Deja vu

SAAB går i konkurs för att staten inte tycker industrin är viktig längre. I deras ideologiska värld lever vi inte längre av vad industrin producerar utan vi är konsumenter som köper tjänster av de som producerar dessa tjänster för en spottstyver.

Välgörenheten ökar, ett tecken på att de rika tar ”ansvar” för de sämre lottade och medlidandets politik uppifrån ersätter de sociala rättigheterna.

Ungdomsarbetslösheten slår rekord och de långtidsarbetslösa idag är lika många som 2006.

Vi ser hur ett nytt samhälle växer fram. Ett samhälle där en majoritet får det allt bättre medan en minoritet med permanent arbetslöshet och sjukdom betalar de ökade klyftorna. Enligt flera utredningar så ökar klyftorna snabbast i Sverige av alla Europeiska länder. Tvåtredjedelssamhället är ett faktum.

Klyftorna har ökat radikalt sedan 2006 är inget som går att bestrida. Orsaken är givetvis att den sociala utförslöpan har blivit brantare och längre tack vare nedskärningarna på det socialpolitiska området.

De fattiga har blivit fler och de har blivit fattigare. De rika har måhända inte blivit fler men de har blivit extremt mycket rikare. Vi bevittnar hur avståndet mellan botten och toppen i inkomstligan och disponibel inkomst är idag lika stort som det var för mer än 60 år sedan innan välfärdsstaten började byggas efter 2:a världskriget.

Det är ett motbjudande skådespel vi ser när regeringens representanter ”lyssnar in” SAAB-anställdas oro för framtiden. Det är motbjudande, det är cyniskt och det är falskt när regeringens ministrar Annie Lööf och Hillevi Engström samt Jan Björklund nu beklagar, begråter och skyller ifrån sig. De nu aviserade 450 miljonerna är till stor del utbildningsplatser som var planerade att tas bort tidigare.

När Jan Björklund säger att SAABs konkurs kommer som en chock idag så är det inte utan man undrar var han befunnits sig de senaste månaderna. Vad alla andra diskuterat och sett när skojarna Muller och Antonov haft lekstuga med den del av svensk industris ryggrad som SAAB utgör.

Hur många som nu förlorar jobbet och den långsiktiga påverkan på hela den svenska fordonsindustrin är svår att överblicka. Att inte bara SAAB-anställda förlorat jobbet i början av en recession är illa nog, men siffror på 3.500 är sannolikt väsentligt i underkant, det handlar om det mångdubbla.

En total brist på industripolitik, större avstånd mellan fattiga och rika, välgörenhet som ersätter sociala rättigheter – allt uttryck för en nattstånden marknadsliberal politik som nått vägs ände. En statsminister som menar att det går att klara sig på en 7-8.000 kr per månad och släkt och vänner får väl hjälpa till är ett klassamhälle som återkommer. En känsla av patronväldet deja-vu är julkänslan som sprider sig i Sverige.

Detta alltmedan arbetarrörelsen har ringa att sätta emot utan är upptagen av att återfinna sin själ och sitt alternativ till det återuppstådda ”befästa fattighuset.”

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Den självförvållade krisen i skolan

Debatten verkar aldrig ta slut. Och turär väl det. Ser man på hur skolan ser ut idag så är det uppenbart att den har blivit en lekplats för lycksökare som vill göra snabba pengar och inte mycket annat.

Den s.k. friskole”reformen” påstods när den infördes av Bildt-regeringen att vara för att skapa en pedagogisk konkurrans i skolan. Inte har det blivit så mycket pedagogikutveckling utan den enda utveckling har varit till segregering av skolsystemet där de bättre bemedlades och väl motiverades telningar garanteras höga betyg som ger inträde på de önskade skolorna och reserverar de ”bättre” jobben.

Vad vi har sett sedan 1990-talet är en skola i förfall där den viktiga sammanhållna skolan har splittrats precis som var syftet från högern och deras nyliberala ideologer.

De som fått ta smällen är de elever som behöver extra mycket stöd eller har särskilda behov. När skolan kommunaliserades fick det konsekvensen att klåfingriga kommunkamrerer satte gränserna för den offentliga skolan med en klåfingrighet av sällan skådat slag. Detta förutom att lärarnas status sänktes i ett slag.

Det vi ser idag med skattepengar som rinner ner i fickorna på anonyma ägare av bolag med säte i skatteparadis, kriminella som har funnit ett nytt sätt att tjäna pengar, betygsinflation till förmån för den övre medelklassens telningar och förfallet i den offentliga skolan är en konsekvens av Bildts friskolepåfund. Likaså den ålderdomliga kadaverdisciplinens skola med olika ”nyheter” från det nerbantade försvarets kaserner är detta. (Som den uppmärksamme läsaren noterar betecknar jag inte det som en reform då detta begrepp bör reserveras för något som blir bättre inte sämre.)

Jag har själv sett mina båda ungar göra sin skolgång under perioden med friskoleeländet och kan utan att ta till överord konstatera att skolan har successivt blivit sämre, lärarena har fått allt svagare villkor och har tappat motivationen i många fall inför den hopplöshet som vuxit sig stark inom skolan.

De tre ingredienserna av 68-årsgenerationens aningslöshet, kommunaliseringen och privatiseringsvågen av skolan har raserat den viktiga uppgiften skolan haft som lärosäte och sammanhållande kitt av samhället.

Den svenska skolans kris är till alla delar självförvållad, inget annat.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Köp och läs:

OBS!!! Ny och uppdaterad upplaga!!

”Arbetarrörelsens kris – mellan reformism och marknadsliberalism” av Ingemar E. L. Göransson

Beställ den från Ord & Kulturs Förlag till förlagspris 150 kr (inkl. moms) plus porto.

För ytterligare information se här.

Maila din beställning till ordochkultur@telia.com

En klassamhällets skola

Författarens skolkort ca 1960. (Fotograf okänd)

I en rapport från SCB som Lärarnas Riksförbund (LR) har beställt konstateras att elever från höginkomstfamiljer har genomsnittligt bättre betyg än elever från mer påvra ekonomiska villkor.

Namnet på LR:s rapport är talande för det klassamhällets skola vi har i Sverige; Rika barn lära bäst?. Den s.k. valfriheten med alltfler friskolor har gjort att dessa skillnader har ökat genom att det fria skolvalet har ökat skillnaderna.

LR:s ordförande Metta Fjelkner säger också att resultatet visar att alla föräldrar inte har möjligheten att vara aktiva väljande föräldrar. LR ifrågasätter också om det är så klokt att låta kommunerna ha ansvaret för skolan, utan menar i praktiken att staten åter tar över ansvaret för skolan.

Ylva Johansson (S) menar att orsaken är den ökade segregationen i samhället medan Jan Björklund menar att svaret ligger i för lite krav på eleverna från de fattigare hemmen.

För min del menar jag att varken Johansson eller Björklund ger en nöjaktig förklaring eller recept på hur problemet som Fjelkner pekar på.

Själv har jag erfarenhet av hur grundskolan och gymnasiet fungerar med sammanlagt 24 år plus mina egna år som elev som jämförelse. Dvs. den tid som mina ungar gått igenom den svenska skolan. Jag kan knappast säga att jag är imponerad av deras skoltid och den pedagogiska förmåga som har uppenbarats under dessa år.

(Inte heller var den gamla kravskolan något positivt för arbetarungar som undertecknad – med hälsning till Björklund.)

Det har varit för många oengagerade lärare som har uppträtt som om att deras yrkesval har haft främst tre skäl; juni, juli och augusti. Det har varit för mycket av ”same presidier as last year” och mycket lite av pedagogik som gynnat de missgynnade elevernas möjligheter.

En del går säkert att förklara med att kommunerna i sin besparingsiver behandlat skolan som vilken kommunal verksamhet likt vatten och avlopp. Fjelkner påpekar också att vi har fått 290 olika skolsystem i stället för ett.

Vi har den skola vi förtjänar, men inte den vi behöver och som eleverna förtjänar. Beslutet om kommunalisering var ett misstag, men även de brister i skolans abdikation som fostrare, men det löses inte med Jan Björklunds ökade skillnader och militära ordning.

Men den främsta orsaken till problemen som LR:s rapport pekar på är den s.k. friskolereformen – där vi numera har minst två, tre parallella skolsystem där de rika barnens föräldrar kan välja de bättre skolorna medan arbetarklassens ungar får acceptera nedgångna utslitna och oengagerade skolor i kommunal regi utan resurser.

1990-talets politik kommer alltså åter och biter oss i baken med full kraft likt en ilsken byracka. Nyliberalismens experiment har fått önskat resultat en skola för de som redan är etablerade medan arbetarklassen får betala med sämre möjlighet till utbildning och framtid.

Det vore bättre att diskutera detta istället för att likt Johansson säga självklarheter och Björklund ropa på militär disciplin.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Reserverat: MVG till friskolornas elever

Friskoleeländet har fått en oväntad snyting de senaste dagarna. Det som i går kallades betygsinflation på DN:s debattsida är egentligen en bekräftelse på vad friskolorna (eller rättare privatskolorna) har gett för effekt.

Förutom att de gynnar de som redan har de bästa förutsättningarna i form av föräldrar med högre utbildning och läspremierande hemmiljö så får de uppenbarligen de högsta betygen lättare vilket leder till att de får förtur till högre utbildning.

Men inte bara det. Privatskolorna vet att de måste vara ”bättre” för att få del av våra skattepengar i form av skolpeng; de måste ”leverera” högre betyg för att vara attraktiva för de eventuella ”kunderna”. Kan det bättre illustreras hur skolan har blivit en affär bland andra tack vare friskole-, förlåt privatskoleeländet.

Skolan kan vara ett verktyg för social ingenjörskonst. Skolan kan bryta ner klyftor mellan barn och ungdomar från olika delar av samhället; från olika klasser och skikt. Här kan direktörens barn träffa och lära sig respektera ensamma mammans eller den fattige immigrantens barn och givetvis vice versa.

Men friskolan, privatskolan, lägger grunden och fundamentet för klasstrukturer som blir allt mer stelnade – var och en vid sin läst; var och en på sin plats och de tu skall aldrig mötas.

 

“…högerns fiasko

bekräftas av

betygsinflationen…”

SvD är idag orolig för att betygsinflationen skall bli ett argument för vänster som man säger. Visst det är ett utmärkt argument mot friskole-, privatskolemarknaden. Men det är också en anledning att ompröva skolpolitiken som inte satte kunskap främst alla gånger och där många ungar inte fick eller får det stöd de behöver för att klara sin utbildning. Betygsinflationen är ett bland många andra argument för en sammanhållen skola som är samhällets ansvar och där varande unge skall vara garanterad en god utbildning.

(DN:s kommentar på sin ledarsida är obetalbar och nonchalans i sin konsekvens: ledarskribenter skriver under rubriken “Illusorisk rättvisa” att alla elever inte kan få de bästa kamraterna och det är inget att sträva efter rättvisa betyg. Tydligare kan inte klassintresset från skrivkulin på DN illustreras – de höga betygen till “rätt” elever. Kort sagt, livet är orättvist och så länge det är orättvist mot underklassen så är det bra.)

Socialdemokraterna har sin bästa möjlighet på årtionden att återupprätta en skola som både lär ut, garanterar allas lika möjlighet att förverkliga sina drömmar och att bryta ner de ökade klassklyftorna.

Skoldebatten har hamnat i fel spår då den koncentrerat på betyg eller inte betyg. Skoldebatten måste handla om hur våra ungar ges den kunskap de förtjänar och behöver. Att den måste mätas är självklart och då är betyg ett verktyg för detta. Det kan inte vara fel att ge den informationen till eleven och föräldrar.

Men man måste vara medveten om att högerns klasskola vill se till att de höga betygen inte får hamna i långtbortistan utan skall vara ett privilegium för deras ungar. Detta förstärker privatskolorna med den betygsinflationen. Friskolorna blir helt enkelt ett verktyg för ett fortsatt och än mer cementerat klassamhälle.

Varken högerns klasskola eller 68-vänsterns skola där kunskap fick stå tillbaka för annat är alternativet. Högerns fiasko som bekräftas av symptomet betygsinflation måste mötas, inte med 70-80-talens skola, utan en skola där våra ungar får den kunskap de behöver och där det inte spelar någon roll om du kommer från akademisk eller knegarmiljö. Den politiken måste formuleras för de nämnda alternativen är precis lika usla oavsett om de formulerats av Björklund eller någon flumpedagog från det mörka 70-talet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Lärling eller icke lärling II

Diskussionen om lärlingsavtal som Jan Björklund har föreslagit forsätter. Inte för att kritikerna har tillfört något av väsentlighet utan för den aggressiva attityd som högerskribenter och inte minst Företagarna har visat.

I Östergötland har Företagarna en av Sveriges mest fundamentalistiska högerspöken. Lars Holm heter han och är ordförande för Företagarna i länet. Holm har under år varit en av, inte skarpaste, men mest högljudda kritiker av facket och facklig närvaro. Han har angripet facket med en konsekvent anti-facklig uppfattning som påminner om amerikanska union-busters argument.

I dagens upplaga av husorganet Östgöta Correspondenten utbreder och ondgör sig denne Holm på ett sätt som om det inte vore Lars Holm skulle vara en bottennivå av usel argumentation. I skottgluggen är som sagt Jan Björklunds förslag. Men inte minst emot att LO:s chef för arbetslivsfrågor Irene Wennemo har fått Björklunds uppdrag att utreda frågan om lärlingsutbildning och lärlingsavtal.

Han skriver ”dubbelt självmål blir det när han (dvs. Jan Björklund) utsett LO-pampen Irene Wennemo till utredare. De för LO så heliga kollektivavtalen kommer säkert att bli villkor för att få ta emot en lärling. Eftersom hälften av de mindre företagen inte har kollektivavtal kommer möjligheterna att få en lärlingsplats att halveras. Det blir företag med kollektivavtal, inte kompetens, som får utbilda.”

Vad säger egentligen Holm? Jo, att kollektivavtalen är ”heliga”, dvs. ur Holms och Företagarna i Östergötland perspektiv ser man på kollektivavtal som en sakral eller religiös relik som man kan tro eller inte tro på. Dvs. inte som en grundval för förhållandet löntagare och arbetsgivare på en högst reell arbetsmarknad. En uppfattning som man kunde tro försvann för årtionden sedan.

Vidare är det uppenbart att Holm och Företagarna ser det som en, ska vi säga, Gudasänd gärning om antalet kollektivavtal minskar. Det är också intressant när Lars Holm sätter kompetens att klara att utbilda en lärling i konflikt med kollektivavtal. Menar Lars Holm, Företagarnas regionchef att företagare med kollektivavtal har sämre kompetens eller rent av är något korta om å huvudets vägnar?

Vad ska man säga? Jag om jag vore medlem i den organisation som Lars Holm är satt att vara chef för skulle jag bli rent ut sagt ganska förbannad på Lars Holms skriverier. De bidrar inte till bättre förhållande mellan parterna och de är närmast föraktfulla för de företagare som sköter sig och tecknar kollektivavtal.

Slutligen, det är inte speciellt respektfullt att kalla en av Sveriges mest ansedda arbetsmarknadsexperter Irene Wennemo för ett slirigt ”LO-pamp”. Det bidrar knappast till ett bättre debattklimat. Men det ligger helt i linje med vad Lars Holm normalt slänger ut sig mot både kreti och pleti varje gång han hittar penna och papper.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Lärling eller icke lärling

Jan Björklund (FP) har en idé om lärlingsjobb skall kunna kombineras skola. Dvs. en lärlingsanställning skulle kunna ske parallellt med att lärlingen gick i gymnasieskolan.

På mig verkar det inte så dramatiskt egentligen och med vettiga fackliga avtal, rimliga rättigheter och skyldigheter som regleras så kunde detta vara kanske en bra idé. I vart fall så bra att den bör ges en chans.

Nu kom däremot Företagarna på att det var ju inte så bra för i o m det att det blir en anställning skulle ju LAS, dvs. Lagen om anställningsskydd, gälla. Pest och pina det skulle enligt Christina Linderholm innebära att företagen skulle tvingas behålla dem som anställda.

- Det skulle innebära att 16-åriga målarlärlingar skulle hamna i en kollektivavtalssituation. Skulle företaget få problem skulle de vara anställda med allt vad det heter med ”sist in först ut” och arbetsgivaren skulle ha ett ansvar, uttalar sig Företagarnas spindoktor till SvD igår.

Vad man kan undra över är varför Företagarnas som ofta klagar över att LAS gör att det just är de sist anställda man inte kan behålla medan de längre anställda (läs äldre) som är lite småslitna man inte kan bli av med vid nedskärningar. Nu är det helt plötsligt tvärtom nu är det de senast anställda som man inte kan bli av med i det att de är lärlingar. Logik har aldrig varit intressets starka sida.

Men längre ner får vi svaret varför detta motstånd från Företagarna och fru Linderholm. Det skulle bli frågan om kollektivavtal och se det vill inte organisationen Företagarna ha.

- Det är inget fel på kollektivavtal. Hälften av våra medlemmar tycker det är en jättebra lösning, men hälften vill ha frihet att välja. Vi tycker inte att facket ska komma och bestämma vilka försäkringar vi ska ha. Vi tror också att det bara blir företag med kollektivavtal som skulle komma ifråga för lärlingsutbildning. Det skulle utesluta hälften av våra medlemmar och det tycker vi vore dåligt.

Sammanfattning; vi vill inte ha med facket att göra, helst inga kollektivavtal och sist men inte minst utan främst vi vill bestämma helt själva. Helst inga regler eller dyra försäkringar på våra arbetsplatser.

Banne mig; det är inte utan att för en gångs skull håller jag på Jan Björklund men, han viker väl ner sig för Företagarnas megafon Christina Linderholm.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Tjuvlyssnat

Jag råkade häromdagen avlyssna ett samtal, helt ofrivilligt faktiskt men ändå, mellan två partistrategier på den borgerliga sidan. Den ene var inte olik moderaten Schlingmann och den andre en snärtig nyliberal tjej från Stureplan tillika centerpartist som jag inte kunde jag identifiera men hon lät lite norrländsk i idiomet.

 (Författarens skolkort anno 1961)

De satt där på mitt stamlokus och funderade över sina framgångar. De skröt men vad de sa var faktiskt så intressant att jag inte kan låta bli att dig som läsare inte få ta del av det. Redan min gamla mor sa att man inte skulle tjuvlyssna men i det fallet var det omöjligt att inte göra det.

Det var den Stureplanska centertjejen som började samtalet med en fundering.

- Det var jäkligt bra hur du lyckades lura sossarna med deras egna argument. Men hur fasen kunde du komma på att skolan var deras svaga punkt?

- Det var väl inte så svårt, vanligt folk vet ju att för att klara sig måste du ju kunna skriva och läsa. Helst måste du kunna räkna hur ska du annars kunna kolla din lön eller hålla ordning på räkningarna när du ska betala. De flesta, även sossar, är ju föräldrar och de vill ju veta hur det ligger till med deras i och för sig obegåvade telningar. De vill ju veta om ungen hänger med i skolan. Inte fan vill de vänta till det är försent när de gått 7 och ½ år och är mitt i högstadiet och då är det försent.

- Kära du, betyg har vi lyckats få bort som kunskapsmått. Vi fixade ju så att de blev mått på uppnådda mål. Du vet ju våra kära välutbildade socionomer och pedagoger tog ju bort betyg under 70-talet.

- Visst faan var det bra. Det gjorde ju att vi kunde komma till makten 2006 genom att vinna över arbetarföräldrar som ville ha lite koll på vad deras ungar kunde.

- Ja, du menar att nu ska vi tillbaka till gamla skolan där kunskap var det viktigaste?

- Nej, nej nej du fattar inte. Vi skapar nu en skola där arbetarföräldrarna tror att det är kunskap som är målet. Nej, vad vi gör är att vi fixar en skola där vi en gång för alla sätter folk på plats där de hör hemma!

- Nu förstår jag inte. Du menar att med betygen blir kunskap det viktigaste.

- För våra barn ja, de andra ser vi till att sortera bort så snart det går och ser till att trälarna och tjänstefolket som jag brukar säga hålls på plats.

- Hmmmm…..Nu får du allt förklara närmare.

- Kolla nu, genom att vi redan inför högstadiet ser till att arbetarungarna riktas in mot yrkeslinjer och de bildades barn får förtur, vart fall i praktik, till teoretiska och sedan akademiska utbildningar håller vi packet borta. Sedan har vi ju sett till att det inte går att komma tillbaka även om man vill till utbildningssystemet genom att vi skrotar vuxenutbildningen. Om man inte betalar för sig förstås, vi får inte omöjliggöra en affärsmöjlighet.

- Smart. Det innebär att dumskallarna stoppas och skulle de mot förmodan skulle försöka komma tillbaka till utbildningsväsendet får de pröjsa. De bli ju dubbelt blåsta! Fan, vad du är smart. Men hur i helvete kunde det bli så här jäkla bra för sossarna hade ju utbildning och kunskap som sitt mål en gång i tiden; Per-Albin, Tage Erlander och även Palme tjatade alltid om det.

- Jo, vi släppte ju lös 68:orna i kanslihuset och departementen. De såg ju till att få stopp få sådant jämlikhetstjafs genom att upprepa sitt mantra; ingen får pekas ut; ingen är bättre än någon annan; att ställa krav på kunskap i skolan är diskriminerande osv. Fan de lyckades, mycket bättre än vad man kunde hoppas.

- Så du menar genom det kunde vi vinna valet 2006 för att arbetarföräldrarna hade genomskådat 68:ornas skola, gav sossarna skulden och köpte majoren Björklunds skolpolitik; med ordning, reda och kunskap.

- Visst, men det får de inte utan de får bara ett sjuhelvetes sorteringsverk och vi vinner valet 2010. Dubbelt blåsta igen!!

- Gud vad vi är smarta!!

Text: Ingemar E. L. Göransson