</p> <p align="justify">Ekenberg tittade på L-J som bara ryckte på axlarna. Han var van att äta den typen av mat och var sällan hungrig numera och därav hade han också magrat betydligt på senare år. Hans matvanor fick en uppryckning varje gång han åkte till London och Erica som älskade att laga mat som hon tillredde med samma varma passion som hon älskade L-J. Hans Londonbesök, som brukade vara några veckor med jämna mellanrum brukade beså av lika delar mat och kärlek. De kunde stanna i sängen en hel dag bara för att äta när hungern satte in. Den andra hungern tillfredsställde de med samma energi som de lagade mat och åt.</p> <p align="justify">På kvällen satt de fem vid bordet. Ekenbergs familj med barnen Arvid och Anna. Hans Sofia, Ekenberg själv och L-J. De satt och åt pizza som Sofia hade köpt med sig hem när hon åkte från sitt arbete på sjukhuset. De pratade om allt och inget och barnen som var mycket glada i L-J och såg honom som en välkommen gäst vid familjens bord.</p> <p align="justify">”När åker du till Erica nästa gång?”, frågade Sofia.</p> <p align="justify">”Om några veckor. När jag har klarat ut det här jobbet”, svarade han. ”Om jag nu klarar ut det här vill säga,” sa han missmodigt.</p> <p align="justify">Sofia tittade på de två och såg fundersam ut.</p> <p align="justify">”Tre tjejer, i samma ålder, ser likartade ut vad det gäller utseende, ljuger om att de skall plugga här och försvinner bara. Det måste ju finnas ett samband, ett skäl till varför de gör det. Inte fasen ska de råna en bank, inte ljuger de för sina föräldrar om det inte finns skäl eller kanske de närmaste ljuger för att avleda uppmärksamheten från det de ska göra”. Sofia fortsatte att spåna.</p> <p align="justify">”Vad har tjejerna mer gemensamt, finns det något som ni inte känner till. Något som inte finns i några register. Något som skulle kunna förklara det hela. Har ni kollat sjukhusen exempelvis? Kollat resebyråer?”</p> <p align="justify">Ekenberg tittade på sin fru och på L-J. Ingen hade tänkt så långt. De hade kollat sjukhus om de tagits in där men inte om de hade haft exempelvis någon sjukhuskontakt innan. Han reste sig och ringde till polisstationen.</p> <p align="justify">”Hej, Karlsson, det är Ekenberg sa han till vakthavande. Kan du sätta någon att ringa till sjukhusen i de orter som Hanna Ludvigsson, Rosemari Waltenius och Gunilla Karlsson kom ifrån. Personnumren sms-ar jag dig omedelbart. Brådskande, ja varför inte”, sa han med ett leende med vetskapen om att det säkerligen var lugnt.</p> <p align="justify">När han avslutat samtalet skickade han ett sms till vakthavande Evert Karlsson med de tre flickornas personnummer och slog sedan ihop telefonen.</p> <p align="justify">”Stannar du ikväll eller ska du åka in till sta´n?”, frågade han sin vän. Han fick ett nekande svar och L-J svarade att han ville känna av nattlivet i Staden då han ville se om flickorna hade rört sig ute på klubbar och nattställen. </p> <p align="justify">De bröt upp. Klockan var snart vid 9.00 denna numera kyliga höstkväll. </p> <p align="justify">”Vi ses”, sa de båda och Sofia kramade om L-J varmt innan han gick ut till bilen för att åka in till sitt hotell i centrum.</p> <p align="justify">Att sitta i baren på en nattklubb drickande Perrier skulle aldrig fallit honom in för några år sedan. Han hade med sig tre foton på flickorna som han visade upp för bartendrar, gäster, flickor han kom i slang med osv. Nappen var inga. De var helt okända ansikten. Han var på god väg att ge upp när klockan närmade sig tvåtiden. </p> <p align="justify">Fotona låg på disken och den ung tjej, inte olik de tre på fotona, kom och satte sig på stolen bredvid. Hon tittade på fotona och sedan på L-J med en undrande blick.</p> <p align="justify">”Är det några tjejer du känner?”, frågade L-J.</p> <p align="justify">”Nej, men de är väldigt lika ett par tjejer som jag är kompis med”, var svaret.</p> <p align="justify">”Hej, jag heter Lars Jonathan Västby och letar efter de här tre. De har försvunnit”, svarade han sanningsenligt.</p> <p align="justify">”Renate Gutebo, Är du polis?”, svarade hon snabbt.</p> <p align="justify">”Vad menar du med att de är lika några kompisar?”, frågade han. ”Nej, jag är inte snut, jag är privatspanare.”</p> <p align="justify">Renate tittade på honom, mönstrade honom och bestämde sig för att lita på honom. Hon sa att som tjej fick man vara försiktig för det fanns så många idioter ute på sta´n. Och flera av hennes kompisar hade råkar illa ut.</p> <p align="justify">”Du träffar en kille som verkar jättegullig men som visar sig var direkt farlig.”</p> <p align="justify">”Hur då, menar du?”</p> <p align="justify">”Flera av mina kompisar har råkat illa ut och några har blivit drogade och våldtagna av killar som verkat helt okay, till och med jättegulliga.”</p> <p align="justify">L-J lyssnade uppmärksamt och frågade om hon visste något om de tre flickorna på fotona och om de hade råkat illa ut vad hon visste.</p> <p align="justify">”Nej, men vi hade ett tag en kille här i sta´n som hade en förkärlek för tjejer med deras utseende. Han drogade dem och våldtog dem. Inte bara hade sex med dem utan han var också direkt sadistisk. Inte så det syntes, men skar dem med rakblad och så vidare.”</p> <p align="justify">”Vet du vad han hette?”</p> <p align="justify">”Läser du inte tidningarna? De hittade ju honom död i augusti, tror jag”</p> <p align="justify">”Nej, det har jag nog missat”, svarade han sanningsenligt</p> <p align="justify">”Han hette Kurt Johan Hilding Andersson. Han kallade sig Johan Andersson.”</p> <p align="justify">Hon berättade att han var snygg, charmig, hade alltid pengar och en del tjejer föll för hans manér. Han var generös och det gick hem som Renate sa. Men hon hade inte gått på det när han hade frågat om hon hade ”knullat med en dildo i röven och en kuk i fittan”. </p> <p align="justify">”- Han uttryckte sig så och jag såg hur han fifflade med några piller. Då drog jag direkt. Jag gillar sex, men det ska vara sex på mina villkor och det ska vara utan våld och massa konstigheter. Vanligt ligg helt enkelt med en kille jag gillar. Andersson blev direkt bara äcklig och motbjudande. Annat är det med dig”, log hon, ”jag skulle kunna ligga med dig för du är rar, vill du det?”</p> <p align="justify">L-J tittade på Renate och kände ett visst obehag. De hade känt varandra i en kvart och redan erbjöd hon sig att gå i säng med honom.</p> <p align="justify">”Du lever farligt, Renate”, sa han, ”förresten är jag den trogna typen”.</p> <p align="justify">Hon tittade på honom och blev med ens allvarlig. </p> <p align="justify">”Jag är trettiofem år och lever ensam. Ibland blir ensamheten för mycket och jag blir desperat. Vill bara känna lite mänsklig värme, vakna upp i famnen på någon, bara det är någon och jag hoppas varje gång att det blir mer än en gång. Ensamheten gör oss människor desperata och då gör vi okloka saker…”</p> <p align="justify">Renate såg på L-J och hennes ögon var ledsna. Det fanns en dimma i dem och han såg att hon inte hade långt till tårarna. Ensamheten, tänkte L-J, är människans förbannelse och alla orkar inte med den. Han kunde inte fördöma Renates livsföring även om han inte kunde sympatisera med det sätt hon levde på. Riskerna var stora och ensamheten större, men framförallt hon skadade sig själv, blev sårad gång efter gång, gav utan att få något åter. Det hela var tragiskt.</p> <p align="justify">Renate slog plötsligt armarna om honom. Sa inte mer, utan såg sorgset på honom och gick.</p> <p align="justify">På torsdagsmorgonen ringde L-J upp Ekenberg. Han hade fått en tanke sedan gårdagskvällen. Att vakna upp på ett hotellrum nykter var numera något som L-J såg som ett privilegium och tänkte på alla bortkastade förmiddagar i bakfyllans namn. Men de var nu historia vilket han var tacksam för. Hans nykterhetslöfte han hade avgivit för några år sedan hade han och också hållit utan ett enda återfall. Det var L-J stolt över, men hade också haft stöd från sina få vänner även den tid då han suttit inne efter fallet med Björn Viktorsson (se I skuggan vilar mörkret).</p> <p align="justify">”Ekenberg”, svarade han halvt frånvarande.</p> <p align="justify">”Hej, jag tror att jag har kommit på något”, sa L-J utan att invänta några vidare preludier. </p> <p align="justify">”Vad då?</p> <p align="justify">”Har du haft ett mordfall för en tid sedan där en Kurt Johan Hilding Andersson var offer?”</p> <p align="justify">Det blev tyst i andra änden av telefonledningen. </p> <p align="justify">”Vänta lite.” </p> <p align="justify">Det blev tyst på nytt och L-J hörde hur Ekenberg bläddrade i sina pappershögar. Det tog några minuter innan luren lyftes på nytt och Ekenberg var tillbaka.</p> <p align="justify">”För knappt två månader sedan hittades Kurt Johan Hilding Andersson död. Han hade mördats på ett sätt som chockade i varje fall min personal. Han hade blivit kastrerad och han könsorgan hade körts ner i halsen på honom. Han hade blött ut, enligt rättsläkaren, på ganska kort tid och lämnats att dö på brottsplatsen som var en lägenhet i centrum. Den hade hyrts i andra hand av en Sven Malmqvist och han hade betalat tre månader i förskott. Kontant givetvis. Sagde Malmqvist existerar inte, det har vi kollat. Det finns inga vittnen och lägenheten var helt tom på inventarier. Renskrubbad och det fanns inte ett enda spår att gå på. Stämpeln ”Utan spaningsresultat” är i högsta grad relevant. Inget finns att gå på”. </p> <p align="justify">Leif Ekenberg avslutade sin sammanfattning med en stor suck. Ännu ett olöst fall att lägga till handlingarna var hans uppfattning.</p> <p align="justify">L-J hade lyssnat uppmärksamt och stärktes i sin idé.</p> <p align="justify">”Känner du igen Leif? Tänk efter vad påminner det om? Var har du sett något liknande?” L-J lät frågan hänga i luften.</p> <p align="justify">Ekenberg tänkte och efter några sekunder insåg vad L-J menade.</p> <p align="justify">”Du tänker på Thomas Lindström-mordet i Linköping 1993?”</p> <p align="justify">”Just det, och vad var motivet då?”</p> <p align="justify">”Det var ju hämnd. Viktorsson tog ju hämnd på honom för det han gjort mot honom åratal tidigare.”</p> <p align="justify">”Tänk om det här också handlar om hämnd?” Hänger du med? Tänk om någon hade anledning att ta ut hämnd på Andersson precis som Viktorsson på Lindström?” L-J fortsatte att föra ett logiskt resonemang som Ekenberg fann högst bestickande. Men vem skulle det vara tänkte han och varför?</p> <p align="justify">Han funderade och förstod att Västby hade fått upp ett spår av något slag. Han var alltmer nyfiken och ville höra vad han hade fått reda på som gjort att han helt plötsligt ställde frågor om ett mord som han inte kunde ha speciellt mycket kunskap om och som inte hade ett dugg med hans uppdrag att göra.</p> <p align="justify">L-J fortsatte sitt resonemang och Ekenberg lät honom hållas.</p> <p align="justify">”Vem var Kurt Johan Hilding Andersson? Eller rättare vad var han?” L-J började berätta om gårdagskvällens möte med Renate, men utan att nämna hennes namn.”</p> <p align="justify">Ekenberg var tvungen att erkänna att det perspektivet inte funnits med i utredningen utan man hade sett brottet som ett perverst angrepp på en oförvitlig medborgare.</p> <p align="justify">”Andersson var uppenbarligen en riktig jävla fähund. Tänk om någon ville ge igen? Eller några.. Fundera på symboliken, att köra ner det verktyg han använt mot uppenbarligen ganska många unga kvinnor. Att kastrera honom känns som en nästan biblisk straffskipning, eller hur?”</p> <p align="justify">”Men vad har det med våra tre försvunna tjejer att göra?” sa Ekenberg även om han anade svaret han skulle få.</p> <p align="justify">”Tänk om våra tre flickor inte är försvunna utan har gömt sig efter att de för några månader tog livet av vår ”lebeman”? Tänk om allt med polisanmälan, studier och hela baletten bara är en charad för att komma undan den hämnd som de eventuellt krävt ut av Andersson?”</p> <p align="justify">Ekenberg funderade och sa att han måste kolla vissa saker, men lovade att återkomma så snart han hade något på fötterna. Han frågade vad L-J tänkte göra nu.</p> <p align="justify">”Jag åker tillbaka till Stockholm nu på lunchen för här i stan finns ingen av tjejerna. Det är jag säker på. De är långt borta härifrån. I vart fall om de har gjort det här. Jag ska kolla om vår vän Andersson kört samma tricks i Stockholm med. Vi hörs och tack för igår! Hälsa de dina!”</p> <p align="justify">L-J satt hemma hos Hanna Ludvigsson föräldrar tre veckor senare. Han hade under en veckas tid varit ute i krogsvängen och det han fått fram skrämde honom. Nog hade Johan Andersson kört sitt race även i huvudstaden.</p> <p align="justify">”Har ni hört något från Hanna?”, frågade han försiktigt.</p> <p align="justify">”Nej, det har vi inte och är jätteoroliga”, svarade hennes far.</p> <p align="justify">L-J Västby satt tyst några sekunder och frågade sedan med så neutral ton som möjligt.</p> <p align="justify">”Känner ni någon som bor i Thailand?”</p> <p align="justify">”Hur så?”</p> <p align="justify">”Tänkte eventuellt åka dit till jul och tänkte att ni kanske hade några tips?”</p> <p align="justify">”Nej, ingen. Visst en del bekanta åker ju dit ibland men vi har inte varit där.”</p> <p align="justify">Västby funderade lite på hur han skulle fortsätta.</p> <p align="justify">”Känner du en Sven Malmqvist?”</p> <p align="justify">Han såg hur Hannas far blev alltmer besvärad av hans frågor.</p> <p align="justify">Västby var tyst en stund igen.</p> <p align="justify">”Konstigt, för den som hyrde ut bungalows i Ko Samet kände igen honom och han kände igen ditt foto. Han sa till om med att det var du som var Sven Malmqvist!”</p> <p align="justify">Det blev tyst i rummet. Totalt tyst. Det enda ljud som hördes var Hannas mammas snyftningar.</p> <p align="justify">”Vad händer nu?”, viskade hon. ”Han våldtog dem, skar dem och förstörde deras liv.” Hon grät nu öppet</p> <p align="justify">”Jag ångrar inget”, sa Ludvigsson. ”Jag talar aldrig om var de är!”</p> <p align="justify">”Det behövs inte”, svarade Västby. ”Ni tyckte ni hade räknat ut det bra och det skulle ha hållit om jag inte träffat en tjej som berättade om vilket as Kurt Johan Hilding Andersson var. Då hade ni klarat det här!”</p> <p align="justify">Han tystnade och tittade på de två förtvivlade föräldrarna. Deras ångest var plågsam att se. Inte bara för vad deras dotter råkat ut för. Men också den serie händelser som slutat med en närmast öga för öga-liknande hämnd. De såg på L-J med frågande och tårade ögon.</p> <p align="justify">”Hur länge har flickorna tänkt vara borta? För ni inbillar väl inte att någon av dem i längden kan hålla sig borta? Varken Hanna, Rosemari och Gunilla kan klara det. De ska också akta sig för att bli begärda utlämnade av svensk polis för då hamnar de i thailändskt fängelse. Bangkok Hilton är inget trevligt ställe.”</p> <p align="justify">”Vad ska vi göra?, frågade de förtvivlade föräldrarna. ”Kommer de hem hamnar de i fängelse. Har de inte blivit straffade redan så det räcker? De är ju offren, för fan! Vi är ju offren!”</p> <p align="justify">”Jag kan hålla med er, men lagen är en annan sak. Skaffa en väldigt duktig advokat, det kommer att behövas.” L-J såg uppgiven upp. Han insåg att han inte kunde göra mer. Västby var också lite irriterad över att han hade använts i charaden, men det kunde han leva med. Detta med tanke på flickornas öde. Han hade hittat Hanna. Till och med talat med flickan utan att säga vem han var och funnit en sympatisk och skygg flicka som fått sin tillit till män förstörd för all tid.</p> <p align="justify">Han reste sig, tackade för sig och lämnade det tysta av sorg präglade hemmet. L-J kände en förtvivlan över det han sett och den ondska som han återigen konfronterats med. Men han kunde inte känna avstånd till flickornas handlingar utan beklagade snarare att de skulle sannolikt hamna bakom lås och bom för en avsevärd tid. En bra advokat skulle säkerligen inte hjälpa på grund av det våldsamma mordet och hämndmotivet. Han suckade och satte sig i sin bil för att åka hem och försöka smälta det han sett. Något som fick honom att för första gången på mycket länge önska att han hade något starkt att dricka. Men hans ståndaktighet och envishet skulle rädda honom än en gång från Kung Alkohol.</p> <p align="justify">Leif Ekenberg hade fått in journaler från de sjukhus Hanna Ludvigsson, Rosemari Waltenius och Gunilla Karlsson besökt. Han läste med vämjelse de omfattande skador flickorna hade haft. I underlivet, skärsår och tydliga spår av rohypnol i blodet. Flickornas allmäntillstånd hade varit mycket dåligt och de hade alla haft svåra blödningar både från slida och anus. De hade nekat samarbeta med behandlande läkare och efter utskrivning inte haft mer kontakt med sina respektive läkare. Alla tre hade varit aktuella för sluten vård under hösten ett år tidigare och senare varit föremål för öppen psykiatrisk vård. Alla tre hade slutat vid samma tidpunkt med densamma. De hade också var för sig uppgett att de skulle flytta från respektive ort för att börja plugga i Staden.</p> <p align="justify">I samband med julen kom Hanna Ludvigsson, Rosemari Waltenius och Gunilla Karlsson åter till Sverige. De passerade passkontrollen på Arlanda och efter att de tagit avsked av varandra åkte hem till sina respektive familjer. Julen firades under glädjen att vara förenade igen även om tidigare dramatik kastade en skugga över dem.</p> <p align="justify">På julafton hade de tre fått ett telefonsamtal från en kriminalinspektör Leif Ekenberg som meddelade att allt tidigare intresse för dem i utredningen om Kurt Johan Hilding Andersson var nedlagt. I själva verket var hela utredningen nedlagd då det inte fanns något spaningsuppslag att följa. Ekenberg bad om ursäkt för eventuell oro som polisens intresse, även om det var, tillfället hade orsakat de tre och deras familjer.</p> <p align="justify">Två dagar tidigare hade Leif Ekenberg avlägsnat all av dokumentation vital betydelse i fallet och kört dem i dokumentförstörare. Inget hade lämnats kvar som kunde på något sätt kunde peka ut de tre flickorna. Därefter hade han ringt L-J Västby som vid tillfället befann sig i London och önskat honom och Erica en god jul. Han hade också nämnt att fallet var nedlagt och att han betraktade L-J:s tanke som möjlig bland många teorier. Det fanns dock inget som band de tre unga kvinnorna vid brottet utan de gick fria.</p> <p align="justify">L-J för sin del log brett när han vek ihop sin mobil.</p> <p align="justify">”Var det Leif?” frågade Erica.</p> <p align="justify">”Ja, han önskade en God Jul.</p> <p align="justify">”Vad det något annat han hade att säga, du ser så nöjd ut?!”</p> <p align="justify">”Det kan man säga, rättvisa har skipats på sitt sätt”, svarade han kryptiskt.</p> <p align="justify">Han tog Erica i sin famn, kysste henne varmt och innerligt. Tänkte så här ska kärlek vara, men att kärlek också är att förstå och förlåta.</p> <p><em><strong>Författare och copyright: Ingemar E. L. Göransson/Ord & Kulturs Förlag</strong></em></p> <h5>Första gången Leif Ekenberg dök upp var i boken I SKUGGAN VILAR MÖRKRET</h5> <p>Du kan beställa den från Ord & Kulturs Förlag på <a href="mailto:ordochkultur@telia.com">ordochkultur@telia.com</a>. Priset är 200 kr plus porto. Ytterligare info hittar du på <a href="http://www.ordochkultur.se/I-skuggan-vilar-moerkret.htm">här</a>.</p> <p><a href="http://lh5.ggpht.com/-nv9P_FGSD-w/VOXlJOZjCUI/AAAAAAAACos/10bCeV7C9z4/s1600-h/Omslag%25255B2%25255D.jpg"><img title="Omslag" style="border-top: 0px; border-right: 0px; background-image: none; border-bottom: 0px; padding-top: 0px; padding-left: 0px; margin: 0px 0px 5px; border-left: 0px; display: inline; padding-right: 0px" border="0" alt="Omslag" src="http://lh3.ggpht.com/-SHm7CyxDOLc/VOXlJvdLvII/AAAAAAAACow/V09UG3Bn6uM/Omslag_thumb.jpg?imgmax=800" width="175" height="244" /></a></p> <div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.feedvalidator.org/check.cgi?url=http%3A//ingemarnyabloggen.blogspot.com/feeds/posts/default"><img src="valid-atom.png" alt="[Valid Atom 1.0]" title="Validate my Atom 1.0 feed" /></a></div>Ingemar E. L. Göranssonhttp://www.blogger.com/profile/12457351467164360194noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-1523534918574051492.post-66033164076543638082015-01-22T15:30:00.001+01:002015-01-22T15:30:47.306+01:00Två arbetare<p align="justify"><em>Två arbete dog i en “olycka” på Fortums bygge i Värtahamnen i Stockholm i november. Facket , Elektrikerförbundet, polisanmäler nu arbetsgivaren för nonchalans med arbetsmiljön.</em></p> <p>Två arbetare i november</p> <p>i höstens mörker</p> <p>liemannen möta</p> <p> </p> <p>Två arbetare i Värtans hamn</p> <p>på Fortums bygge</p> <p>lämnade denna jord</p> <p> </p> <p>Två arbetare kom ej hem</p> <p>två familjer förlorade </p> <p>make och pappa</p> <p>två hem saknar två arbetare</p> <p> </p> <p>”Olycka” sa chefen ”sådant händer”</p> <p>Två liv som ej för Fortum värde hade</p> <p>men två arbetare är borta,</p> <p>och ej komma åter</p> <p>I evighet </p> <p>Amen.</p> <p> </p> <p>Text: Ingemar E L Göransson © </p> <p>Dagsvers 2 22 januari 2014</p> <div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.feedvalidator.org/check.cgi?url=http%3A//ingemarnyabloggen.blogspot.com/feeds/posts/default"><img src="valid-atom.png" alt="[Valid Atom 1.0]" title="Validate my Atom 1.0 feed" /></a></div>Ingemar E. L. Göranssonhttp://www.blogger.com/profile/12457351467164360194noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-1523534918574051492.post-50688644212224357312015-01-19T17:23:00.001+01:002015-01-19T17:34:42.468+01:00KOMMUNALRÅDET OCH DÖDEN<p><b>KOMMUNALRÅDET OCH DÖDEN</b></p> <p><strong>skriven av Ingemar E. L. Göransson</strong></p> <p><i>(Novell # 4 i en serie om 10-12 st som kommer att publiceras i bokform våren 2015 om Leif Ekenberg, kriminalpolis. Noveller om vår tid och brott som en social företeelse.)</i></p> <p><a href="http://lh4.ggpht.com/-VhigraZnyf0/VL0vUjM0otI/AAAAAAAACoE/e5v7sYdv-2c/s1600-h/bild%252520%2525288%252529%25255B3%25255D.jpg"><img title="bild (8)" style="border-top: 0px; border-right: 0px; background-image: none; border-bottom: 0px; padding-top: 0px; padding-left: 0px; margin: 0px 0px 5px; border-left: 0px; display: inline; padding-right: 0px" border="0" alt="bild (8)" src="http://lh3.ggpht.com/-NvCNGtaLGdM/VL0vYSzgbcI/AAAAAAAACoI/m404LCyKYe8/bild%252520%2525288%252529_thumb.jpg?imgmax=800" width="223" height="244" /></a></p> <p align="justify">Hon var död. Mycket död. Inte ett liv fanns i kroppen som låg groteskt över skrivbordet. Huvudet var krossat. Mordvapnet, en brevpress av antik modell, var liksom det massiva skrivbordet nedsölat av blod och hjärnsubstans. De två poliserna tittade på den motbjudande synen. Kriminalinspektör Leif Ekenberg böjde sig fram och tittade på likets ansikte från sidan. Han tog en penna och lyfte försiktigt på de blonda lockarna som om han ville övertyga sig att det verkligen var kommunalrådet Carina Vedlund.</p> <p align="justify">- Jo, nog fan är det Vedlund. Den överflödiga kommentaren fällde han utan egentlig mening för namnskylten vid kontorsdörren och den stora valaffischen med henne på väggen borde räcka för att övertyga den mest vantrogne. Det numera synnerligen ihjälslagna kommunalrådet och ledande i det Stora Partiet gick inte att ta miste på.</p> <p align="justify">Carina Vedlund hade varit Nils Ferlin kallat en ”klättergroda” och som han ägna några diktstrofer: </p> <p align="justify"><em>”Ack, klättergroda lilla <br />Ihärdigt under årens lopp <br />från gren till gren du kravlat opp. <br />Nu står du högt i buskens topp <br />men luktar lika illa”.</em></p> <p align="justify">Stadens egen kriminaltekniker citerade Eva Svensson tyst just dessa ord där de stod och studerade förödelsen.</p> <p align="justify">- Läser du Ferlin, sa Ekenberg uppskattande. </p> <p align="justify">- Det händer, blev svaret från den unga kvinnan som var iklädd sin arbetsoverall, beredd att börja sitt värv på den udda brottsplatsen som kommunhuset måste utgöra.</p> <p align="justify">Det var en sanning med modifikation då den unga kriminalteknikern var en idog läsare så Nils Ferlin var ingen okänd bekantskap för henne. Hennes kunskaper om litteratur var långt mer omfattande än vad som var vanligt bland människor i hennes ålder.</p> <p align="justify">Ekenberg som däremot var en högst sammansatt natur läste mycket poesi och inte minst klassisk litteratur. Han och hans fru Sofia hade genom åren skaffat sig en ansenlig boksamling där även den store Ferlin hade en given plats. De hade för vana att då och då läsa högt för varandra då de tyckte att det gav ett annat perspektiv på det skrivna ordet när det lästes upp högt.</p> <p align="justify">Han undrade vad som hade utlöst detta brott och kände den alltför vanliga känslan av meningslöshet. Ännu ett liv som hade gått till spillo i en våldsam handling. Något som blev allt vanligare även i den lilla staden. Staden där numer polisen som stannat i karriären arbetade. Detta då han vägrat acceptera en högre chefs uppträdande på en personalfest. Desto mer förvånad hade han blivit när han bara några månader tidigare helt plötsligt blivit befordrad till kriminalinspektör. En befordran som var mest beroende att höga vederbörande inte längre hade kunnat gå förbi honom i karriärstegen och polisfacket påpekande att han var Stadens ende kriminalutredare. Fackets förhandlare hade pekat på att det såg märkligt ut att ha en kriminalassistent som hade en så hög upplösningsprocent som onekligen Ekenberg hade och som stod still som assistent.</p> <p align="justify">Förflyttning hade varit polisledningens sätt att lösa ett personalproblem. Ekenberg hade uppfattningen att den sagda chefen borde ha fått sparken då han var klart olämplig och en skitstövel i största allmänhet. Nu hade det inte blivit så och därför stod nu han och tittade på liket av Stadens kommunalråd. </p> <p align="justify">- Eva, jag går och pratar med personalen i huset, så får du vara i fred. Ekenberg suckade, vände på klacken och lämnade tjänsterummet medan teknikern påbörjade sitt arbete.</p> <p align="justify">- Jag ringer, sa hon till svar medan hon började att ta tag i sitt groteska arbete. Hon lade nu all koncentration på det förra kommunalrådets lik. Dödsorsaken var uppenbar men det räckte inte med att se detta med egna ögon utan det skulle bli rättsläkarnas sak att avgöra.</p> <p align="justify">I detta fall hette han Bertil Berntsson och var en särling i ett yrke där döden var vardagsmat. Han tillbringade mer av sin vakna tid med döda än med levande. Skulle någon fråga honom skulle han säga att han tillbringade även en stor del av sin fritid med en lik. Han hatade hjärtligt sin hustru Inga, men hade inte kraften att bryta loss från ett äktenskap som varit lika dött som de ”patienter” som han hade att undersöka vardag som söcken.</p> <p align="justify">Detta hopplösa arbete och det totalt misslyckade privatlivet hade gjort att han drack. Inga stora mängder, men tillräckligt för att stilla sin ångest och den tristess som var hans liv. Inga däremot hade inte samma uppfattning om äktenskapet som han. Hon var nöjd och trodde att de tu älskade varandra över allt på denna arma jord. De tu hade alltså totalt helt olika verklighetsuppfattning.</p> <p align="justify">Svensson gjorde en skiss över mordplatsen, tog ett stort antal foton, undersökte skrivbordet efter spår. Detsamma gällde dörren, möblerna i övrigt och allt som kunde leda framåt i att hitta banemannen. Detta arbete genomfördes minutiöst, men samtidigt snabbt. Inget lämnades åt slumpen och allt som var i behov av en mer ingående undersökning samlades in, lades i bevispåsar, märktes och samlades i backar för att tas in till Eva Svenssons kriminallabb. Leif Ekenberg visste mycket väl att om det hängde på Svenssons noggrannhet så fanns inget som förhindrade ett lyckosamt resultat på denna mordutredning, liksom alla mordutredningar där Eva Svensson lett arbetet med den tekniska delen.</p> <p align="justify">Ekenberg talade med personalen på kommunkontoret. Det gav inte mycket. De flesta hade varit upptaget av sitt och hade inte lagt märke till något speciellt som kunde ge en ledtråd till kommunalrådets hastigt påkomna frånfälle. Medan Ekenbergs lista blev längre med namn som inget sett eller hört blev den kortare på intressant information. Förutom sedvanligt skvaller om vem som legat med vem på senaste personalfesten, otrohet, gömda passioner, avundsjuka och annat mänskligt , men ack så mindre smickrande för vissa personer.</p> <p align="justify">- Hon var en klippa, menade nämndordförande Marcus Hedén, och himlade med ögonen som om han menade tvärtom. Hon offrade allt för Stadens invånare och han hade gjort vad han kunnat för att stötta henne i kommunstyrelsen. Ekenberg lyssnade artigt och kände en aversion mot den som han uppfattade genomfalske politikern. Hedén tog av sig sina hornbågade glasögon, tittade snett uppåt och sänkte sedan blicken och såg allvarsamt på den väntande polismannen.</p> <p align="justify">- Det måste vara en galning som gjort det här, sa han bestämt. Satte åter på sig glasögonen och vände sig bort från Ekenberg. </p> <p align="justify">- Du vet alltså inget, var hans resignerade svar. Inget av värde?</p> <p align="justify">- Nej, hon hade en lysande karriär framför sig. Det talades om att hon skulle till partistyrelsen inom något år, men sådant vet man ju aldrig hur det blir med.</p> <p align="justify">- Hur menar du då?</p> <p align="justify">Hedén tittade på Ekenberg med en blick som var skärskådande och hade ett starkt mått av ”är du dum eller…”. Han förklarade för den undrande polismannen att politik var inget förutsägbart och de som liksom han hade det som yrke visste att det var en balansgång mellan att ge medborgarna det de ville ha och samtidigt anpassa sig till verkligheten och vårda sin plats och karriär.</p> <p align="justify">- Det var Carina bra på, var slutsatsen. Hon var en mästare i detta Machiavelliska spel. Hon visste hur hon skulle vinna och undvika fällorna.</p> <p align="justify">När Marcus Hedén gått kände Ekenberg ett behov av att duscha. Han kände sig smutsig och det var inte främst på grund av det groteska liket som låg på skrivbordet några rum bort. Det var den inställning till folkstyret som Hedén visat upp. Det förakt för medborgarna som politikern briljerade i som fick Ekenberg att känna sig illa till mods. En känsla som han allt som oftast kände inför det han upplevde varje dag. Han fru Sofia hade därför blivit allt viktigare i hans liv och deras två barn, Anna och Ivar. Hans livsleda växte och Leif Ekenberg hade börjat umgås med tanken att lämna yrket och hitta på något annat.</p> <p align="justify">Men han kände sig ännu ej mogen för något beslut i vilken riktning det än tog, men ett beslut var oundvikligt. Men under tiden det fick växa fram gjorde han ett gott polisarbete. Han hade ett stort mått av intuition men också en större förståelse för hur den som begick brott tänkte. En egenskap som tillsammans med hans magkänsla var en styrka som andra poliser många gånger bortsåg från. Ofta var dock brotten som han utredde ganska enkla historier. </p> <p align="justify">Om nu det som han nu hade att lösa var det visste han inte, men Ekenberg tänkte att det var märkligt att ingen sett eller hört något som, i vart fall, än så länge som kommit till polisens kännedom. Han gick vidare i korridoren efter att sett ryggen på Hedén för att intervjua nästa närvarande i stadshuset. Han tittade in till vänster i den närmast kommande dörren och mötte blicken på en yngre kvinna. Hon var blond, ca 165, slank och propert klädd i en dräkt som absolut inte passade på henne utan på en väsentligt äldre kvinna. Han tittade hastigt på namnskylten vid dörren och läste ”Lenita Svensson, politisk sekreterare”.</p> <p align="justify">- Hej, sa Ekenberg och presenterade sig. Jag leder utredningen av mordet på kommunalrådet. Är det okey om jag ställer några frågor?</p> <p align="justify">- Självklart, var svaret från den unga kvinnan som stod och bläddrade i en stor bunt med papper. Jag är helt chockad,men jobbet måste ju skötas sa hon som om hon försökte ursäkta sig.</p> <p align="justify">- Vill du vara snäll och sluta att plocka med pappren, sa Ekenberg. Hela stadshuset är en brottsplats så jag vill inte att du rör något.</p> <p align="justify">Hon tittade på honom och slutade att plocka i pappersbunten. Den grå dräkten passade plötsligt utmärkt på henne för hon liksom gled in i tapeterna och blev ett med den politiska apparat som stadshuset var. Hon vände sig om, mot Ekenberg, och väntade på frågorna från den frågvise Ekenberg. Lenita Svensson tittade på den storvuxne mannen som såg ganska trött ut. Hans kostym var sliten och skjortan hade en svag nyans av gult istället för bländvit. Den enfärgade svagt röda slipsen var lite naggad av att ha använts mycket genom åren. Även han var gråmelerad i hela sin uppenbarelse, trött och uttråkad. Orsaken var hans ökade missnöje med sitt arbete och den vantrivsel han kände.</p> <p align="justify">- Har det hänt något särskilt de senaste dagarna?</p> <p align="justify">- Nej, det kan jag inte påminna mig om, svarade hon kort. Det har varit som vanligt. </p> <p align="justify">- Dina arbetsuppgifter, innebar de att du hade mycket med Vedlund att göra?</p> <p align="justify">Den politiska sekreteraren funderade innan hon svarade precis som om hon inte visste. Hon såg ut som hon gick igenom minnesbanken innan hon svarade. Hon drog efter andan och sträckte sig efter det obligatoriska glaset med vatten som stod placerat på en bricka tillsammans med en enkel karaff på ett litet bord invid besöksfåtöljen. Hon tittade på nytt på Ekenberg innan hon svarade på den synes enkla frågan.</p> <p align="justify">- Ja, varje dag, flera gånger dagligen. Svensson tystnade ytterligare några sekunder innan hon fortsatte sin beskrivning av sina arbetsuppgifter.</p> <p align="justify">- Hon var svår ibland. Rent av petig, för att inte säga elak. Man ska ju inte tala illa om de döda. Carina Vedlund var den som sparkade neråt och slickade uppåt. Hon var en sådan människa som kunde gå över lik för att nå sina mål.</p> <p align="justify">Lenita Svensson erhandt sig vad hon sagt och att det kanske inte var helt passande när föremålet för hennes omdöme låg död över sitt skrivbord endast ett tiotal meter bort i korridoren.</p> <p align="justify">- Förlåt, sa hon, men det är faktiskt sant. Hon var ingen snäll människa.</p> <p align="justify">Ekenberg tittade på henne och skrev ner ett par ord i sitt block. Han funderade snabbt på hur han skulle fortsätta sitt frågande, men insåg att det inte fanns någon annan väg än att gå rakt på för här kunde, om än otydligt, finnas ett motiv.</p> <p align="justify">Det blev tyst i det förhållandevis stora rummet och den gråmelerade unga kvinnan väntade på att polisinspektören skulle ställa fler frågor.</p> <p align="justify">- Kan du berätta hur?, frågade Ekenberg med en trött min då han anade vad som kunde komma.</p> <p align="justify">- Var det någon som inte hade samma åsikt som henne, gjorde hon allt för att svärta ner personen. Vedlund gick och pratade bakom ryggen på den som hamnat i onåd samtidigt som hon var servil och ”kamratlig” med denne när föremålet var i närheten eller inom syn och hörhåll.</p> <p align="justify">Ekenberg funderade och ställde den nödvändiga frågan.</p> <p align="justify">-Vet du någon som råkade ut för henne och som skulle kunna vilja ta död på henne?</p> <p align="justify">Lenita Svensson tittade på honom en lång stund. Hon liksom inventerade i sitt minne händelser, samtal och intriger som varit för handen i stadshuset under den tid som hon varit på sitt uppdrag. </p> <p align="justify">– Jag blev anställd direkt efter högskolan, berättade hon. Jag hade läst statskunskap och blivit politiskt aktiv i ungdomsförbundet. Jag visste att det var en bra karriärväg och jag vill göra karriär. Men då måste man hålla sig till det som är normen. Du får inte sticka ut, inte vara kritisk, inte veta för mycket utan vara slätstruken och en i laget som det så vackert heter.</p> <p align="justify">Hon drog efter andan och fortsatte medan hon gick bort till en flyttlåda där hon började packa ner böcker och andra saker.</p> <p align="justify">- Jag bestämde mig för fem minuter sedan att jag skall skaffa mig ett annat jobb. Kan inte fortsätta att vara som de vill eller som man måste vara. Jag orkar inte längre. Jag slutar när jag packat den här lådan och går tillbaka till universitet och pluggar tills jag hittar något annat jobb.</p> <p align="justify">- Politiken har blivit ett spel för gallerierna. En lek för maktsugna som skiter i medborgarna som jag ser det. Det är inget som jag kommit fram till idag utan en insikt som vuxit fram under en lång tid. Det som hänt idag har väl fått mig att bestämma mig slutgiltigt. Jag vill inte vara en del av det här spelet längre. Förresten, du frågade om det fanns någon som råkat speciellt illa ut eller skulle vilja mörda Vedlund. Frågan är väl snarast vem som inte skulle vilja ta livet av kärringen!</p> <p align="justify">Hon tittade med sorgsna ögon, sådana som bara den som har insett att meningslösheten är det enda meningsfulla i hennes tillvaro. Sorgen var uppenbar, liksom besvikelsen över att det hon trott på en gång visat sig bara vara ett falskt spel utan verkligt innehåll. En kuliss för att dölja maktens verkliga syfte.</p> <p align="justify">- Var det något mer, frågade Lenita, slängde sin kappa över lådan, lyfte sedan upp den för att åter ställa ner den. Hon skrev med stora bokstäver på ett papper ”FAR ÅT HELVETE - JAG SLUTAR NU!”. Hon tog ett häftstift och satte fast sin uppsägning på dörren. Därefter lyfte hon på nytt upp sin flyttlåda och gick hon med bestämda steg ut från sitt rum, ut i korridoren, svängde till vänster mot utgången och försvann ur synfältet. Därefter hörde Ekenberg bara hennes klackar slå mot stengolvet, hur den tunga ytterdörren öppnades och stängdes med en dov smäll.</p> <p align="justify">Kriminalinspektör Leif Ekenberg satte sig i den nu tomma besöksfåtöljen och tänkte på ett tal som dramatikern Harold Pinter hade hållit i samband med att han hade fått Nobelpriset i litteratur. Ekenberg hade läst talet och framför allt fascinerats av dess djävulskt skickliga retorik som slaktade omhuldade myter i några få ord. <em>”Det politiska språket, det språk som talas av politiker, ger sig inte ut i de här markerna, eftersom de flesta politiker enligt de bevis vi har tillgång till inte är intresserade av sanningen, utan av makt och av att hålla sig kvar vid den makten. För att kunna sitta kvar vid makten gäller det att hålla folk i okunnighet, så att de lever i okunnighet om sanningen, till och med sanningen om sina egna liv. Därför är vi omgivna av en väldig gobeläng av lögner, som vi livnär oss på.”</em></p> <p align="justify">Stadshuset var en imposant byggnad. Den hade uppförts för drygt 100 år sedan som läroverk åt Stadens så kallade bättre barn. Efter ett antal år hade den blivit för liten för sitt syfte och detta hade då blivit den växande stadens stadshus. Byggnaden var utförd i rött tegel och hade fyra våningar. Den rymde stora delar av det som numera var Ekenbergs bostadsorts administration och var dess politiska centrum. Härifrån styrdes stort som smått. Det smiddes här också intriger och praktiserades maktspel. Inte alltid, utan tyvärr oftare, inte med medborgarnas bästa för ögonen. Utan vanligast enskilda politikers eller för den delen även kommunala tjänstemäns privata maktambitioner.</p> <p align="justify">Ekenberg vandrade i korridoren och noterade att det var väldigt få personer som var på plats i sina rum. De var, antog han, ute på någon form av tjänsteuppdrag. Han ägnade de närmaste timmarna åt att informellt förhöra de som han fann och insåg snart att egentligen ingen visste något. Ingen hade hört eller sett eller, i vart fall, ville berätta något för den frågvise kriminalinspektören. Men en sak insåg han och det var att kommunalrådet var mer fruktat än omtyckt och domen över död man var ganska hårdhänt. Ekenberg såg att Eva Svensson var på väg ut från stadshuset och förhörde sig om vad hennes första slutsatser var.</p> <p align="justify">- Finns inte mycket att säga, svarade hon fåordigt. Slaget har varit i stort sätt omedelbart dödande och mordvapnet har vi ju så egentligen fattas bara gärningsmannen. Arbetsrummet är fullt av fingeravtryck då städningen har dragits ner till ett minimum för att spara pengar och därför blir det ett plockepinn att reda ut vems alla skitiga fingrar är. Däremot är brevpressen avtorkad så den ger inget. </p> <p align="justify">Hon skakade på huvudet och gick vidare ut mot den bleka eftermiddagssolen. Ekenberg insåg att det som borde ha varit en enkel affär måhända inte skulle bli lika enkel som han hoppats. Han gick åter till kommunalrådets arbetsrum och började att leta i pappershögarna. Han sökte inkommande post för att se om han kunde hitta något som liknande ett hotbrev. När han satt där den tidigare politiske tungviktaren residerat kom en medelålders kvinna in genom dörren. Hon var formellt klädd och såg rödgråten ut. Han visste att det var Vedlunds sekreterare. Hon hade nu som först hade släppts på nytt in i rummet efter varit den som funnit den döda några timmar tidigare.</p> <p align="justify">- Hur är det, frågade Ekenberg vänligt.</p> <p align="justify">- Så där, men jag har varit med om värre! Den något märkliga repliken fick Ekenberg att se upp och med en frågande min utbrista.</p> <p align="justify">- Agnes Larsson? Så var namnet eller hur och du var Vedlunds sekreterare? Det var lika mycket ett konstaterande som en fråga.</p> <p align="justify">- Jo, det stämmer. Jag kom ju in med posten och där låg hon. Jag förstod att hon var död och kunde inte göra mer än att ringa till er. Det här var vid tiotiden.</p> <p align="justify">- Har det hänt något speciellt de senaste dagarna?</p> <p align="justify">- Nej, det har varit som vanligt, var det korta svaret som Agnes Larsson gav.</p> <p align="justify">- Inga hot eller liknande?</p> <p align="justify">- Nej, inget sådant, inte ens några gräl vad jag hört eller sett.</p> <p align="justify">- Brukar det vara det, frågade Ekenberg. Jag menar, brukade Vedlund hamna i gräl med personalen eller andra.</p> <p align="justify">Agnes Larsson drog på svaret. Precis som om hon inte ville tala illa eller ofördelaktigt om sin förre chef. Hon tittade stint på polisen som satt i den stol som bara några timmar tidigare haft stadens mäktigaste person som hyresgäst.</p> <p align="justify">- Det hände väl, hon var stark och gav sig sällan. I vart fall inte utan strid. Hon kunde vara ganska jobbig faktiskt och det var nog många som tyckte ganska illa om henne. Men det är ju inget ovanligt att politiker blir illa sedda av sina motståndare.</p> <p align="justify">Det blev tyst i rummet. Ekenberg funderade på det som Larsson sagt och Larsson funderade på om hon varit illojal mot sin förre chef tillika Stadens ledande politiker. Tystnaden kom att vara i några minuter, men det kändes som väsentligt längre för båda. Till sist reste sig Ekenberg och gick fram till fönstret, vände sig om och tittade skärskådande på den även hon gråmelerade kvinnan. Han tänkte, varför är de så rädda för lite färg på kläderna.</p> <p align="justify">- Alltså, du har inget hört eller sett de senaste dagarna? Eller den senaste tiden? Inga hotbrev, inga hotfulla telefonsamtal?</p> <p align="justify">- Nej, var det korta svaret som han fick.</p> <p align="justify">Det blev tyst på nytt och Ekenberg kastade en blick ut på gatan och backen ner mot Stadens torg. Han väntade på att Agnes Larsson skulle säga något mer eller i vart fall något. När så inte hände så vände han sig på nytt mot henne. Gick fram till skrivbordet, satte handflatorna mot bordskanten och tittade stint på kvinnan framför sig som stod mitt på det stora golvet. Han såg sig omkring i ämbetsrummet. Noterade vimplar och flaggor, porslinsbyttor och fula tavlor som säkert varit gåva i samband med något finare besök. Kort sagt det var faktiskt inget i detta rum han själv skulle villat ha i sin och Sofias bostad.</p> <p align="justify">- Nehe, sa han och suckade. Men någon måste ha tyckt så illa om Vedlund att denne ville ta dö på henne, sa han medan han fortsatte att se sekreteraren i ögonen.</p> <p align="justify">Hon svarade inte utan såg tillbaka utan att ha något svar.</p> <p align="justify">- Du kan gå, sa han uppgivet. Vi kommer säkert åter med fler frågor.</p> <p align="justify">När Agnes Larsson hade gått satt Ekenberg kvar. Han läste igenom de senaste veckornas post, gick igenom pärmar och letade efter hennes mobiltelefon. Denna kunde han först inte hitta tills han gick igenom det tidigare kommunalrådets portfölj där han fann den. Tyvärr hade den ett lösenord så det var omöjligt för Ekenberg att öppna den och få tillgång till telefonlistan.</p> <p align="justify">Han tog sin egen mobil, ringde till Eva Svensson och frågade henne om hon trodde det var möjligt att knäcka lösenordet. Hon var tveksam då som hon sa var bara tre försök innan det var låst och då var man tvungen att ha PUK-koden istället.</p> <p align="justify">- Leta efter pappren till mobben för där har du PUK-koden och om du har tur också telefonens lösenord. Folk brukar skriva den på mobilens papper. Så med lite tur så….</p> <p align="justify">Ekenberg letade nu efter en pärm med papper om olika tekniska apparater och hjälpmedel som datorer, ipads och givetvis mobiltelefoner. Efter en halvtimme hittade han i en hurts en pärm med betäckningen ”TEKNIK” på ryggen. Mycket riktigt, här hittade han efter ett visst bläddrande telefonens dokumentation. Förutom att PUK-koden stod angiven så var det skrivet ”2014”med en feminin handstil. Det var den eftersökta PIN-koden. Med en viss spänning slog han in siffrorna, väntade spänt några sekunder och likt Sesam öppnade sig telefonen.</p> <p align="justify">Det första som slog Ekenberg när han gick igenom telefonlistan var att hon hade blivit uppringd minst tjugo gånger de senaste dagarna av ett visst nummer. Hon hade inte svarat, såg han på den röda markeringen invid telefonnumret. Men det fanns ytterligare ett nummer som stack ut och det var ett nummer som Vedlund själv hade ringt och fått samtal från. Han ringde 133 för att kolla mobilsvaret och med ökat intresse lyssnade han på de upprepade och många meddelanden som fanns i mobilsvaret. Efter att ha lyssnat av ett trettiotal meddelande förstod han att han var något på spåren. Nu var det dags att lämna telefonen i Eva Svenssons händer så inget oönskat skulle ske. Något som skulle kunna sätta käppar i hjulen för att lösa vem som mördat Stadens kommunalråd.</p> <p align="justify">Dagen efter mordet var tidningarna fulla med reportage om denna den största enskilda händelse som hade skett i Stadens politiska historia. Även för den del dess hela historia. Maktens yttersta symbol hade helt sonika slagits ihjäl mitt i maktens centrum. Det var som något som var hämtat från en helt annan tid och Ekenberg tänkte på en av de få TV-serier som han följde med intresse, ”Borgias”, om den maktfullkomliga och korrumperade familjen i 1500-talets Italien. Det var inte vanligt med mord på politiker överhuvudtaget. Detta oräknat de två spektakulära morden på Olof Palme och Anna Lindh. Två händelser som hade skadat landet på ett avgörande sätt i Ekenbergs ögon. Nu visste han dock att det var sannolikt att mordet i stadshuset inte var ett politiskt mord utan något mycket simplare. Men han ville vänta på utskrifterna från kommunalrådet Carina Vedlunds mobiltelefon där svaret fanns. På det var han helt säker på.</p> <p align="justify">Han bestämde sig denna morgon för att promenera de få kilometrarna till polishuset. Ekenberg som bodde tillsammans med sin Sofia och barnen Anna och Ivar strax norr om Stadens centralare delar. De hade denna morgon ätit frukost hela familjen vilket inte var det vanligaste. Oftast hade de olika tider att ta hänsyn till, men just denna dag, när solen lyste upp en klarblå himmel och det fanns löfte om vår i luften, satt de alla vid köksbordet. Småpratade, Anna och Ivar smågnabbades som vanligt medan de två föräldrarna delade på morgontidningen.</p> <p align="justify">- Löser ni det här?, var frågan kring bordet.</p> <p align="justify">Ekenberg tittade över tidningen på sin familj och sa tyst att det trodde han de nog skulle göra. </p> <p align="justify">- Vet du vem det är?, frågade Anna. Hon tittade på sin far med nyfikna ögon. Vem var det? Vem var det, pappa säg vem vad det?!</p> <p align="justify">- Du borde veta bättre Anna än att fråga, svarade kriminalpolisen. Du vet att jag inte får svara även om jag visste. Men jag vet faktiskt inte, men har mina misstankar.</p> <p align="justify">Sofia satt i en ljus t-tröja och trosor. Hon hade dragit upp sina ben under sig på stolen och Ekenberg kunde ana hennes bröstvårtor genom den tunna, slitna T-tröjan. Han kände en värme och glädje över henne och deras två barn. Men också en tacksamhet över att livet till slut gett honom denna rikedom som han uppskattade mer än något annat. Han sträckte ut sin vänstra arm efter att ha lagt ner tidning, drog till sig Sofia och kysste henne kärleksfullt.</p> <p align="justify">- Vad pinsamma ni är, utbrast Ivar, men motsades av sin syster som tyckte att föräldrarna var gulliga som hon sa.</p> <p align="justify">Ekenberg reste på sig och tog sin tallrik och glas och gick bort till diskmaskinen och stoppade in dem. </p> <p align="justify">- När kommer du ikväll, frågade han Sofia.</p> <p align="justify">- Om inget speciellt händer på IVA så är jag hemma vid tiotiden, svarade hon. Men vi har som vanligt dåligt med folk och nya besparingar från Landstinget ska visst vara på gång. Hon var bister i tonen. Du då?</p> <p align="justify">- Allt hänger på vad Svensson har fått fram och hur eventuella förhör går.</p> <p align="justify">Varken Ivar eller Anna hade denna kväll något speciellt planerat utan det var läxläsning och TV som stod på deras program.</p> <p align="justify">Uppbrottet kring bordet var nu i full gång. De två barnen skulle till skolan och Sofia tänkte ta och lägga sig en stund innan hon tog tag i tvätten som låg i hallen sedan gårdagens idrottsliga övningar som deras två barn varit på.</p> <p align="justify">Vad Leif Ekenberg skulle göra denna dag visste han alltför väl.</p> <p align="justify">När Ekenberg klev in på polisstationen tjugosju minuter senare låg på hans skrivbord redan en utskrift av kommunalrådets mobiltelefontrafik. De två telefonnummer som av främst intresse gick till två olika män. Ingen av dem var Vedlunds lagvigda, utan till helt andra män. Det första det som hade högst frekvens var till en Karl-Peter Mård. Han stod i telefonkatalogen som kanslichef på kommunen. Det var både SMS och mobilmeddelande från honom till Carina Vedlund. Vedlund som vid sitt frånfälle var strax över 40 år hade haft en intensiv kontakt med Mård. Framförallt per SMS men det fanns några meddelande också.</p> <p align="justify">- Ses vi på fredag? Jag längtar. Kysser dig!</p> <p align="justify">- Gud vad skönt det var i går kväll. Jag var helt slut!</p> <p align="justify">- Ring, snälla jag är så kåt!</p> <p align="justify">SMS-trafiken var av samma karaktär men än tydligare.</p> <p align="justify">Vedlund: Fan sitter på ett tråkigt sammanträde och bara längtar efter dig!</p> <p align="justify">Mård: När slutar du?</p> <p align="justify">Vedlund: Ska försöka komma ifrån om en timme, har du tid?</p> <p align="justify">Mård: Jag är så kåt!</p> <p align="justify">Vedlund: Vad tror du jag är då? Sjöblöt!</p> <p align="justify">Ekenberg suckade. Han orkade egentligen inte läsa de alltmer intima och alltmer vulgära SMS-en från de två. Deras affär var tydlig och han undrade hur många som visste om den. Men samtidigt visste respektive om deras affär. Här fanns onekligen ett motiv från antingen Vedlunds make eller Mårds lagvigda.</p> <p align="justify">Han tog telefonen och ringde upp Vedlunds man som jobbade på stadens största bankkontor. Växeln svarade att han satt i möte och fick ej störas. </p> <p align="justify">- Var han på jobbet igår, frågade han den uppenbart unga tjejen i andra änden av telefonledningen. </p> <p align="justify">- Jag vet inte, men jag kan koppla dig vidare till hans sekreterare.</p> <p align="justify">Det blev tyst i luren i någon minut. Ekenberg funderade på om det kunde vara så enkelt som ett svartsjukedrama. Men ingen hade sagt något om att Vedlunds make hade besökt stadshuset vilket borde någon i så fall noterat.</p> <p align="justify">- Ja, hörde han plötsligt i andra änden där en snarlik röst som den förra svarade.</p> <p align="justify">Ekenberg presenterade sig och frågade efter Vedlunds make.</p> <p align="justify">- Lars är upptagen hela dagen i möten och kan inte ta emot telefon.</p> <p align="justify">- Jo, nu är det ju så att jag utreder hans frus död och det vore väl märkligt om han inte kan svara på polisens frågor.</p> <p align="justify">Det blev tyst och efter några minuter svarade en verserad mansröst.</p> <p align="justify">- Lars Vedlund.</p> <p align="justify">- Det här kriminalinspektör Leif Ekenberg och jag utreder mordet på din fru.</p> <p align="justify">- Du jag skiter faktiskt i det, svarade bankmannen. Den otrogna konan skiter jag fullständigt i. Jag flyttade för en månad sedan efter jag kom hem och hittade henne med den där kanslichefen Mård knullandes i vårt vardagsrum. Och jag kan tala om för dig att Mårds kärring också skiter i henne.</p> <p align="justify">Ekenberg blev tyst. Han hade inte räknat med denna utgång av samtalet.</p> <p align="justify">- Jaha, men jag måste nog i alla fall fråga dig vad du gjorde igår.</p> <p align="justify">- Jag var på kundbesök under förmiddagen på Holmströms Mekaniska. Jag kom dit vid nio och åkte därifrån vid tolv varefter direktör Holmström bjöd på lunch på Stadshotellet. Sedan gick jag tillbaka till banken. Jobbade till halv sex och sedan gick jag tillbaka till Stadshotellet och firade Carinas död då det innebär att vi slipper hela skiten med advokater och annat skit. Jag tänker flytta hem ikväll och städa ut all skit efter fanskapet. Alibi har jag så det behöver du inte fundera på. Förresten min sekreterare var med hela tiden.</p> <p align="justify">- Även inatt?, frågade Ekenberg smått spydigt.</p> <p align="justify">- Det kan du ge dig fan på och vi knullade halva natten. Hon är rena vildkatten, och inte gift utan singel.</p> <p align="justify">Ekenberg tackade med en känsla av vämjelse över telefonsamtalet och livet i maktens kretsar. Han kände bara förakt för det som han fått höra och den känslokalla attityd som Lars Vedlund visat upp.</p> <p align="justify">Nu kändes det som om otrohetsspåret kunde avföras utan nu blev istället det andra frekvent uppringda numret intressant. Han slog upp vem det gick till och kammade noll då det visade sig vara en kontantmobil. Den var inte registrerad på nätet, men han visste att teknikerna kunde i andra register i bästa fall hitta vem som var innehavare.</p> <p align="justify">Här var det frågan enbart om SMS-trafik. Alla meddelande var ganska likartade, men blev alltmer aggressiva.</p> <p align="justify">- Varför gjorde du som du gjorde på mötet?</p> <p align="justify">- Jag frågar igen varför?</p> <p align="justify">- Vad har jag gjort som gör att du pratar skit bakom ryggen på mig?</p> <p align="justify">- Vem i helvete tror du att du är?</p> <p align="justify">- Förbannade maktgalna kärring jag har gjort mitt.</p> <p align="justify">- Du borde märkas, din jävla apa.</p> <p align="justify">- Jag vet vad du sysslar med. Du skiter i politiken bara du har makt.</p> <p align="justify">- Akta dig snart är någon som märker dig!</p> <p align="justify">- Vi satt på mötet igår och du hälsade inte ens.</p> <p align="justify">- Vad fan håller du på med?</p> <p align="justify">- Nu får det vara nog, nu går jag till tidningen med dina skumraskaffärer.</p> <p align="justify">- Tro inte du kommer undan även om tidningen inte vågar skriva om dina affärer.</p> <p align="justify">Varje SMS var hatiskt och hätskt och det var uppenbart för Ekenberg att avsändaren var vid ett ytterst uppbragt sinne.</p> <p align="justify">Ekenberg insåg också att här fanns faktiskt ett halmstå att gripa efter. SMS-skrivaren hotade med att gå till tidningen och i Staden kunde det bara betyda Lokaltidningen. Om nu ägaren av telefonen gick att hitta kanske densamme hade verkligen gått till tidningen. Därmed kunde han, med lite tur, få reda på vem den flitige SMS:aren var. </p> <p align="justify">Ekenberg läste igenom de övriga SMS:en och insåg att det inte fanns mer spår i dem att följa. Det viktigaste, som Ekenberg såg det, var halmstrået som fanns i de raderna om tidningen. Han visste också vem som skulle kunna vara den som visste om någon försökt tipsa tidningen. Denne någon borde vara kommunreportern Jon ”Skrivmaskinen” Larsbo. För det som inte Larsbo snappade upp i Stadens politiska liv var inte värt att veta.</p> <p align="justify">Ekenberg bestämde sig för att rapportera till sin överordnade, polischef Johan Persson. Nu var Ekenberg ingen lagspelare som det utrycktes på ledarutbildningar, och andra populära dito, utan en polis som gick sin egen väg. Ofta, alltför ofta ansåg många inom kåren, höll han saker och ting för sig själv. Han umgicks exempelvis inte med andra poliser utan hans bäste vän var en ganska sliten privatdetektiv från Stockholm, Lars-Jonathan Västby. De två hade känt varandra under ett antal år och träffades när det fanns möjlighet. Han hade också träffat Västbys särbo, den engelska Erica Wallis. En liten vacker kvinna med ett latinoutseende och blixtrande ögon. Sofia och Erica hade blivit mycket goda vänner i samband med att Ekenberg med sin familj åkt till London en vecka för några år sedan. Det hade blivit en högst minnesvärd vecka i den engelska huvudstaden.</p> <p align="justify">Johan Persson uttryckte en förhoppning om att Ekenbergs spår och misstankar var riktiga så de kunde lösa fallet innan det blev alltför infekterat. Han berättade att det kom påtryckningar från det stora partiet och diverse höga potentater inom polisen att fallet skulle lösas fortast möjligt. Ekenberg och Persson gav inte mycket för värdet av dessa påtryckningar för de tillförde absolut inget utan var bara irriterande. </p> <p align="justify">- Jag ska gå över till Lokaltidningen och jaga reda på ”Skrivmaskinen”, sa Ekenberg som avslut på deras korta möte. De två hade haft lite svårt för varandra först. Där Persson varit färgad i sin uppfattning av rykten och Ekenberg av sin tveksamhet till befäl som han av princip misstrodde. Men detta hade successivt försvunnit när polismästaren insåg att han fått en högst duglig kriminalare till sitt revir och Ekenberg å sin sida kommit fram till att Persson var en bra polischef som inte la sig i mer än nödvändigt.</p> <p align="justify">Jon ”Skrivmaskinen” Larsbo var en syn att skåda. Han satt vid sitt slitna skrivbord där han hade sin dator och även kvar sin gamla kära Halda. Han vägrade kasta bort skrivmaskinen även om han inte använde den, men den stod där som en klenod från tider som hade flytt. Han var drygt sextio år, grådaskig i ansiktsfärgen och kläderna var som om han hade sovit i dem en vecka. Han var en inbiten ungkarl. Rökte som en borstbindare och söp dagligen. Sanningen var att han sällan var helt nykter. Samtidigt var han, märkligt nog, en skicklig journalist. Även om han uppfyllde alla fördomar om journalister så gjorde han det med en viss, om än sliten, elegans.</p> <p align="justify">När Ekenberg klev in på redaktionen så satt han bakåtlutad i sin skrivbordsstol, fötterna på bordet och läste i en bok. Det var Thomas Manns Dagböcker 1933-34. Han läste med stort intresse, så stort att han inte noterade att Ekenberg kom fram till skrivbordet.</p> <p align="justify">- Hej, Larsbo, stör jag?</p> <p align="justify">Journalisten tittade över sina läsglasögons skalmar. Skrattade till och tog ner fötterna från bordet samtidigt som han lade ner sin läsning.</p> <p align="justify">- Ja, du kom i alla fall, skrattade han, jag bara väntade på när snuten skulle dyka upp!</p> <p align="justify">Ekenberg skrattade och slog sig ner i besöksstolen efter att ha röjt den på diverse papper och annat.</p> <p align="justify">- Ska du ha, frågade ”Skrivmaskinen”, och räckte fram halvbuteljen vodka. Ekenberg skakade på huvudet. ”Skrivmaskinen” ryckte på axlarna och tog en rejäl klunk av den ljumna spriten för att sedan stoppa ner den i skrivbordslådan i tryggt förvar till nästa gång.</p> <p align="justify">- Har du haft besök av någon som haft något skandalöst eller viktigt att berätta om Vedlund?</p> <p align="justify">- Varför frågar du det?</p> <p align="justify">- Kan inte säga det, men det är viktigt. Det gäller mordet på Vedlund, så om du vet något som kan hjälpa oss att lösa det här så berätta är du snäll.</p> <p align="justify">Larsbo kliade sig i det ovårdade håret, fjärtade högljutt och rapade därefter. En doft av sprit och sumpgas slog emot Ekenberg. Larsbo såg illmarigt på polisen mitt i emot sig.</p> <p align="justify">- Exklusivt om det leder till lösning?</p> <p align="justify">Ekenberg rykte på axlarna och nickade trött. </p> <p align="justify">- Jo, sa den gamle journalisten. Det var en snubbe här för några dagar sedan som påstod att han hade uppgifter om att Vedlund skulle ha tagit emot pengar från ett i vår lilla stad välkänt verkstadsföretag för att de skulle få köpa en begärlig tomt av kommunen för en förhållandevis generös uppgörelse. Han sa aldrig vilket företag men jag skulle gissa på Holmströms för de ska ju bygga ut och det kommer att ge flera hundra jobb. De har ju fått en stororder från Kina som du kanske läst?!</p> <p align="justify">Jag tyckte att det lät värt att undersöka, men sen dog ju kärringen så nu är det ju dött i dubbel bemärkelse.</p> <p align="justify">Han skrattade rått samtidigt som han fick ett hostanfall som nästan fick honom att storkna.</p> <p align="justify">- Sedan pratade han om att hon hade lite vid sidan om, men vem fan bryr sig om sådant. Folks gökande skiter jag i. Det får vara lite klass på journalistiken. Sån´t lämnar jag till kvällspressen och Vänt i Häcken, fortsatte han flinandes.</p> <p align="justify">Ekenberg lyssnade uppmärksamt och väntade bara på vem Larsbos källa var. Han tittade på den slitne journalisten och insåg dystert att den dag som han la ner sin penna skulle han också dö. Journalistiken hade varit och var hans liv. Larsbo var med alla sina brister en duktig journalist med stor integritet. Man skulle inte döma honom utifrån hans yttre, för gjorde man det så var det ett stort misstag.</p> <p align="justify">- Vem var det, Larsbo?</p> <p align="justify">- Marcus Hedén, var svaret.</p> <p align="justify">Ekenberg tittade klentroget på Larsbo.</p> <p align="justify">- Hedén?!</p> <p align="justify">De satt i det lilla förhörsrummet. Det var Leif Ekenberg, den misstänkte Marcus Hedén och åklagaren Erina Sagerlöf samt den misstänktes advokat Gunnar Petrén. Det hade gått några dagar och det hade gjorts husrannsakan i den misstänktes bostad och arbetsplats. Man hade då hittat en kavaj, ett par byxor samt en skjorta tillhörande den misstänkte. Alla nedstänkta med offrets blod. Teknikerna hade också funnit Hedéns fingeravtryck som var på ett sådant sätt på skrivbordet och även rumsdörren att de mycket möjligt hade kommit till i samband med mordet.</p> <p align="justify">- Marcus du är misstänkt för att ha bragt kommunalrådet Carina Vedlund om livet. Detta med en brevpress som du med ett kraftigt slag krossat hennes huvud varvid döden inträffat. Förstår du anklagelserna mot dig?</p> <p align="justify">Marcus Hedén såg trött på henne och nickade. Hans advokat såg stressad ut.</p> <p align="justify">- Vi bestrider mord, skulle möjligen kunna betecknas som dråp i hastigt mod och det en efter grov provokation, försökte Petré. </p> <p align="justify">Ekenberg samlade ihop sina papper i en liten prydlig hög. Såg den misstänkte rakt i ögonen.</p> <p align="justify">- Erkänner du gärningen i sig?</p> <p align="justify">- Ja, det gör jag väl, var svaret.</p> <p align="justify">- Har du skickat ett stort antal SMS till Vedlund dagarna innan händelsen där du hotar henne med att du skulle gå till tidningarna?</p> <p align="justify">Hedén såg upp, förvånad, för att inte säga överraskad. Han var tyst för att sedan nicka.</p> <p align="justify">- Jag måste be dig svara så det kommer med på inspelningen, uppmanade Ekenberg honom.</p> <p align="justify">- Ja, för fan! Jag slog ihjäl fanskapet! Jag skickade SMS:en, men tidningen vågade inte skriva om skiten.</p> <p align="justify">Ekenberg funderade snabbt hur han skulle ställa nästa fråga. Det gällde att få fram motivet utan att för den skull lägga orden i mun på Hedén.</p> <p align="justify">- Vad var det som tidningen inte ville skriva om?</p> <p align="justify">Hedén tittade på honom igen. Han verkade vara i en annan värld för några sekunder.</p> <p align="justify">- När vi var i Kina tillsammans med Holmström och de fick sin order. Vedlund och jag hade dragit i lite kontakter vi hade innan. För det fick vi en bonus. Kineserna betalade oss $100.000 var när kontraktet var skrivet. Nu hade Vedlund ett konto på sin mans bank som var skrivet i ett annat namn. Jag skulle få mina pengar när vi kom hem. Men eftersom fanskapet var tvunget att gå och lägga sig med den där jävla Mård så brann pengarna inne för när hennes karl fick reda på det. Han snodde helt sonika pengarna från kontot och varken Vedlund eller jag fick några pengar. Hade fanskapet kunnat hålla ihop knäna bara några dagar till hade jag fått mina pengar. Men nu blev det bara Lars Vedlund som vann på det hela. Sedan hade hon fixat så att Holmströms hade fått köpa marken invid fabriken till en bråkdel av värdet och fick för det minst 100.000 kr. Jag tyckte att hon kunde ge mig hälften av dom pengarna som en liten kompensation.</p> <p align="justify">Nu blev det tyst i rummet. Och luften gick ur hela historien. Åklagaren Erina Sagerlöf anhöll Marcus Hedén och Leif Ekenberg gick för att skriva sin rapport. När han kom ut ur rummet gick han in på toaletten och ringde ett utlovat samtal.</p> <p align="justify">- Han erkände.</p> <p align="justify">Därefter la han på luren och insåg att han skulle komma hem i skaplig tid denna kväll. Faktiskt före Sofia. Han kom att tänka på att det var en bra fotbollsmatch på TV. Ekenberg kände sig trött. Inte bara rent fysiskt utan än mer trött på den sjaskighet och den smuts han såg omkring sig. Det kändes som om han stod upp i smuts till knäna, mänskligt avskräde, girighet och förnedring.</p> <p align="justify">Han suckade och gick hem.</p> <p>Text: Ingemar E. L Göransson </p> <p>© Författaren och Ord & Kulturs Förlag</p> <div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.feedvalidator.org/check.cgi?url=http%3A//ingemarnyabloggen.blogspot.com/feeds/posts/default"><img src="valid-atom.png" alt="[Valid Atom 1.0]" title="Validate my Atom 1.0 feed" /></a></div>Ingemar E. L. Göranssonhttp://www.blogger.com/profile/12457351467164360194noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-1523534918574051492.post-65391043156452219612015-01-19T11:39:00.001+01:002015-01-19T11:39:54.343+01:00Har Facebook en egen politisk agenda?<p><a href="http://lh3.ggpht.com/-uYAlwh4O_uI/VLze9bVRQYI/AAAAAAAACns/DLcBiNe49qQ/s1600-h/image%25255B2%25255D.png"><img title="image" style="border-top: 0px; border-right: 0px; background-image: none; border-bottom: 0px; padding-top: 0px; padding-left: 0px; margin: 0px; border-left: 0px; display: inline; padding-right: 0px" border="0" alt="image" src="http://lh4.ggpht.com/-FLewZ3-UupA/VLze-CrnArI/AAAAAAAACnw/S1V80tN5MAY/image_thumb.png?imgmax=800" width="244" height="139" /></a></p> <p align="justify">I går morse blev en god vän och välkänd anti-rasist blockerad av Facebook. Shawbo Elyasi fick sitt konto blockerat av Facebook. Orsaken skulle vara att hon hade brutit mot fb:s regler. Nu verkar det snarare som om Facebook har gett efter för påtryckningar från högerextremt håll och sympatisörer till sannolikt SD. Det Shadwo gjort var att publicera några satiriska bilder riktade mot SD. Bilder som är fria och kommit från andra anti-rasistiska sidor på Facebook!</p> <p align="justify">Så mycket för yttrandefriheten som Facebook alltsom oftast hävdat har varit orsak varför man inte tagit bort rasistiska eller anti-demokratiska sidor.</p> <p align="justify">Shadwo Elyasi har gjort sig känd på nätet som en benhård kritiker av rasister, främlingsfientlighet och fascister under en längre tid. Hon har fått ta emot hot, men fortsatt sin kritik och inte låtit sig tystas. Detta har givetvis stuckit i ögonen på dem kritiken träffat.</p> <p align="justify">Samtidigt vimlar det av rasistiska, fascistanstungna och nazisympatiserande sidor på Facebook. En grupp har t o m varit riktad direkt mot Shadwo. Det är näst intill omöjligt att få bort dessa sidor som uppmanar till hets mot folkgrupp, våld mot utlandsfödda eller politiskt obekväma osv.</p> <p align="justify">Frågan blir därför, och infinner sig naturligt; har Facebook en egen politisk agenda. Egna politiska sympatier efter det som hänt Shadwo Elyasi? Om så är fallet är det synnerligen allvarligt om världens största site av Facebooks karaktär har det.</p> <p align="justify">Svaret på den frågan har vi ej fått ännu och Shadwo Elyasis sida är i skrivande stund fortfarande blockerad.</p> <p>Text: Ingemar E. L. Göransson</p> <div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.feedvalidator.org/check.cgi?url=http%3A//ingemarnyabloggen.blogspot.com/feeds/posts/default"><img src="valid-atom.png" alt="[Valid Atom 1.0]" title="Validate my Atom 1.0 feed" /></a></div>Ingemar E. L. Göranssonhttp://www.blogger.com/profile/12457351467164360194noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-1523534918574051492.post-54070942183835637182015-01-18T11:22:00.001+01:002015-01-18T11:22:00.683+01:00Dagsvers 1<p><i>Terroristerna i ISIS har förbjudit innehav av duvslag. Detta då det skall enligt fanatikerna störa prisandet av Muhammed.</i></p> <p><strong>AKTA DIG DUVA</strong></p> <p>Båd människa och duva</p> <p>för svartklädd fanatiker sig akta</p> <p>i ISIS-land båda mista livet,</p> <p>om duvan föda ges</p> <p>och fattig irakier missa bönestund</p> <p> </p> <p>Fanatism gör människan oklok,</p> <p>grym och utan förstånd</p> <p>ISIS-krigare ger dumheten</p> <p>nytt ansikte medan duvan</p> <p>vår fredssymbol upphöjes till</p> <p>klokhetens ultima utveckling</p> <p> </p> <p>Människan, skapelsens krona</p> <p>än en gång ger galenskapen ansikte</p> <p>svartklädd, grym</p> <p>dum och primitiv</p> <p>fanatismen, denna förståndets cancer</p> <p>förtär och föröder</p> <p>inte bara duvan och duvslagets vårdare</p> <p>utan allas vår värld.</p> <p> </p> <p>18 januari 2015</p> <p>© Ingemar E. L. Göransson</p> <div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.feedvalidator.org/check.cgi?url=http%3A//ingemarnyabloggen.blogspot.com/feeds/posts/default"><img src="valid-atom.png" alt="[Valid Atom 1.0]" title="Validate my Atom 1.0 feed" /></a></div>Ingemar E. L. Göranssonhttp://www.blogger.com/profile/12457351467164360194noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-1523534918574051492.post-34381269741557363872014-11-03T18:28:00.001+01:002014-11-03T18:28:26.624+01:00EN GREKISK TRAGEDI<p><em>Den tredje novellen av tio om kriminalassistent Leif Ekenberg och de brott han möter i Staden.</em></p> <p><em>Författare och © Ingemar E. L. Göransson</em></p> <p><a href="http://lh5.ggpht.com/-SDr3z7eff1c/VFe7NejIABI/AAAAAAAACnE/UUJYXEHWs5g/s1600-h/autor%252520sv%25255B3%25255D.jpg"><img title="autor sv" style="border-top: 0px; border-right: 0px; background-image: none; border-bottom: 0px; padding-top: 0px; padding-left: 0px; margin: 0px 0px 5px; border-left: 0px; display: inline; padding-right: 0px" border="0" alt="autor sv" src="http://lh6.ggpht.com/-LLL1cUSeCHo/VFe7N8UDKVI/AAAAAAAACnI/Y6iv489cijY/autor%252520sv_thumb.jpg?imgmax=800" width="225" height="244" /></a></p> <p>Kyrkogårdsvaktmästaren Hans Alfredsson fick en smärre chock denna tidiga torsdagsmorgon i juni. Han som brukade retas av sina arbetskamrater för att vara namne med den betydligt roligare personen. Som om namnet inte vore nog hade vår dödgrävare en arbetskamrat som hette Tage, men med Larsson i efternamn. Inte som sin mer legendariske Linköpingsson Danielsson. De två kom på den minst 50 år gamla flakmopeden. Den var i skick som ny där de kom åkandes för att mötas av en syn som de aldrig skulle glömma.</p> <p>I gång trettiosex och på gravplats sjutton fann de kvarlevorna av den tidigare och sedan länge avlidne Karl Lindkvist uppgrävd, sittande lutad mot sin egen gravsten vilken var sönderslagen. Även hans hustrus kista var uppgrävd men ej uppbruten. Kvarlevorna av den sedan mer än tjugo år gamle avdöde Lindkvist var inte mycket mer än ett skelett med några hängande halvruttna klädtrasor . Att tro att det skulle gå att känna igen några anletsdrag av den döde och numera uppgrävde var en illusion. Trots detta drog Alfredsson och hans kollega slutsatsen att det var sagde Lindkvist som numera hade ”kryat på sig” och satt uppe. Så väl kunde de två sin arbetsplats och dess invånare. De visste exakt vem som låg var. Ett resultat av många år tillbringade innanför kyrkogårdens murar och ett idogt grävande.</p> <p>- Va fan, utbrast Larsson där han satt med benen i kors på mopedens flak. Han vände sig till sin kollega som om han skulle ha ett svar på den outsagda frågan.</p> <p>- Fy fan, var det korthuggna svaret. De två stannade framför den uppgrävda graven och Alfredsson tog av sig sin reklamkeps från LRF och kliade sig i den rödlätta, men allt glesare skalpen. Han tog försiktigt ett steg framåt och tittade närmare på de rester av den man som begravts tjugo år tidigare. Han läste numret på graven och konstaterade med en belåten röst. </p> <p>- Jo, det är Lindkvist. Men vad fan gör han uppe! Den något, för en åhörare, förlov sagt korkade frågan fick inget svar då Larsson just nu i detta såg ut att ha behov att kasta upp frukosten.</p> <p>- Ska vi inte ringa snuten, frågade han försiktigt. Alfredsson nickade stilla och de två männen äntrade sitt arbetsfordon och vände på två hjul och åkte tillbaka till sitt kontor. Efter lämnade de blå oljeblandade avgaser. Samt givetvis en uppgrävd grav i all sin groteska bild av meningslöshet.</p> <p>Leif Ekenberg vaknade denna morgon stilla och utan att känna någon brådska. Han sträckte ut sin arm och kände sin Sofias axel till vänster om sig i deras breda dubbelsäng. Sängvärmen gjorde gott och fick Ekenberg att inte vilja gå upp. Han hade kommit hem kvällen före efter ett sorglustigt förhör men en av Stadens vanligaste småskurkar. Mannen hade efter ett längre, uttråkande förhör erkänt inte bara det han tagits på bar gärning med. Men även ett tiotal inbrott och detta av bara farten. Det hade tagit en stund så Ekenberg hade kommit hem när hela familjen sov stilla och huset var tyst.</p> <p>På bordet i köket hade Sofia lämnat en lapp med budskapet att i kylskåpet fanns en leverpastejsmörgås och en öl om han var hungrig. Väck mig inte, men du är välkommen i morgon bitti! Det hade lappen sagt och nu var det morgon. Sofia vaknade till, såg in i Ekensbergs ögon, log kärleksfullt och kysste honom samtligt som hennes hand sökte sig till hans kön.</p> <p>Hon smekte honom utan att säga ett ord och satte sig på honom och välkomnade honom. De älskade utan ett ord och Ekenberg kände sig lycklig och sände en välsignande tanke till den mördare som ovetande fört dem samman för många år sedan.</p> <p>På senare tid hade deras kärleksliv fått ett nyvaknande. Ingen av dem visste varför, men båda njöt av den gemensamma närheten och fysiska njutning de hade av varandra. Men, tänkte Sofia, att så är det väl att vara gifta så länge som vi varit. Hon räknade inte åren liksom hon inte räknade sin makes allt intensivare stötar i i hennes sköte. Hon bara njöt liksom Leif. Plötsligt kände hon hans våg av värme som fyllde henne och hon samtidigt kände en våg av intensiv njutnad.</p> <p>De två låg kvar i sängen och sa inget. De såg på varandra och kände en intensiv lyckokänsla. Han, den storvuxne polisen och hon den ganska alldagliga sjuksköterskan. Sofia som i Leif Ekenbergs ögon var den vackraste kvinnan i världen. De såg hur träden utanför deras fönster i det lilla huset spelade i vinden med sina skuggor mot persiennerna och rummets tak. Klockan var nu 7.23 då tystnaden bröts av Ekenbergs tjänstemobil.</p> <p>Han reste sig och gick naken tvärs över rummet till ett litet bord där han lagt den på natten nu exakt 6 timmar och 17 minuter sedan. </p> <p>- Ekenberg.</p> <p>Han lyssnade och suckade och svarade att han skulle komma så snart han kunde.</p> <p>- Jag vaknade nyss, sa han lite kort. Jag kom ju hem mitt i natten Nilsson bekände ju allt och lite till. Rapporten är skriven! Den ligger på ditt skrivbord.</p> <p>Av samtalet förstod Sofia att det var Ekenbergs chef polismästare Johan Persson som själv ringt så att det måste vara något allvarligt. För normalt ägnade sig denne man åt politiskt myglande eller i vart fall liknande sysselsättningar tillsammans med kommunens ledning. Kriminalassistent Leif Ekenberg hade inte mycket över för detta utan höll sig borta från politik och politiker. Särskilt det sistnämnda hyste han enbart ett stilla förakt då han ansåg att flertalet var korrumperade. Om inte i ekonomisk mening så mentalt. Han själv hyste en närmast ”gammaltestamentlig” socialdemokratisk övertygelse om rättvisa och solidaritet. Två begrepp som han insåg hade ringa betydelse i den värld han råkade blivit satt att leva i. Egoismen var istället det primära.</p> <p>Han vek ihop sin mobiltelefon och därmed bröts samtalet. Han tittade vänligt på den nakna Sofia och kliade sig i sitt skrev medan han kände att han egentligen skulle vilja krypa ner till sin hustru på nytt vilket också han uppenbarligen visade inför Sofias ögon hade som önskan.</p> <p>- Nehe, skrattade hon. Nu blir det inte mer roligt. Jag ska till jobbet och det ska du med. Jag tar duschen först . Mina sjuka väntar på mig.</p> <p>- Gör du det, svarade han leende. Mitt lik springer ingenstans. Tjugoåriga döingar brukar inte göra det, sa han lakoniskt.</p> <p>Sofia tittade på honom frågande.</p> <p>- Någon har grävt upp ett tjugo år gammalt lik och satt det mot dess sönderslagna gravsten inatt. Han tittade på den ännu mer frågande Sofia.</p> <p>De hörde hur det rörde sig på undervåningen och de förstod att deras två barn Anna och Ivar var uppe och smågnabbades som syskon brukar göra. </p> <p>- Är ni klara?, hörde de Annas röst och förstod att syskonen mycket väl visste vad som skett i föräldrarnas sängkammare. Ska ni ha frukost?</p> <p>De hörde fnissandet och sonen Ivars målbrottsröst.</p> <p>- Vi har dukat medan ni har varit upptagna!</p> <p>Ekenberg kom till Stadens kyrkogård 55 minuter senare. Han syntes över mängden då han var nästan två meter lång och kraftigt byggd utan att för den skull vara fetlagd. Märkligt kan tyckas för han var mycket glad i mat. Och, Sofia lagade mycket god mat som han gärna åt med god aptit. Han tittade på den märkliga synen han nu hade för sina ögon.</p> <p>Den uppgrävda graven luktade våt jord och något mer, något unket, illaluktande påminnande om den söta lukten av död. Nu kom den inte från liket, eller rättare skelettet då det inte var mycket mer utan från dödgrävarna vars arbetskläder var i behov att tvättas. Ekenberg tittade på Alfredsson och Larsson, eller Hasse & Tage, som de kallades i Staden.</p> <p>- Fy fasen, ni stinker, sa han helt ärligt medan han tittade på dem uppfodrande.</p> <p>- Vi har för fan inte grävt upp den jäveln, sa Tage. Hasse nickade instämmande. Han bara satt där när vi kom. Vi är oskyldiga.</p> <p>- Utom till att lukta värre än han, utbrast Ekenberg och pekade med tummen mot huvudpersonen denna förmiddag. Vet ni vem det är?</p> <p>Duon tittade på varandra. Skruvade på sig och Alfredsson tog försiktigt till orda.</p> <p>- Det måste vara Ingvar Lindkvist, slog han fast. Det är hans grav och den är ju tom nu. Kistan är ju uppbruten och det är ju hans gravsten som är sönderslagen.</p> <p>Ekenberg gick runt graven och såg att någon hade med något kraftfull verktyg typ slägga krossat gravstenen av granit. De var ganska många kring graven nu. Förutom Ekenberg två uniformerade polismän, teknikern Eva Carlsson och de två dödgrävarna. Samtidigt såg han hur polischefen Johan Persson närmaste på grusgången med bestämda steg. Men värre var att lokaltidningens mest avskydde gam Per ”Kladde” Karlsson var på ingång med båd penna och digitalkamera.</p> <p>- Lasse, bad Ekenberg, en av de uniformerade polisen, håll ”Kladde” borta och inga foton. Och se till att ingen kommer innanför avspärrningen. Ingen.</p> <p>Den tilltalade Lars Öberg nickade och gjorde en diskret honnör och gick i riktning mot det fria ordets representant. Denne protesterade, men hade föga för detta utan fick finna sig i att se i stort inget på avstånd.</p> <p>Eva Carlsson tog för ögonblicket jordprover och luktade misstänksamt på gravstenen. Hon såg betänksam ut. Hon var egentligen för ung för att vara kriminaltekniker men hade varit en idog och stjärnstudent och därför lyckats ta några genvägar i sin karriär. Hennes röda hår och hennes utstrålning fick män att titta två och tre gånger efter henne när hon handlade på ICA. Hon var ensamstående, trodde i alla fall de flesta. Vad få visste var att hon levde tillsammans med en annan kvinna som arbetade på länsstyrelsen i grannstaden. Hennes intresse för män var med andra ord minimalt utan hon älskade sin sambo med vilken hon bodde tre mil bort.</p> <p>Eva Carlsson var en lysande kriminaltekniker och hon såg upp på Leif där han stod på behörigt avstånd från graven, eller det som varit en grav.</p> <p>- Leif, började hon. Den som grävde upp den här hatade honom. Det är jag säker på för någon har pissat på både gravstenen och liket. </p> <p>- Räcker det till att ta prover, kanske få fram DNA?</p> <p>Hon såg fundersam ut innan hon svarade.</p> <p>- Ja, med lite tur tror jag det. Om inte räcker det här, sa hon och höll upp en plastpåse med avföring.</p> <p>Ekenberg hade sett mycket, men det här var i det grövsta laget. Han kände ett illamående och tittade bort. Någon hade gjort sina behov på graven. Värre förnedring av en död kunde han inte tänka sig.</p> <p>- När kan du ha några besked tror du?, frågade han vänligt det rödhåriga oraklet.</p> <p>Eva Carlsson såg på honom och såg bekymrad ut.</p> <p>- Teoretiskt skulle det väl kunna gå på några dagar som du vet. Men det är väl köer och jag tror inte att vår vän här blir prioriterad så räkna minst en vecka. Hon såg lite uppgiven ut och den röda luggen syntes som en stoppsignal i hennes panna.</p> <p>Ekenberg suckade. Dock insåg han att en död sedan 20 år knappast kan kallas för prioriterad. Hans uppmärksamhet ägnades istället åt den lilla grävmaskinen av märket John Deere och drog slutsatsen att den hade använts under natten för att gräva upp liket. I varje fall sannolikt.</p> <p>- Eva, har du tagit prov på den där?</p> <p>- Ska göra det, svarade hon och tittade upp från marken. Att den användes är jag säker på, men om det finns användbara fingeravtryck får vi se. Jag ska ta det sedan, men jag ville ta prover här först innan det eventuellt börjar regna.</p> <p>Ekenberg såg det kloka i hennes beslut. Eventuella fingeravtryck skulle i alla fall vara inlåsta i den lilla hytten. Han såg sig om efter de två dödgrävarna. De stod en bit längre bort så han styrde stegen mot dem. Han ville ha svar på några viktiga frågor även om han anade svaren.</p> <p>- Alfredsson, sa han, var brukar ni ha John Deeren på nätterna? Är den inlåst, eller? Vem har tillgång till den?</p> <p>De två stinkande herrarna såg på varandra innan den tilltalade Alfredsson svarade.</p> <p>- Vi har inget gjort!</p> <p>-Jag har inte sagt det, svarade Ekenberg trött. Jag vill bara veta vem som kan haft tillgång till maskinen. Inget annat. Det är väl ingen av er två som är så dum att ni skulle gräva upp Lindkvist. Sannolikt gör ni inte mer än nödvändigt så onödigt extraarbete undviker ni nog.</p> <p>- Den brukar stå i verksta´n , svarade Alfredsson. Märkbart lättad över att Ekenberg ”friat” honom. Det är bara vi som har nycklar.</p> <p>- Var förvaras dom nattetid eller när ni inte är här?</p> <p>De två såg på varandra och tittade ner i backen som två ungar som kommits på med att palla äpplen.</p> <p>- Kom igen nu!, sa han och skrattade. Var gömmer ni nyckeln?</p> <p>De två tvekade innan de till sist svarade. Ekenberg lyssnade på fåglarnas sång i grönskan på den annars så stilla kyrkogården och väntade tålmodigt på svar.</p> <p>- Jo, det är så här, tvekade Tage. Det är ju inte regelrätt, men vi har nyckeln på ett annat ställe när vi inte här. Vi vet ju att det är säkert, så vi gömmer den bakom elskåpet. Det finns en liten hylla där och det vet ju ingen om.</p> <p>Det blev tyst igen. Det två dödgrävarna var rädda för nästa fråga.</p> <p>- Varför?</p> <p>Det var fortsatt tyst.</p> <p>- Varför?, upprepade Ekenberg. Svara nu för faaan innan det blir värre. Ska vi gå bort och kolla. Han styrde sina steg mot verkstaden som låg ett par hundra meter bort. De två nu märkbart nervösa dödgrävarna rantade efter och började prata i mun på varandra om att de alltid gjort så. Att de inte ville gå in på kontoret för basen var så tjurig.</p> <p>Ekenberg lyssnade inte. Han visste att de ljög. Inte för att för en sekund trodde de var skyldiga till att ha grävt upp Lindkvist för om hat var motivet som Carlsson antytt så varför skulle de här två Kling & Klang-typerna vara skyldiga? </p> <p>När de kom fram till verkstaden öppnade han dörren. Han gick in med de två i släptåg. Ekenberg såg att de tittade förstulet mot en plåtdörr som var till höger. Han gick fram och öppnade den och började gapskratta.</p> <p>- Jaha, ni grabbar! Han skrattade rått, stängde dörren och gick ut igen. Sedan vände han sig om.</p> <p>- Den där hembränningsapparaten ska vara borta i morgon. Jag kommer att kolla, det kan ni lita på. Sedan får ni och era kompisar skaffa brännvin på annat sätt. Men inte här. I fortsättningen skall nyckeln till verksta´n förvaras på kontoret. Om ni inte gör som jag säger så kommer er bas få reda på hela eran lilla affär. Förstått!</p> <p>De två tittade skuldmedvetet på honom och nickade skyldigt.</p> <p>- Vilka vet om att nyckeln har hängt där? Någon som har någon som helst släktskap eller liknande med Lindkvist. Tänk efter nu era dumskallar! </p> <p>De två ”dumskallarna” som Ekenberg spydigt kallat hobbyhembrännarna såg modstulna ut. De visste inte vad de skulle säga. Att de var ute på hal is det förstod de så väl. Men sa de för mycket skulle de få problem och sa de för lite fick de Ekenberg och hela lagboken i skallen, så mycket begrep de. Alfredsson harklade sig och tittade på sin arbetskamrat . De nickade åt varandra och Alfredsson började berätta.</p> <p>- Vi ställde fram dunkarna i rummet på golvet när det var klart, berättade han. Sedan var det bara för köparen att hämta själv sin dunk. Pengarna fick vi i förskott.</p> <p>Ekenberg suckade och såg ut som om han hade gett upp. Han poängterade att han sket i deras tidigare bravader utan ville veta om det fanns någon bland deras kunder som hade någon direkt eller indirekt koppling till Lindkvist som råkade vara jävligt död och ännu jävligare mycket uppgrävd.</p> <p>De två tittade på varandra på nytt och skakade samfällt på huvudet.</p> <p>- Men, viskade Tage, vi har ett kundregister. Alfredsson såg ut som han skulle explodera, han blev svartröd i ansiktet och såg ut som han skulle få kramp och hjärtinfarkt vilken sekund som helst. Ekenberg, som hade varit på väg att vända sig om såg på de två kompanjonerna. Först med misstro och sedan log han brett.</p> <p>- Ge mig det med en gång, sa han hotfullt, annars kommer jag ihåg vad jag såg därinne.</p> <p>Kriminalassistent Leif Ekenberg satt vid sitt skrivbord och läste igenom de två hembrännarnas så kallade kundregister. Han gick genom namn efter namn och förde upp på ett papper eventuella namn som kunde ha någon som helst koppling till den uppgrävde Lindkvist. Det var inte det allvarligaste brotten i lagboken. Men nog så allvarligt då det var ett så kallat artbrott, vilket innebar att det kunde ge fängelse i minst ett år. Han hade nyss läst vad lagboken och brottsbalken hade att förtälja i ämnet.</p> <p><i>”Den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på kista, urna, grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård, döms för <a href="https://lagen.nu/begrepp/Brott_mot_griftefrid">brott mot griftefrid</a></i><i> </i><i>till böter eller fängelse i högst två år.” </i>Så stod det skrivit i den blå lagboken i dess 16:e kapitel, 10 paragraf.</p> <p>Ekenberg fortsatte att gå igenom den förhållandevis digra listan som de två herrarna noggrant noterat varje inköp, när och av vem. Men hittills hade han inte sprungit på någon Lindkvist, dock några Lindberg, Lindén och liknande. Han kände igen namnet på fler av stadens krögare och ett antal pizzabagares namn. Men, som sagt, ingen Lindkvist. Han satt i sin skrivbordstol där han nu lutade sig bakåt och funderade på nu när den tidiga efter middagen inträtt om han kanske borde vända på spaningen. Kontakta de eventuella efterlevande fast han visste att kollegorna på ordningen redan varit i kontakt med de två efterlevande barnen som numera var i dryga fyrtioårsåldern hade blivit uppsökta av Stadens ordningspolis.</p> <p>De hade givetvis blivit chockade av nyheten att deras far hade blivit uppgrävd och skändad å det grövsta även om polismännen hade fört fram nyheten med takt som det sig bör. Den polisman som fått det tveksamma uppdraget var Lasse Öberg, den samme som hade fått uppgiften att hålla Stadens meste journalist eller gam på avstånd på kyrkogården.</p> <p>- Men det var något som inte stämde, berättade han för Ekenberg, där de satt på eftermiddagens fikabord. De verkade chockade, men samtidigt kändes det som om det inte var äkta.</p> <p>Ekenberg tittade på den uniformerade kollegan och väntade på fortsättningen. Han hade lärt sig genom åren att inte bortse från den magkänsla som poliser ofta utvecklar och inte skall ses över axeln.</p> <p>- De, fortsatte Öberg, verkade inte vara förvånade utan snarare utan väntade på beskedet. Jag besökte brodern Mats Lindkvist först och han blev mest förbannad, men dottern Johanna Berglund tog det hela mycket kallare även om hon ojade sig rejält. Men, som sagt, det verkade inte äkta på något sätt. Han tänkte efter, kliade sig under hakan och fortsatte. </p> <p>- Jag fick intrycket att hon inte brydde sig faktiskt.</p> <p>Ekenberg såg på Öberg och funderade på det han berättat. De två satt sedan och kallpratade om händelser på stationen och om fotboll som var Öbergs stora intresse. Ett, för övrigt, intresse som inte var av något som helst värde i Ekenbergs värld. De två reste sig och var och en gick till sitt.</p> <p>När de skiljdes frågade dock Ekenberg Öberg vad Johanna Berglunds man hette.</p> <p>- Lars-Anders tror jag, svarade han. Varför frågar du?</p> <p>- Inget, det var bara en tanke.</p> <p>När Ekenberg kom åter till sitt rum tittade han på det svart-vita fotot på sin tidigare familj som hade körts över av en narkotikaberusad buse i den stad där han verkat för många år sedan. Han sa tyst för sig själv.</p> <p>- Ja, du Kristina, det som skett en gång har en egen vilja och kommer gärna åter och spökar för oss alla. Vete fan, om det inte är det som skett här också. Hoppas ni har det bra i er himmel, sa han och kände en tår i ögonvrån trots att det gått så många år sedan han förlorade sin första familj.</p> <p>Klockan var halv fyra på eftermiddagen. Han kände en hopplöshet och trötthet. En hopplöshet och trötthet som vuxit inför sitt arbete och allt det elände och alla mänskliga tragedier han mötte dagligen. Ekenberg som var en högst medkännande man som hade svårt att vara fördömande av vad andra gjorde. En erfarenhet som vuxit var insikten att brott var inget som kom till av bara jävelskap utan hade ofta mer djupt liggande orsaker. Inte för att det gick att skylla på ”taskig barndom” i största allmänhet och därmed slippa ansvar, men ofta fanns händelser i människors liv som orsakat det onda som skett.</p> <p>Han såg igenom sina mail och hittade inte det han sökte, resultat av DNA-undersökningen eller fingeravtryck och bestämde sig därför att gå hem. Ekenberg reste sig från sin kontorsstol. Tog sin tunna sommarjacka och såg sig om så att inget låg framme som inte borde göra det. Han gick nerför trapporna från polishusets andra våning, ut genom den imposanta ekdörren i det gamla huset, tog av till höger och gick mot ICA-affären för att handla. Leif Ekenberg tänkte överraska sin familj med att maten stod på bordet när de kom hem.</p> <p>Han köpte några biffar, bakpotatis och en pepparsås på flaska. Lite grönsaker och ett par öl fick avsluta handlandet. Därefter över till bolaget och köpte en flaska bra rödvin. Han gick sedan till sin bil och åkte direkt hem för att förbereda middagen.</p> <p>Vid niotiden på kvällen satt Sofia och Leif i den bekväma soffan på altanen och njöt av den varma sommarkvällen. Maten hade varit god och de två barnen, numera tonåringar var ute på sitt. Skolan var snart slut för terminen och de var på var sin fest och skulle säkerligen bli sena.</p> <p>- Tror du, frågade Leif Sofia, att någon kan hata sin far så mycket att de kan förmås gräva upp honom, krossa hans gravsten och göra sina behov på liket. Och detta efter 20 år?</p> <p>Sofia tittade eftertänksamt ut över deras trädgård och sedan direkt i hans ögon. Han såg rakt in i de ögon som en gång för snart tjugo år sedan räddat honom från sorgens undergång. De var tysta båda två och det enda som hördes var nattens ljud och en moped avlägset.</p> <p>- Ja, det tror jag, svarade hon, om kränkningen eller sveket var så svårt att det aldrig går att förlåta. Varför frågar du?</p> <p>Han tänkte några sekunder och svarade att han hade en idé om varför Karl Lindkvist hade grävts upp och skändats.</p> <p>- Nej, nu skiter vi i det sa han samtidigt som han slog armarna om sin Sofia och kysste henne innerligt. De satt sedan och höll om varandra som om de var rädda att den stilla sommarnatten och dess stämning skulle överge dem.</p> <p>När Ekenberg kom till jobbet dagen efter fortsatte han att gå igenom listan på köpare av ”Kling & Klangs” hembrända drycker. Han letade efter ett namn – Berglund. Efter en stund fann han en Berglund, Lars –Anders. Han hade varit en trogen kund som köpt en dunk varje lönetillfälle. Han slog näven i bordet och sträckte sig efter telefonen och ringde till sjukhuset där Stadens kriminaltekniska labb fanns. Eva Carlsson svarade efter några signaler.</p> <p>- Jo, vi har användbara fingeravtryck och DNA vi har är från både en man och en kvinna. Kan du hitta rätt personer så räcker det som teknisk bevisning.</p> <p>Nästa telefonsamtal gick till Stadens åklagare Erina Sagerlöf som han informerade om genombrottet i utredningen och de bestämde att syskonen Lindkvist och Lars-Anders Berglund skulle tas in för förhör. Därefter gick han över till chefen för ordningspolisen och bad honom skicka tre bilar samtidigt för att ta in de misstänkta. Tre då han inte ville ge dem möjlighet att prata samman sig även om de sannolikt redan gjort det.</p> <p>Förhörsrummen var vid lunchtid besatta med de tre misstänkta. Ekenberg hade fått reda på att Lars-Anders Berglund hade ett förflutet som grävmaskinist och utan tvekan kunde sköta och köra den lilla John Deere-maskinen. Han erkände efter ett kort förhör att han hade tagit nyckeln bakom elskåpet och kört den lilla maskinen. Han hade grävt upp likkistorna, men något mer hade han inte gjort. På frågan varför sa han att det var av kärlek till Johanna och för att hon äntligen skulle få ro i sin själ.</p> <p>- Den jäveln misshandlade och våldtog båda sina barn medan kärringen sket i det! Jag ångrar inget han var ett as Lindkvist och skulle fått sitt långt tidigare.</p> <p>Erkännanden kom också snabbt från de två syskonen som berättade om rent helvetiska förhållanden i sitt barndomshem och att de inte ångrade heller något. </p> <p>Leif Ekenberg satt och skrev sin rapport. Mailade den över till Sagerlöf och tänkte med sorg på det helvete dessa två barn måste haft och den smärta de måste burit på under alla dessa år. Han visste att de skulle dömas i tingsrätten, men också att en duktig advokat skulle kunna få dem utanför fängelse och kanske få det till villkorliga domar.</p> <p>Några dagar senare gick han över kyrkogården och noterade att graven nu var återställd och det enda spåret var att det inte fanns något gräs på den och att den saknade gravsten. En gravsten som säkerligen aldrig skulle komma tillbaka. Ekenberg såg på håll Alfredsson och Larsson gå och påta på var sin grav. Han tänkte att de hade komma undan i rena förskräckelsen. Detta medan syskonen Lindkvist hade fått ett helvete.</p> <p>Sommaren gick mot sitt slut. Familjen Ekenberg hade varit i Smögen två veckor och njutit av den vackra västkusten. Det hade som helhet varit en vacker sommar och nu när hösten närmade sig var det inte utan Ekenberg kände ett visst vemod som han oftast gjorde när hösten kom.</p> <p>I början av september såg han en liten notis i lokaltidningen att de två syskonen Lindkvist hade tagit sina liv genom att hänga sig i samma träd i skogen utanför Staden. Ekenberg tänkte att det var på ett sätt ett logiskt slut på den grekiska tragedin han tvingats se på alltför nära håll. </p> <p>© Ingemar E. L. Göransson</p> <div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.feedvalidator.org/check.cgi?url=http%3A//ingemarnyabloggen.blogspot.com/feeds/posts/default"><img src="valid-atom.png" alt="[Valid Atom 1.0]" title="Validate my Atom 1.0 feed" /></a></div>Ingemar E. L. Göranssonhttp://www.blogger.com/profile/12457351467164360194noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-1523534918574051492.post-17280347413063417252014-10-08T12:08:00.001+02:002014-10-08T16:03:38.465+02:00En medborgares död<p align="justify"><em>Det här är den andra novellen i en serie av planerade tio om brott i baksidan av välfärden. Läsaren får i dessa noveller på nytt stifta bekantskap med kriminalassistenten Leif Ekenberg som den som läst min roman I SKUGGAN VILAR MÖRKRET var en av dess huvudpersoner.</em></p> <p align="right"><em>Ingemar E. L. Göransson</em></p> <p align="justify"><a href="http://lh5.ggpht.com/-cjASWaZhSew/VDUNAMDz-HI/AAAAAAAACmk/bM0TbN1FPVM/s1600-h/bild%252520%2525287%252529red%25255B3%25255D.jpg"><img title="bild (7)red" style="border-left-width: 0px; border-right-width: 0px; background-image: none; border-bottom-width: 0px; padding-top: 0px; padding-left: 0px; margin: 0px 0px 5px; display: inline; padding-right: 0px; border-top-width: 0px" border="0" alt="bild (7)red" src="http://lh6.ggpht.com/-K0DIsa3wfYQ/VDUNBKE04nI/AAAAAAAACmo/53OAGgLHxOk/bild%252520%2525287%252529red_thumb.jpg?imgmax=800" width="214" height="244" /></a></p> <p align="justify"><strong>Hon hette Inga-Lisa Wallstrand och var känd som Fyll-Inga. Hon hade gått på fyllan i många år och upplevdes av vissa medborgare i den lilla staden som störande. Men, de flesta såg henne mest som ett inslag i stadsbilden som man kunde leva med. Inga-Lisa samlade tomglas och burkar som hon drog omkring med i en gammal barnvagn</strong>. </p> <p align="justify">Denna sidoinkomst plus en mager pension gjorde att hon överlevde, eller rättare hade överlevt för det kriminalassistenten Leif Ekenberg tittade på för ögonblicket var det som varit Inga-Lisa Wallstrand. Hon var död. Skallen var inslagen med vad senare teknikerna skulle beteckna som ett trubbigt instrument. Hennes kläder var orörda och inte i oordning så Ekenberg drog en lättnadens suck över att det sannolikt inte var ett sexbrott som var orsaken till offret Wallstrands frånfälle.</p> <p align="justify">Brottsplatsen var en bakgård i den gamla delen av den stad som numera var Ekenbergs. Hans något hastigt påkomna förflyttning hade i hans ögon inte varit helt ovälkommen eftersom han ville bort från den växande och allt våldsammare staden där han börjat sin polisbana. Den mindre staden passade honom utmärkt och familjen med hustrun Sofia och deras barn Anna och Ivar trivdes mycket bra, både med skolan och deras barn hade snabbt hittat nya kamrater. Sofia hade också få ett arbete på stadens vårdcentral och trivdes mycket bra.</p> <p align="justify">Kort sagt, familjen Ekenbergs förflyttning hade inte blivit det straff som överordnade hade tänkt sig utan snarare en vinstlott i Ekenbergs ögon. En som dock inte dragit någon vinstlott var den av daga tagna Inga-Lisa Wallstrand. Tvärtom, hennes liv hade präglats av missbruk och hon hade vid flera tillfällen varit tvångsomhändertagen av myndigheterna och en stamkund hos socialen. Hennes missbruk hade börjat i unga år men få visste vad som utlöst hennes tragiska människoöde. I grunden hade Wallstrand varit en klok människa, hon var häpnadsväckande påläst och hade inte en ringa bildning, men hennes ”omständigheter” som det stod skrivet i hennes akt på socialen var allt annat än lustiga.</p> <p align="justify">Hennes mor som hade varit dotter till en av stadens mer, på sin tid, framstående män hade inte orkat ta hand om sin lilla dotter. Hon hade själv hemfallit åt missbruk och dottern hade omhändertagits av myndigheterna redan i tioårsåldern. Fosterhemsplacerats, omplacerats vid upprepade tillfällen och under tonåren blivit allt mer strulig och uppfattats som en besvärlig unge. Sanningen var att hon hade varit oerhört otrygg och sannolikt, enligt akten, utsatts för upprepade övergrepp i fosterhemmen.</p> <p align="justify">Därav hade hon sökt, liksom sin mor, trygghet i missbruket och hennes väg utför hade gått fort och redan i i slutet på tonåren var hon en fullt utblommad missbrukare. Ekenberg visste givetvis att missbrukare löper större risk att möta en våldsam död än en skötsam vanlig medborgare, men samtidigt var Leif Ekenberg en lätt berörd människa som inte, likt många kollegor, skaffat sig ett pansar av cynism och kunde inte därmed avfärda mordet som något som bara sker.</p> <p align="justify">- Shit happens!, sa en av de uniformerade poliserna som stod i ringen kring kvarlevorna av Wallstrand.</p> <p align="justify">Ekenberg mulnade till och vände sig med en ilsken min mot kollegan.</p> <p align="justify">- För helvete, lite respekt, även om Inga-Lisa var en fyllkaja så var hon en människa!</p> <p align="justify">Leif Ekenberg såg sig omkring på brottsplatsen. Han rörde inget för det var teknikernas sak att göra. Han ville bara få en bild av platsen. Supa in dess atmosfär och försöka förstå vad som vad kunde ha hänt.</p> <p align="justify">Inga-Lisas skalle var krossad och blodet blandat med hjärnsubstans hade runnit ut i en pöl som omgav hennes huvud likt en aura som gav henne en slags makaber värdighet. Det kunde dock inte sägas om bakgården där hon hade påträffats för ungefär en timma sedan. Efter larmet kommit in då en annan av stadens olycksfåglar hade gått in på gården för att förrätta sina behov hade hittat henne och småsprungit till polisstationen som låg bara några kvarter bort och med andan i halsen meddelat att det låg, som han sa, en döing på sagda gård varefter han kräkts upp frukosten i närmaste papperskorg.</p> <p align="justify">Som sagt, bakgården eller rättare rivningstomten var fylld med allsköns skräp och hade sista året varit en samlingsplats för stadens utslagna och missbrukare. Här hade de allt som oftast gjort upp en eld och kunnat laga lite mat och haft en viss gemenskap. Förvånansvärt, tyckte vissa, medan Ekenberg i sin tur kunde förstå det brödraskap som fanns emellanåt mellan utsatta människor.</p> <p align="justify">Det var en deprimerande plats, men som snart skulle röjas upp. Här skulle sedan Bostadsbolaget bygga ett hus med förstklassiga bostadsrätter som bara månadskostnaden skulle vida överstiga de pengar Inga-Lisa och hennes olyckskamrater hade att röra sig med på ett helt år. </p> <p align="justify">- En bild av vår nya sköna värld, mumlade Ekenberg för sig själv. I sanningen en slående bild. Poliserna runt liket tittade förvånat på Ekenberg. Ingen sa något då de alla visste att han ofta föll in i sina reminiscenser och det var ingen mening att ens fråga då den frågande ändå inte skulle få något svar.</p> <p align="justify">- Jag går till socialen och hör mig för lite, sa Ekenberg till kollegorna. Vänta här, släpp inte in någon på tomten och spärra av . Teknikerna kommer snart. Hittar ni något så ring mig på nallen, sa han slutligen innan han gick ut från gården och tog av till vänster upp mot socialkontoret.</p> <p align="justify">Solen sken varmt trots att det var en höstdag. Löven hade börjat falla och luften var hög och frisk. Bilden av Inga-Lisa Wallstrand var för ögonen på honom där han gick. Lång, numera lite kutryggig och hans hår hade börjat bli tunnare. Sofia brukade lugga honom skämtsamt och säga att snart får du skaffa en peruk om hon skulle känna igen honom. Han log vid tanken på henne och den kärlek de delade. De hade träffats för ganska länge sedan då Ekenberg hade varit helt under isen och nybliven änkling. Han hade förlorat både sin lilla dotter Anna, ett namn som deras gemensamma dotter fått ärva, och sin dåvarande hustru Kristina. En välkänd pundare i den förra staden hade kört över dem och de båda hade förolyckats.</p> <p align="justify">Efter detta hade Ekenberg förändrats och blivit allt mer svår att ha med att göra. Hans tid inom polisen hade hängt på en skör tråd som inte blev starkare då han hade i princip slagit ihjäl gärningsmannen i cellen i ett raseriutbrott. Saken hade tystats ner och ingen hade varken sett eller hört något och Ekenberg kunde presentera ett vattentätt alibi som hans dåvarande svåger hade bestått honom med.</p> <p align="justify">I den vevan hade Leif Ekenberg i samband med en besvärlig mordutredning träffat sin nuvarande Sofia som hade varit ett vittne. De hade hittat varandra och senare gift sig. Sofia hade sett vad ingen annan sett, en människa i djup sorg och kris. Hon som den empatiska och goda människa hon var såg hon en man som var värd att älska och som hade så mycket mer att ge än raseri och svårmod att erbjuda.</p> <p align="justify">Socialkontorets chef Johan Lidman var inne och satt för en gång skull inte i möte. Han och Ekenberg hade slagit sig ner nu på hans kontor som liknade alla andra kontor med de sedvanliga pärmarna och en tråkig tavla på en vägg.</p> <p align="justify">- Det finns inte mycket att säga om Inga-Lisa Wallstrand, menade Lidman. Hon var en av våra klienter och svårt alkoholiserad, men brukade även tabletter och knark ibland. Hon var 43 år gammal, men såg ut som varande mycket äldre. Han hade också diverse sjukdomar som magsår, diabetes, hepatit och lite annat. Varför någon ville ta livet av henne är mig en gåta då hon i grunden var en snäll och oförarglig människa. Hon uppträdde egentligen aldrig aggressivt, men kunde vara högljudd ibland. Men när hon var här var hon tacksam för det hon fick.</p> <p align="justify">- Var bodde hon, frågade Ekenberg medan han noterade i sitt block.</p> <p align="justify">Johan Lidman slog i sina papper och läste i akten. Han såg förvånad ut och mumlade att ”det kan inte stämma”.</p> <p align="justify">- Vänta, sa han och gick ut ur rummet medan Ekenberg fortsatte dricka sin kopp kaffe som smakade som automatkaffe brukar, speciellt på socialkontor, log han. Det vill säga ganska bäskt och allt annat än gott.</p> <p align="justify">Det tog några minuter så kom Lidman in igen.</p> <p align="justify">- Faktum är att hon hade en bostad längst uppe på Storgatan. Jag visste faktiskt inte det. Det är ju inte stans sämsta område direkt. Ekenberg tittade med förvåning på Lidman då han visste att lägenheterna där var dyra bostadsrätter men med låg månadskostnad.</p> <p align="justify">- Hur fan, sa Ekenberg, har hon kunnat ha råd med det? Och hur har ni kunnat missa det? Hon borde ju inte fått något socialbidrag om hon bodde där uppe?</p> <p align="justify">Lidman skakade på huvudet och sedan nickade.</p> <p align="justify">- Hon har aldrig begärt pengar för hyra, bara för uppehälle. Därför har vi missat det. Du vet hur det är numera. Det är många som söker stöd och pressen på våra handläggare gör att missar görs. Det är väl vad som skett här misstänker jag.</p> <p align="justify">Ekenberg funderade på det socialchefen berättat när han gick från Socialkontoret. Han funderade på om han skulle gå till polishuset eller om han skulle åka hem och äta lunch med Sofia som han visste hade ledig dag. Klockan var i vart fall kring lunch så varför inte åka hem de få kilometrarna och äta tillsammans med henne.</p> <p align="justify">Familjen Ekenberg bodde i en mindre villa i utkanten av staden. Ekenberg stannade parkerade på uppfarten och gick fram till sidodörren. Han öppnade den på sitt vanliga lite hårdhänta sätt och ropade in.</p> <p align="justify">- Hej! Är du hemma Sofia? Har du ätit? Finns något att äta? Tre frågor inom loppet av några sekunder. Hans hustru sedan så många år titta fram i den öppna köksdörren och log när hon fick se Leif.</p> <p align="justify">- Jo, det finns lite lasagne kvar sen igår, svarade hon. Jag ska in till sta´n så jag kanske kan åka tillbaka med dig?</p> <p align="justify">- Visst, var är maten? Han gick fram till kylskåpet och tog fram tallriken med en bit lasagne lagom åt en.</p> <p align="justify">- Har du ätit, frågade han.</p> <p align="justify">Hon log och svarade att hon skulle äta med en väninna på sta´n så hon ville inget ha. Han ställde in lasagnen i micron och väntade på att den skulle bli lagom varm. Efter några minuter tog han ut den och satte sig vid köksbordet, reste sig och gick bort till kylskåpet och tog fram en lättöl. Han hörde att Sofia stökade inne i huset medan han åt maten. Han drack upp sin öl, reste sig på nytt och gick bort till diskbänken, sköljde av porslinet och ställde in det i diskmaskinen.</p> <p align="justify">- Kan du komma Leif, ropade Sofia inifrån huset. Jag behöver lite hjälp.</p> <p align="justify">- Visst, mumlade Ekenberg. Var är du?</p> <p align="justify">- Sovrummet, kom svaret.</p> <p align="justify">Han gick in till sovrummet och fann sin Sofia naken på sängen. Han klädde snabbt av sig och kröp in i hennes famn. Kysste henne varmt och de två smekte varandra som de gjort så många gånger förut. Han gled in i hennes välkomnade sköte och det två älskade denna höstlunch utan att tänka på varken arbete eller dödade olycksfåglar.</p> <p align="justify">Efteråt låg de och höll om varandra och kände sig lyckliga att de hade varandra och att deras liv trots allt hade blivit bra, trots allt som hänt dem innan. De hade hittat harmoni och vardaglig lycka när de minst anat att det skulle ske. Två trasiga människor som helat varandra med sin kärlek.</p> <p align="justify">Ekenberg skjutsade Sofia till centrum innan han åkte till polishuset. Han parkerade sin bil utanför på gatan då han räknade med att besöket bakom skrivbordet skulle bli kort. När hans telefon började ringa i ficka och han tog upp den såg han på numret att det var från en av teknikerna.</p> <p align="justify">- Leif, kom hit så snart du kan, sa teknikern. Vi har hittat något du bör se.</p> <p align="justify">- Kommer, svarade han kort. La på och vände åter till bilen. Han körde tillbaka till brottsplatsen. Han möttes av teknikern Eva Karlsson som hade ett plastkuvert i handen. Hon räckte över det till Ekenberg som såg att det var ett brev. Texten var prydlig, den var tydligt skriven, nästan barnslig i sin piktur och tydligt adresserad.</p> <p align="justify">Han började läsa med intresse. ”Pappa, du har inte betalat hyran. Jag vill ha pengarna idag annars tar fan dig!”</p> <p align="justify">Leif Ekenberg såg på brevet och vände på det och såg att det var adresserat till Edwin Carlroth, en av stadens mest kända män och den som hade påståtts varit far till Inga-Lisa Wallstrand. Ekenberg suckade och ställde sig frågan om mordet var frågan om resultatet av utpressning. Carlroth hade aldrig erkänt fadersskapet, men det hade varit ett envist rykte som florerat under många år. Men han visste att Carlroth numera var knappast i form att göra en fluga förnär eller än mindre mörda någon. Han låg nämligen på långvården sedan flera veckor. Ekenberg hade läst om det hela i lokaltidningen att en av stadens stora och framträdande män låg på sitt yttersta.</p> <p align="justify">- Ja, sa han, och kliade sig i huvudet. Inte fan kan Carlroth ha tagit Wallstrand av daga. Men det finns ju en son, sa han högt. Skulle det vara så att Wallstrand har något som bevisar faderskapet så kan hon faktiskt vara arvsberättigad.</p> <p align="justify">- Tack Eva, sa han, var hittade du brevet? </p> <p align="justify">- Det låg under liket, svarade teknikern som var ganska ung för att vara tekniker, men synnerligen duktig på sitt jobb. Hon petade undan den rödhåriga luggen baksidan av handloven och såg på Ekenberg. Jag tror att det har tappats helt enkelt och blev därför kvar.</p> <p align="justify">- Verkar inte osannolikt, svarade han. När kan du få fram fingeravtryck från brevet? I morgon?</p> <p align="justify">- Inga problem, jag ska jämföra med offrets också så får vi se vad det ger.</p> <p align="justify">- Tack, sa Ekenberg. Han vände sig om efter att än en gång tittat på den deprimerande rivningstomten som blivit Inga-Lisa Wallstrands sista anhalt i jordelivet och gick därefter åter till bilen. Han bestämde sig för att åka upp till offrets bostad på Storgatan och leta efter något som kunde binda Edwin Carlroth vid faderskapet.</p> <p align="justify">Adressen var Storgatan 4. Huset som var byggt under 1930-talet och hade sedan byggts om och förvandlats till bostadsrätter under det glada 1980-talet. Här hade Inga-Lisa Wallstrand bott under nästan tjugo år utan att någon egentligen haft kännedom om det. Ekenberg funderade över hur det kunnat hållits tyst om detta, men insåg snart att Inga-Lisa hade varit en dubbelnatur. Hon hade uppenbarligen uppträtt i två skepnader. Den alkoholiserade kvinnan och den kvinna som accepterades i huset. Han tänkte på att hennes klädsel aldrig hade varit slarvig eller påmint om uteliggarnas, utan hon hade sett ganska alldaglig ut. </p> <p align="justify">Ekenberg som var en metodisk man och en erfaren polis började söka igenom lägenheten från ytterdörren och framåt. Han letade efter någon form att dokumentation som kunde bevisa att Edwin Carlroth varit upphovet till Inga-Lisa. Han gick genom lådor, letade i garderober, tittade igenom tidningshögar, plockade ut böckerna i bokhyllan och letade under flera timmar på alla upptänkliga ställen, men utan resultat.</p> <p align="justify">Klockan började närma sig fem och snart var han inne på övertid. Ekenberg var inte särskilt road av övertid, men ville vara helt säker på att det inte fanns något i lägenheten som inte kunde knyta eller för den delen knöt Carlroth till Inga-Lisa. Något som kunde vara så viktigt att det kunde vara tillräckligt viktigt för att taga henne av daga.</p> <p align="justify">Han blev törstig. Han stod nu i köket som var hans sista anhalt. Han öppnade kylskåpet för att se om det fanns något han kunde dricka, en läsk eller liknande. Inget. Bara några öl, en ostbit, smör, lite mjölk, en kvarter brännvin och av någon anledning en burk med krossad ananas som var öppnad. Han såg att burkens lock var bara delvis öppnat och att den var ovanligt gammal för att stå där. Han tittade på utgångsdatumet och såg att den hade haft sitt bäst-före datum redan för ett år sedan.</p> <p align="justify">- Fy fan, sa han. Han tänkte på att Inga-Lisas lägenhet var annars väldigt prydlig och såg inte alls ut som en alkoholists kvart. Tvärtom, prydligheten var slående. Det var rent och det var välstädat. Allt på sin plats. Burken passade inte in helt enkelt. Ekenberg tog ut den och gick till vasken. Med hjälp av en kniv öppnade han burken helt och hällde ut innehållet.</p> <p align="justify">Han tittade med stora ögon på det plaströr som fanns i burken och som innehöll vad som såg ut som ett papper, ett dokument av något slag. Han visste att nu fick han inte göra mer utan var tvungen att dokumentera och ringa efter tekniker. Han sköljde av sina händer på toaletten varefter han ringde till Eva Carlsson och bad henne komma till lägenheten snarast.</p> <p align="justify">Under den kommande halvtimmen ringde han hem till Sofia och förklarade att han inte skulle hinna hem till sonens fotbollsträning utan var tvungen att jobba. Hon förstod och var för övrigt van vid att hennes make ofta var borta när saker hände snabbt. Leif Ekenberg kände på sig att han närmade sig en lösning på mordet på Inga-Lisa Wallstrand. Instinktivt kände han det i magtrakten. En känsla som han litade på och som lett honom rätt så många gånger förr.</p> <p align="justify">Det ringde på dörren och in kom Eva Carlsson med sin stora svarta labbväska. </p> <p align="justify">- Vad vill du, frågade hon. Du lät så förtegen i telefonen.</p> <p align="justify">- Förlåt, sa han till svar och pekade på det som låg på diskbänken. Jag vill att du öppnar det där plaströret då jag tror vi har lösningen på vårt mord där.</p> <p align="justify">Hon nickade och tog på sig ett par plasthandskar och försiktigt pillade upp röret. Hon tog fram en pincett och försiktigt drog ut ett vitt papper med text på. Hon tog fram en plastficka vecklade ut pappret och la det ytterst försiktigt i fickan. Fickan förseglade hon sedan med labbet tejp och signerade med sin namnteckning. Därefter lämnade hon över det till Ekenberg som började läsa med stort intresse. </p> <p align="justify">- Tack, sa han. Då vet vi vem som är den skyldig. Eller i varje fall har ett starkt motiv. Eva Carlsson tittade vantroget på Ekenberg som räckte över det inplastade bevismaterialet till henne. Hon läste med intresse och började skratta för sig själv.</p> <p align="justify">- Det här visste han nog inte om, eller hur?</p> <p align="justify">- Nej, men i morgon tar vi in honom.</p> <p align="justify">De två lämnade den välstädade lägenheten och låste. Eva Carlsson åkte hem till sitt och Leif Ekenberg ringde till åklagaren Erina Sagerlöf och begärde beslut om häktning och husrannsakning att genomföras under morgondagen.</p> <p align="justify">Hon lyssnade intresserat och lovade att nödvändiga dokument skulle finnas på hans bord dagen efter.</p> <p align="justify">Mattias Carlroth satt i ett viktigt affärsmöte när kriminalassistent Leif Ekenberg och två uniformerade poliser kom in på hans kontor dagen efter Inga-Lisa Wallstrands död. Han protesterade över att bli avbruten, men fick finna sig i att han fördes till polishuset. Sattes i en cell och på vägen fick veta att han var häktad för mord på sannolika grunder. Innan Carlroth lämnat sitt kontor hade han beordrat sin sekreterare att ringa familjens advokat vilken mötte upp på polishuset protesterande mot häktning av hans klient.</p> <p align="justify">- Det blir förhör så snart det är möjligt och jag vill upplysa dig om att vi genomför husrannsakan i både hemmet och på din klients kontor. Vi har skäl att misstänka din klient för mord och därför är han häktad i sin frånvaro sedan igår kväll.</p> <p align="justify">Med detta gick Ekenberg tillbaka till sitt tjänstrum och ringde Eva Carlsson för att höra hur den tekniska undersökningen hade gått. Hon svarade efter några signaler.</p> <p align="justify">- Jo, sa hon. På brevet finns Inga-Lisas fingeravtryck och på pappret vi hittade på brottsplatsen finns Inga-Lisas och en persons till. Vi har inget att jämföra med när det gäller den andra uppsättningen, men de är så pass bra att hittar du rätt person så är den bunden till utpressningsbrevet.</p> <p align="justify">- Bra jag skall fixa det, svarade han kort. Tack för hjälpen.</p> <p align="justify">Han gick ner till häktningslokalen och hämtade upp Mattias Carlroth. </p> <p align="justify">- Vi behöver dina fingeravtryck, sa han. Advokat Linnéus såg mest förtvivlad ut och protesterade svagt då han visste att han inte hade mycket att sätta mot. Den misstänkte och häktade Carlroth såg än mer förtvivlad ut, men verkade nu vara resignerad.</p> <p align="justify">- Eftersom du är häktad för mordet på Inga-Lisa Wallstrand så har du restriktioner som du vet. Du får inte kommunicera med omvärlden på annat sätt än genom din advokat. Du får inte ringa, inte läsa tidningar, se på Tv eller lyssna på radio.</p> <p align="justify">När fingeravtryckstagmingen var klar tog Ekenberg dem själv och åkte till labbet på sjukhuset. På väg till Eva Carlsson mötte han Sofia. De talades vid några minuter, en hastig kyss som lovade mer och skiljdes i kulverten. </p> <p align="justify">När Ekenberg kom in på labbet möttes han av Eva som tog emot kuvertet med fingeravtrycken. Gick bort till en arbetsbäck och tog fram kartorna och började jämföra de som Ekenberg hade med sig och de som fanns på pappret som funnits under liket.</p> <p align="justify">Ekenberg väntade nervöst på besked. Efter ca tjugo minuter vände sig Eva om och nickade till Ekenberg och nickade bekräftande.</p> <p align="justify">- Det är samma person. Inget snack om saken. Bra jobbat Ekenberg! Hon log vänligt och uppskattande när hon såg på den storvuxne mannen.</p> <p align="justify">Leif Ekenberg åkte tillbaka till häktet. Ringde häktespersonalen, advokat Linnéus och åklagare Sagerlöf och meddelade att förhör skulle hållas och bevisning fanns som räckte . I samma stund kom en polisaspirant in med ett järnrör som han höll upp som en 1:a maj-fana framför sig.</p> <p align="justify">- Vi hittade det här i Carlroths bil. Det låg i bakluckan. </p> <p align="justify">- Åk upp till labbet direkt med det så de får kolla blodgruppen om den stämmer med Inga-Lisas, sa Ekenberg. Be henne sedan ringa fortast möjligt till mig.</p> <p align="justify">Polisaspiranten nickade och gick iväg med sin inplastade fana.</p> <p align="justify">Det var en spänd stämning i förhörsrummet. På ena sidan bordet satt Leif Ekenberg och åklagare Sagerlöf. På andra sidan advokat Linnéus och Mattias Carlsroth.</p> <p align="justify">Ekenberg som skulle leda förhöret började.</p> <p align="justify">- Mattias, var befann du dig igår?</p> <p align="justify">- På jobbet, vi hade möte om en stor affär med Estland, svarade han.</p> <p align="justify">- Är du säker på det? Jag påstår att du inte var det utan du var på ödetomten i gamla stan och där slog ihjäl Inga-Lisa Wallstrand. </p> <p align="justify">Mattias Carlsroth såg helt perplex ut. Hans ansikte var helt nollställt och han tittade med förtvivlan på först Ekenberg, sedan Sagerlöf och därefter på sin advokat Linnéus. Han såg ut som om han hade hamnat i en mardröm, vilket det givetvis var. Carlroth lika andra brottslingar som blivit detta av tillfälligheter visste i och med detta att han var förlorad.</p> <p align="justify">Det blev tyst i förhörsrummet. Det enda som hördes var surret från lysröret i taket och andningen från de fyra som satt kring bordet. Ekenberg lät tystnaden vara då han visste att det gav honom ett övertag rent förhörstekniskt. Han lad upp på bordet sin mapp. Öppnade den omsorgsfullt. La fram för den häktade brevet från Edwin Carlroth där han erkände sin dotter Inga-Lisa Wallstrand, lappen ställd till samme Edwin Carlroth som påminde om att hyran inte var betald samt ett foto på stålröret med blod som hade hittats i Mattias Carlsroths bil.</p> <p align="justify">- Vad säger du?, frågade Ekenberg. Känner du igen lappen? Erkänner du att det är ditt stålrör som du slog ihjäl Inga-Lisa med?</p> <p align="justify">Mattias Carlroth började gråta. Först hulkande, sedan hejdlöst. Ekenberg väntade tills den häktade mördare hade lugnat sig.</p> <p align="justify">- Berätta!, uppmanade han honom. Vad hände?</p> <p align="justify">Mattias Carlroth tittade på sin advokat Linnéus som efter tittat på bevismaterialet och efter att Ekenberg påpekat att Mattias fingeravtryck påträffats på både stålröret vilkets blod och hår kom från Inga-Lisa samt att det brev som var undertecknat av fadern Edwin bar Inga-Lisas fingeravtryck och hade påträffats i hennes bostad.</p> <p align="justify">- Jag hittade lappen hos pappa när han hade hamnat på långvården. Jag hade aldrig hört talas om Inga-Lisa Wallstrand. Jag trodde det var bara något tarvligt utpressningsförsök. Jag sökte upp henne och så åt henne att lägga av. Han svalde och bad om lite vatten. Han drack girigt och satt tyst i några sekunder.</p> <p align="justify">Sedan fortsatte han sin berättelse.</p> <p align="justify">- Hon skrattade åt mig och sa att vi som var syskon skall väl kunna dela på arvet när den tiden kommer. Hon min syster, den fyllkärringen, utbrast han! I helvete heller. Jag trodde henne inte utan sa åt henne att det kunde hon glömma. Jag har bevis sa hon, bevis du aldrig hittar hur mycket du än letar.</p> <p align="justify">Han blev tyst på nytt. Såg ner i bordet en stund innan han fortsatte. Linnéus la sin hand på hans axel. </p> <p align="justify">- Jag trodde henne inte, men när jag kom ut på gatan insåg jag att hon talade sanning. Han var askgrå i ansiktet och den annars så prydlige medelålders affärsmannen såg helt plötsligt mycket äldre ut. Jag insåg att om jag skulle få behålla allt pappa byggt upp så var jag tvungen att döda henne. Och förresten vem skulle sakna henne. Jag såg mig omkring och fick se ett järnrör som låg precis innan för staketet till ödetomten. Jag gick in och såg hur hon stod där och stirrade på mig.</p> <p align="justify">- Kommer du tillbaka, sa hon. Jag tog och slog till henne med röret rakt över ansiktet. Jag fortsatte att slå tills hon var stilla. Sedan sprang jag iväg. När jag kom till bilen kom jag på att jag hade fortfarande röret i handen så jag slängde det i bakluckan och åkte hem.</p> <p align="justify">- Lappen då, frågade Ekenberg. När kom du på att du tappat den. </p> <p align="justify">- Den hade jag glömt, sa mannen som mördat sin egen syster. Den hade helt och hållet glömt bort.</p> <p align="justify">Det blev tyst i rummet och den som bröt tystnaden var åklagare Sagerlöf.</p> <p align="justify">- Mattias Carlroth du är häktad för mord. Du skall kvarstå i häktet i väntan på häktningsförhandling och därefter rättegång.</p> <p align="justify">De reste sig upp och kvar satt Carlroth och hans advokat. Båda såg ut som förlorade. Det var naturligtvis så också. Advokat Linnéus hade ett omöjligt fall på sin lott. Chansen att ens få det till dråp var minimal och mördaren hade förlorat allt och hade ett långt straff att se fram mot.</p> <p align="justify">När Ekenberg kom ut från polishuset hade han svårt att känna någon glädje. Han kände bara sorg över vad girighet kan ställa till med. Hur girighet kan förvandla vanliga människor till mördare på några få timmar. Han suckade tungt. Lämnade sin bil på parkeringen och gick de få kilometer som det var till hans hem. Hem till Sofia, Anna och Ivar. Hem, från den onda värld han såg varje dag.</p> <p align="justify"><em><strong>© Ingemar E. L. Göransson</strong></em></p> <p align="justify"><em><strong>Foto: Eva-Lotta Göransson</strong></em></p> <div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.feedvalidator.org/check.cgi?url=http%3A//ingemarnyabloggen.blogspot.com/feeds/posts/default"><img src="valid-atom.png" alt="[Valid Atom 1.0]" title="Validate my Atom 1.0 feed" /></a></div>Ingemar E. L. Göranssonhttp://www.blogger.com/profile/12457351467164360194noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1523534918574051492.post-25484018975060406282014-08-24T13:48:00.001+02:002014-08-25T13:53:27.985+02:00Söndagsnovellen: Poeten på bänken<p align="justify"><a href="http://lh3.ggpht.com/-wYzafeEAc5U/U_nRILu1bzI/AAAAAAAACl8/QrJunmwRHYk/s1600-h/omslag9sv%25255B4%25255D.jpg"><img title="omslag9sv" style="border-left-width: 0px; border-right-width: 0px; background-image: none; border-bottom-width: 0px; padding-top: 0px; padding-left: 0px; margin: 0px 0px 5px; display: inline; padding-right: 0px; border-top-width: 0px" border="0" alt="omslag9sv" src="http://lh5.ggpht.com/-ppTpH6jaXQY/U_nRIxQA2AI/AAAAAAAACmA/30XB1LdZYPo/omslag9sv_thumb%25255B1%25255D.jpg?imgmax=800" width="178" height="231" /></a></p> <p align="justify"><strong>Telefonsamtalet kom till polisstationen prick 12.37. Den som ringde växeln var mycket upprörd. Hon nästan skrek hysteriskt i telefonen. Glömde även att säga sitt namn och nästan också var det som inträffat skett.</strong></p> <p align="justify">- Vad gäller saken?, frågade jourhavande hos polisen. </p> <p align="justify">- Det sitter en karl med ett gevär nere vid Strömmen!, skrek den som ringt upp.</p> <p align="justify">- Har han hotat er?</p> <p align="justify">- Nej, men han sitter med ett gevär, upprepade den upphetsade kvinnan med en allt högre röst. Den nästan sprack då hon tog i med full kraft.</p> <p align="justify">Polisen i växel, polisaspiranten Eva Molinder, tryckte på larmknappen som var placerad bredvid telefonen som uppmärksammade hennes befäl Leif Ekenberg på att det var något viktigt som hände. Samtidigt slog hon på högtalaren så Ekenberg när han kom in kunde höra vad som sas. Ekenberg som var en erfaren polis förstod omedelbart allvaret i det kvinnan sa och Molinders ansiktsuttryck förstärkte hans intryck.</p> <p align="justify">- Hej, sa han informellt, det är kriminalinspektör Leif Ekenberg som talar. Vad är det som hänt? Han var lugn på rösten, väl medveten om att han behövde få kvinnan att lugna ner sig. Var är du någonstans? Var sitter mannen med geväret?</p> <p align="justify">- Nere vid Strömmen, svarade hon, han sitter på en bänk med ett gevär i knät. Han har inte siktat på någon. Han sitter och liksom smeker geväret! Det ser så otäckt ut. Man får väl inte gå omkring med vapen mitt i sta´n heller?</p> <p align="justify">Frågans svar var självklart så Ekenberg iddes inte ens svara på den.</p> <p align="justify">- Kan du stanna kvar där så kommer jag ner, svarade han istället. Utan att vänta på svar instruerade Ekenberg Molinder att skicka en patrullbil till platsen, men inte någon kvinna som skulle kunna vara den som ringt polisen. Han poängterade att de skulle dock avvakta på håll medan han själv hade för avsikt att springa ner till Strömmen som bara låg några hundra meter från polishuset i den lilla ort dit han hade blivit förflyttad till.  Detta efter en kontrovers med ett högre befäl vilken Ekenberg gett en rejäl omgång på en personalfest då befälet varit närgången mot Ekenbergs fru.</p> <p align="justify">Han tog sin rock och sprang den korta sträckan och straxt såg han en man som verkade vara kring 50 år sitta på en av kommunens grönmålade bänkar med ett vad Ekenberg bedömde vara ett grovkalibrigt hagelgevär. Hans första tanke var att mannen skulle skjuta kråkor, men insåg att för det ändamålet var vapnet inte det lämpligaste valet.</p> <p align="justify">Ekenberg såg att det redan stod en polisbil uppe på Storgatan och han vinkade avvisande till bilens besättning medan han gick nerför trappan till Strömmens promenadstråk. Han gick nästan nonchalant, alldagligt, med den lite framåtlutade gång som han hade och närmade sig den beväpnade mannen.</p> <p align="justify">- Får jag slå mig ner, frågade han vänligt medan han satte sig bredvid den beväpnade. Ekenberg gjorde en snabb bedömningen av mannen som var faktiskt något äldre än de 50 som han tyckt först, snarare 60 år. Han var ganska välvårdad trots att han hade ett relativt långt hår för sin ålder. Till detta ett välklippt helskägg. Klädseln var i övrigt enkel. En relativt sliten skinnjacka av tunnare modell och en rutig skjorta. Mannen såg vänlig ut och makade sig lite åt sidan medan Ekenberg satte sig ner.</p> <p align="justify">- Jo, det går väl bra, svarade han korthugget, men dock inte ovänligt. Han verkade dock vara något frånvarande som han hade sina tankar på annat. Ganska självklart att han har det, han sitter ju med en hagelsprakare i knät reflekterade Ekenberg lakoniskt.</p> <p align="justify">- Hur är det?</p> <p align="justify">- OK!, var det korta svaret.</p> <p align="justify">- Men varför har du ett hagelgevär med dig för?</p> <p align="justify">Det blev tyst i några sekunder, kändes till och med som några minuter. Ekenberg väntade tålmodigt på mannens svar även om han anade vart det lutade. Mannen tänkte ta livet av sig men hade valt, av någon anledning, att göra det i offentlighet. Det blev en lång tystnad som kändes förtätad.</p> <p align="justify">- Vad heter du, frågade polismannen. Jag heter Leif och är polis här i stan.</p> <p align="justify">- Klement, Klement Ivar Larsson, kom svaret. Jävla namn! Klement, morsan hade ihop det med en tysk handelsresande, berättade han plötsligt och blev sedan tyst på nytt.</p> <p align="justify">- Förresten jag tänker skjuta mig om en liten stund, men ville titta på änderna en sista gång. De är vackra, tycker jag.</p> <p align="justify">Leif Ekenberg blev lite ställd av mannens rättframhet. Han undrade vad han skulle göra. Han kunde givetvis inte som polis tillåta att mannen sköt sig. Men vad kunde han göra åt det? Visst, han kunde åberopa vapenlagen och försöka att avväpna honom och ta in honom för vapenbrott. Men det skulle ju inte förhindra mannen att på nytt försöka att ta sitt liv. Istället började Ekenberg bli nyfiken på Klement Ivar Larsson och varför han ville ta sitt liv. Vad hade han för historia att berätta?</p> <p align="justify">Ekenberg tittade i smyg på mannen och funderade hastigt om han skulle kunna avväpna honom. Kanske men problemet var att han hade fingret på geväret avtryckare vilket skulle kunna få ödesdigra konsekvenser för Ekenberg själv eller någon annan inom vapnets räckvidd. Alltså, den polisiära vägen var stängd, inte heller var mannen något hot någon annan. Tvärtom, han verkade fullt logisk och eftertänksam. Larsson verkade val ha tänkt över situationen och sitt beslut.</p> <p align="justify">- Jag är poet, sa Klement Ivar Larsson. Det var bara ett konstaterande, inget annat. Jag skriver poesi, jag fick förresten en diktsamling utgiven av Bonniers för några år sedan. Den sålde i 129 ex, enligt förlaget, fortsatte han.</p> <p align="justify">- Nej, jag vill inte vara med längre. Det är meningslöst, precis som mitt liv varit. Jag har bestämt mig, idag väljer jag att avsluta skiten. Jag bad inte om att komma till, men morsan envisades att föda mig fast farsan stack tillbaka till Tyskland. Jag vet inte ens vem han var. Har aldrig sett en bild en av honom för morsan brände alla foton efter fanskapet stucket. Vet du, fortsatte Klement, att han slängde till morsan pengar till abort annars skulle han sticka.</p> <p align="justify">Mannen var tyst en kort stund innan han kort konstaterade</p> <p align="justify">- Morsan sa nej och han stack! Vilken jävel, va! Har alltid undrat om jag vart lik honom!</p> <p align="justify">- Men, din familj då, tänker du inte på dom? Ekenberg hade noterat vigselringen på mannens vänstra ringfinger. Tänker du inte på dom vad de säger nu när du tänker ta livet av dig? Han ville få Larsson på bättre tankar, men insåg att det skulle bli svårt med tanke på att han varken var berusad på sprit eller vad Ekenberg kunde bedöma tabletter. Tvärtom om han verkade otäckt logisk.</p> <p align="justify">- Frugan klarar sig och ungarna har sitt. Det lakoniska svaret var helt i linje med hans övriga oroväckande logiska tänkande och handlande. Det finns ingen mer förutom någon gammal kompis, men vad fan vi ska alla dö. Och, jag vill välja själv. Jag vill inte vara med längre, så enkelt är det.</p> <p align="justify">- Men varför? Du måste väl ha ett skäl varför du vill skjuta skallen av dig mitt på ljusa da´n ?</p> <p align="justify">- Spelar det någon roll när?</p> <p align="justify">- Nej, jag menar inte så, på da´n eller natten, inte det. Men varför?</p> <p align="justify">- Jag vill inte prata om det. Han tog fram ur skinnjackans högra innerficka ett kuvert och gav till Ekenberg. Du som är snut kan ta hand om det här. Du kanske till och med kan få det publicerat, skrattade han. Det här förklarar om du vill förstå. Jag har inte tid eftersom jag har saker att göra!</p> <p align="justify">Ekenberg tänkte att han hade missat en chans att avväpna Klement Ivar Larsson när han hade plockat fram kuvertet, men inte varit tillräckligt snabb i tanken. Han insåg det absurda i situationen där han satt med en potentiell självmördare och poet. Han hade fått hans självmordsbrev och mannen satt tillsammans med honom och tittade på änderna i strömmen samtidigt som Klement Ivar Larsson satt stadigt med fingret på avtryckaren på det kraftfulla vapnet som skulle, om den potentielle fick chansen, blåsa skallen av honom i en kaskad av blod, hjärnsubstans och benfragment.</p> <p align="justify">- Nej, nu har jag sett nog, utbrast Larsson. Han vände vapnet snabbt mot sitt huvud körde in pipan i munnen. Samtidigt kastade sig Ekenberg fram och försökte i första hand blockera avtryckarna. De två männen kämpade, slet och drog i vapnet. Ekenberg såg i ögonvrån hur hans kollegor från patrullen kom rusande.</p> <p align="justify">Smällen var öronbedövande. Fåglarna som Larsson betraktat de sista minuterna av sitt liv lyfte och flög iväg uppskrämda av det plötsliga ljudet.Blod, hjärnsubstans och benbitar stod som den befarande fontänen från det som varit Klement Ivar Larsson huvud. Till sin förskräckelse såg Ekenberg att huvudet var i det närmaste borta, försvunnet. Själv var han nedkletad med resterna av det samma, men hade genom ett under inte träffats av de grova haglen.</p> <p align="justify">Patrullen stannade upp några meter från det som varit Klement Ivar Larsson. Den ena av de två kollegorna anropade stationen om en ambulans och gick fram till den chockade Ekenberg. </p> <p align="justify">- Kom nu, jag skjutsar upp dig till akuten. </p> <p align="justify">Ekenberg tittade vantroget på sceneriet med den döde Larsson, det blodiga vapnet och den nedsölade bänken.</p> <p align="justify">- Jag behöver andra kläder, sa han, och började ta av sig de kladdiga kläderna. Rocken var den som fått ta lejonparten av gevärets skörd, men även skjortan och byxorna var nedsölade. Den andre kollegan hade hämtat två filtar som han med den ena täckte över de sorgliga resterna av det som för några ynka minuter varit den levande medborgaren Larsson. Den andra filten gav han till Ekenberg som med avsmak klädde av sig in på boxershortsen och tog filten omkring sig. Han började gå mot bilen.</p> <p align="justify">Vände sig om, tog sina värdesaker som plånbok, nycklar och Larssons avskedsbrev i handen. När han tömt fickorna sa han åt kollegorna att lägga hans kläder i en plastsäck då det skulle bli en utredning kring det inträffade, men den blev någon annans huvudvärk.</p> <p align="justify">Ett par dagar senare satt Leif Ekenberg bakom sitt skrivbord. Framför sig hade han Klement Ivar Larssons brev. Det avskedsbrev han skrivit. Det var det märkligaste avskedsbrev han läst i hela sitt liv. Det var en dikt på nästan tre sidor. Den var svårförståelig och kryptisk. Men en sak förstod Ekenberg och det var att Larsson hade varit en människa i kris. En medmänniska som ingen förstått att lyssna på.</p> <p align="justify">- Vem vet, funderade Ekenberg högt för sig själv,  kanske är det bästa han skrivit. Han bestämde sig att snarast uppsöka stadens bokhandel och se om de hade inne Klement Ivar Larssons diktsamling som hade sålt i 129 exemplar. Han skulle köpa det 130:e.</p> <p align="justify">Han läste än en gång den långa dikten och insåg att det lika gärna kunde ha varit han som varit mannen på bänken. Så mycket hade han sett de senaste åren av hur dåligt många människor mådde i det alltmer egoistiska samhället och Klement Ivar Larsson var tyvärr inte varken den förste eller siste självspillaren omkring honom. Det gjorde Leif Ekenberg bedrövad och han kände en stark längtan hem till sin Sofia och deras barn Anna och Ivar. Märkligt, tänkte han, att hans son hade samma namn som Larsson. </p> <p align="justify">- Bara det inte är ett dåligt omen, sa han tyst för sig själv. Han reste sig upp från sin kontorsstol, sköt den bakåt, tog sin nyinköpta rock och gick ut från polishuset. Tog av till vänster som alltid när han var på väg hem och gick de två kilometrarna hem till familjen och tryggheten.</p> <p>© Text och foto: Ingemar E. L. Göransson </p> <div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.feedvalidator.org/check.cgi?url=http%3A//ingemarnyabloggen.blogspot.com/feeds/posts/default"><img src="valid-atom.png" alt="[Valid Atom 1.0]" title="Validate my Atom 1.0 feed" /></a></div>Ingemar E. L. Göranssonhttp://www.blogger.com/profile/12457351467164360194noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-1523534918574051492.post-845211554616062662014-07-08T19:02:00.001+02:002014-07-08T19:02:16.058+02:00Exklusiv intervju med Ken Loach<p align="justify"><em>Nedanstående exklusiva intervju gjorde jag med den kände filmregissören Ken Loach i London. Intervjun gjordes november förra året i samband med att det nya vänsterpartiet Left Unity bildades. Ken Loach ger få intervjuer, men med kontakter och “tjat” lyckades jag fånga Ken under en halvtimma för denna intervju.</em></p> <p align="justify"><em>Den har tidigare, i en förkortad version, publicerats i Dala-Demokraten men ett antal andra tidningar på vänsterkanten ansåg tydligen inte att Loach tankar var värda att publicera, vilket för mig verkar märkligt inskränkt./IG</em></p> <p align="justify"><a href="http://lh4.ggpht.com/-zrLXVauYp1Q/U7wkCm6BrHI/AAAAAAAACfI/wp_X28IX1Ws/s1600-h/NIK_1024%25255B3%25255D.jpg"><img title="NIK_1024" style="border-top: 0px; border-right: 0px; background-image: none; border-bottom: 0px; padding-top: 0px; padding-left: 0px; margin: 0px 0px 5px; border-left: 0px; display: inline; padding-right: 0px" border="0" alt="NIK_1024" src="http://lh3.ggpht.com/-gOVEkzYAfFA/U7wkDbgpJyI/AAAAAAAACfM/6tRHpQE4b1E/NIK_1024_thumb.jpg?imgmax=800" width="244" height="163" /></a></p> <p align="justify">I mars i år (dvs. 2013) skrev den välkände brittiske filmregissören Ken Loach <em>(Järnvägare, The Spirit of 45 m fl filmer) </em>tillsammans med några likasinnade en uppmärksammad debattartikel i Londontidningen The Guardian. Loach och de övriga utformade sin artikel som ett upprop för ett nytt politisk parti till vänster om brittiska Labour. Missnöjet med Labour är djupt inom olika delar av vänstern i Storbritannien och även inom fackföreningsrörelsen.</p> <p align="justify">Jag träffade Loach i slutet av november i London i samband med att det parti som kommit att bildas genom det gensvar Loach och de andras upprop. Ken Loach som har gjort närmare tjugo filmer sedan slutet av 1960-talet är den radikala ”diskbänksrealismfilmens” nestor i Storbritannien och har också bland annat belönats med Guldpalmen i Cannes. Han har också gjort sig känd som en orädd samhällskritiker, vilket inte minst har varit hans filmers teman.</p> <p align="justify">Jag hade bestämt möte med honom i samband med Left Unitys första kongress, men fick se honom ”kidnappad” av BBC mitt framför mig så det blev att vänta ut honom återkomma till kongressen. Han är en stillsam resonerande och vänlig sjuttiosjuårig man. Långt vitalare och piggare än man har rätt att förvänta sig av en man i hans ålder. För mig syntes han inte vara en dag över femtio år!</p> <p align="justify"><strong>Blev du förvånad över det genomslag som din artikel från Guardian fick. I dag är det omkring 500 personer här och bildar ett nytt parti i Storbritannien?</strong></p> <p align="justify">- Jag skrev inget annat än vad många redan kände, svarar Loach. Det är en stor oro för det vi kallar demokrati. De övriga partierna stödjer nerskärningarna. Majoritetens intresse är inte representerat av de partier vi har. De står bakom privatiseringarna, de står bakom budgetnedskärningarna. De är förbundna till näringslivet (”business”). </p> <p align="justify">Den här konsensuspolitiken som Loach menar finns mellan de stora partierna i UK; Labour, Tories och Liberalerna har lett till att det är inte självklart att människor ens har mat och bostäder längre. Det som var den brittiska efterkrigstidens politiska målsättning. Arbete, välfärdsstat och ett bättre liv för alla.</p> <p align="justify">- Vi behöver ett parti för alla som drabbats av den här besparingspolitiken och alla andra program som följt med den.</p> <p align="justify">Jag frågar honom om andra försök som gjorts tidigare att skapa ett alternativt parti till vänster om Labour. Har inte deras misslyckande varit ett tecken på att det är i princip närmast omöjligt i Storbritannien med dess valsystem med enmansvalkretsar där ”the winner takes it all”. Han är uppenbart medveten om problemet. Han svarar att man måste försöka i alla fall även om problemet med valsystemet verkligen finns och inte kan ignoreras.</p> <p align="justify">- Jag vet faktiskt inte, säger han med ett vänligt leende. Det kan misslyckas. Det är mycket svårt att genomföra, men det finns ett behov att försöka. Jag vet inte om vi kan lyckas.</p> <p align="justify">Han är kritiskt till hur olika vänsterorganisationer försöker, om inte annat, på Left Unitys första kongress som pågår i rummet innanför där vi sitter tvinga på alla andra sina program. Han har vid flera tillfällen varit uppe och manat till enighet och inte splittring som den brittiska vänstern är så bra på. När man sitter som svensk åhörare slås man av hur lik retoriken är den som vi hörde i Sverige på 1970 och 80-talen. Varje representant för de olika vänstergrupperna har alla svar på alla frågor t o m innan de är ställda!</p> <p align="justify">- Det är nog oundvikligt för människor har olika idéer och olika prioriteringar, säger Loach försiktigt. </p> <p align="justify"><a href="http://lh4.ggpht.com/-vOrgMUroR08/U7wkDpDBPoI/AAAAAAAACfU/U_S2suZeFsM/s1600-h/NIK_1106%25255B3%25255D.jpg"><img title="NIK_1106" style="border-top: 0px; border-right: 0px; background-image: none; border-bottom: 0px; padding-top: 0px; padding-left: 0px; margin: 0px 0px 5px; border-left: 0px; display: inline; padding-right: 0px" border="0" alt="NIK_1106" src="http://lh3.ggpht.com/-JLcFGx3kZ_M/U7wkEXC58bI/AAAAAAAACfc/Yx7Bwmghk6c/NIK_1106_thumb.jpg?imgmax=800" width="244" height="163" /></a></p> <p align="justify"><strong>Hur ser han då på den brittiska fackföreningsrörelsens ljumma intresse eller t o m negativa uppfattning om försöket att bilda ett nytt vänsterparti?</strong></p> <p align="justify">- För det första, menar Ken, ska vi inte missta fackföreningsledningarna för medlemmarna. Ledarna är benägna att kompromissa mycket mer än medlemmarna. De gör klasskompromisser. De stödjer Labour, men deras känsla för politik är begränsad. De är också mycket skickliga på att spela det byråkratiska spelet. De saknar strategiskt sinne när det gäller stämningarna bland vanligt folk och skickliga på att avfärda all kritik som riktas mot dem.</p> <p align="justify">Han menar att Thatchers framgångar berodde delvis på att fackföreningsledarna inte organiserade motståndet som de kunnat göra och därför hade ett ansvar i att Thatcher hade så stora framgångar. Men, menar Ken Loach, givetvis också att Tony Blairs New Labour kom att sitta så länge i regeringsställning med ett Thatcherliknande politiskt program. </p> <p align="justify">- Fackföreningsledarna med få undantag stödde Labour och när Blair fortsatte privatiseringarna gjorde fackföreningsledningarna inget motstånd värt namnet, menar Loach.</p> <p align="justify">Loach kritik mot både Labour och inte minst mot fackföreningsledningarna är mycket hård.</p> <p align="justify">- Det är politiskt korrumperade, säger han stilla. Jag tycker de skall mötas med det förakt som de förtjänar, fortsätter han.</p> <p align="justify">Jag funderar på det jag mött under alla resor i Storbritannien jag gjort genom åren och det jag sett av den närmast avgrund i uppfattningar mellan fackföreningsledningar som i vissa fall varit så långt ifrån sina egna medlemmar och förtroendevalda. En avgrund som vi inte sett i Sverige på långa vägar. En orsak tänker jag kan vara att en generalsekreterare i ett brittiskt förbund har en månadsinkomst som motsvarar vad en vanlig medlem tjänar på ett år.</p> <p align="justify"><strong>Mina frågor återvänder till det brittiska valsystemet och hur Ken Loach ser på det.</strong></p> <p align="justify">- Ett parti kan arbeta på många sätt, säger han. Det kan byggas upp genom kampanjer, genom att slåss för olika frågor, stödja lokala initiativ osv. Ett parti kan ha en stor roll att spela förutom valen, valen är viktiga, men är valsystemet är på plats för att gynna de partier som är godtagbara för Daily Mail (en av mediamagnaten Rupert Murdocks dagstidningar)!</p> <p align="justify">Ken Loach är en respekterad regissör i Storbritannien och har fått bland annat Guldpalmen. Hans närmare tjugo långfilmer sedan debuten i slutet på 1960-talet har gjort honom närmast till en institution i brittisk film och kultur. Men han har också varit tydlig med sitt sociala och politisk engagemang. Den nu sjuttiosjuårige Loach har genom sin senaste långfilm ”The Spirit of `45” blivit en katalysator för kritiken mot den förlorade välfärdsstaten. Hur ser han då på den rollen som han fått efter sin artikel i The Guardian i mars i år.</p> <p align="justify">- Jag har alltid varit politiskt engagerat så det är egentligen inget nytt, ler han. Han säger också att han har ingen önskan eller ambition att ingå i något ledarskap för det nya partiet och förnekar samtidigt att han ens fått frågan.</p> <p align="justify">- Jag har helt enkelt inte tid eller vilja till det, menar han.</p> <p align="justify"><strong>Loach har sagt vid flera tillfällen sedan i mars att det nya partiet måste vara ett socialistiskt parti. När man satt och lyssnade på konferensen var det inte utan att frågan kom, vilken socialism. Vad menar Ken Loach?</strong></p> <p align="justify">- Partiets politik måste bygga på gemensamt ägande och demokratisk kontroll. Socialdemokratisk politik innebär en blandekonomi och det slutar med privatisering som vi sett, stalinism är vi absolut motståndare till och sovjetsystemet var ett misslyckande. Han menar att de viktiga industrierna och service ska ägas gemensamt. </p> <p align="justify">- Samhället måste förändras så att vi kontrollerar det gemensamt och demokratiskt, säger han med eftertryck och övertygelse.</p> <p align="justify">Jag säger att jag vill byta spår i intervjun och ställa några frågor kring hans syn på kultur och politik.</p> <p align="justify"><a href="http://lh3.ggpht.com/-7uy4hnhhY84/U7wkE2xjCHI/AAAAAAAACfo/78Koi5g-gvw/s1600-h/NIK_1111%25255B3%25255D.jpg"><img title="NIK_1111" style="border-top: 0px; border-right: 0px; background-image: none; border-bottom: 0px; padding-top: 0px; padding-left: 0px; margin: 0px 0px 5px; border-left: 0px; display: inline; padding-right: 0px" border="0" alt="NIK_1111" src="http://lh6.ggpht.com/-N4CsFI_QPHc/U7wkFWq8WWI/AAAAAAAACfs/geSsRL_P1Rk/NIK_1111_thumb.jpg?imgmax=800" width="163" height="244" /></a></p> <p align="justify"><strong>Hur ser du som kulturarbetare på kulturen som ett verktyg för förändring?</strong></p> <p align="justify">- Den kan spela en roll, t.o.m. en stor roll, men i slutänden handlar det om organisation. Kulturen kan påverka och förändra samhällsklimatet så det kan underlätta förändring.</p> <p align="justify">När jag berättar att hans film ”The Navigators” (Järnvägare på svenska) har använts av vissa fackföreningar i samband med utbildningar blir han glad över att hans film kan ha en betydelse. Men i nästa mening varnar han för den borgerliga pressen och TV:n som är mycket effektivare än vad en enskild filmskapare kan bli.</p> <p align="justify">- Den är mycket mer förslagen!</p> <p align="justify">Han börjar resonera om kulturen som samhällsdebattör. </p> <p align="justify">- Kulturen skall inte tala till förnuftet, den skall tala till känslan, till hjärtat!</p> <p align="justify">Han funderar tyst några sekunder och fortsätter.</p> <p align="justify">- Jag försöker gripa tag i hjärtat på den som ser mina filmer men också deras förnuft för du måste också vinna diskussionen. Jag försöker inte medvetet göra det, utan försöker berätta min historia så bra jag kan. Är historien tillräckligt stark och gripande får den det resultatet. Men det är ingen mekanik utan är historien jag berättar tillräckligt bra griper den tag.</p> <p align="justify"><strong>Jag frågar Ken hur starkt han tror att inflytandet av hans film ”The Spirit of `45” haft på opinionen och bildandet of Left Unity.</strong></p> <p align="justify">- Den kom kanske vid rätt tidpunkt, men jag vill inte överdriva dess betydelse, säger han blygsamt. Tanken på och behovet av ett nytt parti fanns redan.</p> <p align="justify">- Det har varit en historia som har behövts berättas under en lång tid, menar Loach. Han säger med besvikelse i rösten att Labour inte längre vill komma ihåg den viktiga roll partiet spelade i uppbygget av den brittiska välfärdsstaten som numera inte längre existerar. Channel Four som finansierade filmen vägrade sedan att visa den på sin huvudkanal utan visade en film om en man med flera testiklar än normalt!</p> <p align="justify">- Det säger mer om den TV-kanalen än något annat!, skrattar Loach.</p> <p align="justify">Jag frågar honom om hans pågående projekt om en irländsk kommunist som öppnade ett danspalats på 1930-talet. Han vill inte tala för mycket om den eftersom han filmar i detta nu. Jag ber honom slutligen innan vi skiljs åt signera mitt ex av ”The Spirit of `45” vilket han gärna gör. </p> <p align="justify">- Jag måste gå in nu, ler han och vi tar varandra i hand och jag slås av den gamle mannens vitalitet och glasklara intellekt och de ekorrnyfikna ögonen.</p> <p align="justify">Sitter kvar några minuter, plockar ihop mina saker och funderar över den avslutade intervjun innan jag återvänder till den pågående kongressen. Ken Loach liknar i mina ögon en annan stor kulturarbetare Pete Seeger. Båda okuvliga i sin tro på ett bättre samhälle och båda enormt vitala och klarsynta trots en förhållandevis hög ålder. (Seeger avled straxt efter intervjun hade gjorts.)</p> <p align="justify">Inga äldre män som kan avvisas som gubbar vars bästa datum passerat för länge sedan. Jag känner samma tacksamhet som jag kände efter mötet med Seeger nu efter mötet med Loach och tänker att de båda är långt yngre än många åldersmässigt unga som stelnat i karriären och glömt sina rötter och förmågan att tänka själv även om det betyder att gå mot strömmen.</p> <p align="justify"><strong><em>Text och foto: Ingemar E. L. Göransson</em></strong></p> <div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.feedvalidator.org/check.cgi?url=http%3A//ingemarnyabloggen.blogspot.com/feeds/posts/default"><img src="valid-atom.png" alt="[Valid Atom 1.0]" title="Validate my Atom 1.0 feed" /></a></div>Ingemar E. L. Göranssonhttp://www.blogger.com/profile/12457351467164360194noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-1523534918574051492.post-18193650211563706542014-07-04T15:22:00.001+02:002014-07-04T15:22:42.674+02:00Gästbloggare: Per Andersson<p align="justify"><em><a href="http://lh4.ggpht.com/-Ky_3eRvKK5k/U7aqlJOpgCI/AAAAAAAACes/4Y79nX2Rezc/s1600-h/Per%252520Andersson%25255B2%25255D.jpg"><img title="Per Andersson" style="border-top: 0px; border-right: 0px; background-image: none; border-bottom: 0px; padding-top: 0px; padding-left: 0px; margin: 0px 0px 5px; border-left: 0px; display: inline; padding-right: 0px" border="0" alt="Per Andersson" src="http://lh4.ggpht.com/-wIke8gdyC6s/U7aqly82w9I/AAAAAAAACe0/Ab_TN2Goi4c/Per%252520Andersson_thumb.jpg?imgmax=800" width="184" height="244" /></a></em></p> <p align="justify"><em>Dagens gästbloggare heter Per Andersson, aktiv i Kommunal och bussförare. Han bor i Brunflo.</em></p> <p align="justify"><strong>DJUPT OROLIG</strong></p> <p align="justify">Jag känner mig djupt oroad över utvecklingen i samhällsklimatet, en rad av händelser går att dra klara paralleller till skeendet i Tyskland på 30-talet, brutalt agerande av polis mot meningsmotståndare, mördande och misshandel av meningsmotståndare, hat mot de mest utsatta i samhället som "tiggare".</p> <p align="justify">Uppmålandet av människor som av olika anledningar inte passar in i dessa mörkermäns vision om vad som är "svenskt", till syndabockar för allt som är ur led i samhället, med en fullständig blindhet för de verkliga orsakerna, vilka är att vi inte bryr oss om och hjälper varandra längre.</p> <p align="justify">Genom en gemensam strävan kan vi tillsammans åstadkomma vad vi vill med samhället, alla tillsammans kan flytta berg, detta synsätt tycks de mörka krafterna sorgligt nog vara helt immuna mot. </p> <p align="justify">Även utnyttjandet av demokratin för odemokratiska ändamål är skrämmande identiska med vad som ägde rum på 30-talet i Tyskland. Det finns många fler paralleller att dra, men ni förstår poängen. </p> <p align="justify">Det som i  väsentligt skiljer situationen idag från igår är att ingen kan påstå, att vi inget visste, vi hade inget facit, <br />för blickar vi tillbaka så vet vi och vi har definitivt ett facit på vad som händer om en låter ondskans bruna hantlangare frodas fritt. </p> <p align="justify">Skall vi då låta historien upprepa sig så till den oerhörda grad? <br />Jag hoppas av hela mitt hjärta att så inte blir fallet, ni vet vad som hände i historien strax efter de ovan nämnda skeendena, skall detta tvingas bli en blodig upprepning av historien? Är det inte bättre att så tidigt som möjligt mota Olle i grind för att undvika ett fruktansvärt lidande och en mänsklig tragedi?</p> <p align="justify">Tyvärr så finns tendenser som tyder på att vi har historiska skygglappar och därför är vi bundna att upprepa misstagen. <br />När vi nu har vetskap och facit på vad dylikt leder till, då är det allas, ditt och mitt förbannade ansvar att se till att en sådan här mördande eld inte får mer syre att växa av.</p> <p align="justify"><strong> <em>Dagen att börja göra motstånd är idag, imorgon är det försent.</em></strong></p> <p><em><strong>Text: Per Andersson ©</strong></em></p> <div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.feedvalidator.org/check.cgi?url=http%3A//ingemarnyabloggen.blogspot.com/feeds/posts/default"><img src="valid-atom.png" alt="[Valid Atom 1.0]" title="Validate my Atom 1.0 feed" /></a></div>Ingemar E. L. Göranssonhttp://www.blogger.com/profile/12457351467164360194noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1523534918574051492.post-35809812809433435742014-07-03T19:15:00.001+02:002014-07-03T19:28:53.873+02:00Gästbloggare: Sara Kuseta<p><a href="http://lh5.ggpht.com/-EYvPIVpGhFQ/U7WPuq65hUI/AAAAAAAACeU/7GHVY4RqgJ4/s1600-h/image%25255B2%25255D.png"><img title="image" style="border-top: 0px; border-right: 0px; background-image: none; border-bottom: 0px; padding-top: 0px; padding-left: 0px; margin: 0px; border-left: 0px; display: inline; padding-right: 0px" border="0" alt="image" src="http://lh3.ggpht.com/-SJqlI8fp_pQ/U7WPvu3zXkI/AAAAAAAACeY/HvCIbVGEv_g/image_thumb.png?imgmax=800" width="178" height="244" /></a></p> <p align="justify"><em>Vid några tillfällen har jag haft gästbloggare här på min blogg. Sara Kuseta som bor i Skåne och har assyriskt påbrå skrev idag nedanstående text som en reaktion på att nazister tillåts definiera vad som är “svenskt”. </em></p> <p align="justify"><em>Sara text är ett vittnesmål om hur många svenskar med eller utan immigrantbakgrund känner idag. Det är en viktig text, det är en skrämmande text och det är en text som borde få varje rättskaffens man och kvinna i vårt land att resa sig och säga – Nu får det vara nog!</em></p> <p align="justify"><em>Ett stort tack till Sara för att jag fick publicera texten./IG</em></p> <p align="justify"><strong>Här sitter jag...</strong></p> <p align="justify">Jag trodde jag var hemma. Men nu finns det någon som hotar mitt hem. Någon som berättar för mig att jag inte hör hemma här. Någon som ifrågasätter hela min existens. </p> <p align="justify">Min hårfärg kan godkännas, min ögonfärg kan godkännas säger dem. Dem som inte är jag. Dem som anser att jag ingenting är värd. <br />Varför? <br />För att mitt ursprung sträcker sig utanför Europas gränser. </p> <p align="justify">Mina barn är inte heller välkomna här. <br />Varför? <br />För att jag är deras mamma. En mamma vars ursprung anses vara fel. </p> <p align="justify">Tårarna faller och rädslan tar sin plats. Inte pga. dem som hatar mig, men pga. dig som inte säger ifrån. </p> <p align="justify">Låt dem prata säger ni. Ni som inte är jag. Respektera att dem får tala säger ni. Jag bryr mig inte säger ni, för ni anser att det inte drabbar er. </p> <p align="justify">Men det drabbar mig. Det drabbar mina barn. Vill ni respektera någons rätt att tala. Respektera då min rätt. Min rätt att sprida ord som medmänsklighet, kärlek, ömhet och solidaritet. </p> <p align="justify">Stoppa hatet innan hatet stoppar mig och mina barn. </p> <p align="justify">Sverige, jag föddes i din famn. Sverige, mina barn föddes i din famn. En moders trygga famn. Nu hotar någon att rycka den tryggheten ifrån oss.</p> <p align="justify">Hur? <br />För att du inte säger något.</p> <p align="justify">Vart ska vi ta vägen? <br />Jag trodde jag var hemma. Men de säger att jag har fel. Dem som inte är jag. Jag som aldrig kommer att accepteras som dem.</p> <p align="justify"><strong><em>Text: Sara Kuseta ©</em></strong></p> <div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.feedvalidator.org/check.cgi?url=http%3A//ingemarnyabloggen.blogspot.com/feeds/posts/default"><img src="valid-atom.png" alt="[Valid Atom 1.0]" title="Validate my Atom 1.0 feed" /></a></div>Ingemar E. L. Göranssonhttp://www.blogger.com/profile/12457351467164360194noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-1523534918574051492.post-26407868103867658812014-05-27T06:53:00.001+02:002014-05-27T06:53:26.959+02:00Det svarta landet<p><em><a href="http://lh3.ggpht.com/-RA61zDU-838/U4QaQuA4OcI/AAAAAAAACdw/SN9JVCqUsAI/s1600-h/bild%252520%2525288%252529%25255B3%25255D.jpg"><img title="bild (8)" style="border-top: 0px; border-right: 0px; background-image: none; border-bottom: 0px; padding-top: 0px; padding-left: 0px; margin: 0px 0px 5px; border-left: 0px; display: inline; padding-right: 0px" border="0" alt="bild (8)" src="http://lh3.ggpht.com/-j6XSrh0WhSo/U4QaRCsWUVI/AAAAAAAACd4/Hj-7Q81ZXgw/bild%252520%2525288%252529_thumb.jpg?imgmax=800" width="223" height="244" /></a></em></p> <p><em>Följande är första kapitlet ur min kommande bok om Lars-Jonathan Västby som återkommer i “DET SVARTA LANDET”. Boken kommer ut senhösten 2014. Boken är en fristående fortsättning på min förra roman “I SKUGGAN VILAR MÖRKRET”.</em></p> <p><em>Tyvärr, den story jag skriver på är på väg att bli verklighet redan nu.</em></p> <p align="justify">Hans huvud sprack med ett ljud som påminde om när ett ägg knäcks. Den svarte ynglingen var redan medvetslös efter alla de slag och sparkar han fått ta emot mot sin nu livlösa kropp. De fem unga männen med sina stålskodda skor och i sin unisona klädsel skrattade när den nu döde ynglingen från Ghana hade förvandlats till ett skal av vad som några minuter sedan varit en levnadsglad nittonårig pojke som hoppats på ett bättre liv än på bakgatorna i den stad han varit född en gång. Överfallet avslutades med att det som verkade vara ledaren för gruppen föste åt sidan sina medbrottslingar, tog sats och hoppade jämfota rakt ner på den redan döde så det ljud som påminde om ett äggskal som knäcks hördes fast väsentligt högre och mycket, mycket blodigare.</p> <p align="justify">Deras hänsynslösa sparkar och slag hade bokstavligt slagit livet ur den nu döde på marken liggande ynglingen. Hans blod, blandat med hjärnsubstans och andra kroppsvätskor som rann i en rännil från det som varit hans huvud, men nu mest liknade ett knäckt ägg. De fem unga männen var likartat klädda i den slags uniforma klädsel som blivit allt vanligare på Stockholms gator och för den delen hela landet. De skränande och ropandes slagord, men var disciplinerade grupper av unga och för den delen något äldre män som patrullerade och som de påstod jagade bort ”packet” som mestadels var enligt deras uppfattning av invandrarbakgrund från gatorna. Att numera som invandrare i Sverige gå ensam på stadens gator var en fara då ett möte med dessa grupper av ”Väktarna” var förenat med fara för både liv och lem eller allra minst hälsa. </p> <p align="justify">Accra, där Daudi Jabari föddes i slummen i en stad som hade minst 1,8 miljoner invånare och blivit föräldralös innan han blivit sju år. Som ett mirakel hade han klarat sig och till och med lyckats lära sig läsa och skriva. När Daudi, som betyder den älskade, bestämt sig för att göra något bättre med sitt liv satte han beslutsamt, som bara en ung människa kan, sitt mål i verket och därför i den hamnstad som västafrikanska Accra är lyckats mönstra på en spansk fraktare och som mässpojke tagit sig till Europa.</p> <p align="justify">Daudi Jabari smet sedan från fartygen när det låg i hamn i Hamburg och på krångliga vägar tagit sig till landet av mjölk och honung han hört talas om där han nu denna vinterkväll sparkades ihjäl av ett gäng som sa att de ville hålla landets gator rena från det de kallade ”det svarta packet”.</p> <p align="justify">Daudi hade varit en ung man som haft en järnvilja och lyckades ganska snabbt få ett jobb. I och för sig helt utanför alla lagar och regler då han jobbade svart och fick sin lön kontant varje dag av den krögare som anställde honom då Jabari var billig arbetskraft. Han fanns egentligen inte då han inte hade gått genom några passkontroller och det så kallade Schengenavtalet var inget som berört honom då han smet över gränsen insmugglad av en kroatisk lastbilschaufför som tyckte att han kunde lika gärna ta emot de $100 som han fick för att gömma den svarte ynglingen i det specialbyggda utrymmet i lastbilens ramverk. </p> <p align="justify">Inte bekvämt, men ingen av de stressade tulltjänstemännen upptäckte Jabari när lastbilen med dundrande motor körde över bron mellan Köpenhamn och Malmö. Den nu till Sverige anlände illegale invandraren släpptes senare på en bensinmack utanför Helsingborg där han fortsatte sin resa med att hitta en ny lastbilschaufför, nu svensk, som lät den frusne och utsvultne ynglingen åka med till huvudstaden i det främmande landet.</p> <p align="justify">Daudi Jabari hade när han anlände till Sveriges huvudstad rest 8000 km. En resa som med bil och utan stopp skulle tagit sextiotvå timmar, men för vår nu avdöde vän tagit tre månader, tjugotre dagar och sexton timmar. Han hade fått slita ont för att nå sin dröm, han hade oftast varit hungrig och han hade varit törstig många gånger. Han hade fått stryk och behandlats illa, men också mött några vänliga och medkännande människor under den långa resan.</p> <p align="justify">Han reste från ett land med en medeltemperatur som vida överskred den som han mötte i det land dit han slutligen kom. Det som var skillnaden var att i Ghana understeg temperaturen sällan 20 grader varmt medan i det land han kom till sällan, med undantag för några korta veckor mitt i sommaren, sällan överskred 20 grader varmt. Men en annan skillnad var att han var främling i Sverige och att i landet av mjölk och honung blev ofrivilligt en måltavla för den politiska utveckling där högerextrema krafter efter landets kanske sista verkligt fria val 2014 hade fått en regering som formellt var en borgerlig regering, men som i verkligheten styrdes av det numera öppet fascistiska partiet.</p> <p align="justify">De uppträdde numera som Det Fosterländska Partiet och i den sittande regeringen satt på deras villkor. DFP uppträde numera också, som man sa till medborgarnas skydd, med sina ”Väktare” som effektivt terroriserade alla misshagliga enligt deras normer. Det politiska våldet var ensidigt och dess brutalitet hade chockat det svenska folket i gemen, men skräcken att råka illa ut gjorde att få vågade varken protestera eller organisera något verkligt motstånd mot den snabbt bortdöende demokratin i landet som berömt sig för sin demokrati och välfärd.</p> <p align="justify">Numera kunde endast svenska medborgare av etniskt klartlagt och bevisat ursprung erhålla fri sjukvård eller annan social service. De som drabbats av arbetslöshet hade att välja mellan att bli ivägskickade på offentliga arbeten i det inre av Norrland eller fly landet. Om du inte var svensk enligt de lagar som DFP fått igenom i den alltmer försvagade riksdagen så var du rättslös, dina barn fick inte gå i skolan, du kunde inte få sjukvård och bostad var ett svårt problem och därför hade det vuxit fram slumområden kring de flesta städer. Kåkstäder påminnande om de som, ironiskt nog, kunde ses i utkanten av Daudi Jabaris tidigare hemstad Accra.</p> <p align="justify">De fem männen, klädda i sina grå byxor och grå skjortor torkade av sina skor på liket efter Daudi Jabari. De ställde sig i en ring och sjöng en, vad de kallade, fosterländsk sång, därefter marscherade de lugnt och ordnat ifrån den skändade kroppen som varit en människa bara för en kort stund sedan. De få vittnena gjorde bäst i att glömma det som hänt och som de bevittnat men en av dem, en lagerarbetaren, Martin Kvarnlund, hade i smyg filmar större delen av förloppet med sin telefon. Ingen hade noterat detta och Kvarnlund hade varit ytterst försiktig då han visste att hans handling var ett direkt hot mot honom själv.</p> <p align="justify">Nu hörde det till saken att Kvarnlund var medlem av en liten vänsterorganisation som arbetade helt underjordiskt då inget annat numera var att rekommendera i det allt kyligare politiska klimatet. Han visste inte vad han skulle göra med filmen, men på något sätt ville han dokumentera det som skedde i hans land.</p> <p align="justify">Daudi Jabari låg i en stor pöl av blod, hjärnsubstans och andra kroppsvätskor. Han låg helt stilla då han numera var en av många icke-önskvärda element i det land han hoppats på skulle ge honom ett bättre liv. Istället hade han mött utnyttjande, förtryck och slutligen döden på en kall vinterkväll i världens vackraste huvudstad – Stockholm.</p> <p>Text: Ingemar E. L. Göransson ©</p> <div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.feedvalidator.org/check.cgi?url=http%3A//ingemarnyabloggen.blogspot.com/feeds/posts/default"><img src="valid-atom.png" alt="[Valid Atom 1.0]" title="Validate my Atom 1.0 feed" /></a></div>Ingemar E. L. Göranssonhttp://www.blogger.com/profile/12457351467164360194noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1523534918574051492.post-20462925373884275712014-05-12T12:45:00.001+02:002014-05-12T13:33:20.275+02:00Mot Järnhälens epok<p align="justify"><font size="2"><strong></strong></font></p> <p align="justify"><font size="2"><strong><a href="http://lh4.ggpht.com/-RLTHq4Av_98/U3CmL3zsgeI/AAAAAAAACdU/Alch1wRj3UE/s1600-h/tiden%25255B3%25255D.jpg"><img title="tiden" style="border-top: 0px; border-right: 0px; background-image: none; border-bottom: 0px; padding-top: 0px; padding-left: 0px; margin: 0px 0px 5px; border-left: 0px; display: inline; padding-right: 0px" border="0" alt="tiden" src="http://lh4.ggpht.com/-Gm6kjAAQi-M/U3CmMxZULBI/AAAAAAAACdc/l4ENClFYFYc/tiden_thumb.jpg?imgmax=800" width="244" height="163" /></a></strong></font></p> <p align="justify"><font size="2"><strong>Efter åtta år med högerregering och tjugofem år av marknadsliberal konsensus i samhället så är det nya klassamhället ett faktum. Eller rättare sagt, det nygamla klassamhället ett faktum på nytt. Som av en tillfällighet har TV 1-nyheterna idag rapporterat om hur tunnelbaneresan från Danderyd till Vårby Gård i Stockholm också är resan från välbeställd medelklass till fattig arbetarklass. Hur Vårby Gårds invånare får sitt liv förkortat med 18 år på grund av sämre hälsa och lägre utbildning.</strong></font></p> <p align="justify"><font size="2">Samma nyheter rapporterade att Östergötlands tandläkare ser med oro på hur fattiga barns tandhälsa är väsentligt sämre än rika barns dito. Orsaken säger tandläkarna beror på den ökade segregationen. </font></p> <p align="justify"><font size="2">Man kan sammanfatta det nygamla klassamhället som något som inte bara ger sämre hälsa, man tappar tänderna av och har kort utbildning (<em>och kan heller inte få någon då vuxenutbildningen har blivit en obsolet företeelse</em>) utan något som dödar i förtid. En måhända drastisk beskrivning, men inte orättvis för den verkliga orättvisan ligger i att det samhälle som före det marknadsglada nittiotalet visade upp ett annat anlete där klyftorna minskade. Människor hade fått det bättre tack vare en politik som hade till syfte att motverka det avskydda klassamhällets konsekvenser.</font></p> <p align="justify"><font size="2">Numera bryr vi oss inte om att vi lämnar bakom oss upp mot en femtedel av medborgarna för att vi andra skall få det bättre. Vi sitter där med våra så kallade jobbskatteavdrag och myser över glaset gott rött och oxfilén. Vi diskuterar glatt och med inlevelse heminredning och roar oss med att avundsjukt snegla på den verkliga överklassens liv och leverne.</font></p> <p align="justify"><font size="2">”De andra” blundar vi för, eller snabbt stegar förbi tiggarna eller barfotalassarna som inte orkade med det ny-gamla samhällets orimliga krav på produktivitet eller helt enkelt inte fick plats i Vår Nya Sköna Värld. Vi ondgör oss, när vi fått ett par glas rosé innanför knutblusen eller Hilfigerskjortan, över den lata arbetarklassen.</font></p> <p align="justify"><font size="2">Jag blir så förbannad. Inte på medelklassen eller ens på överklassen. Utan på politiker som inte ifrågasätter den rådande ordningen, som inte blir i sin tur förbannade när Vårby Gårds invånare numera får sina liv förkortade med 18 år. Politiker som inte blir förbannade på fattigdomen vilken skapar ett tiggarnas och de arbetssökandes tröstlösa resande i ett så kallat öppet Europa för att få ihop några Euro för att hålla svälten på avstånd. Ett samhälle där de som har det bra inte bryr sig eller reflekterar över vem och vilka som får betala för deras välstånd.</font></p> <p align="justify"><font size="2">Men jag blir också förbannad och oerhört besviken på politiker som borde ha en helt annan syn. Politiker som berömmer sig för sina höga ideal men sedan ”gillar läget” och anpassar sig. De tror efter vad som är medelklassens uppfattning istället för att tala och ta de värst utsattas, de fattigastes och de av marknadsliberalismens härjningar drabbade medmänniskorna parti.</font></p> <p align="justify"><font size="2">Den helt oreglerade kapitalismen håller på att köra Europa i diket. Inte bara att fattigdomen växer och människor blir allt mer desperata utan att den politiska krisen växer i och med att högerextremismen har fått luft under sina vingar och att denna politiska pest som den bruna smittan utgör nu på allvar börjar hota inte bara enskilda människor, grupper av människor utan hela det demokratiska systemet.</font></p> <p align="justify"><font size="2">Europa är på väg in i en Järnhälens tid. Vilka politiker visar motstånd mot detta? Den som gör det kommer att få min röst detta det så kallade supervalåret.</font></p> <p><strong><em>Text och foto: Ingemar E. L. Göransson</em></strong></p> <div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.feedvalidator.org/check.cgi?url=http%3A//ingemarnyabloggen.blogspot.com/feeds/posts/default"><img src="valid-atom.png" alt="[Valid Atom 1.0]" title="Validate my Atom 1.0 feed" /></a></div>Ingemar E. L. Göranssonhttp://www.blogger.com/profile/12457351467164360194noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-1523534918574051492.post-4895708376590180942014-04-30T14:36:00.001+02:002014-04-30T14:36:49.409+02:00Den stora tomheten<p align="justify"><a href="http://lh4.ggpht.com/-7UQBfzmrSwo/U2DuXcAeA_I/AAAAAAAACc4/W2yVzy664fQ/s1600-h/P1000926%25255B3%25255D.jpg"><img title="P1000926" style="border-top: 0px; border-right: 0px; background-image: none; border-bottom: 0px; padding-top: 0px; padding-left: 0px; margin: 0px 0px 5px; border-left: 0px; display: inline; padding-right: 0px" border="0" alt="P1000926" src="http://lh3.ggpht.com/-bbHQVzPKxl4/U2DuX5n_QlI/AAAAAAAACc8/-xpf6vTtSyQ/P1000926_thumb.jpg?imgmax=800" width="244" height="139" /></a></p> <p align="justify">Han kände enbart en tom känsla, en bottenlös tomhet. En meningslöshet när han borde känt en viss glädje i vart fall. Den till åren komne mannen hade efter alla år ånyo mött sina ungdomsvänner och kamrater. De som tillsammans stått på de tänkta barrikaderna och talat för ett bättre samhälle, ett rättvist samhälle där fattigdom och förtryck hade förpassats till historiens sophög.</p> <p align="justify">De hade träffats i det som varit hans politiska hemvist under några år under ungdomstiden. De där entusiastiska åren då allt var möjligt, inga hinder fanns och de hade svaren på alla frågor och lösningen på alla möjliga livets problem. De hade denna vårkväll genom omständigheternas spel träffats i det som numera han upplevde som ett spökhus.</p> <p align="justify">De hade varit kamrater, de hade gått sida vid sida med varandra, de hade diskuterat och debatterat långt in på nätterna, dessa alltid, i minnet, ljusa nätter då inte bara politiken utan också kärleken varit ny och i högsta grad levande. Erotik och politik hade för honom liksom för många andra varit ett tvillingpar, kärlek och kamp ett självklart par.</p> <p align="justify">Det hade varit en tid då livet bara bestod av möjligheter och inget problem var oövervinnligt. Entusiasm och framtidstro hade varit deras tids stämning.</p> <p align="justify">Nu framstod det som något annat. Livet hade gått en annan väg. Inte bara för honom, utan som han kände de allra flesta men de hade inte orkat än stanna kvar i det som blivit deras mentala fängelse. Han hade slutat att tro på att det var så enkelt som det upplevts under de intensiva dagarna och nätterna. Den Godot de trott så intensivt skulle komma hade aldrig hittat till dem. Den åldrade mannen hade resignerat, tappat tron, inte på ett annat samhälle än det eländiga han såg omkring sig, men vägen dit. Att den skulle vara så enkel som kärleken varit då. Men å andra sidan kärleken hade kvar fylld av kval även den, sa han till sig själv med ett snett leende som gav ett svagt ljus åt det fårade ansiktet.</p> <p align="justify">När de gått i de lokalerna där det inte bara ekade av deras steg, utan också av deras ungdomliga entusiasm som förbytts i en trött resignation inför det oundvikliga. Den åldrande mannen med sina onda knän och sitt evigt malande samvete över utvecklingens svek bort från ungdomens entusiasm. Var det han som svikit, nej, han såg det inte så, utan livet vilket tagit en annan väg, en väg han aldrig kunnat förutse. Men drömmarna var de som svikit precis som de självutnämnda som sagt sig ha alla svaren, de som lovade himmelriket på jorden, de som erbjudit framtiden i deras hand. De som när karriären blivit möjlig återvänt till den trygga hemorten i den klass de kom från och utan en tanke lämnat de som de givit ett löfte om att aldrig svika.</p> <p align="justify">Han tänkte denna kväll efter att han lämnat mötet med de gamla kamraterna att det enda som fanns kvar var en samling människor liksom han närmade sig det oundvikliga och som i större eller mindre grad hade resignerat, tappat tron, gett upp och lämnat ett tomt hus och ett tomrum efter sig – tron på en bättre värld.</p> <p align="justify">Han ville inte tro att det var så, men insåg att medelmåttans makt och maktens pultroner hade tagit hem segern ens utan att de själva märkt det. Vad var meningen att tro på något, att hoppas på något annat än det elände han såg kring sig, den växande misär och de bottendjupa klyftorna som uppenbarade sig för dem som ville se.</p> <p align="justify">Den åldrande mannen, med sina värkande knän som inte kunde släppa hoppet, för om han gjorde det så blev livet utan mening. För meningen att på denna jord kunde inte vara så futil att den enbart var att föddas, fortplanta släktet och sedan lämna jämmerdalen. Något mer borde hans mening vara, att vara något mer, att lämna något av värde efter sig som hade betydelse, som ändrade tidens gång.</p> <p align="justify">Han suckade tungt där han satt i sin bil. Petade i en CD med John Coltranes melankoliska musik. Vred om startnyckeln och svängde ut på gatan medan han en sista gång titta upp mot skylten som meddelade att det var här han en gång, en bland många, hade trott på en bättre värld. Nu visste han inte och såg hur skylten försvann i backspegeln precis som den framtid han då hoppats på. </p> <p>Text och foto: Ingemar E. L. Göransson</p> <div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.feedvalidator.org/check.cgi?url=http%3A//ingemarnyabloggen.blogspot.com/feeds/posts/default"><img src="valid-atom.png" alt="[Valid Atom 1.0]" title="Validate my Atom 1.0 feed" /></a></div>Ingemar E. L. Göranssonhttp://www.blogger.com/profile/12457351467164360194noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-1523534918574051492.post-11363014836535646442014-04-27T10:24:00.001+02:002014-04-27T10:24:21.674+02:00Arbetarrörelsens efterkrigsprogram–70 år senare<p align="justify"><i>”Vid varje givet ögonblick finns ett slags all genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.” (George Orwell)</i></p> <p align="justify"><a href="http://lh4.ggpht.com/-S_gWDmJLm6w/U1y-sGPDdzI/AAAAAAAACcc/Kxv61wGpe3w/s1600-h/ekp%25255B3%25255D.jpg"><img title="ekp" style="border-top: 0px; border-right: 0px; background-image: none; border-bottom: 0px; padding-top: 0px; padding-left: 0px; margin: 0px 0px 5px; border-left: 0px; display: inline; padding-right: 0px" border="0" alt="ekp" src="http://lh4.ggpht.com/-VAwaTbCFI18/U1y-s6cI-PI/AAAAAAAACcg/fqbhtJ1ah2U/ekp_thumb.jpg?imgmax=800" width="237" height="244" /></a></p> <p align="justify">Den 28 april är det på dagen 70 år sedan Arbetarrörelsens efterkrigsprogram publicerades. Det var i en tid då kriget fortfarande präglade inte bara Europa och världen i stort, men också i ”smått”, vårt land. Det var en tid då optimism var en ransonerad vara liksom allt annat.</p> <p align="justify">Det är en märklighet att det socialdemokratiska partiet inte med ett ord, en artikel eller något annat berört detta dokument som dock kom att prägla landets politiska utveckling under hela perioden från krigsslutet till mitten av 1980-talet då andra idéer kom att bli dominerande i den politiska liturgin.</p> <p align="justify">1930-talet hade varit en eländets tid, men dagarna före krigsutbrottet lades fundamentet för efterkrigsprogrammets politik i och med Saltsjöbadsavtalet. Arbete och kapital, dvs. LO och SAF beslutade att respektera varandras roll på arbetsmarknaden och med respekt i första hand med förhandlingar söka lösa sina intressekonflikter. Men i detta fanns implicit också en outtalad förutsättning att staten skulle ta ett ansvar för att skapa förutsättningarna för arbetsfred och tillväxt.</p> <p align="justify">Man måste se detta som bakgrund till det program som främst präglades av Ernst Wigforss ideologiska klokskap, men hade sina rötter i Per-Albin Hanssons tanke om ett ”folkhem” där alla medborgare hade plats i finrummet som han uttryckte det redan 1928. Under 1930-talet fanns inget utrymme för en sådan politik. Inte heller förutsättningarna då striden mellan arbete och kapital var som intensivast samt uppmarschen mot det oundvikliga kriget pågick.</p> <p align="justify">I inledningen skrev kommittén som utarbetat programmet under Wigforss ledning (och penna):</p> <p align="justify">”<i>Förkrigstidens ekonomiska system kommer icke att kunna lösa de problem, framtiden ställer oss inför. Det gav upphov till ständiga återkommande kriser med arbetslöshet och inskränkt produktion. De marknader, där varorna skulle säljas, var nästan alltid otillräckliga i förhållande till produktionsförmågan, fastän de verkliga behoven inte på långt när var fyllda. Fattigdom och arbetslöshet gav upphov till begränsningar av produktionen, men begränsningen av produktionen gav å sin sida upphov till arbetslöshet och fattigdom</i>.” (sid 3)</p> <p align="justify">Beskrivningen av den ekonomiska och politiska situationen var allt annat än ljus. Förutsättningarna inte goda, men det var uppenbart nödvändigt att lägga om politikens kurs mot ett annat samhälle. Därför blev också efterkrigsprogrammet en handbok i reformistisk politik.</p> <p align="justify">Vad bestod programmet av, vad var dess mål? Det var ett oerhört ambitiöst program som med sina 27 punkter, indelade i tre huvudsakliga områden eller målsättningar, hade som mål att reformistiskt förändra Sverige i en socialistisk riktning utan att för den skull förlora den nyvunna demokratin. För socialdemokraterna och arbetarrörelsen var demokratin som drygt 20 år tidigare vunnits något som inte fick förloras. Därför var det viktigt att få de mer välbesuttna att inse att de inte skulle förlora på att de sämre lottade i samhället fick ett bättre liv och bättre levnadsvillkor. Tvärtom, att det tjänade alla och att ett samhälle med mindre sociala konflikter och mer välfärd som omfattade alla medborgare var ett allmänintresse.</p> <p align="justify">Den första rubriken var <b>full sysselsättning</b>, den andra <b>rättvis fördelning och höjd levnadsstandard</b> och slutligen den tredje rubriken <b>större effektivitet och mer demokrati inom näringslivet</b>. Så uttryckte sig kommittén och de 27 punkterna var noggrant formulerade efter dessa rubriker. Det fanns en insikt i programmet att det privata näringslivet inte skulle kunna inom det kapitalistiska systemet klara att sätta hela folket i arbete, att nå full sysselsättning. Det markerades också tydligt när man skrev angående den ekonomiska verksamheten i samhället som stort att ”<i>en sådan samordning bör ske under samhällets ledning och med en sådan inriktning, att enskilda intressen underordnas de mål, som samfällt eftersträvas</i>.” </p> <p align="justify">Programmet pekar ut bostadsbyggandet som en viktig del i samhällsbygget. Detta var av flera skäl. Delvis att det skapade arbete, men också att den svenska bostadsstandarden var låg, både i städerna och inte minst på landsbygden. Man pekar också på att den offentliga sektorn måste växa för att motverka minskning av sysselsättningen inom privat sektor. Detta för att reglera konjunkturens upp- och nedgång samt göra omfattande investeringar i infrastrukturen. Men också för att fylla de stora sociala behoven som fanns men som också skulle komma i och med den tänkta politiken.</p> <p align="justify">Allt hängde ihop med vartannat. Full sysselsättning gav förutsättningen för sociala förändringar och en jämlikhetspolitik. Men också en politiskt starkare arbetarklass och ett ökat inflytande för löntagarna på bred front. Redan i de sista punkterna pekas på det som sedan kom att bli det enda verkliga misslyckandet och efterkrigsprogrammets svanesång – löntagarfonderna. </p> <p align="justify">Demokratiseringen av arbetslivet misslyckades eller rättare den blev begränsad. Därför kom också en stor del av andra segrar som genomförts med efterkrigsprogrammet som handledning att förloras när högerns återkomst och nyliberalernas genombrott inom svensk politik kom på 1980-talets andra hälft. När det socialdemokratiska partiet antog den så kallade normpolitiken, dvs. att inflationsbekämpning blev prioritering ett från att full sysselsättning varit det tidigare så bröts den goda utvecklingen. Från en genomsnittlig arbetslöshet på 2-3 procent och ett inflationssnitt på 6-7 procent förbyttes detta när Carl Bildts regering körde svensk ekonomi i botten till det motsatta; en arbetslöshet på 8-10 procent oavsett konjunktur och en närmast nollinflation.</p> <p align="justify">Arbetarrörelsens efterkrigsprogram gav socialdemokratin i Sverige en dominerande roll under 40 år. Partiet hade inte vid något val före 1980-talets slut mindre än 40 procent av väljarna, och med kommunisterna och periodvis något borgerligt parti som stöd, kunde det också omdana Sverige i en välfärdsstats riktning och med en socialistiskt präglad jämlikhetsidé som bärande. När partiet lämnade den politiken och drog mot mitten under inflytande av marknadsliberala profeter tappade partiet också sin dominans.</p> <p align="justify">Är detta som månne gör att, nu 70 år senare, vill inte den nuvarande socialdemokratiska ledningen tala om sin främsta historiska seger – bygget av välfärdsstaten? Nu verkar istället den ”<i>all genomsyrande ortodoxin” </i>gälla i politiken och ingen vågar ”diskutera viktiga och obekväma fakta”.</p> <p><strong><em>Text och foto: Ingemar E. L. Göransson</em></strong></p> <p><strong>Den som vill ta del av en djupare analys av efterkrigsprogrammet kan göra det i min bok </strong></p> <p><strong>“Arbetarrörelsens kris – Från reformism till marknadsliberalism” </strong></p> <p><strong>Pris 160 kr (inkl porto)</strong></p> <p><strong>Beställes från <a href="mailto:ordochkultur@telia.com">ordochkultur@telia.com</a></strong></p> <p><img alt="omslag.jpg" src="http://ordochkultur.se/img/omslag.png" /></p> <p><em><strong>Se </strong></em><a href="http://ordochkultur.se/Arbetarroerelsens-kris-Mellan-reformism-och-marknadsliberalism.htm"><em><strong>länk</strong></em></a><em><strong> för ytterligare info</strong></em></p> <div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.feedvalidator.org/check.cgi?url=http%3A//ingemarnyabloggen.blogspot.com/feeds/posts/default"><img src="valid-atom.png" alt="[Valid Atom 1.0]" title="Validate my Atom 1.0 feed" /></a></div>Ingemar E. L. Göranssonhttp://www.blogger.com/profile/12457351467164360194noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1523534918574051492.post-18352437937201137592014-03-21T14:16:00.001+01:002014-03-21T14:16:57.210+01:00I besvikelsens tid<p align="justify"><strong></strong></p> <p align="justify"><strong><a href="http://lh6.ggpht.com/-x7XG0L-MDhs/Uyw7vpibkqI/AAAAAAAACaY/heQWHIe9hlQ/s1600-h/elektrikern3%25255B3%25255D.jpg"><img title="elektrikern3" style="border-top: 0px; border-right: 0px; background-image: none; border-bottom: 0px; padding-top: 0px; padding-left: 0px; margin: 0px 0px 5px; border-left: 0px; display: inline; padding-right: 0px" border="0" alt="elektrikern3" src="http://lh4.ggpht.com/-56EhWretSqA/Uyw7wx4EUvI/AAAAAAAACac/2_5kVGVoZXw/elektrikern3_thumb.jpg?imgmax=800" width="244" height="209" /></a></strong></p> <p align="justify"><strong>För någon vecka sedan</strong> skrev en gammal vän till mig: "<em>Ja, vi drar oss undan i vår egen privata sfär (…) fruktansvärt besvikna på dem som ska företräda oss, som anpassat sig till varandra i åsikter och handling så att vi inte kan skilja ut vad som är det ena eller det andra, som låtit rasism och främlingsfientlighet, fattigdom och arbetslöshet slå rot och slitit ut många av dem som har jobb, brutit sönder vård, skola och omsorg och närt egennyttan vid sin barm. Rösta? Jo, men på vad eller vem när slutresultatet ser ut att bli detsamma vad man än röstar på?</em>"</p> <p align="justify">Vi stod en gång varandra mycket nära och hon, liksom undertecknad, var en av det sena 60-talets radikala som såg framtiden som ljus och likt många andra i vår generation framtiden som något som bara kunde bli bättre, rättvisare och att en klok värld var inom räckhåll.</p> <p align="justify">I dag är hennes rader ett vittnesmål om en tillspillogiven framtidstro, resignation och förlorat hopp. Liknande mötte jag i intervjuerna som gjordes när boken ”De ohörda” skrevs. Resignation, besvikelse efter årtionden där mänsklig empati, hopp om en ljusare tillvaro för mänskligheten, frihet från förtryck och exploatering – allt hade förlorats. Det hade förbytts i en tillvaro där vinstprognoser, budgetdisciplin, bokslut är viktigare än mänsklig värdighet och rättvisa. En värld där medborgarnas väl och ve har blivit en extrem och föråldrad idé.</p> <p>Monica Zetterlund sjöng en gång: </p> <p>”<strong><em>Vi som satts att leva i besvikelsens epok</em></strong></p> <p><strong><em>- ja, vad gör vi nu? </em></strong></p> <p><strong><em>Vad ska vi tala på för språk?</em></strong></p> <p><strong><em>Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,</em></strong></p> <p><strong><em>tro på det vi trodde på – trots allt!” </em></strong></p> <p align="justify">”<em>Vart blev ni av, ljuva drömmar?</em>”, frågade Monica där hon stod på scenen i sin röda klänning. I dag är de som då var ”kämparna på barrikaderna”, de teoretiska Odysses som hade alla svar och hade sin storhetstid en kort sommar i radikalismens namn åter i den trygga borgerliga famnen.</p> <p align="justify">De senaste 25 åren har varit en enda lång vandring i mörker, i svek och förräderi mot den framtidstro som präglade samhället innan den konflikträdda storstadsmedelklassen återvände till fadershuset efter sin utflykt i radikalismens utmarker. Men ändå, det värsta är inte deras förräderi och svek utan att de tog med sig stora delar av arbetarrörelsens världsbild.</p> <p align="justify">Vi har nu haft en öppen högerregering de senaste mandatperioderna. En förskräcklig tid av mer ökning av allt; börsrallyn, fattigdom och dramatiskt ökade klyftor mellan de som har och de som inte har och därför fått betala springnotan. Empati, mänsklig värdighet och tro på att vi kan om vi vill och tillsammans försöker att förändra har däremot förpassats till en mörk vrå.</p> <p align="justify">Att de tagit hoppet och framtidstron från oss är det största sveket. Skall vi ge upp, krypa in i vår egen förment trygga vrå eller skall vi ta striden på nytt. Är det möjligt, behövligt och har vi självförtroendet att VI kan förändra framtiden, TILLSAMMANS förändra. Kanske inte i dag men vi måste, för våra närmaste, våra barn, arbetskamrater och hela mänskligheten skull.</p> <p align="justify">Låt dem inte trycka ner oss längre, vi kan, vi vill och vi måste! Trots allt….</p> <p><em><strong>Text: Ingemar E. L. Göransson</strong></em></p> <p><em><strong>Ursprungligen publicerad i Elektrikern 3-2014</strong></em></p> <div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.feedvalidator.org/check.cgi?url=http%3A//ingemarnyabloggen.blogspot.com/feeds/posts/default"><img src="valid-atom.png" alt="[Valid Atom 1.0]" title="Validate my Atom 1.0 feed" /></a></div>Ingemar E. L. Göranssonhttp://www.blogger.com/profile/12457351467164360194noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-1523534918574051492.post-19186540708522278842014-03-20T11:11:00.001+01:002014-03-20T11:11:36.469+01:00Ska det vara så jävla svårt att förstå?<p><img style="margin: 0px 0px 5px" alt="Foto" src="https://scontent-b-ams.xx.fbcdn.net/hphotos-prn1/t1.0-9/s526x395/1979611_296515463834296_1468962678_n.png" width="332" height="260" /></p> <p>Tänk dig att du har tusen kronor. Det är inte dina pengar utan de har samlats in bland dina vänner och bekanta. Du har i uppdraget att för dessa tusen kronor fixa så att moster Agda får bästa möjliga hjälp under semestern då ni är bortresta. Eller annars är det lille Kalle som behöver gå i skolan eller något annat som är nödvändigt för livet skall fungera. Det kan vara sjukvård, skola eller omsorg.</p> <p>För att det skall fungera behövs någon som gör jobbet, dvs. ser till att moster Agda får den hjälp hon behöver eller att Kalle får lära sig ABC och grunderna i matten. Det är uppdraget som ska göras. En lösning är givetvis att gå ut på stan, ställa sig på torget med en skylt med texten ”1000 kr för att se till Agda” eller ”1000 kr för att lära Kalle ABC”. </p> <p>En annan metod är tillsammans med alla andra Agdors och Kallars anhöriga samla pengarna i en enda kassa och göra det tillsammans. Den som säger att jag tar hand om Agda eller lär Kalle ABC vill naturligtvis tjäna pengar på det. Han eller hon ska betala sina kostnader för lokal, mat osv. Men det måste också om vi gör det tillsammans göra. Så, så långt är det inte så stor skillnad.</p> <p>Men, det finns en stor skillnad. Om vi gör det tillsammans gör vi det inte för att tjäna pengar på Agda och Kalle utan gör det för att det behöver göras. När den privata firman gör det så ska en bit av pengarna gå till vinst för att försörja ägarna av verksamheten. Det behövs inte när vi gör det tillsammans.</p> <p>Sedan kan vi också om vi gör det tillsammans säga till de vi väljer att sköta det hela att vi inte är nöjda så vi byter ut er. Det gör vi demokratiska val. Men firman kan vi i och för säg säga upp kontraktet med, MEN vi kan inte i demokratiska val välja bort dem.</p> <p>Så när vi tillsammans med vår tusenlapp tillsammans med en massa andra tusenlappar gör det som måste göras; se till moster Agda eller lära Kalle ABC blir alla tusenlapparna i verksamheten och det som finns kring den för det ska fungera. Det är ingen som plockar ur kassan och åker till någon söderhavsö med en del av pengarna så att det blir bara 800 kronor kvar till Agda och Kalle.</p> <p>Gör vi det tillsamman så blir alla tusen kvar och ingen skor sig.</p> <p>Sedan kan vi också i demokratiska val säga ifrån, vilket är inte fel?</p> <p>Men ska det här vara så jävla svårt att förstå? Uppenbarligen eftersom snart alla politiker darrar på manschetten och stammar ”valfrihet”. Men för vem är valfriheten? Jo, den som har råd med den medan de som inte har ingen valfrihet. </p> <p>När de ”duktiga” eleverna samlas i sina elitskolor så förlorar de andra den dragkraften som de med läsvana hemifrån innebär. När privatskolorna sparar in på att inte ha bibliotek eller gympasal så innebär det att eleverna får sämre skolgång.</p> <p>När personaltätheten minskar så innebär det sämre vård och omsorg och det får Agda betala. Likaså när privata förskolan serverar eleverna knäckebröd och vatten så betyder det att hungriga barn får betala för bedragarna som tar en del av tusenlappen och drar.</p> <p>Ska det vara så jävla svårt att förstå att valfrihet är inget som är neutralt utan i högsta grad något för vissa, de som har råd, medan de andra betalar.</p> <p>Ska det vara så jävla svårt att förstå?</p> <p><strong><em>Text: Ingemar E. L. Göransson</em></strong></p> <p><strong><em>Bild: Alliansfritt Sverige</em></strong></p> <div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.feedvalidator.org/check.cgi?url=http%3A//ingemarnyabloggen.blogspot.com/feeds/posts/default"><img src="valid-atom.png" alt="[Valid Atom 1.0]" title="Validate my Atom 1.0 feed" /></a></div>Ingemar E. L. Göranssonhttp://www.blogger.com/profile/12457351467164360194noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-1523534918574051492.post-50689180223736780152014-03-09T13:12:00.001+01:002014-03-09T13:39:20.253+01:00Bokrea inför valet<p align="justify"><strong>Mitt förlag Ord & Kulturs Förlag vill erbjuda er alla några böcker från förlagets utgivning till produktionspriset. Böckerna kan vara till stor nytta för alla arbetarrörelsens valarbetare för att ge goda argument för en annan politik efter september.</strong></p> <p><a href="http://lh5.ggpht.com/-7CDw8eqtzDg/UxxaqnbKc4I/AAAAAAAACZo/TT38BFZqWdk/s1600-h/omslag_prel%25255B3%25255D.jpg"><img title="omslag_prel" style="border-top: 0px; border-right: 0px; background-image: none; border-bottom: 0px; padding-top: 0px; padding-left: 0px; margin: 0px 0px 5px; border-left: 0px; display: inline; padding-right: 0px" border="0" alt="omslag_prel" src="http://lh3.ggpht.com/-JcLf3jBqC54/Uxxarw-HBJI/AAAAAAAACZs/XkBdDVFyPd0/omslag_prel_thumb.jpg?imgmax=800" width="176" height="244" /></a></p> <p><strong>DE OHÖRDA – RÖSTER FRÅN NYLIBERALISMENS VERKLIGHET</strong></p> <p><strong>Författare Ingemar E. L. Göransson</strong></p> <p>Ett tjugotal längre intervjuer med arbetare och tjänstemän i Sverige och England där de berättar om sitt liv och hur de ser på framtiden. De talar om vad de kräver av politiken för att den skall vinna deras förtroende.</p> <p>Boken har också ytterligare några intervjuer med bl.a. den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe, LOs andre ordförande Tobias Baudin och den irländske fackföreningsledaren John Douglas.</p> <p>Tidningen Elektrikern skrev om boken “här syns det svenska klassamhället, ett samhälle som man inte får tala om”.</p> <p><strong>400 sidor/häftad</strong></p> <p><strong>Ordinarie förlagspris 200 kr, NU 100 kr, vid köp av en hel låda (12 ex 1.000 kr) Porto tillkommer.</strong></p> <p><a href="http://lh6.ggpht.com/-Tkw2ZE0bBTA/UxxasGm58OI/AAAAAAAACZ4/8Zl2xR4ybsg/s1600-h/bokomslag%25255B2%25255D.png"><img title="bokomslag" style="border-top: 0px; border-right: 0px; background-image: none; border-bottom: 0px; padding-top: 0px; padding-left: 0px; margin: 0px 0px 5px; border-left: 0px; display: inline; padding-right: 0px" border="0" alt="bokomslag" src="http://lh4.ggpht.com/-B02txK7flrM/Uxxas_JsBYI/AAAAAAAACZ8/3utgH-8lMmU/bokomslag_thumb.png?imgmax=800" width="172" height="244" /></a></p> <p><strong>ARBETARRÖRELSENS KRIS – MELLAN REFORMISM OCH MARKNADSLIBERALISM</strong></p> <p><strong>Författare Ingemar E. L. Göransson</strong></p> <p>En analys av socialdemokratin och New Labours utveckling de senaste 30 åren. Den enda sammanhållna analysen av den demokratiska socialismens partiers utveckling från 1980-talet till 2010-talet.</p> <p>Magnus Utvik, SvT skrev om boken “välskriven och intressant med stor glöd”</p> <p><strong>240 sidor/häftad</strong></p> <p><strong>Ordinarie förlagspris 160 kr, NU 90 kr, vid köp av minst 10 ex 800 kr. Porto tillkommer.</strong></p> <p><img style="margin: 0px 0px 5px" alt="omslag-2.jpg" src="http://ordochkultur.se/img/omslag-2.png" width="231" height="193" /></p> <p><strong>….ett svunnet arbetsliv…</strong></p> <p><strong>Författare/fotograf Ingemar E. L. Göransson</strong></p> <p>“Suverän fotobok” skrev Torbjörn Gustavsson om boken i sin recension. Arbetet ägnade flera sidor åt dessa unika foton från 1970-talet som var förlorade under mer än 30 år.</p> <p>Boken gavs ut i en begränsad upplaga på 500 ex, alla individuellt numrerade och signerade. Finns en en högst begränsad upplaga kvar som nu säljes ut.</p> <p><strong>150 sidor/inbunden och tryckt på högkvalitativt papper. En presentbok av hög kvalitet.</strong></p> <p><strong>Ordinarie förlagspris 290 kr, NU 100 kr, vid köp av minst fem ex 450 kr.</strong></p> <p><img style="margin: 0px 0px 5px" alt="Omslag-5.jpg" src="http://ordochkultur.se/img/Omslag-5.png" width="170" height="237" /></p> <p><strong>I SKUGGAN VILAR MÖRKRET</strong></p> <p><strong>Författare Ingemar E. L. Göransson</strong></p> <p>Romandebut för författaren. En samtidsroman med drag av kriminalroman. Vivian Gustin, Kulturbloggen skrev i sin recension “Vi får lära känna alienerade, trasiga människor och författaren låter oss förstå att välfärdsstaten sedan länge slutat fungera. En mycket bra romandebut.”</p> <p><strong>300 sidor/inbunden</strong></p> <p><strong>Bokhandelspris ca 375 kr, DITT PRIS 250 kr inkl porto.</strong></p> <p><img alt="Morfar_omslag_tryckversion-1.jpg" src="http://ordochkultur.se/img/Morfar_omslag_tryckversion-1.png" /></p> <p><strong>MORFAR FÖDDES I EN DIKTATUR</strong></p> <p><strong>Författare Krister Kronlid</strong></p> <p>Kronlids prisbelönta debut där han berättar sin släkts historia utifrån sin morfar men också det svenska samhällets utveckling från demokratins införande tills nutid.</p> <p><strong>Bokhandelspris ca 275 kr, DITT PRIS 200 kr, porto tillkommer</strong></p> <p><strong>BESTÄLLNINGAR TILL <a href="mailto:ordochkultur@telia.com">ordochkultur@telia.com</a> obs ANGE SOM BESTÄLLNINGSKOD BLOGG2014</strong></p> <p><strong>Förlagets <a href="http://ordochkultur.se/Ord-Kulturs-Foerlag.htm">hemsida</a></strong></p> <div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.feedvalidator.org/check.cgi?url=http%3A//ingemarnyabloggen.blogspot.com/feeds/posts/default"><img src="valid-atom.png" alt="[Valid Atom 1.0]" title="Validate my Atom 1.0 feed" /></a></div>Ingemar E. L. Göranssonhttp://www.blogger.com/profile/12457351467164360194noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1523534918574051492.post-10409779218844756842014-02-20T19:30:00.001+01:002014-02-20T19:33:21.229+01:00Vi ses i Halmstad i helgen!<p><font size="3">Jag kommer att medverka på <strong>Socialistiskt Forum</strong> i Halmstad i helgen.</font></p> <p><a href="http://lh5.ggpht.com/-QcF-F-x4Wc4/UwZJxTdtD_I/AAAAAAAACY8/Ieteie9m6ts/s1600-h/autor%252520sv%25255B4%25255D.jpg"><img title="autor sv" style="border-top: 0px; border-right: 0px; background-image: none; border-bottom: 0px; padding-top: 0px; padding-left: 0px; margin: 0px 0px 5px; border-left: 0px; display: inline; padding-right: 0px" border="0" alt="autor sv" src="http://lh3.ggpht.com/-zWvpHWeJFIE/UwZJyBssYOI/AAAAAAAACZE/IKQww7ijkjo/autor%252520sv_thumb%25255B1%25255D.jpg?imgmax=800" width="176" height="194" /></a></p> <p><font size="3">Med bokbord med bra priser på förlagets böcker och möjlighet att förhandsbeställa den kommande boken jag och Rebecka Barjosef skriver på “Så olika – Så lika”</font></p> <p><font size="3">Två offentliga inhopp gör jag också under lördagen den 22 februari.</font></p> <p><a href="http://lh6.ggpht.com/-TKOxw0v7OZo/UwZJy-cEbcI/AAAAAAAACZI/S69uPcBUek8/s1600-h/Omslag%25255B6%25255D.jpg"><img title="Omslag" style="border-top: 0px; border-right: 0px; background-image: none; border-bottom: 0px; padding-top: 0px; padding-left: 0px; margin: 0px 0px 5px; border-left: 0px; display: inline; padding-right: 0px" border="0" alt="Omslag" src="http://lh3.ggpht.com/-rTGhCcKAI9g/UwZJzX2LLCI/AAAAAAAACZQ/xpkBitN85Xc/Omslag_thumb%25255B1%25255D.jpg?imgmax=800" width="175" height="244" /></a></p> <p><font size="4">11.45 – 12.15 talar jag i Caféet om min roman <a href="http://ordochkultur.se/I-skuggan-vilar-moerkret.htm"><strong>“I skuggan faller mörkret”</strong></a>, om främlingskap i vår tid och ett omänskligt samhälle som nöter ner människor. Men också om kriminalromanen som samhällskritiker.</font></p> <p><font size="4">17.00-17.45 Om Marx aktualitet idag. Ett samtal med Robert Mathiasson ordförande i Kommunistiska Partiet.</font></p> <p><strong><font size="3">Kom och besök Ord & Kulturs bokbord och möt mig, köp böcker (även mot faktura är OK) och diskutera. Även Rebecka Barjosef kommer att finnas i vår monter.</font></strong> </p> <p><strong><em><font size="3">VÄLKOMNA TILL KULTURHUSET I HALMSTAD!</font></em></strong></p> <div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.feedvalidator.org/check.cgi?url=http%3A//ingemarnyabloggen.blogspot.com/feeds/posts/default"><img src="valid-atom.png" alt="[Valid Atom 1.0]" title="Validate my Atom 1.0 feed" /></a></div>Ingemar E. L. Göranssonhttp://www.blogger.com/profile/12457351467164360194noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1523534918574051492.post-41160504608621067182014-02-19T21:12:00.001+01:002014-02-19T21:19:26.486+01:00Nytt politiskt landskap<p align="justify"><strong><a href="http://lh4.ggpht.com/-KuIR_ytV7vE/UwUQNXHxIyI/AAAAAAAACYk/_w3RvVRgNL0/s1600-h/leftunity1%25255B2%25255D.jpg"><img title="leftunity1" style="border-top: 0px; border-right: 0px; background-image: none; border-bottom: 0px; padding-top: 0px; padding-left: 0px; margin: 0px 0px 5px; border-left: 0px; display: inline; padding-right: 0px" border="0" alt="leftunity1" src="http://lh6.ggpht.com/-B2DVGm_jBmY/UwUQOFP49UI/AAAAAAAACYo/W-W9jNqK8CA/leftunity1_thumb.jpg?imgmax=800" width="244" height="163" /></a></strong></p> <p align="justify"><strong>När Sifos opinionsundersökningen kom i veckan så var det som ett sus gick genom det politiska etablissemanget. Om Sifo skulle få rätt så skulle det bli ett helt nytt politiskt landskap bli ett faktum. De tidigare självklarheterna skulle vara helt bortblåsta och nya uppenbara sig.</strong></p> <p align="justify">De åtta borgerliga åren skulle ha pulveriserat två partier, centern och kristdemokraterna, medan folkpartiet skulle överleva men med bäring fyra procent. Det enda av de traditionella borgerliga partierna som skulle överleva valdagen något så närt intakt vore moderaterna och de skulle reduceras till ett parti utan inflytande eftersom borgerligheten helt utraderats av sina åtta år i regeringsställning.</p> <p align="justify">Enda möjligheten för moderaterna att regera vidare vore med att göra det tillsammans med kostymfascisterna i Sverige”demokraterna” och med folkpartiet i koalition. Sannolikheten för detta ser dock ut som mindre troligt då det vore politiskt självmord att låta det främlingsfientliga och bigotta SD bestämma var skåpet skall stå.</p> <p align="justify">Samtidigt har socialdemokraterna förlorat sin självklara nivå över 40 procent pga. tappat förtroende efter 25 år av marknadsliberal längtan. Socialdemokratiska väljare och då främst kärnan av löntagare hyser en skepsis mot partiet då det är till del i otakt med opinionen i frågor som vinster i välfärden. En fråga där vänsterpartiet lyckats växa sig starkt. Miljöpartiet har också stabiliserat sig på en tio-procentsnivå.</p> <p align="justify">Sammantaget är det en ny politiskt situation där högern får enorma problem att kunna komma i regeringsställning och socialdemokraterna blir tvungna att anpassa sig i regeringsställning efter en radikalare opinion än den försiktiga som partiledningen hävdar.</p> <p align="justify">Man kan knappast påstå att det minskar möjligheterna att byta regering, vilket måste vara det viktigaste just nu. Sedan får vi alla som vill se en radikalt ändrad politik och ett återupprättad välfärdsstat se till att den nya (s)-ledda regeringen för en sådan. Vilket måste vara första prioritet för att låta Reinfeldts högerregering en mandatperiod till vore en katastrof.</p> <p align="justify">Skulle Sifo få rätt blir alltså den politiska framtiden synnerligen intressant vill jag påstå.</p> <p>Text och foto: Ingemar E. L. Göransson</p> <div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.feedvalidator.org/check.cgi?url=http%3A//ingemarnyabloggen.blogspot.com/feeds/posts/default"><img src="valid-atom.png" alt="[Valid Atom 1.0]" title="Validate my Atom 1.0 feed" /></a></div>Ingemar E. L. Göranssonhttp://www.blogger.com/profile/12457351467164360194noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-1523534918574051492.post-89215467660299375942014-02-02T13:54:00.001+01:002014-02-02T18:38:11.652+01:00VÄLFÄRDSSTATENS UPPGÅNG OCH FALL<p><b>En kort beskrivning av svensk politik under 1900-talet</b></p> <p><em>(Följande text bad en god vän på ett av våra fackförbund mig att skriva som en populär introduktion till den svenska moderna historien.)</em><strong> </strong></p> <p><b>INLEDNING</b></p> <p align="justify"><strong>Att beskriva det svenska 1900-talet utifrån ett arbetarrörelseperspektiv på några få sidor är egentligen ogörligt. De olika händelser och inte minst olika strategier och taktiska bedömningar som gjorts är långt mer komplicerade än utrymmet tillåter att beskriva. Det blir därför enbart en skiss, inte en uttömmande beskrivning. Därför bilägger jag en litteraturlista med böcker som kan fördjupa den ytliga beskrivning som följer nedan.</strong></p> <p align="justify"><strong>Jag hoppas ändå att denna skiss skall ge tillräckligt mycket av information att den blir ett stöd för fortsatta studier av vår historia och ökar förståelsen för nödvändigheten att sätta sig in i det som skett för att förstå det som är nu och därmed kunna påverka framtiden.</strong></p> <p><b>SVERIGE 1900</b></p> <p align="justify">Det är bara två, tre generationer sedan de som levde då befann sig i ett av Europas fattigaste länder. Inte bara att det var fattigt, det saknades demokrati och vanliga människor hade inga medborgerliga rättigheter. Det var inte tillåtet att vara medlem av en fackförening, de hade ingen rösträtt, om de var arbetslösa fanns det en lösdrivarlag som kunde sätta dem i fängelse. Sverige var med andra ord ett helt annat samhälle än det vi lever i idag. Det skall vi komma ihåg när vi kritiserar dagens Sverige. </p> <p align="justify">Vi kan beskriva utvecklingen i tre faser. Den första den odemokratiska som exempelvis den socialistiske pionjären Z Höglund beskrev som ”Det befästa fattighuset”. Under perioden från mitten av 1850-talet fram till 1930-talet emigrerade i princip minst två generationer till USA, Brasilien, Argentina, Australien och Nya Zeeland då landet inte kunde ge dem försörjning och inte heller demokratiska villkor. Under denna period var den viktigaste frågan för den framväxande arbetarrörelsen att säkra demokratin vilket också kröntes med framgång 1917 då alla vuxna män (över 25 år) och slutgiltigt 1919 då alla kvinnor fick den lika rösträtten. I detta var det ett samarbete med främst liberalerna och ett motstånd från främst adeln och överklassen i form av en aggressiv höger.</p> <p><img src="http://sverigesradio.se/diverse/appdata/isidor/images/news_images/3723/2888874_366_250.jpg" /></p> <p><em>Vräkning av arbetare i samband med Mackmyrakonflikten</em></p> <p align="justify">1906 fick fackföreningsrörelsen sitt genombrott genom ”Decemberkompromissen” vilken innebar att det blev tillåtet att organisera sig fackligt och politiskt. Det skedde efter en lång facklig konflikt i Mackmyra i Gävleborgs län.</p> <p align="justify">1909 tvingades i praktiken LO ut i en förödande storkonflikt. Den har kallas storstrejken, men det är inte helt rättvisande då den till större delen var en lockout från en revanschsugen arbetsgivareförening (SAF numera Svenskt Näringsliv) som använde sig som förevändning ett antal mindre, men dock olösta konflikter på olika håll i landet. Alla var egentligen smärre konflikter men kom att bli förevändningen för en provocerande lockout under sommaren och hösten 1909. </p> <p align="justify">Efter den tog det över ett årtionde innan fackföreningsrörelsen återvunnit sin forna styrka. Under första världskriget ökade missnöjet liksom på många håll i Europa (revolution i Ryssland, uppror i Tyskland osv) men även i övriga världen med sakernas tillstånd och i Sverige förekom bl.a. hungerkravaller på flera håll. Den sociala oron var också bidragande i högsta grad till att arbetarrörelsen växte i styrka och trots den bristande demokratin fanns det en förhållandevis stark grupp av socialdemokrater i riksdagen.</p> <p><b>MELLANKRIGSTIDEN</b></p> <p align="justify">Efter demokratins införande växte socialdemokraterna och parallellt med dem fackföreningsrörelsen. Det fanns också inom arbetarklassen en inte obetydlig kommunistisk strömning som hade främst Sovjet som förebild. Främst inom vissa fackföreningar var kommunistpartiet (SKP) starka; Byggsektorn, Metallindustrin och delar av transportnäringarna. Detta kom att ha en betydelse under efterkrigstiden (dvs efter 1945) vilket jag återkommer till.</p> <p><img src="http://anderslif.files.wordpress.com/2010/09/peralbin.jpg" /></p> <p><em>Valaffisch från 1930-talet</em></p> <p align="justify">1928 lanserade den Socialdemokratiske ledaren Per-Albin Hansson tanke om vad han kallade ett folkhem. Med detta menade han ett samhälle där alla fick plats oavsett klass eller plats i samhället men också ett samhälle där klassklyftorna med reformer skulle minskas. Detta var ett svar delvis på högerns politik men också med en udd riktad mot SKP och deras revolutionsfixerade politik. P-A Hansson menade att med reformer på samhällets alla områden skulle samhället kunna utvecklas i en socialistisk och mer jämlik riktning. När socialdemokraterna sedan kom i regeringsställningen 1932 påbörjades detta arbete. Problemet var dock att hela världen och inte minst Sverige befanns sig i en mycket djup ekonomisk kris. En ekonomisk kris som alltmer övergick i en internationell politisk kris som kom att leda till krigsutbrottet 1939.</p> <p align="justify">På grund av detta fanns inte möjligheter att genomföra några mer omfattande förändringar under 1930-talet utan det fick stå tillbaka för bekämpandet av den ekonomiska krisen och oron för det mörka moln som tornade upp sig på den europeiska himlen. Dock en viktig överenskommelse sker precis innan krigsutbrottet och det är Saltsjöbadsavtalet som innebär att facket får igenom att kollektivavtal skall gälla hela landet inom samma bransch vilket innebär att en arbetare i Kiruna med samma jobb som en kollega i Ystad har samma avtal. Det satte stopp för lönedumpning med ett modernt ord. Man vann också förhandlingsrätten, dvs arbetsgivaren förlorar möjligheten att vägra förhandla när facket så önskade. Priset för detta var att arbetsgivarna har fortsatt oinskränkt rätt att anställa och avskeda, arbetsledningsrätten och att demokratin stannar utanför grindarna även fortsättningsvis, dvs §32 blev kvar till vidare.</p> <p><b>VÄLFÄRDSSTATEN VÄXER FRAM</b></p> <p align="justify">1944 sätter den socialdemokratiska ledningen tillsammans med främst LO och andra folkrörelser igång ett vad man kan kalla remissarbete om politiken efter kriget. Det kommer att gå sedermera under namnet ”Arbetarrörelsens efterkrigsprogram”. Syftet är att förverkliga det som Hansson satte igång redan 1928, dvs framväxten av ett s k folkhem, som nu skall konkretiseras i tydliga genomarbetade förslag och konkreta reformer av det svenska samhället.</p> <p align="justify">Nu är detta inget unikt för Sverige utan liknade sker bl.a. i Storbritannien där den konservative Churchill och labourledare Attlee initierar den s k Beveridgerapporten som skissar på en liknande utveckling av det brittiska samhället efter kriget.</p> <p align="justify">Arbetarrörelsens efterkrigsprogram består av 27 punkter som täcker alla samhällsområden; bostadsbyggande och bostäder, socialpolitiken med införande av bl.a. barnbidrag, fri sjukvård, enhetsskola, tillväxtfrågor, full sysselsättning, demokratisering av arbetslivet osv. Det blir en omfattande samhällsdebatt där främst två eller tre grupper kritiserar programmet. De första är givetvis högern som alltid under 1900-talet varit motståndare till alla förändringar som gagnat den stora massan. Den andra gruppen är arbetsgivarna som ser ett hot mot sitt maktmonopol på arbetsmarknaden och slutligen den tredje gruppen är liberalerna som ser programmet som ett hot mot de ”fria marknadskrafterna”.</p> <p><img src="http://pics.cdn.librarything.com/picsizes/0b/ca/0bca0682209ec4b596b4e386851434d414f4141.jpg" /></p> <p align="justify">Socialdemokraterna vinner valet med rekordvalet 1945 och ett febrilt reformarbete sätts i gång. Men socialdemokraterna har inte majoritet i riksdagen utan är beroende av stöd från någon mer. Det sker främst tack vare att Bondeförbundet (numera Centern) ställer sig bakom Efterkrigsprogrammet då det har flera för landsbygdens folk viktiga reformer med i det samma.</p> <p align="justify">Majoriteten blir inte svagare av att SKP i sista stund ändrar ståndpunkt och ger sitt tysta stöd till programmet trots att delar av partiet anser det vara för lite radikalt men efter en holmgång där partiledaren Sven Linderot läxat upp den övriga partistyrelsen och varnat för en högerregering om inte SKP ställde sig i vart fall passivt bakom efterkrigsprogrammets reformer.</p> <p align="justify">För att få en uppfattning om reformernas omfattning så kan nedanstående förteckning över fattade reformbeslut vara av intresse:</p> <p>• 1950 9-årig obligatorisk enhetsskola</p> <p>• 1955 Allmän sjukförsäkring </p> <p>• 1959 Allmän tjänstepension</p> <p>• 1962 Lag om allmän försäkring</p> <p>• 1963 Lag om fyra veckors semester</p> <p>• 1969 Arbetstidsförkortning till 42,5 timmar</p> <p>• 1971 Sänkt pensionsålder till 65 år</p> <p>• 1972 Facklig representation i bolagsstyrelser</p> <p>• 1974 Arbetsmarknadslagar FML, LAS, Främjandelagen</p> <p>• 1975 Ny författning</p> <p>• 1977 Medbestämmandelagen</p> <p>• 1978 Arbetsmiljölagen</p> <p align="justify">Under den här perioden låg aldrig (S) under 40 % i något val vilket säger en del i styrkan i och stödet för den förda politiken.</p> <p><b>DEN NYLIBERALA REVOLTEN</b></p> <p align="justify">Under 1970-talet växte det fram en liberal tendens inom först den akademiska världen i USA och då främst i Chicago. Ekonomen Milton Friedman var den främste företrädaren tillsammans med filosoferna Robert Nozick och Ayan Rand som alla lutade sig tillbaka på 1600- och 1700-talens filosofer som Locke och Smith som hävdade att staten skall ha så litet inflytande som möjligt utan att det är var en ens ensak att klara sig. </p> <p align="justify">Deras idé om en nattväktarstat där enbart det juridiska systemet och försvaret är samhället, dvs statens, uppgift. Övrigt är det upp till varje medborgare att själv lösa ensam eller tillsammans med andra närstående. Politiskt var under 1980-talet Ronald Reagan och Margaret Thatcher de främsta företrädarna för denna politik. Thatcher går t o m så långt att hon säger i ett famöst uttalande att ”det finns inget samhälle, bara familjer och individer”.</p> <p align="justify">Det innebar att de i sin praktiska politik gjorde allt de kunde för att riva ner det som exempelvis hade byggts upp under Roosevelts New Deal i USA på 1930-talet och den välfärdsstat som Labour byggt upp under perioden 1945-1980. De lyckades mycket väl i det de satt sig i sinnet att göra och båda länderna angrepp febrilt fackföreningarna då de visste att det starkaste stödet för välfärdsstaten fanns där.</p> <p align="justify">Den här idéströmningen fick även fäste i Sverige och svensk politik på 1980-talet vilket ledde till att den socialdemokratiska regering efter Olof Palmes död, som var en svuren fiende till nyliberalernas politik, kom att överge den fulla sysselsättningens politik vilken var en förutsättning för välfärdsbygget och kom i nyliberal anda prioritera inflationsbekämpning.</p> <p align="justify">Redan Ernst Wigforss, tidigare socialdemokratisk finansminister och stark ideolog, hade hävdat att det privata näringslivet aldrig skulle kunna leverera full sysselsättning utan det var samhällets ansvar genom en utbyggd offentlig sektor vilket förutsatte stadig tillväxt och höga skatter. Han sa vid ett tillfälle att ”marknaden är en god tjänare men en grym husbonde.”</p> <p align="justify">Sverige hade under tiden från krigsslutet till slutet av 1980-talet utvecklats till världens mest jämlika land och ett av de rikaste i världen likaså. Klyftorna fortsatte att minska och det trots de ekonomiska problemen med hög inflation genom oljekriserna på 1970-talet som till stor del var orsakade av USA:s krig i Vietnam som gjorde USA till nettoimportör av olja istället för som tidigare nettoexportör samt att de forna kolonierna krävde bättre betalt för sina råvaror.</p> <p><b>NYLIBERAL POLITIK I SVERIGE</b></p> <p align="justify">När den socialdemokratiska regeringen successivt började i slutet på 1980-talet anamma nyliberala dogmer syntes det också i partiets stöd. Från valet 1988 och framåt har partiet gjort ett sämre val i det nästkommande än i det föregående med två undantag 1994 och 2002. Orsaken till detta kan diskuteras men min uppfattning är att 2002 lyckades fackföreningsrörelsen sätta dagordningen genom ”Valet är ditt” där tiotusentals LO-medlemmar kom till tals med sina krav på politiken och 1994 på grund av det massiva missnöjet med Bildts högerregering.</p> <p align="justify">Om vi ser på det som skedde under perioden från slutet av 1980-talet fram tills nu och de beslut som tagits av olika regeringar är det inte svårt att förstå varför Sverige idag är det land som är på flera områden mest avreglerat och snabbast närmar sig det nyliberala idealet av en allt svagare stat och ett allt sämre skydd för dess medborgare och då främst arbetarklassen och de som står utanför arbetsmarknaden på grund av den närmast absurda inflationsbekämpningen.</p> <p><b>Tidtabell för välfärdsstatens nedmontering</b></p> <p><b>År Beslut </b></p> <p>1985 Avreglering av bankernas låneverksamhet</p> <p>1988 Delning av SJ</p> <p>1989 Normpolitiken införs</p> <p>1989 Avreglering av valutarestriktionerna </p> <p>1990 Avreglering av taximarknaden</p> <p>1991 Reklam i marksänd TV</p> <p>Privata aktörer inom äldreomsorgen</p> <p>Privata dagis</p> <p>1992 Friskole”reform”</p> <p>Privata arbetsförmedlingar</p> <p>Avreglering av inrikesflyget</p> <p>Televerket delas</p> <p>1993 Avreglering av Posten</p> <p>Brevmonopolet avskaffas</p> <p>Avregleringen av telemarknaden</p> <p>Bolagiseringar av Posten, Televerket osv.</p> <p>1994 Folkomröstning om EU, med svag majoritet med endast 5 %</p> <p>1995 Sverige blir formellt medlem i EU</p> <p>1996 Avreglering av elmarknaden</p> <p>Avreglering av godstrafiken på järnvägen</p> <p>1997 Friskolorna får samma ersättning som kommunala skolor</p> <p>1999 Formellt beslut om oberoende riksbank</p> <p>Nytt pensionssystem </p> <p>2000 Televerket privatiseras</p> <p>2006 Arbetslöshetsförsäkringen försämras</p> <p>2007 Delprivatisering av arbetsförmedlingen</p> <p>Sjukförsäkringen försämras</p> <p>2008 Avreglering av arbetskraftsinvandringen</p> <p>2009 Apoteksmonopolet upphör</p> <p>2010 Folkförsvaret avskaffas</p> <p>2011 Bilprovningen privatiseras</p> <p>2012 Avreglering av konkurrensen för godstrafik på järnvägen</p> <p>Avreglering av kollektivtrafiken</p> <p align="justify">En del av dessa beslut har skett på initiativ av socialdemokratiska regeringar fram till 1991, 1994-2006 efter 2006 av Reinfeldts högerregering. Det finns ytterligare beslut som jag kan ha missat men listan ger liksom den tidigare reformlistan en illustration av hur samhället förändrats i grunden vid två specifika perioder under andra halvan av 1900-talet.</p> <p><b>HUR KUNDE DET SKE</b></p> <p align="justify">Varför stod inte socialdemokratin upp för sitt samhällsbygge? Varför lät man högeridéer få sådant stark fäste i partiet och hur kom det sig att de fackliga trupperna och gårdvararna inte lyckades eller ens försökte hålla emot. Orsaken tror jag ligger i en övertro på att allt var klart i och med 1970-talets arbetsmarknadsreformer. Man blev nöjda och släppte den ideologiska garden. Det blev istället en fackförening som kom att bli ett försäkringsbolag och en känsla av segerns sötma med inslag av liknöjdhet. Sedan kom det en ny generation fackliga företrädare som aldrig upplevt förkrigs- eller krigsårens fattigdom och elände. De måhända trodde att välfärdsstaten var av Gud sänt. Därför sänktes vaktinstinkten och inte minst de ideologiska diskussionerna och studierna i facket, och givetvis även partiet, ersattes av förvaltning av det bestående och en uppfattning att en förändring här och en annan där var i sig kanske inte omöjlig att hantera men när helheten står i eldskrift så inser den mest blåögde att den långa listan av försämringar, avregleringar och liberaliseringar har inneburit att samhället har förändrats och klockan har till stora delar vridits tillbaka till ökade klyftor och en allt tydligare social fattigdom.</p> <p><img style="margin: 0px 0px 5px" src="http://klubbsjtrafik.se/bilder/LO-paraply.jpg" width="201" height="201" /></p> <p><b>SLUTSATSER OCH FRAMTIDEN</b></p> <p align="justify">Fackföreningsrörelsen måste återta sin roll som ”den vänlige pådrivaren” gentemot det socialdemokratiska partiet. Lyckas inte detta är risken stor att både parti och fackföreningsrörelse marginaliseras och tvingas tillbaka till en undangömd plats och välfärdsstaten blir en historisk parantes. Arbetarrörelsen måste återvinna en utopi för hur man vill samhället skall se ut om 20 eller 30 år, inte främst den sittande mandatperioden. Detta då det är det enda sättet att skapa framtidstro och hopp om en bättre värld.</p> <p align="justify">I denna utopi måste den fulla sysselsättningens politik vara ryggraden och det måste bäras av ett löntagarperspektiv. Hur skall den utformas i en tid då produktiviteten ökar dramatiskt. Är normalarbetsdagen på åtta timmar det optimala eller skall vi gå mot en kortare arbetsdag? Hur skall vi klara den ökade utmaningen som en skola som blir allt sämre och allt mer segregerad? Hur ska vi kunna ge det uppväxande släktet både kunskap och framtidshopp? Hur skall facket kunna stå upp och slåss för medlemmarnas intressen i en tid då kapitalet internationellt har utan tvivel förtur vid bordet. Hur skall oddsen för ett juste spel kunna skapas?</p> <p align="justify">Det måste till mer ideologisk skolning och en högre politisk medvetenhet inom facket och politiken. Vi måste bryta liknöjdheten så att inte facket upplevs inte som ett försäkringsbolag utan som en kämpande organisation. Konflikträdslan som den strykrädda medelklassen pålagt arbetarrörelsen måste bort och dess våta filt kastas av. Konflikt, oavsett om det är på arbetsmarknaden eller inom rörelsen, är inget att frukta, det kan bara bli av nytta. Vi såg det i samband med det tidiga 1970-talets högre konfliktnivå flyttade fram positionerna och arbetarrörelsen förmådde möta kraven på förändring.</p> <p align="justify">Detta kan ske är jag övertygad om och att det måste ske är jag lika övertygad om. Framtiden får utvisa om jag haft rätt eller ej.</p> <p><strong><em>Ingemar E L Göransson, författare</em></strong></p> <p><strong>Litteraturförslag:</strong></p> <p>Kronlid, Krister ”Morfar föddes i en diktatur” skildrar samma tidsepok utifrån sin egen morfar.</p> <p>Ivar Lo-Johansson, Moa Martinsson, Ivan Oljelund m fl av arbetarförfattarna som i romanens form skildrar arbetarnas liv under 1900 talet.</p> <p>Tage Erlanders dagböcker är också utmärkta dokument som ger ett perspektiv inifrån på bygget av välfärdsstaten</p> <p>Wigforss, Ernst Ur mina minnen</p> <p>Wrangborg, Jenny är en utmärkt poet från vår tid</p> <p>Mina två böcker ”<b>Arbetarrörelsens kris - Mellan reformism och marknadsliberalism</b>” undersöker nyliberalismens påverkan på arbetarrörelsen och ”<b>De ohörda - Röster från nyliberalismens verklighet</b>” innehåller ett tjugotal länge intervjuer med arbetare i dag både i Sverige och Storbritannien. </p> <div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.feedvalidator.org/check.cgi?url=http%3A//ingemarnyabloggen.blogspot.com/feeds/posts/default"><img src="valid-atom.png" alt="[Valid Atom 1.0]" title="Validate my Atom 1.0 feed" /></a></div>Ingemar E. L. Göranssonhttp://www.blogger.com/profile/12457351467164360194noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-1523534918574051492.post-89905974747094734202014-01-21T14:10:00.001+01:002014-01-21T14:10:46.187+01:00Sagostunden<p align="justify"><img style="margin: 0px 0px 5px" src="http://gfx.aftonbladet-cdn.se/image/14476818/800/normal/aef3795382c83/myspys.jpg" width="284" height="188" /></p> <p align="justify">Jag ser framför mig hur snacket gick. Hur Fredrik Reinfeldt och Anders Borg satt där på Rosenbad och var bekymrade. De insåg att de har kort tid kvar och efter valet 2014 så var det nog kört för dem. Men den brända jordens taktik verkar fungera då den kommande socialdemokratiska regeringen lovat att inte ändra något av det som Reinfeldt och grabbarna gjort.</p> <p align="justify">- Anders!, vi har glömt att privatisera järnvägen, sa en bekymrad Reinfeldt. Vad ska vi ta oss till, vi måste få skiten ur världen. De ligger ju på mig från alla håll att komma hit och ta över. Nu senast ringde Merkel och var skitsur.</p> <p align="justify">- Det är ett bekymmer, erkände Borg. Vi kan ju inte bara göra som med vårdcentralerna för det märks ju mycket mer om vi ger bort järnvägen. Nog för att vi har fått den att fungera sämre eftersom det fattas 80 miljarder i underhåll men det räcker inte. Jäkla akademiker som ska lägga sig i! </p> <p align="justify">Borg var sur på professorn på KTH som hade räknat fram siffran för ett par år sedan.</p> <p align="justify">De titta på varandra och funderade. </p> <p align="justify">- Vi måste göra något så sossarna inte kan rädda järnvägen, muttrade Reinfeldt. Tänk för fan Anders, eller satt din hjärna i hästsvansen?! Det har ju inte hjälpt att tågen inte går i tid. Inte ens har det hjälpt att vi har sett till att inget fungerar mellan de olika bolagen. Vi får väl i och för sig tacka sossarna för att dom bolagiserade SJ en gång, men det räcker inte! Vi måste få skiten att gå åt skogen.</p> <p align="justify">- Och inte räcker det heller med att tågen spårar ur var och varannan dag heller, sa Borg där han satt och lekte med en penna.</p> <p align="justify">Båda var bekymrade, hur skulle de bli av med järnvägen så fler skatter kunde sänkas för deras kompisar och dem själva. Helt plötsligt öppnades dörren och in kom Annie Lööf. De två tittade bekymrat upp på henne.</p> <p align="justify">- Vad ni ser molokna ut, sa hon på sin gnälliga småländska. Har ni sålt mjölken och tappat pengarna?!</p> <p align="justify">- Nej, men vi vet inte hur vi ska bli av med järnvägen, svarade de två unisont. Vi måste privatisera skiten innan valet annars kommer sossarna att satsa massa pengar på tågen. Och det om något skulle höja skatterna. Och du vet, Sjöstedt och miljömupparna skulle ligga på som iglar om mer pengar till Statens Järnvägar. </p> <p align="justify">De såg närmast illamående ut när de sa ordet ”staten.”</p> <p align="justify">- Vad korkade ni är, sa Lööf illistigt. Ett rejält besparingsprogram så att tågen slutar att gå. Sedan blir det panik och alla ropar efter privata bolag som ska rädda järnvägen. Det finns flera riskkapitalbolag som köper skiten och säljer efter ett par år. Det fixar jag!</p> <p align="justify">De två herrarna tittade imponerat på varandra. </p> <p align="justify">- Du är inte dum fast du är Centerpartist, utbrast Reinfeldt. Beställ fram en taxi så åker vi till Stureplan och firar!</p> <p align="justify">De tre gick ut från Rosenbad sjungandes ”Seijern är vår! Seijern är vår!”</p> <p align="justify">PS Alla eventuella likheter med verkligheten är högst troliga och inget misstag! DS</p> <p>Text: Ingemar E L Göransson</p> <div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.feedvalidator.org/check.cgi?url=http%3A//ingemarnyabloggen.blogspot.com/feeds/posts/default"><img src="valid-atom.png" alt="[Valid Atom 1.0]" title="Validate my Atom 1.0 feed" /></a></div>Ingemar E. L. Göranssonhttp://www.blogger.com/profile/12457351467164360194noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1523534918574051492.post-56956576473299843032014-01-20T16:07:00.001+01:002014-01-20T16:07:30.983+01:00Det destruktiva samhället<p align="right"><i><i><strong>”You raise up your head</strong></i></i></p> <p align="right"><i><strong>And you ask, ”Is this where it is?”</strong></i></p> <p align="right"><i><strong>And somebody points to you and says </strong></i></p> <p align="right"><i><strong>“It´s his”</strong></i></p> <p align="right"><i><strong>And you say “What´s mine?”</strong></i></p> <p align="right"><i><strong>And somebody else says, “Where what is?”</strong></i></p> <p align="right"><i><strong>And you say, “Oh, my God</strong></i></p> <p align="right"><i><strong>Am I here all alone?””</strong></i></p> <p align="right"><i><strong>(Bob Dylan, “Positively 4th Street”)</strong></i></p> <p align="left"><strong><em><a href="http://lh5.ggpht.com/-eXtkN91qRoA/Ut07qmv5C8I/AAAAAAAACX0/-VWwTT28thQ/s1600-h/autumn%25255B6%25255D.jpg"><img title="autumn" style="border-top: 0px; border-right: 0px; background-image: none; border-bottom: 0px; padding-top: 0px; padding-left: 0px; margin: 0px 0px 5px; border-left: 0px; display: inline; padding-right: 0px" border="0" alt="autumn" src="http://lh3.ggpht.com/-3c8erOrv8ek/Ut07rJsxQwI/AAAAAAAACX4/unQhl4T28wA/autumn_thumb%25255B3%25255D.jpg?imgmax=800" width="244" height="165" /></a></em></strong></p> <p><i></i></p> <p align="justify">De ovan närmast surrealistiska orden från Bob Dylan ger en känsla av det som i filosofin kallas alienation. Det vill säga främlingskap inför tillvaron. En känsla som vi alla någon gång känner både på det allmänmänskliga planet men också på det privata, personliga planet. Alienationen är en känsla som förstärks i ett samhälle som vårt. Vi känner ofta, eller i varje fall vid tillfällen, mer eller mindre en känsla av att vi inte hör hemma, att vi inte platsar som det heter med modernt språk.</p> <p align="justify">Det finns all anledning att fundera kring detta och varför vi känner denna känsla. Är det oss som människor som det är fel på eller har det andra, mer samhälleliga, orsaker. Har det med samhället att göra, med samhällsutvecklingen och det mer materiella fundamentet att skaffa? </p> <p align="justify">Att alienationen kan upplevas så extremt påträngande och starkt berättas i Albert Camus lysande kort-romanen ”<b>Främlingen</b>” från 1942 (<i>Repris Förlag 2012</i>) är kanske mer sällsynt. Den avslutas med följande omskakande mening ”<i>För att allt skulle fullbordas, för att jag skulle känna mig mindre ensam återstod det mig bara att önska att det kom många åskådare på dagen för min avrättning, och att de hälsade mig med hatiska skrik.”</i></p> <p align="justify"><i></i></p> <p align="justify">Utan att ha hårda sifferfakta för min känsla tror jag att en stor del av de självmord som sker i vårt samhälle har sin grund i oförmåga att hantera denna känsla och sjukvårdens tillkortakommande då främlingskap inte sätts i en samhällelig kontext. Och varför skulle den göra det då kapitalismen som ekonomiskt system bygger på klasskillnader och på konkurrens, ett socialt darwinistiskt system där den svagare skall slås ut av den starkare. I ett sådant samhälle finns inte utrymme för minsta tecken på svaghet och skörhet i det mänskliga psyket. </p> <p align="justify">Filosofernas diskussion om alienation finns hos Hegel och blir tydlig hos Ludwig Feuerbach som var en radikal ungheglian samtida med Karl Marx och Friedrich Engels. Men för Feuerbach var frågan om alienation en fråga projicerades på religion mer än om samhällsförhållanden. Karl Marx skrev i ”<b>Teser om Ludwig Feuerbach</b>” att ”det<i> mänskliga väsendet är inte något abstrakt, som finns inneboende hos den enskilda individen. I sin verklighet är det totaliteten av samhälleliga förhållanden.” (Citerat efter Lars Andersson ”Alienation – En genomgående linje i Karl Marx´ tänkande” Bokförlaget Nya Doxa 1997.)</i></p> <p align="justify"><i></i></p> <p align="justify">Men varför ägna tankearbete och intresse för något så, i mångas ögon filosofiskt obskyrt, som begreppet och fenomenet alienation? Det finns en viktig anledning och det är att det påverkar direkt och inte minst indirekt människors samhälleliga verksamhet och gör att de inte förstår sin egen styrka varken som individer och än mindre som klass och kollektiv. Jag vill påstå att vårt nuvarande samhällssystem bygger på den svages underkastelse och känsla av mindervärdighet och därmed också främlingskap inför samhället och sin roll i detsamma.</p> <p align="justify">För att återvända till Marx på nytt finns i de så kallade <b>Parismanuskripten</b> en viktig och central iakttagelse menar jag. Marx tar sig för i sina ungdomsskrifter, som till stor del kom till i Paris, att söka analysera Hegels och Feuerbachs alienationsbegrepp, men att till skillnad från dessa två ge det ett materialistiskt innehåll. Det centrala i Marx analys och tankar är arbetet och hur arbetet har förändrats med kapitalismens och varuproduktionen genombrott. </p> <p align="justify">Till skillnad från feodalismen så äger inte arbetaren längre det han producerar i varuproduktionens era. Han blir inte bara egendomslös och har endast sin arbetskraft att sälja för att överleva. Arbetarens tillvaro om han inte agerar som klass blir endast hopplös och förtvivlad. Marx skriver därför att ”<i>en omedelbar konsekvens av att människan alienerats från sin arbetsprodukt, sin livsaktivitet och sitt artväsen är människans alienation från människan.” (Citerat efter Andersson.)</i></p> <p align="justify"><i></i></p> <p align="justify">Alltså, enligt Marx blir arbetet, och därmed det ekonomiska systemet, orsaken till främlingskapet. Arbetaren i förhållande till hantverkaren förfogar inte över det han producerar. När arbetet är klart äger kapitalisten produkten och förfogar över den som den själv vill. Detta trots att det producerade har varit endast möjligt genom arbetarens nedlagda arbete och hans kunskap som tillförts produkten i ögonblicket av produktion. </p> <p align="justify">Marx beskriver detta i sitt stora verk ”<b>Kapitalet</b>” ingående när han beskriver arbetsprocessen. <i>”Arbetaren arbetar under kontroll av den kapitalist som äger hans arbetskraft (….) produkten är kapitalistens egendom, inte den omedelbare producentens, arbetarens.”</i> <i>(Citerat efter Andersson.)</i> Med andra ord alienationen är en oundviklig konsekvens av det ekonomiska systemet och därmed blir också det vi kallar psykisk ohälsa en oundviklig konsekvens av detsamma. Detta om vi omfattar uppfattningen att tillvaron och hur vi uppfattar den har materiella grunder.</p> <p align="justify">Jag hade detta som utgångspunkt när jag skrev ”<b>I skuggan vilar mörkret</b>”. Tanken var att försöka beskriva psykisk ohälsa utifrån alienation och dess rötter i det samhälle vi lever i. Men också ett samhälle som skapar sina psykiskt skadade. De mänskliga monstren är monster som i grunden samhället skapar genom sin materiella grundval. Det var en resa som bar iväg in i intressanta iakttagelser av trasiga psyken, men det blev också en resa som gav mig som författare en bättre förståelse av samhället och hur det indirekt faktiskt förvrider och förstör det mänskliga sinnet hos de som inte orkar stå emot eller råkar visa svaghet. Alienationen blir därför en central del av det förtryck och det klassamhälle vi lever i.</p> <p align="justify">Skrivandet av romanen var en viktig del i min egen förståelse av hur det nuvarande samhället fungerar och förstärkning av min egen slutsats att långsiktigt, sett över en längre historisk epok, kommer och måste ersättas av något bättre. Men också att min insikt om att vi alla är en produkt av den materiella verkligheten och inget sker utan att det på ett eller annat sätt har sin grund i materiella förhållanden.</p> <p><strong><em>Text och foto: Ingemar E. L. Göransson</em></strong></p> <p align="justify"><a href="http://lh4.ggpht.com/-p1pgk3HeSM0/Ut07rqKYaSI/AAAAAAAACYE/9Q53AuyB4b4/s1600-h/Omslag%25255B2%25255D.jpg"><img title="Omslag" style="border-top: 0px; border-right: 0px; background-image: none; border-bottom: 0px; padding-top: 0px; padding-left: 0px; margin: 0px 0px 5px; border-left: 0px; display: inline; padding-right: 0px" border="0" alt="Omslag" src="http://lh6.ggpht.com/-NAERlC7fpRw/Ut07sJmA7aI/AAAAAAAACYI/_YCvXynFUgU/Omslag_thumb.jpg?imgmax=800" width="175" height="244" /></a></p> <p align="justify"><strong>Den som vill läsa ”I skuggan vilar mörkret” beställer den enklast direkt av mig på </strong><a href="mailto:ordochkultur@telia.com"><strong>ordochkultur@telia.com</strong></a><strong> . Pris: 300 kr inkl. moms och porto. Se även info <a href="http://ordochkultur.se/I-skuggan-vilar-moerkret.htm">här</a>.</strong></p> <p align="justify">Den <b>22 februari</b> föreläser jag på <b><a href="http://socialistisktforumihalmstad.blogspot.se/2014/01/i-skuggan-vilar-morkret-en.html">Socialistiskt Forum i Halmstad</a></b> kring detta, för den som är till äventyrs intresserad. Jag står givetvis till förfogande för andra föreläsningar om intresse finns.</p> <div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.feedvalidator.org/check.cgi?url=http%3A//ingemarnyabloggen.blogspot.com/feeds/posts/default"><img src="valid-atom.png" alt="[Valid Atom 1.0]" title="Validate my Atom 1.0 feed" /></a></div>Ingemar E. L. Göranssonhttp://www.blogger.com/profile/12457351467164360194noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1523534918574051492.post-55636073927639788872014-01-10T18:55:00.001+01:002014-01-10T18:55:49.665+01:00(V) behövs<p align="justify"><strong>I dag börjar vänsterpartiet sin kongress. Partiet som från vissa socialdemokraterna har en svårartad beröringsrädsla inför som går tillbaka på den sekelgamla sprickan mellan socialdemokrater, läs reformister modell Bernstein, Kautsky eller för den delen Hjalmar Branting, och de då av det ryska exemplet påverkade revolutionärer. <em>(Inom parentes flertalet återvände till socialdemokraterna inom ett tiotal år.)</em></strong></p> <p align="justify"><img src="" /></p> <p align="justify">I dag är det ingen större skillnad i ideologin mellan dagens socialdemokrater och vänsterpartister. Båda är i grunden reformister då idag leninisterna finns som en parentes utan verkligt inflytande. I och med det blir också den numera närmast patetiska berörelserädslan visavi (V) helt utan relevans. Hotet idag mot demokratin kommer från högerextremister och främlingsfientliga grupper. Det är de som är det verkliga hotet och därför måste, även om de klär sig i kostym, bekämpas om än med demokratiska metoder då deras bigotta, men också populistiska nostalgiska politik har en förmåga att vinna stöd främst inom olika LO-grupper där man upplever hur den marknadsliberala mittensmeten hotar jobb och välfärd.</p> <p align="justify">Vänsterpartiet har lyckats på ett beundransvärt sätt formulera en politik vad det gäller knäckfrågan vinster i välfärden som har starkt stöd i opinionen. Detta t o m in i borgerliga kretsar som tröttnat på den lekstuga och den ideologiska fundamentalism som regeringen Reinfeldt manifesterat. Vad som är mest uppseendeväckande och märkligt är hur (S) lyckats så totalt missbedöma opinionen och den rädsla man visat för att rätta till det öppna sår där skattepengarna rinner ut till privata intressen från välfärden.</p> <p align="justify">Behövs (V)? Ja, menar jag. (V) har en viktig roll att spela. Dels som ”vakthund” mot höger för att påminna (S) om att om partiet går alltför mycket mot mitten så tappar man stöd till förmån för (V). Så har det varit ända sedan 1945 då den dåvarande partiledaren Sven Lindroth svängde kommunistpartiets ledning till att stödja efterkrigsprogrammet då det enligt Lindroths uppfattning var långt bättre än hotet att Sverige skulle få en högerregering. </p> <p align="justify">Det blev istället en koalition mellan (S) och bondeförbundet (sedermera Centern) med stöd från SKP i riksdagen och högern marginaliserades under många år framåt. SKP (senare VPK) kom därmed spela en viktig roll som vänsteralternativ för många som ansåg socialdemokratin för försiktig, men det blev en socialdemokratiskt, dvs. reformistisk socialistisk politik, som kom att omskapa Sverige till en välfärdsstat.</p> <p align="justify">I nuläget ökar både (S) och (V) i opinionen. Det sker långsamt, men det sker dock. Den snart två mandatperioder gamla högerregeringen upplevs som trött och dess politik har gjort saken värre inser alltfler. Även borgerliga väljare börjar röra sig mot ett alternativ till den trötta högeralliansen. (C) och (KD) hänger på strecket medan (FP):s trovärdighet i skolfrågan har torpederats av Pisarapporten och (M) upplevs som bara trötta och sönderregerade.</p> <p align="justify">Att inse att (V) är en del av oppositionen, och en viktig del, är ingen överdrift. Så när (V) driver frågan om vinster i välfärden så är det en klok bedömning som (V)-ledningen gör. Det kan leda ända fram till Rosenbad. </p> <p align="justify"><em><strong>Text: Ingemar E. L. Göransson</strong></em></p> <div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.feedvalidator.org/check.cgi?url=http%3A//ingemarnyabloggen.blogspot.com/feeds/posts/default"><img src="valid-atom.png" alt="[Valid Atom 1.0]" title="Validate my Atom 1.0 feed" /></a></div>Ingemar E. L. Göranssonhttp://www.blogger.com/profile/12457351467164360194noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-1523534918574051492.post-28171828990617945832014-01-09T18:09:00.001+01:002014-01-09T18:09:24.869+01:00Dumhetens triumf<p align="justify"><strong>Ska 2014 bli dumhetens år och Sverige dumheten förlovade land? I riksdagen sitter ett parti som skiljer ut sig från de övriga. Det har sina rötter i nazism och fascism, det sprider upprepade vandringssägner, påhitt, överdrifter och rena lögner om för dem förhatliga grupper av människor i vårt samhälle. Det är ett bigott och fascistiskt parti dock utklätt i kostym.</strong></p> <p align="justify"><img src="https://encrypted-tbn2.gstatic.com/images?q=tbn:ANd9GcSl_7UNQWKfE_DfeVnLmD8zxLW59kt0kVO7pWBYsySKHvrrhZi0RA" /></p> <p align="justify">Partiet är givetvis Sverigedemokraterna. Listan på dumheter som hoppar ur käften på snart varje s. k. Sverigedemokrat kan göras hur lång som helst. Gemensamt för dem är att de inte har någon grund i verkligheten eller kan bevisas.</p> <p align="justify">När en nämndeman (SD) påstår att invandring är en folksjukdom tar man sig för pannan, när partisekreterare Bylund och andra <a href="http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=493&artikel=5751170">påstår</a> att Koranen skriver att våldtäkt är ett straff för ”otrogna”, skakar man på huvudet, när ledande partimän (för det är nästan bara män) springer omkring på sta´n och hotar med järnrör undrar man om det utbrutit fullständig galenskap i sina överhettade hjärnor.</p> <p align="justify">Men det oroväckande är att detta parti har under den gångna mandatperioden varit de facto den sittande regeringens räddning som minoritetsregering. Faran är naturligtvis att den makthungriga högern kommer att till och med likt i Norge tog in sitt ”SD”, Framskrittspartiet, i en regering efter valet 2014. </p> <p align="justify">Ska med andra ord det bigotta, reaktionära, kostymfascistiska SD ta plats i regeringen efter valet. Risken är enligt min mening verklig och kan inte bortses från. Alltså arbetarrörelsen och alla som vill se en annan politik än högerns måste mota Dum-Olle i grinden och dra undan mattan för SD:s missnöjesspekulationer. En rak och tydlig reformpolitik är det enda som är möjligt att gå till val på, inget annat.</p> <p align="justify">Om det inte sker så kommer vi att få se vårt land bli dumhetens förlovade land efter valet 2014.</p> <p align="justify"><strong><em>Text: Ingemar E L Göransson</em></strong></p> <div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.feedvalidator.org/check.cgi?url=http%3A//ingemarnyabloggen.blogspot.com/feeds/posts/default"><img src="valid-atom.png" alt="[Valid Atom 1.0]" title="Validate my Atom 1.0 feed" /></a></div>Ingemar E. L. Göranssonhttp://www.blogger.com/profile/12457351467164360194noreply@blogger.com5