Är demokratin död?

Det är inte utan att man känner en viss olust inför efterspelet till den socialdemokratiska partikongressen. Inte för att besluten på den blev särskilt märkliga utan var ganska givna då partiet och framförallt partiledningen ville inte för sitt liv få en oenig kongress uppvisad för samlade media.

Symtomatiskt när man gick runt på kongressområdet var det marknadsgyckel som förekom. Det var tydligt att ”marknaden” numera dominerar tillställningar som demokratiska partiers kongresser. Här fanns allt ifrån lobbygrupper för fler och mer långtgående avregleringar till andra nasare av olika mer eller mindre suspekt slag. Allt enligt principen det finns inget som inte går att sälja med mördande reklam.

De folkrörelser som facket och nykterhetsrörelse eller vad det kan vara drunknade i marknadsgycklet.

Själv var jag på plats för att som producent tillsammans med Verdandi introducera den nya uppsättningen av Roland Jansons pjäs om alkoholens förbannelse för arbetarklassen: ”Bänken”. Vi lyckades faktiskt fånga uppmärksamheten under några korta minuter vilket får ses som en framgång om än tillfällig.

I dagens edition av den lokala dagstidningen här i Östergötland ”Östgöta Correspondenten” för på ledarsidan ett resonemang om folkrörelsedemokratins död. Och man kan ju tro att i denna mediafixerade och marknadsliberala epok vi lever i har folkrörelserna tappat sin betydelse. Nog har de trängts tillbaka för mediautspel och räddhågsenhet att tappa marginalväljare som måste hållas på gott humör.

Men jag tycker inte den berättigade frågan om folkrörelsedemokratin ställs rätt. För är det inte så att folkrörelsernas tillbakagång och då främst de politiska partierna som tappat en stor del av sina medlemmar beror inte på en allmän besvärjelse om ”samhällsutvecklingen” för den kan vi styra över om vi vill utan mer på att våra politiker har frivilligt valt att minimera folkrörelsedemokratin, dvs. partierna har valt att lämna medlemmarna som ett besvärligt element bakom sig för att koncentrera makten och därmed ”demokratin” i en elits händer.

Detta fött ur idén att politiken, dvs. samhället, har blivit så komplext att vanliga medborgare inte förstår sitt bästa. Inte kan man begära att den rådande ortodoxin där idéer om normpolitik, jämviktsarbetslöshet, marknadens dynamik, incitament för arbete inte får eller kan ifrågasättas och inte begäras förstås av medborgarna då de har fullt upp med att arbeta och få ihop ”livspusslet” som man uttrycker sig i sin von oben-attityd.

Att vara folkvald har blivit en karriär och då vill givetvis man som politiker och makthavare inte tappa sin ofta väl tilltagna försörjning för något så simpelt som folkrörelsedemokrati, dvs medborgarnas direkta inflytande på politiken.

Låt mig exemplifiera: (S)-kongressen antog en ”kompromiss” vad det gäller vinster i välfärden, men fortfarande visar opinionsundersökningarna att över 60 procent av väljarna är motståndare. Logiskt sätt skulle beslutande politiker fatta beslut som tillfredsställde folkviljans majoritet men eftersom, med politikernomenklaturan utgångs- och ståndpunkt så begriper inte medborgarna sitt bästa och därmed beslutar man utifrån sin ”verklighet”, inte utifrån folkviljan.

Är folkrörelsedemokratin död, både ja och nej. Det beror på medborgarna och deras egen aktivitet och vilja att påverka och delta i beslutsprocessens demokratiska utveckling. Kan vara så att dagens partier inte förmår att anpassa sig till medborgarna men då får väl medborgarna byta ut partierna mot andra. Det är inget märkligt, partier kommer och går även om Sverige haft ett osedvanligt stabilt partiväsende. Men inget är huggit i sten. Medborgarnas deltagande i demokratin är viktigare än partiapparaternas överlevnad. Det är helt enkelt demokratins kärna – folkväldet, inget annat.

Text och foto: Ingemar E L Göransson

Varför jag betalade in min medlemsavgift till (S)

Jag betalade in min medlemsavgift till det Socialdemokratiska Arbetarepartiet idag. Det skedde efter en viss tveksamhet, men till sist och efter mycket inre debatterande och värderande såg jag ingen annan väg än att betala.

Jag är kritisk till mycket av den politiska utveckling som skett sedan 1990-talet med en socialdemokrati som har gått mot mitten och där partiets två huvudsakliga tendenser (observera jag skriver inte falanger) har kommit ur balans med varandra. De två tendenserna har funnits i partiet ända sedan dess bildande men hållits i balans med varandra tidigare. Det har inneburit att de senaste årtiondena den mer liberalt influerade delen av partiet har fått dominera medan den mer socialistiskt reformistiska har trängts undan. Det har också inneburit att löntagarperspektivet och löntagarintresset har mistat mycket av sin roll som likare för partiets politik sedan 1990-talet.

Det här är inget unikt för Sverige utan har varit en Europeisk tendens alltsedan muren föll och exemplet med ett annat ekonomiskt system i existens försvann. Socialdemokrater var inga anhängare av sovjetsystemet, men bara dess existens hade stor betydelse bara genom att finnas då det visade på att man kunde faktiskt organisera ett samhälle på annat sätt än det vi ser idag.

Nyliberalerna har tagit över den politiska diskussionen, deras agenda gäller och vi ser hur det påverkat socialdemokratin också. Idag rör sig socialdemokratiska politiker mellan Svenskt Näringslivs intressen efter att ha lämnat riksdagsplatser och ministerposter. Vi ser hur det fackliga inflytandet har minimerats och vi ser en politik som i mångt och mycket är bara lite mer anständig än högeralliansens politik.

Privatiseringar, förödd infrastruktur, försvagade fackligt inflytande, sänkta skatter som undergräver den kollektiva välfärden och så vidare. Det är mycket som gått fel, den nyliberala revolten har skadat även socialdemokratin in i själen. Vi ser hur ståndpunkterna inom partiet står i harnesk med varandra vad det gäller vinstuttag inom välfärden för att ta ett exempel. Vi ser också hur storstadsdominansen (läs Stockholm) präglar partiet och maximerandet av röster gör att partiet de senaste valen valt att anpassa sig till storstadens marginalväljare från medelklassen och samtidigt kommit att överge kärnan i partiet arbetarna, löntagarna i övriga landet.

Logiskt sett kan man tycka, och det finns säkert många som läser detta tycker, att jag borde lämna socialdemokraterna. Men det vore fel, det vore fegt och det vore att låta konflikträdslan finge råda för jag tror på den reformistiska socialismen. Jag är övertygad om att den som en gång kunde förändra Sverige från ett av de fattigaste länderna i Europa till en välfärdsstat av sällan skådat slag kan än en gång göra detta.

Men det kräver förändring. De urgamla tankarna numera i nyliberal tappning där individ ersätter kollektivet, där vinsten är viktigare än samhällsintresset, där privatintresset har företräde framför de som behöver samhället mest, där ökade klyftor är naturligt istället för jämlikhet, där egoism slår ut rättvisan. För vem kan göra den skillnaden. Ingen, vad jag kan se förutom en socialdemokrati där balansen mellan de två tendenserna återfinns och samhällsbygget kan återupptas.

”Man besegrar inte en filosofi genom att förklara den oriktig” skrev Friedrich Engels en gång. Vi besegrar inte marknadsliberalismens skadeverkningar på samhällskroppen med att förklara den oriktig eller bara oklok. Vi utrotar inte orättvisorna bara genom att förklara dem oriktiga. Vi gör det bara genom att ta kamp mot dess uråldriga idéer och åter bygger samhället så att alla får plats i dess finrum. Diskussioner, samtal, idéutbyte och politisk aktivitet är den enda vägen.

Därför betalade jag min medlemsavgift till det Socialdemokratiska Arbetarepartiet i dag, på nytt och som så många gånger förut.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Håkan Juholt, här är din utmaning

I morgon börjar den extrainkallade socialdemokratiska partikongressen och förväntningarna på den nye partiordföranden Håkan Juholt är mycket stora.

Under de sista veckorna har jag fått mail, telefonsamtal och träffat många socialdemokrater runt landet när jag varit ute och föreläst om min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” och alla visar upp en spänd och positiv förväntan.

Kongressen som börjar som sagt i morgon blir förhoppningsvis den slutgiltiga punkten för den sorgesamma politiska period i arbetarrörelsens historia där den s.k. tredje vägens politik var allenarådande och kallades New Labour. Slut men inte på något sätt sorg eller saknad.

Förväntningarna är på att Juholt skall kunna återge socialdemokratin sin samhällsförändrande kraft och han skall kunna formulera den reformistiska politiken för 2000-talet.

Behoven är enorma, utmaningarna oräkneliga och möjliga obegränsade. Olof Palme sa en gång att politik en fråga om vilja och det är en sanning som står sig även 2011.

Håkan Juholt och alla ni andra i den nya partiledningen här är några av de frågor som ni måste möta och ge ett nöjaktigt svar för att vinna medborgarnas förtroende.

Den över allt överskuggande utmaningen är att återupprätta en full sysselsättning. Politiken måste bli att alla har rätt tull ett arbete inte en skyldighet som den borgerliga arbetslinjen formuleras. Arbete åt alla är grundbulten för ett rättvisst och solidariskt samhälle. Det ger också resurserna för att upprätthålla en välfärdsstat värd namnet.

Arbetsmarknaden fungerar inte på ett nöjaktigt sätt idag. En del, låt vara majoritet, finns på en arbetsmarknad med kollektivavtal och förhållande ordning och reda. Men ungefär tio till tjugo procent verkar på en arbetsmarknad utan verkliga rättigheter, oklara avtalsvillkor och i sak rättslösa. Förmår inte de fackliga organisationerna lösa detta måste lagstiftning tas till för att komma till rätta med orimligheterna.

Skolan, den borgerliga lekstugan, har visat sig vara ett haveri. Segregationen mellan eleverna går allt tydligare efter klassmönster och kunskapen har inte satts i centrum utan snarare är det betongdisciplin. Den sammankittande enhetsskolan har blivit en skola för dom och vi vilket är orimligt. Eleverna röstar nu med fötterna och vägrar söka yrkesprogrammen vilket måste ses som en sund protest.

Välfärden måste återupprättas. Det är inte acceptabelt att människor i ett samhälle som vårt skall kunna åka den sociala utförskanan från ett gott liv med arbete och hus och hem till rännstenen och fas 3 låglöneslaveri. Sjukförsäkringen, a-kassan och andra delar av välfärden måste återupprättas till en socialt försvarbar nivå.

Behoven inom infrastrukturen är enorma. Ta fram ett program för långsiktiga och omfattande samhällsinvesteringar, åternationalisera infrastrukturen viktigaste områden där marknaden så skändligen misslyckats.

Håkan och alla ni andra ge oss framtidstron åter. Formulera den moderna reformistiska utopin, du kan göra det! Förväntningarna är enorma på dig, men låt dig inte skrämmas av det utan se det som ett stöd i samma omfattning – återvinn reformismen!

Text: Ingemar E. L. Göransson

 ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” beställes enklast från ordochkultur@telia.com och kostar 150 kr plus porto/packning. Bokhandelspriset är ca 235 kr.

Mot Mittens Rike

Den socialdemokratiska partikongressen är över. Den tysta kongressen skulle man kunna säga. I varje fall är mitt intryck att det har varit ganska lite folk på kongressen och debatterna har varit förhållandevis tama.

En konsekvens av kongressen är att det är spretar åt flera håll. Kongressen sa exempelvis ja till vinst inom välfärdssektorn, dvs. vänstern inom partiet fick inte kongressen med sig på sitt krav på stopp för vinstuttag inom skattefinansierad verksamhet. Det innebär att det även är i fortsättningen okay att skattebetalarna transferar pengar från skatten till privata plånböcker. På inget annat sätt kan den kompromiss som Ylva Johansson fick igenom som innebar att ett vagt ”kvalitetskrav” för att pengarna inte skulle hamna i händerna på privata spekulanter.

Också det närmast devota hyllandet av småföretagare och småföretagen kan enbart ses som ett fortsatt sväng i högerfilen.

Å andra sidan det förekom en del vänsterretorik men helheten är att (S) fortsätter i o m Mona Sahlins seger på kongressen, för utan tvivel så vann hon kongressen, i riktning högerut och mot Mittens Rike.

 

“..vart tar hemortsadressen för den traditionella socialdemokratiska väljaren vägen i kalkylen…”

 

Om detta innebär ett steg framåt är tveksamt i varje fall sett ur ett ideologiskt socialdemokratiskt perspektiv – det liknar mer en bekräftelse på att partiet i nuläget hör hemma inom den euro-socialdemokratiska tradition där pragmatism får vika för ideologi.

Kongressen konfirmerade också samarbetet med (MP) och även (V). Men man kan undra hur länge (V) kan orka klara sin egen mer vänsterinriktade opinion när (S) närmar sig de facto (MP). Vad som är ett problem är att kongressen trots sin enighet lämnar sin vänstra flank och inte minst sina vänsterväljare utan hemvist. Det är möjligt att partiet i o m kongressens enighet kommer att tilltala mer medelklassen i storstäderna men vart tar hemortsadressen för den traditionella socialdemokratiska väljaren vägen i kalkylen.

Det viktigaste budskapet var kongressens enighet och siktet som är inställt att slänga ut högerregeringen från Rosenbad. En god början – ideologin får rörelsens ta i nästa steg.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson