Som hämtat från Arkiv X

Farsen kring fas 3 fortsätter och påminner alltmer om den sorglustiga dansen som var kring ALU på 1990-talet. Från regeringen menar man att fas 3 ska leda till beständiga jobb vilket finns all anledning att betvivla.

Liksom ALU på sin tid endast fick en enda effekt och det var att undantränga existerande jobb och därmed kom att bli en belastning för arbetsmarknadspolitiken.

Det stora problemet för de som står långt från arbetsmarknaden, dvs. har varit långtidsarbetslösa, är att de har antingen fel eller inadekvat utbildning för arbetsmarknadens behov. Det löser man inte genom åtgärder som fas 3 utan med utbildning och anpassning av arbetskraften till arbetsmarknaden.

Man måste helt enkelt göra de arbetslösa anställningsbara. Men det räcker inte med det för det finns en grupp på arbetsmarknaden som av olika skäl inte kan få ett jobb på den reguljära arbetsmarknaden men kan dra sitt strå till den samhälliga stacken.

Tidigare togs dessa emot av den offentliga sektorn men eftersom den offentliga sektorn successivt har krympts sedan 1990-talet har utrymmet för dessa i arbetskraften blivit allt mindre. Göran Persson försökte på sin tid lösa dilemmat med en minskad offentlig arbetsmarknad genom att öka förtidspensioneringarna medan den nuvarande högerregeringen försöker lösa samma problem med piskan och skapandet av en låglönesektor utan ordning och reda.

Perssons lösning var inte produktiv men högerns lösning får andra mindre önskvärda konsekvenser då det innebär att vi får även i Sverige en låglönesektor som låser in arbetskraft i en fattigdomsfälla och som likaså kommer att påverka lönebildningen på längre sikt i negativ mening.

Men är då fas 3 för ”jobb” egentligen. I vissa fall ska vi nog ta bort ” ” kring jobb då det handlar om undanträngande av det som skulle kunna vara reguljära jobb.

Undertecknad har fått i sin hand en av Arbetsförmedlingens hemligstämplade förteckningar på fas 3 anordnare. I detta fall från Norrköping och det kan vara intressant att titta lite närmare på förtecknade företag och organisationer.

Ett kafé erbjuder ”sysslor” och administrativt arbete; idrottsklubbar som HC Vita Hästen vill ha någon på kansliet, någon som sköter medlemsregistret och håller i aktiviteter för ungdomar; flera föreningar som Hjärt- och Lungsjuka vill ha en kanslist. En Johnny Nilsson vill ha fas 3:are som ”håller skogsmarker öppna för allmänheten”. En kulturmiljövårdsförening med namnet ”Yxskaftet” ska ha fas 3:are att bygga ett smidescentrum och ett museum!

Norrköpings kommun vill inte vara sämre utan vill ha fas 3:are inom vården, omsorgen, skola och förskola. En Per-Edward Andersson vill ha hjälp med sådden, vedhuggning, måleri och snickeriarbete! Sedan ska vi inte glömma att Arkivet för UFO-forskning vill ha en arkivarie.

Nu verkar hela fas 3 vara något som är hämtat ur det blå om man tror att det leder till fasta jobb, snarare är det väl så det verkar hämtat från Arkiv X och UFO-världens speedade konspirationsteorier.

Inte leder fas 3 till jobb, snarare till det motsatta – en arbetsmarknad utan rättigheter och löner som ingen kan leva på!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Köp och läs:

Ny och uppdaterad upplaga!!

”Arbetarrörelsens kris – mellan reformism och marknadsliberalism” av Ingemar E. L. Göransson

Beställ den från Ord & Kulturs Förlag till förlagspris 150 kr (inkl. moms) plus porto.

För ytterligare information se här.

Maila din beställning till ordochkultur@telia.com

Riktiga jobb, tack!

Arbetslösheten plågar Sverige. Arbetslösheten har inte på något sätt knäckts av regeringen Reinfeldt. Inte nog med det, utförsäkrandet av människor från sjukförsäkringen fortsätter totalt empatibefriat allt medan ett närmast papegojeliknade upprepande av besvärjelsen ackompanjerar den entoniga musiken; ”arbetslinjen”.

Inget ljus i arbetsmarknadstunnel

Som om detta inte vore nog så visar sig att trots ”arbetslinjen” har förtidspensionerandet av ungdomar ökat med 50 procent än innan den nymodiga tolkningen av arbetslinjen som arbetsplikt infördes 2006 med den uttalade uppgiften att sätta de förtidspensionerade i arbete.

Det går inte att uppfatta regeringens arbetslinje på annat sätt än du SKA arbeta som upprepas med en närmast manisk envishet. Den lutheranska villfarelsen att ALLA oavsett hälsa, ålder eller annat ALLTID har en arbetsförmåga är hos ansvariga politiker permanentad.

Det är självklart att det finns tillfällen i livet då det inte går att arbeta på grund av sjukdom, ”fel”, ofullständig eller till och med inaktuell utbildning. Till dessa förhållanden måste vi förhålla oss. Vi måste acceptera att det ibland kan vara så. Istället för att tvinga ut människor som redan är drabbade i en otrygg tillvaro där de i slutändan inte klarar de för ögonblicket orimliga kraven på kunskap eller produktivitet.

I vart tillfälligt i väntan på att skaffa sig nödvändig kunskap eller tillfriskna. Ett samhälle med empati och medmänsklighet gör detta och gör det möjligt att återvända till arbetslivet. Ett förståndigt samhälle gör detta utifrån devisen att ALLA har RÄTT till arbete.

Nu går det inte så bra för regeringen och deras s.k. arbetsmarknadspolitik. AF själva har i en utredning konstaterat att coach-satsningen på det ”ringa” beloppet 2,5 miljard har gett i stort sett inget. Det enda jobb som kommit ur de dumheterna är de fakturor som fyller diverse olika skojares allt fetare intäktskonton.

Fas 3 interiörerna blir allt mer bisarra och uppenbarligen inte tål dagens ljus då AF själva beslutat att hemligstämpla vilka företag som utnyttjar geschäftet.

Kort sagt regeringens arbetsmarknadspolitik kostar skjortan och ger inget resultat. Detta samtidigt som det finns stora behov av yrkesutbildning och riktiga praktikplatser och inte minst lärlingsutbildning.

Nu gör inte den sittande regeringen helt om och låter förståndet råda utan följer sin ideologiska blockering och framhåller att de drabbade SKA arbeta. En fyrkantig uppfattning som påminner om vissa doktrinära postulat. En uppfattning som bygger på den fördomsfulla och uråldriga övertygelsen att arbetaren av naturen är lat och måste förmås till arbete.

 

“…går det inte så bra för regeringen och deras s.k. arbetsmarknadspolitik…”

 

Svenskt Näringsliv (SN) utredningsinstitut ”Studieförbundet Näringsliv och samhälle” (SNS) lade för en tid sedan fram det märkliga förslaget att det skall bli obligatoriskt för arbetslösa att tjäna i den offentliga sektorn. Detta skall ske mellan 20 till 35 timmar per vecka beroende hur länge det varit utanför arbetsmarknaden. Tackar de nej till det generösa erbjudandet får det konsekvenser, givetvis negativa, för a-kassa eller sjukersättning.

Vi kan tycka att det är märkligt att införa tvångsarbete av en regering som kallar sig liberal och än mer märkligt för förslaget måste innebära att SN och SNS anser det behövs fler händer och fötter inom offentlig sektor. Vad vore då mer naturligt än att använda de pengarna som nu skall användas till tvångsåtgärder till att anställa personal istället?!

Vi måste dock erkänna att förslaget ligger utan tvekan i linje med regeringens övriga politik vad det gäller arbetsmarknaden, men det gör den knappast bättre. Regeringens skyldighetspolitik visavi arbetslösa och sjuka kan knappast kallas modern i sin framtoning, utan snarare närmast hämtad från en annan tid.

Fas 3 har blivit regeringens första slag mot de drabbade i vägen mot den nymodiga formen av tvångsarbete. Fas 3 är inget annat än återinförandet tvångsarbetet för de fattigaste istället för utbildning och andra insatser för att skapa jobb.

På 1990-talet fanns det ett liknade inslag i arbetsmarknadspolitiken, de s.k. ALU-jobben. Från fackligt håll var kritiken hård och väl underbyggd. ALU kom att bli en åtgärd som trängde undan reguljära jobb från arbetsmarknaden då statens bidrag var så generösa att arbetsgivarna lockades att utnyttja detta. Tyvärr skedde det i viss omfattning inom arbetsrörelsens organisationer också. Det blev därför ett trovärdighetsproblem att använda sig av ALU i verksamheten samtidigt som man kritiserade åtgärden.

Jag menar; finns det behov av fler arbetande inom offentlig sektor så är det naturligt att staten tar fram dessa pengar inte till ALU, Fas3, coacher eller SNS hugskott utan till reguljära jobb som finns behov av. Reinfeldt har någon gång sagt att politikerna inte kan skapa jobb, men faktum är att politikernas uppdrag är att se till att behoven i samhället möts och då kan skattemedlen rätt använda skapa jobb.

Och som Reinfeldt och Borg brukar säga det ska vara riktiga jobb så varför lägga krut på dumheter som ALU en gång i tiden, Fas 3 och coacher nu eller i framtiden SNS galenskaper.

Vad som behövs förutom riktiga jobb är rehabilitering värd namnet, utbildning och detta utifrån övertygelsen att du har RÄTT till arbete och inte ett moralistiskt du SKA arbeta. Släpp de marknadsliberala skygglapparna som bygger på ett förakt för de som för ögonblicket får bära bördan av en marknadsfundamentalism som vägrar att se verkligheten.

När det privata näringslivet inte kan hålla arbetskraften med arbete så är det självklart att offentlig sektor måste få växa, behoven finns och pengarna likaså – det talar väl regeringens skattesänkningar sitt tydliga språk om.

Text och foto: Ingemar E.L. Göransson

“Politisk katastrof”, sa Bill

Det finns bara ett ord för regeringens politik. De påstod att de skulle få slut på förtidspensioneringarna av unga och vuxna. A-kassan är idag Europas kanske sämsta och sjukförsäkringen kastar ut 10.000-tals sjuka människor i ett stort svart hål. Aftonbladet visar idag på det motsatta.

Ovanpå detta kommer nu uppgifter att förtidspensioneringar av unga har ÖKAT under den sittande regeringens tid. Deras politik har misslyckats om man sätter den i förhållande till den storstilade retoriken.

Problemet är för det politiska etablissemanget är att man accepterar jämviktsarbetslösheten. Det innebär att man inte kan lösa arbetslösheten utan med mindre att en viss inflation måste släppas loss. Så länge man inte gör det kommer vi att ha en arbetslöshet på 8-10 procent.

Men också att det blir nödvändigt att pensionera bort människor som inte klarar den arbetsmarknad där du bara får plats om du har 110 procentig arbetsförmåga.

Ulf Kristiansson (M) kan oja sig så mycket han vill men det förändrar inget. Den borgerliga regeringens försök att lösa sysselsättningsekvationen fungerar lika illa som 1990-talets försök. För systemfelet finns kvar; accepterandet av jämviktsarbetslösheten som en regulator av inflationen.

Det är en omöjlig politik, det är en omoralisk politik och det är socialt oacceptabel politik.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Coaching är bedrägeri och inget annat

Ser i tidningen att regeringen Reinfeldt tänker satsa ytterligare 350 miljoner på en av de största bedrägerihärvorna i svensk modern historia – dvs på coaching.

Sven-Erik Österberg (S) säger i Aftonbladet att det inte går att coacha in ungdomar med fullständiga betyg till jobb – de vill helt enkelt inget annat än ha jobb.

Hela coachingsinsatsen är ett stort bedrägeri och slöseri med pengar som skulle kunna användas till utbildning för de som har brister i sina betyg och ofullständigt gymnasium. Bättre vore också att satsa pengarna på praktik och lärlingsplatser.

Det är också lite märkligt att den arbetslöshet som enligt Reinfeldt härom veckan var en “synvilla” måste nu åtgärdas med 3.000.000.000 kr (3 miljarder) – så den måste vara en helvetes synvilla eller annars har Reinfeldt fått på sig läsglasögonen helt plötsligt.

En grabb i bekantskapskretsen har haft en coach efter han slutade på gymnasiet. De ringde från alla möjliga håll och erbjöd sina tjänster men till sist valde han ett väl etablerat företag i Linköping. De har ett gott rykte och han tänkte att här skulle han få hjälp att hitta ett jobb. Det hör till saken han har fullständigt gymnasiebetyg och en god grundläggande yrkesutbildning inom industrisektorn.

Grabben har varit på ett (1) möte med coachen och det enda som de gjort var att ha några synpunkter på hans CV – i övrigt har han fått sköta allt själv. Coachen har inte ens orkat ringa till arbetsgivare och förhöra sig hans möjligheter att få något av alla de jobb han sökt sedan han slutade i maj.

Nu börjar grabben på universitet istället och pluggar.

Frågan som är berättigad – är det rimligt att använda tusentals kronor till coaching när det innebär i princip inget utan bara kosmetik. Timpenningen blir 8.000 kr!! Det är i vart fall ingen arbetsmarknadspolitik – det är bedrägeri!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Regeringens fiasko: 31 millar för 129 jobb

Lokaltidningen Östgöta Correspondenten sammanfattar regeringen Reinfeldts arbetsmarknadspolitiska fiasko idag på ett lysande sätt.

Rubriken som toppar morgonens tidning borde skaka om lite bland högerns sympatisörer, i vart fall om de har en ärlig vilja att knäcka ryggen på arbetslösheten och inte på de arbetslösa.

”Få nya jobb trots dyra jobbcoacher” är den braskande rubriken och artikeln konstaterar att enbart 129 östgötar har fått nytt jobb till den häpnadsväckande kostnaden 31 miljoner. Dvs. till en kostnad av 240.310 kr per jobb. Med andra ord en kostnad som motsvarar vad en undersköterskas lönekuvert under ett år. Så Landstinget skulle kunnat anställa 129 undersköterskor på heltid för de pengar som har betalats ut till de s.k. jobbcoacherna.

Slöseriet kan knappast beskrivas bättre. Att på detta sätt använda skattemedlen för att berika ett antal mer eller mindre oseriösa lycksökare istället för att se till att pengarna används till verksamhet.

Observera detta är bara mitt hemlän, Östergötland, hur det ser ut i de övriga länen törs jag inte tänka på. Regeringens fullständigt vansinniga miljardrullning till ringa nytta har fått ersätta arbetsmarknadsutbildning, vuxenutbildning och arbetsmarknadspolitiken.

Resultat; arbetslösheten ökade förra veckan med 3.360 personer till 246.613 – kan misslyckandet beskrivas tydligare?

Text: Ingemar E. L. Göransson

Fler jobb med “Kalle på hörnets AF”?

Framtidens arbetsmarknad enligt Centern?

I veckan presenterade vårt allra mest nyliberala parti, bäverkvinnan Maud Olofssons Centern, sin arbetsmarknadspolitik inför valet. En viktig del i denna var privata arbetsförmedlingar men ska man gå efter Centerns hemsida så är det svårt att hitta några verkliga argument för att privatisera arbetsförmedlingarna ens ur centerperspektiv. Dvs. förutom den nästan maniska övertron på privatisering för privatiseringens egen skull.

Själva beskriver Centern sin arbetsmarknadspolitik som ”är alla förslag som syftar till att fler skall få en chans att få eller skapa sig ett eget jobb.” Dvs. inga verkliga argument för att det skulle bli bättre med privata arbetsförmedlingar än en offentlig arbetsförmedling. Centern undviker av rent ideologiska skäl de argument som talar mot privata arbetsförmedlingar för sådana finns.

Centern vill att dagens AF i fortsättningen enbart ska bedöma hur mycket stöd den arbetssökande behöver sedan skall arbetsförmedlandet helt skötas av privata aktörer. Ett system som påminner i mångt och mycket om det kritiserade coachandet där miljonerna rinner ut till olika mer eller mindre oseriösa företag medan arbetslösa sysselsätts med olika meningslösa pseudo-psykologiskt trams.

En offentlig arbetsförmedling har helt andra resurser att sätta in för att arbetssökande skall få tag i nytt jobb än vad ”Kalle på hörnets AF” kan prestera. Likaså kunskap om hela arbetsmarknaden är omöjlig att samla i en lokal privat arbetsförmedling. Med centerns förslag blir det längre mellan behov och insats eftersom en myndighet skall besluta och en annan privat aktör genomföra.

IFAU – Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering “ Betalt efter resultat” har skrivit en rapport om den försöksperiod som genomfördes i Östergötland, Västerbotten och Skåne med privata arbetsförmedlingar. Rapporten är inte ett stöd för Centerns linje i frågan vilket förklarar varför den inte tas som intäkt från Olofsson och hennes nyliberala Centern.

I rapporten skriver man de privata arbetsförmedlingarna var något bättre på att förmedla jobb till utrikes födda men sämre på att få fram jobb till ungdomar. En skillnad mellan privata och offentlig arbetsförmedling var att den privata arbetsförmedlingen hade fler träffar med ”sina” arbetslösa än den offentliga arbetsförmedlingen.

En viktig skillnad är att den privata förmedlingen lade större kraft på ”billigare” insatser än den offentliga arbetsförmedlingen. Dvs. mer på coaching och jobbsökning medan utbildning och praktik fick betydligt mindre del av de privata arbetsförmedlingarnas verksamhet än hos offentliga AF.

Slutsats; med privata arbetsförmedlingar kommer utbildningsinsatserna och praktikplatser minska till förmån för new age och jobbsökning vid datorer. Detta är säkerligen ingen tillfällighet eftersom centern har uppfattningen att arbetslösa inte söker jobben som finns och det är önskvärt att det skapas en låglönearbetsmarknad som kan fungera som lönenedpressande på hela arbetsmarknaden.

Det finns brister hos AF, det är sant men att lösa dessa brister genom att kasta ut ungen med badvattnet är ingen lösning. Vi kommer att sakna både ungen och stå utan vatten i framtiden när arbetsmarknaden kräver allt större kunskaper av de arbetssökande.

Med Centerns förslag kommer Sverige allt närmare en anglo-amerikansk ”working poor”-arbetsmarknadsmodell där klyftorna mellan olika löntagare kommer att öka drastiskt. Det finns all anledning att tacka nej till både Centerns förslag och till en framtid där en stor del av löntagarna är förvisade till en otrygg och lågavlönad arbetsmarknad.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!