Ingen preskription för mord från idag

I dag tas regel om preskription vid mord och dråp bort. Tidigare har en mördare kunnat bli straffri om inte åtal väckts inom 25 år. Men med dagens teknik och utvecklingen av DNA-analyser exempelvis så är det möjligt att långt senare kunna binda en mördare vid sitt dåd än vad som varit möjligt.

Vi har också sett hur grova brott lösts långt senare i både USA och England tack vare de nya möjligheterna som DNA bland annat gett idag. Men också hur tidigare dömda har i spektakulära rättegångar kunnat frias efter många år i fängelse.

Alltså det finns verkligen goda skäl för dagens lagändring. En del vad jag skulle vilja formalistiska kritiker menar att förutsägbarheten i lagstiftningen försvagas eller försvinner nu också de mord som inte har nått den tidigare 25-årsgränsen nu hamnar under de nya reglerna. Det innebär bl.a. att Palmemordet nu aldrig kommer att preskriberas. Men att kalla detta retroaktiv lagstiftningen är nonsens vill jag påstå.

För tänk efter, om X begick ett mord för 20 år sedan gjorde X detta med tanken att klarar jag min 25 år är jag fri. Osannolikt men även en motbjudande tanke att erbjuda en mördare en sådan utväg där X kan efter 25 år och en dag i offentlighet erkänna och inget händer.

Leif G.W. Persson menar att trots att äldre mord sällan löses så skall mördare om inte annat leva med sin skuld och man kan inte annat än hålla med. För det har varit motbjudande att det grövsta brottet av alla – mord – har varit i juridisk mening ”förlåtet” medan de efterlevande fått leva med ovissheten och sorgen för resten av sin jordiska vandring.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Vill regeringen förbjuda fotografering?

 

Namn som Robert Frank, Lewis Hine och Henri Cartier Bresson men även för den delen Robert Capa är legender inom fotografin som inspirerat massor av ungdomar att ta upp en kamera och börja fotografera sin omgivning.

Jag har säkerligen ägnat hundratals för att inte säga tusentals timmar åt att studera dessa mästares bilder. För att beundra, inspireras och lära av deras sätt att närma sig världen genom en fotolins.

Robert Franks fantastiska foton i den epokgörande boken ”The Americans”. Bressons kärleksfulla foton av människor från alla delar av vår värld. Lewis Hines sociala fotografering och Robert Capas krigsreportage har alla på något sätt fostrat generationer av fotografer och påverkat fotograferingen som konstart och gestaltningsinstrument av vår omvärld.

(London, 2006)

Jag ser idag att regeringen lägger ett förslag att alla fotografer ska inhämta den fotograferades samtycke vid varje fotograferingstillfälle. Ett orimligt förslag då det kommer att omöjliggöra att på rätt sida av lagen kunna i framtiden dokumentera och gestalta världen. Det blir med regeringens förslag omöjligt att skapa fotografering av den dignitet som de ovan nämnda gjorde. Framtidens Franks, Cartier-Bresson, Hine och Capas blir med regeringens lagförslag kriminella.

Ska varje individ skriva på en blankett vid varje fotograferingstillfälle blir det omöjligt att gestalta stämningar och händelser med bibehållen realism och sentiment.

(London, 2008)

Man kan bara se förslaget som en naturlig (och beklaglig) fortsättning andra insatser på lagstiftningens område där kontrollsamhället flyttar fram sina positioner. FRA och Ipred diskuterades högljutt och rättvist under förra året men förslaget om acceptans vid varje fotograferingstillfälle har inte blivit uppmärksammat. Det är märkligt att inte ens Journalistförbundet sett konsekvenserna för sina egna medlemmar när man inte har invändningar mot lagförslaget.

(Motståndsfestivalen, 2008)

Med digitalkameran har nya möjligheter för fotografer och fotografikonsten att utvecklas. Samtidigt har givetvis missbruk i samma utsträckning möjliggjorts men med Ipred-lagens tankefåra som modell försöka stoppa missbruket och samtidigt göra det omöjligt för fotografer att skapa är ingen bra lösning.

Ipred har inte stoppat nedladdningen av copyrightskyddat material. Finns tekniken kommer den användas. Likaså missbruket av kameran och bilden som smygfotografera kvinnors underliv kommer att fortsätta för där har inte regeringens förslag någon som helst betydelse. Det är inte fotografiet som som sådant som är boven utan perversa kriminella.Det enda regeringens lagförslag gör är att olagligförklara kreativ fotografering.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

PS. De tre foton som är publicerade här är alla enligt regeringens förslag straffbara och kan ge upp till två års fängelse, rimligt och vettigt? DS

Anslut dig till

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

Det allmänna rättsmedvetandet

När SEKO:s s-föreningar i Östergötland för över tio år sedan tog initiativet till att vårt partidistrikt skrev ett kriminalpolitiskt program möttes det även av partivänner med skepsis. Min arbetarekommuns ordförande vid den tiden undrade surt om vi ville införa dödsstraff. Men mycket har hänt sedan dess men en sak har inte förändrats. Lagstiftningen och tillämpningen av lagstiftningen ligger inte i linje med det allmänna rättsmedvetandet.

En rysk revolutionär på 1910-talet sa en gång att vi har slängt ut tsarbyråkratin och kan förlita oss på att arbetarklassens rättsmedvetande säkrar att domstolarna fungerar men byråkraterna som vi slängde ut genom dörren kommer tillbaka in genom fönstren och bakdörren.

Nu blev det varken rättvisa eller fungerande rättsväsenden i Ryssland eller Sovjetunion delvis pga. byråkratins comeback. Stalin såg till att bygga upp en gigantisk byråkratisk statsapparat där byråkratin blev allenarådande.

Rättsmedvetande är det som avgör om människor har respekt för lagstiftningen och om den kan anses vara rimlig. Vi har sett hur klåfingriga meningslösa lagar förfaller genom att de inte tillämpas eller hur brott avkriminaliseras eftersom den juridiska apparaten inte klarar sin uppgift.

Det senaste och säkerligen inte sista fallet där juridiken, den juridiska apparaten och rättsmedvetandet krockar på ett sätt som drabbar enskilda och upprör människor på ett sätt som måste ses som i allt elände positivt.

När en 14-årig flicka tar sitt liv och när en vuxen som hon är i beroendeställning till inte lagförs för att sedan få sitt straff minimerat så strider det mot det allmänna rättsmedvetandet. Jag, du och tusentals personer blir förbannade och till och med går ut i demonstrationer som i Jönköping när den 42-årige gärningsmannen kommer undan med en halverad dom så är det byråkratin som har talat i hovrättens dom. Oftast är det så här. Hovrätten halverar eller frikänner vad tingsrätten dömt till med hänvisning till märkliga tolkningar av lagens bokstav. Orsaken är troligtvis att nämndemännen som sitt i tingsrätten omfattar i högre grad vad vi kan kalla det allmänna rättsmedvetandet än de juridiska byråkraterna i högre instanser.

 

“det finns en

konfliktyta mellan

det allmänna

rättsmedvetandet

och juridikens

paragrafryttare”

 

När en bekant till mig vars dotter blev utsatt för sexuella övergrepp så utredde inte ens polisen fallet. Detta trots att flickan inte ens var 13 år och gärningsmannen över 20 år. Det som är självklart för de flesta läggs i högen av outredda handlingar med hänvisning till att ord står mot ord. Flickan har mått uselt givetvis medan gärningsmannen kan flina och lipa åt lagen.

Det finns uppenbarligen en konfliktyta mellan det allmänna rättsmedvetandet, dvs. vad du och jag tycker är rätt och fel och vad juridikens byråkratiska paragrafryttare tolkar. Det innebär på sikt också att respekten från allmänheten minskar och undergrävs.

Om ett samhälle skall kunna kalla sig civiliserat måste det finnas ett stöd för lagen och lagstiftningens tolkning. Det får inte vara så att det blir en situation där lagstiftning är en sak och lagens tolkning blir en annan. I det läget är respekten för lagstiftningen mycket illa ute och därmed också blir demokratin utsatt för fara. Varje hovrättsdom där gärningsmän som begått uppenbara och avskyvärda brott frikänns eller får närmast en klapp på axeln blir ett argument för mörkerkrafter med helt annan juridisk och samhällig dagordning än demokrati.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson