Nytt politiskt landskap

När Sifos opinionsundersökningen kom i veckan så var det som ett sus gick genom det politiska etablissemanget. Om Sifo skulle få rätt så skulle det bli ett helt nytt politiskt landskap bli ett faktum. De tidigare självklarheterna skulle vara helt bortblåsta och nya uppenbara sig.

De åtta borgerliga åren skulle ha pulveriserat två partier, centern och kristdemokraterna, medan folkpartiet skulle överleva men med bäring fyra procent. Det enda av de traditionella borgerliga partierna som skulle överleva valdagen något så närt intakt vore moderaterna och de skulle reduceras till ett parti utan inflytande eftersom borgerligheten helt utraderats av sina åtta år i regeringsställning.

Enda möjligheten för moderaterna att regera vidare vore med att göra det tillsammans med kostymfascisterna i Sverige”demokraterna” och med folkpartiet i koalition. Sannolikheten för detta ser dock ut som mindre troligt då det vore politiskt självmord att låta det främlingsfientliga och bigotta SD bestämma var skåpet skall stå.

Samtidigt har socialdemokraterna förlorat sin självklara nivå över 40 procent pga. tappat förtroende efter 25 år av marknadsliberal längtan. Socialdemokratiska väljare och då främst kärnan av löntagare hyser en skepsis mot partiet då det är till del i otakt med opinionen i frågor som vinster i välfärden. En fråga där vänsterpartiet lyckats växa sig starkt. Miljöpartiet har också stabiliserat sig på en tio-procentsnivå.

Sammantaget är det en ny politiskt situation där högern får enorma problem att kunna komma i regeringsställning och socialdemokraterna blir tvungna att anpassa sig i regeringsställning efter en radikalare opinion än den försiktiga som partiledningen hävdar.

Man kan knappast påstå att det minskar möjligheterna att byta regering, vilket måste vara det viktigaste just nu. Sedan får vi alla som vill se en radikalt ändrad politik och ett återupprättad välfärdsstat se till att den nya (s)-ledda regeringen för en sådan. Vilket måste vara första prioritet för att låta Reinfeldts högerregering en mandatperiod till vore en katastrof.

Skulle Sifo få rätt blir alltså den politiska framtiden synnerligen intressant vill jag påstå.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(V) behövs

I dag börjar vänsterpartiet sin kongress. Partiet som från vissa socialdemokraterna har en svårartad beröringsrädsla inför som går tillbaka på den sekelgamla sprickan mellan socialdemokrater, läs reformister modell Bernstein, Kautsky eller för den delen Hjalmar Branting, och de då av det ryska exemplet påverkade revolutionärer. (Inom parentes flertalet återvände till socialdemokraterna inom ett tiotal år.)

I dag är det ingen större skillnad i ideologin mellan dagens socialdemokrater och vänsterpartister. Båda är i grunden reformister då idag leninisterna finns som en parentes utan verkligt inflytande. I och med det blir också den numera närmast patetiska berörelserädslan visavi (V) helt utan relevans. Hotet idag mot demokratin kommer från högerextremister och främlingsfientliga grupper. Det är de som är det verkliga hotet och därför måste, även om de klär sig i kostym, bekämpas om än med demokratiska metoder då deras bigotta, men också populistiska nostalgiska politik har en förmåga att vinna stöd främst inom olika LO-grupper där man upplever hur den marknadsliberala mittensmeten hotar jobb och välfärd.

Vänsterpartiet har lyckats på ett beundransvärt sätt formulera en politik vad det gäller knäckfrågan vinster i välfärden som har starkt stöd i opinionen. Detta t o m in i borgerliga kretsar som tröttnat på den lekstuga och den ideologiska fundamentalism som regeringen Reinfeldt manifesterat. Vad som är mest uppseendeväckande och märkligt är hur (S) lyckats så totalt missbedöma opinionen och den rädsla man visat för att rätta till det öppna sår där skattepengarna rinner ut till privata intressen från välfärden.

Behövs (V)? Ja, menar jag. (V) har en viktig roll att spela. Dels som ”vakthund” mot höger för att påminna (S) om att om partiet går alltför mycket mot mitten så tappar man stöd till förmån för (V). Så har det varit ända sedan 1945 då den dåvarande partiledaren Sven Lindroth svängde kommunistpartiets ledning till att stödja efterkrigsprogrammet då det enligt Lindroths uppfattning var långt bättre än hotet att Sverige skulle få en högerregering.

Det blev istället en koalition mellan (S) och bondeförbundet (sedermera Centern) med stöd från SKP i riksdagen och högern marginaliserades under många år framåt. SKP (senare VPK) kom därmed spela en viktig roll som vänsteralternativ för många som ansåg socialdemokratin för försiktig, men det blev en socialdemokratiskt, dvs. reformistisk socialistisk politik, som kom att omskapa Sverige till en välfärdsstat.

I nuläget ökar både (S) och (V) i opinionen. Det sker långsamt, men det sker dock. Den snart två mandatperioder gamla högerregeringen upplevs som trött och dess politik har gjort saken värre inser alltfler. Även borgerliga väljare börjar röra sig mot ett alternativ till den trötta högeralliansen. (C) och (KD) hänger på strecket medan (FP):s trovärdighet i skolfrågan har torpederats av Pisarapporten och (M) upplevs som bara trötta och sönderregerade.

Att inse att (V) är en del av oppositionen, och en viktig del, är ingen överdrift. Så när (V) driver frågan om vinster i välfärden så är det en klok bedömning som (V)-ledningen gör. Det kan leda ända fram till Rosenbad.

Text: Ingemar E. L. Göransson