Respekt förtjänar man

 

Winston Churchill

Det finns politiker som man inte delar deras uppfattning men i alla fall kan känna en respekt för. En sådan gigant är givetvis Winston Churchill som trots att han var en riktigt reaktionär överklassperson så hade mannen en integritet som gör att det inte går att annat än respektera honom.

Alla andra likheter lämnade därhän så har de sista åren varit två borgerliga politiker som har visat sig vara rakryggade och kompromisslösa på ett sätt som länar dem all respekt. Den förste var den förre försvarsministern Mikael Odenberg som inte vek ner sig för Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs kamerala politiska utövning.

Den andre är Ulf Adelsohn som vägrat att finna sig i den järnvägspolitik som den sittande och även i rättvisans namn tidigare regeringar stått för; privatiseringar, bolagiseringar och fragmentarisering av den svenska järnvägen. Han fick därför sparken i veckan av regeringen för att inte fann sig i att låta detta fortsätta och ta skiten för det som politikerna orsakat.

Förtjänar förakt

Men tyvärr inte alla politiker är värda denna respekt. Ett exempel på den politiska härdsmälta som centerpartiet genomgår var uppenbar under vecka. Kritiken och upproret mot Maud Olofsson växte till stormstyrka när det blev sannolikt att hon som minister känt till de minst sagt uppseendeväckande fallskärmar och förmåner statliga Vattenfall försett sina direktörer med.

Inte nog med det hon har visat total oförmåga att hantera kritiken mot den utplundring som kunderna till det svenska oligopolet på elmarknaden är utsatta för.

Maud Olofsson

Nu kräver snart hela centern att hon går och striden om efterträdare är på gång. Ska det bli Olofssons favorit eller en Stureplanscenterns ännu mer nyliberalt påverkad efterträdare. Hur som, det verkar vara som om den tidigare folkrörelsecentern inte finns kvar längre och nu placerar sig centern också under 4 procent tillsammans med Kd i samma predikament.

Om Adelsohn är värd respekt så är Olofsson det motsatta. Hon framstår som en lakej åt elbolagen och är snarare värd förakt och alla de skopor kritik hon får. Men egentligen skall man kanske önska att hon sitter kvar för hon är oppositionens största tillgång i väntan på att (S) formulerar sin väg tillbaka till Rosenbad.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Rötmånadsskugga

Egentligen börjar det få närmast löjliga proportioner. Stämningarna börjar hagla likt regnskurarna sommaren anno 2009. The Pirate Bay har stämts på nytt och denna gång för att förbjudas att verka (oavsett om man blir en betalvariant??).

Samtidigt KO-anmäls nu Egmont för serien där Kalle Anka piratkopierar CD men denna gång kommer tydligen stämningen från en nedladdningsanhängare. Den som vill läsa den KO-anmälda seriestrippen så finns den på DN, jag vågar inte lägga ut den själv för då blir även jag stämd av antingen av någon nedladdningssupporter eller av Egmont.

Så nu börjar båda sidor i skyttegravskriget kring nedladdningen att bombardera varandra i domstolarna. Säkerligen lika konstruktivt som 1:a världskrigets skyttegravskrig.

Om detta nu är så förbaskat produktivt vete fan, ursäkta min franska, snarare är det väl så att tiden springer ifrån nöjesindustrin och därav exempelvis den ganska meningslösa stämningen mot clownerna i The Pirate Bay. Det känns som filmbolagen inte bara sparkar in öppna dörrar utan river redan försvunna hus.

Kanske ett tecken på att det är rötmånad, vem vet.

Jag hade missat det erkänner jag även om jag visste att det fanns opposition inom Centern mot bäverkvinnan Olofssons diktatoriska sinnelag och styre.

Den 30 juni publicerade Expressen en synnerligen kritisk artikel mot både Olofssons fögderi men framförallt att Olofsson högaktningsfullt skiter i både partiprogram och medlemsopinionen i sin jakt på makt. Beskyllningarna i sagda artikel borde vara besvärande för Olofsson men uppenbarligen har det runnit av men vad kan annat förväntas av någon som är iklädd en politisk bäverpäls.

Det finns dock t.o.m. en hemsida där kritikerna mot Olofsson ytterligare späder på sin kritik av toppstyrning och avsteg från partiprogram. Men att Olofsson skulle besvara sina kritiker – inte. Hur som helst, Centerpartiet är inget folkrörelseparti utan en lekstuga för Stureplans(ny)liberaler idag. Därför blir oppositionen inom Centern snarast en parallell till Don Quixote, riddare av den sorgliga skepnaden.

Centerns dilemma är att bonderörelsen, dvs. den gamla folkrörelsen, räcker inte för att hålla partiet kvar i riksdagen, men för att skapa då utrymme så måste partiet gå åt höger som det gjort under Olofsson. Resultat, ett parti som förlorar sin själ och blir ett meningslöst eko eller i ”bästa” fall torped åt den nyliberala högern.

Ytterligare ett tecken på att det är rötmånad, vem vet.

Ser även att bonusprogrammen fortsätter att leva i våra banker. Eller, girighetsprogrammen, för enligt dagens uppgifter så delar SEB ut 1,2 miljarder i bonus till sina chefer. Även Swedbank håller fast vid sina bonusprogram.

Sug på den, 1,2 miljarder. Det är väl vad ungefär 3000 bilarbetare tjänar under ett år. Sjukt, ja. Girigt, ja. Oskäligt, ett rungande ja. Men har någon hört den annars så talföre Anders Borg säga något för att inte tala om utförsäljningsminister Odell. Sommartystnad? Eller ännu ett tecken på att vi befinner oss i rötmånaden 2009.

Det är en skugga av rötmånad som faller över oss. Man ska ju akta sig för gammal mat under rötmånaden sägs ju, men samma varning borde gälla annat också som politik, juridiskt finlir och bonusprogram. Brukaren riskerar kanske ett rejält magknip och magsjuka.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson