Förtroendevaldas ansvar

De senaste dagarnas turer kring Håkan Juholt dubbla boende har satt igång en debatt som ensidigt inriktat sig på hans eventuella personliga brister. Nu har vi ju alla våra brister och det är inte den förste riksdagspolitiker som ifrågasätts som en följd av de förmåner som våra folkvalda i riksdagen åtnjuter.

Vad som inte har diskuterats är förmånerna i sig och deras rimlighet vilket borde vara en intressantare diskussion. För när Annie Lööf eller Håkan Juholt tar del av, vad jag menar, orimliga förmåner så är det i och för sig möjligt att de agerar i en moralisk och kanske t.o.m. juridisk gråzon men det är inte huvudproblemet utan det ligger på en annan nivå.

Den som är riksdagsman är folkvald, dvs. de har blivit valda till den lagstiftande församlingen som är demokratins yttersta uttryck för folkstyret. De har getts ett enormt och maktpåliggande förtroende och ansvar. De 349 ledamöterna i riksdagen har med andra ord ett allvarsamt förtroende på sina axlar och ytterst skall vara vår gemensamma väktare att det demokratiska systemet inte kommer i vanrykte eller tappar i tillit hos oss medborgare.

Ceasars hustru får ej misstänkas

Ytterst har riksdagens ledamöter ansvaret för de lagar som styr vårt samhälle och naturligtvis får det inte finnas ett disparens mellan medborgares rättigheter och skyldigheter och de folkvaldas dito. Bara tanken att Ceasars hustrun kan misstänkas får inte uppkomma.

Den folkvaldes arvode uppgår till straxt under 60.000 per månad och till detta kommer traktamenten enligt riksdagens norm. Det innebär att riksdagsarvodet ligger på en nivå som är tre gånger den genomsnittlige LO-medlemmen och två gånger TCO-snittet. Till detta kommer en generös inkomstgaranti som om ledamoten suttit tre mandatperioder och är över 50 år kan få ut 66 procent under tiden till pensionsdagen. Alltså en garanterad inkomst på närmare 40.000 kr/månad i upp till 15 år!

Riksdagsledamoten har fritt årskort på flyg eller tåg som inte förmånsbeskattas och rätt till maximalt 8.000 kr per månad vid dubbelt boende vilket heller inte förmånsbeskattas. Det är med andra ord ett antal förmåner som medborgarna i gemen aldrig kommer i närheten och som vilka riksdagens ledamöter åtnjuter. Med andra ord de folkvalda i riksdagen har villkor som den genomsnittlige löntagaren aldrig ens kan hoppas på i sina vildaste drömmar att få för sin egen del.

Politikerklass i sin egen värld?

Här finns ett disparens som skapar bilden av en politikerklass som lever i sin egen värld utan att dela den vanlige medborgarens skärv. Naturligtvis upplevs det som egendomligt att riksdagsledamoten trots mycket hög lön inte behöver betala för sin bostad, inte behöver betala sina resor till hemorten, fritt åkande på av skattebetalarna betalda årskort och inte ens blir förmånsbeskattad för samma förmåner som om andra har dem görs med noggrannhet och utan undantag.

Våra förtroendevalda ska ha goda villkor, men villkoren skall inte liknas vid ett frälses villkor. Dubbel bosättning är många som har eftersom inpendlingen mot exempelvis Stockholm är omfattande bland annat från Östergötland eller andra delar av landet. Det är avdragsgillt vilken ingen invänder mot likaså att årskort på tåg och flyg förmånsbeskattas vilket ingen heller har egentligen något att invända mot.

Att vara förtroendevald är något stort, att få sina medborgares förtroende att stifta lagar som de sedan skall följa innebär ett stort ansvar. Det är som en klok man sa en lång process att vinna förtroende men ett ögonblicks verk att förlora det.

Det finns idag en tveksamhet gentemot politiker, en misstänksamhet att de ”skor sig” att de ”gynnar sig och de sina”. En beskyllning som nästan alltid är utan grund. De flesta s.k. affärer beror på otydliga regler eller slarv. Det är ytterst få förtroendevalda som missbrukar medvetet förtroendet de fått.

Men bara existensen av generösa förmåner som kombinerat med mycket goda inkomster väcker misstanken eller lämnar blottor för anti-demokratiska krafter att utnyttja enskilda ledamöters tillkortakommande är tillräckligt oroande för att de förtroendevalda själva skall undanröja de mest ögoninfallande förmånerna.

Den tidigare LO-ekonomen P O Edin sa en gång att man aldrig som förtroendevald skulle göra något som man på nästa medlemsmöte inte kunna förklara. En enkel och god regel, präglad av sunt förnuft och förstånd.

De förtroendevalda i riksdagen får inte uppfattas som fifflare och själviska egoister som gynnar sig och en diffus nomenklatur. Om den bilden blir den publika bilden av politiken och de folkvalda så är det kanske det enskilda största hotet mot demokratins legitimitet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Moral, politik och samhälle

”…eftersom de flesta politiker enligt de bevis vi har tillgång till inte är intresserade av sanningen, utan av makt och av att hålla sig kvar vid den makten. För att kunna sitta kvar vid makten gäller det att hålla folk i okunnighet, så att de lever i okunnighet om sanningen, till och med sanningen om sina egna liv. Därför är vi omgivna av en väldig gobeläng av lögner, som vi livnär oss på.”

(Harold Pinter, Nobelföreläsning 6 december 2005)

 

Valet 2010 bokföringsteknik eller politik

De ovan sagda orden må vara hårda och oförsonliga. Men det finns en kärna av sanningen i Pinters raseri mot den politiska klassen och apparaten som har gjort politik till ett yrke och därmed isolerat det från folkets stora flertal. Det politiska samtalet har istället blivit en fråga om teknik och teknikalitet. Det var uppenbart i valet 2010 där de stora kvällstidningarna hade ena uppslaget efter det andra där man hade räknat ut vad olika familjetyper ”tjänade” på högeralliansens politik kontra de röd-grönas.

Politiken blev helt enkelt ett bokföringstekniskt spel inte frågan om vilket samhälle vi alla skall leva i.

Moral och politik

Begreppet moral berördes i ringa omfattning och har det med politik att göra? Har det ens med mänskliga villkor att göra eller är det enbart ett mossigt och motbjudande begrepp som inbjuder till illamående fördömande av den som använder detta i sin språkliga och filosofiska arsenal.

Om vi ska se hur begrepp moral tolkas exempelvis på Wikipedia så är uppfattningen där inte riktigt den ovan beskrivna. ”Med ett akademiskt språkbruk avser "moral" en persons eller kulturs etiska normer, vare sig dessa är goda eller onda; även "omoraliska" personer kan således anses ha en moral. En viss moraluppfattning är ofta kopplad till en viss världs- eller livsåskådning, till exempel socialism eller kristendom (jämför Jesu bergspredikan). Å andra sidan är moral i marxistiskt språkbruk även sådant som på ett mer omedelbart sätt avspeglar villkoren för det materiella samhällslivet; moralregler som "var och en är sig själv närmast", "ensam är stark" och så vidare.

Begreppet används ibland även som en synonym till "etik". Etiken behandlar frågor som hur de bästa moraliska konsekvenserna kan åstadkommas i specifika situationer (tillämpad etik), hur man avgör vad som har moraliskt värde (normativ etik), vilken moral människor faktiskt har (deskriptiv etik), vad som är moralens grundläggande natur, exempelvis om den kan rättfärdigas på objektiva grunder (metaetik) och hur förmågan att vara moralisk utvecklas och denna förmågas natur i allmänhet (moralpsykologi). Inom tillämpad etik är exempelvis frågan om att beröva människor deras liv kontroversiell mot bakgrund av dödsstraff, abort, dödshjälp och krig. Inom normativ etik kan en typisk fråga vara huruvida en lögn som uttalas i syfte att skydda en person från att skadas är rättfärdigad. Inom metaetik är en central fråga vilken mening begreppen "rätt" och "fel" har.”

Politik som moral och etik

När man läser Arbetarrörelsens efterkrigsprogram (1944) som sedan kom att lägga grunden för hela uppbygget av välfärdsstaten möts läsaren ofta av just moraliska och etiska förklaring till de förslag som programmets 27 punkter föreslår. Begreppet ”rättvisa” är den grund som bär upp hela förslaget. Det återkommer gång efter gång och ges som skäl till de olika politiska åtagande som skissas i programmet.

