Viktiga lärdomar av avtalsrörelsen

Avtalsrörelsens är ännu inte avslutat, men det finns viktiga erfarenheter för fackföreningsrörelsen att dra och det redan nu. I och för sig har man nått det så kallade ”märket” och industrin har en gång fått vara löneledande. Något som kan diskuteras det visa i, men detta är inget nytt eller omstörtande då det varit så i årtionden.

Transportbasen Lars Lindgren, en av flera strejkledare 2013

Det som däremot är mer tydligt i denna avtalsrörelse har direkt relation till den gren av samhällslivet där facken har minst vana att hantera - ett långvarigt borgerligt regeringsinnehav och vad det betyder för fackens rörelsefrihet och styrka.

Det första Reinfeldts regeringen gjorde var att angripa och oskadliggöra a-kassan. Konsekvensen blev en flykt från de fackliga kassorna och därmed också facken själva med alla konsekvenser av försvagad kraft genom lägre organisationsgrad vilket i sin tur gjorde facken mindre benägna att ta konflikt. Att sedan också LO misslyckades totalt med sin samordnande roll genom grava felprioriteringar där minoritetsfrågor fick fokus istället för klassens löntagarintresse.

2013 års avtalsrörelse har betytt ett skifte som kommer att få stor betydelse framledes. Inte självklart, men med en stor sannolikhet. Vad som är viktigt med avtalsrörelsen är att dess fokus har inte enbart legat på de rena ekonomiska utfallet, det var mer eller mindre redan klart genom den mer eller mindre stora acceptansen av det nämnda ”märket”.

Utan den viktigaste frågan har istället varit om hur man ska hantera i avtalen konsekvenserna av politiska beslut som i fallet med Lex Laval. Arbetsgivarna har varit tydligt emot att släppa ifrån sig denna lagstiftning som betytt ett klart övertag över löntagarnas rättigheter. Lex Laval har därmed helt förändrat maktbalansen till arbetsgivarna fördel.

Fackföreningsrörelsen har i årets avtalsrörelse fått se hur politiska beslut har förändrat villkoren för förhandlingarna mellan parterna och eftersom facken på grund av politiska beslut de inte kunnat påverka blivit därmed tvungna att ta till stridsåtgärder i större omfattning än vad som vad varit vanligt på svensk arbetsmarknad där samförstånd tidigare var förhärskande.

Med högerregeringen inne på sitt sjunde år och snart åttonde har också arbetsgivarna blivit allt mer militanta i sitt hävdande av sina intressen medan på andra sidan förhandlingsbordet har facken få inse om de skall ha en möjlighet att hävda medlemmarnas villkor och klassintressen finns inget val än att svara med samma mynt. Det vill säga varsla och utlösa konflikter för att vinna.

Byggnads, Transport, Elektrikerna och nu senast Kommunal har gemensamt att frågan om medlemmarnas anställningstrygghet har blivit av noll och intet värde genom politiska beslut fattade av högerregeringen. En viktig slutsats blir därmed att med en borgerlig regering likt Reinfeldts finns inte utrymme för samförstånd, utan löntagarna, och då främst arbetarna inom LO:s förbund, tvingas att ta till konfliktvapnet då samförståndet blir blott en saga med en slik regering.

En följaktlig slutsats blir naturligtvis att med en fortsatt högerregering 2014 blir möjligheten till att utan konflikter hävda löntagarintresset än mindre. Vi kan ha, liksom facken ska ha, synpunkter på den socialdemokratiska politiken och att den har uppenbara brister i sin utformning och till delar av sitt innehåll. Det går att ändra på om facken tar på allvar att engagera sig mer än formellt i politiken. Facket måste inte bara var en medpassagerare som under tidigare LO-ledningen utan den "vänlige pådrivaren" som Tage Erlander sa en gång. Det är som den brittiske fackföreningsledaren Len McCluskey sa i en intervju jag gjorde med honom angående hans förbund Unites medvetna uppträdande för att öka inflytandet i Labour.

- Vi är skyldiga alla dem av våra medlemmar som ser Labour som sitt parti trots dess brister att försöka få gehör för våra värderingar.

Facken måste bli väsentligen en stark kraft för en rakare politik som inte sneglar så mycket på mitten och marginalgrupper utan ser mer till klassintresset. Gör inte facken det så kommer årets avtalsrörelse bara bli en prolog till en långt mer konfliktbenägen arbetsmarknad där fackens kamp för sina medlemmars intresse blir alltmer en kamp på liv och död.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Centern ska ge inte lägga sig i lönebildningen

Annie Lööf (c) – ingångslön 150.000 kr/månad!!!

Centerns och högeralliansens egen lilla Thatcher, Annie Lööf, vill att ALLA ingångslöner skall sänkas kanske ända upp mot 25 procent enligt SvD idag, t.o.m. mer i ”vissa” branscher. Den som får tveksamma äran att bära fram budskapet är Annika Qarlsson (OBS rätt stavat!) och som är talesperson för arbetsmarknadsfrågor.

Det finns ett antal invändningar mot Centerns märkliga förslag och det verkar som om Centerpartiet helt glömt bort bodelningen mellan politikernas och arbetsmarknadens parter. Den svenska modellen och överhuvud kollektivavtalsmodellen förutsätter att politikerna håller sina fingrar borta från lönebildningen för när politikerna lägger sig iden innebär det också ett steg mot statlig lönepolitik som brukar, i vart fall tidigare, inhysta våldsamma protester från parterna.

Vad man på arbetsgivarsidan säger är i skrivande stund är höljt i dunkel, men det ser ut som en tanke när i dagens lokaltidning finns en insändare från Svenskt Näringsliv som pläderar för liknande förslag även om SN:s skribent inte specificerar sig i siffror eller procent.

Det är märkligt med våra högerpolitiker likt Lööf och Qarlsson att de är väldigt pigga på att privatisera det som är gemensamt idag men är lika pigga på att nationalisera/socialisera det som är privat idag – a-kassan (förslaget om en obligatorisk a-kassa) och lönebildningen som med Centerns bolda riddare skulle då bli en statlig angelägenhet där likt i det gamla östblocket politbyrån satte lönerna.

Orsaken till det med förlov sagt korkade förslaget är nog snarast att partiet vill profilera sig som det ultraliberala partiet, det libertinska alternativet, och tvinga fram en låglönearbetsmarknad som skulle pressa ner hela lönebildningen och lönenivåerna för alla på arbetsmarknaden till vinsternas och ägarnas fromma.

Det annat skäl varför det finns anledning, och i detta fall från fackligt håll, bli upprörd är att ett regeringsparti så oblygt lägger sig i den pågående avtalsrörelsen och det på ett sätt som är allt annat än neutralt. Att Centerpartiet har utvecklats till ett ultranyliberalt parti har varit klart länge, men att partiet nu också fullständigt tappat omdömet är uppseendeväckande.

Men det är inte bara Centern som har problem och därför nu försöker på alla sätt, även de mest korkade, desperata och omdömeslösa sätt få utrymme utan också Reinfeldt som har ett (KD) som liknar alltmer ett politiskt sänke, ett folkparti vars skolfråga har nåtts vägs ände och nu Centern som direkt försöker lägga sig i en pågående avtalsrörelse. Det är inte utan man tycker lite synd om Reinfeldt men som man bäddar får man ligga som ordspråket säger.

Det som nu fattas för att göra Reinfeldt ännu mer irriterad är att socialdemokraterna presenterar en politik där full sysselsättning och reformerad välfärdsstat blir första prioritet. Då börjar nog Reinfeldt längta efter en landshövdingestol eller annan reträttplats.

Text: Ingemar E. L. Göransson

LO andas nöjdhet

Jag besökte ett av våra pappersbruk för en tid sedan. Fackklubbsordförande berättade att brukets produktivitet hade fördubblats på ett årtionde medan personalen hade halverats. På min försiktiga fråga om lönerna hade följt med produktivitetsökningen så blev klubbordföranden svaret skyldig.

Kampen om produktivitetsökningen kan också beskrivas med teorin om mervärdet. Dvs. arbetarnas kunskap och arbete tillför ett ökat värde till råvaran som sedan kan tas ut vid försäljning av den producerade varan. Detta är föremål för den eviga kampen mellan arbete och kapital.

LO är nöjda kan man läsa ut av det pressmeddelande som kom igår. Real löneökning är budskapet från Norra Bantorget. Men samtidigt konstaterar LO att det är den lägsta nominella löneökningen på mycket länge. Enligt andra uppgifter de lägsta på 50 år i vart fall på flera decennier vilket inte låter lika tillfredställande.

Skärskådar man lite närmare innehållet i pressmeddelandet kan det berätta att LO-kollektivet fick i snitt 490 kr upp medan tjänstemännen skottade hem 700 kr. Att medellönen för en LO-medlem är nu 22.400 och för en TCO:are 32.100 kr, alltså gapet är nästan 10.000 kr! Det skiljer sig också nästan 5.000 kr i medellön mellan kvinnor och män. Detta trots att under de senaste fyra åren har gapet minskat något; ca en procent.

Så långt LO:s pressmeddelande. Det vore intressant att se den andra sidan av myntet, dvs. vem som har betalat den låga inflationen som möjliggjort att de låga nominella löneökningarna. Inflationen som möjliggör, eller rättare frånvaron av inflation, att så låga löneökningar kan bli reallöneökningar kan vara värt att fundera kring och vad som möjliggör i sin tur en så låg obefintlig inflation.

På 1980-talet lanserades i full skala teorin om jämviktsarbetslösheten, dvs. den s.k. normpolitiken. De nyliberala politikerna och deras ekonomer menade att det viktigaste var att stabilisera valutasystemet och tvinga ner inflationen som var väsentligt högre då än idag.

Om vi ser till Sverige låg inflationen från 1945 – 1990 på ca sex till åtta procent per år i snitt samtidigt var arbetslösheten i stort sätt ett okänt problem så när arbetslösheten nådde tre procent någon gång på 1980-talets början menade Olof Palme att det var en nationell katastrof.

Så där har vi kedjan, sammanhanget, hög arbetslöshet ger låg inflation som ger reallöneförbättringar redan vid låga lönelyft. Vem vinner på den karusellen; finanssektorn och kapitalägarna. Vem förlorar; de arbetslösa som då blir regulatorn i spelet om mervärdets fördelning.

Den tidigare LO-ekonomen P O Edin sa när jag intervjuade honom för min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” (kan enklast beställas direkt från undertecknad) att när fackföreningarna accepterade en något högre inflation så var det priset för att ha en full sysselsättning. Dvs. solidariskt tog löntagarna på sig att med något sämre reallöneutveckling fick alla jobb.

Sedan 1991 så har normpolitiken varit den styrande teorin för politiken. Det har varit konsensus kring detta, få har de tveksamma rösterna varit. Nu ser vi vad normpolitiken gett för resultat. Vi har sedan tjugo år tillbaka en permanentad arbetslöshetsnivå som av Olof Palme skulle ha kallats massarbetslöshet.

Detta kunde LO:s pressmeddelande också berättat om igår, men man kanske var för nöjda för att göra det.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Industriavtalet begravdes igår

Teknikföretagen meddelade igår att de lämnar industriavtalet och därmed kan vi nog betrakta det som antyddes när Unionen och Civilingenjörerna var först ute med att skriva på ett nytt avtal utan samordning med IF Metall och övriga förbund inom industrin på LO-sidan som bekräftat. Svenskt Näringslivs ande vilar över Teknikföretagens beslut som får flera konsekvenser.

Det första är att LO:s roll förminskas ytterligare och risken är att lönebildningen återgår till en situation där var och en försöker få ut maximalt utan hänsyn till samhällsekonomin och inflationsmål eller liknande politiska grimmor.

Det kan vara svårt att förstå vad Teknikföretagen hoppas vinna på att bryta upp från industriavtalet. Men man måste se det ur ett politiskt perspektiv istället för ur ett annars rationellt ekonomiskt perspektiv och då klarnar bilden väsentligt. Svenskt Näringsliv och Teknikföretagen har en annan avsikt än sina medlemsföretags bästa. Det handlar helt enkelt om politik. Det handlar om makt och inte minst arbetsgivarnas våta dröm att återinföra §32 bakvägen.

Ett försvagat LO eller ska vi säga ett ytterligare försvagat LO innebär att sprickan som redan är tydlig inom organisationen kommer att förstärkas. De förbund som inte är nöjda med sakernas tillstånd tvingas i praktiken gå sin egen väg och i bästa fall kommer samarbetet mellan de s.k. 6F–förbunden förstärkas. D.v.s.. Transport, Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko har nu i än större anledning att gå sin egen väg när LO inte lyckas hålla liv i industriavtalet. Detta då de inte längre får draghjälpen från industriförbunden utan lämnas att klara sig själva.

 

“…man måste se

det ur ett politiskt perspektiv…”

Att det finns kritik mot LO inom organisationen är uppenbart. Det har funnits under en längre tid. Även före AMF-palavrern har det funnits ett missnöje med LO och LO:s ledning och vi ska komma ihåg att det var i 6F-kretsen som de starkaste kritikerna av LO:s ordförande fanns och det var också där kraven på hennes avgång var starkast.

(Lars Lindgren, Transport)

I årets avtalsrörelse var förbunden överens om en nivå på 2,6 %. Enligt Transportbasen Lars Lindgren var förbunden överens om detta. Man var unisont överens om ett extra påslag på 125 kr för alla med månadslön under 21.300. (Se Transportarbetaren nr 5/2010 sid 4)

IF Metalls avtal som gav bara 69 % av detta förkastades i LO:s styrelse men IF Metall skrev i alla fall på, Handels avtal kom bara av ligga på 65-67 % av samordningens golv och detta sammanlagt gör att Transport ställer sig nu frågande till att medverka i en framtida samordning.

Här ligger också orsaken till att varken Pappers eller Elektrikerna accepterade IF Metall-nivån utan gick i strejk vilket i skrivande stund fortsätter på Elektrikernas område. Som Lindgren ser det stod dessa två förbund fast vid samordningen vilket inte varken IF Metall eller LO gjorde.

Det finns en rak linje i Svenskt Näringslivs och Teknikföretagens agerande. Det finns en strategi som har klart politiska förtecken. Först bryter de samtalen om ett nytt huvudavtal, gör upp på en låg nivå med tjänstemännen och därefter en något högre nivå med IF Metall medan man hårdnackat motsätter sig Pappers och Elektrikernas krav.

Den enda rimliga och logiska förklaringen till detta är att arbetsgivarna förväntar sig är en fortsatt borgerlig regering som under nästa mandat period skall leverera önskade förändringar på arbetsmarknaden genom politiska beslut.

En orolig arbetsmarknad är ett önskeläge för en regering. Kraven på förändringar i LAS och MBL kan då försvaras med fortsatt hög arbetslöshet. Förbud mot sympatiåtgärder och krav på en viss andel medlemmar på arbetsplatserna för att kunna kräva kollektivavtal kommer med samma argumentation att försvaras med att facken har för mycket makt.

I morgon är den Första maj och hundratusentals kommer att manifestera sin önskan om en annan ordning och en annan regering efter snart fyra år med en i alla stycken politiskt havererad regering. Men det är en arbetarrörelse som är vingklippt på många sätt. Fackföreningsrörelsen dras med interna slitningar. Avtalsrörelsen haltar och kritiken mot både LO och partiledningen finns under ytan om inte annat.

Allt detta måste dock lämnas därhän för det viktigaste en annan regering som har på sin dagordning att se till att löntagarnas situation förbättras, fler jobb och inte minst att rättvisa åter blir ett honnörsord med innehåll och inte en politisk tom klyscha.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Om att svälja kameler och sila mygg

Borgerliga ledarskribenter är ett märkligt släkte. De har förmågan att svälja kameler och sila mygg för att ta ett slitet uttryck till mitt tangentbord. I dagens lokaltidning, Östgöta Correspondenten, finns en ledare som förtjänar att betraktas lite närmare. Den t.o.m. förtjänar lite av en analys då den är ett aktstycke av borgerligt själsliv som skulle kunna få en radikalare person än undertecknad att fröjdas.

Låt vara hur det är med det utan låt oss studera dagens ledare i ÖC som tar sin utgångspunkt i Pappers avslutade strejk och sedan kastar sig över de med Tjechovs ord ”hårda rösterna från köket” som har en förmåga att besvära de känsliga medelklassöronen på ÖC:s ledarsida.

Vilken av ledarskribenterna Lars Anders Johansson eller Lennart Cromnow som har författat det aktuella aktstycket är okänt men eftersom författarna är oskiljaktiga i sin skrivkulieroll och visar ringa skillnad i sin röst-åt-husbonden roll kan det kvitta.

Författaren konstaterar att ”få yrkesgrupper är så privilegierade i förhållande till sin utbildningsnivå som pappersarbetarna.” Sedan slår författaren fast att en pappersarbetare ”knappast har en låg lön”. Detta följs sedan av en lönejämförelse med sjuksköterskornas ingångslön som är otvetydigt lägre en pappersarbetarna. Sant, men det gör väl knappast pappersarbetarnas löner mer omotiverade än de beklagligt lägre lönerna för sjuksköterskorna.

Skillnaden ligger ju i att pappersarbetarna producerar ett gigantiskt mervärde medan sjuksköterskorna inte gör det. En skog blir knappast papper om inte det finns pappersarbetare med den kunskap och arbete som de tillför i produktionen. En annan väsentlig skillnad är att pappersarbetarna har valt att agera kollektivt i sin kamp för sina villkor medan Vårdförbundet låter sina välutbildade medlemmar själva, var och en, sköta sin lönestrid.

”Klasskampsretoriken klingar ihåligt när man jämför pappersarbetarnas lönenivåer med stora akademikergrupper som till skillnad från pappersarbetarna dras med hundratusentals kronor i studieskulder.” Inte mina ord utan skrivkulierna på ledarsidan i ÖC. Man kan undra om de inte talar i egen sak och är missnöjda med den ersättning de får för sin politiska drängtjänst.

Vad de inte förstår är just detta att det finns ett mervärde att fördela i produktionen vilken det inte finns i sjukvården utan det är den mervärdesproducerande industrin som skappar förutsättningen för resten av arbetsmarknaden. Därför är inte akademikergrupperna inte löneledande, det är den enkla sanningen.

ÖC:s ledarskribenter har en annan förklaring. Något som de hittat i sitt sökande efter en förklaring varför det tyvärr i deras ögon finns förhållandevis välavlönade arbetargrupper. ”En troligare förklaring är det utbildningsförakt som präglat arbetarrörelsen under decennier.”

Fel igen – man kan dock finna en skepsis mot boklig kunskap som förklaring på alla livets och världens problem. En skepsis som har sin förklaring i det förakt för arbetarklassen och dess tysta kunskap som är vanligt i kretsar som ledarsidan på ÖC. Kort kan man säga den citerade ledaren luktar av just detta förakt för arbetares kunskap och en övertro på akademins absoluta monopol på densamma.

Detta är givetvis förklaring varför den sittande regeringen har rustat ner vuxenutbildningen, minskat möjligheterna till ledighet för studier och på alla sätt försvagat möjligheterna för arbetarklassen och arbetarklassens barn att skaffa sig boklig kunskap. En gymnasieskola som låser ute de som går på yrkesförberedande program, försvårar en andra chans och omställning genom vuxenutbildning och omöjliggör i praktiken korttidsstudier visar ett klassförakt som vida överstiger den eventuella skepsis som kan finnas hos arbetarklassens medlemmar.

Borgerliga ledarskribenter är ett märkligt släkte, men ibland låter de sina pennor säga mer än vad de avser. Detta vittnar ledaren i Östgöta Correspondenten denna dag den 27 april anno 2010.

Man kan också som kuriosa lägga till att förstanyhet idag på ÖC var att den nya SAAB-chefen, Håkan Buskhe, får en årslön på 6.000.000 kr, bostad i Stockholm och pensionsavtal på minst 3.000.000 kr, men det hade inte ledarsidan några synpunkter på – troligtvis var det utan anmärkning. tala om att svälja kameler och sila mygg!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Mörka moln och hjärnsläpp

Det är inte bara det mörka molnet från Island som förmörkar tillvaron. Som om inte de arma isländarna hade nog med konsekvenserna av det nyliberala sammanbrottet och dess finanskris, kraschade banker, hot från brittiska banker så jävlas även naturen med det arma landet.

Det mörka molnet sprider sig nu över Europa och bl.a. flyget står still mer eller mindre överallt. Det är annat också som här hemma i vårt arma högerstyrda land drabbar oss mer eller mindre alla om vi nu till äventyrs inte tillhör den storstadsmedelklass som har fått större delen av skattesänkningar på 80 miljarder och inte minst sänkt fastighetsskatt och 6,9 miljarder i efterskänkt förmögenhetsskatt.

På medeltiden var adeln ett skattefrälse men det var i vart fall tvungna att stå för den stående hären och riskerades slaktas i de eviga krigen.

Anders Borg meddelande i veckan att nu var det de fattigaste tur att få med av överflödet. Nu var det ju inte så mycket med det utan liknade mest det som föll från de rikas bord, smulor som annars hade sopats av bordet tillförmån för huset möss. Fem miljarder satsas på pensionärerna meddelade den stolte tuppen Borg medan vi andra vet att bara ta bort förmögenhetskatten kostade folkhushållet 6,9 miljarder. Dvs 1,9 miljarder mer än vad pensionärerna fick i Borgs plötsligt påkomna generositet.

Barnfamiljerna uppmärksammades också i dessa tider av kommande valrörelse. 100 spänn per unge och månad var budet i veckan vilket innebär att en fembarnsfamilj skulle få en 500 mer att konsumera för. Inte mycket sett till vad den här regeringen hittills kostat löntagarna i höjda avgifter och dyrare allting.

Få blev imponerade under den gångna veckan av Borgs krumbukter och oppositionen malde ner hans budget med rätta och efter noter i den efterföljande debatten. Vad som totalt saknades var en politik som skulle ge nya jobb. Bara privatiseringarna och vinsterna i skattefinansierad verksamhet skulle ge tusentals jobb men hamnar nu tack vare moderaterna och Borgs politik i fickorna på privata företag både här och i olika skatteparadis.

Att Svenskt Näringsliv (SN) har politiska ambitioner är inget nytt så har det varit ända sedan sture Eskilsson skrev sitt beramade PM till SAF:s styrelse 1970. Syftet var att vända vänstersympatierna till högerdito och stoppa en radikal politisk utveckling i Sverige.

En fortsättning ser vi årets avtalsrörelse när SN först i konsekvens att man övergav huvudavtalsförhandlingarna gjorde separat upp med Unionen och Ingenjörerna vilket innebar att industriavtalet därmed blev en historisk parantes.

Sedan några snabba avtal på en annan nivå med IF Metall, Livs och GS för att sätta tvärstopp när Pappers och Elektrikerna inte begärde mer än andra förbund inom industrisektorn. Att splittra är viktigare för SN än att bidra till att arbetsfreden och rimliga avtal sluts. Men, SN politiska ambitioner går före och politiska strategi för att säkra fortsatt högermaktinnehav.

Ett annat hjärnsläpp som visades upp i all sin prydno var konsekvenserna av regeringens politik att privatisera allt som kan privatisera. Förskingringspolitiken som bl.a. innebär att Bilbesiktningen nu kommer att bli i det närmaste dubbelt så dyr som förut. Likheten med privatiseringen av Apoteket som också resulterade i kraftigt höjda priser. Så vem tjänar på högerns politik. Inte fasen är det vanligt folk utan de som redan har gott om pengar, välbetalda jobb i nomenklaturen i samhällets medelklass. Vi andra vi får pröjsa, men så har alltid borgerlig klasspolitik sett ut.

Att den här politiken inte har något större stöd bland LO-medlemmarna fick syn för sägen när i veckan LO-distriktet i Stockholm presenterade sin undersökning av vad som medlemmarna tyckte var viktigt inför valet. 90 procent ville se de svenska kollektivavtalen som norm, tandläkaren ska inte kosta mer än farbror doktorn, billigare kollektivtrafik, inga vinster i skattefinansierad verksamhet och slut på deltidseländet.

Vi får hoppas att socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet tar detta till sig och visar det i sin politik inför valet 19 september.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Avtal eller inte avtal

Även Byggnads fick ett nytt avtal även detta inom den av LO-förbunden beslutade ramen. Bland de som inte har något avtal än så länge är Pappers som befinner sig konflikt och Elektrikerna som är på gränsen till en konflikt som kan bryta ut inom några timmar. Byggavtalet innebär också en modernisering av byggbranschens avtal som helhet.

Handels fick ett bra avtal för sina medlemmar med acceptabla lönelyft och liksom Byggnads en avtalslösning på bemanningsfrågan som man kan hantera. Men det finns stora förbund som knappt börjat förhandla ännu som exempelvis Kommunal.

Svenskt Näringslivs (SN) strategi att först knäcka tanken på ett nytt huvudavtal som skulle ersätta det sedan 1939 gällande Saltsjöbadsavtalet för att i år skicka industriavtalet till soptippen och satsa på att splittra olika grupper genom att först ge Unionen och Ingenjörerna ett snabbt avtal. IF Metall följde och sedan har industriförbunden slutit likartade avtal som ligger på en bättre (läs högre) nivå än tjänstemännen. Nästa steg i SN:s strategi är att kräva omfattande politiska förändringar till förmån för den nyliberala agendan organisationen har. Detta kräver dock en fortsatt borgerlig regering.

Samtidigt har LO-förbunden så långt acceptabelt klarat bemanningsfrågan (möjligen med undantag för IF Metall) vilket, man inte kan säga om Unionens avtal.

Pappers konflikt och Elektrikernas problem att få ett avtal i nivå med industrin är illavarslande. Arbetsgivarsidan försök att splittra är uppenbar men ligger helt i linje med den självpåtagna roll SN har tagit som dominant över medlemsförbunden.

 

“…SN mer av politisk agitator än

arbetsgivarnas

intresseorganisation…”

 

Enligt initierade uppgifter så var Svensk Handel och Handels överens om ett avtal flera dagar innan det skrev på. Svensk Handel tvingades dock av SN att vänta för att inte påverka IF Metalls och övriga industrifacks förhandlingar. SN ansåg också att avtalet var för högt.

Transport skrev nyligen på sin hemsida. ””Märket” (dvs. industriavtalet) sattes denna gång av Unionen och Sveriges ingenjörer som gjorde upp med Teknikföretagen utan att närmare samråda med övriga industrifack. Att tjänstemännen körde sitt eget race har fått många att tvivla på om industriavtalet överlever ännu en avtalsrörelse.”

Eftersom Transports viktigaste avtal inte löper ut förrän nästa vår så innebär det att Transport kan sitta lugnt och avvakta vad som sker på de andra avtalsområdena.

Kommunals strejk för några år sedan blev ett fiasko kortsiktigt sett men långsiktigt kom den att påverka kommunalarnas löneutveckling i positiv riktning. Förbundet visade att man var beredd att ta konflikt om det behövdes. Allt tyder på om det blir konflikt på Kommunals område kommer förbundet att slå till väsentligt hårdare denna gång.

Sammanlagt, avtalsrörelsen 2010 är en avtalsrörelse som präglas av både vilja att lösa problemen som Byggnads och Handels visade tillsammans med sina motparter, men också tydliga politiska ambitioner från SN. Inte förvånande med tanke på att det är valår och att idag är SN mer av politisk agitator än arbetsgivarnas intresseorganisation och att man har satsat oerhört hårt på en fortsatt blått maktinnehav.

Därför är det viktigt att Pappers, Elektrikerna liksom Kommunal och övriga som inte har fått igenom nya avtal får allt stöd. Ett nederlag för ett förbund är ett nederlag för alla.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Industriavtalets död

I lördags skrev Unionen och Civilingenjörerna på ett nytt avtal. Inget speciellt uppseendeväckande bra avtal men dock ett avtal som gav 2,6 %. Kan tyckas inget att jubla över men ett avtal som får en mycket stor betydelse i den fortsatta avtalsrörelsen och sannolikt för den fackliga framtiden. En ny karta kan vara på väg att ritas.

För 13 år sedan inledde facken på industrisidan ett samarbete som kom att kallas Industriavtalet. Man samordnade sig mellan tjänstemännens förbund och facken inom LO på industrisidan. Den mest synliga effekten av samarbetet var samordningen i avtalsrörelserna och att genom samarbetet kunde förbunden inom industrisektorn med tyngd säga till övriga att vänta – Vi sätter märket för vad som samhällsekonomin tål av löneutveckling.

I o m att nu tjänstemännen har genom sitt nya avtal brutit samarbetet med IF Metall och andra förbund inom industrisektorn har också industriavtalet de facto kapsejsat. Formellt finns samarbetsformerna kvar men det som ger Industriavtalet dess tyngd, samordningen i avtalsrörelsen, försvunnit så dog industriavtalet i fredags.

Men det är inte det enda som blir effekten av tjänstemännens vägval. Den andra och minst lika viktiga effekten är att nu kan och kommer övriga förbund inom LO att ifrågasätta med vilken rätt IF Metall, Pappers och GS sätter ribban för övriga avtal inom LO-familjen. När industriförbunden inom LO inte klarar av att ro hemma sina egna avtal hur ska de då kunna med trovärdighet kunna ”diktera” villkoren för Handels, Byggnads, Transport, offentliganställda inom SEKO och Kommunal och övriga förbund. Var ligger trovärdigheten nu när industriavtalet i verkligheten har blivit en historisk relik?

Vi ska också komma ihåg att Industriavtalet var facken inom industrisektorns svar när SAF (idag Svenskt Näringsliv) ”avsatte” LO som samordnande part för avtalsförhandlingarna på 1990-talet. Vad vi ser är helt enkelt ett vakuum som uppstår i relationerna mellan arbetsmarknadens parter.

Frågan är om arbetsgivarnas splittringstaktik ska få som konsekvens att LO:s förbund kommer att strida var för sig eller om LO:s förbund ska förmå sig att samordna på nytt. Att LO vill se en sådan utveckling är tydligt för när Wanja Lundby-Wedin är den som uttalar sig om avtalsrörelsen istället för den valde avtalssekreteraren Per Bard så innebär det att LO:s ordförande sätter sin avtalssekreterare åt sidan och själv försöker ta initiativet. (Inom parantes tror jag det är första gången som LO:s ordförande mitt under en avtalsrörelse tar orden ur munnen på sin avtalssekreterare.)

Arbetsgivarnas taktik att göra upp med tjänstemännen ligger helt i linje med deras strategi att försvaga LO-förbunden och inte minst motverka samordning under en hatt; dvs. LO. Kommer det att lyckas – det återstår att se men initiativet har arbetsgivarna ryckt åt sig inget tu tal om det.

Text och bild: Ingemar E. L. Göransson