Folklustspel, folkhem och politik

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skall detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skiljer medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrare och utplundrade.”

Per-Albin Hansson Första maj 1928

”Söder om Slussen” är en av Gideon Wahlbergs kanske mindre kända folklustspel. Mer kända är exempelvis ”Skärgårdsflirt”, ”Grabbarna i 57:an” och inte minst ”Söderkåkar”. Många av Wahlbergs pjäser har ett genomgående tema och det är folkhemstanken. Inte uttalat alltid, men det ligger i botten på hans pjäser ofta.

Gideon Wahlberg som var född i Stockholm 1890 och avled efter en livslångverksamhet inom teatern 1948. Han hade sina sympatier hos den framväxande arbetarrörelsen och under 1930-talet skrev han exempelvis de tidigare nämnda ”Söderkåkar” och ”Grabbarna i 57:an”. Den mindre kända ”Söder om Slussen” kom till just under samma period.

”Söder om Slussen” som nu i sommar har spelats i Norrköping på Cederdalens friluftsteater i en miljö som är som gudasänd och stärker 30-talskänslan har samma grundläggande tema som det två andra nämnda mer kända folklustspelen.

Högfärdiga svärmor ryker ihop med buteljtvätterskan Linda

Folkhemmet som tema

Skall man beskriva grundtemat och det genomgående i alla dessa tre folklustspel är att här finns den socialdemokratiska beskrivningen och berättelsen om klassamhället, men också vägen ut ur klassamhället. I Wahlbergs manus blir det i mycket en fråga om arbetarklassmoral som ställs mot överklassens moral eller rättare omoral. Det blir en fråga om hederlighet kontra fiffel och båg och inte minst det blir en fråga om solidaritet, kamratskap och rättskaffenhet.

I ”Söder om Slussen” ställs dessa mot varandra i en tydlig kontrast. Dryckesfabrikör Johan Gustafsson förförs av locktonerna från den lata och förslagna överklassen som med fiffelaffärer, aktiejobberi försöker sko sig på Johans med hederligt och hårt uppbyggda verksamhet. En överklass som smittar ner sin omgivning med sin lathet, högfärd och förakt för ”vanligt” folk.

Det har skett genom hans andra gifte där han får han med på köpet en högfärdig svärmor och en svägerska. Dessa äter sedan ut Johans egen dotter så hon lämnar hemmet för att finna sin egen lycka genom sångstudier. Johan förmås också att stöta bort sin bäste vän bryggmästaren Andersson vilket gör att bryggeriets produkter försämras då de inte längre kontrolleras av den kunnige bryggmästaren.

Det är intressant att notera att det starkaste han tillverkar är svagdricka (även här syns med andra ord arbetarrörelsens moral i avståndstagande från alkoholen) och läsk som har blivit en framgång tack vare ett hårt arbete från Johan och hans vänner bryggmästaren Andersson och den frånvarande och avlidne tredje kompanjonen där vi senare får veta att Johan har tagit försorg om hans son den mindre klartänkte men genomhederlige sonen Pelle Rask.

Baron Gyllenbergh

Hederlighet och moral

Arbetarklassens hederlighet och moralkodex bärs upp av Andersson trots att Johan har visat honom på porten i o m sitt andra gifte med Adelaide (heter egentligen Ada) vars högfärdiga mor hotar att driva dem alla i fördärvet. Skurkens roll bärs upp av baron Gyllenbergh en riktig överklass-snobb och aktiesvindlare. Han är dock mest korkad, men lyckas lura Johan att köpa upp en värdelös aktiepost (jämför med Kreuger). Skadan minimeras av kassören och kontorschefen Johnsson som inte bara är klurig och hederlig med firmas bästa för sina ögon utan också är allt annat än lättlurad.

Som alltid hos Wahlberg slutar allt gott – arbetarklassens hederlighet och känsla för solidaritet och rättvisa omöjliggöra överklassens ränker och planer. Johan inser sina misstag och allt slutar väl i ett folkhemsliknande ”happy end” där inte bara företaget räddas, vännerna återförenas, de tidigare strejkande arbetarna återanställs och de unga tu på alla håll får varandra medan överklassen antingen kapitulerar för arbetarklassens klokhet och solidaritet eller blir krossade av det framväxande folkhemmet.

Wahlberg skrev de nämnda folklustspelen under 1930-talet. Det hade med all säkerhet en påverkan på sin publik som var framför allt arbetarklass och stärkte den socialdemokratiska beskrivningen av samhället och den socialdemokratiska berättelsen om ett solidariskt och rättvisare samhälle.

Strejkagitation; kassören Johnsson, fabrikören Johan och fackföreningsagitatorn Linda

Kvinnorna hos Wahlberg

Värt är också att notera hur Gideon Wahlberg skildrar kvinnor i sina folklustspel. I kontrast till många andra från denna tid så är kvinnorna betydelsefulla i skildringen. Man kan kort säga att överklasskvinnorna antingen är högfärdiga, hänsynslösa ”kärringar” eller de förändras när de inser arbetarklassens förnuftiga verklighetsuppfattning och goda kvaliteter. Arbetarklassens kvinnor skildras oftast som kloka, goda, sparsamma som i ”Söderkåkar” och kampvilliga i ”Söder om Slussen”.

I den sistnämnda är den snabbkäftade buteljsköljerskan och sedemera Bryggarfackföreningens agitator Linda även om hon hyser en dröm att kunna bli disponenthustru till Pelle Rask som hon och Pelle får för sig är Johans illegitime son. Kort sagt det är på olika sätt starka kvinnor som är lika mycket centralfigurer i Wahlbergs folklustspel. De enda kvinnorna som är negativt skildrade är överklassens ohjälpligt förlorade personager.

Det är också intressesant att notera hur småföretagare beskrivs i Wahlbergs folklustspel. De beskrivs inte som hungriga, empatilösa kapitalister utan arbetare som med möda och hårt arbete lyckats få det lite bättre än sina klasskamrater som de behandlade med respekt både som yrkeskollegor och anställda. Det är intressant att inte ens kommunisterna hade en i grunden annan syn på småföretagaren i det kapitalistiska samhället.

Bryggmästaren Andersson säger ett sanningens ord till Johan medan Johnsson, Johans hustru Adelaide och svärmor lyssnar

En tidsspegel

”Söder om Slussen” är ett uppskattat folklustspel, men också så mycket mer. Ett vittnesmål om en tidstämning, en tidsspegel av folkhemsdrömmen och en bild av klassamhället i förvandling in spe. Därigenom blir ”Söder om Slussen” viktig ur ett politiskt, kulturhistoriskt och ideologiskt perspektiv.

Att sedan Cederdalens friluftsteaters uppsättning, Robert Zetterbergs regi och skådespelarnas insats i en perfekt för ändamålet miljö lyckas fullt att göra ”Söder om Slussen” fullt övertygande. En uppsättning som Gideon Wahlberg skulle ha uppskattat.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Enn Kokk har haft vänligheten att skriva på sin blogg om ovanstående blogginlägg.

2009 – några foton jag minns

Jag fotar i stort varje dag. Har jag inte med mig systemkameran (Nikon D300) så har jag med mig mina lilla Lumix, Det blir med andra ord en massa foton under ett år. Här är några som jag har ett speciellt förhållande till:

New York, världens häftigaste stad där taxin är symbolen

1:a maj i Skurup, blåsigt och mycket folk

(S) partikongress som gav dubbla budskap

 

Pete Seeger, en legendar som fyllde 90 år

Sommarteater i Norsholm, en tradition numera

Thåström, årets konsert utan konkurrans

Lars Lindgren, fackligt initativ 6F – sex förbund i samarbete

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Veckans foto; vecka 31

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Robban Zetterberg och Joel Almroth från Norsholms Komediteaters uppsättning av “Fransosen Hans Frandsen”

Presskonferens med Göran Sarring

Bengt-Otto Ottosson – Göran Sarring och Robban Zetterberg

Jag gillar sommarteater. det är folkligt, det är oftast roligt och det är inte så pretentiöst som teater kan bli ibland.

Det man möts på presskonferensen är vatten eftersom den vattensjuka marken gör att betonggolvet släpper in vatten i stora mängder vilket det gör delar av teaterladan ät täckt av upp till en halv decimeter av vatten.

För tredje året i presenterar Göran Sarring och hans Norsholms Komediteater en pjäs av upplysningsmannen och pjäsförfattaren Ludvig Holberg. Valet för 2009 års produktion är den mindre kända ”Fransosen Hans Frandsen”. Som Göran Sarring påpekade på måndagens pressvisning är årets pjäs ett stycke med förvånansvärd aktualitet.

Handlingen i korthet handlar om den unge Hans Frandsen som återkommer till Köpenhamn efter att ha varit Paris under 15 veckor. Med har han nya idéer och vill introducera dessa, franskt mode och manér i den inskränkta Köpenhamnsmiljön.

Precis som alltid i Holbergs komedier så finns det motstånd mot förändringens vind och i detta fall är det Hans far och blivande svärfar. På frågan om varför välja just denna pjäs av Holberg svarade Göran Sarring.

Huvudrollsinnehaven Joel Almroth som fransosen

- Jag älskar den klassiska comedia de l´arte som Holberg i mycket representerar. Man skrattar med personerna inte åt dem.” Jean de fransoise ” som originalet heter har mycket att säga till dagens publik. Trots att den unge Hans kan uppfattas som löjlig så blir han den som man sympatiserar med när den förstockade omgivningen förfäras av alla nya tankar och idéer som huvudpersonens rollfigur står för.

- Jag vill inte “predika” för publiken, men gärna få den att fundera lite. Trots att pjäsen är nästan 300 år gammal så är den märkligt aktuell. De konservativa och bakåtsträvande gubbarna låter nästan som Sverigedemokrater i sin rädsla för “utländska” idéer, menar Sarring.

Sarring berättar också att biljettförsäljningen har gått väsentligt bättre i år med hittills 600-700 biljetter sålda vilket skall jämföras med förra årets totalpublik på 1600 personer. En stor av publiken kommer från Norsholms omgivning som alltmer upplever att Norsholms Komediteater är deras teater.

Premiär blir på torsdag den 23 juli och det blir 18 föreställningar under tre veckor fram till den 15 augusti då årets säsong är över. Därefter det är dags för båtklubben i Norsholm att få tillbaka sig båtskjul.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Owe Thörnqvist, sommarteater och Duffy

80 år med Owe Thörnqvist

Den svenska rockens fader Owe Thörnqvist har precis fyllt 80 år och det har firats med en show i hemstaden Uppsala, ett nytt cd-släpp och igår var han med på “Allsång på Skansen”.

Att Thörnqvist verkligen har varit en banbrytare och med all rätt kan kallas den svenska rockens “originator” är ingen överdrift. Han var först med att göra rock & roll i Sverige och inte minst han var den förste som sjöng R & R på svenska. Detta 15 år före Pugh gjorde sin debut med “Ja, dä ä dä!”.

Den nya boxen “Boogieman” består av 8 Cd och en DVD. Allt som gjordes på “Metronome” men också på andra bolag finns med även om en del saknas som fanns på 1990 års “En box Owe” Boken är fantastiskt snygg med EP-omslag och massor av foton. Däremot hade det inte gjort något med en längre text än den som finns i boken. Det är Owe och hans musik värd!

Sommarteater i Norsholm

Sommar och teater hör ihop. Även i år har teatermannen Göran Sarring en produktion i Norsholm på sin improviserade teaterlokal (båtklubbens skjul!!). Det är en klassisk förväxlingskomedi av Ludvig Holberg “Fransosen Hans Frandsen”. Det finns väl ingen anledning att förra årets succé inte återupprepas i Norsholm.

Biljetter beställs direkt av Göran på www.sarring.se .

Vacker fotobok

Fotoböcker kan vara fantastiska med också ganska traditionella. De kräver att fotografen har något att säga. Inte bara vackra eller upprörande gör inte en bra fotobok.

En originell och på sitt sätt vacker är Michael Eastman “Vanishing America” (Rizzoli USA 2009). Boken är en orgie i försvinnande miljöer och en underbar känsla av övergivenhet och alienation i dessa på sitt sätt vackra men sorgliga bilder. Eastman har rest runt i USA och sökt upp miljöer som är på väg att försvinna. Här är gamla biografer och kyrkor, juke-joints i södern och gator från den amerikanska landsbygdens småstäder.

Bra platta med Duffy

Mycket av den musik som produceras idag är präglad av brist på idéer och tyvärr också brist på talang. I jakten på snabba vinster så blir kvaliteten därefter men också mindre utrymme för nya talanger. Det blir väldigt mycket Idol, Talang osv., men mindre av originalitet och som sagt talang.

Ett undantag är Duffy. Hon skriver bra låtar med stor integritet men hon har också det där extra som gör henne spännande. För några dagar fick jag tag i en inspelning från Berlin som tyska radion hade sänt från en klubb där hon hade uppträdde för ca ett år sedan. Plattan, “Duffy - Live at The Quasimodo” (ingen etikett) är givetvis helt inofficiell men den är riktigt bra. Den visar också på att Duffy har utvecklas sedan genombrottet. man får bara hoppas att det eviga turnerandet inte knäcker hennes kreativa ådra.