Först som tragedi, sedan som fars

”Arbetarpartiet var förknippat med de fattiga, de arbetslösa, de gamla, de sjuka, de handikappade, pacifisterna, invandrarna, minoriteter och fackföreningar och det här var djupt oroande. De konservativa verkade uppfattas som de som de allas intresse för ögonen inklusive de de rika. Arbetarpartiet uppfattades som gårdagens parti.

Vad som behövdes vad det gällde partiets ledarskap var beslutsamhet, tuffhet och ledning; folket vill ha en tuff person vid rodret. Det är vad ledarskap är om. Vem ska vara Ledaren och hur ska den se vara?

Det var ett thatcheristiskt argument som vi fick oss presenterat; ”Ni måste bli mer som Reinfeldt om ni vill vinna”.”

(Arkivbild)

Det här är inte hämtat från exempelvis Primes val”analys”. Istället för Reinfeldt ska det stå Thatcher och orden är skrivna av den brittiske Labourlegendaren Tony Benn i hans dagbok (en fascinerande läsning f. ö. ).

Det är Benns beskrivning av den rapport som Labour fick den 24 mars 1986 av konsultföretaget ”Shadow Agency”. Likheterna är minst sagt slående med dagens svenska socialdemokratiska debatt.

Hur var det Karl Marx sa så träffande en gång; ”Hegel gjorde någonstans den anmärkningen, att alla stora världshistoriska händelser och personer så att säga förekommer två gånger. Han glömde att tillfoga: den ena gången som tragedi, den andra gången som fars.”

Benn avslutar sin dagboksanteckning med orden:

”Jag gick ut och mådde fysiskt illa; jag skojar inte, jag mådde verkligen dåligt, för om det här är vad Labour-partiet är nu vill jag inte ha något som helt gemensamt med det.”

(Hämtat från Tony Benns ”The Tony Benns Dairies 1940-1990” Arrow Books London 1995, sid 583, min översättning)

Kommentar:

Tony Benn ( född 1925) var framträdande labourpolitiker och parlamentsledamot, minister m.m. i 50 år. Han gjorde sig känd som en brilliant retoriker och en av Thatchers absolut skarpaste kritiker. Han lever fortfarande och gör sporadiska inhopp i den politiska debatten i Storbritannien.

Text: Ingemar E. L. Göransson

En stor reformistisk potential

Finns det en potential för en reformistisk politik i dess rätta betydelse? Finns det i samhället och bland medborgarna t.o.m. en acceptans av en politik som bygger på solidaritet och rättvisa. Jag menar att det är så men vad som det inte finns stöd för är en politik där skatten försvinner in i ett svart håll av byråkrati och maktspel.

För en tid sedan publicerade Demoskop en undersökning som innebär att 57 procent av de tillfrågade anser att det stämmer helt eller bra att ”det är viktigt att utjämna ekonomiska skillnader mellan människor” och det är enbart 12 procent anser att ”stämmer dåligt eller inte alls”.

I samma undersökning uppger också 58 procent att socialdemokraterna är deras förstaval som parti om partiet uppfyller förutsättningen att de har en partiledare man hyser förtroende för och för en politik som ”gynnar”.

Inte nog med det. I en undersökning som publicerats i helgen ”Välfärdsopinion 2010” från Umeå Universitet är stödet för ökat skatteuttag till välfärdssektorn tydligt.

På frågan ”kan du tänka dig att betala mer skatt om den går till….” svarade väsentligt fler än 2002 att de var beredda att betala mer skatt om den gick till välfärdssektorn.

	Ja, 2002 i %	Ja, 2010 i %	Ökning i %
Sjuk- och hälsovård	65	75	15,4
Stöd till äldre	60	73	21,7
Stöd till barnfamiljer	39	51	30,8
Socialbidrag	25	40	60
Skolan	61	71	16,4
Sysselsättningspolitiska insatser	31	54	74,2

Källa: Välfärdsopinion 2010, Umeå universitet (TT)

Vad kan man dra för slutsatser av allt detta. Jo att det är en myt att socialdemokratin inte skulle kunna driva en socialdemokratisk politik. Att skatteviljan är lägre nu än tidigare, tvärtom om man ska döma av rapporten ovan.

Likaså är att det finns en acceptans för en ökad en jämlikhetspolitik men också en politik som innebär att det finns stöd för att utjämning mellan olika skikt och grupper i samhället.

Stefan Svallfors som är ansvarig  för ”Välfärdsopinion 2010” konstaterar att stödet för välfärdsstaten är stabilt, t.o.m. ökande sett från 2002.

Han säger vidare att – “Jag tror att folk i största allmänhet inte ser någon större skillnad mellan de största partierna”. Svallfors tror istället att det var andra saker som avgjorde valet i september.

Vad som behövs är en tydlig socialdemokrati som vågar föra en socialdemokratisk politik. Och här kanske problemet ligger, förmågan och viljan saknas hos en ideologisk vilsegången socialdemokratin för att tala med professor Johan Hinnfors i Göteborg.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

I väntan på Godot

I Samuel Becketts pjäs ”I väntan på Godot” sitter de tre huvudpersoner och väntar på ”Godot”. Vem eller vad ”Godot” är upp till betraktaren, döden, Gud eller…

Just nu sitter det socialdemokratiska Sverige och väntar på…”Godot”… Är han eller hon den efterlängtade eller fruktade som skall uppenbara sig. Blir det befriande gudomliga väsen eller är det partiets död som väntan är för.

Framgångs(S)aga

Det socialdemokratiska partiet som jag är uppväxt med och levt med är idag i djup kris. Troligtvis så djup kris att den är jämförbar den kris partiet gick igenom när valet stod mellan reformism eller revolution efter den ryska revolutionen 1917. Partiet klarade krisen och kom då igen och blev bärare av en total samhällsförändring som skedde under de ”statsbärande” under åren 1932 – 1988.

Skälet till framgångssagan låg i att partiet kunde vinna förtroende för en politik som både var reformistisk i betydelsen att den förändrade samhällets struktur och satte spår i människors vardag. Helt enkelt, den socialdemokratiska politiken förbättrade tillvaron för det stora flertalet samtidigt som politiken undanröjde orättvisor på ett sätt som inte ”straffade” de som redan hade det bra.

Det här var den verkliga ”tredje vägens” politik; de som var längst ner på samhällsstegen fick det allt bättre medan de som var högst upp blev kvar samtidigt som övriga närmade sig i levnadsförhållanden. Kort sagt, alla fick det bättre ingen fick det sämre.

New Labours ökenvandring

Dagens s.k. New Labours ”tredje väg” går den andra vägen och menar att samhället behöver större klyftor för att delar av samhällets medborgare inte är förtjänta eller möjliga att lyfta för att om det sker så kommer de som är längst upp på stegen att tappa intresset för att bidra till samhällsutvecklingen. Kort sagt, en politik för att sparka neråt inte lyfta uppåt.

Vi har sett hur detta har lett den europeiska socialdemokratiska rörelsen ut i ett tröstlöst ökenlandskap där politiken rinner likt sanden genom fingrarna medan högern skördar frukterna i oaserna.

Det är den krisen som nu slagit med all kraft till mot socialdemokratin i Sverige. Det är en kris som har sin grund i partiets ideologiska vilsenhet efter 30 år av påverkan av nyliberala tankesmedjor och ideologisk krigföring mot grundläggande socialdemokratiska värderingar. Striden står mellan nu liksom 1917 mellan reformism eller revolution, dock en revolution med nyliberala förtecken.

