Det destruktiva samhället

”You raise up your head

And you ask, ”Is this where it is?”

And somebody points to you and says

“It´s his”

And you say “What´s mine?”

And somebody else says, “Where what is?”

And you say, “Oh, my God

Am I here all alone?””

(Bob Dylan, “Positively 4th Street”)

De ovan närmast surrealistiska orden från Bob Dylan ger en känsla av det som i filosofin kallas alienation. Det vill säga främlingskap inför tillvaron. En känsla som vi alla någon gång känner både på det allmänmänskliga planet men också på det privata, personliga planet. Alienationen är en känsla som förstärks i ett samhälle som vårt. Vi känner ofta, eller i varje fall vid tillfällen, mer eller mindre en känsla av att vi inte hör hemma, att vi inte platsar som det heter med modernt språk.

Det finns all anledning att fundera kring detta och varför vi känner denna känsla. Är det oss som människor som det är fel på eller har det andra, mer samhälleliga, orsaker. Har det med samhället att göra, med samhällsutvecklingen och det mer materiella fundamentet att skaffa?

Att alienationen kan upplevas så extremt påträngande och starkt berättas i Albert Camus lysande kort-romanen ”Främlingen” från 1942 (Repris Förlag 2012) är kanske mer sällsynt. Den avslutas med följande omskakande mening ”För att allt skulle fullbordas, för att jag skulle känna mig mindre ensam återstod det mig bara att önska att det kom många åskådare på dagen för min avrättning, och att de hälsade mig med hatiska skrik.”

Utan att ha hårda sifferfakta för min känsla tror jag att en stor del av de självmord som sker i vårt samhälle har sin grund i oförmåga att hantera denna känsla och sjukvårdens tillkortakommande då främlingskap inte sätts i en samhällelig kontext. Och varför skulle den göra det då kapitalismen som ekonomiskt system bygger på klasskillnader och på konkurrens, ett socialt darwinistiskt system där den svagare skall slås ut av den starkare. I ett sådant samhälle finns inte utrymme för minsta tecken på svaghet och skörhet i det mänskliga psyket.

Filosofernas diskussion om alienation finns hos Hegel och blir tydlig hos Ludwig Feuerbach som var en radikal ungheglian samtida med Karl Marx och Friedrich Engels. Men för Feuerbach var frågan om alienation en fråga projicerades på religion mer än om samhällsförhållanden. Karl Marx skrev i ”Teser om Ludwig Feuerbach” att ”det mänskliga väsendet är inte något abstrakt, som finns inneboende hos den enskilda individen. I sin verklighet är det totaliteten av samhälleliga förhållanden.” (Citerat efter Lars Andersson ”Alienation – En genomgående linje i Karl Marx´ tänkande” Bokförlaget Nya Doxa 1997.)

Men varför ägna tankearbete och intresse för något så, i mångas ögon filosofiskt obskyrt, som begreppet och fenomenet alienation? Det finns en viktig anledning och det är att det påverkar direkt och inte minst indirekt människors samhälleliga verksamhet och gör att de inte förstår sin egen styrka varken som individer och än mindre som klass och kollektiv. Jag vill påstå att vårt nuvarande samhällssystem bygger på den svages underkastelse och känsla av mindervärdighet och därmed också främlingskap inför samhället och sin roll i detsamma.

För att återvända till Marx på nytt finns i de så kallade Parismanuskripten en viktig och central iakttagelse menar jag. Marx tar sig för i sina ungdomsskrifter, som till stor del kom till i Paris, att söka analysera Hegels och Feuerbachs alienationsbegrepp, men att till skillnad från dessa två ge det ett materialistiskt innehåll. Det centrala i Marx analys och tankar är arbetet och hur arbetet har förändrats med kapitalismens och varuproduktionen genombrott.

Till skillnad från feodalismen så äger inte arbetaren längre det han producerar i varuproduktionens era. Han blir inte bara egendomslös och har endast sin arbetskraft att sälja för att överleva. Arbetarens tillvaro om han inte agerar som klass blir endast hopplös och förtvivlad. Marx skriver därför att ”en omedelbar konsekvens av att människan alienerats från sin arbetsprodukt, sin livsaktivitet och sitt artväsen är människans alienation från människan.” (Citerat efter Andersson.)

Alltså, enligt Marx blir arbetet, och därmed det ekonomiska systemet, orsaken till främlingskapet. Arbetaren i förhållande till hantverkaren förfogar inte över det han producerar. När arbetet är klart äger kapitalisten produkten och förfogar över den som den själv vill. Detta trots att det producerade har varit endast möjligt genom arbetarens nedlagda arbete och hans kunskap som tillförts produkten i ögonblicket av produktion.

Marx beskriver detta i sitt stora verk ”Kapitalet” ingående när han beskriver arbetsprocessen. ”Arbetaren arbetar under kontroll av den kapitalist som äger hans arbetskraft (….) produkten är kapitalistens egendom, inte den omedelbare producentens, arbetarens.” (Citerat efter Andersson.) Med andra ord alienationen är en oundviklig konsekvens av det ekonomiska systemet och därmed blir också det vi kallar psykisk ohälsa en oundviklig konsekvens av detsamma. Detta om vi omfattar uppfattningen att tillvaron och hur vi uppfattar den har materiella grunder.

Jag hade detta som utgångspunkt när jag skrev ”I skuggan vilar mörkret”. Tanken var att försöka beskriva psykisk ohälsa utifrån alienation och dess rötter i det samhälle vi lever i. Men också ett samhälle som skapar sina psykiskt skadade. De mänskliga monstren är monster som i grunden samhället skapar genom sin materiella grundval. Det var en resa som bar iväg in i intressanta iakttagelser av trasiga psyken, men det blev också en resa som gav mig som författare en bättre förståelse av samhället och hur det indirekt faktiskt förvrider och förstör det mänskliga sinnet hos de som inte orkar stå emot eller råkar visa svaghet. Alienationen blir därför en central del av det förtryck och det klassamhälle vi lever i.

Skrivandet av romanen var en viktig del i min egen förståelse av hur det nuvarande samhället fungerar och förstärkning av min egen slutsats att långsiktigt, sett över en längre historisk epok, kommer och måste ersättas av något bättre. Men också att min insikt om att vi alla är en produkt av den materiella verkligheten och inget sker utan att det på ett eller annat sätt har sin grund i materiella förhållanden.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Den som vill läsa ”I skuggan vilar mörkret” beställer den enklast direkt av mig på ordochkultur@telia.com . Pris: 300 kr inkl. moms och porto. Se även info här.

Den 22 februari föreläser jag på Socialistiskt Forum i Halmstad kring detta, för den som är till äventyrs intresserad. Jag står givetvis till förfogande för andra föreläsningar om intresse finns.

“Bilden”, dvs politiken behöver inte vara sann

Filosofen Ludwig Wittgenstein skrev i sitt berömda arbete ”Tractatus logico-philosophicus” att ”bilden ensam ger icke vid handen om den är sann eller falsk”, en sanning som i sin inbyggda orimlighet blir rimlig.

Wittgenstein kan man tolka och han tolkas fortfarande av världens lärde och filosofer. Hans arbete är knappast något som man har som kvällslektyr på sängbordet då det kräver verklig eftertanke och fokusering.

Jag använde detta citat i min bok ”De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet” för illustrera hur våra politikers retorik inte med nödvändighet är det samma som odiskutabla sanningar. Låt oss ta exemplet med arbetslösheten. Vi har idag en arbetslöshet som är den högsta sedan tiden före andra världskriget. Våra politiker oavsett färg slår oftast ut med armarna och säger att tyvärr det är marknadens fel. Ekonomin kärvar osv. Vi har alla hört detta under inte bara den borgerliga regeringstiden sedan 2006 utan även när vi hade under socialdemokratiska perioden från 1994 till Reinfeldt kom att drabba oss mottaget likalydande förklaringar.

”Politiker skapar inte jobb”, var en ofta hörd sentens från främst högerhåll, men även socialdemokrater sa liknade saker eller agerade med samma inriktning. Från tiden från 1990-talets början tills nu har det politiska etablissemanget haft en närmast patologisk beröringsrädsla i förhållande till offentlig sektor. Nej till utbyggd offentlig sektor utan privatisering, avreglering och konkurrensutsättning har varit ”bilden” vi som medborgare fått till livs. Bildt kallade det ”den enda vägen” och Persson ”budgetsanering”, men i sak var det en likartad politik.

Men har det varit hela sanningen eller ens i närheten av en alternativ sanning. För politik handlar inte om vetenskap eller sanningssökande utan om ideologi även om från politikerhåll försöker ge skenet av en pragmatisk, till och med akademiskt vetenskaplig, hållning till samhällsproblemen.

För vad är alternativet? Jo, om vi ser tillbaka och tar till oss historien ser vi hur arbetslösheten mellan 1945-1990 var i snitt två till tre procent, jämfört med dagens sju till tio procent. Inflationen samma period var i snitt sex till sju procent och jämför det med dagens låginflation närmast deflation så ”bilden” en annan. Orsaken ligger i det politikerna INTE säger, utan i att det var ett politiskt beslut att inte ge full sysselsättning prio ett i politiken utan tilldela inflationsbekämpning denna dignitet.

Det innebär,  genom låginflationspolitiken, också den offentliga sektorn som svalde större delen eller i vart fall en mycket stor del av tillväxten istället för att dela ut den i inflationsdrivande lönepolitik eller lågskattepolitik med nödvändighet privatiserades.

Så ”bilden ensam ger icke vid handen om den är sann eller falsk” som Wittgenstein skrev, använt på den politiska sfären ger vid handen att det är inte självklart eller odiskutabelt att när politikerna i valet 2014 säger rösta på mig ska jag fixa arbetslösheten betyder att de har ens för avsikt att göra det för OM de har det måste de åter byta politiskt fokus och prioritera full sysselsättningen före inflationen. Nu möter en sådan politik avsevärda problem då vi de facto utan att vi medborgare gavs möjlighet att förstå detta avhände oss rätten att i vårt land bedriva en sådan politik, det sätter Maastrichtavtalet stopp för då det med närmast grundlagstyngd numera är förbjudet att så göra.

Men det är en annan historia.

Text: Ingemar E L Göransson

Vems frihet–om socialdemokratins programdiskussion

Inledning

”Frihet är det bästa ting som kan sökas världen kring” är den sista strofen i biskop Thomas Engelbrektsvisa från mitten av 1400-talet. Frihet är också det mest missbrukade begrepp som finns i den politiska liturgin. Vad frihet är beroende på vem som åberopar friheten vilket gör det inte enklare att betrakta begreppet ”frihet” ur ett mer filosofiskt perspektiv. Det har också blivit aktuellare än någonsin nu när socialdemokratin skriver nytt partiprogram.

Arbetslöshet och frihet går det ihop

Vi har sett hur liberaler av olika schatteringar, konservativa, socialister och kommunister använt sig av begreppet ”frihet” för att rättfärdiga sin politik. Vad få har gjort är att sätta in begreppet i en vidare och djupare kontext. Det gör också att tolkningen av begreppet frihet blir ytlig för att inte säga missvisande i vissa fall.

För att förstå frihetsbegreppet måste läsaren se det ur ett större perspektiv än sin egen subjektiva tolkning. Hur påverkar frihetsbegreppet mina medmänniskor, är min frihet ofrihet för andra eller t.o.m. förtryck. Frågor som dessa försvinner i debatten då frihet reduceras till politisk retorik och inte ges ett filosofiskt innehåll.

När nyliberaler talar om frihet så menar jag reducerar de frihetsbegreppet till medborgarens förhållande till en anonym varu- och tjänstemarknad. Medborgaren skall ges möjligheten (eller om man är kritisk till densamma tvingas) till att välja ur ett utbud oavsett om det är varor eller tjänster. Det kan vara från att placera dina pensionspengar, välja TV-kanaler, teleoperatörer, entreprenörer inom vård och omsorg eller skola för dina barn till deodorant och hårbalsam.

Medborgaren och friheten

På det här sättet reduceras friheten till medborgarens roll på marknaden och du måste välja på sagda marknad. Medborgaren reduceras därmed till en på marknaden uppträdande kund och medborgarskapet blir en fråga om valfrihet mellan varor och tjänster. Men det innebär också att medborgarskapet reduceras till ett ekonomiskt förhållande mellan kund och leverantör. På det sättet blir medborgarskapet inget annat en fråga om ekonomiska transaktioner. På detta sätt blir också det politiska perspektivet på frihet kraftigt reducerat till en symbolhandling vid allmänna val då däremellan saknar möjlighet att som medborgare påverka politiken eftersom den styrs av marknaden och de på den uppträdande individerna.

Denna tolkning och tillämpning av frihetsbegreppet är en konsekvens av en avreglerad kapitalism där allt inget har ett värde men allt sitt pris för att tala med den brittiske labourpolitikern Tony Benn. Denna tolkning av friheten är enligt min mening ytterligt ytlig och egentligen en devalvering av frihetsbegreppet på ett sätt som arbetarrörelsen måste ifrågasätta då det stärker och fördjupar klyftorna mellan samhällets topp och botten.

Denna form av frihetstolkning blir den enes frihet och andras ofrihet. För tänk efter; har du ekonomiska förutsättningar kan du med denna tolkning av frihet öka din frihet då du kan konsumera allt från pensioner, sjukvård, omsorg, skola, föda och dryck med en väsentligt bättre möjlighet och tillgång än den som saknar de ekonomiska resurserna utan de får hålla till godo med det som blir kvar när de som hade friheten tagit sitt. Med andra ord deras frihet blir den fattiges ofrihet och i ett sådant samhälle som bygger frihetsbegreppet på marknaden allena blir ett ofrihetens samhälle för flertalet.

Vi får alltså en tolkning av frihetsbegreppet då som blir frihet till ymnighetshornet men också å andra sidan den som har frihet från sagda ymnighetshorn har frihet från arbete, välfärd och med stor sannolikhet ett kortare och sämre liv sett ur hälso- trygghetsperspektiv. Klassamhället blir med andra ord ett samhälle där frihetsbegreppet får olika innehåll för olika delar av medborgarna beroende av klass och levnadsbetingelser.

“Negativ” och “positiv” frihetstradition

Frihetsbegreppet har sysselsatt filosofer i alla tider. Man brukar skilja mellan positiv frihet och negativ frihet i den filosofiska litteraturen. Brittiska filosofer som är i huvudsak liberalismens föregångare som John Locke, John Hobbes och Adam Smith lägger sin tyngdvikt på begreppet som ”negativ frihet” där avsaknaden av tvång och i politiskt perspektiv exempelvis reglering av den kapitalistiska marknadsekonomin. För dem och deras efterföljare som av nyliberalerna omhuldade Ayn Rand är allt som på något som inkräktar på den individuella friheten av ondo.

Till skillnad från de brittiska filosoferna har det funnits en kontinental filosofisk tradition med man som Friedrich Hegel, Jean-Jacques Rousseau, Johann Gottfried Herder och inte minst Karl Marx som hävdade en tolkning av friheten som har kallats positiv frihet. Ett begrepp som innebär egentlig det motsatta – dvs. frihet från istället frihet till som brittiska filosoferna.

De kontinentala filosoferna talar om det önskvärda, de är för förändringar som ger medborgarna frihet från förtryck och ser samhället som en organism som kan förändras till det bättre där friheten blir sedd ur en kontext av frihet till exempelvis samhällets stöd i form av den moderna välfärdsstaten. Konsekvensen av kontinentalfilosoferna när det kommer till politiskt hantverk är samhällsförändring medan anglo-brittiskas blir ett samhälle där makten och därmed friheten förflyttas från folkflertalet till fåtalet. Vi får därmed en välståndsstat för de få istället för en välfärdsstat för flertalet.

Nu är det naturligtvis inte så enkelt att man kan ställa dessa två filosofiska grundinställningar helt harnesk mot varandra. Det finns när det kommer till politik inslag av båda traditionerna och tolkningen av frihetsbegreppet men som grundanalys duger de bra som arbetsverktyg och har menar jag en stor träffsäkerhet.

Arbetarrörelsen och frihetsbegreppet

Arbetarrörelsen har alltid omfattat ett frihetsbegrepp som bygger på den sistnämnda traditionen, dvs. den positiva frihetstraditionen. Det har tagit sig uttryck som bygget av välfärdsstaten efter andra världskriget och exempelvis i prioriteringen av sysselsättning före inflationsbekämpning. Utbyggnaden av välfärdssystemen som socialförsäkringarna är exempel på en ideologisk syn grundad på en positiv frihetssyn.

Då är det självklart att anhängare som omfattar en negativ frihetssyn menar att detta inkräktar på deras tolkning av frihetsbegreppet. Det innebär att det som är frihet från blir i detta fall frihet till. Exempelvis Ayn Rand som negativ frihetsfilosof anser inte att samhället skall ingripa mot fattigdomen då enligt en negativ frihetsuppfattning menar att de fattiga själva orsakat sin fattigdom medan om vi talar med Ernst Wigforss som ville bygga ut socialförsäkringarna för att bekämpa och eliminera fattigdomen har sin grundsyn i en positiv frihetstradition. Detta kan givetvis inte ske i samhälle där inte skatter tas ut och med skatterna utjämning sker. Alltså Ayn Rands individuella frihetsbegrepp kommer i motsättning till Wigforss politiska gärning där principen av alla efter förmåga till alla efter behov.

Jag menar att arbetarrörelsen behöver nogsamt diskutera frihetsbegreppet när den skall skriva nytt partiprogram och bestämma politikens framtida utveckling. Frihetsbegreppet som det tolkats som en fråga om valfrihet är en devalvering av medborgarskapets själva själ och kärna då valfriheten devalverar medborgaren till en kund på en avreglerad och oreglerad kapitalism som löper amok i kris efter kris.

Ur medborgarperspektivet är vi alla beroende av varandra och därmed blir ett solidariskt frihetsbegrepp naturligt för arbetarrörelsen och det kan endast grundas i den positiva frihetstraditionen. Inser vi inte det innebär också att vi accepterar en utveckling där klasser ställs mot varandra, där arbetande mot arbetslösa, där fattiga mot rika, där unga mot gamla och immigranter mot infödda – med andra ord ökade klyftor och ökade sociala slitningar och motsättningar som till sist exploderar i en situation där maktens anonyma korpraler inte förmår att styra medan de styrda inte kan längre leva på det gamla sättet. Vi har sett detta ske i historien gång efter gång och inget säger att det rådande är för evigt, det finns inget som talar för detta. Det räcker att se hur vår värld ser ut idag med ett 1900-tal bakom oss som det mest krigiska i historien, evigt pågående konflikter, en kapitalism som krackelerar och ökade motsättningar på alla områden till tonerna av en värld där vi förtär vår egen miljö på ett på sikt ohållbart sätt.

Diskussionen om frihetsbegreppet hör absolut hemma i arbetarrörelsens idédebatt men har inte fått plats på det sätt den borde haft det då rädslan att diskutera den rådande ortodoxin inte har varit möjlig.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Homo sapiens cupidus

Framträdande exemplar av homo sapiens cupidus – Fredrik Federley

Det har skapats en ny människa – en människa som skiljer sig från resten. En människa som har utrustats med en hybris som förväxlats med självförtroende till en människa som är den moderna tidens ”övermänniska”.

Vi kan kalla denna nya människa för homo sapiens cupidus eller homo sapiens sordidus – den egoistiska människan. Den har ”avlats” fram genom gott och väl en generation som har inpräntat budskapet du är alltings mitt och inget annat finnes utom som omgivning eller staffage till homo sapiens cupidus strävande.

Gemene man uppmärksammade denna människotyp först i olika märkliga TV-produktioner. De har hetat ”Robinson”, ”Big Brother” och på senare år exempelvis ”Idol” och liknade där de har utsatt sig för förnedring, spått och spe och förmåtts att t.o.m. visa upp sin arts partningslekar i direktsändning på bästa sändningstid allt med hoppet om att bli den som sist har stått kvar på dyngstackens topp.

Låt oss ta ett exempel på denna nya människotyp. Säg att du är fotbollspelare eller ishockeyspelare. Du har fått din skolning i den förening, men dess tröja känns för trång – du längtar till din personliga framgång och rikedom samt omättlig ära och glans.

När detta inte blir av kommer du tillbaka till din klubb för det är bra för egot, för dig och dina strävanden. Homo sapiens cupidus talar därför aldrig i vi-termer utan bara i jag-form.

Vad homo sapiens cupidus glömmer är att utan laget, föreningen och klubben och alla dess tränare, lagkamrater är du enbart en talang – utan sammanhanget är du inte framgången. För att bli individuellt framgångsrik och duktig krävs ett starkt och tillåtande kollektiv. Inte fasen blir ett fotbollslag med 11 stjärnor som inte interagerar med varandra en framgång. Alla elva kan springa var för sig, men framgång blir det inte, utan snarare hönsgård.

I politiken ser vi samma fenomen. Rösta på mig säger de som driver personvalskampanjer, jag vill bli riksdagsman, jag vill bli framgångsrik jag lovar både ditten och datten. Men, när homo sapiens cupidus kommer till den folkvalda församlingen förmår han eller hon intet om inte kollektivet tillåter det att ske.

Eller var och en får klara sig själv på arbetsmarknaden, vid sjukdom eller arbetslöshet. Homo sapiens cupidus säger sig själv vara stark, nu och alltid, kompetent, kunnig och framgångsrik så han eller hon klarar sig.

De olyckliga av släktet homo sapiens som inte klarar den heliga konkurrensen är helt enkelt inte tillräckligt upp för att möta den nya tidens krav och kommer likt Darwins utvecklingslära – “survival of the fittest” att förgås. Därför blir sjukdom och fattigdom, kort utbildning och andra tillkortakommande bli en för övriga samhällsmedborgare en nyttig läxa.

Homo sapiens cupidus anser att hans eller hennes välstånd är viktigare än allas välfärd. Att homo sapiens cupidus välstånd kostar att en tiondel av samhällets arbetsföra saknar arbete eller att sjuka tvingas till armod är det nya samhällets gudasända ordning.

Så med homo sapiens cupidus kan man undra hur skall då samhälle bli. Var och en för var och en, inte en för alla och alla för en. Var och en får klara sig bäst de kan i det nya skinande homo sapiens cupidus anarkistiska samhälle.

Egoism istället för starka individer i ett stark kollektiv. Egoism istället för omsorg. I homo sapiens cupidus värld blir det inte plats för svaghet, misslyckande eller tillkortakommande. Är det inte så att man tycker att man hört den hyllningskören förut?

Text: Ingemar E. L. Göransson

…time, time see what´s become of me….

Time, time, time, see what's become of me
While I looked around
For my possibilities
I was so hard to please
But look around, leaves are brown
And the sky is a hazy shade of winter

(Simon & Garfunkel: A Hazy Shade Of Winter)

Ibland påminns man om tillvarons förgänglighet. Som de här morgnarna när kroppen skriker ”jag vill vara kvar i sängvärmen” samtidigt som man MÅSTE gå upp. Likaså när lederna inte vill komma igång utan man är stel som en pinne de första minuterna efter man lämnat den sköna sänghalmen.

Ett annat sådant tillfälle är när man inser att det finns tusentals platser och människor som det aldrig kommer ges tillfälle att se eller tala med. Kort sagt när förståndet och realismen talar om att din tid inte räcker längre – du är på upploppet.

Att bli äldre är en anakronism – du har inte tillräckligt med tid och du vill göra mer. Kort sagt, tiden blir det dyrbaraste och det mest ransonerade du har. Alltså prioritering är av nödvändighet.

När du är ung så finns all tid i världen och att se framåt kanske tio, tjugo för att inte säga fyrtio år framåt syns vara meningslöst. Tills den dag då de tio, tjugo eller fyrtio åren har passerat. Då känns de som så förtvivlat viktiga.

Det blir en konflikt mellan sinnets vilja och kroppens förmåga som blir allt tydligare ju mindre tid som finns att ta vara på. Att vara tjugo år i sinnet, att ha sina värderingar kvar och sin vilja intakt samtidigt som förmågan att förverkliga allt detta med de fysiska förutsättningarna som stigande ålder innebär kan bli allt mer frustrerande.

Jag läste i en sådan här populärvetenskaplig tidskrift att människans tidsuppfattning är beroende av ett enzym eller liknade som finns i vår hjärna. När vi är unga finns lite av ämnet men det får allt större koncentrationer ju äldre vi blir. Detta enzym gör att vi när vi är unga upplever tid gå långsammare än när vi blir äldre. Om det är sant vet jag inte men nog fasen känns det som om tiden numera går allt fortare medan kroppen rör sig allt långsammare!

Vad menar jag med detta skriver idag på årets andra dag? Jo, vi bör ägna oss åt det som vi uppfattar som viktigt och skippa det oviktiga. Det är upp till var och en av oss att besluta om vad som är vad. En del kan tycka si andra så men till syvende og sidst är vi delar av eller en länk i den oändliga kedja som kallas mänskligheten.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Länk till Folkaktionen för en välfärdsstat för ALLA! Skriv på uppropet och sprid vidare – Tack!!

Ode till folkbildningen

Folkbildning är ett fantastiskt påhitt och en underbar uppfinning. Här kommer man till en folkhögskola, Medlefors, en söndag kväll för att föreläsa, inte på skolan, men i Skellefteå under ett par dagar. Skolan är tyst och stilla, parkeringen är tom så när som på en enstaka bil och över allt lyser stillhet och kontemplation.

Men i morgon är det massor av människor här, det är kurser i alla upptänkliga ämnen – skolämnen som matte, svenska och annat som vuxna kan plugga på en folkhögskola till kvalificerad facklig utbildning.

Det är på någon sätt essensen av folkbildning – att lära sig nytt men också att få en andra, tredje eller t.o.m. fjärde chans när livet förändras eller far illa fram med en. Folkhögskolan har därför blivit, precis som hela folkbildningen, arbetarklassens ungdomar och vuxnas väg till kunskap och utveckling. Folkbildning blir helt enkelt demokratins kärna i skolvärlden på arbetarklassens villkor. Du har rätt att misslyckas, du har rätt att ändra dig och du har rätt och välkommen att försöka på nytt.

Folkbildningen var mina universitet – folkbildningen var min möjlighet att utvecklas och förändras från den ungen som inte fixade skolan av olika orsaker och skäl. Folkbildningen blev min möjlighet att bevisa för mig själv och omvärlden att jag dög och kunde.

 

“…essensen av folkbildning är

att få en andra,

tredje eller t.o.m.

fjärde chans när livet förändras …

 

Folkbildningen sitter trångt idag. Den får allt mindre bidrag från stat, landsting och kommuner. Ju mer som skärs ner desto färre som får möjligheten och desto fler som förlorar självkänslan de kunde annars vunnit. Att ge sig på folkbildningen för att spara är som att såga av den gren man sitter på eller slänga ut ungen med badvattnet.

Det finns dom som anser att samhället skall ge EN, säger EN, chans, sedan är det upp till den enskilde individen att fixa det själv. Det är en icke-generös och icke-förlåtande attityd till misslyckande eller misstag. Att ha en sådan attityd har bara den privilegierade råd med, inte den som inte föddes med silverskeden i munnen och fick bästa förutsättningar redan från början för den framtida resan genom livet.

Jag har folkbildningen i dess olika former att tacka för att det blev som det blev och i livets olika skeden lyckats hamna på fötterna även om det sett mörkt ut ibland. Jag har haft tur – det har alltid funnits en utväg som nu håller på att stängas av okunniga och illvilliga politiker.

Folkbildningens fiender är okunniga för de förstår inte folkbildningens enorma kraft och de är illvilliga när de vill stänga möjligheten för den som behöver den. De är småaktiga och snåla när de bara vill att ”deras” redan lyckosamma närmaste kretsar ska ha möjligheten eftersom de inte misslyckas den enda gången chansen ges.

Text och foto: Ingemar E.L. Göransson

Filosofisk fundering från min altan

Egentligen finns det mycket att glädja sig åt. Ibland kan man inte tro det om man läser tidningar, ser på tv eller för den delen läser olika bloggar. Vi som ägnar åt sådant skrivande på bloggar eller som frilansare har en tendens att beskriva världen i svart eller vitt. Vi rör upp och förblindas när dammet blir ganska kompakt i vår önskan att visa på det som vi tycker är fel och behöver förändras.

När jag sitter på min altan och jobbar så är det en privilegierad situation. Jag får göra det jag vill och det jag är bra på. Samtidigt få ihop till brödfödan. Jag får åka runt detta land och möta människor som lyssnar på mina föreläsningar eller deltar i utbildningar jag håller.

Att sitta på sin altan, kunna sträcka ut handen och ta ett par körsbär är inte heller det något annat än ett privilegium att leva så.

Ibland undrar jag om det inte vore nyttigt för oss alla att stanna upp i ”rat racet” och fundera på vad tillvaron är till för. Det finns en tendens att göra den till en fråga om pengar och framgång och då får mycket annat stå tillbaka.

Livet har en förmåga att gå fort och fortare ju äldre man blir. När jag sa till en god vän att jag skulle ta börja ta ut pension när jag är 62 svarade han:

- Har du tänkt på vad pengar du förlorar? Men mitt svar är å andra sidan om jag väntar till 65 blir visst min pension högre men vad missar jag under de sista åren av min stund på jorden. Det kanske ur mitt perspektiv har ett högre värde.

Jag har tidigare varit kritisk till Miljöpartiets friår som en ganska tokig idé ur ett rent ekonomiskt perspektiv, men ur ett filosofiskt och existentiellt perspektiv finns något tilltalande i att ta en paus från karriärjakt, heltidarbetande tillvaro och bara kontemplera över tillvaron och dess syfte.

När man befinner sig mitt i arbete och produktivitet så ser man inte alltid andra värden i tillvaron. Vem vet, vi alla kanske skulle må bra av en paus; en tid av t.o.m. lathet (Luther må ursäkta) och reflektion över livet. Vem vet, vi alla kanske t.o.m. skulle bli en bättre människa av slikt tilltag?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson