Nyliberalernas ljusa idéer leder till mörker

Det har dykt upp företag på den svenska arbetsmarknaden som erbjuder arbetskraft efter principen lägsta dagspris. Johan Norberg, nyliberalismens främste riddare av den sorgerliga skepnaden, vill ta bort rätten till semester utan det skall vara i bästa fall något för parterna på arbetsplatsen eller i sämsta fall arbetsgivarens högst privata beslut.

Båda företeelserna är motbjudande och naturligtvis ett hot mot alla löntagares vunna rättigheter. Men det är inte bara det utan företeelserna och förslagen ligger i linje med den högeroffensiv som löntagarna har varit utsatta för under de senaste 20-30 åren.

Efter kriget byggdes det upp välfärdsstater i de flesta europeiska stater. De hade lite olika utformning men de var försök, mer eller mindre lyckade, att förändra existerande förhållanden som annars kunde ha utvecklats till social oro och extremism åter igen.

Detta förde med sig i länder som Sverige och Storbritannien att staten och det offentliga fick en kraftigt ökat roll. Nu byggdes välfärdsstaten med en stark offentlig sektor och ökad jämlikhet.  Men det innebar att makten förflyttades successivt från de stängda bolagsrummen till de öppna demokratiska församlingarna.

Bolagshögern kände sig hotad

För bolagshögern som varit van vid att bestämma i eget majestät var detta naturligtvis högst motbjudande. Men man kunde knappast säga att man ville minimera demokratins räckvidd utan började tala om marknaden som demokratins bästa exponent. Det vi inte köper vill vi inte ha är en beskrivning av det nyliberala konceptet för att rulla tillbaka välfärdsstaten och demokratin.

En förutsättning för demokratin och för att den skall ha ett verkligt innehåll är engagemang hos medborgarna. Men med ökad kommersialisering och ekonomism minskar engagemanget utan politiken och därmed blir demokratin blir uteslutande en fråga om ekonomiska resurser hos enskilda medborgare. Medborgarrätten börjar stavas pengar och rätten blir ett tomt skal.

Egoismen som politiskt system

På detta sätt skapas egoismen som politiskt system och demokratin blir en formalistisk företeelse som inte skapar särskilt mycket engagemang utan väcker snarare en förströdd gäspning hos de allt mer av sina förväntningar svikna medborgare.

De som får betala denna utveckling mot ett icke-empatiskt samhälle är löntagarna och då främst de som inte är 100 procentigt produktiva i den givna stunden. Ett samhälle där det gäller att vinna eller försvinna skapas och därmed blir det nyliberala samhället en fascism i kostym utan nackskott men med acceptans av att svaghet leder till mänsklig undergång.

Arbetskraft till salu till lägsta dagspris, propåer om indragna rättigheter, sjukförsäkring som sorterar ut och a-kassa som leder till de fattigastes slavarbetsmarknad är då en logisk tågordning bort från välfärdsstaten och demokratin som de engagerades samhällsmodell.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Läs gärna min bok om nyliberalismens offensiv mot välfärdsstaten och arbetarrörelsens kris. ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” kan beställas direkt från förlaget med 30 procents rabatt plus porto. E-posta din beställning till ordochkultur@telia.com .

För ytterligare information om boken se här.

Semester – inte för alla

Ungefär två och en halv månad kvar till valet och semestertid. För oss som har jobb och semester vill säga, för de långt över 430.000 arbetslösa är det allt annat än semester. Förutom sysslolösheten, oron för ekonomin och osäkerheten om framtiden så finns hela tiden den gnagande känslan att inte duga till, att inte vara tillräcklig.

Kan man klandra alla Hans, Eva, Kalle, Stina, Ismael, Zfika, Muhammed och Gloria för denna känsla. Framförallt när det politiska budskapet från den sittande högerregeringen är att de inte försöker tillräckligt och därför ska straffas för att de inte har jobb precis som om det vore deras skuld att den ”moderna” kvartalskapitalismen inte förmår att hålla hela folket i arbete.

Än mer som samma ekonomiska doktriner som omfattas av regeringen förutsätter en s.k. balansarbetslöshet som skall se till att lönerna inte blir för höga då vi andra som har jobb ska hålla igen på våra krav allt med hoppet om att penningvärdet inte skall urholkas och våra besparingar inte påverkas negativt.

Om vi skärskådar arbetslösheten sedan 1950-talet finner vi ett märkligt sammanhang. När vi hade en låg arbetslöshet, vilket var fallet fram till ca. 1990 så var inflationen på högre nivå. Vem tjänade på det? Jo, arbetslösheten var ett marginellt problem och vi som löntagare de facto med inflationen solidariskt såg till att våra kamrater hade jobb.

Och tvärtom, vem förlorade på inflationen. De med finansiella värden – penninginstitutionerna, bankerna och arbetsgivarna som däremot fick betala väsentligt högre löner.

Efter 1990 blev den ekonomiska doktrinen att penningvärdet var det viktigaste att i den ekonomiska politiken försvara – inte att jaga bort arbetslöshetsspöket. Efter 1990 ser vi om vi ritar en graf hur arbetslösheten far upp med ett glatt skutt medan inflationen sjunker likt en sjunkbomb.

För oss som har semester kanske detta är inget vi tänker på. Men vi kanske borde göra det och inse att högerpolitikerna i alliansen ljuger när de säger att de vill jaga bort arbetslösheten från vår dagliga verklighet.

Ha en bra semester för om mindre än två och en halv månad är det val.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson