Kristdemokratisk ökenvandring

Att Kristdemokraterna ligger risigt till i opinionen är ett fakta. Om dryga året är det riksdagsval och då riskerar partiet att få lämna denna illustra samling av förtroendevalda och istället påbörja en närmast biblisk ökenvandring. Om det är det som partiet de senaste månaderna redan börjat låter jag vara osagt, men som man säger en gång är ingen gång, dock de två artiklar som publicerats av Ebba Busch i maj och nu senast av Sara Skyttedal gör att man undrar.

 

Gemensamt för de två är att de angriper fundamentet för välfärdsstaten som vi känner den. De gör det också utifrån en extrem position långt ut till höger som inte tillhör vanligheterna i den svenska politiska debatten. De gör det utifrån den position som centerledningen med Annie Lööf tidigare offentligt skyltade med, men som till vissa delar i vart fall, tvingades ge upp efter stämmans bakläxa.

Nu hör det till saken att dessa två unga kvinnor inte är vilka som helst inom (Kd), Ebba Busch är kommunalråd i Sveriges fjärde stad, Uppsala, medan Sara Skyttedal är ungdomsförbundets ordförande. Båda tillhör därmed partiets inre krets och därför är det att anta att de uttalar sig, i vart fall indirekt, för partiledningen och artiklarna är försök att positionera om partiet för att rädda det kvar i riksdagen.

Busch och fattigdomsbegreppet

Ebba Busch skriver att relativ fattigdom, dvs. måttet för klyftorna i samhället mellan fattigaste och rikaste är inget problem. Hon gör det insinuant till en fråga om märkesjeans och senaste mobiltelefonen. Med andra ord hon blundar för det faktum att det är en kraftig ökning av barn som ställs utanför då föräldrarna inte har råd att skicka med dem pengar på skolresan, inte har råd på grund av sjukdom och arbetslöshet då ersättningen är idag så låg att en ökad del av de som har det svårast ekonomiskt i resterna av välfärdsstaten har fått det så på grund av den sittande regeringens nedskärningar och omfördelningspolitik till de som har mest. Sverige är det land där klyftorna mellan den tiondel som har det sämst och den tiondel som har mest har ökats snabbast i västvärlden, allt enligt OECD.

Skyttedal och välfärdsstaten

Sara Skyttedal går ett steg längre. Hon förordar att politiken helt ska överge inkomstbortfallsprincipen. Man kan tycka det redan är gjort med tanke på den kraftiga försämringar som redan skett. Men det finns fortfarande upp till ett, på tok för lågt tak, en sådan grundprincip kvar. Skyttedal påstår att denna princip är direkt skadlig för tillväxten, vilket lätt kan avvisas för när den var tydligast under 60-70-talen så var tillväxten som högst. Vidare påstår hon, också helt felaktigt, att Sverige har en progressiv skatteskala. Denna övergavs redan 1981 och nu är principen 30 % förutom värnskatten, men att kalla detta progressiv skatteskala är direkt vilseledande eller totalt okunnigt. Men hennes, vad Kdu-ordförande kallar, filosofiska argument klart mer intressant. Hon skriver ”det är helt enkelt orättvist att det den enskilda själv tjänat ihop i så hög grad förvaltas av någon annan”. Hon talar om ”de ofantliga transferingssystemen” och ”den enorma bidragsstaten”.

De två debattörernas argument är extrema och hämtade från den undervegetation i den nyliberala ideologin. Ayn Rand, Robert Nozick är de ideologiska förlagorna samt Thatcher och Reagan de politiska. Den av Milton Friedman inspirerade ekonomiska politiken som förordas har redan prövats med katastrofala följder av ökade klyftor och social oro.

Den kristna etik som borde vara kristdemokraternas förebild har inget med de två debattörernas inlägg att skaffa. Den kristna etik som också är i grunden för västerlandets filosofi bygger på tanken om solidaritet och att vi tillsammans bygger ett bättre samhälle. Att vi bidrar efter förmåga och erhåller efter behov. Inte av välgörenhet, utan för det är det bästa sättet att bygga ett bättre samhälle än det som ställer fattiga mot rika, klasser mot klasser, människor mot varandra utifrån etniska linjer eller andra skillnader som finns. Syftet med välfärdsstaten är jämlikhet, inte ojämlikhet, det är minskade klyftor, minskade klasskillnader; kort sagt ett samhälle där alla människor har verkligen i realitet lika värde, inget annat. Inte som Busch och Skyttedal gör skillnad mellan människor. Föga kristligt sinnelag!

Avslutning

Slutligen. Jag vill sluta med två korta citat som klargör välfärdsstaten och syftet med den. ”Han skall ha en inkomst, och han skall känna, att denna inkomst är hans rätt och icke en nådegåva.” Och ”en allmän sjukförsäkring, som gåve tillräckliga dagshjälpsbelopp, skulle befria en stor mängd människor från tvånget att söka hjälp hos fattigvården.”

Dessa två citat är hämtade från Arbetarrörelsens efterkrigsprogram (1945) och klargör att välfärdsstaten och välfärdspolitik är en rättighet, inte en allmosa från de rika till de fattiga. Det är en politik som vill befria medborgarna från tvång och förnedring. Alltså en helt annan politik än den som de två kristdemokraterna Ebba Busch och Sara Skyttedal står för. Med den politik de två föreslår blir ökenvandringen oundviklig.

Text Ingemar E. L. Göransson

För den som vill veta mer om den nyliberala politikens och välfärdsstatens uppgång och fall läs gärna

Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism                      Pris 190 kr (inkl porto)

Beställ från ordochkultur@telia.com

Veckans bloggkrönika: A-kassan ger en känsla av deja vu

Den första moderna arbetslöshetskassan i Sverige som bildades var Typografernas 1893. Det hade funnits arbetslöshetskassor tidigare men de hade inte överlevt. Arbetslöshetskassorna hade sitt ursprung i skråväsendets hjälpkassor så företeelsen är långt äldre än vad vi vanligen tror.

Vykort tecknat av Robert Nyberg

Hur det exakt gick till när Typografernas a-kassa bildades må vara som det vill med, men resonemanget måhända varit likt det som det dåvarande LO:s avtalssekreterare Hans Karlsson uttryckte på LO-kongressen 1996: ”Men en av de fjorton är ändå osäker. Han har inget arbete och tycker att kravet på 22 öre är för högt. De andra måste nöja sig med mindre, annars kommer han inte att få något arbete. Då tar en av de övriga och ställer sin tomma kaffekopp mitt på bordet. I den lägger alla en krona. Det räcker till en veckas lön för den som inget arbete har. Den urdruckna kaffekoppen är deras första arbetslöshetskassa.”

Hans Karlssons ord har blivit inom fackliga kretsar närmast bevingade men grundtanken med a-kassan att inget skall tvingas sälja sitt arbete för mindre än vad man överenskommit har alltid var en nagel i ögat på högern och arbetsgivarna.

Orsaken är enkel – en fungerande arbetslöshetskassa förhindrar lönekonkurrens och med ett modernt ord lönedumpning. Det gör att den s.k. reservationslönen hålls upp inte tvingas neråt som högern önskar.

Incitament och piskor

Så när vi idag hör exempelvis Fredrik Reinfeldt tala om ”incitament” för att de arbetslösa skall söka arbete är det ett eko från forna tider. För den nuvarande högerns argument mot en fungerande a-kassa är lika gamla som motståndet från högern mot arbetarnas och löntagarnas organisering fast det uttrycks idag i ett försiktigare tonfall och med mildare semantiska uttryck.

Hos högern finns en uppfattning, som också alltid funnits hos överheten, att arbetaren är lat och måste på olika sätt förmås med lock eller pock till arbete. Och eftersom lock är kostsamt är pock det som skall anbefallas. Det var också tanken när regeringen Reinfeldt bland sina första åtgärder 2006 var att angripa och försvaga a-kassan så idag är det en minoritet som får en a-kassa värd namnet medan stora delar av de lågavlönade och ungdomarna står utanför samma a-kassa. När bara var tionde får 80 procent av sin tidigare inkomst vid arbetslöshet har arbetslöshetskassan havererat och det är högern och arbetsgivarna medvetna om och inte minst önskar då det också öppnar för den eftersträvade lönekonkurrensen.

Framför allt öppnar det för lönedumpning där utländska arbetskamrater utnyttjas vid tillfälliga eller längre varande jobb. Vi ser det inom byggsektorn, transportnäringen och på den av högern upphaussade servicearbetsmarknaden. En utveckling och en situation som hotar alla då om den går tillräckligt långt och får tillräcklig omfattning innebär att gällande kollektivavtal sätts ur spel eller pressas neråt i en djävulsk spiral där facket som klassorganisation tappar sin möjlighet att hävda lönearbetarnas rättigheter.

Då 2006 när den s.k. ”reformeringen” av a-kassan genomfördes talade regeringen Reinfeldt om ”incitament” men egentligen sa de samma sak som en viss Adrian Molin uttryckte 1934 i mer vulgära och i mindre försiktiga ordalag: ”Hittills har det svenska samhället hållit nödtorftigt ihop, men knappast på grund av någon hållfast, utan tack vare bourgeoisiens lyckliga belägenhet att kunna undan för undan köpa sig fri från massväldets stormanlöpning och rena plundringen genom att betala med gångna generationers besparingar till en allt glupskare socialförsörjning av en allt mer arbetsovillig arbetarklass. Arbetslöshetsunderstöd för att låta en till stor del mindervärdigt folk, som ingen vill sysselsätta, slå dank vid offentliga arbeten och uppehålla en konstlad köpkraft, arbetslöshetsförsäkringen.”

Denna hatiska salva från sagde Adrian Molin som var en av den tidens unghögerns framträdande talesmän. Han tillhörde de alltmer nazivänliga inom den svenska högern, men hans grundtankar är de ”eviga” inom överheten – arbetaren är av naturen lat och måste med pock tvingas till arbete. Samma uppfattning som hävdades av Luther när skrev om att vi skall arbeta i vårt anletes svett eller när godsägarna jagade sina statare närmast fan i våld.

Överheten oavsett det är Luther, godsägare, fabrikörer, Adrian Molin eller Fredrik Reinfeldt samma grundläggande syn på lönearbetarna – de är lata, arbetsovilliga och därför måste antingen med godsägarnas piska eller med Reinfeldts mer civiliserade och verserade ”incitament” förmås att arbeta i sitt anletes svett.

Arbetarrörelsens förmåga

För fackföreningsrörelsen och arbetarrörelse måste utgångspunkten vara att ingen skall förmås att gå ifrån det löfte som Hans Karlsson beskrev. En solidarisk arbetslöshetskassa som sätter lönekonkurrensen ur spel och gynnar lönearbetarnas strävan efter ett bättre liv och en lön som man kan leva på utan att behöva oroa sig för sin egen och de sinas överlevnad.

För till syvende og sidst är det inte lönearbetarna som bär skulden för att kapitalismen som ekonomiskt system inte kan garantera arbete och därför är kravet 80 procents ersättning för 80 procent av a-kassans medlemmar självklar. Golvet måste vara 80 procent och i nuläget taket att 80 procent når detta.

Detta garanterar att lönearbetarna klarar omställningen till nytt arbete som arbetslöshetsförsäkringen skall vara. Om detta borde inte varken fackföreningsrörelsen eller socialdemokratiska partiet tveka om man menar allvar med att alla skall vara välkomna i, med Per-Albin Hanssons ord, välfärdsstatens finrum.

Vi behöver inte incitament eller piskor utan vi behöver jobb och klarar inte det ekonomiska systemet av detta självklara är det politikens uppgift att lösa detta dilemma även om det innebär att vi solidariskt i det numera ganska nedslitna folkhemmet skapar jobben för arbetsuppgifterna som behövs göras finns och är idag ogjorda. Behoven finns ju utan tvivel, det kan var och en se.

Redan den legendariske Ernst Wigforss skrev en gång att de privata arbetsgivarna aldrig skulle kunna garantera full sysselsättning för de varken har intresse av eller förmåga till det. Han menade att välfärdsstaten istället måste genom den offentliga arbetsmarknaden kan och skall lösa alla de behov som det privata näringslivet inte förmår möta. Hans uppfattning var att vi inte har råd att inte arbeta, men idag tar vi oss råda att förhindra 7-10 procent att arbeta och istället kroniskt stå utanför arbetslivets gemenskap. En Slösas politik av den förmenta politikens Spara. Otillständigt, skadligt och groteskt enligt min mening.

Wigforss sanning som även idag har full giltighet och det bara saknas den politiska viljan och modet att förverkliga för som Palme en gång sa politik är en fråga om vilja. Vill arbetarrörelsen förändra kan den också göra det, men saknas viljan och modet hjälper det aldrig med fromma förhoppningar och övertro på en marknad som varken kan eller vill utan har ett intresse av en arbetslöshet som håller löner nere och löntagarna på plats. Det är bara att välja väg, arbetarrörelsen har förmått att göra detta val tidigare och borde ha samma förmåga att göra rätt val även 2012.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Ett visst svinn får man räkna med…

När Fredrik Reinfeldt för dryga året sedan sa ungefär att ”vi varje större samhällsförändring kommer människor i kläm” så var det få som reagerade. För min del förvånade det mig. Jag hade förväntat mig att varje socialdemokratisk riksdagspolitiker och varje fackligt aktiv skulle med en mun protestera mot det Reinfeldt sa och det han antydde i emellan raderna i sitt famösa uttalande.

 (Karikatyr lånad av SSU)

För vad sa Reinfeldt då i debatten kring sjukförsäkringen? För det första erkände han för första gången att det var en större samhällsförändring som var hans regerings politiska mål. Detta var något nytt då Reinfeldt framställt sig som vän av kollektivavtal och välfärden. För det andra visade han upp en människosyn där sjuka fick spela rollen som ”bondeoffer” för ett större och viktigare slutmål.

En människosyn som en Stalin skulle uppskattat och säkerligen klappat den gode Reinfeldt på axeln för i all sin cynism.

Tyvärr det enda som hördes var den öronbedövande tystnaden från de berömda sju dövstumsinstituten. Som sagt, en bedövande kompakt tystnad.

Men Reinfeldt vore nu inte Reinfeldt om han inte hade i en nyligen hållen riksdagsdebatt sagt att ”i det här landet ska man gå upp på morgonen och arbeta”. Än en gång samma arrogans och samma föraktfulla syn på vanliga människors situation. I en insändare i dagens Aftonbladet skriver en Claes Jonson följande:

”Jag har jobbat och gått upp klockan 05.00 så länge mitt jobb fanns kvar. Men en vacker dag var det tomt i företagets orderbok, så jag fick gå hem. Sen har jag sökt hundratals jobb. Men som 55+ får man inte ens tack för visat intresse.”

I Reinfeldts Sverige är det ett större mål som gäller och då är det arbetsplikt och inte rätten till arbete som gäller. Den vulgärdarwinistiska tesen att ”den som inte arbetar skall inte äta” har fått ersätta ”av var en efter förmåga, åt var och en efter behov”.

De som inte uppfyller kvoten blir ”ofrånkomligt svinn” i den cyniska människouppfattning som högermannen Reinfeldt omfattar när han i sin arrogans och sitt förakt säger vad han innerst tänker.

Gud nåde den som inte likt Claes Jonsons olycksbröder och olyckssystrar inte uppfyller arbetsplikten i den Nya Sköna Världen som Reinfeldts Sverige är på väg att bli. Men som sagt ett visst svinn får man väl räkna med…..

Text: Ingemar E. L. Göransson

Riktiga jobb, tack!

Arbetslösheten plågar Sverige. Arbetslösheten har inte på något sätt knäckts av regeringen Reinfeldt. Inte nog med det, utförsäkrandet av människor från sjukförsäkringen fortsätter totalt empatibefriat allt medan ett närmast papegojeliknade upprepande av besvärjelsen ackompanjerar den entoniga musiken; ”arbetslinjen”.

Inget ljus i arbetsmarknadstunnel

Som om detta inte vore nog så visar sig att trots ”arbetslinjen” har förtidspensionerandet av ungdomar ökat med 50 procent än innan den nymodiga tolkningen av arbetslinjen som arbetsplikt infördes 2006 med den uttalade uppgiften att sätta de förtidspensionerade i arbete.

Det går inte att uppfatta regeringens arbetslinje på annat sätt än du SKA arbeta som upprepas med en närmast manisk envishet. Den lutheranska villfarelsen att ALLA oavsett hälsa, ålder eller annat ALLTID har en arbetsförmåga är hos ansvariga politiker permanentad.

Det är självklart att det finns tillfällen i livet då det inte går att arbeta på grund av sjukdom, ”fel”, ofullständig eller till och med inaktuell utbildning. Till dessa förhållanden måste vi förhålla oss. Vi måste acceptera att det ibland kan vara så. Istället för att tvinga ut människor som redan är drabbade i en otrygg tillvaro där de i slutändan inte klarar de för ögonblicket orimliga kraven på kunskap eller produktivitet.

I vart tillfälligt i väntan på att skaffa sig nödvändig kunskap eller tillfriskna. Ett samhälle med empati och medmänsklighet gör detta och gör det möjligt att återvända till arbetslivet. Ett förståndigt samhälle gör detta utifrån devisen att ALLA har RÄTT till arbete.

Nu går det inte så bra för regeringen och deras s.k. arbetsmarknadspolitik. AF själva har i en utredning konstaterat att coach-satsningen på det ”ringa” beloppet 2,5 miljard har gett i stort sett inget. Det enda jobb som kommit ur de dumheterna är de fakturor som fyller diverse olika skojares allt fetare intäktskonton.

Fas 3 interiörerna blir allt mer bisarra och uppenbarligen inte tål dagens ljus då AF själva beslutat att hemligstämpla vilka företag som utnyttjar geschäftet.

Kort sagt regeringens arbetsmarknadspolitik kostar skjortan och ger inget resultat. Detta samtidigt som det finns stora behov av yrkesutbildning och riktiga praktikplatser och inte minst lärlingsutbildning.

Nu gör inte den sittande regeringen helt om och låter förståndet råda utan följer sin ideologiska blockering och framhåller att de drabbade SKA arbeta. En fyrkantig uppfattning som påminner om vissa doktrinära postulat. En uppfattning som bygger på den fördomsfulla och uråldriga övertygelsen att arbetaren av naturen är lat och måste förmås till arbete.

 

“…går det inte så bra för regeringen och deras s.k. arbetsmarknadspolitik…”

 

Svenskt Näringsliv (SN) utredningsinstitut ”Studieförbundet Näringsliv och samhälle” (SNS) lade för en tid sedan fram det märkliga förslaget att det skall bli obligatoriskt för arbetslösa att tjäna i den offentliga sektorn. Detta skall ske mellan 20 till 35 timmar per vecka beroende hur länge det varit utanför arbetsmarknaden. Tackar de nej till det generösa erbjudandet får det konsekvenser, givetvis negativa, för a-kassa eller sjukersättning.

Vi kan tycka att det är märkligt att införa tvångsarbete av en regering som kallar sig liberal och än mer märkligt för förslaget måste innebära att SN och SNS anser det behövs fler händer och fötter inom offentlig sektor. Vad vore då mer naturligt än att använda de pengarna som nu skall användas till tvångsåtgärder till att anställa personal istället?!

Vi måste dock erkänna att förslaget ligger utan tvekan i linje med regeringens övriga politik vad det gäller arbetsmarknaden, men det gör den knappast bättre. Regeringens skyldighetspolitik visavi arbetslösa och sjuka kan knappast kallas modern i sin framtoning, utan snarare närmast hämtad från en annan tid.

Fas 3 har blivit regeringens första slag mot de drabbade i vägen mot den nymodiga formen av tvångsarbete. Fas 3 är inget annat än återinförandet tvångsarbetet för de fattigaste istället för utbildning och andra insatser för att skapa jobb.

På 1990-talet fanns det ett liknade inslag i arbetsmarknadspolitiken, de s.k. ALU-jobben. Från fackligt håll var kritiken hård och väl underbyggd. ALU kom att bli en åtgärd som trängde undan reguljära jobb från arbetsmarknaden då statens bidrag var så generösa att arbetsgivarna lockades att utnyttja detta. Tyvärr skedde det i viss omfattning inom arbetsrörelsens organisationer också. Det blev därför ett trovärdighetsproblem att använda sig av ALU i verksamheten samtidigt som man kritiserade åtgärden.

Jag menar; finns det behov av fler arbetande inom offentlig sektor så är det naturligt att staten tar fram dessa pengar inte till ALU, Fas3, coacher eller SNS hugskott utan till reguljära jobb som finns behov av. Reinfeldt har någon gång sagt att politikerna inte kan skapa jobb, men faktum är att politikernas uppdrag är att se till att behoven i samhället möts och då kan skattemedlen rätt använda skapa jobb.

Och som Reinfeldt och Borg brukar säga det ska vara riktiga jobb så varför lägga krut på dumheter som ALU en gång i tiden, Fas 3 och coacher nu eller i framtiden SNS galenskaper.

Vad som behövs förutom riktiga jobb är rehabilitering värd namnet, utbildning och detta utifrån övertygelsen att du har RÄTT till arbete och inte ett moralistiskt du SKA arbeta. Släpp de marknadsliberala skygglapparna som bygger på ett förakt för de som för ögonblicket får bära bördan av en marknadsfundamentalism som vägrar att se verkligheten.

När det privata näringslivet inte kan hålla arbetskraften med arbete så är det självklart att offentlig sektor måste få växa, behoven finns och pengarna likaså – det talar väl regeringens skattesänkningar sitt tydliga språk om.

Text och foto: Ingemar E.L. Göransson

Har ljuset uppenbarats?

I går satt DN:s ekonomijournalist och kommenterade Nobels ekonomipriset i TV-sofforna. Det såg ut som en tanke när Johan Schück, nyliberalt färgad ekonomijournalist, hyllar tre ekonomer som alla har formulerat teorier som ligger hand i handske med den nyliberala politiska världsbilden.

De tre som fick priset till Alfred Nobels minne, Peter A. Diamond, Dale T. Mortensen och Christopher A. Pissarides har kommit fram till det djupsinniga att finns det a-kassa så är arbetslösa mindre benägna att dumpa sina löneanspråk för att få ett nytt jobb.

Omvänt kan man säga, min tolkning, a-kassan är en spärr för att alla löntagare tvingas sänka sina löneanspråk och eller acceptera sämre anställningsvillkor. Huruvida detta självklara kan betraktas som speciellt vetenskapligt vete katten. Det är som att säga att går man ut på en kraftigt trafikerad motorväg har man alla chanser att bli överkörd! Dvs. en självklarhet!

Nu säger alla ekonomiskribenter att dessa tre har undersökt hur det fungerar, de har vetenskapligt prövat det självklara. Men det hade räckt att ringa till vilken fackexpedition som helst så hade ni fått svaret att a-kassan har två funktioner.

Den första att se till att den som blir arbetslös inte lämnas åt sitt öde, alltså a-kassan är en solidarisk handling där vi alla bidrar till att våra kompisar klarar sig när de drabbats av olyckan.

För det andra; a-kassan är en skyddsvall för oss andra som just nu har jobb. För att den arbetslöse inte skall tvingas eller lockas att dumpa sina löneanspråk när han eller hon säljer sin arbetsförmåga och sitt yrkeskunnande. Detta skulle drabba oss alla i långa loppet så därför måste vara a-kassa så generös och ge så god ersättning att detta inte blir nödvändigt att uppträda så på arbetsmarknaden för att klara sitt försörj.

Här kommer också det politiska i ekonomipriset för den slutsats som de nyliberala uttolkarna drar av självklarheten är att med en sänkt och försämrad a-kassan (Reinfeldt har gjort så)  tvingas fler att ta jobb på en låglönearbetsmarknad. Med konsekvensen att vi alla på sikt tvingas minska våra löneanspråk på arbetsmarknaden. Vi lyckas m.a.o. väsentligt sämre när vi säljer vårt arbete.

Det är alltså inte underligt att Johan Schûck från nyliberala DN ser ut som en nöjd katt med grädde kring nosen när han ges möjlighet att hylla årets ekonomipristagare. F.ö. de är i ”gott” sällskap;  Milton Friedman fick priset 1976 för sina nyliberala teorier. Hur bra de var vittnar den evigt pågående finanskrisen om. Förresten fråga vad grekerna, spanjorerna och irländarna tycker i den frågan!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Rötmånadsfunderingar och annat

Det har gått en vecka sedan bloggen fick några nya publiceringar. Orsaken har varit en välbehövlig semester (om den var välförtjänt må andra döma). Under den gångna veckan som också varit under rötmånadens höjdperiod har politiken legat i träda verkar det som men en del märkliga ting har hänt som så här efteråt och i backspegeln är värda att säga några ord om.

(Foto: Aftonbladet)

En sådan är förre arbetsmarknadsministern Littorin som har ansökt om ett avgångsvederlag efter att han själv har sagt upp sig. Orsaken känner vi alla och därmed behöver vi inte orda mer om det. Men tilltaget att skaffa sig egna regler som sker i den samhälliga eliten är motbjudande. Om metallaren, sjuksköterskan eller andra löntagare säger upp sig så får de automatiskt en karensperiod på minst 45 dagar och den ersättning de kan få är 680 kr om dagen vilket ger med den 80 % ersättningsnivå 14.960 före skatt i månaden.

Varför skall inte en avsutten arbetsmarknadsminister inte omfattas av samma system allra mest som han själv sagt upp sig och skulle med a-kassans nuvarande regler troligtvis ses som orsak till sin egen arbetslöshet. Nu begär han i stället 1,3 miljoner i avgångsvederlag. Tala dubbelmoral, ett regelverk för pöbeln och ett för överheten.

 

(Foto Expressen)

Apoteksavregleringen slår mot gamla och fattiga

Att det skulle bli problem när Apoteken avreglerades (läs privatiserades) varnade många för. PRO i Östergötland slår fast idag att för gamla och sjuka har det inneburit att de har problem att få tag i sin medicin då inte apotek kan få medicin från varandra – de är Gud bevars konkurrerande företag – så det blir att vänta en vecka eller så eller själv ge sig ut på stan och kolla om något apotek råkar ha den nödvändiga medicinen. Lika så att fattiga har nu svårare att få ta ut sin medicin på delbetalning vilket varit möjligt förut.

 

(Foto Christoffer Göransson)

En annat uttalande som jag har regerat på är när Mona Sahlin i samband med att hennes bok ”Möjligheternas land” publicerades sa ungefär följande; för socialdemokraterna är det viktigt att möjliggöra arbetarnas möjlighet till klassresa, se även tidskriften Alla som LO gav ut tidigare. Begreppet klassresa har jag för mig först dök upp för ungefär 10-15 år sedan på DN:s kultursida. Begreppet som omhuldas av borgerliga skribenter har i sig en värdering i klassperspektiv.

För om man skall göra en resa så är det från något till något annat. I begreppet klassresa finns också en värdering från något till något bättre. Arbetarklassen skall med utbildning exempelvis göra en klassresa. Dvs. arbetarklassen är okunnig men med kunskap så kan den lyfta sig ur sin okunnighet. Jag vill påstå att denna omedvetna glidning, Sahlin menar väl inte tu tal om det, så finns en värdering av att arbetarens arbete är mindre värt än medelklassens.

Veckans gäsp 1: Pride

Veckans gäsp 2: opinions-undersökningar

Att lyssna på

Annat kanske mer glädjande, vad vet jag, är några av de plattor som har spelats i bilen under den gångna semesterveckan, se dem som ett tips om musik värd att lyssna på.

The Hub Caps ”3rd Base” (Enviken)

Vadstenas stolthet och Sverige bästa rock-a-billyband utan tvekan. En rökande färsk platta med genuin traditionell bonnrock som den fortfarande låter i USA:s lantliga sydstater och i Vadstena! Det är bandets tredje och i mitt tycke bästa platta. Perfekt för en sommarkväll ”cruising down the road!”

Sanna Carlstedt ”Ballerinan” (Satellite/Nacksving)

Ända sedan jag träffade Sanna första gången i mitten på 2000-talet har jag sagt att hon kommer att bli stor. Sanna har förmågan att skriva texter fotade i svensk verklighet och har den energi och utsrålning som behövs för att sticka ut i det ibland gråskimrande diset som svenska kvinnliga låtskrivare är i all sin ljuvlighet. Sanna är inte ljuvlig i den bemärkelsen, hon är stökig, högljudd och tar en helvetes massa plats. Sanna är en korsning mellan Janis Joplins attityd och röst samt har Cornelius Vreeswijklik diktarförmåga. ”Ballerinan” har tack vare Johan Johanssons insats blivit hennes bästa hittills!

The 13th Floor Elevators “Headstone – The Contact Sessions” (Charly)

De berömda två inspelningstillfällena i januari och februari 1966 som bandet gjorde innan kontraktet med IA var hemma. De hars edan dess legat i huvudsak arkiverade men nu nästan 45 år senare fått sin utgivning. Detta i form av en limiterad upplaga i några få 1000 ex. Brilliant precis som vanligt när det gäller Elevators. Den som vill få tag i den bör skynda på för upplagan skall vara på upphällningen enligt uppgift på bolaget hemsida.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Siffertrixande och brännvinsadvokatyr

”Regeringen har satsat hela sin prestige på att minska utanförskapet. Ändå tycks utvecklingen gå åt motsatt håll.”

Det är inte mina ord utan den allt mer blå-blåa Östgöta Correspondentens skrivkulier på ledarsidan som skriver detta i dagens tidning. Helt sant regeringen Reinfeldt satte allt i pant för att minska ”utanförskapet” vad det nu är för något. Samtidigt visar deras egna siffror att det går åt fel håll.

I dag är 70.000 fler i vad Reinfeldt rubricerar som ”utanförskap” än 2006. Arbetslösheten är den högsta på årtionden eller sedan vi sist hade en borgerlig regering. Antalet ungdomar med aktivitetsersättning har ökat med 44 procent och ungdomsarbetslösheten slår nya rekord.

Det enda som regeringen kan slå sig på bröstet för är att sjukskrivna har halverats och antalet förtidspensionärer har minskat med 45.000, vart de har tagit vägen är oklart med de har försvunnit ur statistiken och man kan befara att en stor del är i dag besökande på ”socialen”.

Hur bemöter då ÖC:s ledarskribenter detta? Jo genom ett siffertrixande där befolkningsökningen får förklara att arbetslösheten är procentuellt högre trots (eller tack vare) regeringens politik. Misslyckandet kan inte beskrivas bättre. För fakta är att fler människor är arbetslösa, fler får sin försörjning från socialen än från a-kassan och sjukförsäkringen p.g.a. regeringens olika beslut för att försvaga välfärdssystemen.

Hur ska man beskriva regeringens politik och försvaret för misslyckandet? Politiken är orättvis och ett hot mot den generella välfärdsstaten och misslyckandet att minska det s.k. ”utanförskapet” är monumentalt genom de storvulna orden som ackompanjerades med pukor och trumpeter.

Än en gång har vi fått uppleva hur borgerlig och nyliberal politik fungerar hjälpligt när det är högkonjunktur för likt en sufflé sjunka ihop vid första rörelse av det serverade bordet. Man kan också med om man vill påstå att högerpolitiken även kräver vackert väder efter denna vinters sammanbrott för kollektivtrafiken.

Och, när försvaret för misslyckandet formuleras blir det inget annat än billigt trixande och brännvinsadvokatyr.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Uppdatering: Stort stöd för välfärdsstaten

(27 december)

På några veckor har mitt initiativ på Facebook och namninsamlingen kopplad till det vuxit mycket snabbt.

Vad jag menar är FOLKAKTIONEN: För en välfärdsstat för ALLA. Redan på några veckor har över 300 personer skrivet under uppropet. Där finns partiledare, riksdagsledamöter, professorer och andra tillsammans med fackligt aktiva, förbundsordförande och inte minst vanliga löntagare och “vanligt” folk.

Det finns uppenbarligen en uppriktig ilska och oro för vad som händer med välfärdsstaten.

Facebook-gruppen har över 500 medlemmar – otroligt bra på så kort tid och i december. Detta är bara början målet är att uppropet skall samla minst 500 personer innan årsskiftet och tusentals innan valet.

Initiativet skall bli en politisk blåslampa för en återupprättad välfärdsstat och en politik som bryter de senaste 20 årens nedrustning och demonteringen av välfärdsstaten som under den senaste mandatperioden accelererat i rivningshastighet.

Här är uppropet i dess helhet. Sprid det till vänner, bekanta och i era nätverk!

Ända sedan 1990-talets kris har den svenska välfärdsstaten successivt försvagats och urholkats. Politiska beslut för att rädda svensk ekonomin på 1990-talet betalades med försämringar i välfärdens räckvidd. Dagens politik där arbetslösa, sjuka och pensionärer får betala fortsatta försämringar av välfärdens innehåll och möjligheter är orättvis och otillständig.
Vi som står bakom detta upprop vi vill se en politik där en välfärdspolitik till allas bästa ersätter dagens nyliberala marknadspolitik.

Konsekvenserna av de senaste decenniernas successiva försämringar och försvagning av välfärden har skapat kraftigt ökade klyftor mellan rika - fattiga; de med jobb - arbetslösa; friska – sjuka; infödda – immigranter. Ökade klyftor byggda på etnisk bakgrund och utbildning är andra sidor där vi nu ser klyftorna öppnas från en spricka till en enorm avgrund i samhället.

Vi ser hur rasism, frustration, desperation och en allt mer ökande fattigdom sprider sig i samhället. Vi ser med förfäran hur Sverige förvandlas till en land av Vi och Dom.

Det svenska samhället håller på att förvandlas till ett samhälle där den som saknar jobb, är sjuk, invandrare, ung eller pensionär ställs utanför. Välfärden och välfärdspolitiken är bara en skugga av vad som var tänkt.

Vi kräver en politisk kursändring.

Vi kräver att den sittande regeringen stoppar alla fortsatta försämringar i välfärden och av välfärdssystemen.

Vi kräver att den röd-gröna oppositionen ger ett bindande löfte att vid en valseger september 2010 återupprätta välfärdsstaten till att bli det ekonomiska och politiska kitt som kan hålla samman det svenska samhället.

Länk till uppropet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

“Det befästa fattighuset”

Fattig letar efter mat i soptunnor på rika Upper West Side i New York – En verklighet på väg även i det “nya” Sverige.

I Sverige ökar klyftorna med en upprörande hastighet. Det började under förra krisen men har trots den tidigare högkonjunkturen och framför allt under den nuvarande djupa krisen ökat än mer. Det har öppnats en gigantisk klyfta mellan de som har och de som saknar.

Samhället hotas av att spricka itu när rika blir än rikare och de fattiga lämnas att klara sig själva. Ett samhälle som alltmer präglas av ökad misär, segregation, kriminalitet och desperation. Allt medan de som har det allt bättre stänger sina grindar, slår på sina larm och kurar mot den ökade fattigdomens frukter. Välfärdsstaten har havererat.

Orsaken är enligt en ny LO-rapport att skillnaden mellan de som har jobb och de som saknar har ökat dramatiskt, närmast utan historisk jämförelse i svensk modern politisk historia. De rikaste 10 procenten har ökat sina inkomster med 88 procent medan de 10 procenten med lägst inkomster har endast ökat sina inkomster med 15 procent. Allt detta under perioden 1991-2007. Den negativa trenden har ökat kraftigt och förstärkts under Reinfeldts regeringstid.

Vad vi ser är raserandet av den solidariska välfärdsstaten till förmånen för ett ango-saxiskt samhällssystem. Vad som är märkligt i samma utveckling är att protesterna under den nuvarande regeringen och mot dess politik som har fördjupat krisen och klyftorna genom raserandet av a-kassan och nu senast sjukförsäkringen närmast helt uteblivit.

Man kan undra vad som är orsaken till detta. Har mättnadskänslan hos de som har jobb och rädslan för att förlora det har tystat dem medan arbetslösa och sjuka har lämnats till att klara sig själva. Har känslan av solidaritet och ryggradstanken att ta kamp mot orättvisor fått stå tillbaka för taktiska hänsyn?

Men kan det också finnas en mindre vacker tanke; att arbetslösa och sjuka har sig själva att skylla. Kort sagt, egoismens höga visa som vi har matats med ända sedan 1970-talet från arbetsgivarorganisationer, Timbro och nyliberalt påverkade politiker och partier har fått fäste så till den milda grad att utropet ”var och en för sig” och ”sist i livbåten är torsk” har fått slå rot.

Det är dags att reagera. Det politiska läget är rätt att reagera. De politiska partierna till vänster måste ta initiativ till folkliga protester, de fackliga organisationerna kan inte nöja sig med att publicera olika, i och för sig, nyttiga rapporter utan det måste till politisk handling, protester i form av upprop, demonstationer och kanske t.o.m. politiska strejker mot högerns ”Anschluss Barbarossa” mot välfärdsstaten och löntagarnas rättigheter.

I dagens DN skriver LO:s utredare Anna Fransson och organisationens utredningschef Irene Wennemo:

”De ökade inkomstskillnaderna i Sverige är resultatet av ett politiskt val. Denna rapport visar utvecklingen fram till 2007. Allt pekar mot att skillnaderna har ökat ännu mer sedan dess. Studien visar att dessa skillnader till stor del är resultatet av politiska beslut. Det innebär därmed att makten finns att göra något åt de ökande skillnaderna. Också detta är en fråga om ett politiskt val.”

Det senaste året har jag rest runt i hela landet. Jag har hållet föreläsningar och deltagit i seminarier. Jag har mötts av en ilska, en förtvivlan över utvecklingen, men också en känsla av hjälplöshet och frustration över att inte kunna göra något. T.o.m. en känsla av svek från den egna rörelsen i dess tystnad och oförmåga att ta kamp mot utvecklingen.

Överallt mötts man av samma sak – varför har inget sagt det du säger förut? Varför är det så tyst och varför tar ingen av våra starka organisationer initiativet? Varför är det så tyst nu när behövs initiativ, protester och kamp mer än någonsin?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

“Va duktige´de´ä “

”Vad duktige´ de´ ä”, är en välkänd replik från filmen Sällskapsresan där fru Storch från Mjölby samtidigt som man hör hur servitören hon nyss beundrat tappar allt porslin ute i köket.

”Va´ duktig regeringen är”, är bl.a. Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets betyg på den borgerliga regeringen. ”De är sååå duktiga”, en värdering som de flesta andra om de tänker efter inser är lika felplacerat betyg som fru Storch från Mjölbys replik.

Det finns inget varken duktigt eller skickligt gjort i regeringens politik och det blir uppenbart för de flesta om man lämnar de ljusblå solglasögonen därhän och nyktert värderar vad som har åstadkommits under de tre år som ministär Reinfeldt har regerat.

Arbetslösheten har nått nivåer som detta arma land inte sett på mannaminne och inget tyder på en förändring till det bättre trots att konjunkturen verkar ha vänt. Dubbelt så många ungdomar står utanför arbetsmarknaden idag än hösten 2006. Den totala arbetslösheten fortsätter också att öka med tusentals varje månad.

Sjukförsäkringen har förvandlats till ett moras där sjuka misstros och anklagas indirekt för fusk oavsett om det handlar förkylning, influensa, brutna lemmar eller cancer i terminalt stadium. Sjuka får vänta orimliga tider på beslut och kvalificerade läkares intyg är då överprövade av kvacksalvare som aldrig sett eller hört talats om patienten allt enligt principen – hellre fälla än fria. Alla sjuka är likt i lumpen simulanter till motsatsen har bevisats.

Arbetslöshetsförsäkringen är numera den sämsta i Europa där endast 10 % numera får 80 % av tidigare inkomst. Enligt A-kassornas samorganisation har a-kassan blivit så omöjligt komplicerad och med så låg ersättningsnivå att den upphört att fungera. Alla klåfingriga regeländringar gör att flertalet a-kassor numera är i ett stadium av närmast kaos där den försäkrade inte bara betalar hutlöst mycket för en dålig försäkring utan kan få gå gravid med a-kassa likt ett normalt barnaväntande innan den arme stackaren tagits sig igenom det av regeringen skapade nålsögat.

En ny semesterlag föreslås som innebär att långtidssjuka och arbetsskadade riskerar att förlora sin semesterrätt likaså försämringar av övertidsbestämmelserna på ett sätt som ensidigt gynnar arbetsgivarna är andra duktiga nyheter från den sittande högerregeringen.

 

“…högerregering rent ut

sagt jävlas med vanligt folk…”

Likaså verkar nu de borgerliga s.k. allianspartierna slåss om vem som är mest mot arbetsrätten och las. Centern, Kristdemokraterna och Folkpartiet tävlar snarast i excesser att göra löntagarna fredslösa. Moderaterna håller tand för tunga, inte av övertygelse utan snarast av taktiskt nit.

Så här kan vi fortsätta hur länge som helst för regeringen har varit ”duktiga” på att försämra för löntagarna, för arbetslösa och för sjuka. Precis som pensionärerna har straffats för att de är pensionärer har löntagarna ställts inför det politiska skranket och bestraffats för att de inte tillhör överheten. Helt enkelt, regeringen har varit ”duktiga” på att göra tillvaron svårare för de som inte har haft förmånen att ha jobb, äga förmögenhet eller inte tillhöra de privilegierades elit.

”Vad duktige´ de´ ä ” må fru Storch i Mjölby tycka om servitörerna i Sällskapsresan. Men dagens vardagsliv och verklighet i konungariket Sverige är inte en sällskapsresa utan en bitter kamp mot arbetslöshet och dåliga tider och då är inte regeringen ett ”duktiger” utan en vanlig högerregering som lyckas väl med att rent ut jävlas med vanligt folk.

Det är varken duktigt eller skickligt - de är bara upprörande i sin oskicklighet och motbjudande i sin ensidiga missgynnade av de som bygger landet!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Övningskör dom?

För att få köra bil måste man ha körkort. För att få jaga måste man ha jägarexamen och för att få köra båt måste man ha skepparexamen.

Men för att få regera ett land krävs uppenbarligen varken kunskap, förstånd eller förnuft. Om man ska döma av de senaste händelserna i politikens lekrum så verkar kunskaper, förstånd eller ens förnuft inte vara något som varken står högt i kurs eller är nödvändigt för en regering, i vart fall om den är ledd från moderathåll.

Den moderata högerpolitiken är inte bara på snudd ett bedrägeri utan är banne mig närmast brottslig. Eller vad sägs om att använda 3 miljarder kronor och slänga den ofattbara summan i det giriga gapet skattefuskare, oseriösa lycksökare och kriminella s.k. aktörer och självutnämnda entreprenörer som skall med voodoo, kvasipsykologiska galenskaper och ren bluff ”coacha” arbetslösa till nya jobb.

Eller vad sägs en försäkringskassa som stänger dörren för cancersjuka och hänvisar till en arbetsmarknad där sjuka människor skall hitta inte existerande jobb med hjälp av lurendrejarna ovan. 50.000 människor skall nu om några månader från att vara sjuka bli arbetslösa och kanske sedan sjuka igen.

 

“…regeringen (M) har

överskridet alla

anständighetens gränser…”

 

A-kassan den andra grundbulten i välfärdsstaten, den första är sjukförsäkringen, har förvandlats från en hyfsad inkomst- och omställningsförsäkring till den sämsta i Europa. En prestation värdig en regering som berömmer sig för arbetslinjen. Kalla det istället för vad det är – låglönearbetslinje. Arbetslösa skall tvingas ner i ett låglöneträsk där det saknas botten på hur människor får utnyttjas. Se bara när SJ inför audition för arbetssökande som om det vore någon Idol-uttagning.

Är detta inte rena rama kriminella idiotin av en regering som om vore det gällde körkort, jägarexamen eller skepparexamen hade åkt ut på sin aktre kroppsdel genom närmaste dörr efter en kuggning så det stänkte om det.

Regeringen (M) har överskridigt alla anständighetens gränser i sin jakt på sjuka och arbetslösa. De har missbrukat statliga medel och är medskyldiga till den värsta förskingringshärvan som detta arma land sett sedan Krügerkraschen.

Krüger tog i varje fall sin Mats ur skolan men den här regeringen berömmer sig över sin dådkraft och innovativa förmåga. Jo, innovativ alltid när det gäller att hitta på nya knep att blåsa staten, dvs. oss alla på miljarder, samtidigt som den innovativa förmågan att jävlas med arbetslösa och sjuka når nya höjder.

När ska oppositionen och fackföreningsrörelsen börja göra verkligt motstånd, slå näven i det imaginära bordet och ta upp kampen mot Sveriges hittills absolut sämsta, värsta och mest ansvarslösa regering. Hallå, det håller på att gå åt pipsvängen med Svedala.

Tystnaden kan kanske förklaras med det chocktillstånd som regeringen höger har lyckats tvinga på Sverige. Arbetslösheten är den högsta på årtionden, fackföreningarna ser sina a-kassor närma sig konkursens brant och den politiska oppositionen vet inte vilken medelklassfot den skall stå på. Allt medan arbetare och vanligt folk ser hur avgrunden närmar sig – välfärdsstatens sammanbrott.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Det behövs inget paraply när solen skiner

När solen skiner behöver man inget paraply men när det regnar saknar man det. Så kan man sammanfatta hur a-kassan fungerar för den enskilde. När man har jobb behöver man inte a-kassan för att klara sig men när arbetslösheten är ett faktum så är a-kassan en genial idé. Vi tillsammans som kollektiv ser till att våra mindre lottade bröder och systrar klarar sig från fattighuset till de hittat ett nytt jobb.

Tyvärr fungerar a-kassan i dag bara i teorin på det sättet. När man läser som i Aftonbladet igår att arbetslösa tvingas låna av vänner och släkt i väntan på att a-kassan skall betalas ut. En väntan som är ända upp till 4-5 månader. Tänk själv, vänta i gott och väl ett drygt kvartal utan pengar till hyra och mat, räkningar osv. Och varför, a-kassan hinner inte med p.g.a. alla nya regler och kontroller som den sittande högerregeringen har lagt på a-kassorna.

Detta ovanpå att a-kassan är försämrad med sämre ersättning och väsentligt dyrare så kan den inte betala ut ersättningen som den arbetslöse har rätt till.

A-kassan har utvecklats till en absurd skandal som enbart kan klandras den sittande regeringen. De skyldiga är Reinfeldt och hans regering. Skyldig till eländet är en arbetsmarknadsminister Littorin som i ord är så positiv till facket, kollektivavtal och a-kassan.

Men det är ju dessa herrar som påhejade av svenskt näringsliv har kvaddat hela a-kassesystemet genom försämrad ersättning och mängder av nya orimliga kontrollkrav som gör att a-kassorna inte hinner med nu när krisen slår till mot sysselsättningen. Allt med den ideologiska bockfoten att tvinga arbetslösa att ta jobb till allt lägre löner för att pressa ned lönenivån totalt.

 

“..ställ de

ansvariga för

a-kasseskandalen

till svars…”

Det är en skandal, det är en oförskämdhet mot alla som drabbas av krisen med arbetslöshet som följd. Det är nödvändigt att ställa de ansvariga i regeringen till svars för det elände som de ställer till med och det måste ske nu. Hösten måste föra med sig protester, demonstrationer och aktioner mot högerregeringen som medvetet har satt hundratusentals arbetslösa i en veritabel rävsax; inget jobb och ingen a-kassa!

Politiskt måste a-kassan bli en av valets viktigaste frågor. För sysselsättning, jobb och a-kassa hör samman. Det är nödvändigt med en trovärdig a-kassa som fungerar som den omställningsförsäkring och inkomst försäkring mellan jobb. När Mona Sahlin kommer säkerligen också att komma med konkreta löften om en bra och fungerande a-kassa. Det är självklart om alliansen skall slängas ut från Rosenbad september 2010.

Som sagt när det regnar det är då man behöver paraply och när arbetslösheten drabbar behöver man a-kassa. Just nu verkar det vara tvärtom. Regeringen tycker det räcker med ett paraply mot arbetslösheten och regnväder åt de arbetslösa.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson