LO på väg att återta sin roll

Tage Erlander sa en gång att fackets uppgift var att vara den vänlige pådrivaren av det socialdemokratiska partiet. Underförstått att vara en vakthund så att partiet aldrig tillåts glömma sin uppgift; att vara den politiska delen av arbetarrörelsen som skulle i parlamentet skapa förutsättningarna för ett annat samhälle än det inpyrda klassamhället.

LO-basen på rätt väg

Efter nederlaget med löntagarfonderna tappade facket initiativet och främst då LO bort sin uppgift och blev istället den del av arbetarrörelsen som kom att traska patrull efter det socialdemokratiska partiets ledning. Detta kom att bli speciellt tydligt under Wanja Lundby-Wedins ledning av LO. Den samordnade kraften som LO skall vara kom istället för att driva förbundens gemensamma frågor kom att formulera en agenda som att allt mer fjärma sig från förbundens gemensamma klassintressen.

Det var inte ens arbetarkvinnors problem i Kommunal, HRF eller Handels som blev fokus utan medelklasskvinnornas karriärmöjligheter och detta kombinerat med storstadsmedelklassens faiblesse för obskyr identitetspolitik.

När nu LO för första gången genom Tobias Baudins förslag på ett decennium sätter ner foten och presenterar en politik på ett specifikt område, vinsterna i välfärden, blir det ett Herrans liv. Arbetsgivarna talar om konfiskation och tonläget höjs till löntagarfondsstridens dagar. Om man ska analysera vad LO föreslår så är det ett första steg mot en förändring av sakfrågan – hur skattemedel, det vill säga, alla våras surt förtjänade pengar skall inte delas ut som vinster privat utan gå till det de är tänkta och med vars mandat medborgarna betalar in sin skatt; att ge våra barn god utbildning, god sjukvård och värdig äldrevård. Och, inte minst, lika för alla, där inte plånboken ska avgöra dina möjligheter och rättigheter.

LO:s förslag väcker ilska hos Vårdföretagarna och Svensk Näringslivs Urban Bäckström tar i så man befarar en hjärtinfarkt allra minst. Förslaget i sig är inte så märkligt eller dramatiskt, utan är att betrakta som ett första steg att återta kontrollen över välfärdstaten i offentlig riktning. Vinstbegränsning är en moralisk fråga lika mycket som ett ekonomisk-politiskt spörsmål. Att de folkvalda ska få inflytande över välfärdens innehåll borde vara en självklarhet lika mycket som att jag har inflytande över vad mina pengar annars spenderas på.

Det utmanande för, och det som upprör, Vårdföretagarna, Urban Bäckström och marknadsliberalerna är att istället att demokratin återfår möjligheten att utöva inflytande istället för att den anonyma ”marknaden” skall diktera villkoren. Men inte bara det utan framför allt att LO-ledningen nu bryter ett decennium av tystnad och visar tydligt att man har för avsikt att återta LO:s och därmed den fackliga grenen av arbetarrörelsens roll som vänlig, men bestämd, pådrivare i politiken allt i medlemmarnas och därmed också medborgarnas intresse.

Den legendariske brittiske Labourpolitikern Tony Benn sa en gång att Labour skapades för att fackföreningarna önskade politisk representation och socialisterna att undanröja de motbjudande sidorna hos kapitalismen. Det är därför än viktigare att LO visar att man tar sin uppgift på allvar istället för att som under ett årtionde springa patrull och vara fogliga till sitt parti på irrvägar.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

LO:s andre ordförande Tobias Baudin: Bygg ut offentlig sektor

(Nedanstående intervju med Tobias Baudin är en kraftigt förkortad version av den som finns i min kommande bok “De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet” – för ytterligare information se här.)

Jag sitter på Tobias Baudins arbetsrum på Kommunal. Det är den 7 maj och ska intervjua den som senare under samma vecka kommer att nomineras till LO:s andre ordförande. Tobias är, när intervjun görs, Kommunals vice ordförande och nominerad till att bli ordförande för LO. Stödet är starkt och flertalet av journalister är övertygade om att Tobias Baudin är LO:s kommande ordförande. Vad få känner till då är att LO:s valberedning har en annan lösning på gång.

Varför lämna kungariket Kommunal för LO?

- Det har varit ett tufft beslut, säger Tobias. Utgångspunkten har varit en diskussion i Kommunal om vad vi vill med LO. Den nya LO-ledningen måste få ett förändringsmandat av kongressen att göra det och då kommer frågan givetvis upp, menar Tobias, vem skall leda det här arbetet.

I de intervjuer jag har gjort för boken ”De ohörda” har det gång efter gång kommit fram kritik mot att LO har tystnat de senaste 10 åren. Är det en kritik som du håller med om?

- Håller med om att det gått åt det hållet, erkänner Tobias. Det är ju inte bara LO-ordförande som kan hitta lösningen på det. Samtidigt som vi måste erkänna att arbetsgivarna har varit relativt lyckosamma. De bestämde sig ju för 20-30 år sedan att bli en opinionsbildande organisation och blev Svenskt Näringsliv. Det är det vi ser effekten av idag.

Det jag kommer ihåg av LO-kampanjer är den ”berömda” annonsen där vi skulle tända gravljus för de arbetslösa. Hur ska LO kunna sticka ut?

- Jag är tveksam till kampanjer över huvudtaget, erkänner han. Fick jag välja mellan en dyr kampanj eller låta förtroendevalda och anställda att gå ut och diskutera på arbetsplatserna skulle jag välja det senare för det ger större effekt, menar han.

- Vi ska inte vara rädda för att vi kan ha andra åsikter och förslag än vad det socialdemokratiska partiet har. Jag är inte rädd för ett rosornas krig utan att politiken som vågar sticka ut och driva på socialdemokraterna är bra. Vi kanske inte når ända fram, men en bit på vägen.

Håller du med om kritiken som varit att LO sprungit patrull efter vad partiledningen har sagt.

- Även om det inte varit så har det upplevts så, erkänner Tobias. LO ska uppfattas som en federation av 14 fackförbund. Det får inte vara någon tvekan om att vi driver de frågor som är bäst för våra medlemmar.

Om du blir LO-ordförande kommer du försöka närma LO gentemot TCO?

- Ja, svarar han lakoniskt.

Jag blir lite paff över den tydliga och mycket enkla svaret – ett kort ”Ja” och inget annat. Tobias inser att han måste utveckla sina skäl och börjar resonera kring förhållandet mellan LO och TCO.

- Vi har väldigt sammansvetsade arbetsgivare idag, säger han, som i politiska beslut understöds av den borgerliga regeringen. Regeringen kommer aldrig säga det i sin retorik, men det är arbetsgivarna som sätter dagordningen för samhällsdebatten. Ska vi ha möjligheten att på allvar kunna rubba den förskjutningen som skett då måste vi samarbeta mer med TCO och även Saco även om det är en större utmaning.

Den tidigare ordföranden för Kommunal Lillemor Arvidsson som avled under våren 2012 var en av de mest framträdande kritikerna av privatiseringsvågen på 1990-talet. Om vi ser till facit idag är det väl inte helt glädjande för Kommunal och den offentliga välfärden. Hur ser du på debatten vinster i vården och omsorgen?

- Vi säger ju OK till vinster med att det skall återinvesteras i personalen, kompetensutveckling och så vidare. Sedan när det gäller att vara öppna för att privata företag kan vara ett komplement, men den absoluta majoritet skall vara offentligt driven.

- Har man justa upphandlingar och villkor för de som jobbar då ska det inte gå att ta ut vinster som det har gjorts. Vi ser över vår politik och vårt förhållningssätt på det här och få perspektiv på vinstfrågan och strama upp våra politiska åsikter kring det här. Han berör LOV som innebär en privatisering av primärvården från norr till söder.

- Det är fullständigt vansinne, säger bestämt.

- Vi ser också hur man bygger upp verksamheten ute i kommunerna på timvikarier. Vi har lyckats till en viss del lyckats stoppa staplandet av sådana här anställningar på varandra i det nya avtalet.

Tobias beskriver bilden Kommunal hade av privatiseringarna när det började på 1990-talet som ”romantisk”. Han ser tydligt hur det är några jättar som tagit över.

- Vi måste från Kommunal se till att vi organiserar de som jobbar på de privata där organisationsgraden är på tok för låg, säger han bekymrat. Hans uppskattning är att den ligger på ca 50 procent hos de privata vårdföretagen och bland visstidsanställda är den 20 procent.

Han menar att Kommunal har ett dilemma. Det blir ett problem att organisera de som jobbar på de privata företagen om man samtidigt säger att man är mot de privata företagens existens. Ett i mitt tycke moment 22 i dess verkliga betydelse.

Vi har en massarbetslöshet men då måste vi inte överge normpolitiken (se fotnot). Tror du att det är dags att överge den som politisk dogm?

- Det är ju viktigt att vi har ordning reda i ekonomin för annars får arbetarna betala priset för oordning, svara han. Men det är frågan om vilken nivå som arbetslösheten skall få ligga på. Den som är nu är alldeles för hög och det menar jag beror på en alltför passiv politik. Hur nära noll arbetslösheten kan man komma vet jag inte, men den kan vara väsentligt lägre. Det sker inga satsningar på byggande, infrastruktur och välfärden samtidigt som kommunerna får frysta statsbidrag.

- Betydlig mer aktiv arbetsmarknadspolitik. Jag tror det är läge för ett nytt kunskapslyft. Jag tror inte massarbetslösheten beror på normpolitiken i sig utan på grund av en passiv politik.

Har inte politikskiftet från prioriteringen av full sysselsättning till prioritering av låg inflation inte har betydelse för arbetslösheten?

- Det har det ju, svarar han. Men att för den skull att man skall överge normpolitiken för full sysselsättning.... Tobias funderar uppenbarligen på det dilemma som normpolitiken innebär och funderar över dess konsekvenser som min fråga ställer honom inför. Både han och jag är medvetna om att vi befinner oss på minerad mark och ”fel” svar kan få konsekvenser.

Den nye socialdemokratiske partiordföranden Stefan Löfven har vid flera tillfälligt ställt krav om ett sysselsättningsmål, finns det utrymme för en mer expansiv politik som exempelvis den franske presidenten Hollande ställt ut löften om?

- Visst finns det, svarar han. Vi har resurser. Problemet är att vi inte använder resurserna. Det kommer långsiktigt att få förödande effekter. Inflationen ligger under målet och arbetslösheten snarare ökar än minskar.

Vill du se en större offentlig sektor för behoven finns ju?

- Ja, jag ser det som en investering. Vi vet att det behövs och vi räknar med ungefär ett behov av 150.000 jobb de närmaste 15-20 åren. Förra året var det bara 2.000 som sökte till vård och omsorgsprogrammet och det räcker inte på långa vägar.

Baudin menar att offentlig sektor, vård och omsorg, måste göras mer attraktiv för att fler ska vilja jobba i den. Han pekar på frågan om heltid och skulle man bara om man fick upp sysselsättningsgraden skulle lösa många problem.

Kommer du att driva en utökning av offentlig sektor och investeringar i infrastrukturen exempelvis om du blir LO-ordförande?

- Ja absolut, kommer det snabba svaret från Tobias. Jag tycker det varit en för passiv roll från LO som lämnat det till Kommunal att sköta. Men det rör ju varenda LO-medlem, menar han. Det måste finnas en välfärd av hög kvalitet och investeringar är nödvändiga.

Hur ser du på den splittring som vi ser av mellan LO-förbunden. Hur har du tänkt hantera situation och få förbunden att tal med en röst – att få federationen att fungera på nytt?

- Vem som än blir LO-ordförande så blir den viktigaste uppgiften att ena LO igen för vi är splittrade, säger han övertygat. Jag är orolig att vi får små federationer inom federationen, men det är symptom på att något inte står rätt till. Nästa LO-ordförande kommer att få ägna ett gediget fotjobb och energi för att komma överens mellan förbunden.

När jag pratar med vanliga medlemmar och även förtroendevalda som upplever att det är så stort avstånd mellan dem och ledarskapet. Det har ökat, inte minskat. Unga upplever facket som en myndighet istället för en kämpande organisation för löntagarna.

- Vi kanske inte drivit de frågor som medlemmarna har velat. Det är jätteviktigt är att vara ute bland medlemmarna och förtroendevalda på arbetsplatserna.

- Ungdomar upplever inte facket relevant utan vänder facket ryggen, konstaterar Tobias torrt. Vi måste argumentera på ett sätt så ungdomar ser att vi förstår deras situation.

Vilka är de tre viktigaste frågorna att sätta fokus på?

- För LO-ordförande; att hålla ihop, vända den negativa medlemsutvecklingen, utveckla opinionsbildningen. Sakområden; ungdomar - LO måste bli en tydligare röst i hela livet exempelvis egen bostad, byggandet. Det måste bli att LO fattar min situation. Han avvisar myten om att ungdomar vill ut och resa och inte är intresserade av en trygg anställning. Den alltmer slimmande arbetsmarknaden och arbetsmiljön som går åt fel håll där pengarna överordnas allt. Välfärden har inte hängt med samhället. Vi har fått ett 24/7 timmarssamhälle och då måste välfärden hänga med.

Hur ser du på att LO:s ordförande sitter i verkställande utskottet i socialdemokratiska partiet. Antingen kan man som Stig Malm kliva av och säga att man vill ha en friare roll eller som Wanja Lundby-Wedin sitta och vara solidarisk med vilka beslut som helst? Hur ser du på det, är det möjligt i dagens värld?

- Jag tror det, svarar han. Vi måste ta en diskussion i styrelsen om det. Vi säger att vi vill ha fortsatt facklig-politisk samverkan, men vi vill driva på politiken. Det är ju en unik möjlighet. LO:s ordförande måste då driva de frågor som LO har beslutat om i det verkställande utskottet. Man kommer inte få igenom allt. Någon annan från ledningen skulle faktiskt kunna sitta på i partiets VU.

Kan alltså någon annan alltså från ledningen som sitter i VU än ordföranden?

- Det är inte reglerat utan varje kongress kan ta det beslutet. Fördelen skulle ju i så fall vara att ordföranden får den friare rollen. Bilden att LO:s ordförande har tagit med sig partiets beslut till LO istället för att LO:s ordförande har fört in LO:s frågor i VU måste förändras.

Några dagar efter intervjun ringer jag upp en källa jag har för att få bekräftat ryktet att Tobias har nominerats till vice ordförande medan Karl-Petter Thorwaldsson har nominerats till ordförande. En kompromiss där Tobias Baudin tar ett steg tillbaka och ”Kålle” blir ordförande. Likaså att får jag bekräftat hur resten av LO-ledningen kommer att utformas.

Min tanke är att det verkar vara en genomtänkt och klok konstellation om LO ska bli den organisation som skissats på i min intervju med Tobias. Motståndet mot den nyliberala hegemonin behöver en sådan förändring. Hur det blir lär historien utvisa, men det är en annan historia.

Fotnot:

Normpolitiken bygger på teorin att det finns ett direkt samband mellan sysselsättning och inflation. Om ett samhälle har full sysselsättning innebär det att inflationen också blir högre. Det samma om inflationen pressas ner till en låg nivå betalas det automatiskt med högre arbetslöshet. Sverige hade i snitt från 1940-talets slut full sysselsättning, dvs. ca 2 procent men också en inflation i snitt på 5-7 procent årligen. Efter 1991 har förhållandet varit det motsatta en genomsnittlig arbetslöshet oavsett konjunktur på 7-10 procent men en obefintlig inflation. Ett annat namn för den här politiken är ”jämviktsarbetslöshet”.

Ovanstående är en kraftigt förkortad version av den längre intervju som ingår i boken ”De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet” (Ord & Kulturs Förlag). Boken utkommer augusti 2012.

För ytterligare information och möjlighet att förhandsboka boken se här.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson