Förtroendevaldas ansvar

De senaste dagarnas turer kring Håkan Juholt dubbla boende har satt igång en debatt som ensidigt inriktat sig på hans eventuella personliga brister. Nu har vi ju alla våra brister och det är inte den förste riksdagspolitiker som ifrågasätts som en följd av de förmåner som våra folkvalda i riksdagen åtnjuter.

Vad som inte har diskuterats är förmånerna i sig och deras rimlighet vilket borde vara en intressantare diskussion. För när Annie Lööf eller Håkan Juholt tar del av, vad jag menar, orimliga förmåner så är det i och för sig möjligt att de agerar i en moralisk och kanske t.o.m. juridisk gråzon men det är inte huvudproblemet utan det ligger på en annan nivå.

Den som är riksdagsman är folkvald, dvs. de har blivit valda till den lagstiftande församlingen som är demokratins yttersta uttryck för folkstyret. De har getts ett enormt och maktpåliggande förtroende och ansvar. De 349 ledamöterna i riksdagen har med andra ord ett allvarsamt förtroende på sina axlar och ytterst skall vara vår gemensamma väktare att det demokratiska systemet inte kommer i vanrykte eller tappar i tillit hos oss medborgare.

Ceasars hustru får ej misstänkas

Ytterst har riksdagens ledamöter ansvaret för de lagar som styr vårt samhälle och naturligtvis får det inte finnas ett disparens mellan medborgares rättigheter och skyldigheter och de folkvaldas dito. Bara tanken att Ceasars hustrun kan misstänkas får inte uppkomma.

Den folkvaldes arvode uppgår till straxt under 60.000 per månad och till detta kommer traktamenten enligt riksdagens norm. Det innebär att riksdagsarvodet ligger på en nivå som är tre gånger den genomsnittlige LO-medlemmen och två gånger TCO-snittet. Till detta kommer en generös inkomstgaranti som om ledamoten suttit tre mandatperioder och är över 50 år kan få ut 66 procent under tiden till pensionsdagen. Alltså en garanterad inkomst på närmare 40.000 kr/månad i upp till 15 år!

Riksdagsledamoten har fritt årskort på flyg eller tåg som inte förmånsbeskattas och rätt till maximalt 8.000 kr per månad vid dubbelt boende vilket heller inte förmånsbeskattas. Det är med andra ord ett antal förmåner som medborgarna i gemen aldrig kommer i närheten och som vilka riksdagens ledamöter åtnjuter. Med andra ord de folkvalda i riksdagen har villkor som den genomsnittlige löntagaren aldrig ens kan hoppas på i sina vildaste drömmar att få för sin egen del.

Politikerklass i sin egen värld?

Här finns ett disparens som skapar bilden av en politikerklass som lever i sin egen värld utan att dela den vanlige medborgarens skärv. Naturligtvis upplevs det som egendomligt att riksdagsledamoten trots mycket hög lön inte behöver betala för sin bostad, inte behöver betala sina resor till hemorten, fritt åkande på av skattebetalarna betalda årskort och inte ens blir förmånsbeskattad för samma förmåner som om andra har dem görs med noggrannhet och utan undantag.

Våra förtroendevalda ska ha goda villkor, men villkoren skall inte liknas vid ett frälses villkor. Dubbel bosättning är många som har eftersom inpendlingen mot exempelvis Stockholm är omfattande bland annat från Östergötland eller andra delar av landet. Det är avdragsgillt vilken ingen invänder mot likaså att årskort på tåg och flyg förmånsbeskattas vilket ingen heller har egentligen något att invända mot.

Att vara förtroendevald är något stort, att få sina medborgares förtroende att stifta lagar som de sedan skall följa innebär ett stort ansvar. Det är som en klok man sa en lång process att vinna förtroende men ett ögonblicks verk att förlora det.

Det finns idag en tveksamhet gentemot politiker, en misstänksamhet att de ”skor sig” att de ”gynnar sig och de sina”. En beskyllning som nästan alltid är utan grund. De flesta s.k. affärer beror på otydliga regler eller slarv. Det är ytterst få förtroendevalda som missbrukar medvetet förtroendet de fått.

Men bara existensen av generösa förmåner som kombinerat med mycket goda inkomster väcker misstanken eller lämnar blottor för anti-demokratiska krafter att utnyttja enskilda ledamöters tillkortakommande är tillräckligt oroande för att de förtroendevalda själva skall undanröja de mest ögoninfallande förmånerna.

Den tidigare LO-ekonomen P O Edin sa en gång att man aldrig som förtroendevald skulle göra något som man på nästa medlemsmöte inte kunna förklara. En enkel och god regel, präglad av sunt förnuft och förstånd.

De förtroendevalda i riksdagen får inte uppfattas som fifflare och själviska egoister som gynnar sig och en diffus nomenklatur. Om den bilden blir den publika bilden av politiken och de folkvalda så är det kanske det enskilda största hotet mot demokratins legitimitet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Respekt förtjänar man

 

Winston Churchill

Det finns politiker som man inte delar deras uppfattning men i alla fall kan känna en respekt för. En sådan gigant är givetvis Winston Churchill som trots att han var en riktigt reaktionär överklassperson så hade mannen en integritet som gör att det inte går att annat än respektera honom.

Alla andra likheter lämnade därhän så har de sista åren varit två borgerliga politiker som har visat sig vara rakryggade och kompromisslösa på ett sätt som länar dem all respekt. Den förste var den förre försvarsministern Mikael Odenberg som inte vek ner sig för Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs kamerala politiska utövning.

Den andre är Ulf Adelsohn som vägrat att finna sig i den järnvägspolitik som den sittande och även i rättvisans namn tidigare regeringar stått för; privatiseringar, bolagiseringar och fragmentarisering av den svenska järnvägen. Han fick därför sparken i veckan av regeringen för att inte fann sig i att låta detta fortsätta och ta skiten för det som politikerna orsakat.

Förtjänar förakt

Men tyvärr inte alla politiker är värda denna respekt. Ett exempel på den politiska härdsmälta som centerpartiet genomgår var uppenbar under vecka. Kritiken och upproret mot Maud Olofsson växte till stormstyrka när det blev sannolikt att hon som minister känt till de minst sagt uppseendeväckande fallskärmar och förmåner statliga Vattenfall försett sina direktörer med.

Inte nog med det hon har visat total oförmåga att hantera kritiken mot den utplundring som kunderna till det svenska oligopolet på elmarknaden är utsatta för.

Maud Olofsson

Nu kräver snart hela centern att hon går och striden om efterträdare är på gång. Ska det bli Olofssons favorit eller en Stureplanscenterns ännu mer nyliberalt påverkad efterträdare. Hur som, det verkar vara som om den tidigare folkrörelsecentern inte finns kvar längre och nu placerar sig centern också under 4 procent tillsammans med Kd i samma predikament.

Om Adelsohn är värd respekt så är Olofsson det motsatta. Hon framstår som en lakej åt elbolagen och är snarare värd förakt och alla de skopor kritik hon får. Men egentligen skall man kanske önska att hon sitter kvar för hon är oppositionens största tillgång i väntan på att (S) formulerar sin väg tillbaka till Rosenbad.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Homo sapiens cupidus

Framträdande exemplar av homo sapiens cupidus – Fredrik Federley

Det har skapats en ny människa – en människa som skiljer sig från resten. En människa som har utrustats med en hybris som förväxlats med självförtroende till en människa som är den moderna tidens ”övermänniska”.

Vi kan kalla denna nya människa för homo sapiens cupidus eller homo sapiens sordidus – den egoistiska människan. Den har ”avlats” fram genom gott och väl en generation som har inpräntat budskapet du är alltings mitt och inget annat finnes utom som omgivning eller staffage till homo sapiens cupidus strävande.

Gemene man uppmärksammade denna människotyp först i olika märkliga TV-produktioner. De har hetat ”Robinson”, ”Big Brother” och på senare år exempelvis ”Idol” och liknade där de har utsatt sig för förnedring, spått och spe och förmåtts att t.o.m. visa upp sin arts partningslekar i direktsändning på bästa sändningstid allt med hoppet om att bli den som sist har stått kvar på dyngstackens topp.

Låt oss ta ett exempel på denna nya människotyp. Säg att du är fotbollspelare eller ishockeyspelare. Du har fått din skolning i den förening, men dess tröja känns för trång – du längtar till din personliga framgång och rikedom samt omättlig ära och glans.

När detta inte blir av kommer du tillbaka till din klubb för det är bra för egot, för dig och dina strävanden. Homo sapiens cupidus talar därför aldrig i vi-termer utan bara i jag-form.

Vad homo sapiens cupidus glömmer är att utan laget, föreningen och klubben och alla dess tränare, lagkamrater är du enbart en talang – utan sammanhanget är du inte framgången. För att bli individuellt framgångsrik och duktig krävs ett starkt och tillåtande kollektiv. Inte fasen blir ett fotbollslag med 11 stjärnor som inte interagerar med varandra en framgång. Alla elva kan springa var för sig, men framgång blir det inte, utan snarare hönsgård.

I politiken ser vi samma fenomen. Rösta på mig säger de som driver personvalskampanjer, jag vill bli riksdagsman, jag vill bli framgångsrik jag lovar både ditten och datten. Men, när homo sapiens cupidus kommer till den folkvalda församlingen förmår han eller hon intet om inte kollektivet tillåter det att ske.

Eller var och en får klara sig själv på arbetsmarknaden, vid sjukdom eller arbetslöshet. Homo sapiens cupidus säger sig själv vara stark, nu och alltid, kompetent, kunnig och framgångsrik så han eller hon klarar sig.

De olyckliga av släktet homo sapiens som inte klarar den heliga konkurrensen är helt enkelt inte tillräckligt upp för att möta den nya tidens krav och kommer likt Darwins utvecklingslära – “survival of the fittest” att förgås. Därför blir sjukdom och fattigdom, kort utbildning och andra tillkortakommande bli en för övriga samhällsmedborgare en nyttig läxa.

Homo sapiens cupidus anser att hans eller hennes välstånd är viktigare än allas välfärd. Att homo sapiens cupidus välstånd kostar att en tiondel av samhällets arbetsföra saknar arbete eller att sjuka tvingas till armod är det nya samhällets gudasända ordning.

Så med homo sapiens cupidus kan man undra hur skall då samhälle bli. Var och en för var och en, inte en för alla och alla för en. Var och en får klara sig bäst de kan i det nya skinande homo sapiens cupidus anarkistiska samhälle.

Egoism istället för starka individer i ett stark kollektiv. Egoism istället för omsorg. I homo sapiens cupidus värld blir det inte plats för svaghet, misslyckande eller tillkortakommande. Är det inte så att man tycker att man hört den hyllningskören förut?

Text: Ingemar E. L. Göransson

Skrämmande hat och fanatism

Under förra valrörelsen jobba jag på LO och jobbade bl.a. med LO-bloggen. Det var intressanta veckor som gav en inblick i den fanatism som fanns hos högeralliansens valarbetare.

Personangreppen och ryktesspridningen om enskilda socialdemokrater och fackligt aktiva socialdemokrater var på en nivå som man inte förväntar sig från s.k. skolade människor.

De nedanstående citaten kommer från en, för hans egen skull, anonym högeranhängare som är elev på Sveriges mesta internatskola; Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket, och borde väl få lära sig lite hyfs, stavning, grammatik och uppträdande. Han uppträdde med sitt eget namn på en facebookgrupp som socialdemokratiska sympatisörer har skapat.

Risken eller sannolikheten för att det blir likadant den här gången, i den kommande valrörelsen är uppenbar då högerns agitatorer vet att vinner man inte september 2010 kan man inte från högerhåll slutföra sin samhällsomvandling eftersom man inte får fyra år ytterligare på sig.

Låt oss ta del av Sigtunaskolans Humanistiska Läroverkets elevens skrivande och konstatera är det detta som ingår i internatskolans utbildning som har haft både kung, rikemansbarn och överklasstelningar som elever genom åren så bevare oss för dem;

”D. R., D. R. ditt kommunistiska jävla svin! Du är en sån där trött kille med sjukt trötta föräldrar som stanna hemma från jobbet då det blev lite för mycket sprit dagen innan och vaknar upp med kräk i sängen. Trötta jävla svin som inte orkar göra ett redigt hantag. Du är precis som dom! Du chillade säkert sönder hela skolgången fick dina skitbetyg i skolan, provade på att skriva högskoleprov men det sket sig också och du insåg att du aldrig kommer komma någon vart. Nu bärsar du säkert med grabbarna varje helg och nöjer dig med en fet flickvän och bor i ett radhus i någon sliten förort med Abdul Jalahad som granne och ni kommer väldigt bra överens. Du avundas andras framgång för att de lyckas med det som du aldrig kunde uppnå och därför intalar du dig att du förtjänar en del av vad de åstadkommer. Det är sorgligt att vårt land domineras av trötta slitna människor som inte tar tag i sig själva eller tar ansvar för sina liv och lever som parasiter på folk som verkligen jobbar för saker i livet. Kul att se dig om 10 år i din 2:a med din sketna Saab 900 från -91. Ditt liv kommer se likadant ut och din karriärutveckling kommer vara likadan tills du pensionerar dig när du är 53 år av att du är "utbränd" som alla andra sossar. Sen så går du och klagar på överklassen för att du inser att de är allt du aldrig orkade bli och du inser att det är för sent för att förändra ditt liv...Hoppas dom rödgröna vinner, för din skull i alla fall...Sossehora!”

Lite senare i samma forum skriver sagde sympatisör:

”Typiska exempel på folk man hittar i socialdemokraterna, det sletna pubertala mobboffret, pedofilen/childnapper, killen som inte har lärt sig grammatik efter ha bott i Sverige i över 20 år och killen med dem bögiga kommentarerna. Ni vet att allt jag har sagt är sant så det är därför ni blir så upprörda. Sluta försöka försvara er med era dåliga comebacks som bara blir pinsamma. Ni vet att alla sossar helst bara lägger sig i sin nergångna soffa och sjukskriver sig år in och år ut. Patetiska människor!”

Jag ber om ursäkt för överklasstelningens språk, men tycker att det var av intresse att visa upp vilken inställning till underklassen som dessa har. Sossehatet är skrämmande och likaså den fanatism och låga nivå som de för den s.k. debatten på. Maken till bigotteri, klasshat och inskränkthet har jag sällan sett.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Bloggens etik

(Personen har inget med artikelns innehåll i fråga att göra.)

Internet och bloggen är en fantastisk uppfinning precis som har den förändrat vår vardag. Missförstå mig rätt; internet har öppnat en enorm värld av fakta och kunskap men också för rykten, skitsnack och andra mindre sympatiska inslag.

Barnporr, knarkförsäljning och politisk extremism är sådant som inte bär sympatiska drag och som har följt med internet. Men för den skull vill väl ingen förbjuda internet. För att komma åt avigsidorna så finns det lagar och om lagarna inte räcker får väl lagstiftningen anpassas till nya läget.

Det gäller givetvis också bloggen som egentligen borde betraktas som medborgarjournalistik och därmed blir en viktig del av demokratiutvecklingen. Yttrandefriheten blir närmast obegränsad men det medför också ansvar från oss som skriver.

En vanlig journalist har sina regler och sin etik. Det är inte förenligt med den accepterade etiken och existerande regler att skriva vad som helst. En journalist skall alltid kolla sina källor och helst ha två källor till sina uppgifter. Man ska ge möjlighet genmäle och man skall aldrig skriva anonymt utan tidningar, radio och TV och andra media skall ha en ansvarig utgivare. Det är självklart för media och för mig som skribent. Inte fasen skriver jag och sprider okontrollerade uppgifter.

Nu har det blivit ett helsickes liv om att Google har tvingats av en domstol i USA avslöja namnet på den bloggare som har skrivet skit – förtalat som det heter på juridisk svenska . Bloggaren blir nu stämd för förtal. Dyngspridaren på sagda blogg hade angripet en fotomodell med olika nedsättande uppgifter och åker på skallen för det nu. Bloggen får inte bli ett verktyg för förtal och verbal mobbning.

Bra, är min uppfattning. Bra om det sker en sanering och bloggare funderar över sitt etiska ansvar för varje publicering är gjord och kan aldrig ångras. Är skadan skedd så är den det och kan inte ångras bara bestraffas om så är befogat och det finns det lagar för.

Jag har på min blogg skrivet in några korta regler för kommentarer. Jag tar bort fördomsfulla, rasistiska kommentarer eller rena personangrepp. Sådant är självklart och det borde det vara för varje bloggare. Om inte annat för att bloggen ska vinna större respekt som medborgarjournalistik.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Andra bloggar i samma ämne; Kulturbloggen; Henrik Alexandersson; Mattias Andersson som de tre har lite olika uppfattningar.