Mot Järnhälens epok

Efter åtta år med högerregering och tjugofem år av marknadsliberal konsensus i samhället så är det nya klassamhället ett faktum. Eller rättare sagt, det nygamla klassamhället ett faktum på nytt. Som av en tillfällighet har TV 1-nyheterna idag rapporterat om hur tunnelbaneresan från Danderyd till Vårby Gård i Stockholm också är resan från välbeställd medelklass till fattig arbetarklass. Hur Vårby Gårds invånare får sitt liv förkortat med 18 år på grund av sämre hälsa och lägre utbildning.

Samma nyheter rapporterade att Östergötlands tandläkare ser med oro på hur fattiga barns tandhälsa är väsentligt sämre än rika barns dito. Orsaken säger tandläkarna beror på den ökade segregationen.

Man kan sammanfatta det nygamla klassamhället som något som inte bara ger sämre hälsa, man tappar tänderna av och har kort utbildning (och kan heller inte få någon då vuxenutbildningen har blivit en obsolet företeelse) utan något som dödar i förtid. En måhända drastisk beskrivning, men inte orättvis för den verkliga orättvisan ligger i att det samhälle som före det marknadsglada nittiotalet visade upp ett annat anlete där klyftorna minskade. Människor hade fått det bättre tack vare en politik som hade till syfte att motverka det avskydda klassamhällets konsekvenser.

Numera bryr vi oss inte om att vi lämnar bakom oss upp mot en femtedel av medborgarna för att vi andra skall få det bättre. Vi sitter där med våra så kallade jobbskatteavdrag och myser över glaset gott rött och oxfilén. Vi diskuterar glatt och med inlevelse heminredning och roar oss med att avundsjukt snegla på den verkliga överklassens liv och leverne.

”De andra” blundar vi för, eller snabbt stegar förbi tiggarna eller barfotalassarna som inte orkade med det ny-gamla samhällets orimliga krav på produktivitet eller helt enkelt inte fick plats i Vår Nya Sköna Värld. Vi ondgör oss, när vi fått ett par glas rosé innanför knutblusen eller Hilfigerskjortan, över den lata arbetarklassen.

Jag blir så förbannad. Inte på medelklassen eller ens på överklassen. Utan på politiker som inte ifrågasätter den rådande ordningen, som inte blir i sin tur förbannade när Vårby Gårds invånare numera får sina liv förkortade med 18 år. Politiker som inte blir förbannade på fattigdomen vilken skapar ett tiggarnas och de arbetssökandes tröstlösa resande i ett så kallat öppet Europa för att få ihop några Euro för att hålla svälten på avstånd. Ett samhälle där de som har det bra inte bryr sig eller reflekterar över vem och vilka som får betala för deras välstånd.

Men jag blir också förbannad och oerhört besviken på politiker som borde ha en helt annan syn. Politiker som berömmer sig för sina höga ideal men sedan ”gillar läget” och anpassar sig. De tror efter vad som är medelklassens uppfattning istället för att tala och ta de värst utsattas, de fattigastes och de av marknadsliberalismens härjningar drabbade medmänniskorna parti.

Den helt oreglerade kapitalismen håller på att köra Europa i diket. Inte bara att fattigdomen växer och människor blir allt mer desperata utan att den politiska krisen växer i och med att högerextremismen har fått luft under sina vingar och att denna politiska pest som den bruna smittan utgör nu på allvar börjar hota inte bara enskilda människor, grupper av människor utan hela det demokratiska systemet.

Europa är på väg in i en Järnhälens tid. Vilka politiker visar motstånd mot detta? Den som gör det kommer att få min röst detta det så kallade supervalåret.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Nytt politiskt landskap

När Sifos opinionsundersökningen kom i veckan så var det som ett sus gick genom det politiska etablissemanget. Om Sifo skulle få rätt så skulle det bli ett helt nytt politiskt landskap bli ett faktum. De tidigare självklarheterna skulle vara helt bortblåsta och nya uppenbara sig.

De åtta borgerliga åren skulle ha pulveriserat två partier, centern och kristdemokraterna, medan folkpartiet skulle överleva men med bäring fyra procent. Det enda av de traditionella borgerliga partierna som skulle överleva valdagen något så närt intakt vore moderaterna och de skulle reduceras till ett parti utan inflytande eftersom borgerligheten helt utraderats av sina åtta år i regeringsställning.

Enda möjligheten för moderaterna att regera vidare vore med att göra det tillsammans med kostymfascisterna i Sverige”demokraterna” och med folkpartiet i koalition. Sannolikheten för detta ser dock ut som mindre troligt då det vore politiskt självmord att låta det främlingsfientliga och bigotta SD bestämma var skåpet skall stå.

Samtidigt har socialdemokraterna förlorat sin självklara nivå över 40 procent pga. tappat förtroende efter 25 år av marknadsliberal längtan. Socialdemokratiska väljare och då främst kärnan av löntagare hyser en skepsis mot partiet då det är till del i otakt med opinionen i frågor som vinster i välfärden. En fråga där vänsterpartiet lyckats växa sig starkt. Miljöpartiet har också stabiliserat sig på en tio-procentsnivå.

Sammantaget är det en ny politiskt situation där högern får enorma problem att kunna komma i regeringsställning och socialdemokraterna blir tvungna att anpassa sig i regeringsställning efter en radikalare opinion än den försiktiga som partiledningen hävdar.

Man kan knappast påstå att det minskar möjligheterna att byta regering, vilket måste vara det viktigaste just nu. Sedan får vi alla som vill se en radikalt ändrad politik och ett återupprättad välfärdsstat se till att den nya (s)-ledda regeringen för en sådan. Vilket måste vara första prioritet för att låta Reinfeldts högerregering en mandatperiod till vore en katastrof.

Skulle Sifo få rätt blir alltså den politiska framtiden synnerligen intressant vill jag påstå.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Vad ser du i spegeln?

För vem skall socialdemokraterna vara? En fråga som egentligen inte skulle behövas frågas. Men om vi ser till den gångna valrörelsen kan man fundera på hur det står till med den egna identifikationen.

Från brittiska Tribune

Dags för en liknande svensk kommentar

Aftonbladets Jesper Bengtsson skriver i dag att:

”Framför allt tror jag att arbetarrörelsen inte korrekt klarat av att omvärdera sin egen självbild. Många socialdemokrater tycks utgå från att det vänder om några år, bara de fortsätter driva en politik som de vet är rätt.”

Problemet är att varken det ena eller det andra är rätt. Den passiva inställningen har redan lett till två svidande valnederlag där draget av självgodget har straffats å det grövsta. Politiken som skall vara rätt har visat sig inte möta några större ovationer eller ”politiska passioner” för att tala med belgiska författarinnan och politiske strategiprofessorn Chantal Mouffe.

Det stora felet med politiken har uppenbarligen varit att den inte är trovärdig. Kärnväljarna tror inte på marknadslösningarnas välsignelse, det är tvivlande på att socialdemokraterna kan återupprätta full sysselsättning så länge man accepterar tesen om jämviktsarbetslöshet.

Å andra sidan upplevs socialdemokraterna som en variant på den i mitten varande politiska smeten där skillnaden mellan vänster och höger har förvandlats till en politisk återvändsgränd av alla varande mer eller mindre gråmelerade kattor.

Vilken självbild har då socialdemokraterna idag. Det beror vem man talar med. LO:s ordförande menade i förra veckan att det var ”brister” och ”misstag” som skapat katastrofen. Och ser man till en del av de politiska inflytelserika i partiet så får man intrycket att Stockholms (S)-märkta marknadsliberaler har ett svar – mer av det som gav nederlaget.

Vad ser då partiet i sin spegel? Jag vet inte men känslan att det inte gått tillräckligt åt helvete ännu för att man skall inse att krisen är ett faktum stärks när man ser efter vilka som skall utvärdera valet. Här sitter ett antal av de som hade ansvaret för att det gick som det gick. Exempelvis att Jonas Wall på LO som hade ansvar för LO:s kampanj skall utvärdera och Wanja Lundby-Wedins närmast medarbetare sammalunda.

Att det är att sätta bocken som trädgårdsmästare är självklart. Ingen av dessa kommer att kunna presentera mer än kosmetiska förslag för som LO:s ordförande sa det var ”misstag” och ”brister” som orsakade sammanbrottet. Över huvud är det stor representation av de som format politiken som lett till dagens situation som skall utvärdera och ställa förslag om förändring.

För vem är socialdemokratin till för? Så länge partiet inte förmår att besvara denna fråga rätt kommer också politiken att bli inte bli förtroendeingivande för kärnväljarna av löntagare, arbetslösa, nyfattiga, immigranter och andra som behöver politiken för att förvandla sina liv till något bättre.

Det vänder inte om några år, inte om partiet inte förmår att ompröva sin politik och inser att ryggraden för partiets existens är dess kärnväljare som nu är i rörelse åt olika håll. Om inte, lär inte valet 2014 bli något annat än ett val i raden av smärtsamma nederlag.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Ska de besvikna avgöra valet

Det diskuteras vitt och brett om de röd-gröna kontra högeralliansen. Det diskuteras vilket inflytande som eventuellt Sverige”demokraterna” kan få om de kommer in i riksdagen. Det är spekulationer och beräkningar om huruvida den och den rösten på olika små partierna är ”bortkastade” röster osv.

Vad man inte diskuterar lika högljutt är det ”parti” som är det tredje största i svensk politik och som är det största hotet mot ett regeringsskifte – soffliggarpartiet. Det kommer aldrig in i riksdagen, men det påverkar valutgången mer än vi kanske tror.

Partistrategerna vet detta och därför blir mobilisering den viktigaste enskilda åtgärden för de röd-gröna i valrörelsens slutskede. För det finns också ett klassperspektiv på soffliggarna. Det är ett klassparti kan man säga utan att överdriva.

Soffliggarna är mer förekommande bland LO-medlemmar än bland tjänstemän, det är fler soffliggare bland kortutbildade än bland akademiker, de är fler arbetslösa än väletablerade, det är fler fattiga än rika, de är hyresgästerna i större utsträckning än villaägare osv., Kort sagt, det är vanligare med soffliggare bland de naturliga (S) och (V)-väljarna än bland borgerligt sinnade väljare.

Varför röstar de då inte? Orsaken är bland annat att de ”inte känner igen politiken” som man säger. Politiken berör inte deras vardag utan politiken har i allt större utsträckning blivit en anpassning till en inbillad medelklass i storstäderna.

Socialdemokrater och även Vänsterpartiet har i sin jakt på marginalväljarna gjord en omvänd resa mot mitten jämfört med moderaterna och nu trängs de alla i en slags mittenfåra. I o m detta så har det som inte fick ske skett – de väljare som mest behöver en socialdemokratisk jämlikhetspolitik känner sig övergivna av den allt skränigare medelklassens krav på politikens innehåll.

Det här också en konsekvens av den samhällsbild som idag alla partier mer eller mindre har anammat – att medelklassen är politikens och samhällets ryggrad medan i denna världsbild marginaliseras den traditionella arbetarklassen som lever under villkor som inte liknar medelklassens förortsidyll eller storstadspuls.

I länder som Frankrike och Storbritannien har den här utvecklingen resulterat i en ökad högerextremism där de mest utsatta reagerar med att ta ut sin frustration på de som har det än värre. Den s.k. ”hunsades revolution” är högerextremisterna fotfolk. I Sverige har det istället blivit soffan – man vänder helt enkelt politiken ryggen då den inte längre talar om deras problem.

Jag träffade en metallare för någon vecka sedan. Han menade att valrörelsen har blivit obegriplig. Ingen diskuterar arbetslösheten, ingen diskuterar att 10.000-tals människor har ramlat ur välfärdssystemen och ingen diskuterar att Sverige har Europas sämsta a-kassa.

Valrörelsen består istället av frågor som på arbetsplatserna har ingen eller ringa betydelse; skattenivåer, förmögenhetsskatten, villaskatten, muslimska huvudbonader, könsneutrala toaletter och annat som inte berör arbetsplatsernas folks vardag.

Det finns inget icke-val i valet 2010. Antingen vinner högeralliansen och genomför sin marknadsliberala revolt mot välfärdsstaten eller så vinner de röd-gröna och börjar återupprätta välfärdsstaten. Det finns inget annat val, så enkelt är det.

Jakten in mot mitten i politiken är orsaken varför soffliggarpartiet avgör valet. Blir det större än i förra valet så kan inte de röd-gröna vinna då blir soffliggarna – som mest behöver politiken – högeralliansens bästa bundsförvanter. Högern vinner då på de röd-grönas tillkortakommande inte på egen styrka. Lyckas däremot främst socialdemokraterna mobilisera sina naturliga väljare då vinner de röd-gröna valet om 18 dagar.

Text. Ingemar E. L. Göransson

Om du inte få det vill ha – ta det du behöver

The Rolling Stones sjöng en sång på ”Let It Bleed”-plattan från 1969 att det inte är alltid som man får exakt det man vill ha utan får försöka nöja sig med det man behöver.

“You can't always get what you want/But if you try sometimes you might find/You get what you need” kan synas vara ett märkligt råd i slutet av en valrörelse, men är det det i egentligen. För när vi som väljare bedömer partierna så är det utifrån vad vi vill ha – vad vi förväntar oss att de skall leverera i politiska beslut.

Politik och samhället är dock inte så enkelt utan politiken handlar i mycket om kompromisser och inte minst är det så i Sverige. Det stora skillnaden vi ser nu i jämfört med tidigare val är en borgerlig höger, helt klart dominerad och dompterad av moderaterna, och en vänsterkoalition som i många delar spretar väsentligt mer än den dompterade högeralliansen.

Som vänsterväljare med en vision om ett bättre samhälle där välfärd och rättvisa kan det kännas som en urvattning eller nivellering av politiken. Att behöva ta hänsyn till Miljöpartiet som har uppfattningar i frågor som skolpolitiken eller förhållandet till de fackliga intressena och löntagarnas rättigheter som verkar främmande eller t.o.m. fientligt i förhållande till vad som har varit traditionellt arbetarrörelsens uppfattningar.

Naturligtvis känns det som en närmast provokation när Maria Wetterstrand säger i en intervju att vurmar för privata initiativ och ”fri företagsamhet” men vad annat att vänta av ett parti som har startat som ett enfrågeparti för att utvecklas till ett parti där miljöfrågorna dominerar utifrån ett individualistiskt perspektiv. Miljöpartiet är ett barn av sin tid – individualismens epok fött ur 30 års nyliberalt propagandaarbete.

Som väljare måste det dock vara bättre med ett Miljöparti som inte lierar sig med den för stunden starka högern. För det finns inget resonemang som kan ta bort det faktum att högern har igenom Reinfeldts och Borgs skickliga thatcheristiska strategi lyckats bli starka genom att de lyckats domptera och dominera hela den borgerliga arenan.

Socialdemokratin är i en svagare position idag än kanske någonsin. Partiets vandring de senaste 15-20 åren mot mitten (och därmed höger) har bland socialdemokratiska arbetarväljare uppfattats som en eftergift för den allt högljuddare medelklassen. Detta är ett socialdemokratiskt problem och måste lösas inom socialdemokratin oavsett valresultat. Det finns anledning för arbetarrörelsen att fundera på varför socialdemokratin tappat en tredjedel av sina väljare på ca 10 år.

Konsekvensen ser vi dock; lägre valdeltagande bland de som bäst behöver politiken; arbetare, fattiga, arbetslösa, sjuka och ungdomar. Partiet uppfattas bland dessa som ett bland andra partier. Skillnaden har blivit så liten i deras ögon genom att högern har tagit ett steg mot mitten medan socialdemokratin har uppfattat signalerna på så sätt att den också tagit ett steg mot mitten.

Ett annat dilemma är att alla politiska partier (möjligen förutom vänsterpartiet) har uppfattningen att arbetslösheten är mindre viktig än budgettak, budgetdisciplin och inflationsbekämpning. Här förlorade socialdemokratin en del av sin ideologi eller kanske t.o.m. en del av sin själ när man accepterade Maastrichtavtalet.

Tre brittiska ekonomer Mark Baimbridge, Brian Burkett och Philip Whyman skrev en artikel Ekonomisk debatt nr 5/1995 att:

”Maastrichtfördraget lade grunden till ett juridiskt och ekonomiskt system i vilket prisstabilitet prioriteras framför alla andra målsättningar. Fördraget lägger hela tyngdpunkten för uppnåendet av EMU på ett deflationistiskt projekt, utformat för att skapa en gemensam valuta genom restriktiva budgetkonvergenskriterier inom snäv tidsram. Resultatet är att EU:s medlemstater har iklätt sig en tvångströja, som förhindrar all ekonomisk politik utom europeisk deflation. Exemplen Storbritannien och Sverige visar hur obehagliga konsekvenserna kan komma att bli.” (Mina understrykningar.)

Samma författare inleder sin artikel med orden: ”Den kollektiva välfärden, som blivit alltmer omfattande i Europa under 1900-talet, utsätts nu för starkt tryck” . Måhända årtiondets understatement.

När man läser detta så är det lättare att förstå varför socialdemokratin har problem medan högern rider på nyliberalt färgad politisk våg. Men innebär det att de traditionella vänsterkärnväljarna lämna ”walk over” även om vi inte kan få vad vi vill ha utan kanske i nuläget skall nöja sig med det vi behöver.

LO-väljarna behöver inte mer högerpolitik, de behöver en radikal politik så långt det är möjligt att skapa sådana. Samma gäller arbetslösa, sjuka, fattiga och ungdomar. Högerpolitik har vi upplevt tillräckligt av och även om inte konstellationen socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet upplevs som optimal så är det som behövs om välfärdsstaten skall överleva (eller snarare övervintra) och inte bli ett välstånd för de etablerade och där de övriga lämnas därhän.

Att rösta är inte bara en medborgerlig rättighet utan det är nödvändigt för att rädda och sakta återuppbygga välfärdsstaten värd namnet på nytt efter högerns långvariga inflytande och senaste fyra års maktutövande. Så rösta på det du behöver inte vad du vill ha – det får vänta ett tag till. Och just nu är de röd-gröna det enda alternativet. Förändra världen får vi göra sedan.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Foto: Christoffer Göransson

LO retar upp borgerligheten

LO presenterar nu sin valkampanj. Den lär väcka uppmärksamhet och den skiljer sig markant från de röd-grönas. Här är det inga softade och stylade personporträtt med menlösa paroller utan LO håller sin tradition från tidigare valkampanjer med att visa på en hårdare och sannare verklighet.

Organisationen gör det genom att ställa verkligheten i kontrast till det ansvar som regeringens ledande personager har. Här anklagas Reinfeldt för att en timanställd hotellstäderska betalar 4 gånger mer i a-kassa än den som har en hög lön. Borg ges ansvaret för massarbetslösheten, Olofsson för att ungdomsarbetslösheten är högre än någonsin. Likaså Hägglund för att 44.000 riskerar att hamna utanför sjukförsäkringen och major Björklund får sin välförtjänta dos också.

Mot detta ställs vanliga LO-medlemmars verklighet. Idén att vända uppochner på högeralliansen och vänder medlemmarna rätt.

Det lär bli ”ett jävla liv” från borgerligt håll, men det behövs i en valkampanj som liknar ett sömnigt möte hos Fonus!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Kosackval 2010?

Affisch från Högerpartiet 1928

Under förra valrörelsen, dvs. 2006, jobbade jag fortfarande på LO-kansliet och en av mina arbetsuppgifter var att jobba med LO:s valblogg. Jag rekryterade bloggare runt landet och skulle själv skriva varje dag.

Det var inga problem med varken att rekrytera eller skriva utan det stora problemet var den skitiga valrörelse som det blev.

Snart blev man varse det sossehat för att inte säga glödande klasshat som många av högerns agitatorer hade. Ett exempel på övertramp är ju bland folkpartiets data intrång men vi som jobbade med LO-bloggen fick känna av det förakt och rent ut sagt hat som präglade delar av högerns och alliansens valkampanj.

Själv blev jag beskylld för att ha tvingat min familj till ett nudistläger i Italien. Själv kunde jag väl ta det tjafset, men för mina barn var det mindre kul.

När Fredrik Reinfeldt i går höll sitt tal i Almedalen var det en signal om vad som skall komma. Här fanns föraktet för svaghet, för arbetslösa och sjuka och inte minst för ”sossar”.

Halvsanningar och rena lögner i ett tal som handlade inte om alliansens politik utan ett glödande hatisk attack på de röd-gröna. Om detta är tillsammans med den kampanj i smutskastning som sker från moderathåll mot Mona Sahlin så kommer valrörelsen 2010 inte bli bättre, tvärtom, än 2006.

Dags för ett nytt kosackval, måhända?

Text: Ingemar E. L. Göransson