Det svarta landet

Följande är första kapitlet ur min kommande bok om Lars-Jonathan Västby som återkommer i “DET SVARTA LANDET”. Boken kommer ut senhösten 2014. Boken är en fristående fortsättning på min förra roman “I SKUGGAN VILAR MÖRKRET”.

Tyvärr, den story jag skriver på är på väg att bli verklighet redan nu.

Hans huvud sprack med ett ljud som påminde om när ett ägg knäcks. Den svarte ynglingen var redan medvetslös efter alla de slag och sparkar han fått ta emot mot sin nu livlösa kropp. De fem unga männen med sina stålskodda skor och i sin unisona klädsel skrattade när den nu döde ynglingen från Ghana hade förvandlats till ett skal av vad som några minuter sedan varit en levnadsglad nittonårig pojke som hoppats på ett bättre liv än på bakgatorna i den stad han varit född en gång. Överfallet avslutades med att det som verkade vara ledaren för gruppen föste åt sidan sina medbrottslingar, tog sats och hoppade jämfota rakt ner på den redan döde så det ljud som påminde om ett äggskal som knäcks hördes fast väsentligt högre och mycket, mycket blodigare.

Deras hänsynslösa sparkar och slag hade bokstavligt slagit livet ur den nu döde på marken liggande ynglingen. Hans blod, blandat med hjärnsubstans och andra kroppsvätskor som rann i en rännil från det som varit hans huvud, men nu mest liknade ett knäckt ägg. De fem unga männen var likartat klädda i den slags uniforma klädsel som blivit allt vanligare på Stockholms gator och för den delen hela landet. De skränande och ropandes slagord, men var disciplinerade grupper av unga och för den delen något äldre män som patrullerade och som de påstod jagade bort ”packet” som mestadels var enligt deras uppfattning av invandrarbakgrund från gatorna. Att numera som invandrare i Sverige gå ensam på stadens gator var en fara då ett möte med dessa grupper av ”Väktarna” var förenat med fara för både liv och lem eller allra minst hälsa.

Accra, där Daudi Jabari föddes i slummen i en stad som hade minst 1,8 miljoner invånare och blivit föräldralös innan han blivit sju år. Som ett mirakel hade han klarat sig och till och med lyckats lära sig läsa och skriva. När Daudi, som betyder den älskade, bestämt sig för att göra något bättre med sitt liv satte han beslutsamt, som bara en ung människa kan, sitt mål i verket och därför i den hamnstad som västafrikanska Accra är lyckats mönstra på en spansk fraktare och som mässpojke tagit sig till Europa.

Daudi Jabari smet sedan från fartygen när det låg i hamn i Hamburg och på krångliga vägar tagit sig till landet av mjölk och honung han hört talas om där han nu denna vinterkväll sparkades ihjäl av ett gäng som sa att de ville hålla landets gator rena från det de kallade ”det svarta packet”.

Daudi hade varit en ung man som haft en järnvilja och lyckades ganska snabbt få ett jobb. I och för sig helt utanför alla lagar och regler då han jobbade svart och fick sin lön kontant varje dag av den krögare som anställde honom då Jabari var billig arbetskraft. Han fanns egentligen inte då han inte hade gått genom några passkontroller och det så kallade Schengenavtalet var inget som berört honom då han smet över gränsen insmugglad av en kroatisk lastbilschaufför som tyckte att han kunde lika gärna ta emot de $100 som han fick för att gömma den svarte ynglingen i det specialbyggda utrymmet i lastbilens ramverk.

Inte bekvämt, men ingen av de stressade tulltjänstemännen upptäckte Jabari när lastbilen med dundrande motor körde över bron mellan Köpenhamn och Malmö. Den nu till Sverige anlände illegale invandraren släpptes senare på en bensinmack utanför Helsingborg där han fortsatte sin resa med att hitta en ny lastbilschaufför, nu svensk, som lät den frusne och utsvultne ynglingen åka med till huvudstaden i det främmande landet.

Daudi Jabari hade när han anlände till Sveriges huvudstad rest 8000 km. En resa som med bil och utan stopp skulle tagit sextiotvå timmar, men för vår nu avdöde vän tagit tre månader, tjugotre dagar och sexton timmar. Han hade fått slita ont för att nå sin dröm, han hade oftast varit hungrig och han hade varit törstig många gånger. Han hade fått stryk och behandlats illa, men också mött några vänliga och medkännande människor under den långa resan.

Han reste från ett land med en medeltemperatur som vida överskred den som han mötte i det land dit han slutligen kom. Det som var skillnaden var att i Ghana understeg temperaturen sällan 20 grader varmt medan i det land han kom till sällan, med undantag för några korta veckor mitt i sommaren, sällan överskred 20 grader varmt. Men en annan skillnad var att han var främling i Sverige och att i landet av mjölk och honung blev ofrivilligt en måltavla för den politiska utveckling där högerextrema krafter efter landets kanske sista verkligt fria val 2014 hade fått en regering som formellt var en borgerlig regering, men som i verkligheten styrdes av det numera öppet fascistiska partiet.

De uppträdde numera som Det Fosterländska Partiet och i den sittande regeringen satt på deras villkor. DFP uppträde numera också, som man sa till medborgarnas skydd, med sina ”Väktare” som effektivt terroriserade alla misshagliga enligt deras normer. Det politiska våldet var ensidigt och dess brutalitet hade chockat det svenska folket i gemen, men skräcken att råka illa ut gjorde att få vågade varken protestera eller organisera något verkligt motstånd mot den snabbt bortdöende demokratin i landet som berömt sig för sin demokrati och välfärd.

Numera kunde endast svenska medborgare av etniskt klartlagt och bevisat ursprung erhålla fri sjukvård eller annan social service. De som drabbats av arbetslöshet hade att välja mellan att bli ivägskickade på offentliga arbeten i det inre av Norrland eller fly landet. Om du inte var svensk enligt de lagar som DFP fått igenom i den alltmer försvagade riksdagen så var du rättslös, dina barn fick inte gå i skolan, du kunde inte få sjukvård och bostad var ett svårt problem och därför hade det vuxit fram slumområden kring de flesta städer. Kåkstäder påminnande om de som, ironiskt nog, kunde ses i utkanten av Daudi Jabaris tidigare hemstad Accra.

De fem männen, klädda i sina grå byxor och grå skjortor torkade av sina skor på liket efter Daudi Jabari. De ställde sig i en ring och sjöng en, vad de kallade, fosterländsk sång, därefter marscherade de lugnt och ordnat ifrån den skändade kroppen som varit en människa bara för en kort stund sedan. De få vittnena gjorde bäst i att glömma det som hänt och som de bevittnat men en av dem, en lagerarbetaren, Martin Kvarnlund, hade i smyg filmar större delen av förloppet med sin telefon. Ingen hade noterat detta och Kvarnlund hade varit ytterst försiktig då han visste att hans handling var ett direkt hot mot honom själv.

Nu hörde det till saken att Kvarnlund var medlem av en liten vänsterorganisation som arbetade helt underjordiskt då inget annat numera var att rekommendera i det allt kyligare politiska klimatet. Han visste inte vad han skulle göra med filmen, men på något sätt ville han dokumentera det som skedde i hans land.

Daudi Jabari låg i en stor pöl av blod, hjärnsubstans och andra kroppsvätskor. Han låg helt stilla då han numera var en av många icke-önskvärda element i det land han hoppats på skulle ge honom ett bättre liv. Istället hade han mött utnyttjande, förtryck och slutligen döden på en kall vinterkväll i världens vackraste huvudstad – Stockholm.

Text: Ingemar E. L. Göransson ©

ILO: Lavallagstiftningen bryter mot FN:s fackliga rättigheter

 

En rejäl örfil skulle man kunna säga! FN:s organ för arbetsmarknad ILO har underkänt regeringens lagstiftning som togs av riksdagen och den borgerliga regeringen efter EU-domstolens Lavaldom.

ILO säger i sitt uttalande att den strider mot internationella konventioner som Sverige har antagit vad det gäller facklig föreningsrätt och inte bara det utan också mot fackets förhandlingsrätt.

Det är speciellt de begränsningar som lagstiftningen har gjort vad det gäller fackets rätt att ta till stridsåtgärder för att tvinga fram kollektivavtal hos gästande utländska företag som är kritiserade. Dessa begränsningar i regeringens lagstiftning strider direkt mot ILO:s konvention 87.

Men det räcker inte med detta, ILO uppmanar regeringen att ändra lagstiftningen så den stämmer med ILO:s konventioner samt kompensera Byggnads och Elektrikerna med de tre miljoner som de tvingades att betala till det lettiska företaget Laval. Alltså ett i högsta grad ohemult och felaktigt skadestånd enligt ILO.

Det är ingen rolig läsning som FN-organet har serverat regeringen att ta ställning till. I praktiken har regeringen hamnat i samma antifackliga division som länder som Nordkorea, Burma och andra diktaturer i lite varstans på vår jord där fackliga strävanden förföljs. Detta även om inget fysiskt våld förekommit så har regeringens lagstiftning gjort våld på de grundläggande fackliga rättigheterna som löntagarna har enligt FN.

För fackföreningsrörelsen är det en viktig seger rent politiskt. Den visar på att man hade rätt från början ute i Vaxholm och den visar att kamp mot de antifackliga politiska strömningar som regeringen representerar och EU-domstolen är värda att föra.

Hittills har Laval och andra antifackliga domar i EU och för den delen även här hemma var mest frågan om juridik, men i grunden är det politik det handlar om. Det handlar också om den grundläggande samhällsmotsättningen mellan klassintressen; mellan arbete och kapital och därför måste facken nu när de vunnit denna juridiska seger agera politiskt. Om fackets seger i sak skall bli verklighet och regeringen, och i ett längre perspektiv EU-domstolen, tvinga till att ändra lagstiftningen på det sätt som ILO pekar ut och som är ett fackligt intresse måste fackföreningsrörelsen agera politiskt.

Sker inte detta är seger i ILO bara en tom Potemkinkuliss. Det är dags för politiskt agerande, mobilisering av medlemmarna, upplysning och folkbildning, demonstrationer för de fackliga rättigheterna, krav på socialdemokraterna och oppositionen i övrigt att vid ett regeringsskifte undanröjer skamfläcken som ILO pekat på osv. Förhandlingarnas tid är över för vart fall stunden utan nu gäller de blanka vapens strid.

Utan ett klart och entydigt politiskt agerande så blir ILO:s uttalande bara ett papper bland andra, men med ett slikt agerande ett starkt vapen mot kapitalets och nyliberalernas maktambitioner. Men bara då.

Text: Ingemar E. L. Göransson

“Vi drunknar i spekulanternas skulder”

Idag folkomröstar irländarna om EU:s stabiliseringspakt. Nedanstående är en stark förkortad intervju med en av paktens starkaste kritiker: fackförbundet Mandates generalsekreterare John Douglas. Intervjun gjordes i mars i Dublin som en del i arbetet med min bok “De ohörda – röster från nyliberalismens verklighet.”

Det var mars månad 2012 och jag kom till Dublin den sedvanliga vägen med flyg från London. Det är några år sedan jag var på den gröna ön men redan vid ankomsten märks en skillnad mot tidigare besök. Landet verkar deprimerat. Det är en känsla som smyger sig på, ganska oförklarlig men ändå en känsla av att Dublin inte är som staden var tidigare.

Samma känsla infinner sig eller dröjer kvar när jag checkar in på North Star Hotel som ligger ungefär 10 minuter från centrum, det vill säga den breda boulevarden O´Connell som sträcker sig upp från floden Liffey och upp till Cavendish Row där ett av Irlands största fackförbund har sitt förbundskontor – Mandate (motsvarar Handels i Sverige).

Det irländska “undret”

Jag skall träffa deras generalsekreterare John Douglas för en intervju. Jag sitter på hans kontor för att i varje fall få ett fackligt perspektiv på den kris som Irland lider under.

- För att förstå det som sker på Irland, börjar Douglas, måste man förstå att vi har gått från närmast full sysselsättning till 15 procent massarbetslöshet på tre år. Det har varit en enormt dramatisk förändring på en mycket kort tid. Vi har 450.000 människor utan jobb idag. 70.000 unga lämnade Irland förra året för att försöka hitta en framtid någon annanstans. Han berättar att utvandringen som sker i huvudsak till USA, Nya Zeeland, Australien och Kanada.

- De som immigrerar är de som har utbildning och möjlighet vilket gör saken sämre. Långtids-arbetslösheten (längre än 12 månader på Irland) är uppe i 200.000 och det ger närmast exoduistiska proportioner på det som sker.

Vi talar om ett TV-inslag sändes dagen före om en jobbmässa i Cork till vilken det kom tusentals arbetslösa. I nyhetsinslaget var det en byggnadsarbetare grät öppet och berättade att han numera bodde i sin bil och familjen hade splittrats på grund av massarbetslösheten.

- Byggnadsindustrin har kollapsat, säger Douglas. För tre år sedan var det närmare 300.000 mot idag under 100.000 som har sin utkomst från byggandet. Han berättar att de som drabbats hårdast av kollapsen är alla de lärlingar som var i byggsektorn och som har väldigt lite formell utbildning eftersom byggnadsarbetare av alla slag får sin utbildning som lärlingar.

- De lämnar nu Irland i stor omfattning då de inte kan få ett jobb här längre, berättar han.

- Det har varit stora sociala förändringar här på Irland, menar Douglas. Vi var modellekonomin och regeringen framhöll Irland, EU gjorde det också. Det var dagliga besök från alla upptänkliga håll för att studera det irländska undret. Verkligheten var att kejsaren hade inga nya kläder utan han var naken. Ingen sa stopp och vi levde på billiga lån och krediter från bankerna.

Han fortsätter sin berättelse om den verklighet som blev Irlands olycka.

Nyliberalismen ledde till kollapsen

- Vi var uppfödda på en nyliberala filosofi att regleringar var dåligt, att statlig inblandning var dåligt, att individen var motorn bakom allting. Alla skulle vara sin egen ”self-made” framgång.

Irland är de ”good boys” framhåller IMF, den europeiska banken och EU-kommissionen. Så duktiga att det håller på att gå åt helvete om man ska ta det John Douglas på orden.

- Vi kan inte vara de duktiga för det kör landet i botten på ett sätt som är helt i nivå om inte djupare än Greklands kris.

Han beskriver Irland som en sjuk man och jag tänker på hur Anders Borg hemma berömt Irland som landet på väg tillbaka, en helt annan bild än den jag får när vi sitter vid Mandates stora konferensbord.

- Medicinen tar död på patienten för deras medicin gör patienten sjukare och sjukare, säger han där vi sitter på hans kontor inte långt från det legendariska huvudpostkontoret som var epicentrum för Påskupproret 1916 då kulmen på irländarnas kamp för självständighet utmynnade i öppet uppror.

Då var det regelrätta strider på gatorna bara några minuter från där vi sitter, samma gata som i dag heter O´Connell efter den legendariske upprorsledaren.

- Den inhemska ekonomin har tappat 20 procent, berättar han. Det innebär att folk har mindre pengar att handla för och det blir färre som har jobb. Vi har de flesta av våra medlemmar i detaljhandeln och när affärerna stänger eller drar ner på arbetstiderna så innebär det fler arbetslösa. Många har tvingats gå från 30 timmar i veckan till 20 timmar i veckan. Heltidsjobb har blivit deltidsjobb och deltidsjobben har färre timmar.

- Men idag är det en annan strid som pågår där Irland har förlorat sin självständighet, menar John Douglas. Makten är idag i händerna på spekulanterna och bankdirektörerna i Europa och främst i Tyskland och Frankrike men även hos nordiska banker säger han.

- Det är de som bestämmer säger han. Vi ska skära ner, vi ska skrota arbetarnas rättigheter och sänka t.o.m. de redan usla minimilönerna. Detta drabbar inte minst Mandates medlemmar som består till stor del av kvinnor inom handeln.

Under Irlands dagar som nyliberalt paradis, hur hanterade Mandate som fackförening situationen när det var möjligt att gå från jobb till jobb, dåligt betalda servicejobb men i alla fall?

- Det var nästan omöjligt, menar Douglas, att kritisera något som såg ut att fungera. För fyra-fem år sedan förlöjligades de som kritiserade eller varnade av varje radiostation och dagstidning och om vi yttrade att det var någon grundläggande fel med det som pågick. Det gick inte att säga att kejsaren inte hade några nya kläder – du riskerade att bli inlåst på närmaste dårhus!

- Låt mig visa på ett exempel: Bertie Ahern, den konservative premiärministern var inbjuden till en stor facklig konferens och fick frågor om hur den irländska ekonomin såg ut. Ahern fick oroliga frågor om den växande bostadsbubblan, om hur det skulle bli när den eventuellt sprack.

- Inför över 1000 fackföreningsaktivister säger Ahern att han är trött på allt gnäll och uppmanade dem att begå självmord! Men, säger Douglas, han fick applåder av fackföreningsaktivisterna. De få kritiker som fanns blev allt mer isolerade.

- Nu när bubblan har brustit och vi fick ingen mjuklandning, konstaterar han, vi verkligen kraschlandade. Vad vi har nu är en situation där ekonomerna, bankirerna, högerpolitikerna och ideologerna har pissat ner sig! De som var påhejarna då, hejarklacksledarna säger nu att så sa vi aldrig. Vi måste vara försiktiga är deras budskap nu och de försöker återigen att igen ta över dagordningen och på nytt uppfinna samma hjul som orsakade krisen!

John Douglas börjar förklara hur ett samarbete, ett samhällskontrakt om man så vill styrde Irland under mer än 20 år.

- Vi hade en social dialog. Vi hade ett socialt partnerskap som vi kan kalla det. Det var bönderna, industrialisterna, arbetarna, regeringen och en del fristående grupper. Vi träffades tre gånger per år och formellt beslutade om löneökningar, skattenivåer, investeringspolitik, utbildningspolitik och annat. Den här grupperingen möttes i regeringsbyggnaden och vi var alla stolta över att vi hade inga strejker och allt var harmoni. Alla drog åt samma håll, i samma riktning – det var det irländska undret, det var den irländska framgångssagan.

Fanns det då inga kritiker undrar jag?

- Det verkliga problemet var att fackföreningsrörelsen blev en del av systemet, vi blev en del av problemet, säger Douglas självkritiskt. Vi var en del av systemet i 22 år!!

- Vi vann ingen på den sociala dialogen, för det var regeringen som gav dem högre löner och lägre skatter exempelvis, inte facket för vi syntes inte eftersom vi var mitt inne i systemet. När kollapsen kom 2008 så var vi en del av problemet, vi var ju mitt i alltihop.

- Vi hade då inte våra medlemmar med oss för vi hade övergivet dem för 22 år sedan, är Douglas slutsats. Vi hade inte talat med dem, vi hade inte engagerat dem, vi hade ingen organisation, vi hade inga aktivister, vi hade ingen bas. Vi hade inga förtroendevalda, vi förhandlade inte med de lokala arbetsgivarna, vi hade inga medlemsomröstningar – vi hade ingen aktiv fackförening för vi hade tagit död på den under 22 år av social dialog.

Han fortsätter att beskriva den irländska fackföreningsrörelsens misstag och det är ingen brist på varken insikt eller självkritisk analys i det John Douglas berättar.

- När kollapsen kom 2008 vi vände oss om för att se var de fackliga aktivisterna var för att bekämpa krisen så fanns dom inte där, säger Douglas och slår ut med armarna, de var inte där!

- Det är en lång, lång väg att kom tillbaka där facket skall vara. Vi måste ha fler kampanjer kring sociala frågor, kampanjer kring arbetarnas rättigheter, agitation, utbildning, fackligt organisationsarbete och så vidare. Om det är för sent vet jag inte. Jag vet inte idag om vi under 22 år av social dialog orsakade den irländska fackföreningsrörelsen oreparabla skador. Ärligt talat jag vet inte!

Han fortsätter att beskriva de uppgifter facket har att möta.

En lång väg tillbaka

- Vi måste konsolidera våra styrkor, samordna organisationsarbete, medlemsrekrytering, utbildning, politiska kampanjer till exempel. Om vi inte gör det här kommer vi inte att finnas om ett årtionde, menar Douglas.

- De unga ser att det finns ingen framtid här, säger Douglas uppgivet, och de flyttar härifrån. Vi har som fackförening gång på gång påpekat att det här landet drunknar i ett hav av skulder. Det är inte arbetarnas skulder utan det är bankernas skulder. Det är affärsbankernas, tomtjobbarnas och spekulanternas skulder. Regeringen socialiserade alla dessa skulder och lagt skulderna på skattebetalarna att betala. Regeringen har nationaliserat de rikas skuldberg och låter skattebetalarna betala deras spekulationer. The Anglo-Irish Bank tar han som exempel har en skuld på € 40 miljarder som regeringen tagit över.

- EU ger inte anstånd med betalningarna så i slutet av månaden (mars 2012, min anm.) kommer regeringen att skriva ut en check på € 3,2 miljarder till aktieägarna i en numera en död bank till franska, italienska, tyska, svenska och danska aktieägare.

- EU ger oss nödlån med en hand och tar tillbaka den och ger pengarna till de tyska, franska, italienska och skandinaviska bankerna. Det är ungefär som om du skulle hålla på att drunkna i en swimmingpool och istället för att hjälpa dig sätter jag foten på ditt huvud och trycker ner dig.

- Vi drunknar i skulder!

- Får vi inte lättnad från denna massiva skuldbörda, menar han, kommer landet att hamna i en mycket djup, djup recession för det kommande decenniet eller ännu längre. Problemet är att de avtal vi skrivet på och den stabiliseringspakt som EU föreslår institutionaliserar nedskärningarna och besparingspolitiken, långtidsarbetslöshet och den irländska regeringen kommer inte att ha rätt att besluta om några som helst investeringar! Vi kommer inte ha rätt att investera i nya skolor, sjukhus eller infrastrukturen.

Innebär det inte att Irland förlorar sin nationella suveränitet?

- Vi har förlorat den till Deutsche Bundesbank, utbrister Douglas. Faktum är att Deutsche Bundesbank ser vår ”bokföring” innan vi själva gör det! Det har skett redan minst två gånger det senaste året! Den kontrolleras först av tyska finanskommittéer innan våra folkvalda får se dem! Vi har redan förlorat vår suveränitet och tas stabiliseringspakten är det här landet i en djup recession för en mycket lång tid framöver, fastslår John Douglas uppgivet.

- Vad de kommer att göra nu är att skära ner det som är kvar av välfärden, skära ner de offentliganställdas löner, skära ner på sjukvård och skolor. De nedskärningar som hittills gjorts är en barnlek mot vad som väntar, menar han.

Hur ser du på den kritik som har börjat växa fram att Tyskland försöker få makt över Europa, inte militärt denna gång men ekonomiskt?

- Det är en kritik som har börjat växa fram även här, säger Douglas. Det har börjat växa fram anti-tyska stämningar även på Irland. Men det har också börjat växa fram en irritation över de skandinaviska ländernas agerande och vad som vi uppfattar som en arrogans. ”Vi har skött oss bättre än ni, titta på oss så duktiga vi har varit så nu får ni ta er medicin.”

Har irländarna gett upp?

- Det finns en allmän känsla av uppgivenhet om framtiden, säger John. Varken regeringen, EU eller trojkan har gett oss någon som helst vision om framtiden. De uppmanar oss bara att ta den beska medicinen, men ingen säger att Irland kommer att vara en bättre plats att bo och leva på om fem år.

- Den politik och medicin som vi tvingas på kommer om fem år göra Irland att vara i precis samma situation nu om inte en ännu sämre. Irländarna framförallt de med utbildning och kunskap har insett att Irland har ingen framtid.

Om du är pessimistisk sett ur det korta perspektivet hur ser du på Irlands utveckling i ett längre perspektiv?

- Jag är bara optimistisk om framtiden om visionen bygger på något annat än det vi hade i det tidigare. Om syftet med medicinen och politiken är att återuppbygga det vi hade förut så får vi ett mycket ojämlikt samhälle. Ska vi tillbaka till bankernas, tomtjobbarnas och spekulanternas Irland är jag mycket pessimistisk.

- Om fackföreningar, om vänsterpartierna, enhetsgrupper kan påverka återuppbyggnaden då kan det bli ett bättre Irland än vad det var innan. Då är jag optimistisk, men inte om det är att gå tillbaka till det som orsakade kollapsen 2008.

- Vi har från fackligt håll från dag ett sagt att vi inte kan återupprepa misstagen från tidigare. Människor kan vara beredda att ta plågsam medicin om det vet att det hjälper och att man blir frisk men den här medicinen blir inte Irland frisk av, tvärtom det tar död på oss. Vi räddar tyska, franska och andra banker varje månad med miljardcheckar – varje månad!

- Fackföreningarna måste skapa allianser med vänsterpartierna och bli mer politiska, menar John Douglas. Vi måste nå ut till arbetarna med eller utan jobb, vi måste nå de unga, vi måste nå medborgarna. Vi har en, säger en, chans att bygga upp en irländsk ekonomi som behandlar alla medborgare likvärdigt och som inte bygger på girighet och enskildas uppbygge av enorma förmögenheter.

Vi avslutar intervjun med att jag berättar lite om situationen i Sverige och jag får några tidningar och Mandates förbundsmärke som bara delas ut till medlemmar normalt. Det känns som en hedersbetygelse på något sätt.

Krisen som syns

Jag går ut i det kontrasterande solskenet, en bjärt kontrast till det jag fått höra under en och en halv timmas intervju. Jag är hungrig och letar mig fram till en liten restaurang. Den är lika tom som alla andra näringsställen mitt i Dublin, mitt i krisen, mitt i recessionen.

När jag sedan tar en längre promenad på Dublins gator slås jag av två saker. En stor del av att affärslokalerna är stängda på grund av konkurs och andra har rea hela tiden. Det har dykt upp s.k. €2-affärer där inget kostar mer än €2.

Trots detta är priserna väsentligt högre än vad de var för tre år då jag var här sist. Jag hör John Douglas ord ringa i öronen ”Vi behöver stimulansprogram som får fart på konsumtionen. Vi behöver investera i utbildning och ge landet hopp igen för det har irländarna förlorat”.

När man går ut på O´Connoll och vandrar ner mot Temple Bar-området ser man att det är ett land som är på deken. Det syns på detaljerna, i småsaker, kläderna, skräpet på gatorna osv. Det påminner starkt om London i början på 1980-talet. Och, inte minst det syns i ögon på irländarna, det hörs i tystnaden på barerna och restaurangerna, i affärerna – kort sagt det syns, det hörs och det gör ont att se hur ett land med så stora möjligheter har fått köras i botten av girigheten och marknadsfundamentalisternas absoluta sanningar.

Jag ser i Dublin hur det står halvfärdiga byggen lite överallt men som Douglas säger – det finns inga pengar. Byggen som tillsammans med alla tomma, igenbommade affärslokaler är den ultimata symbolen för den nyliberala katastrofen när den får slå till med full kraft i ett land där alla, t.o.m. facken trodde på myten om den fria marknaden utan regler och kontroll.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Artikeln är en kraftigt förkortad version av en längre intervju med John Douglas hämtad från boken “De ohörda – röster från nyliberalismens verklighet” som utkommer inom kort på Ord & Kulturs Förlag.

Boken innehåller drygt 20 intervjuer gjorda i Sverige och London samt Irland. Den intresserade är välkommen att beställa sitt ex. Pris 200 kr inkl porto.

Vinter i London III

I de brittiska tidningarna har det idag publicerats innehållet i det förslag som Sarkozy och Merkell förhandlade fram i början av veckan för att rädda Euron från kollaps.

Innehållet lär sätta morgonkaffet i halsen hos både en och annan europeisk politiker. De förslag som läggs och som man nu ska försöka enligt flera tidningar i London genom tack vare en undantagsparagraf i Lissabonfördraget är uppseende veckande på många sätt då de kommer att ta ifrån Euro-länderna mycket av deras självständighet. Allt för att slippa en omröstning om innehållet.

Men förslagen kommer också att påverka länder som Sverige indirekt på ett sätt som knappast kommer att glädja andra än federalister som vill se ett Europas nyliberala förenta stater.

Förslaget innebär direkt kontroll över respektive lands nationella budgetpolitik. Europakommissionen skall få rätt att ålägga respektive land specifika besparingar om man misslyckas att nå treprocentsmålet på underskottet. Det skall bli möjligt att införa politiska sanktioner mot länder som inte följer reglerna exempelvis frånta fallerande regeringar deras rösträtt. Slutligen skall ländernas pensionssystem, arbetsmarknadslagstiftning och finansiella regelverk ”harmoniseras” enligt det tysk-franska förslaget.

Den brittiske premiärministern Cameron trängd från alla håll hotar att torpedera förslaget och det är svårt att se hur länderna i södra Europa skall acceptera att överlämna sin nationella suveränitet till Tyskland och Frankrike med detta förslag. Eurokrisen lär knappast lösas på fredag, det är ett som är säkert.

Slutligen…

Att nyliberalismen och sämre tider har gjort människor mer rädda och inte minst mer egoistiska är uppenbart i varje fall om man skall tro en opinionsundersökning som The Times publicerar idag. 63 procent tror att barnfattigdomen beror på att föräldrarna inte vill jobba, 54 procent tycker att arbetslösa har för mycket stöd men som ett ljus i mörkret säger dock 74 procent att inkomstskillnaderna i Storbritannien är för stora.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson, för sista gången från London för den här gången.

Vinter i London

Måndag London den 5 december

Oxford Street

Uppenbarligen är julen på väg även här i London. Inte för att det är speciellt kallt, ungefär som hemma fast några grader behagligare. Det regnar ena minuten och solen skiner straxt efteråt.

Premiärminister David Cameron (Tory) är uppenbart på jultomtehumör och erbjuder de stora läkemedelsföretagen att ta del av NHS, dvs den offentliga hälsovården, alla journaler ”för forskning”. Inte bara det utan Tory-mannen Cameron vill också ge läkemedelsbolagen möjlighet att testa nya inte-ännu-godkända mediciner på svårt sjuka för det kan ju hjälpa som han uttryckte sig i en morgontidning idag.

Alltså inte nog med att din journal skall bli en tillgång för läkemedelsindustrin och är du svårt sjuk ska du kunna bli försökskanin. Vad vi ska säga om Camerons moral talar vi tyst om.

Eurokrisen tar upp mycket plats av naturliga skäl i den offentlida debatten. När Zarkozy och Merkel slåss om vem som är Eurolands ledare så sitter britterna i foajen och väntar på att ta över som Europas ledare. Britterna är ju inte med i Euron men det brittiska pundet är absolut inte vad det har varit. Priser har ökat men framförallt det som regeringen kan påverka har ökat mest. Man är i alla fall lite av ett gammaldags valutasvin med sin svenska krona här.

Exempel förut kunde du köpa 4 eller 7 dagars kort på kollektivtrafiken. Jättebra och praktiskt när man besöker London då och då. Numera måste man betala per resa. En enkelbiljett kostar i London minst £4 om du inte använder ett s.k. Oystercard och då blir priset fortfarande väsentligt högre men fortfarande obekvämt. Londonborna är inte direkt överlyckliga över att deras förhållandevis billiga kollektivtrafik har blivit väsentligt dyrare sedan Cameron tog över.

Protesterna mot regeringens politik och framförallt förändringarna och försämringarna av pensionssystemet för offentliganställda gör att brittiska Kommunal, Unison, utlöser en strejk på onsdag. Egen avgiften i pensionssystemet skall höjas med 50 procent och pensionsålder höjas till 68 år. Det är nog inte att gissa att det blir en massiv aktion.

Visst vintern har kommit till brittiska öarna. Det snöar i Skottland men kaos som följd. Inte för att såg så mycket ut och det var barmark på vägarna vad jag kunde se på TV:n Men den politiska vintern känns väsentligt kallare.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Från kris till kris till undergång….

Vi lever i en spännande tid. Vi lever kanske i den mest mest spännande av tider sedan romarrikets undergång. Detta må låta märkligt, t.o.m. morbitt om man ser vad som följde av kaos och krig efter Pax Romanas ca 200 år av fred var slut.

Frågan är om vi ser en likartad om än inte parallell utveckling i vårt eget historiska skede. Vi kan inte själva avgöra det men det finns anledning att fungera kring detta. När vi talar om historiska skeden sker de oftast omärkligt men byggs upp i ett dialektiskt förhållande av motsättningar som sedan ”löses” med mer eller mindre våldsamma medel. Det här visade filosofer som Hegel och Marx på vid upprepade tillfällen och det är väl få som motsätter deras historiska tolkning 2011.

Europa har varit i krig oavbrutet sedan 1000-talet och fredliga epoker är kortare och färre än de fredliga. De arma plågade europeiska folken har fått leva i en slaktbod av sällan sedd historisk omfattning.

I grunden har det hamnat om konflikten mellan olika ekonomiska system i de existerande samhällena. Efter Pax Romana bröt antiken, eller rättare slavsamhället samman och feodalismen, som vi kallar medeltiden, plöjde ner Europa i dubbel bemärkelse med sina uppfinningar och innovationer som förändrade omständigheterna fullständigt och genombrytande hela den mänskliga tillvaron.

Vi såg hur industrialismens första steg krossade den franska nobilitetens samhälle, dvs det feodala ekonomiska systemet, och embryot till den industriella revolutionen bröt igenom. Det är enormt komplicerade orsakssamband, skeenden och motsättningar som förändrar förutsättningarna så att politiken kommer i takt med den ekonomiska utvecklingen.

Att den ekonomiska utvecklingen som den ser ut idag inte ligger i linje med den politiska är ett faktum som få motsäger. Den nyliberala hegemonin gör ont värre genom att den söker lasta över den ekonomiska sammanbrottet på de som arbetar medan exempelvis bankerna som lånat ut enorma summor till grekiska spekulanter nu riskerar att förlora allt. Det grekiska dramat (och dess upprepning nu i Italien, Spanien, Portugal och på Irland) påminner i mångt och mycket i sin dramatik om ett känt tändsticksimperium som gick från solid varukapitalism till finansspekulativ dito.

Vi vet resultat Krueger såg ingen utväg ur spekulationscirkusen utan tog sitt liv och imperiet föll samman precis som en gång det mångfaldigt större romerska hade gjort.

Det är inte frågan om när Grekland tvingas att lämna Euron utan snarare vilka följder det får. Risken för en malström av okontrollerade händelser likt de som utlöste 1:a världskriget är omöjliga. Annars starka länders banksystem hotas av kollaps och för att undvika detta måste staterna själva stötta med miljarder som man idag inte längre har. Själva finanskapitalismen och dess avskiljande från varuproduktionen är ett tecken på att det kapitalistiska ekonomiska systemet inte fungerar längre.

Däremot finns för handen en omfattande arbetslöshet där den nyliberala teorin om låglönearbetsmarknadens välsignelse kommer att inte längre ha utrymme då de välavlönade måste ta den ekonomiska smällen för att rädda banksystemet, dvs. för kreditsystemet utan vilket den kapitalistiska systemet inte kan existera.

Vad vi ser kan vara det som Marx beskrev som de inneboende motsättningarna i den mogna kapitalismen som kommer att leda till att den faller samman under trycket av sina egna inre motsättningar.

Situationen innebär att det inte längre möjligt mer än tillfälligt söka höja konsumtionen då produktiviteten ökar så dramatiskt och med framväxten av IT först och nu den kommande nanotekniken kommer att innebära att alltfler blir utslagna från industriarbetet och att allt färre producerar allt mer. Kort sagt det producerade mervärdet fördelas allt ojämnare vilket leder till ökade klyftor och att allt färre har möjlighet att köpa de alltfler produkterna vilket i sig leder till allt oftare och allt djupare kommande ekonomiska kriser.

Lever vi i en tid då kapitalismen som vi känner den håller på att gå under och ersättas av ett annat ekonomiskt system tack vare att IT och nanoteknik och det som står bakom där av innovationer och uppfinningar.

Karl Marx har bespottats och förlöjligats av de borgerliga ekonomerna och politikerna men hittills har grunden i hans tankar och analys stämt även om han naturligtvis inte kunde förutsätta allt som skett de senaste 200 åren.

Men att de återkommande kriserna och det faktum att Europa inte bara befinner sig i en ekonomisk kris av ett allvarsamt slag utan också en politisk kris. Vad som saknas är en stark arbetarrörelse men den har försvagats på allvarligaste sätt genom new labour erans dikeskörning. Det kommer att göra transformationen från en icke längre fungerande och allt oftare och svårare krisande kapitalism till nästa utvecklingsfas i den mänskliga historien riskerar att bli svårare än nödvändigt.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Det oroliga Europa

Kravaller och närmast gatustrider i Grekland, strejker i protest mot krispolitiken i Spanien, Grekland och på Irland. Storstrejk från de offentliganställda i Storbritannien. Över hela Europa vaknar en jätte mot den förda högerpolitiken med nedskärningar och angrepp på vanliga människors liv.

Högerpolitiken i Europa och den katastrof som den fritt löpande finanssektorn och dess spekulationsekonomi har försatt Europas medborgare i. Först var det de baltiska staterna som plundrades efter Sovjetimperiets sammanbrott när de svenska bankerna lånade ut pengar i en karusell och en malström av ekonomisk spekulation ledde till ett ekonomiskt sammanbrott.

Idag står skyskraporna i Tallin som ett monument över den finanskapitalism som saknar moral och förnuft. Island plundrades av brittiska banker och hamnade på obestånd precis som på Irland där den tidigare s.k. tigerekonomin på några månader föll samman som ett korthus när lånekarusellen kom i dagen och föll samman som en sufflé när kocken råkade slog i dörr för hårt.

Grekland med sin kombination av korruption och den finansiella elitens ekonomiska excesser har lett till upprepade besparingspaket som skall rädda banksystemet som genom bland euron är så inflätat i varandra att varje störning kan leda till en europeisk Lehmannkatastrof med påföljande recession.

När det grekiska sammanbrottet kommer så faller en stor del av det europeiska banksystemet med i samma kollaps. Följderna blir oöverstigliga i värsta fall där inte bara euron kapsejsar utan även EU på sikt hotas som politiskt projekt. Med detta också kraftigt ökade politiska spänningar inom Europa.

P O Edin menade när jag intervjuade för snart ett år sedan att Europa skulle få se ”revolutionsungar” som en följd av den oreglerade nyliberala ekonomin. Det finns menade Edin uppenbar risk att Europa kastats in i en situation som liknar den som var för ett sekel sedan. En skrämmande bild och profetia. Tyvärr har  Edin hittills fått rätt.

Europa är i dag på väg in i en i sin allvarligaste politiska kris sedan det andra världskriget där folkligt missnöje och medborgerliga protester står i harnesk mot nyliberalernas lekstuga med Europas ekonomi, medborgare och framtid.

I dag pågår den största strejken i Storbritannien sedan generalstrejken 1926. Grekerna protester och de folkliga protesterna liknar alltmer gatustrider på Atens gator. Spanjorerna och portugiserna visar sitt missnöje i stora strejker. Europa står inför sin svåraste stund sedan många årtionden där medborgarnas och löntagarnas intressen står i direkt konflikt med den nyliberala världsuppfattningen.

Hur detta kommer att sluta – ingen vet idag men att de politiska följderna kommer att bli stora är ingen tvekan om. Enbart framtiden vet, ingen annan.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ett tecken i tiden

Den 17 juni hade LO-tidningen en ledare som måste betraktas som på vissa sätt uppseendeväckande. Den alltid kloke Martin Klempe skrev ett varningens ord mot de privatiseringar och avregleringarna som planeras i regeringskansliet. Han varnade också för konsekvenserna av avregleringspolitiken och dess påverkan på vår gemensamma framtid.

Klempe har givetvis helt rätt men jag skulle vilja se att hela arbetarrörelsens drog hela slutsatsen av Klempes helt korrekta varningsord. Det handlar inte om enbart avreglering av kollektivtrafiken utan av hela samhället till förmån för en marknadsliberal värld där mänskliga behov har en prislapp. Det är inte bara kollektivtrafiken utan även sjukvården och public service utan snart alla aspekter av mänskligt liv som skall privatiseras och konkurrensutsättas i denna nya sköna marknadsliberala värld.

Grunden för den här utvecklingen ligger i den ideologiska och därmed politiska revolt mot tanken om ett solidariskt och gemensamt samhälle där behoven som medborgarna har möts i gemensamt lösande och där lönsamhet kommer i andra hand. Ett samhälle där var en efter förmåga och åt var och en efter behov. Denna visa devis ersätts därmed istället med nyliberalismens ikon Margaret Thatchers ord ”det finns inget samhälle det finns bara familjer och individer.”

Behoven är inte alltid lönsamma

Kollektivtrafiken och än mer infrastrukturen är bra exempel på att de marknadsliberala teorierna inte fungerar. Behoven är inte alltid lönsamma eftersom medborgarna har satt sig att bo i avkrokar sett ut storstadsperspektivet. Att bygga vägar, anlägga järnvägar är synnerligen dyrt och svårt att få lönsamt. Om lönsamhetsprincipen hade fått råda hade aldrig stambanorna byggts men då hade Sverige industrialisering försenats kraftigt och därmed hade också Sverige och dess medborgare varit väsentligt fattigare idag. Och, varför ta hand om olönsamma icke arbetande medborgare som av sjukdom eller arbetslöshet icke kan uppfylla sin plikt.

Samma sak gäller den mänskliga infrastrukturen som dagis, nattis, skolor, gymnasier, vuxenutbildning, universitet, sjukvård osv. Nödvändiga för att samhället skall fungera. Vissa delar kanske kortsiktigt bli lönsamma men som helhet är det omöjligt för entreprenörerna kan tjäna pengar på.

Den här utvecklingen lett till ett samhälle som kan beskrivas som ett åttationdelssamhälle. Dvs. åtta av tio lever ett hyfsat liv med hyfsade inkomster och relativ trygghet. Medan två av tio får det allt sämre men med sitt liv utanför finansierar de andras goda liv.

Trettio år av högeroffensiv

Mer än i trettio år har det pågått en politisk offensiv från högern som har förändrat det stora välfärdsprojektet som startade efter andra världskrigets globala människoslakt. De välfärdsstater som byggdes upp har mer eller mindre raserats i land efter land av högerns profeter och överstepräster med uppbackning av marknadsfundamentalisterna i delar av den akademiska världen och skrivkulierna i den borgerliga pressen.

Inte nog med att högern och de starka ekonomiska intressena inte kunde acceptera välfärdsstaten med sin fulla sysselsättning och allt mer jämlika förhållanden utan vad som varit värre är den smygande förändring som skett inom arbetarrörelsen till förmån för marknadsliberalism, den s.k. New Labour-politiken. Under radikala ordkaskader om ”modernitet” har samma New Labour i de socialdemokratiska partierna i Europa anammat den nyliberala politiken om än med annan retorik.

 

"…..det vi ser i Sydeuropa

är inte bara början.….”

 

Allt från ”självständig” riksbank, avreglerad valuta- och kreditmarknad, utförsäljningar och privatisering har allt under talet om globalisering. Egentligen ett begrepp som förskönar vad det handlar om en internationell kapitalism utan några regleringar.

Hela utvecklingen under de senaste 30 åren har lett till det vi upplever idag; hysterisk jakt på obefintlig inflation, finanskris, länder som närmar sig bankrutt och en tillbakapressad arbetarrörelse som börjar resa på sig. I Grekland, på Irland och i Spanien ser vi folkligt missnöje som tar sig uttryck i vad P O Edin förutspådde när jag intervjuade honom för min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

När fackliga kamrater på 1980 och 1990-talen talade sig varma för konkurrensutsättning av offentlig sektor var det uttryck för den kraft som högerns propagandaapparat hade ända in i arbetarrörelsens innersta. När sedan kommunalpolitiker höll rea på det gemensamma och privatiserade var det en övertro på marknaden likaså när infrastrukturen slogs sönder i slutet på 1980-talet.

Stora delar av arbetarrörelsens misstag att låta sig fångas av de marknadsliberala idéerna om ”modernitet” och därmed också bidrog till att vi i dag har en strukturell massarbetslöshet i västvärlden till priset av ökad social instabilitet. Det vi ser i Sydeuropa är inte bara början till slutet på eurons existens utan också fortsättningen på den finansekonomiska härdsmältan som hotar hela EU:s existens på sikt.

När Martin Klempe i LO-tidningen manar till motstånd mot fortsatta privatiseringar är det ett tecken i tiden. Motståndet mot den marknadsliberala eller nyliberala revolten mot arbetarrörelsens stora reformistiska projekt välfärdsstaten ökar inte bara i Grekland utan även i det avreglerade Sverige.

Som sagt ett tecken i tiden och ett välkommet sådant.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Falskt vittnesbörd

Falskt vittnesmål. Så skulle man kunna kalla det bedrägeri som pågår just nu kring den s.k. euro-pakten. Högerkrafterna i EU-kommissionen och deras talesmän i de olika länderna säger att det är nödvändigt med åtstramningar och överskott i ekonomin. Sanningen är att de håller på att tvärnita och skapa en social explosiv situation i Europa.

Den som var kritisk till euron som gemensam valuta har blivit sannspådd i sina värsta farhågor om vart det skulle leda. Vad vi ser är hur Sydeuropas ekonomier håller på att ledas till bankrutt medan andra delar av Europa har helt omotiverade gigantiska överskott trots stora sociala behov.

Aftonbladet visar idag i en ledare på vart denna doktrin leder där löntagarna bestraffas oavsett om ekonomin visar överskott eller underskott. Den nyliberala politiken i Europa håller på att dra Europa in i en politisk kris där den sociala och politiska oron i Sydeuropa riskerar att leda till det som P O Edin förutspådde i den intervju jag gjorde med honom för ca ett år sedan – revolutionsungar och ökat folkligt motstånd.

Det är givetvis välkommet att motståndet mot högerpolitiken ökar men när det saknas organisation och politiskt lackmuspapper som suger upp missnöjet och kanaliserar det i konstruktiv riktning istället en farlig situation.

Men vad värre är att när misstroendet för de etablerade politikerna och det demokratiska systemet skakas så finns det en uppenbar risk för ökad extremism framförallt från höger vilket vi också ser hur högerextremisterna ökar sitt inflytande över hela Europa.

Löntagarna får betala som AB beskrivet det så riktigt idag. När det är underskott i ekonomin så beror enligt de nyliberala översteprästerna det på att de offentliganställda är för många eller har för höga löner. När det går bra och överskotten växer uppmanas löntagarna att var återhållsamma.

Denna ekvation går inte ihop sig så när Transport i Sverige säger nej till att rätta sig efter industriavtalets tvångströja och ”märke” och när Pappers med stöd från Byggnads och Elektrikerna säger samma sak så är det i insikt om att återhållsamhet fyller bara på överskotten och gynnar enbart de rikaste och bankerna och finansinstituten.

Falskt vittnesmål är straffbart när det sker inför lagens skrank. Men när samma sak sker i politiken är det bedrägligt och minst lika värt förakt. Högern i Europa har i ideologisk allians burit falskt vittnesmål mot Europas löntagare. Priset de kommer att få betala för sin draksådd lär bli dyrt, mycket dyrt.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

 

Har du läst?

OBS!!! Ny och uppdaterad upplaga!!

”Arbetarrörelsens kris – mellan reformism och marknadsliberalism” av Ingemar E. L. Göransson

Beställ den från Ord & Kulturs Förlag till förlagspris 150 kr (inkl. moms) plus porto.

För ytterligare information se här.

Maila din beställning till ordochkultur@telia.com

Brittiska fack ställer krav på Labour

Len McCloskey är generalsekreterare för Storbritanniens största fackförening; Unite. Förbundet bildades 2007 genom en sammanslagning av Amicus och Transport & General Workers Union. Förbundet som har 2 miljoner medlemmar organiserar arbetare inom byggsektorn, transport och industri i första hand.

 

Nyvald, men ingen duvunge

Len McCloskey som valdes i slutet av förra året är en välkänd facklig profil i Storbritannien efter att ha varit aktiv inom facket sedan 1970-talet. Han är också en av de mest stridbara av brittiska fackliga ledare. Att få en intervju med McCloskey har stått länge på ”att-göra-listan” för min del eftersom han har mycket att berätta och är en av de mest intressanta på den fackliga arenan i Storbritannien idag .

I början av februari 2011 hade jag lyckats få honom att ta ge mig en halvtimme av hans tid. McCloskeys almanacka är givetvis mer än fulltecknad, men det är en avslappnad och mycket vänlig generalsekreterare som kommer några minuter sent till sitt kontor på sjunde våningen i Unites kontorshus i centrala London på 128 Teobald´s Road i Holborn.

Huset som har den sedvanliga brittiska patinan känns vara fyllt av aktivitet. I lobbyn sitter fackliga aktivister som skall på ett möte och människor kommer och går hela tiden, men på den sjunde våningen där generalsekreteraren har sitt kontor är det väsentligt lugnare och sekreterarna håller på med sitt i ett hav av papper precis som det ofta är på en facklig expedition var än i världen du kommer.

- Det var ingen överraskning att jag blev vald, säger Len. Jag var favorit och det var mina långa erfarenhet och den bild som medlemmarna har av mig som en någon som står för principer.

Fackförening som “fights back”

- Jag vill skapa en kämpande fackförening och det vill medlemmarna höra. Men samtidigt uttrycker han oro över att valdeltagandet i valet till generalsekreterare engagerar så få medlemmar. Endast 16 procent deltog vilket Len menar är ett bekymmer. När valen av förtroendevalda sker på lokal nivå så deltar ca 70-80 procent av medlemmarna, men sedan Thatchers regering genomdrev en lagändring att val av ledande funktionärer måste ske i slutna val med valsedlar så har valdeltagande sjunkigt från ca 80 procent.

- Thatcher påstod att lagändringen var för att stärka demokratin. Syftet var att använda högerpressen för att påverka valresultatet, menar McCloskey. Under valet så drev högerpressen en kampanj mot mig och för mina motståndare som blev allt tydligare höger i sina uppfattningar. Trots det blev valet en jordskredsseger för Len McCloskey.

-Jag står för en fackförening som tar upp kampen mot nedskärningarna och försämringarna. Jag står för ett Unite som ”fights back” som han uttrycker sig.

Landet “Till Salu”

Brittiska fackföreningar har stora problem med låg organisationsgrad och hur vill McCloskey möta den långa perioden av nedgång?

- Den låga organisationsgraden (ca 30-35 procent för hela brittiska fackföreningsrörelsen) beror delvis på nyliberalismen, men också på industrins nedgång. Det var en period där det var en ”Till salu”-skylt över hela landet.

Att McCloskey är bekymrad är uppenbart. Men han menar att det inte är så enkelt utan följderna av Thatcher och nyliberalismen har givet andra svårhanterliga problem.

 

“….ny sorts politiker, de vet inget om fackföreningens verklighet, våra problem och våra värderingar…”

 

- Vi kan ha en industri med 1.400 man. Då är det vanligt att 700 är anställda och medlemmar i Unite medan de andra 700 är antingen daglönare och från bemanningsföretag[1] och de har inga rättigheter och usla villkor och är ytterst sällan med i fackföreningen.

Hur möter då Unite detta? Finns det möjligheter att förbättra situationen för de som står utan rättigheter och få med dem i facket. Har Unite någon strategi för detta.

- Inom köttindustrin har vi haft framgångar och fått ca 30.000 nya medlemmar, över 600 nya förtroendevalda (shopsteward) och ett antal nya avdelningar.

- Det går, men det kräver ett målmedvetet organisationsarbete. Han berättar hur Unite har utbildat mängder av organisatörer som har gått ut och jobbat med detta direkt på arbetsplatserna.

Den engelska industrin har under de sista trettio åren minskat i omfång och i antal arbetare på ett för västvärlden unikt sätt. Len berättar hur han efter skolan i sin hemstad började jobba i hamnen i Liverpool.

- Vi var 15.000 som jobbade i hamnen då och idag är de inte fler än 400 kvar! Den konservativa-liberala regeringen Cameron hotar 1,5 miljoner jobb inom offentlig sektor med sina nedskärningsprogram så det underlättar inte att höja organisationsgraden för en fackförening som Unite.

Len McCloskey har varit med länge och har en i många stycken unik erfarenhet. Han började på dåvarande T&GW på 1970-talet och kritisk till utvecklingen.

- Arbetsgivarna försökte ”kick us to death” på 1980-talet sedan på 1990-talet skulle vi ingå i samarbete (”partnership”). Det här menar Len nyliberalismens två ansikten.

Unite ställer krav på Labour

Men hur bemöter Unite detta politiskt, Labour under Blair och Brown var knappast någon att ta skydd bakom.

- Jag har sagt att Unite kommer inte att fortsätta att villkorslöst skicka pengar till Labour om det inte sker en förändring, säger Len med övertygelse. Kroppsspråket visar att han menar allvar med det ”löftet”.

- Blair ändrade aldrig Thatchers anti-fackliga lagstiftning. Vi är väldigt arga och djupt besvikna på Labour. Partiet måste ändra sig och visa att de är beredda att lyssna på fackets tankar och idéer. Miliband (Labourledaren) säger att han vill ha en ren start, men då måste fackliga rättigheter högt upp på hans dagordning.

- Problemet är att de inte förstår vad en fackförening är. Det är en ny sorts politiker, de vet inget om fackföreningens verklighet, våra problem och våra värderingar. En av orsakerna är att fackliga frågor är inget framträdande i den offentliga debatten idag och att den fackliga organisationsgraden är så låg.

- Ingen blir medlem i facket om den inte känns relevant, menar han, och det är inte lätt och det blir inte lätt men det är nödvändigt.

Han tystnar några sekunder och fortsätter eftertänksamt:

- Jag vill inte vara generalsekreterare för en fackförening som krymper.

“EU-medlemskapet kommer att ifrågasättas”

Intervjun närmar sitt slut, min halvtimme är över. Len sekreterare knackar och meddelar att nästa besök står utanför och trampar. Två minuter, ler han lugnt.

- Jag tror att det kommer snart upp en diskussion om vi verkligen skall tillhöra EU. Detta apropå den kritik som växer fram i Europa mot exempelvis EU:s direktiv om privatisering av järnvägen i hela EU. Kritiken och motståndet från löntagarna i södra Europa mot EU:s politik kommer ofelbart att leda till en sådan debatt menar McCloskey och det som hänt i Grekland, på Irland och är på väg i andra länder kommer få effekter på motståndet mot EU:s nyliberala agenda.

När jag lämnar McCloskeys kontor på sjunde våningen skiner solen utanför, det är nästan vårlikt. Människor kommer och går i Unites lobby och det känns som om det är lite av lugnet före stormen.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

---

[1] McCloskey talar om dessa som ”casual labour” och ”agency labour”

Politisk rötmånad

BAE Hägglunds i Örnsköldsvik var den ende tillverkare som klarade försvarets krav på de nya militärfordonen som skulle uppköpas.

Ordern gick dock till ett sämre alternativ.Fordonen tillverkade av Patria i Finland favoriserades istället och det trots att de var klart sämre och mötte inte försvarets behov. Resultat; flera hundra jobb bort i Örnsköldsvik. Orsaken verkar hänga samman med den nya strategi som en Leif Nylander hade tagit fram för upphandling av försvarsmaterial; inget som var under utveckling skall köpas av försvaret.

Intressant för konsekvensen av detta blir att Sverige kommer i framtiden bli hänvisad till att köpa NATO-producerat material, dvs. Sverige kommer inte att ta fram eget försvarsmaterial utan bli hårdare knutet för att inte säga beroende av NATO för att kunna försvara sig vid en kris.

Alltså vi förs närmare NATO och allt längre ifrån en verklig alliansfrihet med den upphandlingspolitiken som Leif Nylander, chef för materialproduktionen vid Försvarsmakten. Och är det inte en svindlande tanke att regeringens försvarspolitik stämmer väl överens med att vi skal bli ett NATO-land bland andra och därmed mer beroende av i slutänden USA:s välvilja när det gäller materialanskaffning.

Man kan också göra ytterligare en intressant iakttagelse. När näringsminister Olofsson dissar fordonsindustrin så gör Försvarsmakten (läs försvarsdepartementet) detsamma när det gäller försvarsindustrin. Regeringen låter jobben försvinna ut ur landet eller ut i intet och kvar blir en väl kvalificerad arbetskraft som hänvisas till servicejobb istället för kvalificerad industriproduktion.

En rötmånadshistoria; nej tyvärr inte utan enbart den reinfeldtska politikens konsekvenser.

Skånska Dagbladet är en dagstidning med långa anor. Igår hade den en ledare som uppmärksammades på sina ställen bland annat av några socialdemokratiska bloggare. Ledaren var värd att uppmärksamma. Inte för att den var synnerligen välskriven utan för dess politiska budskap.

”Att öka invandringen till EU innebär med automatik ännu snabbare växande arbetslöshet och hårdare påfrestningar på välfärdssystemen.” (….) EU kan inte med en generös invandrings- och asylpolitik lösa fattigdomsproblem i Afrika och andra världsdelar.” (…..) Men någon öppenhet för massinvandring till EU är inte realistisk vare sig ekonomisk eller fysiskt, när en rad länder och storstäder i dag präglas av överbefolkning och havererad integrationspolitik. Öppnare gränser leder direkt till socialbyråerna.” (Se länk.)

Uppenbarligen finns det för många Sverigedemokrater i Skåne. Än mer det är inte en SD-tidning som har skrivet detta utan den garanterat centerpartiska Skånskan som därmed fullföljer 1930 och 40-talens bruna tradition. Inte heller har den annars så pratsamma Maud Olofsson sagt så mycket som ett knyst emot sin egen partifärgade tidning. Med andra ord det som är i påse har varit i säck.

En rötmånadshistoria; nej tyvärr inte utan enbart den reinfeldtska politikens konsekvenser.

Svininfluensan oroar uppenbarlig folk. Min svärmor är hur orolig som helst. Man kan tro att det är digerdöden som är på väg. Men att folk kommer att bli sjuka är inget tu tal om.

Vi som upplevde Hong-Kongen 1968 vet att det kommer att bli tomt på skolor och på arbetsplatser. Samhällsekonomiskt är det naturligtvis självklart bättre att alla som kan blir vaccinerade för att undvika att människor som tycker det blir en för stor ekonomisk belastning at betala för hela familjen kanske upp till 300 kr per person och dos som det talas om.

Nu är det tuppfäktning om vem skall pröjsa. Självklart kommer de som har gott om stålar att fixa det här själva. Som vanligt höll jag på att säga men ur samhällsperspektivet är det bättre för samhället och individerna att samhället organiserar och betalar kalaset – allt för att begränsa smittospridningen.

Trycket är stort men fortfarande står den alltmer gudalike (i sina egna ögon) landsfadern Reinfeldt emot alla propåer av detta slag.

En rötmånadshistoria; nej tyvärr inte utan enbart den reinfeldtska politikens konsekvenser.

En rötmånadshistoria kan vara osannolik men tyvärr varken regeringens nedmontering av industrin, Skånskans bruna ledare eller hanteringen av influensaepidemin en rötmånadshistoria utan en högst självklar konsekvens av en regering som ser marknaden före politiken; korsiktiga vinstintressen före samhällsnytta och skattesänkningar före folkhälsan.

Tyvärr hela Reinfeldts politik skulle kunna vara en rötmånadshistoria m en den är en högst reell verklighet – tyvärr för svenska folket; tyvärr för jobben; tyvärr för motståndet mot främlingsfientlighet och tyvärr för var och ens hälsa.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Problem…..

FOTO: Ingemar E. L. Göransson

Helt plötsligt vill det sig inte. hur jag än försöker lägga in html-kod för s-bloggar, bloggportalen och så vidare vill det sig inte. Jag får klura vidare för att komma på hur fasen jag ska få det att fungera.

Andra som har problem är våra politiker. av någon anledning tänker sig arbetarrörelsen att hålla “borgfred” med regeringen det kommande halvåret när Reinfeldt är tjänstgörande ordförande.

Detta i en situation när arbetslösheten ökar dramatiskt och upp till 30 % av ungdomarna är utan jobb. Detta samtidigt som krisen nu håller på att nå kommuner och landsting med stora nedskärningar som följd.

Att borgarna, tjaa, höll “fred” med (S) när Persson var ordförande var en sak eftersom det var goda tider och det var inte ett år innan allmänna val. F.ö. det kan knappast vara självklart att regeringen ska gå oemotsagd med tanke på deras EU-politik.

Under det kommande året kommer exempelvis Vaxholm och de fackliga rättigheterna upp på nytt och från fackligt håll har man varnat för vilken inställning regeringen kommer att ta.

Politik är ett ganska smutsigt hantverk ibland. Om man inte inser det och ger Reinfeldt fria händer och sätter munkavel på sig själv är det mindre välbetänkt, i vart fall om man vill ge högerregeringen en fight om Rosenbad september 2010.