Personer eller Godot

Personer är aldrig oersättliga, men de är individer som är bärare av idéer. Det är tydligt nu när socialdemokratin fortsätter sin interna debatt om ledarskapet och om vem skall leda partiet. Det finns många som vill komma med goda råd, allt ifrån högerdebattörer som ger rådet ”mer av det” som ledde till två valkatastrofer till ultravänster som de gamla stalinisterna i Kommunistiska Partiet som med sedvanlig säkerhet upprepar sina vanligaste teser.

Egentligen än värre då partiet tappat i varje val efter 1982 i förhållande till föregående val med två undantag; missnöjesvalet med Bildt 1994 och taktikvalet 2002. Det innebär att partiet har försvagats de senaste sex av åtta allmänna valen. Det är också samma period som präglas av socialdemokratisk ”nyorientering” mot medelklassen. Det försvaras ideologiskt med att industrisamhället är över och världen är på väg in i det s.k. IT-samhället, informationssamhället och servicesektorn är den växande delen medan som sagt industrin minskar i betydelse.

Felaktig samhällsanalys

Det finns flera fel i beskrivningen. Industri är fortfarande ryggraden i samhället, dvs. varuproduktionen är det centrala i den moderna mogna kapitalismen, men genom de enorma rikedomar som skapas uppstår behovet av olika former av serviceproduktion. Men det betyder inte att det är här i servicesektorn som de framtida rikedomarna skapas utan det är fortgent i industriproduktionen.

På Skärblacka pappersbruk producerar idag hälften så stor arbetsstyrka mångdubbelt mer än vad som var fallet för bara 10 år sedan. Att producera en modern bil kräver bara en mindretal i arbetstimmar än vad som var fallet på exempelvis Volvo 140-seriens tid.

Det är i den här miljön som nu ett ideologiskt vilsegånget socialdemokratiskt parti skall välja inriktning. Under den ”statsbärande” perioden var partiet ett arbetarparti som attraherade även stora delar av medelklassen. Numera är arbetarklassens förtroende för partiets förmåga att driva en politik i arbetarklassens intresse grundligt undergrävd.

Självförvållat, ja – skadan som att köra över den egna opinionen och ansluta Sverige till EU, accepterandet av Maastrichtavtalet med jämviktsarbetslösheten som grundprincip, avregleringar och privatiseringar parat med en identitetspolitik har blivit viktigare än massarbetslöshet, försämrad arbetsmiljö, laglöshet på servicearbetarnas arbetsmarknad, oförmåga att se proletariseringen av tjänstemannasektorn – allt detta tillsammans med att medelklassens betydelse, speciellt den urbana medelklassen grovt överskattas både som politisk kraft och i ekonomisk betydelse.

I väntan på Godot

För ögonblicket är det bilden att socialdemokratin väntar på Godot. Inte den Godot som Beckett sannolikt tänkte på – socialismen- utan den Godot som är frälsaren av det socialdemokratiska partiet i dess ideologiska vilsevandring. Den Godot som ska frälsa partiet kommer inte och inte likt en kejsare i en skinande rosa bil färdas genom minoritetsfrågornas land i tron att detta är arbetarklassens viktigaste terräng. Nu hjälper därför inte längre förböner eller tända gravljus heller.

Icke-frågor och identitetspolitik löser inte socialdemokratins ideologiska vilsenhet utan partiet måste söka tillbaka till sina politiska rötter som ett parti för arbetarklassen som förmådde vinna även medelklassens gillande och kapitalets respekt.

Goda råd

En av de som utpekas som denne Godot är Veronica Palm skrev med adress till den dåvarande partiledningen 1998 att ”det är dags att börja lyssna på vad den socialdemokratiska arbetarrörelsen tycker” och konstaterade ”att vara världsmästare i budgetsanering räcker inte” och gav rådet att ”börja lyssna till vad hela arbetarerörelsen vill och forma politiken utifrån folkets vilja till förändring och förbättring.”

Vad Palm tycker idag vet jag inte, men det är aldrig försent att ta goda råd, eller hur?

Text och foto. Ingemar E. L. Göransson

Den första dominobrickan har fallit

”Högt spel i storsta´n” skulle kunna vara titeln på en kioskdeckare från Manhattandeckarnas gyllene årtionden. Nu är det tyvärr inte det utan en adekvat beskrivning på vad som just nu sker inom socialdemokratin. Efter att Mona Sahlin i veckan ställde hela VU och styrelsens platser till förfogande så har inbördeskriget och kattrakandet om makten och härligheten ställts på sin spets.

Nu sitter alla och passar för ingen vill hålla i kvasten när uppgörelsen med blanka vapen på Storgatan, (läs Sveavägen) skall ske. Den som satsar fel kan riskeras att dra med i fallet. Saken är att Sahlin hade helt enkelt inget val efter SSU:s krav på styrelsen att avgå, men som den maktspelare Sahlin är försökte hon skjuta upp det ofrånkomliga, och givetvis rädda sin egen ställning, att huvuden kommer och måste rulla för att partiet skall kunna gå vidare.

Nu vet vi att det inte lyckades utan Sahlin meddelade sin avgång nu på söndagseftermiddagen. Nu vet vi att Sahlin avgår på kongressen i mars och därmed blir hon också en vad i USA kallas en ”lame duck”. Hon kommer inte att kunna göra något utan blir sakernas tillstånds fånge. Det innebär också att partiet inte kommer att kunna driva någon som helst trovärdig och kraftfull oppositionspolitik under det närmaste halvåret.

Problemet är inte att det kommer att skördas offer som i alla krig utan att politiken inte blir fokus nu utan makten det primära. Det är olyckligt för partiet, för arbetarrörelsen och för framtiden. För naturligtvis är det så att politiken inte svävar i intet utan har sin koppling till personer och individer. Sanningen är att Mona Sahlin och huvuddelen av den sittande ledning på Sveavägen, men även den nuvarande LO-ledningen sammanknippas numera genom den osjälvständiga roll den intaget i förhållandet parti och Landsorganisationen med 1990-talet och politiken som fördes i regeringsställning då.

 

“…socialdemokratiska partiets extrakongress måste leda till en extrakongress för LO…”

 

Göran Perssons ”New Labour”-inspirerade politik är också per definition Sahlins politik. En politik som 1996 års LO-kongress gick mangrant ut och demonstrerade emot. Och genom att LO under Wanja Lundby-Wedin varit Sahlins trognaste vapendragare dras nu också LO-ledningen ner i samma misstroendes kvicksand. Frågan är om inte det socialdemokratiska partiets extrakongress måste leda till en extrakongress för LO för att skaka av sig den ryggsäck som det alltför intima och osjälvständiga förhållandet varit under Mona Sahlins tid. Som det ofta är när en bricka faller i ett dominospel kommer resten av brickraden falla av automatik.

Den facklig-politiska samverkan är grundbulten i arbetarrörelsens reformistiska förmåga att omvandla samhället. Men under Sahlin och Lundby-Wedin har den förvandlats till en foglighet gentemot partiets önskemål. Inte bara ekonomiskt utan också att LO har glömt eller förträngt att sin roll som ”vänlig pådrivare” för att tala med Tage Erlanders ord. Den facklig-politiska samverkan måste återupprättas tillsammans med reformismen.

Problemet är inte Mona Sahlin i sig utan den politik som hon representerar. Det är den politiken som väljarna vände ryggen och framför allt partiets kärnväljare, löntagarna, vände ryggen. För när 22 procent är allt man kammar hem bland löntagarna är partiets kris bråddjup, det är helt enkelt den svåraste krisen som partiet upplever sedan partisprängningen efter ryska revolutionen.

Flera talar om krisen som ett ”rosornas krig”, en batalj mellan ”vänster” och ”höger” i partiet. Jag vill påstå att det inte är korrekt utan det är en strid mellan reformism och nyliberalt påverkad politik. För partiet har sedan 1980-talet successivt flyttat sig mot mitten. Det har varit beslut om självständig riksbank, EU-medlemskap mot kärnväljarna och rörelsens vilja, accepterande av jämviktsarbetslöshet, avregleringar, utförsäljningar och privatiseringar. Kort sagt hela batteriet av nyliberala innovationer som har förflyttat det politiska spektret mot mitten men också bort från rörelsens egna uppfattningar.

 

“…det är en strid mellan reformism och nyliberalt påverkad politik…”

 

Mona Sahlin och större delen av den ledning som nu sitter på Sveavägen 68 och i LO-borgen på Norra Bantorget är så nära förknippad med 1990-talets nyliberalt påverkade politik. Det gör att Sahlin och den sittande ledningen idag har så lågt förtroende inom väljarkåren.

Det innebär att arbetarrörelsen inte har förmått att hitta politik som kan svara upp mot den ökade otryggheten på arbetsmarknaden för att ta ett exempel. Istället har partiet kommit att hamna i ett läge där politiken har blivit att förhålla sig till den nyliberala högerns hegemoniska strävan.

Politik är en förtroendebransch. Att tappa förtroendet är alltid självförvållat – det går aldrig att skylla på andra eller omständigheterna. Att återvinna förtroendet är en tuff utmaning. Arbetarepartiet Socialdemokraterna måste våga inte bara byta ut personer utan framförallt hitta tillbaka till den politiska grund som har varit partiets signum – reformismen och förmågan att avläsa samtiden och framtidens bäring. Vad socialdemokraterna behöver är en socialdemokratisk reformistisk politik, inte några nöjda katters politik som förvaltar och krattar i hörnen medan skiten, samhällsproblemen, göms i rabatterna.

”Högt spel i storsta´n” är som sagt inte namnet på en Manhattandeckare från folkhemmets dagar utan en högsta grad verklighet – det handlar helt enkelt om socialdemokratins framtid.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Mona Sahlin; återupprätta reformismen

Sedan Mona Sahlin igår meddelade i ett mail som gick ut till hela organisationen att hon ansåg att en mellanvalskongress skall få möjligheten att pröva hela partistyrelsen och VU:s förtroende. I sig inget märkligt och egentligen kan Sahlin inte göra annat i den inre strid som håller på att blåsa upp.

Ville SSU få fart på ett återupprättande av socialdemokratin som en reformistisk kraft så är det tveksamt om de nått sitt mål. Det liknar mer att deras agerande har satt fart på personstrider och maktmanövrerande.

Problemet är att partiet står inför sin allvarligaste förtroendekris sedan partisprängningen efter ryska revolutionen 1917. Det socialdemokratiska partiet har hamnat på ett sätt självförvållat i denna situation, men också beroende på att partiet har lockats in mittenfållan av en politisk och ideologisk utveckling där nyliberala krafter haft näbben.

Orsaken ligger väsentligt djupare och har med den långvariga ideologiska förskjutningen som skett under de senaste årtiondena. Under trycket från den nyliberalt inspirerade högern har även socialdemokratin och f.ö. hela de politiska spektra förflyttats höger ut på höger-vänsterskalan. Det som var självklart tidigare har istället blivit problematiskt.

Högerdebattörer och deras megafoner i den borgerliga pressen har på alla sätt försökt förringa betydelsen av den kollektiva välfärdsstaten, full sysselsättning och en demokrati där löntagarnas inflytande över sitt arbete har befunnits suspekt, t.o.m. skadligt.

För socialdemokratin har det inneburit att kollektiva lösningar på samhällsproblemen har fått vika för individualiserade lösningar i tron att det har varit vad medborgarna önskat. Fackföreningar har allt mer börjat betraktas som bäst som en slags frivillig försäkringsinstitution istället för en pådrivande samhällsförändrande kraft.

Utvecklingen i den här riktningen påbörjades redan under 1980-talet med beslut om självständig riksbank, budgettak. Sedermera även om att ansluta sig till på borgerliga villkor EU-politik med underskrivande av Maastrichtavtalet som innebar att full sysselsättning övergavs i förmån för ”jämviktsarbetslöshet” som viktigaste politiskt postulat.

Redan här börjar socialdemokratin undergräva sitt eget förtroendekapital då stora delar av partiets kärnväljarna var mot eller tveksamma till EU och inte minst en politik där full sysselsättning övergavs. Man spekulera över hur mycket partiets förtroende har påverkats av att trots motståndet från en majoritet sa nej till EU bland LO:s medlemmar partiet ställde sig bakom en ansökan om medlemskap.

När sedan partiet under 1990-talets kris i princip adopterade högerns verklighetsbeskrivning och försökte få ordning på den svenska ekonomin med metoder som till stora delar var hämtade från nyliberalt färgade ekonomiska teorier; avregleringar, utförsäljningar, privatiseringar och budgettak som skapade en permanent arbetslöshet på 6-9 procent.

Göran Persson försökte till stora delar lösa detta med förtidspensioneringar vilket slog tillbaka på partiet självt. Den sittande regeringen däremot strävar efter att skapa en låglönearbetsmarknad som är till stora delar avreglerad. Det grundläggande problemet är att arbetarrörelsen inte har ett eget svar hur man skall möta en arbetsmarknad där industriarbetarna minskar i reda tal och där den flyktiga servicesektorn ökar parallellt med en proletarisering av delar av tjänstemannasektorn.

Felgreppet som partiet gjort har varit att man har svalt den nyliberala verklighetsbeskrivningen där den urbana medelklassen blir centrum för politiken och ryggraden för samhällsutvecklingen. Kort sagt, socialdemokratiska arbetarepartiet har gjort misstaget att inte analysera hur det samhället ser ut, vilka krafter som verkar, vilka som är betrakta som arbetarklass eller grupper som har likartade levnadsvillkor.

Att då göra det hela till en fråga om person är högst olycklig då det tar bort fokus från det viktigaste; att skapa grunden för en socialdemokratisk politik grundad på kunskap, inte på okritiskt anammande av andra politiska krafters verklighetsuppfattning.

Självklart kommer en sådan analys och frammejslandet av en socialdemokratisk politik som har sin bas i arbetarklassen och närstående skikt vinna stöd från väsentligt bredare grupper av befolkningen än vad som är fallet för ögonblicket.

Det finns en enorm potential i opinionen och objektivt sett har stora grupper som nu inte röstar socialdemokratiskt intresse av en reformistisk politik värd namnet. Förutom arbetarklassen i betydelse LO-grupperna så har arbetslösa, sjuka, immigranter och nyfattiga allt att vinna på en politik som bygger på full sysselsättning och generell välfärd som skapar trygga och förändringspositiva människor.

Personfrågan kommer att få sin lösning, den sittande partiledningen har just nu ansvaret för att socialdemokratin återfinner sin reformistiska själ. Vilka som platsar i en ny partiledning är skäligen ointressant i nuläget utan det är processen fram till en politik som får brett och folkligt stöd som är det primära.

Ta ert ansvar, lämna dribblandet och manövrerandet åt sidan!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Foto: Christoffer Göransson

Återvinn reformismen

En av de märkligare konsekvenserna av nyliberalismens politik är förnekandet av att samhället har klasser. Inte nog med att man förnekar att det finns intressemotsättningar mellan samhällets klasser utan man förnekar att det finns klasser över huvudtaget. Ett uttryck för detta kan moderaternas tidigare partisekreterare Per Schlingmanns uttalande om att moderaterna vill ge begreppet arbetare ett nytt innehåll – alla som arbetar är arbetare.

Förutom det nonsensaktiga i den helt ovetenskapliga synen på samhället får konsekvenser för synen på politiken blir följden att politiken inte tar hänsyn till skillnaden mellan levnadsförhållanden och existens mellan den högavlönade direktören och den deltidsarbetande städerskan.

Det hela blir naturligtvis orimligt om man menar att de inte har helt olika behov, intressen och levnadsvillkor. Att utgå från Schlingmanns uppfattning innebär att politiken kommer att helt utgå ifrån begränsade grupper intressen istället för klasser och samhällsskikts behov och intressen.

Folkhemmet och reformismen

När socialdemokraterna formulera tanken om folkhemmet var utgångspunkten att lyfta de som var längst ner och längst bort i ekonomiskt och politiskt avseende. Dvs. politiken, folkhemmets idé, skulle lyfta arbetarklassen eller som Per–Albin Hansson formulerade tanken:

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skall detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skiljer medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrare och utplundrade.” (1:a maj 1928)

Det socialdemokratiska synsättet fick sedan sitt politiska uttryck i ”Arbetarrörelsens efterkrigsprogram” där Ernst Wigforss skrev:

Det är i (denna) kritiken av kapitalismen man har att söka det enande bandet, inte i de skiftande bilder av ett framtidssamhälle, som vid olika tider gjorts upp av företrädare för skilda socialistiska meningsriktningar. Denna kritik springer fram ur många rötter. En del av dem sträcker sig djupt ner under den jordmån, som bildades av det moderna produktionssättet, andra suger näring just ur livsförhållanden, som skapats och alltjämt skapas av den pågående kapitalistiska utvecklingen.”

När Wigforss och de övriga som skrev fram programmet på detta sätt beskriver förutsättningarna efter andra världskriget och hur de uppfattar den ekonomiska ordningens natur fortsätter de:

”Angreppen mot klyvningen av folket i rika och fattiga, egendomsägare och egendomslösa är lika gamla som samhällets uppdelning i ekonomiska klasser. I vår tid tar de form av attacker mot en ekonomisk organisation, som gör klasskampen mellan kapitalister och lönearbetare till samhällets mest framträdande drag. Kritiken riktar sig mot den brist på trygghet, frihet och självständighet, som för folkets stora flertal blir en följd av ett mindretals alltjämt fortlevande ekonomiska privilegier.” (Arbetarrörelsens efterkrigsprogram sid 183)

Analys eller ge dem vad de önskar

Med denna analys ställdes också förslag som kom att forma om Sverige till välfärdsstaten som hade sin grund ett bland-ekonomiskt system där offentlig och kapitalistisk ekonomisk ordning kom att skapa en i historien sällan skådad välståndsutveckling som också blev en jämlikhetsutveckling utan motstycke. Vad som också var uppseendeväckande var att detta gick att kombinera med en demokratisk utveckling som på andra håll var långt ifrån möjlig. Reformismen visade sig fungera, men det var bara möjligt med den analys som låg i grunden och den samhällssyn som Hansson, Wigforss och andra hade.

Inför valet publicerades två artiklar i Stockholmspressen. Dessa två kom att bli ett manifest för den ”ideologiskt vilsegångna socialdemokratin” för att tala med statsvetaren Johan Hinnfors. I dessa två ersattes Hansson och Wigforss med mer urbana tänkares snedsprång i den politiska Eden. Borgar- och landstingsråden Carin Jämtin och Dag Larsson samt Ilja Batljan pläderade för en politik där klass ersattes med kön, där klasskamp med offentliga toaletter, där intresset blev en privatsak och inte ett allmänt intresse. Kort sagt, identitetspolitiken kom att fira triumfer i dessa två artiklar som framstår som ett tragiskt exempel på ideologisk vilsenhet och vägs ände absoluta sluthållplats på politikens autostrada.

”Stockholms stad bör inrätta ett borgarråd med särskilt ansvar för hbt-frågor. Vidare bör staden ge äldre personer möjlighet att välja särskilt hbt-boende. De offentliga toaletterna bör vara könsneutrala så ingen slipper välja mellan tjej- och killtoalett”. Vidare skrev de socialdemokratiska politikerna i de två förslagen att:

”Men när ska vi älska? När ska vi skratta? När ska vi prata? När ska vi leka med barnen? När ska vi hinna leva livet, så som det ser ut i våra drömmar?” Svaret på detta är tjänster i tunnelbanan där man kan lämna i tvätten, tjänstvilliga butlers i tunnelbanan skall tjäna den stressade övre medelklassen i de stockholmska politikernas tunnelvärld. Skribenterna fortsätter med följande förslag;

”Alla tjänster ska utföras av privata företag som får kontrakt att verka i SL:s lokaler. Därför kommer tjänsteutbudet att skilja sig mellan olika stationer, allt efter vad resenärerna vill ha och behöver.”

Identitetspolitikens vägs ände

Vi har under senare år sett hur partierna både borgerliga och socialistiska under den ideologiska pressen har allt mer under de senaste 30 åren anammat den nyliberala världsbilden och med den övertaget identitetspolitiken.

Detta har manifesterats i form av ett ökat intresse för hbt-frågor utan att se det ur klassperspektiv, vargfrågan blev valfråga utifrån perspektivet ge identitet jägare vad de vill ha, immigranters situation utan att ha något mer än ett etniskt perspektiv på den osv. Sedan har det gått av bara farten med fri sprutor, butlers i tunnelbanan och könsneutrala toaletter som ickefrågor som har blivit politiska kärnfrågor. Kvinnors rätt har blivit en fråga om medelkasskvinnornas rätt att sitta vid bolagsbordet inte om kommunaltjejernas orimliga arbetssituation och usla löner.

Kort sagt, identitetspolitiken kom att under nyliberal press bli ursäkten för att inte föra en politik med samma grundläggande analys – vi lever i ett kapitalistiskt samhälle – som Hansson och Wigforss gjorde en gång och som fick en enorm påverkan på samhällsutvecklingen. Socialdemokratin blev statsbärande under perioden 1932 – 1988 tack vare denna politiska analys och klarsynthet.

Utan analys blir politiken vilsen. Utan en riktig analys blir politiken förlorad. Vad socialdemokratin behöver finna är den analys som utgår från att vi fortfarande lever i ett klassamhälle, t.o.m. än mer idag än 1988. Att bemöta detta med identitetspolitik eller med att kopiera det som var är inte en framgångsväg.

Dagens socialdemokrati måste först ta reda på verkligheten för att kunna bestämma sig för vad man vill med samhället. Hur ska jämlikhetspolitiken se ut, vilka verktyg behövs för att förändra samhället i en riktning där grundläggande socialdemokratiska värderingar får genomslag och ges utrymme förändra det existerande ”tjyvsamhället”.

Rabulisten och socialdemokraten Hinke Berggren beskrev det för-socialdemokratiska samhället som det ”Det befästa fattighuset”. Han beskrev hur de stora klasskillnaderna delade samhället i rika och fattiga, i maktlösa och mäktiga, i tröstlösa och självgoda – kort sagt ett klassamhälle som i sig blev en anklagelse för den unga arbetarrörelsen.

Reformism eller revolution

Då stod kampen om samhällsanalysen mellan reformister och revolutionära riktningar. De hade i stort samma anlays av fattighuset men förordade olika metoder att förändra det existerande till något som kunde vinna människornas hjärta och förnuft.

Reformisterna vann striden och kom att formulera sin berättelse om framtiden. Men för att klara detta hade de också en tydlig analys av klassamhället. De förmådde att se bortom de kortsiktiga applådknipande politiska utspelen. Hade Palm, Branting, Hansson, Wigforss och för den delen Erlander och Palme inte haft den kompass så hade inte välfärdsstatens kunnat byggas. Inte heller skulle arbetarklassen lyfts ur 1900-talets tidiga armod och politisk omognad. Men inte skulle heller delar av samma periods medelklass kunnat vinnas för den socialdemokratiska reformistiska politiken.

Här har vi också vårt partis djupa kris verkliga kärna. Bristen och frånvaro av samhällsanalys. Bristen och frånvaron av politisk strategi och klarsynthet. För när detta ersatts av kung ad hoc blir det enkelt att titta och söka efter vad som är populärt hos de grupper som man kan identifiera. Då blir hbt-frågor en fråga om poäng att vinna. Då blir rena sprutor till narkomaner en fråga om humanism, inte en fråga om ett allt mer kommersialiserat samhälle där t.o.m. det djupaste elände blir en marknadsfråga. Då blir humanismen en fråga om att vilja väl inte att förändra, reformera samhället, välfärdsstaten blir allas patriarkaliske fader som med Jan Lindhagens ord ”rättvist men inte ömsesidigt har en förödande konsekvens. Det avväpnar alla folkliga rörelser, som i sin ungdom befolkades av ”kamrater”, vänner”, bröder och systrar”. (…)..där alla krav är erkända och alla funktionärer välvilliga, har förvandlat de forna kamporganisationerna till påtryckningsgrupper.”

Lindhagen drar slutsatsen att ”ut går gemenskap och hänförelse, in tågar tålmodiga och detaljkunniga förhandlare och utredare” (Ett mått av prövning – kring den socialdemokratiska särarten Zenit Häften 6, 1980 sid 66). En i sanning nu 30 år senare nog så aktuell iakttagelse av den politiska verkligheten. Det socialdemokratiska partiet och därmed den socialdemokratiska politiken de senaste tre, fyra valen har haft sin prägel av denna välvilja, tålmodiga och detaljkunnighet men saknat analys och helhetsbild av samhälle nu och i framtiden.

Återvinn reformismen

Att återvinna reformismen måste vara det nödvändiga fundamentet för att återvinna förtroendet och förmågan att reformera det nuvarande ”befästa fattighuset”. Reformismen är det enda hoppet för alla de som behöver politiken för att i likt med Hanssons folkhems lyftas till ett bättre liv.

Arbetarrörelsen får inte svika alla de som lever på en växande och till stora delar oreglerad låglönearbetsmarknad, immigranterna, de unga som saknar hoppet om jobb och framtid, de ensamstående som tvingas till att begära försörjningsstöd, de arbetslösa, de sjuka, fattigpensionärerna – kort sagt de som behöver en politik som ger hopp om ett bättre liv. De behöver, liksom hela samhället, en vitaliserad reformism.

För hundra år sedan stod striden i arbetarrörelsen mellan reform eller revolution. I dag står den mellan reform eller nyliberalism. Båda de sistnämna i motsatsparen är förödande för samhället och dess medborgare, reformismen är deras hopp, svik dem inte nu.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Det var det…

Så då var det röd-gröna samarbetet slut.

Det är svårt att peka på en enskild orsak. Att det skulle vara att ”nytänkandet” inte fick plats när (V) fick vara med i tranedansen är väl något som de som önskar en socialdemokrati som är mer i mitten än idag. Att det skulle vara att (MP) inte kände sig hemma i samarbetet kan måhända var en del i kraschen. Att (S) inte fick utdelning i samarbetet utan fick kompromissa för mycket är ett annat skäl som nu vädras.

Jag tror orsaken ligger väsentligt djupare och handlar mer om (S) självbild och hur partiet uppfattar sin roll i politiken och att partiet efter 30 år av påverkan mot mitten har skapat en osäker partiidentitet. Men också en spricka i partiet där storstadsmyter står mot landsortens verklighet.

Vänsterpartiets retorik framstår idag som mer socialdemokratiskt än (S) självt betyder naturligtvis vissa problem för den socialdemokratiska självbilden. När fackföreningssocialdemokratin tvingade partiledningen att ompröva utvisningen av Ohlys parti var det redan en signal om att Sahlin och andra hade läst av partiet fel.

Tron att (MP) skulle omfattas av landsortens och fackföreningssocialdemokratin fick ett rejält rapp över fingrarna och redan där var nog samarbetet satt i fara. Problemet är också att den svenska grönheten är väsentligt mer borgerlig än dess motsvarighet ute i Europa. Deras förslag om ökade bensinskatt, den notoriska anti-kärnkraften faller inte i god jord hos industriarbetarsocialdemokrater och det som uppfattas motstånd mot tillväxtpolitik.

Men framför allt var nog tveksamheten till lojaliteten hos (MP) som gjorde att tveksamheten fanns på den fackliga sidan till den röd-gröna axeln resulterade i att den aldrig kom att omfamnas av (S)-väljarna med någon större entusiasm. Tyvärr har (MP) visat upp en historia av vindflöjelpolitik där ideologi har fått vika för kortsiktiga politiska vinster i vilket politiskt sängaläge man än hamnat i. politisk otrohet skapar inte förtroende precis som dess mänskliga motsvarighet.

Valnederlaget har naturligtvis också mer djupt liggande orsaker som mest handlar om socialdemokratin som ”gått vilse ideologiskt” som LO-tidningen skrev härom veckan där man citerade statsvetaren Johan Hinnfors. Men om detta på annan plats och vid annat tillfälle.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Vad ser du i spegeln?

För vem skall socialdemokraterna vara? En fråga som egentligen inte skulle behövas frågas. Men om vi ser till den gångna valrörelsen kan man fundera på hur det står till med den egna identifikationen.

Från brittiska Tribune

Dags för en liknande svensk kommentar

Aftonbladets Jesper Bengtsson skriver i dag att:

”Framför allt tror jag att arbetarrörelsen inte korrekt klarat av att omvärdera sin egen självbild. Många socialdemokrater tycks utgå från att det vänder om några år, bara de fortsätter driva en politik som de vet är rätt.”

Problemet är att varken det ena eller det andra är rätt. Den passiva inställningen har redan lett till två svidande valnederlag där draget av självgodget har straffats å det grövsta. Politiken som skall vara rätt har visat sig inte möta några större ovationer eller ”politiska passioner” för att tala med belgiska författarinnan och politiske strategiprofessorn Chantal Mouffe.

Det stora felet med politiken har uppenbarligen varit att den inte är trovärdig. Kärnväljarna tror inte på marknadslösningarnas välsignelse, det är tvivlande på att socialdemokraterna kan återupprätta full sysselsättning så länge man accepterar tesen om jämviktsarbetslöshet.

Å andra sidan upplevs socialdemokraterna som en variant på den i mitten varande politiska smeten där skillnaden mellan vänster och höger har förvandlats till en politisk återvändsgränd av alla varande mer eller mindre gråmelerade kattor.

Vilken självbild har då socialdemokraterna idag. Det beror vem man talar med. LO:s ordförande menade i förra veckan att det var ”brister” och ”misstag” som skapat katastrofen. Och ser man till en del av de politiska inflytelserika i partiet så får man intrycket att Stockholms (S)-märkta marknadsliberaler har ett svar – mer av det som gav nederlaget.

Vad ser då partiet i sin spegel? Jag vet inte men känslan att det inte gått tillräckligt åt helvete ännu för att man skall inse att krisen är ett faktum stärks när man ser efter vilka som skall utvärdera valet. Här sitter ett antal av de som hade ansvaret för att det gick som det gick. Exempelvis att Jonas Wall på LO som hade ansvar för LO:s kampanj skall utvärdera och Wanja Lundby-Wedins närmast medarbetare sammalunda.

Att det är att sätta bocken som trädgårdsmästare är självklart. Ingen av dessa kommer att kunna presentera mer än kosmetiska förslag för som LO:s ordförande sa det var ”misstag” och ”brister” som orsakade sammanbrottet. Över huvud är det stor representation av de som format politiken som lett till dagens situation som skall utvärdera och ställa förslag om förändring.

För vem är socialdemokratin till för? Så länge partiet inte förmår att besvara denna fråga rätt kommer också politiken att bli inte bli förtroendeingivande för kärnväljarna av löntagare, arbetslösa, nyfattiga, immigranter och andra som behöver politiken för att förvandla sina liv till något bättre.

Det vänder inte om några år, inte om partiet inte förmår att ompröva sin politik och inser att ryggraden för partiets existens är dess kärnväljare som nu är i rörelse åt olika håll. Om inte, lär inte valet 2014 bli något annat än ett val i raden av smärtsamma nederlag.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Vägs ände har fått sin symbol

Socialdemokraternas fiaskoartade valnederlag börjar nu skörda bondeoffer i och med att Thomas Bodström hoppar av. Trycket på Mona Sahlin ökar både från vänster och höger inom partiet. Men, man kan inte som LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin häromdagen på en konferens med Transportarbetarförbundet antyda att det var ”brister” och ”misstag” som orsakade valnederlaget. Problemet är politiken och frånvaro av politik som upplevs som väsentlig och riktig av de socialdemokratiska kärnväljarna.

För vilka har vänt partiet ryggen om inte dessa. När 16 procent röstar på moderaterna av LO-förbundens väljare och när 7 procent  också väljer att rösta på SD är detta ett betyg på hur partiets politik upplevs bland kärnväljarna.

För många socialdemokrater känns partiets långa utveckling mot ett mittenparti som har pågått ända sedan mitten av 1980-talet som en vägs ände. Mycket tyder också på att så är fallet. En analys av partiet valsiffror de senaste 20 åren visar att partiet haft en klart nedåtgående trend i opinionen ända sedan 1991 års förlustval. Partiet har sedan dess endast vid ett tillfälle nått över 40 procent av valmanskåren. Partiet har istället i tre av de fyra senaste valen haft sämre siffror än i det föregående.

Detta har skett parallellt med socialdemokratins utveckling till ett parti i mitten och ett parti som har önskat bli upptaget som ett medelklassparti bland de andra. Resultatet av partiets accepterande av 1980-talets nyliberala idéer som självständig riksbank, jämviktsarbetslöshet, utförsäljningar och privatiseringar och annat med samma politiska bäring förskräcker sagda opinion.

Valnederlagen (vad annat kan man kalla en nästan två decennier lång nedåtgående spiral för) har parallellt kantats med vad statsvetenskapsprofessorn Jonas Hinnfors beskriver som ”socialdemokraterna har gått vilse ideologiskt och det gör kärnväljarna förvirrade” (LO-tidningen 30-2010).

Symbolen för socialdemokraternas marsch mot Mittens Rike och sökandet efter den urbana,  mondäna stockholmska medelklassen har varit Thomas Bodström. Nu väljer Bodström att hoppa av och stanna i USA. Det är hans val, men symboliken av vägs ände för den riktning som påbörjades i mitten på 1980-talet är slående. En utveckling som resulterat i en allt svagare socialdemokrati där namnet Arbetarepartiet Socialdemokraterna har av allt fler medlemmar, sympatisörer och kärnväljare kommit att uppfattas som ironi. Två förnedrande valnederlag vittnar om detta.

Om Bodströms avhopp betyder början till en ny politisk riktning för socialdemokraterna likt det som finns hopp om hos Storbritanniens Labour återstå att se. I bästa fall betyder Bodströms beslut att han också tar med sig (S) blairistiska arv när han stannar “over there”. I så fall har han gjort sin främsta och viktigaste insats för partiet till dags dato.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Sahlin, det finns ingen enkel lösning

 

1:a maj 2008

Det socialdemokratiska valresultatet 2010 är det sämsta som socialdemokraterna har uppnått sedan vi fick allmän rösträtt i Sverige. Bara detta borde skapa närmast panik hos partiets kloke män och kvinnor. Det borde skapa en närmast upprorsstämning ute i partiorganisationen och det borde fylla alla socialdemokrater men även andra inom den mer orubricerade politiska vänstern med den djupaste oro.

Inte heller vänsterpartiet har lyckats speciellt väl, särskilt som partiet normalt har förmågan att fånga upp missnöjda (S)-väljare särskilt bland LO-medlemmar och andra med allmänvänstersympatier. Men icke så i detta val. Socialdemokraternas dåliga val verkar ha drabbat även vänsterpartiet på ett sätt som vi inte sett förut.

Inga enkla lösningar

Nu tillsätts kriskommissioner och krisgrupper osv. för att hitta ORSAKEN med stort O till varför det gick som det gick. Nu tror jag inte på dessa kriskommissioner och utredningar så där i största allmänhet som den välsignade ”quick fix” som skall hitta lösningen på nederlaget. Likaså signaleras en större omorganisation av partiet.

Tyvärr brukar omorganisation vara byråkraten eller administratörens lösning på ett politiskt problem. Detta framförallt om man inte kan eller vågar ta tag i det politiskt problematiska utifall det pekar på samma byråkratis tillkortakommande. Min övertygelse är att det inte finns EN förklaring eller ETT svar utan det handlar om resultatet av en lång tids utveckling. En utveckling som varit i det tysta och skett smygande på ett sätt så ingen egentligen inte har noterat skeendet som lett fram till detta.

 

Fyra perioder

Om man tittar på de socialdemokratiska valsiffrorna från tiden före rösträtten fram till nu idag 2010 så kan man notera fyra perioder som utkristalliserar sig.

Den första är från tiden före och närmast efter den allmänna rösträtten. Här ligger socialdemokraterna ganska lågt och uppnår aldrig 40 procent. Under perioden 1932-1988 är aldrig partiet under 40 procent, men 1991 åker socialdemokraterna på ett nederlag och halkar ner på 36 procent. Sedan dess har inte socialdemokraterna mer än 1994 tagit sig över 40 procent.

Om vi nu skall sätta detta i relation till politiken som sker parallellt med valen och utgår från att valen är en mätare på hur samma politik uppskattas eller ratas så upptäcker vi något intressant.

Att socialdemokraterna under perioden fram till 1932 inte når över 40 procent har med bristen på demokrati (ingen allmän rösträtt fram till 1921) och bristen på politisk mognad under 1920-talet är Inget att säga om men i o m valet 1932 och perioden fram t.o.m. 1988 så ligger snittet på drygt 43 procent.

Min tolkning är att genom att Per-Albin Hanssons och socialdemokraterna från 1928 och framåt har en tydlig politik för vad man vill göra med samhället vinner därmed inte bara arbetarklassens stöd utan också viktiga delar av medelklassen och då främst dess lägre skikt som har levnadsvillkor som ligger nära arbetarklassens.

1928 lanserar Per-Albin Hansson i sitt välkänd 1:a maj tal ”folkhemmet” som politisk idé. Detta får i sin politiska praktik och programmatiska form 1944 genom ”Arbetarrörelsens efterkrigsprogram” där Ernst Wigforss är den store ideologen. Även om aldrig det tas som politisk program av någon kongress eller liknade får det enorm betydelse och ett brett stöd i hela samhället. Egentligen är det bara politiska högern och arbetsgivarna som manifesterar sitt motstånd.

Från 1970 och framåt får nyliberala tankar fäste i Sverige. Först inom SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv) för att därefter successivt sprida sin draksådd ända in i arbetarrörelsens organisationer.

Under 1980-talet accepteras den nyliberala idén om en självständig utom politisk kontroll riksbank. Men också och kanske än viktigare accepteras teorin om jämviktsarbetslösheten även inom socialdemokratin och delar av fackföreningsrörelsen, men successivt även tankar på avregleringar och privatiseringar. Här spelar också in det motstånd och misstro som finns inom arbetarleden mot EU-anslutningen som trots motstånd trumfas igenom 1994.

När sedan och parallellt Carl Bildts regering genomför ett program där jämviktsarbetslösheten ges en central roll, exempelvis genom en närmast slakt av offentlig sektor där 90.000 jobb försvinner. 1994 återkommer socialdemokraterna i ett av sina bästa val någonsin med 45 procent som en reaktion på högerns politik.

Besvikelse och misstro

Efter 1994 har sedan socialdemokraterna inte nått över 40 procent utan trenden är sjunkande stöd i valmanskåren. Orsaken står att finna i den besvikelse som den politik som bedrevs under 1990-talet där det var till stora nyliberala lösningar som fick utrymme i den politiska praktiken. Avregleringar, privatiseringar och det i praktiken accepterande av en permanentad arbetslöshet på ca 7-8 procent.

Målet med den nyliberala politiken från högern är flerfaldig. Att flytta fram arbetsgivarnas positioner genom att skapa en permanent hög arbetslöshet som skapar grogrund för en låglönearbetsmarknad och press på hela lönebildningen. Det andra är att vrida klockan tillbaka till ett läge demokratin blir en angelägenhet för de bättre bemedlade genom att arbetarklassen tappar intresset och ser inte någon mening med politiskt engagemang (se Chantal Mouffe ”Om det politiska”).

Det är också här vi finner orsaken till valnederlaget. ”Socialdemokraterna har gått vilse ideologiskt och det gör kärnväljarna förvirrande” sa professor Jonas Hinnfors i LO-tidningen nr 30. När socialdemokraterna har allt mer påverkats av den ideologiska offensiv högerns nyliberala idéer fört till torgs har partiet inte vunnit storstädernas övre medelklass, men förlorat arbetarklassväljarna och den lägre medelklassen.

Accepterandet av den självständiga Riksbanken, ett EU-medlemskap emot främst LO-medlemmarnas uppfattning, omfattande avregleringar och privatiseringar har tillsammans med 1990-talets nedskärningar i välfärdsstatens räckvidd har underminerat och förvirrat de av Hinnfors nämnda kärnväljare och kastad dem i armarna på Reinfeldts egoistiska malström och än värre i armarna på fascisterna i SDs enkla syndabokslösningar.

Kort kan vi säga att partiet och därmed hela arbetarrörelsen hamnat i ett politisk förvirrande vakuum där nu enkla lösningar sökes. Detta är lika meningslöst som utan möjlig framgång innan man inser att partiets misstag under perioden från 1980-talet över 1990-talets elände och genom 2000-talets första årtionde.

Skall socialdemokratin komma åter måste det ske en noggrann självkritisk analys som säkert kommer att smärta och vara sammanknippad med stor vånda. Men det måste ske och måtte det finnas allvar i Mona Sahlins uttalande ”att varje sten skall vändas på”.

Politisk framgång handlar inte om väl genomföra kampanjer utan att man vinner människornas hjärta och själ för en politik som är i folkflertalets intresse. Men utgångspunkten för ett arbetarparti som socialdemokraterna måste vara en politik byggd på arbetarklassens intresse annars är slaget förlorat – i vart fall för arbetarpartiet socialdemokraterna.

Text, foto och illustrationer: Ingemar E. L. Göransson

Vilken väg väljer socialdemokraterna

Tidsbild ett:

På valnatten 1994 kunde Ingvar Carlsson utropa sig och socialdemokraterna till valets segrare. Partiet hade sopat mattan med Carl Bildts moderater och svenska folket hade klart och tydligt sagt ifrån om det nyliberala experimentet. Socialdemokraterna hade fått över 45 procent av rösterna i riksdagsvalet och kunde nu med stöd från vänstern försöka reparera de skador som Bildts politik orsakat välfärdsstaten.

Tidsbild två:

Mona Sahlin står på valvakan tillsammans med (s)-kvinnors Nalin Pekgul och LO:s Wanja Lundby Wedin. De tre ser mer eller mindre chockade ut och har uppenbarligen gråten i halsen. Partiet har förlorat mot högeralliansen som ökat sitt stöd medan socialdemokraterna har hamnat på knappt över 30 procent.

Nyliberal påverkan

Under de senaste 30 åren har nyliberalerna satt den politiska dagordningen i hela Europa, inte bara Sverige. På 1980-talet fick man igenom tanken på en självständig riksbank med ett enda uppdrag att bekämpa inflationen, verklig eller imaginär. Inte bara det man lyckades vrida samhällsuppfattningen från vänster till höger och i detta bestämde nyliberalerna var det analytiska skåpet skulle stå.

Från olika tankesmedjor och ledarsidor trummades budskapet ut och genom förlag som Timbro publicerades den ena debattboken efter den andra som deklarerade att klassamhället inte existerade och att numera var det inte arbetarklassen som var ryggraden i det moderna samhället.

Det hette och heter att tjänstesamhället, IT-revolutionen och tekniken gjorde att arbetarklassen inte existerade och om den existerade så var och är det en samling förlorare utan utbildning som inte går att bygga varken samhällets eller politiken fortbestånd på.

Tanken på jämnviktsarbetslöshet deklarerades och i och med Maastrichtsavtalet slogs det fast att viktigaste var och är ett stabilt penningvärde, dvs. inflationsbekämpningen kom att bli prio nummer ett. Carls Bildt tog detta till sig och under hans regeringstid pressades inflationen tillbaka till några få procent medan arbetslösheten släpptes iväg till tidigare inte sedda nivåer upp mot 8-9 procent från tidigare 2-3 procent. Bara inom offentlig sektor försvann på Bildts tid 90.000 jobb.

Solidarisk garanti

Olof Palme menade när arbetslösheten vid ett tillfälle under 1980-talet tangerade 3 procent var det en nationell katastrof. Välfärdsstaten förutsatte att skulle, vi kunna säga, löntagarna gemensamt och solidariskt garanterade full sysselsättning och betalade detta med en något sämre reallöneutveckling, dvs en högre inflation.

Nyliberaler däremot hade uppfattningen att arbetslösheten skulle garantera de rikas och de välmåendes stabila förmögenhetsutveckling även om det kostade 10-20 procent av befolkningen utanför arbetsmarknaden eller på en låglönearbetsmarknad som den brittiska eller amerikanska.

Från 1994 till 2010

Vad har detta med valet 1994 och valet 2010 att göra. Jag vill påstå att här är en av de grundläggande orsakerna till att socialdemokratiska arbetarpartiet har tappat en tredjedel av sina väljare under samma period. Partiets transformering från arbetarpartiet som också förmådde attrahera den lägre delen av tjänstemannaklassen med levnadsvillkor snarlika arbetarklassens har övergivet socialdemokraterna då partiet idag är mycket likt den ”nya” moderaterna.

Det finns flera likheter som är orsak varför partiet upplevs som allt annat än attraktivt och därför straffas på det sätt som skett de senaste valen.

När Ingvar Carlsson och från 1996 Göran Persson under 1990-talet skulle renovera de delar av välfärdsbygget så blev det med en politik som påminde i sin praktik mycket om Bildts lösningar; privatiseringar, avregleringar och mer marknad. Arbetslösheten kom att permanentas och inflationen parkerade sig på en de rika välförsedda och rika bekväm och behaglig nivå.

Varken Ingvar Carlsson eller Göran Persson ifrågasatte aldrig varken den självständiga riksbanken, Maastricht eller det kloka i att fortsätta med en politik som innebar ett accepterande av den nyliberala problemlösningen.

Inte klass utan identifikation

Som en följd av detta kom också identifikationspolitiken att ersätta klasspolitiken. Dvs. att grunden för politiken har blivit den av nyliberalerna deklarerade medelklassens politiska hegemoni. Därför har också socialdemokratisk politik kommit att bli en ad hoc-politik där olika identifierade storstadens medelklassgruppers intressen blivit ”nödvändiga” att möta.

Förslag om exempelvis butler i t-banan och könsneutrala toaletter vilka är två av de mest extrema exemplen av identifikationspolitik. Men även snäva intressen som övervärderade fastigheters skattevärde, klasslös syn på pensionärers situation, fria sprutor till narkomaner och RUT är andra exempel.

Samtidigt som 10.000-tals människor slängs ut ur sjukförsäkringen, a-kassan är sämst i Europa, mer 400.000 är arbetslösa, arbetsolyckorna ökar, kollektivavtalen urholkas och löntagarnas rättigheter rundas genom Laval och andra domar. Men dessa frågor är klassfrågor och berör den politiskt marginaliserade arbetarklassen och därmed lämnas enbart ett förstrött intresse.

Skall socialdemokratin återvinna den förlorade arbetarklassen, vinna stöd från stora tjänstemannagrupper som inom TCO, aktivera immigranterna för politikens möjligheter, återge arbetslösa, sjukas och fattiga deras tro på politiken måste partiet överge den väg som påbörjades på 1980-talet och blev regeringspolitik 1994.

Nederlagen 2006 och 2010 är konsekvensen av nyliberal påverkan och kan bara ersättas med återinförandet av klasspolitiken som grunden för arbetarpartiet socialdemokraternas politik. Om inte är det inte himlen som väntar bakom hörnet utan det bråddjupa helvetet och välfärdsstatens avfärdade som samhällsmodell.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Vakna, mardrömmen är sann

Det gick precis så illa som det kunde bara gå i riksdagsvalet. Alla mardrömmar förverkligade och Sverige hamnade i ett läge som kan leda på sikt till nyval.

Regeringen Reinfeldt sitter kvar men gör det inte av egen kraft utan blir beroende av stöd från annat håll. Festen kan fortsätta med nedmonteringen av välfärdsstaten med utförsäljningar, privatiseringar, försvagning av löntagarnas rättigheter och allt annat som sammanknippas med nyliberal borgerlig politik.

Riksdagen har begåvats med ett fascistiskt främlingsfientligt parti. Detta skedde inte ens under 1930-talets ”sturm und drang” period för deras historiska föregångare inom den extrema högern, inom den fascistiska rörelsen.

Hur nu Reinfeldt skall hantera detta återstå att se. Blir det på samma sätt som på Carl Bildts tid då Ny Demokrati gavs inflytande. Men det finns en skillnad mellan Ny Demokrati och Sverige”demokraterna”. Ny demokrati var ett missnöjesparti medan Sverige”demokraterna” är ett mer renodlat fascistiskt parti vilket gör det väsentligt svårare för ett demokratiskt parti att låta sig bli beroende av dem.

Socialdemokratin måste nu analysera och återfinna sin själ. Partiet har tappat 15 procentenheter på ett decennium vilket är otroligt bekymmersamt för möjligheten för en progressiv politik. Det innebär att möjligheterna att renovera välfärdsbygget har omöjliggjorts utan nu ligger vägen öppen för borgerligheten att genomföra mach 2 av sitt systemskifte.

Uppgifterna i kväll (valvakan i Tv1) tyder på att valdeltagandet har fortsatt att sjunka bland unga, inom LO-kollektivet, bland sjuka och arbetslösa och bland invandrargrupper. Det innebär att den utveckling som har varit i val efter val de senaste årtiondena har fortsatt – de som behöver politiken mest vänder den ryggen.

Den belgiska författarinnan Chantal Mouffe beskriver utvecklingen av europeisk politik i termer av rusning mot mitten för att möta medelklassens krav eller inbillade krav. Denna utslätning av politiken innebär att ovan beskrivna grupper tycker politiken blir meningslös då ingen tar deras frågor på allvar och ser dem ur deras perspektiv. Detta lämnar i sin tur dörren vidöppen för grupper som Sverige”demokraterna”.

Vad kommer att hända nu. Omprövningen inom (S) kommer att bli plågsam men partiets möjlighet är att åter bli ett språkrör, en kraft, för de som bäst behöver politiken vilket kommer att innebära att man måste överge medelklassperspektivet och åter bli ett modernt arbetareparti i dess verkliga betydelse.

Det kommer också att bli av stor betydelse hur stort stöd (S) har inom LO-kollektivet. Hamnar det under 50 procent blir det mycket svårt att långsiktigt upprätthålla den facklig-politiska samverkan som den ser ut idag. Bryts den, vilket är en borgerlig våt dröm, innebär det att fackliga rörelsens möjlighet att påverka politiken i framtiden kraftigt försvagas.

Att den borgerliga alliansen har lyckats behålla makten även om det blir skakigt innebär att den röd-gröna samverkan riskerar att splittras upp. Den kan bli omöjlig för ett socialdemokratiskt parti som blir tvunget att ändra inriktning för att återvinna sin kärna och själ.

Det innebär också högeralliansen kan bli kvar under ett antal mandatperioder vilket betyder att Sverige kommer att bli totalt förändrat. Välfärdsstaten som vi känner som politiskt projekt förbyts i ett välståndsprojekt för de som är etablerade och redan har det relativt bra. De övriga hänvisas till en osäker framtid på en låglönearbetsmarknad usla villkor och utan rättigheter i verklig mening.

En annan slutsats är att socialdemokraterna riskerar att bli utanför den politiska makten för lång tid framåt och därmed kommer Sverige att förborgerligas på samma sätt som skedde med välfärdsstaten Storbritannien under Margaret Thatchers 11 år vid makten.

Den politiska hösten lovar att bli turbulent minst sagt.

Text: Ingemar E. L. Göransson