Londons “lapplisor” går i strejk nästa vecka!

Tillhör du de som skäller på ”lapplisor”? Gör inte det, de behövs. Några dagar i Londontrafiken räcker för att inse det.

I London har parkeringsvakterna privatiserats som så mycket annat på de brittiska öarna. Ett privat bolag, NSL, har konsekvent vägrat att teckna avtal och kunnat göra så då flertalet av parkeringsvakterna inte varit organiserade.

De flesta av dem är afrikanska immigranter som inte varken getts information om sina rättigheter eller ens fått sin lagstadgade lön. Deras löner ligger också två pund under lönerna i exempelvis i Cardiff i Wales. Londons parkeringsvakter har endast fått £8.09 medan deras kollegor i Cardiff har £10.

I juni var Londons parkeringsvakter ute i en två dagar lång strejk och nästa vecka genomför de en tre dagars strejk för bättre villkor.

Foto: Unison

Tidigare var ytterst få medlemmar i facket. Numera är dock 75 procent med i Unison, som motsvarar svenska Kommunal, vilket har gett dem styrkan att ta upp striden för bättre villkor.

Orsaken till denna dramatiska förändring ligger i ett enträget organisationsarbete från Unison vilket också gett resultat. Det ska jämföras med Unisons organisationsgrad på ca 50 procent och andra brittiska fackföreningar som ligger t.o.m. lägre. Detta efter trettio år av thatcherism och new labours marknadsliberala politik.

 

När jag träffade och intervjuade ordförande för Unison, George Binette, i Camden i våras var han optimistisk och trodde att det fanns möjligheter till en seger för parkeringsvakterna inom räckhåll.

Nu blev det kanske inte riktigt lika enkelt som Binette hoppades på, men nästa veckas strejk visar att tålamodet och kampviljan finns.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Svartlistningsskandal

(Foto The Observer)

Träffa idag av ren tillfällighet en av RMT:s organisatörer Steve Hedley när jag var på RMT:s förbundskontor. Hadley har de senaste dagarna blivit uppmärksammad här i Storbritannien för att är en av tusentals fackligt aktiva arbetare som de facto stått på en svart lista över oönskade arbetare ute på arbetsplatserna.

Varför då kan man undra? Orsaken enligt den 18-sidiga dossiern som har avslöjats så deltog Hedley i en demonstration mot det brittiska nazistpartiet och att han var fackligt aktiv som byggnadsarbete.

Hedley gick utan jobb i fyra år och driver nu saken i domstol tillsammans med andra som drabbats av svartlistningen. Alltså för att Steve Hedley utövat sina demokratiska rättigheter, demonstrationsfriheten, organisationsrätten och rätten till fackligt engagemang ställdes han utan försörjning av arbetsgivarna.

Allt avslöjades när en på arbetsgivarsidan berättade om listan för media och allt uppdagades. Sedan kom polisen att beslagta hela register hos det konsultföretag som i hemlighet sålt uppgifter om enskilda arbetares aktiviter till den som betalade för att få uppgifterna.

Intressant för oss i Sverige är att enligt The Observer så är Skanskas brittiska dotterbolag en av de som köpt uppgifter om arbetare och därmed varit delaktiga i svartlistningen. Uppenbarligen har också de skyldiga, Consulting Association, hade i sin databas 3.200 namn med uppgifter om vilka möten, aktiviteter osv. de ägnade sig åt. Bland användarna fanns förutom Skanska bland de största byggentreprenörerna på de brittiska öarna.

Skandalen är faktum och nu hoppas Steve Hedley på sin dag i domstolen. Man kan ju fråga sig om samma ”sedvänja” att svartlista besvärliga arbetare finns även i Sverige särskilt med tanke på att Skanska har fingrarna i den engelska smutsbyken. Något för Byggnads och övriga byggfack att kolla måhända.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Fackmöte i Camden, London

Att gå på fackmöte i Sverige är inte alltid det mest roliga tillställning man kan tänka sig. Men det handlar om demokrati och respekt för demokratins sätt att fungera.

Är det annorlunda att gå på fackmöte på andra håll. Jag vet inte det, men tonläget kan liksom på ett svenskt fackmöte vara lite mer uppskruvad beroende på a) hur arbetsgivaren uppträder, b) hur medlemmarna uppfattar de förtroendevalda sköter sig.

Jag fick möjligheten att idag vara med på Unison Camden Branch shop stewards årliga möte. Inte nog med att jag fick vara med och lyssna utan jag blev ”tvungen” att säga några ord också som gäst, vilket jag gärna gjorde.

Kort bara; Unison organiserar offentliganställda i kommunen, vilket Camden Borough är inom London. Det är allt från vårdpersonal till sopgubbar, trafikvakter osv. alltså ganska likt hemma med ett undantag även tjänstemännen är medlemmar i Unison då uppdelning mellan kollektivanställda och tjänstemän inte finns i brittisk fackföreningsrörelse. Annars ganska likt Kommunal hemma.

Den stora frågan på mötet var de aviserade nedskärningarna som den Tory-Liberal regeringen har bestämt; ca 600.000 offentliganställda skall bort under den sittande mandatperioden. Angreppen på löntagarnas pensioner och framgångar i att organisera trafikvakterna i Camden var de viktigaste frågorna. Och givetvis planeringen för den stora demonstrationen mot förslagen från regeringen riktade mot National Health Service (NHS), dvs. den offentliga vården.

Diskussionen var stundtals högljudd och kritiken mot Camdens lokala fullmäktige hård.

Unison i Camdens ledare George Binette höll ett inspirerat tal eller genomgång av situationen som drog ner starka apploder. George Binette gjorde på mig ett positivt intryck och kändes som något vi saknar i svensk fackföreningsrörelse många gånger – agitatorer.

Så egentligen är det inte så stor skillnad att gå på ett svenskt eller brittiskt fackmöte. Det är delvis formell och finns det viktiga engagerande frågor då blir diskussion. Och framför allt som Binette sa själv en fackförening som tar striden blir en fackförening som gör skillnad och blir starkare. Möjligen bättre agitatorer som skapar bättre engagemang och ett större mått av jävlar anamma. Annars var det sig likt tyckte jag nog.

Text och foto: Ingemar Göransson

“Welcome To A Working Week”

En vecka har gått och inget har hänt! Jo det har det väl egentligen. Verkligheten börjar springa i fatt Reinfeldt och han börjar äntligen tappa i förtroende enligt mätningarna. Stefan Lövfén däremot vinner i förtroende trots att socialdemokraterna inte presenterat speciellt mycket politik.

Har börjat läsa Björn Horgbys ”Kampen om facket” där han beskriver socialdemokratin försvagning som en konsekvens av att den socialdemokratiska ”berättelsen” förlorade sin grund när politiken inte längre var ”primat över marknaden”. En intressant men inte ny iakttagelse även om Horgby uttrycker det som många andra sagt tidigare.

Horgbys mäkta akademiska analys borde kanske flera hitta inom arbetarrörelsen då det finns åtskilligt som han pekar på och vågar problematisera.

En vecka har gått som sagt. En vecka som bestått av pseudohändelsen att ett kungabarn har sett världen. Nu begär monarken 12 miljoner ytterligare för att den lilla ska få ett värdig uppväxt kan tänkas. Tala om barnbidrag. Jag föreslår att hon inte döps till Estrella utan till Estrella då finns stora möjligheter till sponsring.

De kände brittiske parlamentsledamoten för Labour Tony Benn beskrev en gång Thatchers samhälle som ”The price of everything and value of nothing” något som stämmer bar i dessa tider av Caremaskandaler, utförsäljningar och privatiseringar. Varför inte lägga ut hela kungahuset på entreprenad och upphandling?

Welcome to a Working Week som Elvis Costello sjöng en gång, Var god skölj och betala i kassan!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Vinter i London III

I de brittiska tidningarna har det idag publicerats innehållet i det förslag som Sarkozy och Merkell förhandlade fram i början av veckan för att rädda Euron från kollaps.

Innehållet lär sätta morgonkaffet i halsen hos både en och annan europeisk politiker. De förslag som läggs och som man nu ska försöka enligt flera tidningar i London genom tack vare en undantagsparagraf i Lissabonfördraget är uppseende veckande på många sätt då de kommer att ta ifrån Euro-länderna mycket av deras självständighet. Allt för att slippa en omröstning om innehållet.

Men förslagen kommer också att påverka länder som Sverige indirekt på ett sätt som knappast kommer att glädja andra än federalister som vill se ett Europas nyliberala förenta stater.

Förslaget innebär direkt kontroll över respektive lands nationella budgetpolitik. Europakommissionen skall få rätt att ålägga respektive land specifika besparingar om man misslyckas att nå treprocentsmålet på underskottet. Det skall bli möjligt att införa politiska sanktioner mot länder som inte följer reglerna exempelvis frånta fallerande regeringar deras rösträtt. Slutligen skall ländernas pensionssystem, arbetsmarknadslagstiftning och finansiella regelverk ”harmoniseras” enligt det tysk-franska förslaget.

Den brittiske premiärministern Cameron trängd från alla håll hotar att torpedera förslaget och det är svårt att se hur länderna i södra Europa skall acceptera att överlämna sin nationella suveränitet till Tyskland och Frankrike med detta förslag. Eurokrisen lär knappast lösas på fredag, det är ett som är säkert.

Slutligen…

Att nyliberalismen och sämre tider har gjort människor mer rädda och inte minst mer egoistiska är uppenbart i varje fall om man skall tro en opinionsundersökning som The Times publicerar idag. 63 procent tror att barnfattigdomen beror på att föräldrarna inte vill jobba, 54 procent tycker att arbetslösa har för mycket stöd men som ett ljus i mörkret säger dock 74 procent att inkomstskillnaderna i Storbritannien är för stora.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson, för sista gången från London för den här gången.

Vinter i London II

Två bilder tagna samma kyliga dag i London – kontrasternas stad.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Vinter i London

Måndag London den 5 december

Oxford Street

Uppenbarligen är julen på väg även här i London. Inte för att det är speciellt kallt, ungefär som hemma fast några grader behagligare. Det regnar ena minuten och solen skiner straxt efteråt.

Premiärminister David Cameron (Tory) är uppenbart på jultomtehumör och erbjuder de stora läkemedelsföretagen att ta del av NHS, dvs den offentliga hälsovården, alla journaler ”för forskning”. Inte bara det utan Tory-mannen Cameron vill också ge läkemedelsbolagen möjlighet att testa nya inte-ännu-godkända mediciner på svårt sjuka för det kan ju hjälpa som han uttryckte sig i en morgontidning idag.

Alltså inte nog med att din journal skall bli en tillgång för läkemedelsindustrin och är du svårt sjuk ska du kunna bli försökskanin. Vad vi ska säga om Camerons moral talar vi tyst om.

Eurokrisen tar upp mycket plats av naturliga skäl i den offentlida debatten. När Zarkozy och Merkel slåss om vem som är Eurolands ledare så sitter britterna i foajen och väntar på att ta över som Europas ledare. Britterna är ju inte med i Euron men det brittiska pundet är absolut inte vad det har varit. Priser har ökat men framförallt det som regeringen kan påverka har ökat mest. Man är i alla fall lite av ett gammaldags valutasvin med sin svenska krona här.

Exempel förut kunde du köpa 4 eller 7 dagars kort på kollektivtrafiken. Jättebra och praktiskt när man besöker London då och då. Numera måste man betala per resa. En enkelbiljett kostar i London minst £4 om du inte använder ett s.k. Oystercard och då blir priset fortfarande väsentligt högre men fortfarande obekvämt. Londonborna är inte direkt överlyckliga över att deras förhållandevis billiga kollektivtrafik har blivit väsentligt dyrare sedan Cameron tog över.

Protesterna mot regeringens politik och framförallt förändringarna och försämringarna av pensionssystemet för offentliganställda gör att brittiska Kommunal, Unison, utlöser en strejk på onsdag. Egen avgiften i pensionssystemet skall höjas med 50 procent och pensionsålder höjas till 68 år. Det är nog inte att gissa att det blir en massiv aktion.

Visst vintern har kommit till brittiska öarna. Det snöar i Skottland men kaos som följd. Inte för att såg så mycket ut och det var barmark på vägarna vad jag kunde se på TV:n Men den politiska vintern känns väsentligt kallare.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Den brittiska krisen är nyliberalismens yttersta ansvar

Det brinner i de brittiska storstäderna. På nytt kan man tillägga. Den utlösande faktorn denna gång är som så många gånger förr oklarheter kring ett polisingripande i storstädernas förorter. Misstroendet mellan ungdomsgenerationen och brittisk polis är grundmurat och funnits sedan Gud vet när.

Resultatet ser vi i nyhetsrapporteringen; upplopp, plundring, mordbränder osv ett alltigenom destruktiv explosion av våld. Fördömandena av gärningsmännen och mobben är genomgående i alla media. Upploppen är lika progressiva som när textilarbetarna på 1800-talets mitt slog sönder sina maskiner då de rationaliserade arbetet. När nu ledarskribenterna nästintill tävlar i att ta till de hårdaste orden om det som sker så förstår de lika lite som den tidens fördömanden att en politiskt okunnig arbetarklass respektive en politiskt okunnig mobb agerar i desperation och utan en tanke på morgondagen.

Det började med Thatcher…

Självklart är det destruktivt och utan att skapa något vettigt att bränna ner och plundra men samtidigt är det inget att förundras eller förvånas över att det sker i Storbritanniens storstäder just nu. Nedskärningspolitiken som en gång började med Thatcher och fortsatte med Blair och nu får sin naturliga successionsordning med den nyliberalt färgade högerregeringen Cameron.

En orsak till att de som idag står längst ner på den samhälliga skalan och inte ser några politiska lösningar på sitt elände är sveket från arbetarrörelsen som i Storbritannien har kidnappats av New Labour och idag har ingen förankring i de mest utsattas mitt. Medelklassen som dominerar det politiska livet i dagens Storbritannien och har inga lösningar på den sociala krisen som skapat förutsättningarna för det som skett de senaste dagarna.

 

“…välfärdsstatens långsamma

sammanbrott i Storbritannien

hotar att bli demokratins Verdun…”

 

En gång i tiden var Storbritannien en välfärdsstat, inte med samma levnadsstandard som i Sverige men med en förhållandevis jämlik verklighet. När sedan Thatcher på 1980-talet genomförde sin demonteringspolitik visavi välfärdsstaten så möttes det av motstånd inte bara från fackföreningarna som drabbades av massarbetslöshet och anti-facklig lagstiftning utan också i ungdomskravaller i de flesta städer som Manchester, Liverpool och London.

Den ungdomsgeneration som kom att kalla sig Generation X och såg hur deras liv bara kunde bli sämre tog till gatan i en destruktiv odyssé sommar 1981. Till tonerna av ska-gruppen The Specials ”Ghost Town” gick gaturevolten som en löpeld över landet.

Desperation och meningslöst våld

Vad vi ser nu i Storbritannien i all sin desperation beror på en förtvivlan och ett förlorat hopp om en bättre framtid. Det är en ungdomsgeneration som på nytt ser hur de som har det redan bra skor sig med bonusar och höga löner medan ungdomsgenerationen har som i många fall deras föräldrar inget annat att vänta än fortsatt massarbetslöshet och ökad social misär.

När de senaste 30 årens fortsatta sociala nedrustning nu fortsätter och accelererar med Camerons regering ska ingen, absolut ingen, förvånas över det som sker på gatorna i Storbritannien. Föräldragenerationen har gett upp om sina ungar skrev någon journalist. Kan så vara, men de har inte gjort bara det, de har gett upp om att få ett drägligt liv och då återstår bara ett destruktivt beteende. Man har inget att förlora.

Vad vi ser är hur den av nyliberala politiker förda politiken skördar än en gång sin draksådd. Det brittiska samhället är idag mer tudelat än kanske på de senaste 100 åren. Vad mer, den nyliberala politik har tagit bort tron på demokratin som politiskt verktyg för förändring. Då återstår enbart anarkin, egoismen och att likt överheten roffa åt sig det man kan. Gatans illegala plundrare blir därmed bara en spegelbild av överhetens legala plundrare.

En tragedi

Det som sker i Storbritannien är en tragedi, men det är också sorgligt ur ett annat perspektiv. Den en gång så starka brittiska arbetarrörelsen har i sin nyliberalt påverkade metamorfos förvandlats till i bästa fall åskådare till ett sammanbrott i det forna välfärdssamhället där numera erbjuds intet annat än medelklassens hegemoni.

Gatans plundrare är inga hjältar, de är inga radikalismens förridare utan de är extremismens odlingslotter. Det är bland dessa som högerextremisterna, religiösa fundamentalisterna, anarkisterna, fascisterna och nynazisterna kommer att vinna sina proselyter och gatusoldater.

Det vi ser av hur välfärdsstatens långsamma sammanbrott i Storbritannien hotar att bli demokratins Verdun. Ett meningslöst slag som ingen kan vinna. Enbart en slakt på en dröm och ett annat samhälle. Och ansvaret för detta faller helt på medelklassen och dess nyliberala revolt.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Ökad kritik mot Camerons politik

 

London den 17 maj

National Health Service (NHS) är föremålet för en infekterad debatt i Storbritannien. Orsaken är planerna från Cameronregeringen att privatisera stora delar sjukvården. Kritiken kommer från fackföreningarna inom sjukvården, Labour men också från mer oväntat håll; regeringens egen utredare som menar att konsekvenserna blir ”omöjliga” och ”destabiliserande” för den brittiska sjukvården.

Det är professor Steve Field som fick uppdraget av regeringen Cameron att pröva förslaget till privatisering av NHS. I gårdagens nummer av The Guardian vidhåller Cameron att privatiseringarna av den brittiska välfärdsstatens kronjuvel ska ske oavsett vad kritikerna säger. En politik som ligger i linje med Thatchers på 1980-talets.

Camerons envetna vidhållande av sin impopulära politik lär öka britternas kritik och motstånd mot högerkoalitionens politik. Samma motstånd som gjorde att den av TUC (brittiska LO) utlysta demonstrationen mot regeringen samlade kring en miljon deltagare i mars.

Nya demonstrationer planeras mot Cameron som inom parantes har Reinfeldts regeringen som förebild. Allt tyder på att regeringen Cameron kommer att få en fortsatt bekymmersam tillvaro.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

 

Köp och läs:

Ny och uppdaterad upplaga!!

”Arbetarrörelsens kris – mellan reformism och marknadsliberalism” av Ingemar E. L. Göransson

Beställ den från Ord & Kulturs Förlag till förlagspris 150 kr (inkl. moms) plus porto.

För ytterligare information se här.

Maila din beställning till ordochkultur@telia.com

Brittiska fack ställer krav på Labour

Len McCloskey är generalsekreterare för Storbritanniens största fackförening; Unite. Förbundet bildades 2007 genom en sammanslagning av Amicus och Transport & General Workers Union. Förbundet som har 2 miljoner medlemmar organiserar arbetare inom byggsektorn, transport och industri i första hand.

 

Nyvald, men ingen duvunge

Len McCloskey som valdes i slutet av förra året är en välkänd facklig profil i Storbritannien efter att ha varit aktiv inom facket sedan 1970-talet. Han är också en av de mest stridbara av brittiska fackliga ledare. Att få en intervju med McCloskey har stått länge på ”att-göra-listan” för min del eftersom han har mycket att berätta och är en av de mest intressanta på den fackliga arenan i Storbritannien idag .

I början av februari 2011 hade jag lyckats få honom att ta ge mig en halvtimme av hans tid. McCloskeys almanacka är givetvis mer än fulltecknad, men det är en avslappnad och mycket vänlig generalsekreterare som kommer några minuter sent till sitt kontor på sjunde våningen i Unites kontorshus i centrala London på 128 Teobald´s Road i Holborn.

Huset som har den sedvanliga brittiska patinan känns vara fyllt av aktivitet. I lobbyn sitter fackliga aktivister som skall på ett möte och människor kommer och går hela tiden, men på den sjunde våningen där generalsekreteraren har sitt kontor är det väsentligt lugnare och sekreterarna håller på med sitt i ett hav av papper precis som det ofta är på en facklig expedition var än i världen du kommer.

- Det var ingen överraskning att jag blev vald, säger Len. Jag var favorit och det var mina långa erfarenhet och den bild som medlemmarna har av mig som en någon som står för principer.

Fackförening som “fights back”

- Jag vill skapa en kämpande fackförening och det vill medlemmarna höra. Men samtidigt uttrycker han oro över att valdeltagandet i valet till generalsekreterare engagerar så få medlemmar. Endast 16 procent deltog vilket Len menar är ett bekymmer. När valen av förtroendevalda sker på lokal nivå så deltar ca 70-80 procent av medlemmarna, men sedan Thatchers regering genomdrev en lagändring att val av ledande funktionärer måste ske i slutna val med valsedlar så har valdeltagande sjunkigt från ca 80 procent.

- Thatcher påstod att lagändringen var för att stärka demokratin. Syftet var att använda högerpressen för att påverka valresultatet, menar McCloskey. Under valet så drev högerpressen en kampanj mot mig och för mina motståndare som blev allt tydligare höger i sina uppfattningar. Trots det blev valet en jordskredsseger för Len McCloskey.

-Jag står för en fackförening som tar upp kampen mot nedskärningarna och försämringarna. Jag står för ett Unite som ”fights back” som han uttrycker sig.

Landet “Till Salu”

Brittiska fackföreningar har stora problem med låg organisationsgrad och hur vill McCloskey möta den långa perioden av nedgång?

- Den låga organisationsgraden (ca 30-35 procent för hela brittiska fackföreningsrörelsen) beror delvis på nyliberalismen, men också på industrins nedgång. Det var en period där det var en ”Till salu”-skylt över hela landet.

Att McCloskey är bekymrad är uppenbart. Men han menar att det inte är så enkelt utan följderna av Thatcher och nyliberalismen har givet andra svårhanterliga problem.

 

“….ny sorts politiker, de vet inget om fackföreningens verklighet, våra problem och våra värderingar…”

 

- Vi kan ha en industri med 1.400 man. Då är det vanligt att 700 är anställda och medlemmar i Unite medan de andra 700 är antingen daglönare och från bemanningsföretag[1] och de har inga rättigheter och usla villkor och är ytterst sällan med i fackföreningen.

Hur möter då Unite detta? Finns det möjligheter att förbättra situationen för de som står utan rättigheter och få med dem i facket. Har Unite någon strategi för detta.

- Inom köttindustrin har vi haft framgångar och fått ca 30.000 nya medlemmar, över 600 nya förtroendevalda (shopsteward) och ett antal nya avdelningar.

- Det går, men det kräver ett målmedvetet organisationsarbete. Han berättar hur Unite har utbildat mängder av organisatörer som har gått ut och jobbat med detta direkt på arbetsplatserna.

Den engelska industrin har under de sista trettio åren minskat i omfång och i antal arbetare på ett för västvärlden unikt sätt. Len berättar hur han efter skolan i sin hemstad började jobba i hamnen i Liverpool.

- Vi var 15.000 som jobbade i hamnen då och idag är de inte fler än 400 kvar! Den konservativa-liberala regeringen Cameron hotar 1,5 miljoner jobb inom offentlig sektor med sina nedskärningsprogram så det underlättar inte att höja organisationsgraden för en fackförening som Unite.

Len McCloskey har varit med länge och har en i många stycken unik erfarenhet. Han började på dåvarande T&GW på 1970-talet och kritisk till utvecklingen.

- Arbetsgivarna försökte ”kick us to death” på 1980-talet sedan på 1990-talet skulle vi ingå i samarbete (”partnership”). Det här menar Len nyliberalismens två ansikten.

Unite ställer krav på Labour

Men hur bemöter Unite detta politiskt, Labour under Blair och Brown var knappast någon att ta skydd bakom.

- Jag har sagt att Unite kommer inte att fortsätta att villkorslöst skicka pengar till Labour om det inte sker en förändring, säger Len med övertygelse. Kroppsspråket visar att han menar allvar med det ”löftet”.

- Blair ändrade aldrig Thatchers anti-fackliga lagstiftning. Vi är väldigt arga och djupt besvikna på Labour. Partiet måste ändra sig och visa att de är beredda att lyssna på fackets tankar och idéer. Miliband (Labourledaren) säger att han vill ha en ren start, men då måste fackliga rättigheter högt upp på hans dagordning.

- Problemet är att de inte förstår vad en fackförening är. Det är en ny sorts politiker, de vet inget om fackföreningens verklighet, våra problem och våra värderingar. En av orsakerna är att fackliga frågor är inget framträdande i den offentliga debatten idag och att den fackliga organisationsgraden är så låg.

- Ingen blir medlem i facket om den inte känns relevant, menar han, och det är inte lätt och det blir inte lätt men det är nödvändigt.

Han tystnar några sekunder och fortsätter eftertänksamt:

- Jag vill inte vara generalsekreterare för en fackförening som krymper.

“EU-medlemskapet kommer att ifrågasättas”

Intervjun närmar sitt slut, min halvtimme är över. Len sekreterare knackar och meddelar att nästa besök står utanför och trampar. Två minuter, ler han lugnt.

- Jag tror att det kommer snart upp en diskussion om vi verkligen skall tillhöra EU. Detta apropå den kritik som växer fram i Europa mot exempelvis EU:s direktiv om privatisering av järnvägen i hela EU. Kritiken och motståndet från löntagarna i södra Europa mot EU:s politik kommer ofelbart att leda till en sådan debatt menar McCloskey och det som hänt i Grekland, på Irland och är på väg i andra länder kommer få effekter på motståndet mot EU:s nyliberala agenda.

När jag lämnar McCloskeys kontor på sjunde våningen skiner solen utanför, det är nästan vårlikt. Människor kommer och går i Unites lobby och det känns som om det är lite av lugnet före stormen.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

---

[1] McCloskey talar om dessa som ”casual labour” och ”agency labour”

Våren har kommit

London den 3 februari

Våren har kommit till London, ca 10 grader varmt, blåsigt och solen lyser utanför mitt hotellfönster. Politiskt har det då inte blivit vår. Nyheterna berättar enbart om nedskärningar, försämrad offentlig service och alltmer missnöjda medborgare.

Den största inhemska nyheten är att regeringens nedskärningar drabbar nu kollektivtrafiken. En tredjedel av Storbritannien får räkna med att lokaltrafiken kommer att läggas ner. Framförallt drabbar det landsbygden där den redan är allt annat än omfattande.

Ett annat mål för besparingar är att det blir inga fortsatta pengar till fartkameror och de som finns nu kommer att stängas av, allt för att spara pengar. Nu kan man tycka att det kan man väl leva med men det visar regeringens ambitioner är långt gångna.

Vad som är värre är att juvelen i det brittiska välfärdsbygget National Health service ska privatiseras. Det innebär att större delen av den offentliga vården skall ut på entreprenad. Läkarna ska få lägga anbud på verksamheten och privatiseringsplanerna möter ett kraftfullt motstånd. NHS har varit själva kärnan i den välfärdsstat som hade William Beveridge som arkitekt och Labour som genomförare.

Thatcher på sin tid vågade inte ge sig på NHS till den grad som nu Camerons con-lib-regeringen gör.

David Cameron som inom parantes har Fredrik Reinfeldt som förebild som har utan att erkänna det Thatcher som sin förebild och med den successionsordning kan man säga att Thatcher regerar fortfarande, i vart fall i anden.

Brittiska LO:s generalsekreterare Brendan Barber menade i en intervju jag gjorde med honom i veckan att Camerons regering är en thatcherregering även om man inte har gjort samma långt gående attacker på fackliga rättigheter som hon gjorde. Å andra sidan kan man argumentera att varför ska han göra det eftersom varken Blair eller Brown gjorde något för att förändra lagstiftningen.

Till i mars planeras en stor demonstration här i London mot regeringen nedskärningar av offentlig service. Den lär samla historiskt stora deltagare så nog kan man säga att våren har kommit till London.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Det här är den sista bloggen som blir skriven från London den här gången i varje fall.

Järnvägsfacken i Europa kräver motstånd

London den 1 februari

Facken inom järnvägsektorn i Europa är oroliga, de är förbannade och de vill ta strid mot EU:s direktiv om att järnvägen skall privatiseras. De vill stoppa den nyliberala privatiseringsvåg som pågår inte bara inom järnvägen utan inom sjöfarten och inte minst här i Storbritannien där David Camerons högerregering vill privatisera hela sjukvården.

I måndags genomfördes en internationell konferens i London riktad mot privatiseringsvågen inom transportsektorn. Måhända hade de olika fackföreningarna från olika länder vissa skiljaktigheter men i grunden var de överens – man måste ta strid mot EU:s nyliberalt färgade marknadsliberalism. Flera av de som talade uttryckt i princip samma sak.

Järnvägen blir sämre med marknadslösningar där inte samhällsintresset får bestämma utan de olika bolagens vinstintresse blir styrande. Likaså ökar olycksrisken när företagen jagar vinstmaximering.

Alex Gordon från RMT berättade hur i samband med den svåra olyckan i London vid Ladbroke Grove 1999 där ett expresståg blev påkört av ett lokaltåg som körde mot rött. En olycka som tog 31 människors liv och skadade långt över hundra. Orsaken var att det privatägda tågbolaget som körde lokaltrafiken var undantagna från att behövda använda det säkerhetssystem som gör det omöjligt att köra mot rött. Detta för att möjliggöra för privata intressen att kunna konkurrera med British Rail om trafiken.

När en liknande händelse hände i helgen när två tåg kolliderade utan för den tyska byn Hardorf den gångna helgen så kom det spela en tung bakgrund till konferensen i London.

Konferensen blev en uppvisning i krav på gemensamma aktioner mot planerna på fortsatta privatiseringar och en återförande av kollektivtrafiken till offentlig ägo. Ingen hade någon annan uppfattning. Orsaken ligger ju i konsekvenserna av den förda politiken där avregleringar, bolagiseringar, utförsäljningar och privatiseringar har inneburit inte bara sämre service utan också fler olyckor, sämre villkor för personalen och åsidosatt samhällsintresse när vinstintresset fått styra.

Kraven från facken inom transportsektorn var tydliga. Så tydliga att det var överens om att tillsätta en gemensam ledningsgrupp som skall organsera ett gemensamt uppträdande. Det skall bli intressant om det blir verklighet eller om det blir enbart en viljeyttring som sedan rinner ut i intet.

Men det klokaste sades på konferensen av en äldre RMT-medlem som arbetade hela sitt på järnvägen. Alan Finton sa det som de flesta troligtvis kände.

“-Nyliberalismen har förstört arbetarklassens liv.”

Det gick inte att ta miste på den otvetydiga bitterheten och anklagelsen mot de som svek en gång.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Sanningen om “The Bloody Sunday”

Arkivbild

Att den skulle bli besvärande för det politiska och militära etablissemanget som hade ansvaret har varit uppenbart de senaste dagarna. Att förväntningarna eller farhågorna var lika mått uppskruvade har också varit uppenbarat för de som villat lyssna på vart vinden har gått. Men att den skall bli riktigt skadlig eller svår att hantera har väl bara de riktiga optimisterna respektive pessimisterna ansett.

Premiärminister Cameron har beklagat det som skedde och de efterlevande har försiktigt jublat över att deras version har fått i huvudsak bli den dominerande beskrivningen. Vad jag talar om är Sullivanrapporten som igår blev offentlig här i London, (men först i Belfast), och den reaktion som kommit.

Det har varit emot slutsatserna är bara de värsta politiska reaktionerna som tror fortfarande att Storbritannien är ett imperium medan alla andra har mer eller mindre tagit det ganska lugnt. Det är dock intressant att notera vad som inte står i rapporten. De 27 nedskjutna varav 13 dog har inte rubricerats som offer för mord eller olagligt dödande (unlawful killlings) och det är givetvis en besvikelse för de efterlevande och de mer militanta bland Nordirlands nationalister.

Händelserna den kyliga januaridagen för drygt 38 år sedan har dock som det ingick i fredsöverenskommelsen som lett till relativt lugn och ett gemensamt parlament i Belfast.

Vad skriver då Lord Saville? Vilka slutsatser drar han efter 12 års utredande, 1000-tals vittnen och 5000 sidor rapport. ”The Bloody Sunday” blev så blodig när en fredsmarsch förvandlades till en skjutbana.

• Det var den engelska militären, i detta fall de ökända ”The Red Devils” som började skjuta och det skedde oprovocerat. Ev. skottlossning från IRA skedde senare som ett svar på ett urskillningslöst militärs skjutande.
• Det finns inga bevis för att demonstranterna skall ha kastat brandbomber eller liknade på militären.
• Det är klart att ett antal soldater har ljugit eller lämnat felaktiga vittnesmål för att klara sig själva.
• Även om det finns uppgifter om att en medlem skall ha avlossat ett skott mot militären så missade det sitt mål och skedde efter militären hade börjat skottlossningen.
• En del av ”The Red Devils” hade sina vapen osäkrade emot gällande order och ingen varning gavs innan de började skottlossningen.
• Rykten om att militären skall ha skjutit en eller flera IRA-skyttar har enligt rapporten någon som helst sanningshalt.
• Martin McGuinness, vid tiden framträdande IRA-ledare, var troligen beväpnad och sannolikt avlossade ett antal skott med sin k-pist, men detta kan inte bevisas. McGuinness är i dag biträdande förste minister i Belfastparlamentet.
• Lord Saville drar också slutsatsen att den militära ledningen måste varit medveten om ”The Red Devils” våldsamma rykte när de skickade in dem i katolska Bogside. Ansvarige befälhavare Överstelöjtnant Derek Wilford får därför ta på sig ett stort ansvar.
• Däremot kan inget ansvar läggas på medborgarrättsorganisationen NICRA. Rapporten menar dock att de som organisatörer måste ha insett att det fanns risk för bråk, men på intet sätt kunde ha förutsätt det som skedde.
• Varken den politiska ledningen i Nordirland eller den brittiska regeringen kan lastas enligt Lord Savilles rapport.

Det intressanta med rapporten är att den fastslår även om IRA fanns på plats, det var ju IRA-territorium, så har det ingen betydelse för skuldfrågan utan hela ansvaret hamnar på beslutet att kalla in de ökända ”The Red Devils” och deras uppträdande i samband med marschen.

På detta sätt frikänns den politiska ledningen i Whitehall och IRA och hela skulden läggs på militären och då specifikt på den tjänstgörande befälhavaren på Nordirland och ”The Red Devils”.

Att detta stämmer med de flesta vittnens uppfattning av själva händelsekedjan är tillräckligt för att tillfredställa irländska nationalistiska känslor, rädda den sittande irländska koalitionen från sammanbrott och frikänna offren från att ansvarat för sitt eget öde.

Därmed kommer också uppgifter om att den första utredningen som Lord Widgery gjorde på beställning av Heaths toryregering 1972 och där uppenbarligen man riggade ett helt annat resultat och en helt annan skuldbörda. Den kommer nu i skymundan och behöver inte besvära den nya Toryregeringen Cameron.

Jag har valt att ganska noggrant redovisa Savillerapporten då ingen media lär göra det i Sverige och det här är kanske enda möjligheten att få ta del av den beskrivning av vad som hände skammens dag söndagen den 30 januari 1972 i Derry, Bogside, Nordirland – ”The Bloody Sunday”.

Text: Ingemar E. L. Göransson

PS Det här det sista blogginlägget som jag skriver från London denna gång. Nästa blogginlägg kommer att skrivas från svensk mark.

Över en kopp kaffe

London den 15 juni

Att träffas över en kopp kaffe är en kultur som lever i England. Här i London ser man inte bara folk som sitter och fikar, diskuterar jobb eller försäljare som ska sälja in sina idér eller varor till ev. hugade spekulanter. Det är också vanligt att stressade storstarsbor kommer med kaffet i högsta hugg i sin jakt på minuter och sekunder.

Jag som föredrar att sitta i lugn och ro har inte mycket övers för denna okultur med uselt kaffe som bara ger sur mage och stressad hjärna utan vill i lugn och ro njuta av mitt fika oavsett om det är kaffe eller te, (ja, jag dricker bådadera.)

Till fikat hör också att läsa tidningen och om man idag läser tidningarna så är det främst två nyheter som är topp. Precis som morgonnyheterna så är den 5000-sidiga Sullivanutredning kring ” The Bloody Sunday” den STORA nyheten.

ITV:s nyhetssändning i morse var rörande och mäktig när de visade den tysta marsch som 56 efterlevande till offren gjorde i Derry. (Brittiska media fortsätter att använda det brittiska imperiets namn Londonderry.)

Nya detaljer kommer fram som inte är smickrande för den tidigare Heathregering på 1970-talet och idag blev det offentligt att det var stora påtryckningar på Tony Blair att inte tillsätta Sullivans utredning då 1997. Påtryckningar från bl.a. militärt och från säkerhetstjänsten som givetvis inte ville att den mindre smickrande sanningen.

En annan ”nyhet” är det fortsatta gatloppet som den arme engelske målvakten Green får utstå där media här gör sitt bästa att sänka honom för all framtid. Engelsmännen har också ett slagord ”Back to the spirit of `66” för landslaget i fotbolls-VM och det kan synas berättigat eftersom de inte presterat mycket av mästerskap sedan dess. Tala om att nostalgiskt leva på gamla lagrar!

Men en sak är kul här och det är att gå ut på en pub och se matcherna. Om man inte har 3 kompisar inom fem minuter har man troligen stora problem med sina sociala förmågor. En totalt social idiot kan inte undvika att hamna i ett samtal med någon inom denna tidsperiod.

En positiv sak är också att slippa höra tala och läsa om det kommande prinsessbröllopet hemma – det är en befrielse!

Värt ett besök och en mässa här i London är det stora Marx memorial Library som ligger i ett månghundrårigt hus upp i Clerkenwell Green. Här satt Marx en gång i tiden men även Lenin som redigerade Iskra här en period. Biblioteket är motsvarigheten till svenska Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek.

Biblioteket har en gigantisk samling av dokument, böcker och tidningar från den brittiska arbetarrörelsens olika grenar och chef är John Callow som har varit i högsta grad en enorm hjälp i mitt arbete kring att förstå Thatcherismen och att min bok till sist blir klar.

Text och bild: Ingemar E. L. Göransson

London, måndag

Det finns två brittiska dagstidningar som är hyfsat bra, t.o.m. ibland riktigt bra. Dessa två är The Guardian och The Independenten och därför brukar jag läsa dem när jag är i London. De innehåller ofta ganska fördjupande artiklar kring aktuella ämnen och analyserna är oftast genomtänkta.

“Fem år eller fem månader”

I dagens The Independent är en intervju med Liberaldemokraternas vice partiledare Simon Hughes som skickar ett meddelande som inte går att ta fel på; nonchalerar Torys oss så blir inte koalitionen långvarig. Han säger att hans parti förväntar sig att bli ”fully consulted” att de ses och behandlas som ”likvärdig parter” men också att de tänker behålla sin ”fulla identitet”.

Man kan undra vad premiärminister David Cameron säger om det budskapet. Kanske det blir som Tribune skrev i maj; ”Fem år eller fem månader?”. Skall vi döma från dagens intervju med Hughes lär det senare vara mest troligt.

14 år och £ 191 miljoner senare

I morgon presenteras Saville-rapporten som nästan 40 år senare skall klargöra vad som hände då i Derry när brittiska fallskärmsjägare sköt nästan 30 demonstranter. Jag skrev om det här igår men då hade inte den nya Toryregeringen reagerat i vart fall inte offentligt på den gigantiska rapporten som enligt uppgift klargör att den då gjorda rapporten hade bara syfte att mörklägga och fria militären. Justitieministern Kenneth Clarke säger att rapporten är en katastrof och den har kostat på tok för mycket. Visst det kan man hålla med om prislappen för att rätta till Toryregeringen Heaths nedtystande har varit gigantiskt £ 191 miljoner och har tagit över ett decennium att bli klar. Men tala om att försöka rafsa kastanjerna ur elden för att skydda Heath och den tillrättalagda rapporten från 1972.

“Did You See Sophie?”

Det brittiska samhället lider fortfarande av de 18 år med Thatcherism och det decennium med Blairs Thatcher-light politik. Ett exempel på detta är den helsidesannons som flera tidningar hade idag. ”Did You see Sophie?” är rubriken som i ett slag pekar på de gigantiska bristerna som finns i dagens välfärd i Storbritannien. Du kan enligt annonsen binda dig för att finansiera en hemslö ung människas boende under ett eller två år. För £ 12 i månaden betalar du som välgörare boendet och därmed hjälper Sophie som är 18 år från faran att bo på gatan. En fara som inte skall underskattas, droger, våld, prostitution och död är vanligt.

Välgörenhetsorganisationen Centerpoint ligger bakom idén och vem fasen vill se 18 åriga ungdomar leva på det sättet. Samhället tar dock inte ansvaret som vore naturligt i vilken välfärdsstat det än vore.

“The Tube”

När man är i London så finns två effektiva sätt att ta sig fram; det ena är taxi men det är relativt dyrt och man riskerar alltid< att fastna i den mördande Londontrafiken. Det andra som är desto effektivare är tunnelbanan.

Lite sliten, het som en bakugn på sommaren och alltid ganska full och trängsel är legio. Men den fungerar även om man måste gå i en massa trappor (inget bra med en hälsena som krånglar!!) Men den funkar och är lätt att förstå, vilket man inte kan säga om exempelvis New Yorks tunnelbana. Så köp ett Oysterkort och åk hur mycket som helst!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Upprättelse för “The Bloody Sunday”

London den 13 juni

Foto Gilles Perres

Under 25 år och mer därtill har ”The Bloody Sunday” varit ett spöke för den brittiska staten. En händelse som har fått samma klang som Song My i Vietman fått för USA och Sharpville fick för rasistregimen i Sydafrika. Om inte samma dignititet som de två sistnämnda har det i alla fall varit ett blödande, för att inte sätta varigt, sår för britterna i deras förhållande till Irland. Händelserna i Derry då 1972 kom att bli ett problem för att hitta en lösning på det så kallade Nordirländska problemet.

The Bloody Sunday var då brittiska fallskärmsjägare, The Red Devils, sköt urskillningslöst på en medborgarmarsch och dödade 14 mest unga människor och sårade många fler. Den utredning som Whitehall satte igång tystade ner händelsekedjan och fråntog de väpnade styrkorna ansvaret från den tragiska utgången.

Lord Widgerys utredning som blev klar på 11 veckor och nu långt senare visar sig hade ett tydligt element av politikerintervention för att tysta sanningen om vad som hände när exempelvis den då 15-årige Damien Donaghy blev svårt skottskadad så att han har beskrivet händelsen som ”den dag då min barndom slutade”.

Nu som först och efter ett beslut av förre premiärministern Tony Blair tog initiativ till 1997 för att hitta sanningen i den snårskog och nedtystning som den dåvarande premiärministern Edward Heath såg till skedde vi ett möte med bl.a. den brittiske riksåklagaren (Lord Chief Justice) vid vilket han påminde ”att vi inte bara kämpar ett militärt krig på Nordirland utan ett propaganda krig”.

Utredningen brydde sig därför inte om medborgarrättsrörelsens alla vittnen utan tog de skjutande militärerna ord för sanning.

I söndagens brittiska tidningar ägnas stor uppmärksamhet åt den av Blair initierade Saville-utredningen och dess slutsatser som öppnar för enskilda drabbade som nu får möjligheten att driva sina fall i enskilda mål mot den brittiska regeringen.

Foto The Independent

Martin McGuiness tidigare Sinn Féin-ledare och republikan säger att irländarna i Derry är delade i sin syn på vad som ska komma ur den nya utredningen. Han påpekar att de flesta välkomnar åtal och rättegångar, men tvivlar på nyttan av att sätta någon i fängelse så lång tid efteråt. På tisdag blir nu Savilleutredningen till sist offentlig. Inom parantes har det varit den dyraste och längsta i tid pågående utredningen i brittiska modern historia. Men som en av den radikale juristen Michael Mansfield skriver i The Independent ”Dyrt, men rättvisa måste bli gjord”.

Till sist:

Foto Arkivbild

SIFO har presenterat en opinionsundersökning som ger Reinfeldts högerregering fortsatt regeringsinnehav, men enbart av med stöd av fascisterna i Sverigedemokraterna. Mardrömmen håller på att bli verklighet. Å andra sidan både KD och Centern är i undersökningen mindre än (V) och balanserar verkligen på en skör tråd. Men var det någon som sa det var klart förra veckan eller för några år sedan? Liknöjdheten och kaxigheten inom arbetarrörelsen håller på att göra Reinfeldt till en svensk Margaret Thatcher.

Text: Ingemar E. L. Göransson