Låt oss ta ett exempel i raden som ryms på programmets 31 sidor och dess närmare 200 sidor av motiveringar. När den dåvarande finansministern Ernst Wigforss och hans medförfattare skall ange skäl till varför full sysselsättning skall vara en bärande del i efterkrigspolitiken skriver man ”den fulla sysselsättningen är i sig ett mål, därför att den ger möjligheten åt alla att känna sig nyttiga deltagare i arbetet på samhällets utveckling. ” Efter ett kortare resonemang kring produktionsökning i o m full sysselsättning konstaterar Wigforss et consortes att ”möjligheten att vid en rimlig och rättvis fördelning skapa högre levnadsstandard och ökad trygghet.” (Källa: Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, Stockholm 1945, sid 14)

Lite längre ner i inledningen till detta det andra och bärande kapitlet i programmet skriver författarna ”en sådan rimlig och rättvis fördelning av det gemensamma arbetets avkastning ingår som en ofrånkomlig del av efterkrigstidens strävan till omdaning av samhället.” Som den uppmärksamme läsaren noterar så är det inte logiska-politiska förklaring som anges utan skälen till den föreslagna politiken bygger på begreppet rättvisa vilket i grunden är en moralisk storhet.

Om vi hade följt den logisk-politiska tankevärldens principer så hade man istället menat att det skulle ge exempelvis större tillväxt, mindre inflation, lägre arbetslöshet, så eller så ränteläge eller liknade. Nu anger Wigforss och övriga som skrev fram Arbetarrörelsens efterkrigsprogram moraliska skäl även om de logisk-politiska blir en följd av det moral-politiska synsättet på samhället och samhällsutvecklingen.

Omoralisk politik - arbetslöshet?

Om vi använder samma synsätt på det svenska samhället idag så skulle exempelvis inte argumentationen för jämviktsarbetslösheten vara så stark. Alla vet, i vart fall om man besitter en viss politisk heder och ärlighet, kommer den nuvarande närmast konsensuspolitiken på arbetsmarknadsområdet betyda fortsatt skrämmande hög arbetslöshet. Ty en arbetslöshet på 7-8 procent är priset som vi betalar för den kraftiga reallöneutvecklingen, nedmonterade offentliga sektorn och låga räntor. Det är ju själva grunden för Milton Friedmans ekonomiska hokus-pokus att låta penningvärdet stabiliseras in absurdum med en förfärande hög arbetslöshet.

Men ur ett moral-politisk perspektiv är detta önskvärt? Är det acceptabelt ur ett samhälligt perspektiv att 10-20 procent av arbetskraften ställs utan arbete. Nyliberalernas svar är att det skall skapas en låglönearbetsmarknad som skall fånga upp delar av arbetskraften. Syftet är tvåfaldigt. För det första att skapa en servicearbetsmarknad som är till nytta för den mer välbeställda medelklassen. Exempel på detta är i Sverige RUT-avdraget, försämrade a-kassor som inte ens ger hälften av dess medlemmar inkomstgaranti och i de flesta länder utanför norden statligt bestämda minimilöner.

För det andra är att de som hamnar i låglöneträsket som i Storbritannien med £5,93 i minimilön får vara en lönepress på alla andra löntagares löner. Ställer löntagarna för höga krav riskerar de att hamna i låglöneträsket med allt vad det innebär.

Den fulla sysselsättning som moraliskt mål

Den legendariske Ernst Wigforss skrev ju ”den fulla sysselsättningen är i sig ett mål, därför att den ger möjligheten åt alla att känna sig nyttiga deltagare i arbetet på samhällets utveckling ” och här ligger det moraliska aspekten på politiken. Är det moralisk att tillåta en arbetslöshet på flera 100.000 personer samtidigt som det finns enorma behov att fylla i samhället? Ett exempel är infrastrukturen som har en eftersläpning på upp mot 30 miljarder (Källa: Byggvärlden 12 november 2010). Ouppfyllda behov som riskerar idag industrins transportbehov och på sikt kommer att leda till färre jobb och därmed högre arbetslöshet. Detta samtidigt som skatterna har sänks med bortemot 100.000 miljarder under förra mandatperioden.

Ett annat exempel är hur de ca 90.000 jobben som försvann inom offentlig sektor under 1990-talet och den utveckling som fortsatt sedan dess. Arbetslösheten är inte i första en fråga om ekonomiska realiteter utan om politik och politiska ställningstaganden. Arbetslösheten blir därför en moralisk fråga – är det moraliskt försvarbart att hålla flera 100.000 människor utanför arbetsmarknaden för att uppfylla en dogmatisk teori om incitament, låga räntor samtidigt som detta betalas av de som inte kan försvara sina intressen.

Fackföreningens moraliska ansvar

Under 1990-talet bedriv fackföreningarna en omfattande verksamhet för att hålla sina medlemmar som var drabbade av arbetslöshet igång. Bakom alla de olika arbetslöshetsprojekten fanns även en tanke att verksamheten skulle mobilisera till kamp mot arbetslösheten och de som hade ansvaret för den.

Under den nuvarande krisen har inga fackförbund bedrivet en sådan verksamhet i någon omfattning värd att notera. Orsaken har varit att det inte funnits medel till att hålla dem igång. Dvs. inga statliga eller offentliga medel utdelade över statskassan. Men frågan är om det inte har kostat mer i förtroende när de arbetslösa har lämnats åt sitt öde och a-kassans omfamning. Men det finns också en moralisk aspekt på sakernas tillstånd. Vem är fackföreningen till för? För den som har sitt hyfsat på det torra eller de medlemmar som har drabbats av den disfunktionella kapitalismen?

Det borde vara det sistnämnda men så har det inte varit under den nuvarande krisen. Här har vi också troligen ett av skälen varför 14 procent av LO-medlemmarna röstade på moderaterna och kanske än mer att 7 procent la sin röst i ren ilska och missnöje på Sverigedemokraterna. Besvikelsen och frustrationen bland de drabbade av den amoklöpande kapitalismen är tyvärr ett kraftfullt vapen och med den bristande fackliga skolningen av medlemmarna så är resultatet inte i sanning inte förvånande.

Förtroende och moral

Hur skall då socialdemokraterna kunna återvinna nytt förtroende, hur kunna kombinera en politik med en moralisk dignitet? För det första måste politiken bygga på det önskvärda ur ett bredare samhällsperspektiv – vad vill arbetarrörelsen åstadkomma, hur vill vi att samhället skall utvecklas. Men också att släppa den fotboja som apparatpolitiken innebär. För teori som innebär att exempelvis arbetslösa blir ett schackpjäser i en teoretisk modell likt den som nu är närmast konsensus kring. Det måste bli samhällssynen inte teorier som bestämmer politiken.

Likaså måste politikerna våga hålla stången mot de politiska tjänstemännens inflytande och den byråkrati som idag bestämmer politikens vägval. Politiken måste åter bli en fråga om vilja och visioner av samhällsutvecklingen.

Den välkände socialdemokratiske folkbildare Jan Lindhagen beskrev på början av 1980-talet den politiska och byråkratiska klassen som hade växt fram i o m välfärdsstaten som att de ”avväpnar alla folkliga rörelser, som i sin ungdom befolkades av ”kamrater”, ”vänner”, ”bröder och systrar”. (…)..välfärdsstatens framväxt, där alla krav är erkända och alla funktionärer välvilliga, har förvandlat de forna kamporganisationerna till påtryckargrupper. Ut går gemenskap och hänförelse, in tågar tålmodiga och detaljkunniga förhandlare och utredare.” (Källa. Jan Lindhagen Ett mått av prövning – Kring den socialdemokratiska särarten Zenit Häften 6, sid 66)

Det behövs helt enkelt ett arbetarrörelsens efterkrisprogram. Det skulle lyfta arbetarrörelsen till förnyat förtroende och skapa en framtidstro som saknas idag i den förvaltande politikens tyngande tillstånd.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Mer Shell för korruptionen

För ungefär 30 år sedan blev jag beordrad att köra ett lass med grus ut till en sommarstuga. Den som gav ordern var en verkmästare på bygget av det som blev universitetssjukhuset i Linköping. Mottagaren var en högre tjänsteman i Linköpings kommun.

Det har gått många år sedan, men händelsen har stannat i mitt minne. Som ung lastbilschaffis upplevde jag det hela som motbjudande, men kände mig tvingad att köra eftersom min egen arbetsgivare gav samma order. Gruslasset skrevs på bygget, men hamnade på en sommarstugetomt.

Det talas i tid och otid om korruptionen. Man har under årtionden från borgerligt håll blåsts upp ”affärer” som egentligen inte varit något av större dignitet. Varje tillkortakommande har blivit en sak för media och ojande politiker på högerkanten. Upprördheten har ibland inte funnit sina gränser utan det har tagit proportioner liknade nationella katastrofer.

Jag påstår inte att det inte funnits anledning i vissa fall att bli upprörd, men om det handlat om korruptionen är nog inte så sällan att ta till överord. Att det har hänt att enskilda individer har tagit sig friheter som bryter både mot regler och än mer mot den moral man har rätt att förvänta sig är helt uppenbart, men att kalla det korruption som högern vill ibland är inte korrekt som jag ser det. Girighet ja, dålig moral ja och brott mot regler och t.o.m. lagar ibland ja. Vi kan t.o.m. tala om svek mot de som gett förtroendet att få uppdrag som på det här sättet missbrukas.

Den socialdemokratiske debattören Jan Lindhagen pekade redan på ett problem med den offentliga sektorn som kan ses som grunden för att korruption kan växa fram när penningen och inte folkstyret blir bestämmande. Han skrev i skriften ”Ett mått av prövning – kring den socialdemokratiska särarten (Zenit häften nr 6, 1980)

”Under tilltagande knot och allsköns underhållande finansieras ”den gemensamma sektorn” av oss alla. Men människokärleken är snarare patriarkalisk än kamratlig. Få välfärdsinrättningar är medborgerliga i den meningen att de handhas gemensamt av dem de berör.”

Däremot har vi fått se hur korruption där mutor har blivit en del av vardagen eller i vart fall inte ovanligt har följt i spåren på avregleringar och privatiseringar. Som vi såg i mitt egna upplevda exempel så har det funnits sedan länge. Vi har fått se hur det under senare tid uppmärksammade mutaffären i Norrköping och inte minst i Göteborg. Inget att förvånas över egentligen för när man blandar myndighetsutövning och affären lämnas dörren öppen, för att inte säga vidöppen för, denna form av bestickelse och belöningar.

För när det står stora pengar på spel försöker naturligtvis affärsmannen, byggmästaren eller vem det är att säkra en lukrativ och lönsam order. Om det då fodrar att man ”belönar” en tjänsteman eller en politiker med några favörer är inte så osannolikt att så sker. Gruslasset, ett grått kuvert utan avsändare, en trevlig helgresa eller en uppiggande konferens i behaglig omgivning är inte något ovanligt.

(Foto Moderaterna)

I Göteborg gick det så långt att politiker föll likt ett dominospel för sin brist på handling när det hela uppdagades. I Norrköping har det föregått enligt uppgifter under många år inom byggbranschen. Och nu senaste ser man hur politiker som moderaternas nye partisekreterare Sofia Arkelsten har låtit sig ”bjudas” på resa, mat, dryck och hotell av oljebolaget Shell för att delta i en ”miljökonferens” för att sedan tala väl om Shell på sin blogg och i riksdagen.

När politiken och myndighetsutövningen kommersialiseras växer också penningens makt fram, dvs. korruption, bestickning och mutkolvar blir en vanlig företeelse. Det är en naturlig del i affärsvärlden att underlätta affärsmöjligheterna med en lunch eller middag, kanske en studieresa eller liknade. Gränsen för när mutan eller mutbrottet blir realitet är flytande men mer generös i den kommersiella världen än vad den får vara inom myndighetsvärlden.

Vi har rätt att förvänta oss att våra politiker är omutbara, att de har den integritet som krävs men vi kan aldrig vara säkra på det när kommersialismen, privatiseringar och avregleringar tar sitt säte i det som var styrt av folkstyret men nu är en kommersiell marknad.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson