Efterlyses ett tydligt alternativ

Det har varit med förvåning som vissa skribenter observerat att Stefan Löfven inte har betytt att socialdemokratin stärkt sin ställning mer än marginellt i opinionen. Aftonbladet gick så långt att man den 15 oktober beskrev situationen som ”Tvärstopp för Löfven”.

 Len McCluskey

Tidningen konstaterar också på nyhetsplats att opinionssiffrorna är i samma nivå som de som partiet hade när drevet mot Håkan Juholt var som värst. En beskrivning som borde göra varje partistrateg sömnlös.

Har då partiet på något sätt dragit några slutsatser av detta misslyckande att återta initiativet i inrikespolitiken. Om man ser till den av partiet presenterade skuggbudgeten gav den ett splittrat intryck. Å ena sidan bra förslag riktade mot det stora problemet massarbetslösheten, men samtidigt beskyllde man högerregeringen för slöseri när den tog upp förslag som tidigare varit i (S)-säck och nu kom i högerns godispåse istället.

Men vad är då det stora problemet för socialdemokratin? Vad gör att man inte kravlar sig ur det ingenmanslands trettio procentiga dike. Naturligtvis spelar det en stor roll att regeringen lyckas trots allt och alla misslyckande att framstå som något märkligt regeringsdugliga trots att man i praktiken inte gör speciellt mycket och problemen växer på område efter område. På områden som arbetslösheten och sjukförsäkringen är de monumentala.

Man skulle kunna beskriva situationen politiskt som att Löfven har straffspark och målvakten Reinfeldt har gått ut för att förfriska sig. Domaren blåser och Löfven missar inte bara målet utan även bollen som fortsätter att ligga still. Detta samtidigt som den socialdemokratiske ledaren sätter sig pladask på sin bak då han halkar i det förrädiska marknadsliberala gräset.

Kort sagt, socialdemokratin, trots de uppenbara problemen högerregeringen har, ej förmår att formulera en politik som är ett verkligt alternativ utan det blir enbart smärre justeringar då partierna fortsätter i praktiken upprätthålla konsensus om grunden för det politiska elände vi lider av.

Den satiriska Grönköpings Veckoblad (nr 8/2012) beskrev detta förhållande sålunda

"Till en förhoppad framgång under kommande år bör också bidraga, att regeringen genom att övertaga de väsentligaste värderingarna hos Socialdemokraterna gjort det åtagligt svårt för hr Löfven (S) att i egentlig mening opponera sig mot regeringspolitiken, då ju denna i stort torde vara identisk med den, som hr L. (S) själv skulle bedriva, därest han sutte å statsministertaburetten, om så skulle vara fallet; ännu ha ju Socialdemokraterna ej helt hunnit taga till sig tillräckligt mycket av Moderaternas gamla ståndpunkter för att å dessas grundval kunna bedriva en slagkraftig oppositionspolitik."

Det Gunnar Ljusterdal med sin giftiga penna beskriver är inget annat än denna politiska förbannelse som kallas ”triangulering”. En politisk företeelse som utgår från att samhället i dag inte är ett klassamhälle och därmed saknar klassintressen. En missuppfattad samhällssyn där alla är medelklass och därmed skulle tycka och tänka ungefär likadant. Därför måste kampen om marginalväljaren bli det primära och intet som kan störa denna imaginära medelklass av storstadssnitts känsliga psykiska välbefinnande får förekomma.

Man kan uttrycka samma sak men mer politiskt eller om man så vill analytiskt; ”men överallt hade det etablerats en konsensus kring mitten som berövade medborgarna möjligheten att välja mellan politiska program med genuint olika innehåll.” Den som skriver detta är den världskända statsvetaren Chantal Mouffe och gör det som en förklaring till att denna ovan beskrivna flykten till mitten öppnar dörren för högerextremister. I detta konkreta fall österrikiska FPÖ, men samma sak gäller exempelvis SD i Sverige eller EDL i Storbritannien.

Mouffe beskriver också hur det politiska och demokratiska samtalet förtvinar i en sådan politisk miljö. Hon skriver ”när det inte längre finns några grundläggande skillnader mellan partierna övergår de till att försöka marknadsföra sina produkter med hjälp av reklambyråer. Följden har blivit en ökad misstro mot politiken och ett drastiskt sjunkande valdeltagande. Om detta fortsätter kan man fråga sig hur länge det dröjer innan medborgarna fullständigt förlorar tilltron till den demokratiska processen.” (Båda citaten från Mouffe är från ”Om det politiska” sid 69, respektive 65).

Socialdemokratin och därmed hela arbetarrörelsen befinner sig i en djup kris som grundar sig i förbrukat förtroende. Under flera årtionden har partiet anpassat sig mot höger och anammat marknadsliberala postulat i olika former. Partiet har inte förstått att lyssna till sina egna gräsrötters missnöje. Röster som drabbats av den politik som vi nu efter sex år med Reinfeldt se slå ut i full blom. Det må varit en politik med mer aptitliga förtecken som drevs av socialdemokratiska regeringar efter Bildt. Men som likt Tony Blair i Storbritannien inte gjorde upp med Thatchers politik har den svenska socialdemokratin ännu inte gjort upp med vår egen snart 25-åriga New Labourperiod.

I lördags demonstrerade ca 200.000 människor i London, 10.000 i Glasgow och i Belfast genomfördes en historiskt sett en av den mäktigaste manifestationerna på årtionden. Det var demonstrationer riktade mot den sittande höger-liberala regeringens nedskärningspolitik.

Vid demonstrationen talade bl.a. Len McCluskey ledare för det största fackförbundet Unite. Han sa bl.a. ”Bröder och systrar, ha modet så att vi likt lejon resa oss och kämpa, kämpa och åter kämpa för en bättre värld.” Då skall vi vara medvetna om att McCluskey inte är någon himlastormande revolutionär utan en högst bekymrad socialist av ett snitt vi känner från vår egen svenska mylla.

Han krävde också tillsammans med många andra fackliga ledare att det brittiska LO skall organisera en generalstrejk mot den sittande högerregeringens angrepp på välfärden och det som finns kvar av densamma efter årtionden av marknadsliberala ”reformer”.

Vad svensk socialdemokrati behöver är en utopi för hur vi vill samhället skall se ut om 20-30 år, men också, och därmed en strategi hur vi förändrar det som nu liknar alltmer ett ”befäst fattighus”. Dags att släppa bromsarna och lämna rädslans politik och istället formulera tydliga alternativ som tvingar därmed högern också att uppge sitt eviga triangulerande och istället förhålla sig till arbetarrörelsens strävanden.

Det är den enda möjliga och framkomliga vägen upp ur det trettio procentiga diket. Någon annan väg finns inte.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Goda ansatser - dags för utopins tid

Uppgifter om vad den socialdemokratiska skuggbudgeten innehåller ”läcker” till media dagligen. Ett sätt att få uppmärksamhet och ta kommandot i debatten.

Det finns goda ansatser trots en del märkligheter som tal om ”affärsplan” och sänkta bolagsskatter. Må så vara med dessa märkligheter som nog får skrivas på det konto som ska övervinna storstadsmedelklassens väljares flyktighet. Förslagen lär dock inte vinna förtroende hos de som drabbats av den långvariga medelklassigpräglade mittenjakten. Men låt oss lämna det därhän och se till de goda ansatser som ändock finns i förslagen.

Skrotningen av Fas 3, satsningen på utbildning och ungdomsgaranti är givetvis ett steg i rätt riktning även om det inte löser någon gordisk knut. Inte heller kan någon invända mot att a-kassan förstärks och att sjukförsäkringen tar steg mot att bli en försäkring som skall förhindra sjukdom bli en rutschkana ner i rännstenen.

Även om det finns hoppingivande ambitioner och så rör inte förslagen vid ett grundläggande problem och en hoppingivande möjlighet. Massarbetslösheten och den extremt ökande produktiviteten. Det är lösningen på den ekvationen som också är det som socialdemokratin måste hitta en modell till.

Marknaden som omhuldas som alltings frälsare av högern och mitten kan aldrig lösa den gordiska knuten. Den kommer att fortsätta köra inte bara Sverige i ner i ett djupt ekonomiskt marknadsträsk utan hela den kapitalistiska världen då den oreglerade kapitalismen inte kan lösa problemen som den själv skapar.

Detta insåg redan Karl Marx, men även tänkare och politiker som Leonard Bernstein i Tyskland, Per-Albin Hansson och Tage Erlander här hemma och vidtog mått och steg för att möta problemen som då den oreglerade marknadsekonomin skapade.

Idag är det inte samma problem socialdemokratin möter som för 50 eller 100 år sedan, men de är i samma härad och har samma grundläggande problem vill jag påstå efter 30 år av nyliberal världsordning.

Det största problemet är massarbetslösheten som är en konsekvens av den så kallade normpolitiken. Det vill säga att sysselsättning och jobb har prioriterats ner i förmån för inflationsbekämpning. Konsekvenserna ser vi idag med tvåsiffrig arbetslöshet i Europa och en arbetslöshet i USA på närmare 10 procent. Sverige har drygt sju procent vilket kan synas bättre, men är i sanning på längre sikt en omöjlig situation – inget samhälle överlever detta.

Socialdemokratins utmaning är att lösa massarbetslösheten och upprätta full sysselsättning och då är det viktigt att satsa på utbildning på alla nivåer och stadier. Det livslånga lärandet är i högsta grad nödvändigt då de s.k. lågproduktiva jobben inom tjänstesektorn är de som försvinner i än högre grad än rationaliseringarna inom industrins konsekvenser vad det gäller sysselsättningen.

Författaren och forskaren Jeremy Rifkin beskrev redan 1995 denna utveckling i boken ”Arbetets undergång” med ökad rationalisering och produktiv inom industrisektorn samtidigt som tjänstesektorn på sikt ännu hårdare drabbas av samma fenomen genom teknikutvecklingen. Se bara på hur bensinmackar har förvandlats, affärer där du handlar dina dagligvaror, banker osv. Jobben rationaliseras bort och därför är inte den av högern omhuldade tjänstesektorn lösningen.

Det finns också enorma behov som växer inom den sociala sektorn; befolkningen blir äldre, behoven av utbildning ökar, infrastrukturen är eftersatt och många andra, mänskliga sett, stora behov finns. Vi lever ett liv som kommer att förstöra vår planet. Klimatproblemen är inte lösta osv. Resurserna saknas inte, men de är felfördelade och om en omfördelning skedde skulle livet bli väsentligt bättre för de allra flesta.

Vi producerar per timma idag mångdubbelt mot vad vi gjorde för säg 50 eller 100 år sedan. T.o.m. jämfört bara med 20-30 år sedan och utvecklingen går fortare och fortare. Den djupa krisen inom finanssektorn är det slutgiltiga beviset för att den oreglerade kapitalismen inte kan lösa sina problem utan bara förvärrar dem med dess skräckinjagande sociala konsekvenser.

Idag saknas en genomtänkt fördelningspolitik som tar vara på den ökade produktiviteten och de enorma rikedomar den skapar. En lösning är att beskatta rättvisare och fördela rikedomarna. En annan minst lika viktig är att använda minskad arbetstid till ett verktyg för omfördelning. 6-timmarsdagen är väl inom räckhåll, men förutsätter att socialdemokratin vågar formulera en helhetspolitik för omfördelning och att man tar steget och erkänner och inser att normpolitikens jämviktsarbetslöshet är en återvändsgränd.

Detta kan inte ske över natt, det kräver reflektion och en formulerad utopi likt välfärdsstaten på 1940-talet som kan möta framtiden och vinna människornas själar och hjärta. Det finns ansatser och goda ambitioner till förändring i skuggbudgeten vilket ger hopp om en socialdemokrati som kan återvinna sin själ.

Då kan också socialdemokratin lämna det räddhågade mittenträsk som man nu flirtar med och haft en fot i de senaste 25 åren. Men endast då. Det är dags för ett socialdemokratiskt uppbrott från mitten och ett formulerande av framtidens utopi – samhället som ger oss alla rättvisa och möjligheter, där alla har plats och behandlas enligt devisen ”av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Mörka moln och hjärnsläpp

Det är inte bara det mörka molnet från Island som förmörkar tillvaron. Som om inte de arma isländarna hade nog med konsekvenserna av det nyliberala sammanbrottet och dess finanskris, kraschade banker, hot från brittiska banker så jävlas även naturen med det arma landet.

Det mörka molnet sprider sig nu över Europa och bl.a. flyget står still mer eller mindre överallt. Det är annat också som här hemma i vårt arma högerstyrda land drabbar oss mer eller mindre alla om vi nu till äventyrs inte tillhör den storstadsmedelklass som har fått större delen av skattesänkningar på 80 miljarder och inte minst sänkt fastighetsskatt och 6,9 miljarder i efterskänkt förmögenhetsskatt.

På medeltiden var adeln ett skattefrälse men det var i vart fall tvungna att stå för den stående hären och riskerades slaktas i de eviga krigen.

Anders Borg meddelande i veckan att nu var det de fattigaste tur att få med av överflödet. Nu var det ju inte så mycket med det utan liknade mest det som föll från de rikas bord, smulor som annars hade sopats av bordet tillförmån för huset möss. Fem miljarder satsas på pensionärerna meddelade den stolte tuppen Borg medan vi andra vet att bara ta bort förmögenhetskatten kostade folkhushållet 6,9 miljarder. Dvs 1,9 miljarder mer än vad pensionärerna fick i Borgs plötsligt påkomna generositet.

Barnfamiljerna uppmärksammades också i dessa tider av kommande valrörelse. 100 spänn per unge och månad var budet i veckan vilket innebär att en fembarnsfamilj skulle få en 500 mer att konsumera för. Inte mycket sett till vad den här regeringen hittills kostat löntagarna i höjda avgifter och dyrare allting.

Få blev imponerade under den gångna veckan av Borgs krumbukter och oppositionen malde ner hans budget med rätta och efter noter i den efterföljande debatten. Vad som totalt saknades var en politik som skulle ge nya jobb. Bara privatiseringarna och vinsterna i skattefinansierad verksamhet skulle ge tusentals jobb men hamnar nu tack vare moderaterna och Borgs politik i fickorna på privata företag både här och i olika skatteparadis.

Att Svenskt Näringsliv (SN) har politiska ambitioner är inget nytt så har det varit ända sedan sture Eskilsson skrev sitt beramade PM till SAF:s styrelse 1970. Syftet var att vända vänstersympatierna till högerdito och stoppa en radikal politisk utveckling i Sverige.

En fortsättning ser vi årets avtalsrörelse när SN först i konsekvens att man övergav huvudavtalsförhandlingarna gjorde separat upp med Unionen och Ingenjörerna vilket innebar att industriavtalet därmed blev en historisk parantes.

Sedan några snabba avtal på en annan nivå med IF Metall, Livs och GS för att sätta tvärstopp när Pappers och Elektrikerna inte begärde mer än andra förbund inom industrisektorn. Att splittra är viktigare för SN än att bidra till att arbetsfreden och rimliga avtal sluts. Men, SN politiska ambitioner går före och politiska strategi för att säkra fortsatt högermaktinnehav.

Ett annat hjärnsläpp som visades upp i all sin prydno var konsekvenserna av regeringens politik att privatisera allt som kan privatisera. Förskingringspolitiken som bl.a. innebär att Bilbesiktningen nu kommer att bli i det närmaste dubbelt så dyr som förut. Likheten med privatiseringen av Apoteket som också resulterade i kraftigt höjda priser. Så vem tjänar på högerns politik. Inte fasen är det vanligt folk utan de som redan har gott om pengar, välbetalda jobb i nomenklaturen i samhällets medelklass. Vi andra vi får pröjsa, men så har alltid borgerlig klasspolitik sett ut.

Att den här politiken inte har något större stöd bland LO-medlemmarna fick syn för sägen när i veckan LO-distriktet i Stockholm presenterade sin undersökning av vad som medlemmarna tyckte var viktigt inför valet. 90 procent ville se de svenska kollektivavtalen som norm, tandläkaren ska inte kosta mer än farbror doktorn, billigare kollektivtrafik, inga vinster i skattefinansierad verksamhet och slut på deltidseländet.

Vi får hoppas att socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet tar detta till sig och visar det i sin politik inför valet 19 september.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Om att slå in öppna dörrar

Det är en del som slår in öppna dörrar så det stänker om det. Ibland upptäcker inte en del att dörren redan är öppen och då kan det bli lika dråpligt som när Gunvald Larsson i Sjöwall – Wahlöös avslutande Beck-roman ”Terroristerna” hänger ett antal våningar över gatan i kanske en av de mest roliga beskrivningar någonsin i en svensk polisroman.

Den som först slog in öppna dörrar måste vara justitieminister Beatrice Ask konstaterar att föräldrar har ansvar för sina barn och vad de kan ställa med om det vill sig illa. Undertecknad som har uppfostrat två ungar till att själva ta ansvar för sina handlingar. Jag trodde i min enfald att man var ansvarig för sina barns försyndelser både moraliskt och även ekonomiskt. Det är väl självklart att om ungen är ute hela natten så undrar man vad i hela glödheta ungen gör..???

Nu har jag lite svårt med offermyten – dvs. jag är fattig därför är jag utan ansvar. För om den skulle stämma skulle varenda arbetarunge som växte upp på 50, 60, 70 och 80-talen blivit en ligist och gangster. Så blev det inte, och det är ju självklart att det inte blir så. Det går inte att skylla ligistfasoner som mordbränder, angrepp på brandkår och polis på taskig barndom – det håller inte.

I de familjer där inte föräldrarna klarar att uppfostra sina telningar till samhällsnyttiga individer är det nästan alltid något som är fel. Vad som förvånar mer än att Ask tror att ekonomiska sanktioner löser disfunktionella familjers problem är när socialt medkännande politiker på vänsterkanten bortser helt från klassperspektivet och gör det hela till en ekonomisk fråga – det är en ekonomisk katastrof om man blir skadeståndsskyldig om ens lilla telning bränner upp grannens bil, trashar lokalbutiken eller klottrar ner hela kvarteret. Men å andra sidan fortkörningsböter kan vara en ekonomisk katastrof och inte har vi befrielse från ansvar för att man är fattig eller bor i miljonprogramsområde.

Jag köper inte det resonemanget, om det vore en protest mot klassamhället, disintegration så borde förövarna åka ut till överklassområdena och bränna Mercor och flotta krogar. Destruktivt beteende är inte en fråga om klassklamp eller kamp mot usla förhållanden - det är ligism och huliganism. Tvärtom det tjänar bara högerns mest extrema krafter. För varje brand i förorterna ger det SD nya röster.

 

“….det är myndigheternas

misslyckande som har ansvaret

när det brinner i förorterna…”

 

Inte tror jag att Asks förslag löser något utan när förorterna brinner så är det resultatet av en misslyckad politik som pågått i decennier och som har skapat gäng och kriminalitet – men utnämn inte förövarna till något som de inte är. Lämna det till folkpartihumanisterna och de som tror att taskig barndom leder automatiskt till ett taskigt liv och leverne. För hur kan Beatrice Ask frikänna Myndighetssverige från allt ansvar för den misslyckade politiken. En politik där du som immigrant sätts att vänta i åratal innan besked om uppehållstillstånd, du ska lära dig språket utan att träffa en svensktalande och där immigranten minimaliseras till noll och intet värde.

Tacka fan, att resultatet blir destruktivt – ansvaret för det som sker när förorterna brinner är Myndighetssverige. Men de skyldiga för de destruktiva handlingarna, de som tänder molotovcocktailen är inga hjältar - de är resultatet av misslyckad politik och myndighetsutövning när den är som sämst. De har skapats av ett gigantiskt politiskt och myndighetsmisslyckande. Mot det hjälper inga skadeståndsansvar på 8.000 spänn – det behövs istället en politik som inkluderar istället för att exkludera som nu.

En annan inslagen dörr är att oppositionen skulle komma med andra budgetförslag än vad den gör. Det är glädjande att de tre partierna i den röd-gröna oppositionen ligger så nära varandra. Det är också glädjande att se att varken (V) eller (MP) lägger sig platt på rygg för (S) som högerns tre lydpartier har gjort för (M).

Budgetförslagen är ett ordentligt kliv framåt för en trovärdig politik där välfärdsstaten och jobben är centrum. De som trodde något annat stod nog i vägen när den öppna dörren slogs upp i morse!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Mera av samma…igen

Anders Borg har presenterat sin budget. vad ska man säga mer än förväntat – mer av det samma.

Skattesänkningar åt de som redan har, sämre för arbetslösa och sjuka och bara symboliska satsningar på exempelvis pensionärer. Samtidigt får nu den som tjänar 50.000 i månaden en skattesänkning med ca 350 kr ytterligare.

Skattegnällarna från de “gamla” moderaterna måste nu vara i nirvana eftersom den här  regeringen med de “nya” moderaterna har sänkt skatterna på ett sätt som inte Bildt vågat tänka 1991.

72 miljarder har kalaset kostat hittills (och det är bara det s.k. jobbskatteavdraget), vem har pröjsat för högerns orgie i skattesänkningar – de som är sjuka, arbetslösa eller gamla.

En skammens politik, en klyftornas politik och en orättvisans politik! Jag orkar helt enkelt inte kommentera skiten – det är bara så….

 

“– Sänkt skatt för välbeställda och fler arbetslösa. Det är bokslutet över den här regeringens politik. I sin sista budget för mandatperioden fortsätter regeringen att välja sänkta skatter framför en effektiv krispolitik trots att arbetslösheten skjuter i höjden.”

 

(LO i ett pressmeddelande idag.)

Jag lämnar ordet och ton till Fred Åkerström!