Skolpolitikens danse macabre

Skolpolitiken är något som inte borde vara en stridsfråga. Egentligen. För hur det än är så är skolan det som lägger grunden för framtiden. Det är i skolan där alla skall lära sig först det grundläggande; läsa, skriva och räkna och sedan och parallellt mer omfattande kunskaper för att slutligen ta sig an yrkes och högre utbildning.

Var finns ljuset i dagens skolpolitik?

Om detta borde det inte finnas, men frågan är en av de mest infekterade i svensk politik. Vi har sedan 1990-talet haft en politik som kan liknas vid talesättet att kasta ut ungen med badvattnet. Det vill säga den utveckling som den kommunala/offentliga styrda skolan inte klarade av på grund av byråkrati och ovilja att ändra det som var trots att det hade brister.

Nu var inte brister sådana att så drastiska lösningar som privatisering av stora delar av skolsystemet var enda lösningen. Få föreslog att ge lärare. Föräldrar och elever mer inflytande över hur skolan arbetade, inte på vad den lärde ut, utan svaret blev en marknadsliberal lösning där skolkoncerner kom att släppas in på en konstlad marknad.

I dag ser vi resultatet. Sjunkande kunskapsnivåer, kraftig segregering och inte minst instabilitet i skolsystemet. När enhetsskolan var en statlig angelägenhet hade svensk utbildning världsrykte, idag är det snarast med förvåning omvärlden ser hur svensk skola misslyckas med sitt uppdrag. Vi ser genom det så kallade fria skolvalet hur segregationen i svenska skolor liknar det i amerikanska skolor och Sverige har det mest avreglerade skolsystemet i världen förutom Pinochettidens chilenska skolsystem.

Och inte minst har vi sista dagarna sett hur stora koncerner går i konkurs som John Bauer. En instabilitet som innebär på kort sikt stora problem för drabbade elever och på lång sikt innebär att insikten att skolan inte är en kassako ens trots att staten garanterar vinsterna genom skolpengen.

Misstagen, medvetna eller inte, som när skolan kommunaliserades och friskolesystemet infördes har gett en skola som har hamnat i en negativ malström. Tyvärr vågar inte politikerna från socialdemokratin till vänster till högern sätta stopp för den för det svenska samhället djupt allvarliga situationen. Det enda partiet som gör ett motstånd är vänsterpartiet men med föga framgång även om en stor del av opinionen delar partiets kritik.

Skolpolitikens danse macabre kommer att leda till stora svårigheter i framtiden för utvecklingen till ett samhälle där kunskap och bildning blir allt viktigare för att hävda sig. Men vi får väl inhämta kunskaperna från Wikipedia och såpoperor då dessa är i varje fall lönsamma.

Tyvärr verkar vissa politiker inte ha kunskap och bildning som det viktigaste för ögonen utan vinst och marknadsliberalism istället. Tyvärr….

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Den självförvållade krisen i skolan

Debatten verkar aldrig ta slut. Och turär väl det. Ser man på hur skolan ser ut idag så är det uppenbart att den har blivit en lekplats för lycksökare som vill göra snabba pengar och inte mycket annat.

Den s.k. friskole”reformen” påstods när den infördes av Bildt-regeringen att vara för att skapa en pedagogisk konkurrans i skolan. Inte har det blivit så mycket pedagogikutveckling utan den enda utveckling har varit till segregering av skolsystemet där de bättre bemedlades och väl motiverades telningar garanteras höga betyg som ger inträde på de önskade skolorna och reserverar de ”bättre” jobben.

Vad vi har sett sedan 1990-talet är en skola i förfall där den viktiga sammanhållna skolan har splittrats precis som var syftet från högern och deras nyliberala ideologer.

De som fått ta smällen är de elever som behöver extra mycket stöd eller har särskilda behov. När skolan kommunaliserades fick det konsekvensen att klåfingriga kommunkamrerer satte gränserna för den offentliga skolan med en klåfingrighet av sällan skådat slag. Detta förutom att lärarnas status sänktes i ett slag.

Det vi ser idag med skattepengar som rinner ner i fickorna på anonyma ägare av bolag med säte i skatteparadis, kriminella som har funnit ett nytt sätt att tjäna pengar, betygsinflation till förmån för den övre medelklassens telningar och förfallet i den offentliga skolan är en konsekvens av Bildts friskolepåfund. Likaså den ålderdomliga kadaverdisciplinens skola med olika ”nyheter” från det nerbantade försvarets kaserner är detta. (Som den uppmärksamme läsaren noterar betecknar jag inte det som en reform då detta begrepp bör reserveras för något som blir bättre inte sämre.)

Jag har själv sett mina båda ungar göra sin skolgång under perioden med friskoleeländet och kan utan att ta till överord konstatera att skolan har successivt blivit sämre, lärarena har fått allt svagare villkor och har tappat motivationen i många fall inför den hopplöshet som vuxit sig stark inom skolan.

De tre ingredienserna av 68-årsgenerationens aningslöshet, kommunaliseringen och privatiseringsvågen av skolan har raserat den viktiga uppgiften skolan haft som lärosäte och sammanhållande kitt av samhället.

Den svenska skolans kris är till alla delar självförvållad, inget annat.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Köp och läs:

OBS!!! Ny och uppdaterad upplaga!!

”Arbetarrörelsens kris – mellan reformism och marknadsliberalism” av Ingemar E. L. Göransson

Beställ den från Ord & Kulturs Förlag till förlagspris 150 kr (inkl. moms) plus porto.

För ytterligare information se här.

Maila din beställning till ordochkultur@telia.com

En klassamhällets skola

Författarens skolkort ca 1960. (Fotograf okänd)

I en rapport från SCB som Lärarnas Riksförbund (LR) har beställt konstateras att elever från höginkomstfamiljer har genomsnittligt bättre betyg än elever från mer påvra ekonomiska villkor.

Namnet på LR:s rapport är talande för det klassamhällets skola vi har i Sverige; Rika barn lära bäst?. Den s.k. valfriheten med alltfler friskolor har gjort att dessa skillnader har ökat genom att det fria skolvalet har ökat skillnaderna.

LR:s ordförande Metta Fjelkner säger också att resultatet visar att alla föräldrar inte har möjligheten att vara aktiva väljande föräldrar. LR ifrågasätter också om det är så klokt att låta kommunerna ha ansvaret för skolan, utan menar i praktiken att staten åter tar över ansvaret för skolan.

Ylva Johansson (S) menar att orsaken är den ökade segregationen i samhället medan Jan Björklund menar att svaret ligger i för lite krav på eleverna från de fattigare hemmen.

För min del menar jag att varken Johansson eller Björklund ger en nöjaktig förklaring eller recept på hur problemet som Fjelkner pekar på.

Själv har jag erfarenhet av hur grundskolan och gymnasiet fungerar med sammanlagt 24 år plus mina egna år som elev som jämförelse. Dvs. den tid som mina ungar gått igenom den svenska skolan. Jag kan knappast säga att jag är imponerad av deras skoltid och den pedagogiska förmåga som har uppenbarats under dessa år.

(Inte heller var den gamla kravskolan något positivt för arbetarungar som undertecknad – med hälsning till Björklund.)

Det har varit för många oengagerade lärare som har uppträtt som om att deras yrkesval har haft främst tre skäl; juni, juli och augusti. Det har varit för mycket av ”same presidier as last year” och mycket lite av pedagogik som gynnat de missgynnade elevernas möjligheter.

En del går säkert att förklara med att kommunerna i sin besparingsiver behandlat skolan som vilken kommunal verksamhet likt vatten och avlopp. Fjelkner påpekar också att vi har fått 290 olika skolsystem i stället för ett.

Vi har den skola vi förtjänar, men inte den vi behöver och som eleverna förtjänar. Beslutet om kommunalisering var ett misstag, men även de brister i skolans abdikation som fostrare, men det löses inte med Jan Björklunds ökade skillnader och militära ordning.

Men den främsta orsaken till problemen som LR:s rapport pekar på är den s.k. friskolereformen – där vi numera har minst två, tre parallella skolsystem där de rika barnens föräldrar kan välja de bättre skolorna medan arbetarklassens ungar får acceptera nedgångna utslitna och oengagerade skolor i kommunal regi utan resurser.

1990-talets politik kommer alltså åter och biter oss i baken med full kraft likt en ilsken byracka. Nyliberalismens experiment har fått önskat resultat en skola för de som redan är etablerade medan arbetarklassen får betala med sämre möjlighet till utbildning och framtid.

Det vore bättre att diskutera detta istället för att likt Johansson säga självklarheter och Björklund ropa på militär disciplin.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Reserverat: MVG till friskolornas elever

Friskoleeländet har fått en oväntad snyting de senaste dagarna. Det som i går kallades betygsinflation på DN:s debattsida är egentligen en bekräftelse på vad friskolorna (eller rättare privatskolorna) har gett för effekt.

Förutom att de gynnar de som redan har de bästa förutsättningarna i form av föräldrar med högre utbildning och läspremierande hemmiljö så får de uppenbarligen de högsta betygen lättare vilket leder till att de får förtur till högre utbildning.

Men inte bara det. Privatskolorna vet att de måste vara ”bättre” för att få del av våra skattepengar i form av skolpeng; de måste ”leverera” högre betyg för att vara attraktiva för de eventuella ”kunderna”. Kan det bättre illustreras hur skolan har blivit en affär bland andra tack vare friskole-, förlåt privatskoleeländet.

Skolan kan vara ett verktyg för social ingenjörskonst. Skolan kan bryta ner klyftor mellan barn och ungdomar från olika delar av samhället; från olika klasser och skikt. Här kan direktörens barn träffa och lära sig respektera ensamma mammans eller den fattige immigrantens barn och givetvis vice versa.

Men friskolan, privatskolan, lägger grunden och fundamentet för klasstrukturer som blir allt mer stelnade – var och en vid sin läst; var och en på sin plats och de tu skall aldrig mötas.

 

“…högerns fiasko

bekräftas av

betygsinflationen…”

SvD är idag orolig för att betygsinflationen skall bli ett argument för vänster som man säger. Visst det är ett utmärkt argument mot friskole-, privatskolemarknaden. Men det är också en anledning att ompröva skolpolitiken som inte satte kunskap främst alla gånger och där många ungar inte fick eller får det stöd de behöver för att klara sin utbildning. Betygsinflationen är ett bland många andra argument för en sammanhållen skola som är samhällets ansvar och där varande unge skall vara garanterad en god utbildning.

(DN:s kommentar på sin ledarsida är obetalbar och nonchalans i sin konsekvens: ledarskribenter skriver under rubriken “Illusorisk rättvisa” att alla elever inte kan få de bästa kamraterna och det är inget att sträva efter rättvisa betyg. Tydligare kan inte klassintresset från skrivkulin på DN illustreras – de höga betygen till “rätt” elever. Kort sagt, livet är orättvist och så länge det är orättvist mot underklassen så är det bra.)

Socialdemokraterna har sin bästa möjlighet på årtionden att återupprätta en skola som både lär ut, garanterar allas lika möjlighet att förverkliga sina drömmar och att bryta ner de ökade klassklyftorna.

Skoldebatten har hamnat i fel spår då den koncentrerat på betyg eller inte betyg. Skoldebatten måste handla om hur våra ungar ges den kunskap de förtjänar och behöver. Att den måste mätas är självklart och då är betyg ett verktyg för detta. Det kan inte vara fel att ge den informationen till eleven och föräldrar.

Men man måste vara medveten om att högerns klasskola vill se till att de höga betygen inte får hamna i långtbortistan utan skall vara ett privilegium för deras ungar. Detta förstärker privatskolorna med den betygsinflationen. Friskolorna blir helt enkelt ett verktyg för ett fortsatt och än mer cementerat klassamhälle.

Varken högerns klasskola eller 68-vänsterns skola där kunskap fick stå tillbaka för annat är alternativet. Högerns fiasko som bekräftas av symptomet betygsinflation måste mötas, inte med 70-80-talens skola, utan en skola där våra ungar får den kunskap de behöver och där det inte spelar någon roll om du kommer från akademisk eller knegarmiljö. Den politiken måste formuleras för de nämnda alternativen är precis lika usla oavsett om de formulerats av Björklund eller någon flumpedagog från det mörka 70-talet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Tjuvlyssnat

Jag råkade häromdagen avlyssna ett samtal, helt ofrivilligt faktiskt men ändå, mellan två partistrategier på den borgerliga sidan. Den ene var inte olik moderaten Schlingmann och den andre en snärtig nyliberal tjej från Stureplan tillika centerpartist som jag inte kunde jag identifiera men hon lät lite norrländsk i idiomet.

 (Författarens skolkort anno 1961)

De satt där på mitt stamlokus och funderade över sina framgångar. De skröt men vad de sa var faktiskt så intressant att jag inte kan låta bli att dig som läsare inte få ta del av det. Redan min gamla mor sa att man inte skulle tjuvlyssna men i det fallet var det omöjligt att inte göra det.

Det var den Stureplanska centertjejen som började samtalet med en fundering.

- Det var jäkligt bra hur du lyckades lura sossarna med deras egna argument. Men hur fasen kunde du komma på att skolan var deras svaga punkt?

- Det var väl inte så svårt, vanligt folk vet ju att för att klara sig måste du ju kunna skriva och läsa. Helst måste du kunna räkna hur ska du annars kunna kolla din lön eller hålla ordning på räkningarna när du ska betala. De flesta, även sossar, är ju föräldrar och de vill ju veta hur det ligger till med deras i och för sig obegåvade telningar. De vill ju veta om ungen hänger med i skolan. Inte fan vill de vänta till det är försent när de gått 7 och ½ år och är mitt i högstadiet och då är det försent.

- Kära du, betyg har vi lyckats få bort som kunskapsmått. Vi fixade ju så att de blev mått på uppnådda mål. Du vet ju våra kära välutbildade socionomer och pedagoger tog ju bort betyg under 70-talet.

- Visst faan var det bra. Det gjorde ju att vi kunde komma till makten 2006 genom att vinna över arbetarföräldrar som ville ha lite koll på vad deras ungar kunde.

- Ja, du menar att nu ska vi tillbaka till gamla skolan där kunskap var det viktigaste?

- Nej, nej nej du fattar inte. Vi skapar nu en skola där arbetarföräldrarna tror att det är kunskap som är målet. Nej, vad vi gör är att vi fixar en skola där vi en gång för alla sätter folk på plats där de hör hemma!

- Nu förstår jag inte. Du menar att med betygen blir kunskap det viktigaste.

- För våra barn ja, de andra ser vi till att sortera bort så snart det går och ser till att trälarna och tjänstefolket som jag brukar säga hålls på plats.

- Hmmmm…..Nu får du allt förklara närmare.

- Kolla nu, genom att vi redan inför högstadiet ser till att arbetarungarna riktas in mot yrkeslinjer och de bildades barn får förtur, vart fall i praktik, till teoretiska och sedan akademiska utbildningar håller vi packet borta. Sedan har vi ju sett till att det inte går att komma tillbaka även om man vill till utbildningssystemet genom att vi skrotar vuxenutbildningen. Om man inte betalar för sig förstås, vi får inte omöjliggöra en affärsmöjlighet.

- Smart. Det innebär att dumskallarna stoppas och skulle de mot förmodan skulle försöka komma tillbaka till utbildningsväsendet får de pröjsa. De bli ju dubbelt blåsta! Fan, vad du är smart. Men hur i helvete kunde det bli så här jäkla bra för sossarna hade ju utbildning och kunskap som sitt mål en gång i tiden; Per-Albin, Tage Erlander och även Palme tjatade alltid om det.

- Jo, vi släppte ju lös 68:orna i kanslihuset och departementen. De såg ju till att få stopp få sådant jämlikhetstjafs genom att upprepa sitt mantra; ingen får pekas ut; ingen är bättre än någon annan; att ställa krav på kunskap i skolan är diskriminerande osv. Fan de lyckades, mycket bättre än vad man kunde hoppas.

- Så du menar genom det kunde vi vinna valet 2006 för att arbetarföräldrarna hade genomskådat 68:ornas skola, gav sossarna skulden och köpte majoren Björklunds skolpolitik; med ordning, reda och kunskap.

- Visst, men det får de inte utan de får bara ett sjuhelvetes sorteringsverk och vi vinner valet 2010. Dubbelt blåsta igen!!

- Gud vad vi är smarta!!

Text: Ingemar E. L. Göransson