Vakna Reinfeldt, det blåser upp till strid

De två titanerna i svensk politik möttes i veckan i ett envig som visar på hur det politiska landskapet kommer att se ut de närmaste åren. Det var å ena sidan förvaltaren, självbelåten och nöjd och utan förmåga att höra de störande ljuden i samhällets bortre hörn och undervegetation.

Å andra sidan den hungrige, debattglade retorikern som bärs fram av en ideologisk och idépolitisk övertygelse att Sverige kan bättre än att sitta nöjd när samhällsproblemen trots allt finns. Det är trots allt inte femkort som spelas.

Den ene ser till den pråliga utanpålåten och att flertalet lever väl tack vare att minoriteten betalar med sin välfärd, eller rättare med sin allt mer bristande välfärd, och möjligheterna att skapa ett samhälle där ”ingen stängs ut från finrummet” för att tala med Per-Albin Hanssons ord. Den nöjde beundrar med självsäkert uttryck sin skapelse det åttationdelssamhället ersätta den generella välfärdsstaten.

(Foto Urban Andersson)

Fredrik Reinfeldt framstod i partiledardebatten som oengagerad och som en kamrer snarare än politiker som hade några ambitioner att förverkliga mer än de gigantiska skattesänkningar som regeringen har redan genomfört. Svaret från Reinfeldt på alla samhällsproblem heter sänkta skatter. Den uppenbara skrytvalsen och självbelåtenheten är inget bra stöd att luta sig mot då det ger intrycket av att sitta nöjd samtidigt som medborgarna ser de problem som Reinfeldt uppenbarligen blundar för.

 

“….Reinfeldt framstår som en oengagerad kamrer…”

 

Detta medan Håkan Juholt trots en viss premiärnervositet som märktes lite i hans något forcerade framtoning inledningsvis visade ett ärligt engagemang i de problem som medborgarna upplever i sin vardag; utförsäkringarna, den fortsatt höga arbetslösheten, infrastrukturen som inte fungerar, kraftigt ökade medicinpriser och inte minst ökade klyftor mellan samhällets topp respektive botten i inkomsttabellerna.

De övriga partiledarna fick inte mycket utrymme i bataljen mellan den försvarande Reinfeldt och den offensive Juholt. Det var mötet mellan förvaltaren och utmanaren vi fick bevittna. Lars Ohly som med sedvanlig retorisk skicklighet trängde in Reinfeldt i ett hörn där han framstod som utan empati och som en teknokrat där tabeller och siffror avgjorde politiken.

Maud Olofsson gjorde en slät figur liksom den enkelspårige Björklund som undvek den gång på gång uttalade frågan om varför det är ett ohemult krav att i andra länder baserade företag skall finnas fysiskt representerade i Sverige som de fackliga organisationerna kan förhandla och samtala med.

Orsaken vet alla, folkpartiet menar att facket skall försvagas – ett i sanning sorglig utveckling av det parti som haft en stor del av äran i bygget av det svenska välfärdsbygget och arbetsmarknadsparternas delaktighet i detsamma. Att Olofsson nu väljer att avgå är helt följaktigt den marginalisering som Centern befinner sig i under den moderata tummen.

SD välfriserade vänsterfascist (viss radikal retorik med en lösning – ut med icke-svenskarna) Jimmie Åkesson hotade regeringen att om de inte gör som han vill ska SD fälla regeringsförslag där det svider mest om partiet inte får igenom valda delar av sin politik. Tyvärr svarade inte Reinfeldt mot detta på annat sätt än med förvaltarens mässande om budgetregler och kamerala argument. Detta medan Juholt klart viftade bort alla inviter från Åkesson likt en besvärande högsommarfluggas surrande.

 

Partiledardebatten gav en bild av hur den politiska debatten kommer att se ut framledes. Å ena sidan den självbelåtna kamrerens och förvaltaren som inte lyssnar eller vill lyssna på det växande missnöjet från den minoritet av medborgarna som betalar den politik som den självgode berömmer sig för.

Å andra sidan en engagerad offensiv, återvunnen och återfunnen reformism, om ännu inte helt formulerad, som sakta kommer att undergräva den sittande högeralliansens framtid. Ett politiskt program för återupprättande av det solidariska samhället som sakta växer fram.

Reinfeldt bör nog vakna upp för att inte väckas i form av ett nyval så i vart fall 2014 då striden mot framtidens Sverige kommer slutgiltigt att stå. Man kan dock undra hur många fler nålstick som alliansen klarar att håll ihop inför; när börjar de övriga allianspartierna se om sina hus där de alla tre lever farligt i skuggan av högertitanen. Ingen avundsvärd situation som kamreren har att leva med.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Moderaterna, makten och härligheten II

”Socialdemokraterna måste ju fundera på om de lägger förslag som kan stödjas av SD. Gör de det tillräckligt många gånger sitter regeringen löst”, säger FP:s gruppledare Johan Pehrson. (Se Aftonbladet).

Dagens kanske märkligaste uttalande. För om socialdemokraterna och oppositionen skulle följa detta så innebär det att man bara kan lägga förslag som man vet att inte SD kan tänka rösta för – dvs. oppositionen och socialdemokraterna skulle bli tvungna att rådgöra med Åkesson inför varje omröstning:

- Snälla Jimmie lova att ni INTE röstar för vårt förslag, skulle Sahlins fråga bli gång efter gång. Kort sagt socialdemokraterna skulle hamna i en omöjlig politisk situation. Egentligen kan det bara ske på ett sätt, oppositionen lägger inte egna förslag och spelar död hund i fyra år framåt.

Talmansomröstningen blev som väntad – SD gav sin välsignelse till högeralliansen och Reinfeldts ord om att aldrig ta i SD med tång visade sig vara intet värt. Reinfeldt kunde lätt ha undvikit detta genom att förhandla eller vart fall förankra Per Westerberg hos de röd-gröna istället valde han att söka domptera dem i att lyda Reinfeldts och högeralliansens postulat.

Ska demokratin få en chans att fungera måste oppositionen bedriva oppositionspolitik för annars gör man samma misstag som under föregående mandatperiod. Nödvändigheten av en tydlig oppositionspolitik är nödvändig för annars ger man regeringen fri lejd under mandatperioden vilket skulle innebär politiskt sammanbrott.

Fredrik Reinfeldt har självt valt att bilda en minoritetsregering och då är det hans ansvar att föra en sådan politik att han kan få med sig en majoritet av riksdagen. Väljer Reinfeldt och moderaterna att göra det med stöd av SD direkt eller indirekt är det hans ansvar. Han kan aldrig någonsin lägga det ansvaret på oppositionen så länge de inte lägger förslag som tas fram i samarbete eller med förankring av SD.

När FP:s gruppledare Johan Pehrson säger; ”Socialdemokraterna måste ju fundera på om de lägger förslag som kan stödjas av SD. Gör de det tillräckligt många gånger sitter regeringen löst” så finns det två sidor i uttalandet. Det första; det orimliga att inte oppositionen skall kunna lägga egna förslag utan att ha negativt förankrat dessa hos SD.

Det andra är sannare än han själv kanske inser. En Freudiansk felsägning kan man säga; förlorar högeralliansen till många gånger i riksdagen sitter regeringen löst. Och ansvaret för det ligger uteslutande hos regeringen själv. Visar man samma kaxiga attityd som inför talmansvalet kommer det att ske ganska snart.

Ärligt talat, det verkar inte helt osannolikt med ett nyval under mandatperioden.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson