Gästbloggare: Per Andersson

Dagens gästbloggare heter Per Andersson, aktiv i Kommunal och bussförare. Han bor i Brunflo.

DJUPT OROLIG

Jag känner mig djupt oroad över utvecklingen i samhällsklimatet, en rad av händelser går att dra klara paralleller till skeendet i Tyskland på 30-talet, brutalt agerande av polis mot meningsmotståndare, mördande och misshandel av meningsmotståndare, hat mot de mest utsatta i samhället som "tiggare".

Uppmålandet av människor som av olika anledningar inte passar in i dessa mörkermäns vision om vad som är "svenskt", till syndabockar för allt som är ur led i samhället, med en fullständig blindhet för de verkliga orsakerna, vilka är att vi inte bryr oss om och hjälper varandra längre.

Genom en gemensam strävan kan vi tillsammans åstadkomma vad vi vill med samhället, alla tillsammans kan flytta berg, detta synsätt tycks de mörka krafterna sorgligt nog vara helt immuna mot.

Även utnyttjandet av demokratin för odemokratiska ändamål är skrämmande identiska med vad som ägde rum på 30-talet i Tyskland. Det finns många fler paralleller att dra, men ni förstår poängen.

Det som i  väsentligt skiljer situationen idag från igår är att ingen kan påstå, att vi inget visste, vi hade inget facit,
för blickar vi tillbaka så vet vi och vi har definitivt ett facit på vad som händer om en låter ondskans bruna hantlangare frodas fritt.

Skall vi då låta historien upprepa sig så till den oerhörda grad?
Jag hoppas av hela mitt hjärta att så inte blir fallet, ni vet vad som hände i historien strax efter de ovan nämnda skeendena, skall detta tvingas bli en blodig upprepning av historien? Är det inte bättre att så tidigt som möjligt mota Olle i grind för att undvika ett fruktansvärt lidande och en mänsklig tragedi?

Tyvärr så finns tendenser som tyder på att vi har historiska skygglappar och därför är vi bundna att upprepa misstagen.
När vi nu har vetskap och facit på vad dylikt leder till, då är det allas, ditt och mitt förbannade ansvar att se till att en sådan här mördande eld inte får mer syre att växa av.

 Dagen att börja göra motstånd är idag, imorgon är det försent.

Text: Per Andersson ©

Exklusiv intervju med Chantal Mouffe

På en liten tvärgata inte långt från Oxford Cirkus och bara några kvarter in i den stillheten som man bara kan finna i London när man viker av från de stora gatorna som Oxford Street ligger University of Westminster och institutionen för Political Studies där belgiska professor, den nu 67-åriga, Chantal Mouffe är verksam.

Nedanstående intervju gjordes med henne i december 2011 för min bok “De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet”. Nedanstående intervju är den enda mer omfattande som hon gett en svensk journalist. Boken “De ohörda” kan beställas här.

Märkligt nog är inte Mouffe speciellt känd i Sverige medan hon i övriga världen är en ansedd och respekterad forskare och författare. Endast två böcker finns med henne utgivna på svenska varav den mest kända är den utmärkta ”Om det politiska” (Tankekraft, 2008). Hennes specialområde är att analysera konsekvenserna av den nyliberala revolutionen som hade sin början på slutet av 1960-talet och kom att omskapa den politiska kartan i hela Europa och övriga delar av västvärlden.

Hon tillhör den tradition av europeiska intellektuella på vänsterkanten som haft ett odogmatiskt förhållande till arbetarrörelsens grundteser och deras tolkning i respektive tidsepok. En stor intellektuell integritet och ett passionerat förhållande till samtidens problem utmärker Chantal Mouffe.

Jag träffade Mouffe på hennes arbetsrum i det typiska brittiska funkishuset som är lika fult som det är trivsamt för att genomföra den intervju jag sökt att få under två års tid. Chantal Mouffe är nämligen en mycket anlitad föreläsare runt hela världen och hennes tid är därmed mycket begränsad. Vi hade olika uppfattning om när vi skulle träffas visade det sig så undertecknad fick snällt vänta en timma drygt innan Madame Mouffe dök upp till vad som skulle bli mindre av en intervju än en gratis halsbrytande föreläsning om nyliberalismens konsekvenser, demokratins räckvidd och en europeisk vänster i förvirring.

Chantal Mouffe är en liten tunn kvinna som dock utstrålar energi och besitter en intellektuell skärpa som man finner hos få. Det är inte utan undra över att hon betraktas med stor respekt i den akademiska världen och ingjuter fruktan hos de nyliberala proselyterna.

Utgångspunkten – marknaden har ersatt politiken

Själva kärnan i nyliberalismen är att den inte är politik utan att det är marknaden som ersätter politiken vilket är Mouffes utgångspunkt för vårt samtal denna kulna decembereftermiddag 2011.

- Marknaden tillåter inte att politiken är politisk. Nyliberalismen har gjort att de politiska partierna har förlorat sin roll utan det är marknaden som styr, säger hon och pekar på hur Greklands folkvalda regering ersattes av en bankir och hur Italiens Berlusconi, en politiker som hon inte har någon högre uppfattningen om, ersattes av expertregering.

- Det är de transnationella bolagen som fattar besluten, menar hon och pekar på konsekvenserna av den nyliberala politiken där klyftan mellan de riktigt rika och de fattiga dramatisk har ökat och i modern tid aldrig varit större.

- De otroligt rika är obsent rika, är Mouffes kortfattade konstaterande.

Hon pekar också på att medelklassen har förlorat och håller på att ”förstöras” som hon uttrycker sig i och med att allt fler blir fattiga. Hon menar att eftersom nedskärningspolitiken som är en del av nyliberalismens kärna innebär det också att det blir allt mindre utrymme för social service eller välfärdspolitik som vi säger i Sverige. Detta drabbar även den traditionella medelklassen med full kraft är hennes tes.

- Det är, menar Mouffe, en klasskamp från de rika riktad mot de fattiga som är själva kärnan i nyliberalismens politik. De rika, fortsätter hon, tvingar på de fattiga sin vilja och pekar på privatiseringar och avregleringar som skett och sker.

Thatcher i Storbritannien och Reagan i USA är exempel på denna politik är hennes slutsats. Att intervjua Mouffe är att åka ett slags mental berg och dalbana där hennes associationer kan föra intervjuaren i överraskande riktingar.

- 1985 skrev jag i min bok ” Hegemony and Socialist Strategy: Towards a Radical Democratic Politics” att socialdemokratin/labour inte var tillräckligt progressiv och att den behövde kämpa starkare för jämlikhet och rättvisa. Medborgarnas sociala rättigheter har tvingats tillbaka och än mer de medborgerliga rättigheterna likaså.

I förordet till 2000 års upplaga av boken noterar hon:

"Vänstern borde börja med att utveckla ett trovärdigt alternativ till den nyliberala ordningen, istället för att bara försöka förvalta den på ett mänskligare sätt. Detta kräver givetvis att den drar nya politiska gränser och erkänner att det inte kan finnas någon radikal politik utan att en motståndare definieras. Det vill säga: det kräver att man accepterar att antagonismen inte går att utrota."

- Det sker en ”dedemocratization”, dvs. avdemokratisering menar, Mouffe, i spåren av nyliberalismen. I våra länder som kallar sig demokratiska är det i verkligheten inte medborgaren som styr utan marknaden.

Hur hon ser på det alltmer utbredda expertinflytandet över politiken och på konsekvenserna för demokratin?

Efter några sekunders eftertanke börjar Mouffe en beskrivning av det historiska händelseförloppet som hon ser det.

- New Labour och Tony Blair försökte aldrig utmana nyliberalismen. Globaliseringen var beskriven som ett ofrånkomligt ”öde”. Tack vare den uppfattningen blev också nyliberalismen en politisk rörelse som hade som målsättning att avväpna socialdemokraterna och göra det möjligt att demontera välfärdsstaten. Det blev ett självklart teorem, säger Mouffe, och det hänvisade till den tekniska utvecklingen med it-revolutionen i centrum.

Hon beskriver det vi alla har hört detta tidigare från nyliberaler, men också från socialdemokrater, att globaliseringen, som inte är något annat än ett annat ord för de transnationella bolagens makt, och it-explosionen gör det omöjligt att bedriva politik där skatter tas ut för då flyr kapitalet.

Hon fortsätter sitt resonemang efter att tagit en klunk av sitt nu kalla kaffe:

- Socialdemokraterna kom till slutsatsen att acceptera det inte fanns något alternativ och menade att man var tvungen att anamma utvecklingen och försöka administrera den i en mer human väg än nyliberalerna. En slutsats som hon inte delar.

- Då blir det naturligt att politik blir en fråga om tekniska lösningar och därigenom blir ”experterna” viktiga. Politiker, säger hon, har bara betydelse om de fattar politiska beslut. Men när man menar att utvecklingen (dvs. globaliseringen) är ett ”naturfenomen” får det konsekvensen att politiska beslut blir en expertfråga.

Hon fortsätter och konstaterar att:

- Det är kopplat till att socialdemokraterna accepterade nyliberalernas uppfattning att globaliseringen inte hade något alternativ. Huvudproblemet är att vänstern accepterade att det inte fanns några alternativ. Man kallade sig vänster-mitt exempelvis istället för vänster och sa att det inte längre fanns några större politiska beslut att fatta, bara mindre.

Men hur kommer sig att den folkliga reaktionen på detta i det närmaste har uteblivit och den enda reaktion som kommit har varit från högerextremt håll. I Sverige har vi våra Sverigedemokrater och nere på kontinenten exempelvis Fronte Nationale i Frankrike, Lega Nord i Italien, Vlaams Bloc i Belgien och allt vad dessa partier heter. Man kan tycka att opinionen skulle ha radikaliserats åt vänster allt eftersom välfärdsstatens verkningsgrad minskat.

Varför blev det då inget vänsteruppsving. Har Chantal Mouffe någon förklaring varför det inte skett?

- Det finns flera förklaringar, säger hon. Bristen på alternativ politik då de socialdemokratiska och socialistiska partierna accepterade nyliberalernas verklighetsbeskrivning. Men framför allt när politiken blir ett val mellan Coca-Cola och Pepsi-Cola. Om det inte finns några grundläggande skillnader varför bry sig då?

Hon fortsätter sin förklaring:

- För det första; varför rösta när det egentligen inte gör någon skillnad? Hon menar att den fortsatta nedgången i valdeltagande i Europa är ett tecken på detta och på att medborgarna reagerar med att inte engagera sig.

- För det andra; populistiska partier behöver inte bara en populistisk politik utan också karismatiska ledare. De måste ge folket ett val, det saknade alternativet, vara mot etablissemanget, mot teknokraterna och i högerextremisternas fall för nationen. Hon tar FPÖ i Österrike som exempel på detta.

Den tredje och kanske avgörande orsak varför det inte växt fram någon vänsterpopulism ligger, menar Mouffe, i Sovjetunionens och kommunismens kollaps.

Menar du att under 1930-talets kris fanns ett exempel genom Sovjetunionens bara existens på att det gick att ha en annan ekonomisk ordning vilket gav grogrund för vänsterpopulism frågar jag henne.

- Högerpopulism är inte självskriven, men genom Sovjets kollaps gavs utrymmet för högerpopulismen. Det finns en paradox i detta, säger hon. Socialisterna kunde tjänat på detta men Sovjets kollaps blev istället bekräftelsen på kapitalismens seger så innebar kollapsen inte bara kommunisterna blev obsoleta utan också socialdemokraterna.

Hon för ett resonemang att Sovjets fall innebar att hela tanken kring jämlikhet, socialdemokratins och socialisternas viktigaste värdering, blev därmed ”otidsenlig”. Generellt menar hon att eftersom socialdemokratin inte förmådde visa på ett alternativ eftersom man redan accepterat den nyliberala världsordningen och globaliseringen närmast som ett naturfenomen så blev även värderingarna i medborgarnas ögon omöjliga.

När den sovjetiska kollapsen inträffade som symboliskt väldigt betydelsefull för kapitalismens triumf då valde de socialdemokratiska och socialistiska partierna att gå mot mitten.

- De skulle göra kapitalismen lite bättre, säger hon torrt. Men därmed lämnade man också utrymme för en populism som valde att skylla alla problem på immigranterna då det var lätt att mobilisera missnöjet på detta tema.

Hur ser hon på demokratins framtid. Är det som vissa politiker likt amerikanen Daniel Moynihan (1927-2003, amerikansk senator, FN-ambassadör) sagt att demokratin är en parantes som hade sin storhetstid efter andra världskriget men dess epok är över?

- Demokrati och avregleringspolitiken kan inte leva sida vid sida , säger Mouffe. För att demokratin skall återupplivas måste nyliberalismen bekämpas. Demokratin måste förnyas, menar hon.

Mouffe pekar på händelserna i Grekland och Italien där folkvalda regeringar har avsatts och ersatts med vad som kan liknas vid expertadministrationer. En konsekvens av nyliberalismen är att den leder till teknokrati och det gör att demokratin inte fungerar längre.

- För att försvara demokratin måste man bekämpa nyliberalismen. Det finns hopp. Visst finns det hopp, utbrister hon. Det har till och med ökat, menar hon.

Hon för ett resonemang kring de finanskriser som plågat och plågar världen i detta nu, där hon menar att vänstern inte var förberedd att visa upp ett alternativ när den slog till 2008. Men nu, tre år senare, menar hon att det finns en större beredskap hos socialisterna i Europa att ställa upp ett alternativ till den politik som förs inom EU.

- Vänsterpartierna hade inget alternativ då de accepterat nyliberalernas politik och än mer, de var delvis ansvariga och en del av problemet, analyserar hon finanskriserna som hon menar är nyliberalismens kris.

- I denna andra finanskris är medborgarna mycket mer medvetna och mer ovilliga att gå in och rädda bankerna på det sätt som skedde 2008. Hon pekar på Occupy Wall Street-rörelsen, det folkliga motståndet i Grekland, Italien och Spanien.

- Många ser att rädda bankerna än en gång innebär att den social servicen kommer att försämras än mer. Hon forsätter: Jag tycker mig se hur de socialistiska partierna är mer medvetna om att behovet av ett alternativ till nyliberalismens politik. Hon menar att hon ser hur labourpartierna alltmer tar konsekvenserna av insikten att man måste överge Blairs New Labourpolitik. Europas socialistpartier rör sig från mitten mot vänster är Mouffes uppfattning.

- Det finns tecken, säger hon, att vågen vänder nu. Detta även om det inte är en total omsvängning så finns tecknen på att labourpartierna är på väg mot vänster. Här pekar hon på den radikalisering som skett i det franska Socialistpartiet och processen i brittiska Labourpartiet. Det är förhållandevis små rörelser än så länge, menar hon, men det är riktningen som är intressant.

I skrivande stund är den socialistiske presidentkandidaten Hollande favorit att bli näste franske president en utveckling som skulle ligga helt linje med Mouffes analys och med en fransk socialistisk president skulle Europa hamna i en helt annan politisk situation. Det kompakta högermaktinnehavet skulle få en kil rakt in i dess hjärta.

Jag frågar vilka råd skulle hon ge exempelvis den svenske socialdemokratiske ledaren om hon kunde?

- En framgångsrik politik mot nyliberalismen kan bara ske på europeisk nivå säger hon. Ingen nation kan själv klara detta. Det nuvarande europeiska projektet är ett nyliberalt projekt. Där har hon ingen tvekan i sin beskrivning, men säger hon:

- Men inget säger att det måste vara så.

- Skapa synergier mellan de olika europeiska länderna för en alternativ politik är hennes råd.

Ett område där Chantal Mouffe i mångas ögon är djupt kontroversiell är hennes syn på frihandel. Hon menar att frihandeln skapar mer problem än gott, särskilt för de fattiga länderna i tredje världen.

Du har uttryckt kritik mot frihandeln som den ser ut idag. På vilket sätt är du kritisk?

Hon pekar, som exempel, på att som ett resultat av frihandeln har Senegals lökindustri slagits ut av holländsk export. Detta har skadat Senegals arbetare och industri samtidigt som frihandeln har skapat grunden för immigrationen från Afrika till Europa.

När de europeiska företagen i frihandelns namn inte ser sin hemmamarknad som viktigast får det konsekvenser för alla och konsekvenserna menar Mouffe är negativa. Hon efterlyser en europeisk protektionism för att företagen i Europa skall se sin regionala marknad som viktigast och för att skydda de lokala marknaderna i exempelvis Afrika.

- De transnationella bolagen är inte intresserade av de lokala och regionala marknaderna utan enbart exportmarknaderna. Då behöver de inte heller ta hänsyn till ”sin” arbetarklass som i alla fall inte skall köpa produkterna säger hon.

Hon beskriver situationen som ”pervers”.

- Detta är ett område där de socialdemokratiska partierna kan skapa en alternativ politik är hennes uppfattning.

Man brukar ibland från vänstern höra i generaliserade termer att medelklassen är bärare av nyliberalismen. En uppfattning som Chantal Mouffe menar inte har stöd i varken hennes eller andras forskning och analyser.

- Tvärtom, medelklassen håller på att utraderas av nyliberalismen. Hon menar att de socialdemokratiska partierna övergav ”de folkliga klasserna” som hon säger när man accepterade den nyliberala världsuppfattningen.

- Framgång för en vänsterpolitik kan inte bygga enbart på arbetarklassen utan måste bygga på en allians med delar av medelklassen. Hon pekar på när socialdemokratiska partier varit framgångsrika har det varit när de lyckats vinna stöd från delar av medelklassen.

Jag kan inte annat än tänka på den svenska politiken efter andra världskriget och fram till 1980-talet då välfärdsstaten byggdes upp ibland t.o.m. i regeringskoalitioner med det blivande Centerpartiet.

Chantal Mouffe beklagar att hon inte känner närmare till den svenska socialdemokratin och svensk politik och vill därför inte uttala sig om specifika svenska förhållanden.

Hon fortsätter sin analys med att hänvisa till den forskning som finns när det gäller synen på att betala skatt och medborgarnas villighet att göra det. I Europa liksom i Sverige är det entydigt att det finns en stark vilja att betala till välfärden och social service om pengar går dit.

- Medelklassen har inte några särskilda intressen skilda från de ”folkliga klasserna”, som hon uttrycker sig. Thatchers och senare Blairs mantra att medelklassen inte var villig att betala skatt stämmer inte, menar hon.

- Forskningen visar tvärtom att medelklassen är villig att betala skatt då de vill ha bra skolor till sina barn, fungerande sjukvård och ett transportsystem som fungerar, exemplifierar hon sin tes med.

- Ett vänsterprojekt måste därför handla om att återupprätta välfärdsstaten (offentlig service) för att få stöd av medelklassen. Hon fortsätter; medelklassen är inte för avregleringar om det finns ett alternativ till den nyliberala politiken och då kan också viktiga grupper av medelklassen ge det sitt stöd.

Hon avslutar sitt resonemang med att konstatera att en förnyad socialdemokrati, en radikaliserad socialdemokrati med Mouffes egna ord, skulle då kunna vinna viktiga delar av medelklassen.

Hur är då hennes analys av den rådande krisen i Europa?

- Ett sammanbrott för EU skulle vara en katastrof är Mouffes omedelbara reaktion på min fråga. Likaså ett sammanbrott för Euron skulle leda till en svår kris.

- Jag tror inte på Merkels och Zarkozys nyliberala lösning för den skulle leda till en besparingspolitik för en mycket lång tid. Folken skulle inte acceptera detta, säger hon och pekar på Occupy Wall Street-rörelsen.

Hon menar att här finns utrymme för de socialdemokratiska partierna att komma med nytänkande då alltfler inser att den anglo-saxiska kapitalismen inte fungerar. Hon återvänder till 1980-talet då modernisering av de socialdemokratiska partierna innebar att man anammade denna modell.

- Det är en paradox att den första finanskrisen ledde till högerregeringar. Men här, säger hon ligger truismen, vänsterpartierna var inte beredda då genom att de accepterat den rådande nyliberala modellen.

Hon pekar på Gordon Browns politik i Storbritannien och hur den franska socialistregeringen fortsatte högerns privatiseringspolitik. Hon konstaterar att vänsterpartierna själva var medskyldiga till krisen och det var också orsaken till att man missade tillfället att skapa en opposition mot de nyliberala lösningarna.

Nu under den nuvarande krisen, den andra finanskrisen, är inte medborgarna lika villiga att rädda bankerna eftersom de vet att det leder till sämre social service.

- Jag tror, säger hon, att de socialistiska partierna är mer medvetna om att det behövs ett politiskt alternativ. Det finns positiva tecken, menar hon och pekar på debatten inom brittiska Labour och det franska socialistpartiet. Hon tycker sig se en rörelse från mitten mot vänster som en beskrivning av den aktuella situationen i Europa.

När intervjun närmar sig sin avslutning måste jag ställa frågan hur hon ser på sin egen roll.

- Jag ser mig inte som en ”lärd” (scholar) utan mer som en intellektuell aktivist. Jag är ingen filosof som skapar storartade teorier, jag tror helt enkelt inte på den ”rena” teorin avslutar hon intervjun.

När jag kommer ut på gatan möts jag av en symbolisk blek vintersol som har ersatt det tidigare brittiska iskalla småregnet. Huruvida Chantal Mouffe skapar stora teorier låter jag vara osagt men en sak är säker hon bidrar starkt till att de socialdemokratiska och socialistpartierna i Europa ges verktyg att analysera sina misstag och återvinna sin själ. Det vill säga om man ger sig tid att lyssna och tar till sig Chantal Mouffes många gånger inte helt lättillgängliga analyser och tankar.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Tidigare publicerad i boken ”De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet)

Det stora sveket

 Foto från tiden då välfärdsstaten var självklar. Författaren är längst ner till vänster.Fotograf okänd.

Rubrikerna under de senaste åren har talat om utförsäljning av våra gemensamma egendomar. Det har varit rubriker om misskötsel av gamla och sjuka. Det har också varit braskande rubriker som när John Bauer-koncernen efter att ha delat ut till ägarna en kvarts miljard i vinst går i konkurs med skulder på en miljard. Dvs. 1000.000.000 kronor, tusen miljoner kronor, som vi nu får betala som skattebetalare. En siffra som har nästan lika många nollor som regeringen kan visa upp i sitt kabinett!

Det har varit upprepade, liknade rubriker om inlåsta dementa patienter utan tillsyn, gamla inlåsta i skrubbar som nu senast, sjukvård där stressade läkare missat allvarliga sjukdomar på grund av för lite personal, det har varit vårdcentraler som sålts för en spottstyver och gjort köparna miljonärer inom några månader. Det har varit rubriker om apotek som inte kan leverera de mediciner som sjuka behöver men har ett överflöd på skönhetsmedel.

Det har också varit skolor som bara slagit igen och eleverna har stått utan sin utbildning. Det har också varit en järnväg som varken fungerar vinter eller sommar och där det fattas 80 miljarder i nödvändigt underhåll och investeringar. Det har varit rubriker där den sittande regeringen inte brytt sig om landets industri.

Det har varit rubriker om miljarder som skänkts bort till ingen nytta till krogbranschen, hutlösa skattesänkningar till de som redan har mer än vad de behöver. Det har varit en bild av ett Putinland där rofferiet blivit normaltillståndet.

Det har varit en ändlös, upprepad rubrikexposé som bekräftat att när marknaden tagit över välfärden så har det gått åt helvete. Det har helt enkelt inte fungerat! Marknaden har inte kunnat tillgodose behoven av vård, omsorg och utbildning. Privatiseringsvansinnet, övertron på marknadskrafterna har varit ren vidskeplighet utan någon förankring i verkligheten och människors behov.

Det märkliga är att rösterna mot detta, för endast de totalt obegåvade och hjärndöda kan undvika att se galenskapens resultat, har varit antingen spridda eller tysta. De stora partierna, inklusive socialdemokraterna, har vägrat att inse eller ta konsekvenserna av den totalt havererade politiken. Rädslan för konflikt och den överdrivna oron för att storstadsmedelklassen inte skulle rösta på en socialdemokratisk politik som stod upp för motsatsen till marknadsmisslyckandet är varit slående.

Men också patetisk. Att högerpartierna i alliansen har denna politik som rättesnöre och välfärdsstatens förfall som mål är inget att förvånas över, men att socialdemokraterna som byggde välfärdsstaten skulle svika det som varit en i hela världen beundrad framgång är mer svårsmält.

Måste erkänna, jag är förbannad. Förbannad på s.k. entreprenörer som plundrar skolan på miljarder, förbannad på vårdföretag som missköter sjuka och gamla, förbannad på politiker som gör landet till ett Putinland, förbannad på de tysta medlöparna, förbannad på att jag ska behöva bli förbannad på att välfärdsstaten har blivit en jäkla räknesnurra för giriga figurer där solidaritet och medkänsla har ersatts av en iskallt beräknande kalkylator.

Den som inte gör motstånd är en medlöpare i förräderiet mot det våra föräldrar och deras föräldrar trodde på och byggde upp. Domen från våra barn och barnbarn kommer att bli hård, men utan tvivel rättvis. Sveket mot de som byggde landet är oförlåtligt och utan gräns.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Kristdemokratisk ökenvandring

Att Kristdemokraterna ligger risigt till i opinionen är ett fakta. Om dryga året är det riksdagsval och då riskerar partiet att få lämna denna illustra samling av förtroendevalda och istället påbörja en närmast biblisk ökenvandring. Om det är det som partiet de senaste månaderna redan börjat låter jag vara osagt, men som man säger en gång är ingen gång, dock de två artiklar som publicerats av Ebba Busch i maj och nu senast av Sara Skyttedal gör att man undrar.

 

Gemensamt för de två är att de angriper fundamentet för välfärdsstaten som vi känner den. De gör det också utifrån en extrem position långt ut till höger som inte tillhör vanligheterna i den svenska politiska debatten. De gör det utifrån den position som centerledningen med Annie Lööf tidigare offentligt skyltade med, men som till vissa delar i vart fall, tvingades ge upp efter stämmans bakläxa.

Nu hör det till saken att dessa två unga kvinnor inte är vilka som helst inom (Kd), Ebba Busch är kommunalråd i Sveriges fjärde stad, Uppsala, medan Sara Skyttedal är ungdomsförbundets ordförande. Båda tillhör därmed partiets inre krets och därför är det att anta att de uttalar sig, i vart fall indirekt, för partiledningen och artiklarna är försök att positionera om partiet för att rädda det kvar i riksdagen.

Busch och fattigdomsbegreppet

Ebba Busch skriver att relativ fattigdom, dvs. måttet för klyftorna i samhället mellan fattigaste och rikaste är inget problem. Hon gör det insinuant till en fråga om märkesjeans och senaste mobiltelefonen. Med andra ord hon blundar för det faktum att det är en kraftig ökning av barn som ställs utanför då föräldrarna inte har råd att skicka med dem pengar på skolresan, inte har råd på grund av sjukdom och arbetslöshet då ersättningen är idag så låg att en ökad del av de som har det svårast ekonomiskt i resterna av välfärdsstaten har fått det så på grund av den sittande regeringens nedskärningar och omfördelningspolitik till de som har mest. Sverige är det land där klyftorna mellan den tiondel som har det sämst och den tiondel som har mest har ökats snabbast i västvärlden, allt enligt OECD.

Skyttedal och välfärdsstaten

Sara Skyttedal går ett steg längre. Hon förordar att politiken helt ska överge inkomstbortfallsprincipen. Man kan tycka det redan är gjort med tanke på den kraftiga försämringar som redan skett. Men det finns fortfarande upp till ett, på tok för lågt tak, en sådan grundprincip kvar. Skyttedal påstår att denna princip är direkt skadlig för tillväxten, vilket lätt kan avvisas för när den var tydligast under 60-70-talen så var tillväxten som högst. Vidare påstår hon, också helt felaktigt, att Sverige har en progressiv skatteskala. Denna övergavs redan 1981 och nu är principen 30 % förutom värnskatten, men att kalla detta progressiv skatteskala är direkt vilseledande eller totalt okunnigt. Men hennes, vad Kdu-ordförande kallar, filosofiska argument klart mer intressant. Hon skriver ”det är helt enkelt orättvist att det den enskilda själv tjänat ihop i så hög grad förvaltas av någon annan”. Hon talar om ”de ofantliga transferingssystemen” och ”den enorma bidragsstaten”.

De två debattörernas argument är extrema och hämtade från den undervegetation i den nyliberala ideologin. Ayn Rand, Robert Nozick är de ideologiska förlagorna samt Thatcher och Reagan de politiska. Den av Milton Friedman inspirerade ekonomiska politiken som förordas har redan prövats med katastrofala följder av ökade klyftor och social oro.

Den kristna etik som borde vara kristdemokraternas förebild har inget med de två debattörernas inlägg att skaffa. Den kristna etik som också är i grunden för västerlandets filosofi bygger på tanken om solidaritet och att vi tillsammans bygger ett bättre samhälle. Att vi bidrar efter förmåga och erhåller efter behov. Inte av välgörenhet, utan för det är det bästa sättet att bygga ett bättre samhälle än det som ställer fattiga mot rika, klasser mot klasser, människor mot varandra utifrån etniska linjer eller andra skillnader som finns. Syftet med välfärdsstaten är jämlikhet, inte ojämlikhet, det är minskade klyftor, minskade klasskillnader; kort sagt ett samhälle där alla människor har verkligen i realitet lika värde, inget annat. Inte som Busch och Skyttedal gör skillnad mellan människor. Föga kristligt sinnelag!

Avslutning

Slutligen. Jag vill sluta med två korta citat som klargör välfärdsstaten och syftet med den. ”Han skall ha en inkomst, och han skall känna, att denna inkomst är hans rätt och icke en nådegåva.” Och ”en allmän sjukförsäkring, som gåve tillräckliga dagshjälpsbelopp, skulle befria en stor mängd människor från tvånget att söka hjälp hos fattigvården.”

Dessa två citat är hämtade från Arbetarrörelsens efterkrigsprogram (1945) och klargör att välfärdsstaten och välfärdspolitik är en rättighet, inte en allmosa från de rika till de fattiga. Det är en politik som vill befria medborgarna från tvång och förnedring. Alltså en helt annan politik än den som de två kristdemokraterna Ebba Busch och Sara Skyttedal står för. Med den politik de två föreslår blir ökenvandringen oundviklig.

Text Ingemar E. L. Göransson

För den som vill veta mer om den nyliberala politikens och välfärdsstatens uppgång och fall läs gärna

Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism                      Pris 190 kr (inkl porto)

Beställ från ordochkultur@telia.com

Valet 2014 blir avgörande

Trenden är tydlig, till och med övertydlig, att det svenska politiska landskapet håller på att totalt förändras. Inte nog med att det traditionella högerpartiets ”make over” har lyckats i så motto att de flesta inte längre ser moderaterna som ett högerparti utan som ett mittenparti. Sedan att det är en falsk bild som har lite med verkligheten att göra. För även om moderaterna i sin retorik försöker, och lyckas, framställa sig som ett löntagarnas parti så har det politiska hantverket varit det motsatta.

Kortare väg till rännstenen

Om man skärskådar de politiska besluten så är det noterbart att välfärdsstatens skydd för den av sjukdom eller arbetslöshet drabbade är långt sämre, för att inte säga närmast obefintlig, idag. Vägen från medelklassens goda liv till rännstenen och ekonomisk ruin är idag mycket kortare och har likheter med det amerikanska systemet där det är upp till den enskilde att ta det ansvaret själv och därmed också betala vad det kostar.

Vi har sett en utveckling som har accelererat sedan 2006 ökat i tempo där kampen om produktionsöverskottet mellan kapital och arbete förskjutits kraftigt till kapitalets fördel. Det innebär att arbetarnas del av överskottet av sitt arbete, dvs. mervärdet, har förskjutits till kapitalägarnas fördel vilket ökat spannet mellan den rikaste tiondelen och den fattigaste tiondelen av befolkningen mycket markant. Vad vi har sett de senaste 30 åren, och som ökat i tempo, är att klyftorna i det svenska samhället har ökat så Sverige liknar idag mer den ango-saxiska världens verklighet än den välfärdsstat som var måttet fram till den marknadsliberala kidnappningen och kommersialiseringen av det mentala klimatet under 80- och 90-talen.

Socialdemokraterna = Moderaterna ?

En sådan här utveckling får givetvis på sikt politiska konsekvenser och vi kan nu börja ana ett nytt politiskt läge om det fortsätter som nu. Moderaterna blir tillsammans med socialdemokraterna de två mittenpartierna med marginella skillnader då båda partierna slåss om samma marginalröster i tron om att storstädernas medelklass måste tillfredsställas i sin uppblåsta självförträfflighet. Sedan att de också vill ha en fungerande skola, tillgång till god sjukvård, fungerande infrastruktur osv. bortser partiernas strateger från. Dock, de har genom moderaternas skattesänkarpolitik vant sig vid att både ha kakan och äta upp den.

De borgerliga småpartierna går en mörk framtid till mötes om samma trend håller i sig; centerpartiet som har övergett sin egen väljarbas på landsbygden och kan omöjligen vinna den lilla mondäna storstadshippa Stureplanshögern utvecklas nu till en alltmer hysterisk och extrem nyliberal politisk tendens som brottas med starka inre motsättningar.

Kristdemokraterna i sin tur saknar väljarbas då den skulle vara en kristen moralhöger typ den man finner i de katolska länderna. Sverige är dock ett stark sekulariserat land och då finns mycket litet utrymme för ett parti som Kd. Vi ser också hur folkpartiet håller på att tappa fotfästet då skolfrågan nu likt en bumerang slår tillbaka efter sex år av deras misslyckade skolpolitik där det sämsta i skolan försämrats och det goda försnillats.

Miljöpartiet som i brist på ideologi men med ett utvecklat sinne för taktik och förmåga att ta över det miljöengagemang som Centern lämnat har sin givna plats medan vänsterpartiet har sin plats som radikalt alibi för storstadsmedelklassens kvasiradikala politiska strömning. Dock inget av dessa partier har någon bas i LO-kollektivets medlemskår och yrkesgrupper.

SD ett demokratiskt hot

Kvar blir Sverige”demokraterna”; ett parti med en tydlig högerextrem profil som förmår att fånga upp de vilsna socialdemokratiska väljarna inom arbetarklassen som känner sig övergivna och svikna. De som söker förklaring varför deras verklighet och problem inte syns i politiken och varför de drabbas av välfärdsstatens framprovocerade sammanbrott. Man kan påminna sig att Le Pens Fronte National blev stora i Frankrike när Socialistpartiet närmade sig mitten, att nazisterna valdes i demokratiska val då socialdemokraterna och fackföreningarna inte kunde skapa enad front mot dem utan slogs internt om vad de skulle göra.

Valet 2014 blir avgörande för framtiden det närmaste decennierna. Ska vi hamna i en situation, en svensk Weimarrepublik, där socialdemokraterna inte vågar vara socialdemokrater, inte vågar föra en reformistisk politik då det innebär att man måste överge jämviktsarbetslösheten som ekonomisk teori, ifrågasätta skolans misslyckande, våga stå för en politik i hela folkets intresse även om det innebär att skatter måste höjas och att curlandet av medelklassen i storstäderna avslutas.

Jag vet inte om det kommer att ske, men alternativet är skrämmande och knappast inte önskvärt. En politisk situation där de två i mitten bara marginellt och per decimal ifrågasätter varandras politik öppnar dörren för extremism och apati. Inget bådar gott för demokratins fortlevnad och framtid. Det är ett stort ansvar som ligger på både socialdemokraterna och moderaterna att våga vara det de är och skall vara; ett folkligt reformistiskt vänsterparti, respektive, ett demokratiskt högerparti.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

LO på väg att återta sin roll

Tage Erlander sa en gång att fackets uppgift var att vara den vänlige pådrivaren av det socialdemokratiska partiet. Underförstått att vara en vakthund så att partiet aldrig tillåts glömma sin uppgift; att vara den politiska delen av arbetarrörelsen som skulle i parlamentet skapa förutsättningarna för ett annat samhälle än det inpyrda klassamhället.

LO-basen på rätt väg

Efter nederlaget med löntagarfonderna tappade facket initiativet och främst då LO bort sin uppgift och blev istället den del av arbetarrörelsen som kom att traska patrull efter det socialdemokratiska partiets ledning. Detta kom att bli speciellt tydligt under Wanja Lundby-Wedins ledning av LO. Den samordnade kraften som LO skall vara kom istället för att driva förbundens gemensamma frågor kom att formulera en agenda som att allt mer fjärma sig från förbundens gemensamma klassintressen.

Det var inte ens arbetarkvinnors problem i Kommunal, HRF eller Handels som blev fokus utan medelklasskvinnornas karriärmöjligheter och detta kombinerat med storstadsmedelklassens faiblesse för obskyr identitetspolitik.

När nu LO för första gången genom Tobias Baudins förslag på ett decennium sätter ner foten och presenterar en politik på ett specifikt område, vinsterna i välfärden, blir det ett Herrans liv. Arbetsgivarna talar om konfiskation och tonläget höjs till löntagarfondsstridens dagar. Om man ska analysera vad LO föreslår så är det ett första steg mot en förändring av sakfrågan – hur skattemedel, det vill säga, alla våras surt förtjänade pengar skall inte delas ut som vinster privat utan gå till det de är tänkta och med vars mandat medborgarna betalar in sin skatt; att ge våra barn god utbildning, god sjukvård och värdig äldrevård. Och, inte minst, lika för alla, där inte plånboken ska avgöra dina möjligheter och rättigheter.

LO:s förslag väcker ilska hos Vårdföretagarna och Svensk Näringslivs Urban Bäckström tar i så man befarar en hjärtinfarkt allra minst. Förslaget i sig är inte så märkligt eller dramatiskt, utan är att betrakta som ett första steg att återta kontrollen över välfärdstaten i offentlig riktning. Vinstbegränsning är en moralisk fråga lika mycket som ett ekonomisk-politiskt spörsmål. Att de folkvalda ska få inflytande över välfärdens innehåll borde vara en självklarhet lika mycket som att jag har inflytande över vad mina pengar annars spenderas på.

Det utmanande för, och det som upprör, Vårdföretagarna, Urban Bäckström och marknadsliberalerna är att istället att demokratin återfår möjligheten att utöva inflytande istället för att den anonyma ”marknaden” skall diktera villkoren. Men inte bara det utan framför allt att LO-ledningen nu bryter ett decennium av tystnad och visar tydligt att man har för avsikt att återta LO:s och därmed den fackliga grenen av arbetarrörelsens roll som vänlig, men bestämd, pådrivare i politiken allt i medlemmarnas och därmed också medborgarnas intresse.

Den legendariske brittiske Labourpolitikern Tony Benn sa en gång att Labour skapades för att fackföreningarna önskade politisk representation och socialisterna att undanröja de motbjudande sidorna hos kapitalismen. Det är därför än viktigare att LO visar att man tar sin uppgift på allvar istället för att som under ett årtionde springa patrull och vara fogliga till sitt parti på irrvägar.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ny bok : De ohörda–Röster från nyliberalismens verklighet

​Den 15 augusti kommer det ut en för dessa tider unik bok, en bok som består av längre intervjuer med de människor som fått betala för den nyliberala revolten mot välfärdsstaten, avregleringarna, privatiseringarna och marknadsliberalismens så kallade reformer.

Varför då skriva en bok som till största delen består av längre intervjuer med ”vanligt” folk, arbetare och löntagare ute på arbetsplatserna, arbetslösa, invandrare och svenskar – kort sagt ”vanligt” folk. Vad kan de ha att säga som inte experterna redan sagt. Boken har blivit möjlig att skriva och att fram genom ett generöst samarbete med 6F-förbunden inom LO.

Mitt svar är att det finns all anledning att göra en sådan bok och att de har en massa kloka och insiktsfulla saker att säga om dagens Sverige och världen. Det gäller bara att lyssna. Att ta sig tid och få nya kunskaper från en verklighet långt bortom styrelserum, bankpalats och partiexpeditioner.

"De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet" är ingen akademisk rapport lika lite som den är en objektiv skildring av sakernas tillstånd. Boken är en partsinlaga, den är en anklagelse, den vill vara ett ursinnigt angrepp på det samhälle som nyliberalismens revolt mot arbetarrörelsens stora samhällsprojekt välfärdsstaten skapat. Men blir därmed också en svidande kritik av de som lät det ske, omedvetet eller medvetet eller till och med liv och lust och av övertygelse deltog i genomförandet av det förräderi som hela den nyliberala politiken innebär.

Det är rösterna av de som fått betala för bankernas excesser och förskingringar boken ger plats åt. Det är rösterna av de som fått betala med det förlorade välfärdsstatens förmåner och rättigheter som försvunnit under rop om ”incitament” och valfrihet.

Valfrihetens lov har som baksida att de som inte kan ta del av valfriheten också får välja bort eller tvingas välja bort sina tidigare rättigheter. Valfriheten är inte samma sak som friheten från arbetslöshet, sjukdom eller fattigdom utan det är den rikes klassintresse som manifesterats under de senaste 20-30 åren.

"De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet" består av ett tjugotal längre intervjuer där de intervjuade får tala till punkt. Boken är en dokumentation av det mentala klimatet i en värld där marknaden har makten och politiken och därmed demokratins räckvidd har beskurits kraftigt.

​Här möter vi bilbyggaren på Volvo, lastbilschauffören, den personliga assistenten, butiksbiträdet, lokalvårdaren med rötter i Perus inkakultur och många andra. Vi möter de arbetslösa, Fas 3:arna och pensionären som fått se sin pension krympa efter ett långt arbetsliv. Alla har sin historia att berätta och de har sin uppfattning om då nu och framtiden.

Jag har intervjuat löntagare i Sverige och Storbritannien samt fackföreningsledare på Irland och i Sverige. Tyngdpunkten ligger på vad vanliga arbetares och andra lönt-gares verklighet och deras historia. Boken innehåller också en längre intervju med en av nyliberalismens främsta kritiker i den akademiska världen, den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe som i boken ger den första intervjun som har gjorts av en svensk journalist.

Boken som är på ca 380 sidor kostar 200 kr (förlagspris, i bokhandeln cirka 280 kr), porto tillkommer. Boken är illustrerad och vid förhandsbeställning distribueras direkt från förlaget till dig.

​Förhandsbeställningar är välkomna och redan nu möjliga att göra på ordochkultur@telia.com

Med vänlig hälsning/

Ingemar E. L. Göransson, författare

Historielös eller historierevisionism

Dagens Nyheters Peter Wolodarski är en flitig arbetare i nyliberalismens trädgård. Han är så flitig att han verkar antingen ha en mycket historielös syn på 1900-talet annars ägnar han sig åt historierevisionismens hantverk.

Historielös eller historierevisionist?

I dagens tidning beskriver han socialdemokratins 1970-tal som förlorat ett decennium. Wolodarskis bild att de ekonomiska problemen var socialdemokratins misstag är inte med verkligheten överensstämmande då han inte på något vis berör oljekriserna som hade sitt ursprung i att de oljeproducerande länderna begärde mer betalt för sina råvaror.

Wolodarski beskriver också den socialdemokratiska efterkrigspolitiken som en mittenpolitik anpassad till medelklassen. En beskrivning som måste ifrågasättas. Styrkan i P-A Hanssons, Erlanders och även Palmes politik var inte att de anpassade sig till en medelklass utan att de hade en politik som svar på befolkningsmajoritetens behov. Politiken för att lösa 1930-talets arbetslöshetskris, att få fart på välfärdsbygget, att sätta folket i arbete, utjämna ojämlikheten, reformera arbetslivet - allt enligt den strategi som "Arbetarrörelsens efterkrigsprogram" tecknade och att den politiken lyfte arbetarklassen ur armod och elände men även landsbygdsbefolkningen samt att städernas medelklass förstod att det var en politik som tjänade även dem.

Detta är en politik som långt från Wolodarskis beskrivning. Dagens anpassning till nyliberalernas perverterade samhällssyn med en medelklass inbillade egoistiska intressen av att berika sig på de som har det sämst är i grunden Wolodarskis spöken från tiden före uppbygget av välfärdsstaten.

Det finns mer gemensamt mellan olika skikt av löntagare än det finns som skiljer. Vi behöver alla en fungerande barnomsorg, skola, sjukvård, äldreomsorg, infrastruktur, arbete osv. Vad som inte behövs är ökade klyftor och ett samhälle som drar isär. När en femtedel av löntagarna lever i ett arbetsmarknadsmässigt ingenmansland utan lagar, utan rättigheter och utan trygghet är det oacceptabelt. Det var det som Juholt pekade på och som skapade sådan upprördhet och som en socialdemokrati som vill få mandat från en majoritet måste finna politiska lösningar på.

Då kommer inte hjälpa med varken Wolodarskis spöken från en gången tid eller den av Wolodarski omhuldade Kjell-Olof Feldt som har stort ansvar för att samhället ser ut som det gör idag med närmast massarbetslöshet och snabbt ökade klyftor. Det var under Feldts tid som den ekonomiska politiken började läggas om och sysselsättningen övergavs som första prioritering för en nyliberal politik där inflationsbekämpning och strypgrepp på ekonomin blev den enda vägens politik.

Wolodarski, Dagens Nyheter och högern må försöka skriva om historien oavsett om det gäller demokratins genombrott, välfärdsstatens framväxt eller den ekonomiska politikens effekter. Det hjälper inte med flitighet i den nyliberala trädgården utan det krävs politiska lösningar för marknaden kommer aldrig att lösa den rådande krisen bara göra den värre.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Köp boken som berättar hela

historien!

Pris: 200 kr inkl moms och porto. (I bokhandeln 240 kr)

Beställ från ordochkultur@telia.com

Ytterligare info se länken.

Reinfeldts endimensionella lutheranska fixering

Örebro i förra veckan stod statsminister Reinfeldt och sa att han var ”fixerad” vid jobb. Jobb, jobb och åter jobb som politisk linje. Helt i högerns anda där den lutherska ideologin klädd i högerns marknadsideologi förutsätter att allt utom arbetsinsatsen är lathet.

Hur ser deras framtid ut?

Vi har ju genom historien sett hur föraktet för sjuka och ”andra till skada komna” som August Palm uttryckte sig har alltid förutsatts vara lata och arbetsskygga och därför med ett modernt ord ges incitament att ta sig samman och börja jobba.

Nu är det ju så att alla blir vi sjuka, vi kan skada oss, företaget kan läggas ner, kort sagt livet är inte alltid så jäkla enkelt och förutsägbart som han vill framställa det. När sedan "olyckan" är framme så behöver vi stöd på olika sätt. Detta insåg redan Bismarck och skapade en slags rudimentär välfärdsstat även om en av huvudorsakerna var att stoppa socialisternas inflytande.

Häri ligger också Reinfeldts jobbpolitiks trovärdighetsproblem då hans ”incitament” har inneburit att för de som har det som bäst i samhället istället fått ett ”incitament” att jobba mindre medan de som inte uppfyller den lutherska traditionens förakt för svaghet, om än det är tillfälligt, har enbart straffats av makten som skaffat sig ytterligare privilegier.

För en del år sedan frågade jag en högerman om var den pekuniära gränsen gick för när överheten måste belönas för att förmås arbeta och var den går för den fattige så att han måste straffas för att arbeta i detta lutherskt ideologiska tankemönster. Jag behöver måhända inte påpeka att den högborne högermannen blev svaret skyldigt.

Den rådande ortodoxin

George Orwell, den brittiske författaren skrev en gång att ”vid varje givet ögonblick finns ett slags allt genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta”. Orwell satte fingret på ett av de stora dilemmana i vår tid, den ortodoxi som säger att vi inte får ifrågasätta marknadens diktatur över människornas liv och sinne.

Enligt denna ortodoxi får man inte ifrågasätta det kloka i privatiseringar, avknoppningar och utförsäljningar av samhällets funktioner och välfärd som den nu ser ut 150 år efter Bismarck en gång i sin blygsamhet skapade ett första försök till välfärdsystem av kollektiv modell i det auktoritära Preussen.

Rättvisan i ett samhälle ligger i den insikten att vi alla kan råka illa ut, och förr eller senare gör vi det, och att vi alla kan lindra eländet i allas intresse om inte annat av humanitära skäl och på empatiska grunder. Här är också Reinfeldts problem och misstag då han har fixerat sig vid en lutheransk fundamentalistisk jobbpolitik som innebär att han bortser från den mänskliga varelsens skruplighet. Politiken blir istället en fråga om alltings pris och ingets värde – den fundamentala marknadsliberalismens herravälde.

Marknadsliberalernas (och Reinfeldt och de s.k. Nya Moderaterna är av denna trovisshet) stora misstag är att de tror att allt handlar om enbart pengar och egoismen är människans drivkraft. Deras på mänskligheten pådyvlade egoism finner man inte ens hos djuren utan t.o.m. de tänker längre än sin hunger, sin törst utan deras främsta drivkraft är artens fortbestånd och då krävs ett mått av kollektivt agerande. De gör det omedvetet medan vi människor gör det medvetet. Och faktum är, deras instinkt leder dem mer rätt än vad nyliberalernas medvetna politik gör.

Våga bryta

Socialdemokraterna och arbetarrörelsen måste våga ifrågasätta den rådande ortodoxin och formulera en reformism, en politik som bryter med marknadsliberalismens eller nyliberalismens dogmer och skapa ett program som ger en utopi om hur framtiden skall bli om vår art skall överleva så att säga.

Det räcker inte med att titta på opinionssiffror för deras värde är minimalt i det långa loppet. Så det nuvarande lyckoruset där partiets opinionssiffror är lägre än valet 1914 är inget att känna någon större grad av berusning över. Förnuftet säger att full sysselsättning och generell välfärdspolitik är det enda som kan bryta den marknadens diktatur som nu råder där kommersialiseringen av våra liv tar allt mer motbjudande former.

Marknadens excesser är inte bara ett hot mot den välfärdsstat som byggdes upp på erfarenheterna och fysiskt på ett Europa i aska som nu hotar att bli ett nytt Armagideon när EU bryter ihop under trycket av Eurons sammanbrott och ökade konflikter inom Europa när den marknadsliberala kapitalismen löper amok.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ett visst svinn får man räkna med…

När Fredrik Reinfeldt för dryga året sedan sa ungefär att ”vi varje större samhällsförändring kommer människor i kläm” så var det få som reagerade. För min del förvånade det mig. Jag hade förväntat mig att varje socialdemokratisk riksdagspolitiker och varje fackligt aktiv skulle med en mun protestera mot det Reinfeldt sa och det han antydde i emellan raderna i sitt famösa uttalande.

 (Karikatyr lånad av SSU)

För vad sa Reinfeldt då i debatten kring sjukförsäkringen? För det första erkände han för första gången att det var en större samhällsförändring som var hans regerings politiska mål. Detta var något nytt då Reinfeldt framställt sig som vän av kollektivavtal och välfärden. För det andra visade han upp en människosyn där sjuka fick spela rollen som ”bondeoffer” för ett större och viktigare slutmål.

En människosyn som en Stalin skulle uppskattat och säkerligen klappat den gode Reinfeldt på axeln för i all sin cynism.

Tyvärr det enda som hördes var den öronbedövande tystnaden från de berömda sju dövstumsinstituten. Som sagt, en bedövande kompakt tystnad.

Men Reinfeldt vore nu inte Reinfeldt om han inte hade i en nyligen hållen riksdagsdebatt sagt att ”i det här landet ska man gå upp på morgonen och arbeta”. Än en gång samma arrogans och samma föraktfulla syn på vanliga människors situation. I en insändare i dagens Aftonbladet skriver en Claes Jonson följande:

”Jag har jobbat och gått upp klockan 05.00 så länge mitt jobb fanns kvar. Men en vacker dag var det tomt i företagets orderbok, så jag fick gå hem. Sen har jag sökt hundratals jobb. Men som 55+ får man inte ens tack för visat intresse.”

I Reinfeldts Sverige är det ett större mål som gäller och då är det arbetsplikt och inte rätten till arbete som gäller. Den vulgärdarwinistiska tesen att ”den som inte arbetar skall inte äta” har fått ersätta ”av var en efter förmåga, åt var och en efter behov”.

De som inte uppfyller kvoten blir ”ofrånkomligt svinn” i den cyniska människouppfattning som högermannen Reinfeldt omfattar när han i sin arrogans och sitt förakt säger vad han innerst tänker.

Gud nåde den som inte likt Claes Jonsons olycksbröder och olyckssystrar inte uppfyller arbetsplikten i den Nya Sköna Världen som Reinfeldts Sverige är på väg att bli. Men som sagt ett visst svinn får man väl räkna med…..

Text: Ingemar E. L. Göransson

Det är dags att vakna nu!

Sverige håller på att förändras och det sker snabbt. Klyftorna har sedan 1990-talet ökat på ett sätt som snart gör att den tidigare välfärdsstaten inte står att känna igen.

Tudelad arbetsmarknad

Arbetsmarknaden håller på att tudelas där de vi som har jobb har fått stora skattesänkningar medan de som är sjuka eller arbetslösa har fått betala priset. Ett pris som varit oerhört dyrt – nästan 100 miljarder har ”sparats” inom välfärdssektorns och istället delats ut som skattesänkningar på en skala minst åt de som har lägst inkomst och mest till de med bästa inkomsterna.

Inte bara sänkningar av inkomstskatten utan förändringar av fastighetsskatten som gynnat de med de dyraste villorna och ovanpå detta som grädde på moset slopad förmögenhetsskatt. Sverige har helt enkelt inte mycket kvar av tanken att hålla samman landet och öka jämlikheten mellan människor.

På arbetsmarknaden ser vi hur alltfler hänvisas till en låglönearbetsmarknad som tack vare Laval-domen bl.a. blir allt mer avreglerad och där arbetsvillkor och rättigheter blir allt sämre och svagare. Vi hör hur numera fackliga ledare erkänna med harm att det blir allt svårare att upprätthålla löntagarnas rättigheter och kollektivavtal när lönedumpningens iskalla vind blåser in över det skamfilade folkhemmets slätter.

Ökande barnfattigdom

I novembermörkrets sista dagar i den isande vintern publiceras en undersökning (se SR för länk)som visar tydligt hur det är de svagaste i samhället som drabbas av nedmonteringen av det solidariska samhället. 54.000 barn lever idag i familjer som har försörjningsstöd, dvs socialbidrag, som enda inkomst. Den något cyniske iakttagaren kan måhända rycka på axlarna och säga – ”…och vad är det med det?!”

Då ska man veta att det är en ökning med 10.000 på en period av 5 år. Dvs. barnfattigdomen har ökat med nästan 25 procent under först den urstarka högkonjunkturen för att fortsätta att öka i lågkonjunkturens skugga. Detta är det verkliga facit av vad Fredrik Reinfeldt och Anders Borg menar är deras framgångsrika politik. Klyftorna har ökat med storlek av en medelstor svensk stad under deras regeringsperiod!

Det nedkörda folkhemmet

Andra tecken på det står till med det något nerkörda folkhemmet är att nu kommer uppgifter om att överkonsumtionen av receptfri medicin ökar dramatiskt och då framför allt av värktabletter. En del forskare påstår att värktabletter är den fattiges missbruk. Eftersom vissa påstår att marknaden skall sköta medicinförsörjningen måste det i så fall innebära att det arma svenska folket har drabbats av en ökad smärta successivt sedan apoteken privatiserades eller kanske rättare sedan det politiska etablissemanget övergav tanken på ett samhälle där alla får plats och behövs.

En allt mer laglös och tudelad arbetsmarknad, ett ökat missbruk av medikamenter och en ökande fattigdom är delar av det facit som vi kan avläsa. Den fortsatta berättelsen om folkhemmet som försvann avslutas längre fram, men då kanske rucklet är rivet och inventarierna är sålda eller stulna. Den som då inte platsar på marknaden då får väl stå vid sidan och tigga om de välanpassade och självgodas skärv.

Var finns motståndet

Var finns då motståndet mot avvecklingen av tanken på ett rättvisare samhälle. Var är de stora demonstrationerna och politiska initiativen? Fackföreningsrörelsen måste mobilisera sina krafter och styrkor eller ”ligga död hund”.

Fackföreningsrörelsen måste under de kommande åren ta de initiativ som behövs för att vända utvecklingen, det finns ingen tid för tystnad och väntan längre, den tiden är förbi och det för gott.

Pietet är inget som längre finns varken tid eller plats för. Fackföreningsrörelsen om den vill påverka politiken i framtiden och bryta det förlorade förtroendet från sina medlemmar gentemot socialdemokratins förmåga att förändra ett än mer orättvist samhälle är att återta det politiska initiativet och bli det som en gång Tage Erlander beskrev som ”den vänlige pådrivaren” av partiet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Återvinn reformismen

En av de märkligare konsekvenserna av nyliberalismens politik är förnekandet av att samhället har klasser. Inte nog med att man förnekar att det finns intressemotsättningar mellan samhällets klasser utan man förnekar att det finns klasser över huvudtaget. Ett uttryck för detta kan moderaternas tidigare partisekreterare Per Schlingmanns uttalande om att moderaterna vill ge begreppet arbetare ett nytt innehåll – alla som arbetar är arbetare.

Förutom det nonsensaktiga i den helt ovetenskapliga synen på samhället får konsekvenser för synen på politiken blir följden att politiken inte tar hänsyn till skillnaden mellan levnadsförhållanden och existens mellan den högavlönade direktören och den deltidsarbetande städerskan.

Det hela blir naturligtvis orimligt om man menar att de inte har helt olika behov, intressen och levnadsvillkor. Att utgå från Schlingmanns uppfattning innebär att politiken kommer att helt utgå ifrån begränsade grupper intressen istället för klasser och samhällsskikts behov och intressen.

Folkhemmet och reformismen

När socialdemokraterna formulera tanken om folkhemmet var utgångspunkten att lyfta de som var längst ner och längst bort i ekonomiskt och politiskt avseende. Dvs. politiken, folkhemmets idé, skulle lyfta arbetarklassen eller som Per–Albin Hansson formulerade tanken:

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skall detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skiljer medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrare och utplundrade.” (1:a maj 1928)

Det socialdemokratiska synsättet fick sedan sitt politiska uttryck i ”Arbetarrörelsens efterkrigsprogram” där Ernst Wigforss skrev:

Det är i (denna) kritiken av kapitalismen man har att söka det enande bandet, inte i de skiftande bilder av ett framtidssamhälle, som vid olika tider gjorts upp av företrädare för skilda socialistiska meningsriktningar. Denna kritik springer fram ur många rötter. En del av dem sträcker sig djupt ner under den jordmån, som bildades av det moderna produktionssättet, andra suger näring just ur livsförhållanden, som skapats och alltjämt skapas av den pågående kapitalistiska utvecklingen.”

När Wigforss och de övriga som skrev fram programmet på detta sätt beskriver förutsättningarna efter andra världskriget och hur de uppfattar den ekonomiska ordningens natur fortsätter de:

”Angreppen mot klyvningen av folket i rika och fattiga, egendomsägare och egendomslösa är lika gamla som samhällets uppdelning i ekonomiska klasser. I vår tid tar de form av attacker mot en ekonomisk organisation, som gör klasskampen mellan kapitalister och lönearbetare till samhällets mest framträdande drag. Kritiken riktar sig mot den brist på trygghet, frihet och självständighet, som för folkets stora flertal blir en följd av ett mindretals alltjämt fortlevande ekonomiska privilegier.” (Arbetarrörelsens efterkrigsprogram sid 183)

Analys eller ge dem vad de önskar

Med denna analys ställdes också förslag som kom att forma om Sverige till välfärdsstaten som hade sin grund ett bland-ekonomiskt system där offentlig och kapitalistisk ekonomisk ordning kom att skapa en i historien sällan skådad välståndsutveckling som också blev en jämlikhetsutveckling utan motstycke. Vad som också var uppseendeväckande var att detta gick att kombinera med en demokratisk utveckling som på andra håll var långt ifrån möjlig. Reformismen visade sig fungera, men det var bara möjligt med den analys som låg i grunden och den samhällssyn som Hansson, Wigforss och andra hade.

Inför valet publicerades två artiklar i Stockholmspressen. Dessa två kom att bli ett manifest för den ”ideologiskt vilsegångna socialdemokratin” för att tala med statsvetaren Johan Hinnfors. I dessa två ersattes Hansson och Wigforss med mer urbana tänkares snedsprång i den politiska Eden. Borgar- och landstingsråden Carin Jämtin och Dag Larsson samt Ilja Batljan pläderade för en politik där klass ersattes med kön, där klasskamp med offentliga toaletter, där intresset blev en privatsak och inte ett allmänt intresse. Kort sagt, identitetspolitiken kom att fira triumfer i dessa två artiklar som framstår som ett tragiskt exempel på ideologisk vilsenhet och vägs ände absoluta sluthållplats på politikens autostrada.

”Stockholms stad bör inrätta ett borgarråd med särskilt ansvar för hbt-frågor. Vidare bör staden ge äldre personer möjlighet att välja särskilt hbt-boende. De offentliga toaletterna bör vara könsneutrala så ingen slipper välja mellan tjej- och killtoalett”. Vidare skrev de socialdemokratiska politikerna i de två förslagen att:

”Men när ska vi älska? När ska vi skratta? När ska vi prata? När ska vi leka med barnen? När ska vi hinna leva livet, så som det ser ut i våra drömmar?” Svaret på detta är tjänster i tunnelbanan där man kan lämna i tvätten, tjänstvilliga butlers i tunnelbanan skall tjäna den stressade övre medelklassen i de stockholmska politikernas tunnelvärld. Skribenterna fortsätter med följande förslag;

”Alla tjänster ska utföras av privata företag som får kontrakt att verka i SL:s lokaler. Därför kommer tjänsteutbudet att skilja sig mellan olika stationer, allt efter vad resenärerna vill ha och behöver.”

Identitetspolitikens vägs ände

Vi har under senare år sett hur partierna både borgerliga och socialistiska under den ideologiska pressen har allt mer under de senaste 30 åren anammat den nyliberala världsbilden och med den övertaget identitetspolitiken.

Detta har manifesterats i form av ett ökat intresse för hbt-frågor utan att se det ur klassperspektiv, vargfrågan blev valfråga utifrån perspektivet ge identitet jägare vad de vill ha, immigranters situation utan att ha något mer än ett etniskt perspektiv på den osv. Sedan har det gått av bara farten med fri sprutor, butlers i tunnelbanan och könsneutrala toaletter som ickefrågor som har blivit politiska kärnfrågor. Kvinnors rätt har blivit en fråga om medelkasskvinnornas rätt att sitta vid bolagsbordet inte om kommunaltjejernas orimliga arbetssituation och usla löner.

Kort sagt, identitetspolitiken kom att under nyliberal press bli ursäkten för att inte föra en politik med samma grundläggande analys – vi lever i ett kapitalistiskt samhälle – som Hansson och Wigforss gjorde en gång och som fick en enorm påverkan på samhällsutvecklingen. Socialdemokratin blev statsbärande under perioden 1932 – 1988 tack vare denna politiska analys och klarsynthet.

Utan analys blir politiken vilsen. Utan en riktig analys blir politiken förlorad. Vad socialdemokratin behöver finna är den analys som utgår från att vi fortfarande lever i ett klassamhälle, t.o.m. än mer idag än 1988. Att bemöta detta med identitetspolitik eller med att kopiera det som var är inte en framgångsväg.

Dagens socialdemokrati måste först ta reda på verkligheten för att kunna bestämma sig för vad man vill med samhället. Hur ska jämlikhetspolitiken se ut, vilka verktyg behövs för att förändra samhället i en riktning där grundläggande socialdemokratiska värderingar får genomslag och ges utrymme förändra det existerande ”tjyvsamhället”.

Rabulisten och socialdemokraten Hinke Berggren beskrev det för-socialdemokratiska samhället som det ”Det befästa fattighuset”. Han beskrev hur de stora klasskillnaderna delade samhället i rika och fattiga, i maktlösa och mäktiga, i tröstlösa och självgoda – kort sagt ett klassamhälle som i sig blev en anklagelse för den unga arbetarrörelsen.

Reformism eller revolution

Då stod kampen om samhällsanalysen mellan reformister och revolutionära riktningar. De hade i stort samma anlays av fattighuset men förordade olika metoder att förändra det existerande till något som kunde vinna människornas hjärta och förnuft.

Reformisterna vann striden och kom att formulera sin berättelse om framtiden. Men för att klara detta hade de också en tydlig analys av klassamhället. De förmådde att se bortom de kortsiktiga applådknipande politiska utspelen. Hade Palm, Branting, Hansson, Wigforss och för den delen Erlander och Palme inte haft den kompass så hade inte välfärdsstatens kunnat byggas. Inte heller skulle arbetarklassen lyfts ur 1900-talets tidiga armod och politisk omognad. Men inte skulle heller delar av samma periods medelklass kunnat vinnas för den socialdemokratiska reformistiska politiken.

Här har vi också vårt partis djupa kris verkliga kärna. Bristen och frånvaro av samhällsanalys. Bristen och frånvaron av politisk strategi och klarsynthet. För när detta ersatts av kung ad hoc blir det enkelt att titta och söka efter vad som är populärt hos de grupper som man kan identifiera. Då blir hbt-frågor en fråga om poäng att vinna. Då blir rena sprutor till narkomaner en fråga om humanism, inte en fråga om ett allt mer kommersialiserat samhälle där t.o.m. det djupaste elände blir en marknadsfråga. Då blir humanismen en fråga om att vilja väl inte att förändra, reformera samhället, välfärdsstaten blir allas patriarkaliske fader som med Jan Lindhagens ord ”rättvist men inte ömsesidigt har en förödande konsekvens. Det avväpnar alla folkliga rörelser, som i sin ungdom befolkades av ”kamrater”, vänner”, bröder och systrar”. (…)..där alla krav är erkända och alla funktionärer välvilliga, har förvandlat de forna kamporganisationerna till påtryckningsgrupper.”

Lindhagen drar slutsatsen att ”ut går gemenskap och hänförelse, in tågar tålmodiga och detaljkunniga förhandlare och utredare” (Ett mått av prövning – kring den socialdemokratiska särarten Zenit Häften 6, 1980 sid 66). En i sanning nu 30 år senare nog så aktuell iakttagelse av den politiska verkligheten. Det socialdemokratiska partiet och därmed den socialdemokratiska politiken de senaste tre, fyra valen har haft sin prägel av denna välvilja, tålmodiga och detaljkunnighet men saknat analys och helhetsbild av samhälle nu och i framtiden.

Återvinn reformismen

Att återvinna reformismen måste vara det nödvändiga fundamentet för att återvinna förtroendet och förmågan att reformera det nuvarande ”befästa fattighuset”. Reformismen är det enda hoppet för alla de som behöver politiken för att i likt med Hanssons folkhems lyftas till ett bättre liv.

Arbetarrörelsen får inte svika alla de som lever på en växande och till stora delar oreglerad låglönearbetsmarknad, immigranterna, de unga som saknar hoppet om jobb och framtid, de ensamstående som tvingas till att begära försörjningsstöd, de arbetslösa, de sjuka, fattigpensionärerna – kort sagt de som behöver en politik som ger hopp om ett bättre liv. De behöver, liksom hela samhället, en vitaliserad reformism.

För hundra år sedan stod striden i arbetarrörelsen mellan reform eller revolution. I dag står den mellan reform eller nyliberalism. Båda de sistnämna i motsatsparen är förödande för samhället och dess medborgare, reformismen är deras hopp, svik dem inte nu.

Text: Ingemar E. L. Göransson

“En betraktelse utan balans och rättvisa”

Vad hände med hans drömmar?

Jag tänker inte vara rättvis, analyserande eller balanserad i detta inlägg. Jag tänker inte resonera si eller så heller. Jag tänker inte eller hyser målsättningen att ingen skall kunna känna sig illa vid mods när han eller hon läst detta.

Jag tänker helt enkelt uttrycka den ilska och avsky jag känner för det som sker och den feghet som präglar det politiska etablissemanget som varken reagerar eller säger att nu får det banne vara slut.

Jag läste idag i Aftonbladet om Marie, 34 år gammal som tvingas leva på 1800 kr för att hon är svårt sjuk. Jag läste häromdagen om Maria som står mitt i livet, men är dödsmärkt av cancer. Inte heller hon har rätt till sjukförsäkringen.

Jag läser om människor som tar sitt liv i förtvivlan över vad som skett med samhället och den devalverade sjukförsäkringen och bemötandet från Försäkringskassan. Enligt uppgift är det minst 50.000 som hamnat utanför välfärdsstatens hägn.

Jag läser om den 24 åriga kvinnan som avled i Kimstad när X2000 kolliderade med en arbetsmaskin. Jag kommer ihåg snöskottaren som blev överkörd av tåget på ”min” station i Linghem i vintras. Jag läser om Strukton Rail som är företaget som är entreprenör som tar in andra entreprenörer i en oändlig kedja där ansvaret och säkerhetstänkandet avtar med avståndet till staten.

Jag ser bilderna på den demente gamlingen i blöja som förvirrat och i ångest går omkring på natten i den obemannade låsta avdelningen.

Jag läser om hur internernas mat kostar mångdubbelt mot vad skolelevernas kostar.

Jag ser hur den tidigare gemensamma välfärdsstaten har förvandlats till en marknadsplats där den med de starkaste nyporna, spetsigaste armbågarna och största käften tar sig fram till täten. Där nyliberalismens marknadsevangelium också har blivit högsta och allenarådande sanktionerade sanning.

Men jag läser också om hur Fredrik Reinfeldt vill göra Sverige till ett skatteparadis för låginkomsttagare – inte ett samhälle där de får bättre villkor. Jag läser om hur han uppmanar arbetslösa ungdomar att skaffa sig en utbildning samtidigt som hans regering har gett vuxenutbildningen ett alexanderhugg efter att den privatiserade klass-skolan har fått en storstilad comeback.

Fredrik Reinfeldt och hans gelikar är charlataner och bondfångare. De är hämndlystna plundrare och oligarker som själ stort och smått i det raserade folkhemmet. Allt medan många, alltför många står bredvid och tittar på måhända med hoppet att kunna sno åt sig några smulor av stöldgodset för egen räkning.

Jag ser och läser allt detta. Jag upprörs och rörs. Jag blir förtvivlad och förbannad. Jag förvånas, men inte förvånas. Jag undrar hur i hela helvetet kunde det bli så här och vart tog välfärdsstaten vägen. Hur kunde arbetarklassen och det arbetande folket så totalt tappa taget? Och hur kunde medelklassen tillåtas ta över den politiska dagordningen och förpassa våra drömmar till övriga frågor utan beslutsrätt.

Jag skäms för att det blivit ett samhälle där de svagaste får ta skiten för att de starka, de rika, de ”fina” och ”duktiga” och dugliga ska kunna leva sina liv i ökat överflöd utan tanke på att dela med sig.

Den svenska välfärdsstatens tornur står på kl 23.55. På söndag kväll kan det vara slut med drömmen om ett samhälle där alla fick plats riskerar att få uppleva högerns och kapitalets revolt mot välfärdsstaten fullt ut under den kommande mandatperioden.

Då kommer också den välfärdsstat och drömmen om en bättre värld och som Per-Albin Hansson beskrev sålunda att riskera att försvinna för gott:

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skall detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skiljer medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrare och utplundrade.”

Per-Albin Hansson Första maj 1928

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Det bettet visste var det tog

Varje dag jag vaknar och känner att jag inte är sjuk är en lycka. Lycka för att inte vara sjuk men också en lycka att man ännu en dag, en vecka, en månad kanske t.o.m. ett år klarar sig själv, de sina och har hälsan så man kan jobba.

Innan 2006 klagade vi ofta, och med rätta på, att rehabiliteringen inte fungerade. De stora bristerna gjorde att människor inte fick en chans att komma tillbaka till jobbet. Arbetsgivarna var ovilliga att förändra arbetsplatserna och Försäkringskassan har i årtionden var ett under av fyrkantighet.

Missförstå mig rätt, även om det fanns stora brister och mycken kritik var riktig mot hur det var så var inte lösningen att slänga ut både ungen med badvattnet, badbaljan och slå sönder vattenledningen det vi då från fackligt håll efterlyste.

Den borgerliga regeringen såg dock sin chans att underminera socialförsäkringssystemet och slå sönder några fönster till på välfärdsbyggets hus.

Littorin lovade i december att de som gick från sjukskrivning till in i den s.k. rehabiliteringskedjan skulle i vart fall inte få sämre ersättning än tidigare. Idag vet vi bättre, 75 procent fick en kraftig sänkning av sin ersättning. Dvs. flertalet oavsett om du inte var inne på arbetsmarknaden tidigare eller om du faktiskt hade ett jobb men var sjuk har fått en kraftig sänkning. I många fall handlar det om tusenlappar.

Frågan som ställer sig är; ljög Littorin i december eller talade han mot bättre vetande. Båda är lika illavarslande. Vet han inte fakta eller hade man inte gjort en ordentlig analys av hur det skulle bli eller chansade Littorin och tog en rövare för att komma ur en obehaglig debatt.

Nu är det så här att lögnen har en tendens att komma tillbaka och likt en ilsken byracka bita dess upphovsman i röven. Jag hoppas att bettet tar ordentligt och känns hela vägen över valdagen 19 september 2010. Måtte inte byrackan släppa taget.

Text: Ingemar E. L. Göransson

00-decenniet I: Det politiska eländet

När 1900-talet blev 2000-tal så fanns det 11 vänster eller vänster-centerregeringar i Europa. Idag när 00-decenniet är över finns det ett fåtal. Detta är om något ett mått vilket eländigt årtionde det varit för socialdemokratin och arbetarrörelsen.

Samtidigt kan man inte säga att det är helt oförskyllt och en händelseutveckling utanför arbetarrörelsens egen domvärjo – rörelsen har själv skapat monstret som har svept bort socialdemokraterna från makten i Europa.

När rörelsen själv inspirerad av Anthony Giddens och Tony Blair utvecklade eller avvecklade Labour i England så öppnades dörren för en mittenpolitik som har utplånat vänstern inom socialdemokratin och stärkt högern, nyliberaler och tyvärr även fascistiska krafter som Sverigedemokraterna här hemma, främlingsfientliga partier i snart varje europeiskt land.

Även fackföreningsrörelsen har ett stort ansvar i att det blev som det blev då den övergav politiken och brittiska TUC:s (LO) Mike Smith sa när jag intervjuade honom för några år sedan i London att fackföreningsrörelsen ”glömde att facklig verksamhet måste med nödvändighet kopplas till politisk aktivism och engagemang.”

Den belgiska författarinnan Chantel Mouffe skriver i sin bok ”Om det politiska” (Tankekraft förlag):

”När det inte längre finns några grundläggande skillnader mellan partierna övergår de till att försöka marknadsföra sina produkter med hjälp av reklambyråer. Följden har blivit en ökad misstro mot politiken och ett drastiskt sjunkande valdeltagande. Om detta fortsätter kan man fråga sig hur länge det dröjer innan medborgarna fullständigt förlorar tilltron till den demokratiska processen.” (sid 65)

När jag 2001 klev in genom den imposanta entrén på LO för att börja jobba var det med stolthet och en känsla av att kunna påverka genom att delta. Tyvärr en stolthet som försvann successivt när insikten om att LO under senare delen av 00-decenniet utvecklades till en strykrädd kolloss utan verkliga förmåga att ta upp kampen mot högerns Anschluss Barbarossa mot välfärdsstaten, arbetarrörelsen och inte minst mot fackföreningsrörelsen. LO kom att fångas i samma Giddensiska mittenjakt och medelklassrädsla för konflikt och kampen mot den allt aggressivare högern lades åt sidan i väntan på den politiska Godot.

00-decenniet var ett eländets decennium där arbetarrörelsen tyvärr inte har lyckats återvinna sin själ utan istället förlorat sig i ett mittenträsk där medelklassens konflikträdsla och ideologiska fattigdom har satt sin prägel.

För att återvända till Chantal Mouffe så skriver hon:

”Vi bör därför vara vaksamma mot den nuvarande tendensen att hylla samförståndspolitik som sägs kunna ersätta den påstådda gammelmodiga höger- och vänsterpolitiken. En väl fungerande demokrati kräver en sammandrabbning mellan legitima demokratiska politiska synpunkter. Konfrontationen mellan vänster och höger måste handla just om detta. En sådan konfrontation bör erbjuda kollektiva identifikationsformer som är tillräckligt starka för att mobilisera politiska passioner.” (sid 36)

Kommer tiotalet att erbjuda detta eller kommer demokratin och dess stora projekt en rättvisare värld att bli en parantes i historien. Den frågan är värd att fundera på, svaret är ännu inte givet och det finns tecken på båda alternativen.

Socialdemokratin är i nuet och tendensmässigt utanför makten som högern har monopol på för ögonblicket. Detta samtidigt socialdemokratin (och för den delen vänstern) har förtvivlat svårt att hitta vägen ur Giddens/Blairs nyideologiska och politiska återvändsgränd.

En annan minst lika oroande tendens är att fascistiska och populistiska partier aldrig varit så starka i Europa som just nu. De finns i ett antal regeringar eller förmår påverka annars förment demokratiska partier i en främlingsfientlig riktning.

Samtidigt finns det ett inom fackföreningsrörelsen i flera länder en insikt om att en radikalisering och en ideologisering måste till – här finns hoppet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Vill du ha en välfärdsstat för alla skriv på uppropet Folkaktionen: För en välfärdsstat för ALLA!