Deja vu

SAAB går i konkurs för att staten inte tycker industrin är viktig längre. I deras ideologiska värld lever vi inte längre av vad industrin producerar utan vi är konsumenter som köper tjänster av de som producerar dessa tjänster för en spottstyver.

Välgörenheten ökar, ett tecken på att de rika tar ”ansvar” för de sämre lottade och medlidandets politik uppifrån ersätter de sociala rättigheterna.

Ungdomsarbetslösheten slår rekord och de långtidsarbetslösa idag är lika många som 2006.

Vi ser hur ett nytt samhälle växer fram. Ett samhälle där en majoritet får det allt bättre medan en minoritet med permanent arbetslöshet och sjukdom betalar de ökade klyftorna. Enligt flera utredningar så ökar klyftorna snabbast i Sverige av alla Europeiska länder. Tvåtredjedelssamhället är ett faktum.

Klyftorna har ökat radikalt sedan 2006 är inget som går att bestrida. Orsaken är givetvis att den sociala utförslöpan har blivit brantare och längre tack vare nedskärningarna på det socialpolitiska området.

De fattiga har blivit fler och de har blivit fattigare. De rika har måhända inte blivit fler men de har blivit extremt mycket rikare. Vi bevittnar hur avståndet mellan botten och toppen i inkomstligan och disponibel inkomst är idag lika stort som det var för mer än 60 år sedan innan välfärdsstaten började byggas efter 2:a världskriget.

Det är ett motbjudande skådespel vi ser när regeringens representanter ”lyssnar in” SAAB-anställdas oro för framtiden. Det är motbjudande, det är cyniskt och det är falskt när regeringens ministrar Annie Lööf och Hillevi Engström samt Jan Björklund nu beklagar, begråter och skyller ifrån sig. De nu aviserade 450 miljonerna är till stor del utbildningsplatser som var planerade att tas bort tidigare.

När Jan Björklund säger att SAABs konkurs kommer som en chock idag så är det inte utan man undrar var han befunnits sig de senaste månaderna. Vad alla andra diskuterat och sett när skojarna Muller och Antonov haft lekstuga med den del av svensk industris ryggrad som SAAB utgör.

Hur många som nu förlorar jobbet och den långsiktiga påverkan på hela den svenska fordonsindustrin är svår att överblicka. Att inte bara SAAB-anställda förlorat jobbet i början av en recession är illa nog, men siffror på 3.500 är sannolikt väsentligt i underkant, det handlar om det mångdubbla.

En total brist på industripolitik, större avstånd mellan fattiga och rika, välgörenhet som ersätter sociala rättigheter – allt uttryck för en nattstånden marknadsliberal politik som nått vägs ände. En statsminister som menar att det går att klara sig på en 7-8.000 kr per månad och släkt och vänner får väl hjälpa till är ett klassamhälle som återkommer. En känsla av patronväldet deja-vu är julkänslan som sprider sig i Sverige.

Detta alltmedan arbetarrörelsen har ringa att sätta emot utan är upptagen av att återfinna sin själ och sitt alternativ till det återuppstådda ”befästa fattighuset.”

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Har katten fler liv?

Turerna kring SAAB fortsätter. Det är närmast ett osannolikt sceneri som visas upp med aktörer som Muller i rollen som hovnarr. Regissörerna i regeringen sitter dock stilla i båten och inväntar den slutgiltiga kollapsen för att sedan fira med champagne och skattesubventionerade räkmackor.

 

(Från Arbetets Museums utställning “Industriland”)

Hela spelet kring Muller och Antonov må vara motbjudande, men det bekräftar vad andra påstått och insinuerat tidigare; att GM ville bli av med en ev. konkurrent och då var Spyker-ägaren Muller ett bra alternativ då man innerst visste att han aldrig skulle få stöd från den svenska staten eftersom dess regering har utvecklat en anti-industripolitik.

Hela den sorgliga historien bekräftar vad bl.a. undertecknat hävdat hela tiden att SAAB:s möjlighet att överleva förutsatte att inte bara pengar utan framförallt stabilitet tillfördes bolaget. Utan en stabilitet så kunderna kunde räkna på att få sina bilar, att reservdelsförsörjningen garanterades och utvecklingen av varumärket blev långsiktig en omöjlighet.

SAAB missköttes å det grövsta av GM men potentialen fanns för en överlevnad som nischvarumärke. Men som sagt det förutsatte stabilitet. Den svenska regeringen hade bort göra som den amerikanska ta över företaget och garantera dess fortsatta verksamhet. Kunskapen, fabriken och hängivna medarbetare på alla plan fanns. Men hindret var rent ideologiskt, inte andra övervägande styrde regeringens och i första hand Maud Olofssons ointresse.

Men detta var innan äventyraren Muller och oligarken Antonov började figurera i SAAB på olika sätt. De har aldrig varit en trovärdig möjlighet utan ett spel för galleriet, deras avsikter med SAAB kan knappast betraktas som seriösa.

Så, det är inte GM som ger SAAB dödskyssen utan det är den svenska regeringen med dess obefintliga industripolitik och närmast religiösa tro på marknaden. Det bör bilarbetarna i Trollhättan och Västsverige komma ihåg 2014.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ett sant ord…

Ibland hittar man citat som är väl värda att spridas och som sätter fingret på en öm punkt eller sammanfattar en viktig iakttagelse. Dagens bloggpost är helt enkelt en bukett med aktuella och användbara citat.

" Årets nobelpris i fysiologi eller medicin borde naturligtvis ha gått till statsminister Fredrik Reinfeldt för hans upptäckt att inga svåra sjukdomar behöver vara längre tid än ett år - en upptäckt utan motstycke i medicinens historia och desto mer anmärkningsvärd som den gjorts av en medicinskt helt oskolad person.
Nu får han väl som många stora upptäckare före honom fått göra stå över ett år och hoppas på sitt rättmätiga pris år 2011."

Gunnar Nordenstam, läkare i Göteborg i en insändare i Göteborgsposten 2010

”Vi lever sedan 20-25 år på någon slags myt att marknaden ska fixa allting men det gör den inte. Marknaden är oerhört kortsiktig. Om marknaden har ett regelverk är den väldigt effektiv, har den inte ett bra regelverk som fångar upp de här långsiktiga frågorna och det vi kallar för de globala nyttigheter – då leder marknaden fel.”

Anders Wijkman, tidigare EU-parlamentariker för KD numera rådgivare vid Stockholm Environment Institute

”Att vi i Sverige ska leva på att byta tjänster med varandra ter sig som en banal akademisk tanke, allt ser bra ut i en excelfil men verkligheten är en annan. Vi kommer att få se en ekonomi i sönderfall med massarbetslöshet, och det som byggts upp under generationer krossa med ett pennstreck.”

Lars Carlström den ryske finansmannen Vladimir Antonovs svenske talesman som menar att regeringen medvetet låter SAAB gå i putten som ett led i en avindustrialisering.

”Å ena sidan hava industriella och vetenskapliga krafter vaknat till liv sådana ingen tidigare samhällsperiod kunnat ana, å den andra sidan märkas tecken till ett förfall, som ställer det mycket omtalade eländet under romarväldets sista tid i skuggan. I vår tid förmörkas allt av sin motsats. Maskinen är begåvad med den underbara kraften att förkorta det mänskliga arbetet och göra det mer fruktbart; men se; den leder till hunger och överarbete. Rikedomens nyss frigjorda krafter bliva genom en sällsam ödets lek källor till umbäranden. Konstens segrar synes köpta med förluster i karaktär. Mänskligheten blir herre i naturen, men människans blir människans slav. T.o.m. vetenskapens rena ljus kan ej utstråla, synes det, annat än mot okunnighetens mörka bakgrund.”

Karl Marx i ett tal inför Chartisterna i London april 1856.

Text och research: Ingemar E. L. Göransson

Välkommen tillbaka, eller…

Välkommen tillbaka skulle man kanske säga. Men det känns inte rätt. Inte mot SAAB-arna på Trollehättefabriken som har fått vara bollen i ett spel om deras arbetsplats och svensk fordonsindustri och dess möjligheter att överleva.

 

Semestern är slut även för Reinfeldt

Inte heller känns det rätt att säga det när det kommer fram uppgifter om att Fredrik Reinfeldts tystnad angående terrordådet i Oslo för dryga veckan sedan beror på att ”landsfadern” föredrog att åka till Turkiet på semester istället för att ta täten för solidaritet och empati med våra grannar!

När det gäller fordonsindustrins framtid och möjlighet till överlevnad har det varit direkt kopplat till två saker. För det första den lekstuga som försiggått där EIB lånat ut men inte lånat ut pengar, där ryska oligarker vilja vara med och där svenska staten (läs Maud Olofsson och regeringen i övrigt haft en annan agenda – en nedläggning av fordonsindustrin). Syftet i regeringens variant av ”tysta leken” har varit taget från Thatchers nedmontering av brittisk industri i allmänhet och av fordonsindustrin i synnerhet.

En strategi riktad mot välfärdsstaten

Syften som är sannolikt de samma. Tvåfaldiga där för det första den benhårda men djupt okunniga tron att vi ska leva i framtiden på en servicearbetsmarknad med låga löner och utan ordning och reda i avtalshänseende med målet att betjäna den självgoda storstadsmedelklassen.

För det andra vetskapen om att det hårdaste motståndet mot nyliberalernas nedmontering av välfärdsstaten ligger i fackföreningsrörelsen då det är dess medlemmar som har störst nytta av den generella och kollektiva välfärden. Slutsatsen Thatcher drog och den sittande högerregeringen anammat är en svagare industri ger en svagare facklig organisering – dvs. svagare motstånd mot välfärdsstatens nedmontering.

Flera skribenter som har stor kunskap om fordonsindustrin och när det gäller industrins betydelse har i veckan pekat på att SAAB inte hade behövt vara dömt. Christer Gerlach skrev på DN Debatt och förordade ett om än tillfälligt ägarskap i SAAB enligt modell från andra industrinationer; USA, Australien, Frankrike, Tyskland, Japan och Quatar för att nämna några stater som har ägarintressen i olika biltillverkare. Så frågan är varför skall inte den svenska staten inte kunna äga delar av SAAB?

Egentligen finns inga skäl för regeringens hållning mer än att man vill bli av fordonsindustrin. Att så är fallet när Robert Collin i Aftonbladet avslöjar att i styrelsen för EIB sitter…Anders Borg, svensk finansminister… (*)  Det innebär att den svenske finansminister sitter i styrelsen för den investeringsbank som blockerar ryske finansmannen/oligarken (välj själv) från att gå in i SAAB. Samtidigt som han sitter i samma regering vars myndighet (Finansinspektionen) godkänner samme ryske investerare!

Det är uppenbart, i vart fall för mig, att regeringens verkliga syfte aldrig har varit att klara SAAB utan låta SAAB sakta på grund av opinionen sakta en säkert bli förlorat genom olika mer eller uppfinningsrika tricks som kan bara sluta med SAAB:s slutliga nedläggning.

Det självklara hade givetvis varit att den svenska staten hade växlat in sina krav på SAAB Automobile i aktieägande likt GM-modellen och gett SAAB en stabilitet och möjlighet till överlevnad.

Företaget hade i vart fall då både kunskap och framtidsmöjligheter. Tyvärr har regeringens medvetna agerande berövat företaget allt förtroende som biltillverkare vilket med sannolikhet att regeringens strategi kommer att ge utdelning; ett hårt slag mot fordonsindustrin och SAAB:s sorgesamma ändalykt.

Sympativåg för Norge…..

Det hela nordiska samfundet och för den delen hela världen har chockats av de fruktansvärda scener som utspelades för en dryg vecka sedan i Norge och dess huvudstad då över 70 oskyldiga människor de flesta ungdomar fick sätta livet tull för en nazi- och antimuslimsk terrorist sprängde en gigantisk bildbomb och dessutom ägnades åt bärsärkagång och massmord.

Hela världen ledare visade sitt omedelbara stöd för demokratin och lämnade sina kondoleanser på olika handfasta sätt. Den amerikanske presidenten besökte den norska ambassaden för personligen framföra USA:s liksom utrikesministern.

I Sverige var reaktionen utan jämförelse till stöd för det chockade norska folket. Möten, demonstrationer, enorma reaktioner på facebook osv. Men vad gjorde då den svenska regeringen. Ett ganska kyligt uttalande och enligt uppgift ett kort telefonsamtal från Reinfeldt till Stoltenberg. I övrigt i stort sett inget, i stort sett inget, i den stund som är den mest kritiska i norsk historia sedan andra världskriget.

Brödrafolkens väl och den speciella relationen som finns mellan den nordiska folken och kanske speciellt då kanske Norge som har en speciell plats i det svenska hjärtat. Sympatibevisen för de norska bröderna och systrarna har varit enorm och imponerande.

……tystnad från statsministern

Men den svenske statsministern har inte framträtt i offentlighet förutom en kortfattad presskonferens. Inte ett ord till det svenska folket, inte ett offentligt framträdande i sympati och till kondoleans med Norge och den norska demokratin. Vissa ha undrat om det beror på att det är en socialdemokratisk regering i Norge eller om det är helt enkelt att Reinfeldt inte förstått magnituden av det inträffade.

Nu verkar det istället som om det kanske är väsentligt enklare, men absolut inte smickrande eller förtroendeingivande för landsfadern-in-spe – familjen Reinfeldt åkte på semester till Turkiet 48 timmar efter den allvarligaste och våldsammaste enskilda händelsen i nordisk historia sedan andra världskriget. Inget som tyder på gott omdöme utan enbart på en maktarrogans utan jämförelse i modern politisk historia.

Välkommen tillbaka blir en lite felaktig eller rättare malplacerad hälsning till en regering som uppenbarligen håller på att tappa greppet. Hanteringen av fordonsindustrin och Reinfeldts prioriteringar är två järtecken på detta faktum.

Må varken bilarbetarna i Metall och det övriga svenska folket glömma detta. Regeringen Reinfeldt är sönderregerad och fångad i sin egen uppfattning av sin egen förträfflighet. Tyvärr för Reinfeldt et concorties är det allt färre som delar denna bild. Vi andra ser istället den avklädde och nakne charlatanen som lurar allt färre.

* Fotnot och rättelse: Enligt uppgift sitter Anders Borg i EIB fullmäktige och i styrelsen för Sverige sitter en Kurt Hall. Men givetvis har Sveriges finansminister alla möjligheter att påverka den svenske representantens beslut i styrelsen.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Glöm inte Maud Olofssons ansvar

British Leyland gick i graven för drygt 20 år sedan. Den statliga bilkoncernen som var bättre än sitt rykte och på väg upp ur problemen när Thatcher kom till makten 1979. Labour hade slutligen nationaliserat Leyland 1975 och hade sakta men säkert lyckats få företaget att komma upp på torra land. Den utvecklingen bröts snabbt genom privatiseringsvågen som var nyliberalen Thatchers signum.

 Läromästaren

Vår svenska Thatcher – Maud Olofsson – verkar ha lyckats med sin förutsatts att skada svensk industri och främst då svensk bilindustri när vi idag får beskedet att SAAB inte klarar att betala ut löner till personalen. Inspirationen och modellen för Olofssons politik är att finna i Thatchers industrifientliga politik på 1980-talet. Thatcher lyckades skada den brittiska industrin ända in i märgen och Maud Olofsson vill inget hellre än att vara Thatchers lärjunge. Genom sin ”passivitet” har Olofsson och regeringen Reinfeldt lyckats köra SAAB ner i konkursens svarta hål.

Den totala fordonskrisen är ett faktum. Inte bara att SAAB och deras tusentals anställda med stor sannolikhet blir utan jobb men också hela underleverantörsledet drabbas hårt. Det är också sannolikt att Volvo indirekt kommer att drabbas när olika underleverantörer inte överlever härdsmältan i Trollhättan.

Kunde regeringen ha gjort annorlunda, var det möjligt att rädda industrijobben på SAAB? Troligtvis om regeringen hade bedrivet en aktiv industripolitik och inte dogmatiskt och med fundamentalistens trosvisshet predikat sitt icke-ansvar.

 Lärjungen

Nu när SAAB-arbetarna inte ens får lön menar näringsminister Olofsson att hon och regeringen inte har något att skaffa med den allvarliga industrikris som Sverige i allmänhet och specifikt västra Sverige synnerhet hamnat i. Det får SAAB klara vi tvår våra händer säger Olofsson och säkerligen ler ett belåtet leende när ingen ser.

GM i USA nationaliserades i praktiken av den amerikanska staten. Den olustiga hanteringen av jobben i Trollhättan och fordonsindustri kunde ha fått en annan utveckling om den svenska regeringen hade haft samma omsorg om industriproduktionen i Sverige i allmänhet och i Trollhättan och Västsverige i synnerhet som Obama visade i USA.

En nationalisering hade i vart fall inte gjort saken sämre och den hade inte kastat tusentals bilarbetare ut i arbetslösheten. Eller, menar Olofsson att de ska i fortsättningen gå hem till hennes gelikar och tvätta, diska, gå ut med hunden, klippa gräset och så vidare för en lön som bara är en bråkdel av metallarbetarens.

Man får hoppas att regeringen Reinfeldt och dess ministrar blir hågkomna senast 2014 och belönas med en välförtjänt spark i ”röva” som det heter på Västsveriges mustiga språk.

Text: Ingemar E. L. Göransson

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Är Maud Olofsson korkad?

Man kan undra hur det egentligen står till hos Maud Olofsson. Hon bryr sig inte om industripolitik, hon hade svårt med sanningen när det gällde Vattenfall och kärnkraften. Hon dissar fordonsindustrin och åker på semester när det hettar till kring SAAB.

Och idag kommer det fram att hon sänkte sin egen partivän Lena Ek från att bli Sveriges EU-kommissionär. Detta av den enkla anledningen att Maud Olofsson är långsint och vill åt Lena Ek som var motkandidat när Olofsson valdes till Centerns partiledare.

Det känns på något sätt som Centerns svanesång och Olofssons nyliberala sväng på Stureplan blir den röd-gröna oppositionens starkaste tillgång i kampen om Rosenbad.

Text: Ingemar E. L. Göransson

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

Den moderata arbetslinjen definierad

 

Den gamla goda tidens klassordning som i TV-serien “Herrskap och tjänstefolk”

Fredrik Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard (varför ska moderater alltid ha så konstiga namn?) står mitt upp i skiten kan man säga. Efter att i helgen skrivet på sin blogg följande :

"Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb".

Den nye moderaten fick på söta nöten i media inklusive borgerliga skribenter som hade lite svårt att smälta att arbetslinjen definierades på Unsgaards sätt, dvs. den borgerliga arbetslinjen blev en fråga om att serva Östermalms övre medel- och överklass med att städa upp i deras fina värld.

Alltså Unsgaard talade av vad hjärtat var fullt – arbetslinjen ÄR att skapa billig arbetskraft till båtnad för en allt kaxigare och allt klassmedvetnare välbeställd storstadsmedelklass. Back to basics kan man säga – återupprätta det gamla klassamhället.

Nu skulle därför igår den alltför frispråkige Unsgaard försöka rätta till sina försyndelser. Ett nytt inlägg på facebook skrevs fram och lydde enligt följande:

"För att undvika missförstånd: Jag tycker att det är helt fantastiskt att få ett jobb gjort så snabbt, oavsett vem som gjorde det. Det var det jag menade med arbetslinjen. Tydligen finns det de som tolkat det jag skrev som att invandrare bara ska torka bajs. Inget kan vara mer fel."

Herregud, hur man (läs Edvard Unsgaard) vänder sig har han röven där bak. Inte fasen vart det bättre. Det något tvetydiga ”invandrare bara ska torka bajs” där det lilla ordet ”bara” innehåller en värdering som säger det mesta om Unsgaards och de nya moderaternas grundvärdering – bara – betyder ju ”också” i det här fallet.

Men inte minst, den moderata arbetslinjen har fått ett ansikte eftersom den definieras av den nye moderaten och Reinfeldts pressekreterare som att snabbt få skitjobb fixade – dvs. att Östermalms övre medelklass och överklass kan servas på snabbats möjliga och ackurata vis i sin skyddade värld eftersom de kan betala. (Man kan undra om detta är en avdragsgill hushållsnära tjänst?)

Arbetslinjen som den därmed har definierats är en fråga om att passa upp, att vara med ett äldre uttryck, ”en liten människa” – en betjäning, service för Östermalms finare kretsar.

I Detroit, USA pågår just nu ett motbjudande spel. Ett spel som den svenska regeringen och främst Fredrik Reinfeldt har ett stort ansvar i. Att Maud Olofsson är en pajas är en sak, men Reinfeldt är ytterst ansvarig för regeringens politik. SAAB läggs ner och inför öppen ridå pågår ett schackrande kring dödsboet. Att det  i Trollhättan och Västsverige finns många tusen arbetare och tjänstemän och deras familjer som nu förlorar sina jobb, tekniskt kunnande som förskingras, exportinkomster för försvinner och en industri som går i graven bryr sin sagda regering inte om.

För dem är arbetslinjen att ”en liten människa” kommer och torkar upp skiten i deras lilla glaskula. Glöm inte det i september 2010.

Text: Ingemar E. L. Göransson

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

Läs Robert Collin i Aftonbladet!

Konsekvensen av Maud Olofssons politik

Maud Olofsson och regeringens brist på närings- och industripolitik har fått katastrofala konsekvenser för Sverige.

Jag har hela tiden hävdat att det har varit en avsiktlig politik från den i grunden nyliberala högerregeringen, inspirerad av Thatchers politik i Storbritannien att minska och försvaga den industriella sektorn i Sverige till förmån för en lågavlönad servicearbetsmarknad.

Det är fler som har insett att Maud Olofsson haft ideologiska förtecken mer än industripolitiska och Sveriges bästa för sina ögon. Det är av den anledningen ett gott skäl att läsa Robert Collins krönika i dagens Aftonbladet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Anslut dig till FOLKAKTIONEN: För en välfärdsstat för alla!

Skriv på uppropet!

Håll dom ansvariga för SAAB:s nedläggning

Det som säkert de allra flesta innerst hade insett från början är nu ett faktum. SAAB i Trollhättan läggs ner och GM påbörjar nu rean av företagets tillgångar. Mycket tyder på att GM aldrig hade för avsikt att sälja utan hade en nedläggning som mål. Regeringen Reinfeldt och dess s.k. näringsminister pratkvarnen Maud Olofsson har varit barnmorska i denna process.

(Okänd fotograf)

SAAB-arbetarna och de anställda på företaget bör dock komma ihåg vem som svek, vem som inte gjorde vad som var möjligt för att rädda denna del av fordonsindustrin i Sverige. Och de som har ytterst ansvaret bör också få bära hundhuvudet och ansvaret för att nu tusentals arbetare, tjänstemän, konstruktörer och under leverantörer drabbas av arbetslöshet.

GM:s ledning som inte under årtionden förstått att utveckla amerikansk fordonsindustri var ett sällsynt dåligt val när SAAB såldes med början 1990. Det innebär att den felsatsning som gjordes då av Wallenbergkretsen är en av grunderna till det som sker nu.

Regeringen Reinfeldt som under hela processen har dissat och nedvärderat svensk fordonsindustri och krampaktigt mässat att regeringen inte tänkte hjälpa till att rädda produktionen eller jobben i Västsverige. Det innebär att minst 8 000 bilbyggare och deras familjer nu blir arbetslösa. Maud Olofsson som ser mer till sin thatcheristiska ideologi än jobben och industrins utveckling har varit den som regisserat detta grekiska drama.

Maud Olofsson säger ikväll enligt SvD:

– Jag har svårt att se vad vi kunnat göra annorlunda.

Men man kan undra hur svårt att det hade varit att göra något istället för inget som har varit Maud Olofssons handlingslinje.

Cecilia Fahlberg ordförande för tjänstemannafacket Union på SAAB säger:

– De hade kunnat förlänga miljöbilspremier och införa skrotbilspremier för att underhålla efterfrågan under en kritisk period. Det hade haft stor betydelse för våra svenska bolag. Hemmamarknaden betyder mycket. Detta har inte tagit om hand på rätt sätt. Det hade behövts betydligt mer stöd.

Fredrik Reinfeldt kommer nu åter att lägga huvudet på sned och beklaga enligt sedvanlig pudelmodell. Men nu är inte längre hans beklagande trovärdiga och det går inte heller att skylla på EU-ordförandeskapet när hans regering för en industrifientlig politik.

Det är också en bild av konsekvensen av att ha som politisk modell för arbetsmarknaden en låglöneservicearbetsmarknad.

Av ideologiska skäl har SAAB fått gå under med man och allt likt ett skepp utan styrning och nu står bilbyggarna utan jobb och med en framtid som är höljd i dunkel.

De ansvariga bör hållas ansvariga om inte annat vid valet 2010.

Text: Ingemar E. L. Göransson

FOLKAKTIONEN: En välfärdsstat för ALLA samlar allt fler namn. Skriv på även du och sprid den vidare till så många som möjligt!

Då British Leyland – Nu SAAB

Efter att Koeningsegg har meddelat att man drar sig ur SAAB-affären är nu SAAB:s framtid synnerligen mörk. Likaså är hela den svenska fordonstillverkningen i skakning. Maud Olofsson har lyckats som det ser ut i det hon hade satt sig i sinnet – knäcka en viktig del av svensk industri. Inte bara 140.000 jobb är i fara utan också tekniskt kunnande och innovationer.

På sikt gör detta Sverige till en fattigare industrination, men det kanske också är Maud Olofssons agenda. Ett knäckande av en viktig del av industrin skall röja väg för en ökad tjänste-låglönearbetsmarknad modell de anglo-saxiska länderna.

Margaret Thatcher, Olofssons andliga förebild, gjorde samma sak på sin tid med British Leyland som var ett lönsamt företag/koncern kring 1980. Men det var innan koncernen hade börjat styckats upp och sålts ut, varumärke för varumärke. De sista delarna av Leyland MG-Rover blev lämpligt nog också föremål för företagsplundrares kriminella verksamhet.

SAAB är med stor sannolikhet förlorat – GM kommer troligen låta det gå i botten med man och allt och en viktig del av svensk industri med företaget. Regeringen Reinfeldts ansvar är tvivelsutan stort och det bör avkrävas. De som har villat se har också kunnat se att detta skulle ske eftersom regeringen och Olofsson gjort allt för att sänka SAAB och därmed skada svensk fordonsindustri.

Olofsson når därmed två av sina mål; ett kraftig åderlåtning av industrisektorn i Sverige och inte minst en kraftig försvagning av IF Metall – ett av de starkaste facken på svensk arbetsmarknad. Om jag vore en av Svenskt Näringslivs högerideologer skulle jag utbrista bra jobbat Maudan så ska dom tas!

Metallarbetare och alla andra glöm inte SAAB, Trollhättan den 24 november 2009!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Regeringen vill INTE rädda SAAB

Rekonstruktionen av SAAB är klar meddelade konkursförvaltaren igår. Överföring av GM:s aktier kan genomföras och fabriken i Trollhättan kan börja tillverka bilar på nytt. Normalt sätt skulle vilken regering som helst ha jublat i det här läget. Man hade dragit en lättnadens suck för tusentals jobb är på väg att räddas samtidigt som en viktig del svensk teknologisk kunskap blir kvar.

 

Den sista pusselbiten i den mödosamma rekonstruktionen verkar dock inte komma upp på bordet. Skulderna är nedskrivna med 70 % och GM ger i stort sett bort SAAB till det nya konsortiets med Koenigsegg som kärna. Vad som fattas, den sista pusselbiten, är lånegarantier från regeringen på en miljard, dvs. de sista 30 %. Kan tyckas enorma pengar men sett till vad det innebär att svensk bilindustri kan överleva, tusentals räddade jobb och en hel landsända kan andas ut och kanske t.o.m. känna framtidstro efter år av att varit i OBS-klass.

Men, det kommer inga lånegarantier från regeringen Reinfeldt. Regeringen tar helt sin hand ifrån fordonsindustrin och därmed blir sannolikt SAAB-fabriken en tom fabrik och fordonsindustrin i Sverige kommer troligen att gå samma väg som textilen en gång eller varvsnäringen. Men den här gången får industrigrenen inte ens chansen.

Givetvis finns det risker. Det finns alltid risker i näringspolitik. Men utgången är given i det här fallet om man inte vågar ta risker. Samtidigt är riskerna ganska minimala – det värsta som kan hända är staten blir delägare eller t.o.m. majoritetsägare av SAAB. Och det här kruxet ligger; Det handlar inte om pengar vill jag påstå, det handlar om ideologi och dogmatiska principer. Regeringen Reinfeldt är så fast i sina nyliberala teser att de gärna offrar tusentals jobb och kanske en hel industrinäring. Vad regeringen håller på med är ett eko av vad Thatcher gjorde en gång när det gällde British Leyland. Hellre och t.o.m. gärna ses ett försvinnande av en viktig industrigren bara det stämmer med de ideologiska käpphästarna.

 

“det handlar om

ideologi och

dogmatiska principer”

Precis som med British Leyland som nationaliserades av Labour i mitten av 1970-talet och blev en lysande ekonomisk affär så hade det ingen betydelse för Thatcher som styckade och sålde ut hela koncernen med resultat att allt gick i konkurs vad det led. Sedan är det ju så att får regeringen precis som Thatcher en politisk bonus i form av kraftigt försvagade fack inom industrisektorn. Alltså en försvagat motstånd mot den nyliberala revolten mot välfärdsstaten. Slutsats; facken inom fordonsindustrin borde kräva förstatligande av SAAB av flera skäl; jobben, kunskapen och omsorg om välfärdsstaten och sin eget väl och ve och möjlighet att påverka framtiden.

Uppfattningen som är regeringens outtalade åskådliggörs tydligt av Expressens ledarsida som jämför SAAB:s nya ägare med kriminella grupper som Hells Angels och kallar dem utpressare. Tala om att stänga dörren med en smäll! Expressen som normalt brukar vara synnerligen servil för de flesta för att inte säga alla önskemål från industrivärlden, Svenskt Näringsliv osv. anklagar nu konsortiet bakom det nya SAAB för grov brottslighet när de föreslår vad alla andra länder i Europa gör; garanterar lån för att fordonsindustrin i respektive land skall kunna rekonstrueras.

Jag har förut menat att regeringen inte vill rädda svensk fordonsindustri av ett) ideologiska skäl och två) för det försvagar den viktigaste kraften för motståndet till högerns revolt mot välfärdsstaten – fackföreningsrörelsen. Tyvärr är det oerhört tyst från arbetarrörelsens organisationer, en tystnad som bara kan bero på att man inte uppfattar de långsiktiga konsekvenserna av högerpolitiken; det slutgiltiga nedmonterandet av välfärdsstaten.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson