Mot Järnhälens epok

Efter åtta år med högerregering och tjugofem år av marknadsliberal konsensus i samhället så är det nya klassamhället ett faktum. Eller rättare sagt, det nygamla klassamhället ett faktum på nytt. Som av en tillfällighet har TV 1-nyheterna idag rapporterat om hur tunnelbaneresan från Danderyd till Vårby Gård i Stockholm också är resan från välbeställd medelklass till fattig arbetarklass. Hur Vårby Gårds invånare får sitt liv förkortat med 18 år på grund av sämre hälsa och lägre utbildning.

Samma nyheter rapporterade att Östergötlands tandläkare ser med oro på hur fattiga barns tandhälsa är väsentligt sämre än rika barns dito. Orsaken säger tandläkarna beror på den ökade segregationen.

Man kan sammanfatta det nygamla klassamhället som något som inte bara ger sämre hälsa, man tappar tänderna av och har kort utbildning (och kan heller inte få någon då vuxenutbildningen har blivit en obsolet företeelse) utan något som dödar i förtid. En måhända drastisk beskrivning, men inte orättvis för den verkliga orättvisan ligger i att det samhälle som före det marknadsglada nittiotalet visade upp ett annat anlete där klyftorna minskade. Människor hade fått det bättre tack vare en politik som hade till syfte att motverka det avskydda klassamhällets konsekvenser.

Numera bryr vi oss inte om att vi lämnar bakom oss upp mot en femtedel av medborgarna för att vi andra skall få det bättre. Vi sitter där med våra så kallade jobbskatteavdrag och myser över glaset gott rött och oxfilén. Vi diskuterar glatt och med inlevelse heminredning och roar oss med att avundsjukt snegla på den verkliga överklassens liv och leverne.

”De andra” blundar vi för, eller snabbt stegar förbi tiggarna eller barfotalassarna som inte orkade med det ny-gamla samhällets orimliga krav på produktivitet eller helt enkelt inte fick plats i Vår Nya Sköna Värld. Vi ondgör oss, när vi fått ett par glas rosé innanför knutblusen eller Hilfigerskjortan, över den lata arbetarklassen.

Jag blir så förbannad. Inte på medelklassen eller ens på överklassen. Utan på politiker som inte ifrågasätter den rådande ordningen, som inte blir i sin tur förbannade när Vårby Gårds invånare numera får sina liv förkortade med 18 år. Politiker som inte blir förbannade på fattigdomen vilken skapar ett tiggarnas och de arbetssökandes tröstlösa resande i ett så kallat öppet Europa för att få ihop några Euro för att hålla svälten på avstånd. Ett samhälle där de som har det bra inte bryr sig eller reflekterar över vem och vilka som får betala för deras välstånd.

Men jag blir också förbannad och oerhört besviken på politiker som borde ha en helt annan syn. Politiker som berömmer sig för sina höga ideal men sedan ”gillar läget” och anpassar sig. De tror efter vad som är medelklassens uppfattning istället för att tala och ta de värst utsattas, de fattigastes och de av marknadsliberalismens härjningar drabbade medmänniskorna parti.

Den helt oreglerade kapitalismen håller på att köra Europa i diket. Inte bara att fattigdomen växer och människor blir allt mer desperata utan att den politiska krisen växer i och med att högerextremismen har fått luft under sina vingar och att denna politiska pest som den bruna smittan utgör nu på allvar börjar hota inte bara enskilda människor, grupper av människor utan hela det demokratiska systemet.

Europa är på väg in i en Järnhälens tid. Vilka politiker visar motstånd mot detta? Den som gör det kommer att få min röst detta det så kallade supervalåret.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Tiggare kan ingen vara

Så satt hon där bara i vår småborgerliga idyll. En ung kvinna, hopkurad i den råa novemberkylan. Varifrån hon kom vet nog ingen, mer än hon själv. Hon hade en liten handskriven pappskiva med en bön om hjälp. Hon satt där som en påminnelse om att allt inte stod rätt till.

Inte ens i vår lilla, trygga vrå, i vår lilla förort där småborgerligheten råder och alla reder sig gott med sina trevliga villor, radhus och marklägenheter. Vårt trygga hörn.

De flesta tittade nästan skyggt på henne, tiggaren. Nästan generat på att hon satt där precis vid ingång till ICA med sitt lilla, illa skrivna plakat och sin lilla skål och hoppades på en skärv från vårt, i hennes ögon, dignande bord.

Var hon rom som försökte få ihop lite pengar att skicka hem? Var hon hitlurad av en kriminell öststatsliga eller var hon ”riktig” fattig? Spekulationerna viskades fram av de som sneglade nästan blygt mot “henne” som satt där. Jo, fattig var hon säkert för vem vill annars förnedra sig till att tigga utanför ICA, men det är egentligen inte huvudfrågan. Det är inte själva pudelns kärna så att säga, utan att hon satt där.

Förut har vi mött dem i storstäderna. New York, London, Dublin och Stockholm för att ta några där vi ser dem. För tjugo år sedan var det otänkbart att någon skulle behöva förnedra sig till tiggeri för samhället, vi alla, tog hand om våra olycksbarn. Men efter Europas och EU:s fortsatta vandring in i det marknadsliberala himmelriket där allt mänskligt och alla mänskliga behov enbart är en ekonomisk storhet gör vi inte det. Det är inte lönsamt längre och lönsamhet är allt som gäller. Det är pudelns kärna.

Så nu sitter hon, den unga kvinnan, med sitt lilla plakat, sin vädjan och sin tiggarskål och fryser i den råa novemberkylan i den trygga småborgerliga förorten. Ett betyg nog så ”gott” åt ett samhälle som håller på att slitas itu.

© Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Utan hopp – utan framtid

(© Ingemar E. L. Göransson)

Det är inte många år sedan Irland utmålades som det nyliberala samhällsexprimentets paradis. Här fanns obegränsat med jobb även om det var utan avtal och andra löntagares självklara rättigheter. Men vad spelade det för roll det var bara att byta jobb – allt enligt nyliberalerna.

Idag är här i Dublin en stor del av affärerna stängda, det är ingen som söker jobb. När en mässa om jobb utomlands i Cork så kom det tusentals i hoppet att hitta jobb. En byggnadsarbetare grät öppet på TV:s nyheter när han berättade att han bodde i sin bil eftersom han efter flera år utan jobb också numera är hemlös.

I kväll meddelar nyheterna att Remploy Ltd i Storbritannien som har varit ett slags anpassad verksamhet i industriform likt Klintland som fanns hemma en gång. Remploy startades efter 2:a världskriget för att ge jobb åt de tusentals invalidiserade soldater som kom hem från slagfälten. Det innebär att 2.700 handikappade mister jobbet och ska enligt regeringen Cameron finna arbete på den öppna arbetsmarknaden. (Har vi inte hört det förut??)

Dublin känns som en deprimerande stad just nu. Få skrattar och de flesta ser betyngda ut. Kriminaliteten har ökat och nästan varannan ung människa är utan jobb. Man märker också att hur tyst det är restauranger och barer.

Irland är helt enkelt ett land i kris där immigrationen har skjutit fart på ett sätt som påminner om 1800-talets massutvandring.

Arbetslösheten rider Europa likt apokalypsens sju ryttare, men de som orsakat eländet går fria och ingen vågar säga sanningen – den nyliberala agendan måste brytas och full sysselsättning åter bli ledstjärnan för politiken.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Deja vu

SAAB går i konkurs för att staten inte tycker industrin är viktig längre. I deras ideologiska värld lever vi inte längre av vad industrin producerar utan vi är konsumenter som köper tjänster av de som producerar dessa tjänster för en spottstyver.

Välgörenheten ökar, ett tecken på att de rika tar ”ansvar” för de sämre lottade och medlidandets politik uppifrån ersätter de sociala rättigheterna.

Ungdomsarbetslösheten slår rekord och de långtidsarbetslösa idag är lika många som 2006.

Vi ser hur ett nytt samhälle växer fram. Ett samhälle där en majoritet får det allt bättre medan en minoritet med permanent arbetslöshet och sjukdom betalar de ökade klyftorna. Enligt flera utredningar så ökar klyftorna snabbast i Sverige av alla Europeiska länder. Tvåtredjedelssamhället är ett faktum.

Klyftorna har ökat radikalt sedan 2006 är inget som går att bestrida. Orsaken är givetvis att den sociala utförslöpan har blivit brantare och längre tack vare nedskärningarna på det socialpolitiska området.

De fattiga har blivit fler och de har blivit fattigare. De rika har måhända inte blivit fler men de har blivit extremt mycket rikare. Vi bevittnar hur avståndet mellan botten och toppen i inkomstligan och disponibel inkomst är idag lika stort som det var för mer än 60 år sedan innan välfärdsstaten började byggas efter 2:a världskriget.

Det är ett motbjudande skådespel vi ser när regeringens representanter ”lyssnar in” SAAB-anställdas oro för framtiden. Det är motbjudande, det är cyniskt och det är falskt när regeringens ministrar Annie Lööf och Hillevi Engström samt Jan Björklund nu beklagar, begråter och skyller ifrån sig. De nu aviserade 450 miljonerna är till stor del utbildningsplatser som var planerade att tas bort tidigare.

När Jan Björklund säger att SAABs konkurs kommer som en chock idag så är det inte utan man undrar var han befunnits sig de senaste månaderna. Vad alla andra diskuterat och sett när skojarna Muller och Antonov haft lekstuga med den del av svensk industris ryggrad som SAAB utgör.

Hur många som nu förlorar jobbet och den långsiktiga påverkan på hela den svenska fordonsindustrin är svår att överblicka. Att inte bara SAAB-anställda förlorat jobbet i början av en recession är illa nog, men siffror på 3.500 är sannolikt väsentligt i underkant, det handlar om det mångdubbla.

En total brist på industripolitik, större avstånd mellan fattiga och rika, välgörenhet som ersätter sociala rättigheter – allt uttryck för en nattstånden marknadsliberal politik som nått vägs ände. En statsminister som menar att det går att klara sig på en 7-8.000 kr per månad och släkt och vänner får väl hjälpa till är ett klassamhälle som återkommer. En känsla av patronväldet deja-vu är julkänslan som sprider sig i Sverige.

Detta alltmedan arbetarrörelsen har ringa att sätta emot utan är upptagen av att återfinna sin själ och sitt alternativ till det återuppstådda ”befästa fattighuset.”

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Vinter i London II

Två bilder tagna samma kyliga dag i London – kontrasternas stad.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Det är dags att vakna nu!

Sverige håller på att förändras och det sker snabbt. Klyftorna har sedan 1990-talet ökat på ett sätt som snart gör att den tidigare välfärdsstaten inte står att känna igen.

Tudelad arbetsmarknad

Arbetsmarknaden håller på att tudelas där de vi som har jobb har fått stora skattesänkningar medan de som är sjuka eller arbetslösa har fått betala priset. Ett pris som varit oerhört dyrt – nästan 100 miljarder har ”sparats” inom välfärdssektorns och istället delats ut som skattesänkningar på en skala minst åt de som har lägst inkomst och mest till de med bästa inkomsterna.

Inte bara sänkningar av inkomstskatten utan förändringar av fastighetsskatten som gynnat de med de dyraste villorna och ovanpå detta som grädde på moset slopad förmögenhetsskatt. Sverige har helt enkelt inte mycket kvar av tanken att hålla samman landet och öka jämlikheten mellan människor.

På arbetsmarknaden ser vi hur alltfler hänvisas till en låglönearbetsmarknad som tack vare Laval-domen bl.a. blir allt mer avreglerad och där arbetsvillkor och rättigheter blir allt sämre och svagare. Vi hör hur numera fackliga ledare erkänna med harm att det blir allt svårare att upprätthålla löntagarnas rättigheter och kollektivavtal när lönedumpningens iskalla vind blåser in över det skamfilade folkhemmets slätter.

Ökande barnfattigdom

I novembermörkrets sista dagar i den isande vintern publiceras en undersökning (se SR för länk)som visar tydligt hur det är de svagaste i samhället som drabbas av nedmonteringen av det solidariska samhället. 54.000 barn lever idag i familjer som har försörjningsstöd, dvs socialbidrag, som enda inkomst. Den något cyniske iakttagaren kan måhända rycka på axlarna och säga – ”…och vad är det med det?!”

Då ska man veta att det är en ökning med 10.000 på en period av 5 år. Dvs. barnfattigdomen har ökat med nästan 25 procent under först den urstarka högkonjunkturen för att fortsätta att öka i lågkonjunkturens skugga. Detta är det verkliga facit av vad Fredrik Reinfeldt och Anders Borg menar är deras framgångsrika politik. Klyftorna har ökat med storlek av en medelstor svensk stad under deras regeringsperiod!

Det nedkörda folkhemmet

Andra tecken på det står till med det något nerkörda folkhemmet är att nu kommer uppgifter om att överkonsumtionen av receptfri medicin ökar dramatiskt och då framför allt av värktabletter. En del forskare påstår att värktabletter är den fattiges missbruk. Eftersom vissa påstår att marknaden skall sköta medicinförsörjningen måste det i så fall innebära att det arma svenska folket har drabbats av en ökad smärta successivt sedan apoteken privatiserades eller kanske rättare sedan det politiska etablissemanget övergav tanken på ett samhälle där alla får plats och behövs.

En allt mer laglös och tudelad arbetsmarknad, ett ökat missbruk av medikamenter och en ökande fattigdom är delar av det facit som vi kan avläsa. Den fortsatta berättelsen om folkhemmet som försvann avslutas längre fram, men då kanske rucklet är rivet och inventarierna är sålda eller stulna. Den som då inte platsar på marknaden då får väl stå vid sidan och tigga om de välanpassade och självgodas skärv.

Var finns motståndet

Var finns då motståndet mot avvecklingen av tanken på ett rättvisare samhälle. Var är de stora demonstrationerna och politiska initiativen? Fackföreningsrörelsen måste mobilisera sina krafter och styrkor eller ”ligga död hund”.

Fackföreningsrörelsen måste under de kommande åren ta de initiativ som behövs för att vända utvecklingen, det finns ingen tid för tystnad och väntan längre, den tiden är förbi och det för gott.

Pietet är inget som längre finns varken tid eller plats för. Fackföreningsrörelsen om den vill påverka politiken i framtiden och bryta det förlorade förtroendet från sina medlemmar gentemot socialdemokratins förmåga att förändra ett än mer orättvist samhälle är att återta det politiska initiativet och bli det som en gång Tage Erlander beskrev som ”den vänlige pådrivaren” av partiet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

“Det befästa fattighuset”

Fattig letar efter mat i soptunnor på rika Upper West Side i New York – En verklighet på väg även i det “nya” Sverige.

I Sverige ökar klyftorna med en upprörande hastighet. Det började under förra krisen men har trots den tidigare högkonjunkturen och framför allt under den nuvarande djupa krisen ökat än mer. Det har öppnats en gigantisk klyfta mellan de som har och de som saknar.

Samhället hotas av att spricka itu när rika blir än rikare och de fattiga lämnas att klara sig själva. Ett samhälle som alltmer präglas av ökad misär, segregation, kriminalitet och desperation. Allt medan de som har det allt bättre stänger sina grindar, slår på sina larm och kurar mot den ökade fattigdomens frukter. Välfärdsstaten har havererat.

Orsaken är enligt en ny LO-rapport att skillnaden mellan de som har jobb och de som saknar har ökat dramatiskt, närmast utan historisk jämförelse i svensk modern politisk historia. De rikaste 10 procenten har ökat sina inkomster med 88 procent medan de 10 procenten med lägst inkomster har endast ökat sina inkomster med 15 procent. Allt detta under perioden 1991-2007. Den negativa trenden har ökat kraftigt och förstärkts under Reinfeldts regeringstid.

Vad vi ser är raserandet av den solidariska välfärdsstaten till förmånen för ett ango-saxiskt samhällssystem. Vad som är märkligt i samma utveckling är att protesterna under den nuvarande regeringen och mot dess politik som har fördjupat krisen och klyftorna genom raserandet av a-kassan och nu senast sjukförsäkringen närmast helt uteblivit.

Man kan undra vad som är orsaken till detta. Har mättnadskänslan hos de som har jobb och rädslan för att förlora det har tystat dem medan arbetslösa och sjuka har lämnats till att klara sig själva. Har känslan av solidaritet och ryggradstanken att ta kamp mot orättvisor fått stå tillbaka för taktiska hänsyn?

Men kan det också finnas en mindre vacker tanke; att arbetslösa och sjuka har sig själva att skylla. Kort sagt, egoismens höga visa som vi har matats med ända sedan 1970-talet från arbetsgivarorganisationer, Timbro och nyliberalt påverkade politiker och partier har fått fäste så till den milda grad att utropet ”var och en för sig” och ”sist i livbåten är torsk” har fått slå rot.

Det är dags att reagera. Det politiska läget är rätt att reagera. De politiska partierna till vänster måste ta initiativ till folkliga protester, de fackliga organisationerna kan inte nöja sig med att publicera olika, i och för sig, nyttiga rapporter utan det måste till politisk handling, protester i form av upprop, demonstationer och kanske t.o.m. politiska strejker mot högerns ”Anschluss Barbarossa” mot välfärdsstaten och löntagarnas rättigheter.

I dagens DN skriver LO:s utredare Anna Fransson och organisationens utredningschef Irene Wennemo:

”De ökade inkomstskillnaderna i Sverige är resultatet av ett politiskt val. Denna rapport visar utvecklingen fram till 2007. Allt pekar mot att skillnaderna har ökat ännu mer sedan dess. Studien visar att dessa skillnader till stor del är resultatet av politiska beslut. Det innebär därmed att makten finns att göra något åt de ökande skillnaderna. Också detta är en fråga om ett politiskt val.”

Det senaste året har jag rest runt i hela landet. Jag har hållet föreläsningar och deltagit i seminarier. Jag har mötts av en ilska, en förtvivlan över utvecklingen, men också en känsla av hjälplöshet och frustration över att inte kunna göra något. T.o.m. en känsla av svek från den egna rörelsen i dess tystnad och oförmåga att ta kamp mot utvecklingen.

Överallt mötts man av samma sak – varför har inget sagt det du säger förut? Varför är det så tyst och varför tar ingen av våra starka organisationer initiativet? Varför är det så tyst nu när behövs initiativ, protester och kamp mer än någonsin?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Motbjudande kontraster

New York den 5 november 2009

Kontrasternas stad är New York. Här kan man ena stunden promenera i det totala kaoset som i Chinatown och kring Canal Street eller några hundra meter bort uppe i Little Italys mindre gator sitta ute och dricka en öl i en nästan sakral stillhet. Allt bara några kvarter ifrån den brusande Broadway där hastighetsbegränsningen på 35 mph är mest en rekommendation inte en lag.

Men det också en annan kontrast och det är den mellan rika fattiga, utslagna och utmanande rika. Uppe på Upper West Side syns båda dessa kontraster med övertydlighet. Vaktmästare i livréuniform som öppnar portarna för rikemansfolket och utslagna som kollar om det finns något att äta i soporna.

Det är dyrt i New York. Rejält dyrt. Priserna ligger närmast i nivå med Stockholm eller högre och arbetslösheten är växande. President Obama varnade för några dagar sedan för en kraftigt ökande arbetslöshet vilket i ett land där de sociala skyddsnäten är minimala om man inte har egna försäkringar får stora konsekvenser för enskilda och familjer. Eventuella försäkringar är ofta begränsade tidsmässigt och knutna till en anställning. Det innebär därför att arbetslösheten är biljetten till den sociala rutschkanan – ena dagen klarar man sig bra andra dagen är man på väg till utslagning.

Systemet liknar det som vill ser allt mer av i Sverige. Människor som jobbar i serviceyrken där jobben betalas kontant vid hemgång och där det hänger på om bossen ringer och erbjuder flera timmar dagen efter. Inga försäkringar, ingen a-kassa och ingen trygghet.

 

“...här finns inget att hämta…”

 

Det amerikanska systemet är synligt i på gator och torg. Alla vet om det men få om någon har en lösning på sakernas tillstånd. Baksidan; social otrygghet, potentiell fattigdom och ett tufft samhälle där många är nära ruinen om olyckan kommer.

Det finns inget att hämta i detta system, i en samhällsorganisation som den amerikansk på det sociala området. Här är det penningen och stålar som styr. Konstrasten fattig – rik; inne – ute; arbete – arbetslöshet är destruktiv och det vet de flesta amerikaner så när killen proväter i soptunnan på Upper West Side mitt i de rikas stadsdel är det symptomatiskt för det samhälle som vi ser allt mer av även hemma.

Inget att stå efter, inget att ta efter och inget som kan föra med sig något gott.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ett skammens rike

Finns det något mått på hur väl ett samhälle fungerar och hur humant det är så är det hur man tar hand om sina som till August Palm sa ”till skada komna medborgare”. Det är ett viktigt mått men ett annat är hur det ser ut för människor som inte har tak över huvudet eller tvingas t.o.m. att tigga.

När jag gick i Stockholm idag möttes jag av en syn som gör mig både förbannad och oerhört nedstämd. En gammal man stod på knä och sträckte fram sin hand och tiggde om några ören för att kunna äta eller vem vet att få något annat som kan värma honom.

Jag har funderat på om jag skall publicera den bild som jag smygtog med min telefon eller inte. Men jag har beslutat att göra det. Inte för att på något sätt nedvärdera den gamle mannen utan för att visa den misär som vårt samhälle visar upp mitt i det att vi andra har ett rätt så bra. Jag säger som Nils Ferlin “må förlåta somliga rader”, uppsåtet är dock gott.

Det sociala nätverket skall gälla alla; även fattigaste, alkoholister, missbrukare och hemlöshet skall vara en icke-existerande företeelse. Men så är det inte. Bostäder är förunnat de med pengar; mat de som får något över och arbete de som har utbildning och eller hälsa.

Vad vi ser i våra städer är en humanitär katastrof. Det är en skam och jag skäms över att Sverige tillåter sig att människor lever under förhållanden som dessa.

Ingen skall behöva stå på knä och tigga i ett humanistiskt samhälle som tar hand om sina ”till skada komna medborgare”. Sverige håller på att bli ett skammens rike.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson