Solidaritet med Transportarbetareförbundet

Vid lunch utbryter Transportarbetarförbundets strejk om inget oförutsett händer. Nu kommer arbetsgivarehetsen mot Transports medlemmar och förbundets ledning ta fart. Självklart kommer konflikten att svida i skinnet på arbetsgivarna som vägrar skriva ett rimligt avtal för förbundets medlemmar. Men en strejk ska svida i skinnet och plånboken, det är ju själva syftet för att kunna vinna bättre villkor.

Lars Lindgren, Transports ordförande leder en viktig strejk

Vad gäller konflikten då? Inte bara lönevillkoren, även om de är viktiga, men det finns andra minst lika tunga frågor. Om man frågar Transportmedlemmen i Borås Mats Beausang,  så får man nedanstående svar som idag var publicerat på Aftonbladets kommentatorsfält.

”Arbetsgivarna vill helt bestämma över arbetstidsförläggningen, ingen övertidsersättning, utan facklig insyn. De vill separera budbilsavtalet så de kör på ackord (som taxi), de vill skrota utlandsavtalet, införa 12 månaders provanställning, kunna sparka dig ena dagen för att ersätta dig med billigare arbetskraft dagen efter o.s.v.. Tro inte att det handlar om 700 eller 800:- utan det Transport slåss för nu är våra medlemmars, och i förlängningen era rättigheter på er egen arbetsplats." 

Det står alltså mycket på spel när Transport nu utlöser sin strejk klockan 12.00. Att inte stödja Transport och transportarbetarna är ett svek. Hela arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen måste som en man ställa sig solidariskt med förbundet, dess medlemmar och strejkens mål.

Allt annat är ett stort, oförlåtligt svek! Solidaritet och inget annat gäller!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson, tidigare medlem i Sv. Transportarbetareförbundet under nästan 20 år.

Varför jag betalade in min medlemsavgift till (S)

Jag betalade in min medlemsavgift till det Socialdemokratiska Arbetarepartiet idag. Det skedde efter en viss tveksamhet, men till sist och efter mycket inre debatterande och värderande såg jag ingen annan väg än att betala.

Jag är kritisk till mycket av den politiska utveckling som skett sedan 1990-talet med en socialdemokrati som har gått mot mitten och där partiets två huvudsakliga tendenser (observera jag skriver inte falanger) har kommit ur balans med varandra. De två tendenserna har funnits i partiet ända sedan dess bildande men hållits i balans med varandra tidigare. Det har inneburit att de senaste årtiondena den mer liberalt influerade delen av partiet har fått dominera medan den mer socialistiskt reformistiska har trängts undan. Det har också inneburit att löntagarperspektivet och löntagarintresset har mistat mycket av sin roll som likare för partiets politik sedan 1990-talet.

Det här är inget unikt för Sverige utan har varit en Europeisk tendens alltsedan muren föll och exemplet med ett annat ekonomiskt system i existens försvann. Socialdemokrater var inga anhängare av sovjetsystemet, men bara dess existens hade stor betydelse bara genom att finnas då det visade på att man kunde faktiskt organisera ett samhälle på annat sätt än det vi ser idag.

Nyliberalerna har tagit över den politiska diskussionen, deras agenda gäller och vi ser hur det påverkat socialdemokratin också. Idag rör sig socialdemokratiska politiker mellan Svenskt Näringslivs intressen efter att ha lämnat riksdagsplatser och ministerposter. Vi ser hur det fackliga inflytandet har minimerats och vi ser en politik som i mångt och mycket är bara lite mer anständig än högeralliansens politik.

Privatiseringar, förödd infrastruktur, försvagade fackligt inflytande, sänkta skatter som undergräver den kollektiva välfärden och så vidare. Det är mycket som gått fel, den nyliberala revolten har skadat även socialdemokratin in i själen. Vi ser hur ståndpunkterna inom partiet står i harnesk med varandra vad det gäller vinstuttag inom välfärden för att ta ett exempel. Vi ser också hur storstadsdominansen (läs Stockholm) präglar partiet och maximerandet av röster gör att partiet de senaste valen valt att anpassa sig till storstadens marginalväljare från medelklassen och samtidigt kommit att överge kärnan i partiet arbetarna, löntagarna i övriga landet.

Logiskt sett kan man tycka, och det finns säkert många som läser detta tycker, att jag borde lämna socialdemokraterna. Men det vore fel, det vore fegt och det vore att låta konflikträdslan finge råda för jag tror på den reformistiska socialismen. Jag är övertygad om att den som en gång kunde förändra Sverige från ett av de fattigaste länderna i Europa till en välfärdsstat av sällan skådat slag kan än en gång göra detta.

Men det kräver förändring. De urgamla tankarna numera i nyliberal tappning där individ ersätter kollektivet, där vinsten är viktigare än samhällsintresset, där privatintresset har företräde framför de som behöver samhället mest, där ökade klyftor är naturligt istället för jämlikhet, där egoism slår ut rättvisan. För vem kan göra den skillnaden. Ingen, vad jag kan se förutom en socialdemokrati där balansen mellan de två tendenserna återfinns och samhällsbygget kan återupptas.

”Man besegrar inte en filosofi genom att förklara den oriktig” skrev Friedrich Engels en gång. Vi besegrar inte marknadsliberalismens skadeverkningar på samhällskroppen med att förklara den oriktig eller bara oklok. Vi utrotar inte orättvisorna bara genom att förklara dem oriktiga. Vi gör det bara genom att ta kamp mot dess uråldriga idéer och åter bygger samhället så att alla får plats i dess finrum. Diskussioner, samtal, idéutbyte och politisk aktivitet är den enda vägen.

Därför betalade jag min medlemsavgift till det Socialdemokratiska Arbetarepartiet i dag, på nytt och som så många gånger förut.

Text: Ingemar E. L. Göransson

LO på väg att återta sin roll

Tage Erlander sa en gång att fackets uppgift var att vara den vänlige pådrivaren av det socialdemokratiska partiet. Underförstått att vara en vakthund så att partiet aldrig tillåts glömma sin uppgift; att vara den politiska delen av arbetarrörelsen som skulle i parlamentet skapa förutsättningarna för ett annat samhälle än det inpyrda klassamhället.

LO-basen på rätt väg

Efter nederlaget med löntagarfonderna tappade facket initiativet och främst då LO bort sin uppgift och blev istället den del av arbetarrörelsen som kom att traska patrull efter det socialdemokratiska partiets ledning. Detta kom att bli speciellt tydligt under Wanja Lundby-Wedins ledning av LO. Den samordnade kraften som LO skall vara kom istället för att driva förbundens gemensamma frågor kom att formulera en agenda som att allt mer fjärma sig från förbundens gemensamma klassintressen.

Det var inte ens arbetarkvinnors problem i Kommunal, HRF eller Handels som blev fokus utan medelklasskvinnornas karriärmöjligheter och detta kombinerat med storstadsmedelklassens faiblesse för obskyr identitetspolitik.

När nu LO för första gången genom Tobias Baudins förslag på ett decennium sätter ner foten och presenterar en politik på ett specifikt område, vinsterna i välfärden, blir det ett Herrans liv. Arbetsgivarna talar om konfiskation och tonläget höjs till löntagarfondsstridens dagar. Om man ska analysera vad LO föreslår så är det ett första steg mot en förändring av sakfrågan – hur skattemedel, det vill säga, alla våras surt förtjänade pengar skall inte delas ut som vinster privat utan gå till det de är tänkta och med vars mandat medborgarna betalar in sin skatt; att ge våra barn god utbildning, god sjukvård och värdig äldrevård. Och, inte minst, lika för alla, där inte plånboken ska avgöra dina möjligheter och rättigheter.

LO:s förslag väcker ilska hos Vårdföretagarna och Svensk Näringslivs Urban Bäckström tar i så man befarar en hjärtinfarkt allra minst. Förslaget i sig är inte så märkligt eller dramatiskt, utan är att betrakta som ett första steg att återta kontrollen över välfärdstaten i offentlig riktning. Vinstbegränsning är en moralisk fråga lika mycket som ett ekonomisk-politiskt spörsmål. Att de folkvalda ska få inflytande över välfärdens innehåll borde vara en självklarhet lika mycket som att jag har inflytande över vad mina pengar annars spenderas på.

Det utmanande för, och det som upprör, Vårdföretagarna, Urban Bäckström och marknadsliberalerna är att istället att demokratin återfår möjligheten att utöva inflytande istället för att den anonyma ”marknaden” skall diktera villkoren. Men inte bara det utan framför allt att LO-ledningen nu bryter ett decennium av tystnad och visar tydligt att man har för avsikt att återta LO:s och därmed den fackliga grenen av arbetarrörelsens roll som vänlig, men bestämd, pådrivare i politiken allt i medlemmarnas och därmed också medborgarnas intresse.

Den legendariske brittiske Labourpolitikern Tony Benn sa en gång att Labour skapades för att fackföreningarna önskade politisk representation och socialisterna att undanröja de motbjudande sidorna hos kapitalismen. Det är därför än viktigare att LO visar att man tar sin uppgift på allvar istället för att som under ett årtionde springa patrull och vara fogliga till sitt parti på irrvägar.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Arbetsdomstolen spolar kollektivavtalen

Det är en mycket upprörd förbundsordförande jag talade med på telefon. Elektrikerförbundets ordförande Jonas Wallin är mäkta irriterad och upprörd över den dom som Arbetsdomstolen (AD) meddelade i går i nedanstående fall som förbundet drivit.

AD skrev i sina domskäl följande märkliga sammanfattning:

”En person som genomgått elprogrammet på gymnasiet anvisades praktik enligt socialtjänstlagen (2001:453) hos ett bolag där han tidigare varit visstidsanställd och sedermera kom att få en tillsvidareanställning som lärling.

Frågan om personen under praktikperioden varit att betrakta som arbetstagare och anställd i bolaget, trots att 4 kap. 6 § socialtjänstlagen föreskriver att den som deltar i sådan praktik i det sammanhanget inte ska anses som arbetstagare, har besvarats nekande. Domstolen har funnit att personen därmed inte haft rätt till lön och att bolaget inte har brutit mot kollektivavtalet genom att inte betala lön. Domstolen har inte heller funnit att det varit i strid mot kollektivavtalet att ta emot personen som praktikant, dvs. utan att anställda vederbörande.”

(Se Aftonbladet idag och hela domen här.)

Läs ovanstående än en gång, läs det med eftertanke och försök att se vart det leder. Citatet är från den färska AD-dom där Sv Elektrikerförbundet hade stämt arbetsgivarna för brott mot kollektivavtalet genom att säga upp en lärling på grund av arbetsbrist för att sedan återta honom som praktikant genom Arbetsförmedlingen och få honom betald med socialbidrag. Alltså från kollektivavtalet till socialbidrag, från lönelistan till gratis arbetskraft.

Det hör till saken att medlemmen som det gällde hade under sin utbildning haft praktik på samma arbetsplats och hade under flera somrar under utbildning varit anställd. Arbetsgivaren erkänner också att under den tid han var anvisad som praktikant genom de sociala myndigheterna utfört reguljärt elektrikerarbete, haft arbetskläder och verktyg från arbetsgivaren och arbetat normala arbetstider. Inte heller har det funnits några särskilda instruktioner angående medlemmen.

Arbetsdomstolen fann överraskande att arbetsgivaren inte hade gjort något fel utan att det var helt i sin ordning. Detta öppnar nu dörren på vid gavel för att säga upp lärlingar, skicka dem till socialen, få försörjningsstöd utskrivet på dem och fixa en praktikplats genom Af vilket till arbetsgivarens båtnad innebär gratis arbetskraft.

Att Elektrikerförbundet stämde inför AD för brott mot kollektivavtalet är inte svårt att förstå, men att resultatet skulle bli en ny ”Lex Laval” ånyo hade väl ingen räknat med. Enligt uppgift hade inte ens arbetsgivarsidan hade räknat med att vinna målet. Vad som är uppseendeväckande är att även löntagarsidan i AD var eniga med övriga.

Alltså löntagarsidans, LO:s och TCO:s jurister, öppnar en dörr tillsammans med arbetsgivarna för en lönedumpning där ett modernt slavarbete blir en möjlighet genom att sparka på fredagen anställd för att genom Arbetsförmedlingens försorg ta in vederbörande på måndagen som gratis arbetskraft utan kollektivavtal och med socialbidrag som enda inkomst.

Vad sker nu? Kommer fackföreningsrörelsen att trumma ihop till protestmöten och demonstrationer? Kommer det bli bussresor och möten utanför AD? Ilskna och uppbragta debattartiklar i tidningarna?

Tillåt mig tvivla. Det har sedan 2006 och protesterna mot försämringen av a-kassan varit de sju dövstumsinstitutens kongress – absolut tyst på ett sätt som cirkusdirektör Bronett skulle uppskattat.

LO-basen ”Kålle” Thorwaldsson har all möjlighet att profilera sig nu som en rättvisans och stridens man, men kommer det att ske? Byggfacken inom LO har all anledning att protestera för AD-domen som slår undan fötterna för allt vad lärlingsutbildning heter. Alla fackförbund borde inse att domen är ett direkt hot mot hela kollektivavtalsprincipen och öppnar för total anarki och vilda västern på arbetsmarknaden.

Med AD:s dom lär nästa avtalsrörelse bli något extra för hur skall någon kunna hävda att ingångna kollektivavtal gäller? För kan man med AD:s försorg på detta ”eleganta” sätt ta sig ur dem från arbetsgivarsidan med vilken trovärdighet får de påskrivna avtalen?

Antingen hade Arbetsdomstolens ledamöter en dålig dag eller annars begriper inte de lagkunniga vart deras juridiska spetsfundigheter leder. Kan det vara så illa att löntagarnämndemännen är så politiskt korkade att de inte förstår vad de ställt till med?

Tyvärr tror jag att det är så, tyvärr…

Text: Ingemar E. L. Göransson

Varje arbetsplatsolycka är en för mycket

För drygt en vecka dog en 26-årig pappersarbetare i en olycka på Iggesunds pappersbruk. Hon var en av många semestervikarier på våra arbetsplatser. Hon klämdes till döds när hon skulle flytta en kartongrulle på 20 ton. Ännu en tragisk olycka hade skett där en far eller mor, en son eller en dotter, en bror eller syster inte kommer hem igen utan förlorar sitt liv på arbetet.

Det är farligt att leva brukar cyniker säga. Det må vara sant liksom att vi alla har utmätt tid på denna jord. Men det innebär inte att någon olycka är acceptabel. Allt skall alltid göras för att du och jag liksom alla andra skall komma hem från jobbet och glatt kunna öppna dörren och utropa – Hej, nu är jag hemma!

Det sker ett stort antal olyckor på våra arbetsplatser och varje vecka är det någon som förlorar sitt liv. Olyckorna är oftast orsakade av okunnighet, misstag, slarv eller att man inte följer gällande föreskrifter. Den som är ytterst ansvarig för att olyckorna inte sker är arbetsgivare och formellt och ytterst sett – den högste chefen på arbetsplatsen eller i företaget. Arbetsmiljölagen är ytterligt tydlig på detta så det kan aldrig finnas något tvivel om var ansvaret ligger.

I år är det 100 år sedan det blev tillåtet för arbetarna att utse skyddsombud, men trots detta sker fortfarande inte bara olyckor utan de är oftast fullständigt onödiga och kunde ha undvikits. Vi ser hur oseriösa byggföretag struntar i arbetsmiljön, ser hur sommarvikarier inte får tillräcklig utbildning, vi ser hur på grund av okunnighet arbetare utsätts för onödiga risker.

Det är också en ökad stress på våra arbetsplatser där den psykosociala miljön skadar och gör människor sjuka. Fenomen som att människor ”går i väggen” är ett tecken på att pressen och stressen på många arbetsplatser är på tok för hög vilket leder till psykiska problem men också till risktagandet ökar bara för att hinna med.

Det är alltid arbetsgivaren som har ansvaret för att de anställda följer gällande skyddsregler och använder den utrustning som skall skydda mot olyckor. Det är också arbetsgivaren som har det yttersta ansvaret för att arbetet inte skadar varken på kort eller på lång sikt.

Hundra år är en lång tid. Hundra år är också en kort tid. För de tusentals arbetare som skadat sig eller t.o.m. förlorat sina liv under denna tid var det tyvärr förgäves. Det var onödigt och kunde ha undvikits. Det har skett stora förbättringar i lagstiftningen. Det har skett stora förändringar i insikten om risker och kunskapen har ökat högst påtagligt men fortfarande finns det, tyvärr, mycket kvar att göra för att alla ska kunna känna när det går hemifrån till jobbet att de kommer hem och kan glatt ropa – Hej, nu är jag hemma!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Förre LO-ordföranden Bertil Jonsson tar bladet från munnen

Jag började jobba på LO-kansliet inför kongressen 2000 på ”pressen” och skrev en stor del av kongressens pressmeddelanden. Bland annat det som beskrev den avgående ordföranden Bertil Jonsson och hans insatser.

- Är det där verkligen jag, sa han något förbluffad när han läste det jag skrivit.

Nu har Jonsson tillsammans med P-O Edin, LO:s chefsekonom under många år, och utredaren Leif Hägg skrivet boken ”Så tänkte vi på LO – och så tänker vi nu” (Hjalmarsson & Högbergs Förlag).

Det har tagit lång tid för de tre att komma till skott med sin bok. Jonsson avgick för 14 år sedan medan Edin var kvar några år in på Wanja Lundy-Wedins regim på LO. Då, 2000, var LO en stark maktfaktor i den svenska debatten.

En del saknas, kan jag tycka, i historieskrivningen som när avtalssekreteraren Hans Karlsson tvingades bort då WLW inte ville ha någon medial eller intellektuell konkurrens i ledningen.

Jonsson såg som sin huvuduppgift att hålla ihop rörelsen dvs. hålla ihop samarbetet mellan LO-förbunden och det socialdemokratiska partiet. Efter Jonsson blev det ett Följa John där LO under WLW blev allt mer osjälvständigt.

Styrkan i boken är beskrivningen av hur socialdemokraterna närmade sig marknadsliberala mittenståndpunkter under 1980- och 90-talen. Jonsson, Edin (främst Edin) och Hägg beskriver detta pedagogiskt och det är bokens stora förtjänst. Svagheten är att de inte förmår sig, trots en outtalad kritik, tala klarspråk om hur LO under WLW förfaller och splittrats i olika grupperingar med olika intressen.

På ett ställe skriver de att ”LO har inte lyckats hålla ihop sina förbund” vilket naturligtvis är en, om indirekt, svidande kritik. De tre skriver också att LO och förbunden måste besluta sig för att ”hålla en enad front, när man formulerar gemensamma krav om förbättringar för medlemmarna” vilket är en indirekt kritik av misslyckandet i den gångna avtalsrörelsen.

En annan passus som jag inte kan låta bli att citera är att ”LO och LO-förbunden måste vara beredda att ta en stor strid, som gäller någon viktig fråga för löntagarna” där adressen är närmast övertydlig LO:s avgångna ledning och de sex passiva åren med högeralliansen.

Närmare än så kommer de tre inte i sin kritik. Det hade varit av intresse då de pekar framåt hur LO skall kunna återta initiativet. Här är centralt den fulla sysselsättningen, en stark offentlig sektor, inkomstutjämnande skattepolitik samt en minskning av de ökade löneskillnaderna. I mångas ögon en traditionell (S)- politik. Men det finns fog för det citerade från Göran Perssons dåvarande talskrivare Klas Eklund att ”de ska inte känna igen partiet” som en markering mot LO:s uppfattning och kritiker som ”inte kände igen partiet”.

Men trots sina brister är boken värdefull som en beskrivning av en turbulent period av svensk nutidshistoria från ett annars inte beskrivet perspektiv.

Text: Ingemar E. L. Göransson

LO:s andre ordförande Tobias Baudin: Bygg ut offentlig sektor

(Nedanstående intervju med Tobias Baudin är en kraftigt förkortad version av den som finns i min kommande bok “De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet” – för ytterligare information se här.)

Jag sitter på Tobias Baudins arbetsrum på Kommunal. Det är den 7 maj och ska intervjua den som senare under samma vecka kommer att nomineras till LO:s andre ordförande. Tobias är, när intervjun görs, Kommunals vice ordförande och nominerad till att bli ordförande för LO. Stödet är starkt och flertalet av journalister är övertygade om att Tobias Baudin är LO:s kommande ordförande. Vad få känner till då är att LO:s valberedning har en annan lösning på gång.

Varför lämna kungariket Kommunal för LO?

- Det har varit ett tufft beslut, säger Tobias. Utgångspunkten har varit en diskussion i Kommunal om vad vi vill med LO. Den nya LO-ledningen måste få ett förändringsmandat av kongressen att göra det och då kommer frågan givetvis upp, menar Tobias, vem skall leda det här arbetet.

I de intervjuer jag har gjort för boken ”De ohörda” har det gång efter gång kommit fram kritik mot att LO har tystnat de senaste 10 åren. Är det en kritik som du håller med om?

- Håller med om att det gått åt det hållet, erkänner Tobias. Det är ju inte bara LO-ordförande som kan hitta lösningen på det. Samtidigt som vi måste erkänna att arbetsgivarna har varit relativt lyckosamma. De bestämde sig ju för 20-30 år sedan att bli en opinionsbildande organisation och blev Svenskt Näringsliv. Det är det vi ser effekten av idag.

Det jag kommer ihåg av LO-kampanjer är den ”berömda” annonsen där vi skulle tända gravljus för de arbetslösa. Hur ska LO kunna sticka ut?

- Jag är tveksam till kampanjer över huvudtaget, erkänner han. Fick jag välja mellan en dyr kampanj eller låta förtroendevalda och anställda att gå ut och diskutera på arbetsplatserna skulle jag välja det senare för det ger större effekt, menar han.

- Vi ska inte vara rädda för att vi kan ha andra åsikter och förslag än vad det socialdemokratiska partiet har. Jag är inte rädd för ett rosornas krig utan att politiken som vågar sticka ut och driva på socialdemokraterna är bra. Vi kanske inte når ända fram, men en bit på vägen.

Håller du med om kritiken som varit att LO sprungit patrull efter vad partiledningen har sagt.

- Även om det inte varit så har det upplevts så, erkänner Tobias. LO ska uppfattas som en federation av 14 fackförbund. Det får inte vara någon tvekan om att vi driver de frågor som är bäst för våra medlemmar.

Om du blir LO-ordförande kommer du försöka närma LO gentemot TCO?

- Ja, svarar han lakoniskt.

Jag blir lite paff över den tydliga och mycket enkla svaret – ett kort ”Ja” och inget annat. Tobias inser att han måste utveckla sina skäl och börjar resonera kring förhållandet mellan LO och TCO.

- Vi har väldigt sammansvetsade arbetsgivare idag, säger han, som i politiska beslut understöds av den borgerliga regeringen. Regeringen kommer aldrig säga det i sin retorik, men det är arbetsgivarna som sätter dagordningen för samhällsdebatten. Ska vi ha möjligheten att på allvar kunna rubba den förskjutningen som skett då måste vi samarbeta mer med TCO och även Saco även om det är en större utmaning.

Den tidigare ordföranden för Kommunal Lillemor Arvidsson som avled under våren 2012 var en av de mest framträdande kritikerna av privatiseringsvågen på 1990-talet. Om vi ser till facit idag är det väl inte helt glädjande för Kommunal och den offentliga välfärden. Hur ser du på debatten vinster i vården och omsorgen?

- Vi säger ju OK till vinster med att det skall återinvesteras i personalen, kompetensutveckling och så vidare. Sedan när det gäller att vara öppna för att privata företag kan vara ett komplement, men den absoluta majoritet skall vara offentligt driven.

- Har man justa upphandlingar och villkor för de som jobbar då ska det inte gå att ta ut vinster som det har gjorts. Vi ser över vår politik och vårt förhållningssätt på det här och få perspektiv på vinstfrågan och strama upp våra politiska åsikter kring det här. Han berör LOV som innebär en privatisering av primärvården från norr till söder.

- Det är fullständigt vansinne, säger bestämt.

- Vi ser också hur man bygger upp verksamheten ute i kommunerna på timvikarier. Vi har lyckats till en viss del lyckats stoppa staplandet av sådana här anställningar på varandra i det nya avtalet.

Tobias beskriver bilden Kommunal hade av privatiseringarna när det började på 1990-talet som ”romantisk”. Han ser tydligt hur det är några jättar som tagit över.

- Vi måste från Kommunal se till att vi organiserar de som jobbar på de privata där organisationsgraden är på tok för låg, säger han bekymrat. Hans uppskattning är att den ligger på ca 50 procent hos de privata vårdföretagen och bland visstidsanställda är den 20 procent.

Han menar att Kommunal har ett dilemma. Det blir ett problem att organisera de som jobbar på de privata företagen om man samtidigt säger att man är mot de privata företagens existens. Ett i mitt tycke moment 22 i dess verkliga betydelse.

Vi har en massarbetslöshet men då måste vi inte överge normpolitiken (se fotnot). Tror du att det är dags att överge den som politisk dogm?

- Det är ju viktigt att vi har ordning reda i ekonomin för annars får arbetarna betala priset för oordning, svara han. Men det är frågan om vilken nivå som arbetslösheten skall få ligga på. Den som är nu är alldeles för hög och det menar jag beror på en alltför passiv politik. Hur nära noll arbetslösheten kan man komma vet jag inte, men den kan vara väsentligt lägre. Det sker inga satsningar på byggande, infrastruktur och välfärden samtidigt som kommunerna får frysta statsbidrag.

- Betydlig mer aktiv arbetsmarknadspolitik. Jag tror det är läge för ett nytt kunskapslyft. Jag tror inte massarbetslösheten beror på normpolitiken i sig utan på grund av en passiv politik.

Har inte politikskiftet från prioriteringen av full sysselsättning till prioritering av låg inflation inte har betydelse för arbetslösheten?

- Det har det ju, svarar han. Men att för den skull att man skall överge normpolitiken för full sysselsättning.... Tobias funderar uppenbarligen på det dilemma som normpolitiken innebär och funderar över dess konsekvenser som min fråga ställer honom inför. Både han och jag är medvetna om att vi befinner oss på minerad mark och ”fel” svar kan få konsekvenser.

Den nye socialdemokratiske partiordföranden Stefan Löfven har vid flera tillfälligt ställt krav om ett sysselsättningsmål, finns det utrymme för en mer expansiv politik som exempelvis den franske presidenten Hollande ställt ut löften om?

- Visst finns det, svarar han. Vi har resurser. Problemet är att vi inte använder resurserna. Det kommer långsiktigt att få förödande effekter. Inflationen ligger under målet och arbetslösheten snarare ökar än minskar.

Vill du se en större offentlig sektor för behoven finns ju?

- Ja, jag ser det som en investering. Vi vet att det behövs och vi räknar med ungefär ett behov av 150.000 jobb de närmaste 15-20 åren. Förra året var det bara 2.000 som sökte till vård och omsorgsprogrammet och det räcker inte på långa vägar.

Baudin menar att offentlig sektor, vård och omsorg, måste göras mer attraktiv för att fler ska vilja jobba i den. Han pekar på frågan om heltid och skulle man bara om man fick upp sysselsättningsgraden skulle lösa många problem.

Kommer du att driva en utökning av offentlig sektor och investeringar i infrastrukturen exempelvis om du blir LO-ordförande?

- Ja absolut, kommer det snabba svaret från Tobias. Jag tycker det varit en för passiv roll från LO som lämnat det till Kommunal att sköta. Men det rör ju varenda LO-medlem, menar han. Det måste finnas en välfärd av hög kvalitet och investeringar är nödvändiga.

Hur ser du på den splittring som vi ser av mellan LO-förbunden. Hur har du tänkt hantera situation och få förbunden att tal med en röst – att få federationen att fungera på nytt?

- Vem som än blir LO-ordförande så blir den viktigaste uppgiften att ena LO igen för vi är splittrade, säger han övertygat. Jag är orolig att vi får små federationer inom federationen, men det är symptom på att något inte står rätt till. Nästa LO-ordförande kommer att få ägna ett gediget fotjobb och energi för att komma överens mellan förbunden.

När jag pratar med vanliga medlemmar och även förtroendevalda som upplever att det är så stort avstånd mellan dem och ledarskapet. Det har ökat, inte minskat. Unga upplever facket som en myndighet istället för en kämpande organisation för löntagarna.

- Vi kanske inte drivit de frågor som medlemmarna har velat. Det är jätteviktigt är att vara ute bland medlemmarna och förtroendevalda på arbetsplatserna.

- Ungdomar upplever inte facket relevant utan vänder facket ryggen, konstaterar Tobias torrt. Vi måste argumentera på ett sätt så ungdomar ser att vi förstår deras situation.

Vilka är de tre viktigaste frågorna att sätta fokus på?

- För LO-ordförande; att hålla ihop, vända den negativa medlemsutvecklingen, utveckla opinionsbildningen. Sakområden; ungdomar - LO måste bli en tydligare röst i hela livet exempelvis egen bostad, byggandet. Det måste bli att LO fattar min situation. Han avvisar myten om att ungdomar vill ut och resa och inte är intresserade av en trygg anställning. Den alltmer slimmande arbetsmarknaden och arbetsmiljön som går åt fel håll där pengarna överordnas allt. Välfärden har inte hängt med samhället. Vi har fått ett 24/7 timmarssamhälle och då måste välfärden hänga med.

Hur ser du på att LO:s ordförande sitter i verkställande utskottet i socialdemokratiska partiet. Antingen kan man som Stig Malm kliva av och säga att man vill ha en friare roll eller som Wanja Lundby-Wedin sitta och vara solidarisk med vilka beslut som helst? Hur ser du på det, är det möjligt i dagens värld?

- Jag tror det, svarar han. Vi måste ta en diskussion i styrelsen om det. Vi säger att vi vill ha fortsatt facklig-politisk samverkan, men vi vill driva på politiken. Det är ju en unik möjlighet. LO:s ordförande måste då driva de frågor som LO har beslutat om i det verkställande utskottet. Man kommer inte få igenom allt. Någon annan från ledningen skulle faktiskt kunna sitta på i partiets VU.

Kan alltså någon annan alltså från ledningen som sitter i VU än ordföranden?

- Det är inte reglerat utan varje kongress kan ta det beslutet. Fördelen skulle ju i så fall vara att ordföranden får den friare rollen. Bilden att LO:s ordförande har tagit med sig partiets beslut till LO istället för att LO:s ordförande har fört in LO:s frågor i VU måste förändras.

Några dagar efter intervjun ringer jag upp en källa jag har för att få bekräftat ryktet att Tobias har nominerats till vice ordförande medan Karl-Petter Thorwaldsson har nominerats till ordförande. En kompromiss där Tobias Baudin tar ett steg tillbaka och ”Kålle” blir ordförande. Likaså att får jag bekräftat hur resten av LO-ledningen kommer att utformas.

Min tanke är att det verkar vara en genomtänkt och klok konstellation om LO ska bli den organisation som skissats på i min intervju med Tobias. Motståndet mot den nyliberala hegemonin behöver en sådan förändring. Hur det blir lär historien utvisa, men det är en annan historia.

Fotnot:

Normpolitiken bygger på teorin att det finns ett direkt samband mellan sysselsättning och inflation. Om ett samhälle har full sysselsättning innebär det att inflationen också blir högre. Det samma om inflationen pressas ner till en låg nivå betalas det automatiskt med högre arbetslöshet. Sverige hade i snitt från 1940-talets slut full sysselsättning, dvs. ca 2 procent men också en inflation i snitt på 5-7 procent årligen. Efter 1991 har förhållandet varit det motsatta en genomsnittlig arbetslöshet oavsett konjunktur på 7-10 procent men en obefintlig inflation. Ett annat namn för den här politiken är ”jämviktsarbetslöshet”.

Ovanstående är en kraftigt förkortad version av den längre intervju som ingår i boken ”De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet” (Ord & Kulturs Förlag). Boken utkommer augusti 2012.

För ytterligare information och möjlighet att förhandsboka boken se här.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Till LO:s nya ledning – Detta är ert arv!

- Jag är på väg, säger ”Kålle”, Karl-Petter Thorwaldsson, på en brusig mobiltelefon när jag ringer upp honom på fredagsförmiddagen. Han är på väg till Stockholm, till det nya uppdraget att ta över ordförandeskapet i LO efter Wanja Lundby-Wedins decennium.

När LO-kongressen inleds idag är det efter ett förlorat decennium där LO istället för att vara drivande i motståndet mot den nyliberala politiken kom att omfamna den, allt för att inte störa systerskapet med Mona Sahlins högeryttersväng ut i det nyliberala träsket.

Jag kommer ihåg i för dryga tio år sedan när jag samtalade med Wanja på en flygplats i Italien när hela LO-kansliet var på väg hem från Riva del Sole.

- Du kan alltid komma till mig du har mitt fulla stöd, lovade hon inför mitt uppdrag som ansvarig för 100.000-projektet. Ett löfte som sveks inte bara till undertecknad utan ett av många som sveks och till hela LO-kollektivet. Istället för kamp mot högern blev det fokus på alla andra frågor som inte hade samma direkta dignitet i de vanliga medlemmarnas vardag.

Hon kommer att hyllas med blommor och tacktal, presenter och närmast glorifieras. Det som kunde ha blivit något blev istället inget. Inte nog med att medlemmarnas viktigaste frågor sveks utan också de frågor som Wanja Lundby-Wedin själv framhöll, kvinnornas situation på arbetsmarknaden, de orättvisa löner och så många andra frågor sveks för ett fokus på mindre viktiga frågor.

Under den nu avgående ledning för LO har arbetslösheten ägnats ett förstrött intresse, det enda synliga har varit en annonskampanj i miljonklassen där vi skulle tända gravljus för de arbetslösa. Jag kommer inte att vara på LO-kongressen 2012 något som jag annars sett som självklart sedan 1990-talets början. Förra kongressen var dörrvakt – en kanske inte helt hedervärd sorti från den organisation som jag då hade arbetat inom i över ett årtionde och en rörelse där jag varit medlem sedan yngre tonåren.

Vad är det för samhälle som ”Kålle”, Tobias Baudin, Torbjörn Johansson och Ingela Edlund skall leda LO i. Vilka är det politiska realiteterna för LO-kollektivets 1,5 miljoner medlemmar?

Borgerlig triumf

Det borgerliga regeringsorganet Svenska Dagbladet kunde för några dagar sedan med glädje kunde konstatera att ordningen var återställd efter några årtionden av ”socialistiska excesser”. Göran Eriksson den inrikespolitiske chefen skrev att ”efter sex borgerliga år är uppdraget att normalisera Sverige delvis verkställt. Skattetrycket sjunker, socialförsäkringarna liknar omvärldens.”

På ren svenska kunde man istället skriva som Torbjörn Gustavsson, den socialdemokratiske krönikören på borgerliga Östgöta Correspondenten ”baklängesrevolten rullar på” och det med all rätta.

För några veckor sedan skrevs det i media om hur Sverige var det land där avregleringspolitiken gått snabbast och mest djupgående och som sagt SvD kunde triumfatoriskt konstatera att Sverige rasar i välståndsligan och dess socialförsäkringar och a-kassa placerar Sverige i botten efter sex borgerliga år.

Vad vi kan också avläsa är en kommersialisering av hela vår tillvaro. Vi förvandlas i rask takt till kunder istället för medborgare, vi ska köpa våra medborgerliga rättigheter på en marknad oavsett om det är skola, sjukvård eller äldreomsorg precis som om det vore TV-apparater eller mjölk. Medborgarrätt blir istället en fråga om penningar och penningars värde allt i en allt snabbare kapitalistisk dödsdans.

Sverige plågas av en massarbetslöshet där oavsett konjunktur vi har en arbetslöshet på mellan 7-10 procent. Men där ingen vill tala om den grundläggande orsaken – normpolitikens förlamande hand och den istadiga, vettlösa inflationsbekämpningens höga visa skriven och regisserad av Milton Friedman och hans lärljungar. Vi har sett hur arbetslösa och sjuka brakar iväg med fart mot den ekonomiska misären under glada påhejande om incitament för arbete och övriga är de lyckliga som har för ögonblicket har arbete och jobbskatteavdrag. De ökande klyftorna mellan de med arbete och de utan är en närmast pervers realitet.

Vi ser nu hur den skola som major Björklund haft ansvar för blir allt mer delad där klyftorna i kunskap och i resultat genom att de rikas barn finns i sina skolor och de fattigare i sina. De borgerliga idéerna om att arbetarungarna med Björklunds ord ”studietrötta” skall slippa teori eftersom de med hans borgerliga klassförakt tror att arbetarens unge inte vill lära eller kan sig något slikt.

Vi har också fått se hur medlemmarnas intressen har offrats för sammanhållningen och konflikträdsla för att ta ens verbalt bekämpa högerpolitiken. Det är upp och ner vänt när högerns talesman på DN ledarsida Peter Wolodarski är mer radikal än LO:s ledning i kritiken av den förlamande åtstramningspolitiken.

Facket enda hoppet

Kålle, Tobias, Torbjörn och Ingela – det är många som sätter sitt hopp till att ni ska göra skillnad och att LO åter skall bli den starka röst som behövs i opinionsbildningen. Att LO ska bli den självklara samordnare och den starka federationen där löntagarintresset sätts främst inte varken personliga eller politiska hänsyn av pietetsskäl prioriteras. Att det skall bli slut på rantandet efter partiledningen på Sveavägen och om det behövs LO skall vara den vänlige pådrivaren som Tage Erlander en gång beskrev LO som.

Jag har under de senaste åren i ökad utsträckning mött både ilska och förväntan, men framförallt resignation och uppgivenhet. Det blir er uppgift att se till att LO förmår att både kanalisera och mobilisera det förstnämnda och bryta det sistnämnda.

Fackföreningsrörelsen är den enda verkliga folkliga kraften som kan bryta den nyliberala revoltens strypgrepp och återföra politiken till en i folkflertalets intressen nödvändig riktning. Att återge medborgarvärdet och förpassa ”kunderiet” till historiens soptipp.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Recension: Björn Horgby “Kampen om facket”

Historikern Björn Horgbys i ”Kampen om facket” (Borea 2012) beskriver förtjänstfullt kampen om fackföreningsrörelsen mellan de två dominerande tendenserna inom arbetarrörelsen, socialdemokrater och kommunister, men också den mellan fackets önskan om politiskt inflytande och socialdemokratins strävan efter att som Göran Persson sa behandla facket som ett ”särintresse” och den senares betydelse för arbetarrörelsens försvagning de senaste 20 åren.

Han är kunnig och väl påläst men tyvärr brister ibland förmågan att förmedla all den kunskap och lärdom vilket försätter läsaren i ett ingenmansland mellan att vilja ta del av och att kunna ta till sig.

I beskrivningen av kampen mellan socialdemokrater och kommunister inom facket exemplifieras denna med utgångspunkt från Norrköpings textilavdelningar, Pappers avd 53 och Metalls avd 12. När väl Horgby kommer till historieskrivningen blir det riktigt spännande, det blir intressant och nya infallsvinklar på skeendet från partisprängningen 1917 fram till 1970-talets mitt då helt det kommunistiska inflytandet var utplånat är givande.

Det är i vissa stycken en ingen vacker historia, som dock till viss del är förstålig när kommunistpartiet en period var en del av det sovjetiska Komintern. Men det gjordes oacceptabla övertramp som drabbade arbetare med samma ärliga uppsåt som sina socialdemokratiska arbetskamrater önskade ett rättvist samhälle.

Det andra perspektivet som Björn Horgby tar sig an är det som den brittiske labourpolitikern Tony Benn beskrev som fackföreningsrörelsens önskan att vara representerad i de politiska församlingarna och socialisternas önskan att undanröja kapitalismens värsta avigsidor.

Här menar jag får Horgby problem med sin analys som han inte möter i beskrivning av kampen mellan socialdemokrater och kommunister. Horgby visar på hur partiet under den sista delen av 1900-talet med bl.a. stadgeförändringar försvårar för facken att direkt påverka vilka som ska representera partiet. Horgby menar att detta har ett genusperspektiv vilket må till viss del är sant men inte är orsaken enligt min erfarenhet utan är ett uttryck för den politisk-ideologiska förändring som sker inom socialdemokratin när marknadsliberala idéer får fäste på 1980-talet.

Detta, samtidigt som fackföreningsrörelsen fortsätter att hålla fast vid den tidigare förda välfärdspolitiken. Horgby noterar inte de misstag som sker från fackligt håll när de i samband med arbetsmarknadslagarnas införande distanserar sig samtidigt från politiken och lämnar partiets arena öppen för andra krafter och idéer. Jag hade önskat en analys av den utvecklingen, men den saknas vilket är en svaghet och gör att analysen haltar.

För vem skriver Björn Horgby? Är det för kollegorna inom akademin eller finns det en önskan att nå en publik som finns utanför den något begränsad värld som akademin utgör. En svaghet hos historiker som Horgby är bristen på kommunikation med en presumtiv läsekrets.

Många facklig aktiva skulle ha både intresse och stor nytta av Björn Horgbys kunskap och lärdom. Men genom formen och en på gränsen till tröttande och minutiös hänvisning till andra lärda, deras teorier och den upprepade metoddiskussion missas möjligheten. För den fackligt aktive läsaren är det som Björn Horgby i sin lärdom har att berätta som är intressant, inte i första hand varför och hur.

Med dessa reservationer och synpunkter vill jag dock konstatera att Björn Horgbys bok ”Kampen om facket” är väl värd att läsa för kunskaperna läsaren vinner och den problematisering som ges är synnerligen nyttig och viktig för att förstå varför dagens arbetarrörelse ser ut som den gör och för att förstå dess problem. Horgby ger inte alla svar, på intet sätt, men bidrar på ett förtjäntfullt sätt till en ökad kunskap och insikt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

En förkortad version av recensionen har publicerats i Östgöta Correspondenten den 18 april.

Inte Håkan Juholts utan socialdemokratins kris

Aftonbladets Lena Mellin skriver idag i nästan njutningsfulla ord om det hon kallar ”Håkan Juholts kris”. Detta utifrån nya låga siffror förtroendesiffror för Juholt enligt Sifo.

Nu ska man ta det här med opinionssiffror med stora nypor med salt, men det är ett faktum att det socialdemokratiska partiet är mitt inne i en kris. Men att som Lena Mellin att samtidigt dra slutsatsen att det skulle bli bättre med någon annan är helt fel analys menar jag.

Håkan Juholts s.k. kris är inte Håkan Juholts kris utan det är det socialdemokratiska partiets kris. Den grundar sig i att partiet efter mordet på Olof Palme tappade den ideologiska kompassriktningen och blev alltmer påverkat av en nyliberal och marknadsliberal magnetism som fick utrymme i ett parti i chock.

Politiken utan Palmes starka ideologiska grepp över politiken kom att anamma marknadsliberala lösningar som den alltmer självständigt agerande riksbanken och novemberrevolutionen 1985 då bankernas kreditrestriktioner lyftes bort av densamma.

Även att dessa händelser hade skett redan då Palme levde så hade inte det socialdemokratiska partiet ännu, utan kom senare att acceptera normpolitiken med sin jämviktsarbetslöshet och politiska prioritering av inflationsbekämpning före full sysselsättning till fullo.

Efter Olof Palme

Det i EU-frågan starkt delade partiet, avregleringarna och privatiseringsvågen under 1990-talet kom att kraftigt undergräva förtroendet för partiet. Likaså den efter Göran Persson och av Mona Sahlin drivna identitetspolitiken där snart varje minoritetsgrupp i samhället ”fick sitt” i stället för en politik som gynnade en majoritet blev partiet ett parti för minoriteter (se exempelvis Bo Rothsteins kritik efter valet 2010 i DN) oavsett hur behjärtansvärda deras problem var och är undergrävde detta och slutgiltigt (?) utplånade partiets förtroendekapital.

Löntagarna med då främst LO-medlemmarna men även stora delar av TCO-kollektivet fann sig bättre betjänta, i vart fall kortsiktigt, av högeralliansens skattesänkningar. Vore man cyniskt lagd till sinnet skulle man kunna säga att högerstrategerna Reinfeldt och Borg köpte deras gunst och än mer när man tydligt gjorde skillnad på de som drog sitt strå till stacken och de som låg enligt deras förmenade övriga till last.

Egoism istället för solidaritet, splittring istället för sammanhållning, ökade klyftor istället för jämlikhet och disorganisation istället för organisation av oppositionen oavsett om den kom från fackligt håll, miljögrupper, solidaritetsorganisationer osv. var och är högerns strategi för att nå sitt mål – välfärdsstatens nedmontering.

En svensk Michael Foot

När brittiska Labour hamnade i en djup kris efter Thatchers maktövertagande leddes partiet initialt av den briljante Michael Foot. En retoriker grande, en ideolog och en djupt respekterad Labourpolitiker. Han visade upp en utifrån sin i partiet center-vänsterposition mördande kritik av Thatchers politik. Men hans problem var att han inte hade partiapparaten med sig, han var för allmänheten okänd och han var ingen taktisk räv – han kom att misslyckas. Labour kom att vandra en ökenvandring riktning New Labour och som partiet än idag lider stor förtroendeskada av.

Håkan Juholt problem är likartat. Han är på många sätt en svensk Michael Foot; brilliant retoriker, ideolog och bland gräsrötterna i partiet djupt respekterad. Men partiapparaten har han ännu inte i sin hand vilket det fortsatta krypskyttet som Lena Melin gör sig till tals för i dagens utgåva av Aftonbladet.

Frågan är om socialdemokratin kan återvinna sin själ och därmed återuppstå likt Fågel Fenix som DEN reformistiska kraften som tog Sverige ur den nyliberala maran som rider landet just nu med Caremaskandaler, för medborgarna totalt misslyckade avregleringar som satt penningen i högsätet, massarbetslöshet och en spridande hopplöshet och desperation.

Håkan Juholts kris är en myt, socialdemokratins kris är ett faktum, och så länge inte partiet inser grunderna för krisen utan jagar syndabockar kommer krisen att bestå och fördjupas.

Partisekreteraren Carin Jämtin säger insiktsfullt idag att ” – Förtroende är viktigt, det är viktigt att folk känner att Håkan Juholt bär upp vår politik. Det är på politik man går till val på och det är det viktigaste.”

Partiet och hela arbetarrörelsen, inte minst fackföreningsrörelsen, måste låta 2012 bli året då politiken blev centrum och politiken formulerades utifrån löntagarperspektivet och utifrån vad som tjänar majoriteten av medborgarna.

Val vinns enbart på detta sätt, förtroende vinns enbart på att man förtjänar det – det är dags att visa det, att förpassa de gångna misstagen och den misslyckade politiken till historiens skräpkammare och stänga dess dörr, låsa och kasta bort nyckeln. Det finns ingen annan väg.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

************

A N N O N S

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

LO andas nöjdhet

Jag besökte ett av våra pappersbruk för en tid sedan. Fackklubbsordförande berättade att brukets produktivitet hade fördubblats på ett årtionde medan personalen hade halverats. På min försiktiga fråga om lönerna hade följt med produktivitetsökningen så blev klubbordföranden svaret skyldig.

Kampen om produktivitetsökningen kan också beskrivas med teorin om mervärdet. Dvs. arbetarnas kunskap och arbete tillför ett ökat värde till råvaran som sedan kan tas ut vid försäljning av den producerade varan. Detta är föremål för den eviga kampen mellan arbete och kapital.

LO är nöjda kan man läsa ut av det pressmeddelande som kom igår. Real löneökning är budskapet från Norra Bantorget. Men samtidigt konstaterar LO att det är den lägsta nominella löneökningen på mycket länge. Enligt andra uppgifter de lägsta på 50 år i vart fall på flera decennier vilket inte låter lika tillfredställande.

Skärskådar man lite närmare innehållet i pressmeddelandet kan det berätta att LO-kollektivet fick i snitt 490 kr upp medan tjänstemännen skottade hem 700 kr. Att medellönen för en LO-medlem är nu 22.400 och för en TCO:are 32.100 kr, alltså gapet är nästan 10.000 kr! Det skiljer sig också nästan 5.000 kr i medellön mellan kvinnor och män. Detta trots att under de senaste fyra åren har gapet minskat något; ca en procent.

Så långt LO:s pressmeddelande. Det vore intressant att se den andra sidan av myntet, dvs. vem som har betalat den låga inflationen som möjliggjort att de låga nominella löneökningarna. Inflationen som möjliggör, eller rättare frånvaron av inflation, att så låga löneökningar kan bli reallöneökningar kan vara värt att fundera kring och vad som möjliggör i sin tur en så låg obefintlig inflation.

På 1980-talet lanserades i full skala teorin om jämviktsarbetslösheten, dvs. den s.k. normpolitiken. De nyliberala politikerna och deras ekonomer menade att det viktigaste var att stabilisera valutasystemet och tvinga ner inflationen som var väsentligt högre då än idag.

Om vi ser till Sverige låg inflationen från 1945 – 1990 på ca sex till åtta procent per år i snitt samtidigt var arbetslösheten i stort sätt ett okänt problem så när arbetslösheten nådde tre procent någon gång på 1980-talets början menade Olof Palme att det var en nationell katastrof.

Så där har vi kedjan, sammanhanget, hög arbetslöshet ger låg inflation som ger reallöneförbättringar redan vid låga lönelyft. Vem vinner på den karusellen; finanssektorn och kapitalägarna. Vem förlorar; de arbetslösa som då blir regulatorn i spelet om mervärdets fördelning.

Den tidigare LO-ekonomen P O Edin sa när jag intervjuade honom för min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” (kan enklast beställas direkt från undertecknad) att när fackföreningarna accepterade en något högre inflation så var det priset för att ha en full sysselsättning. Dvs. solidariskt tog löntagarna på sig att med något sämre reallöneutveckling fick alla jobb.

Sedan 1991 så har normpolitiken varit den styrande teorin för politiken. Det har varit konsensus kring detta, få har de tveksamma rösterna varit. Nu ser vi vad normpolitiken gett för resultat. Vi har sedan tjugo år tillbaka en permanentad arbetslöshetsnivå som av Olof Palme skulle ha kallats massarbetslöshet.

Detta kunde LO:s pressmeddelande också berättat om igår, men man kanske var för nöjda för att göra det.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Vad ser du i spegeln?

För vem skall socialdemokraterna vara? En fråga som egentligen inte skulle behövas frågas. Men om vi ser till den gångna valrörelsen kan man fundera på hur det står till med den egna identifikationen.

Från brittiska Tribune

Dags för en liknande svensk kommentar

Aftonbladets Jesper Bengtsson skriver i dag att:

”Framför allt tror jag att arbetarrörelsen inte korrekt klarat av att omvärdera sin egen självbild. Många socialdemokrater tycks utgå från att det vänder om några år, bara de fortsätter driva en politik som de vet är rätt.”

Problemet är att varken det ena eller det andra är rätt. Den passiva inställningen har redan lett till två svidande valnederlag där draget av självgodget har straffats å det grövsta. Politiken som skall vara rätt har visat sig inte möta några större ovationer eller ”politiska passioner” för att tala med belgiska författarinnan och politiske strategiprofessorn Chantal Mouffe.

Det stora felet med politiken har uppenbarligen varit att den inte är trovärdig. Kärnväljarna tror inte på marknadslösningarnas välsignelse, det är tvivlande på att socialdemokraterna kan återupprätta full sysselsättning så länge man accepterar tesen om jämviktsarbetslöshet.

Å andra sidan upplevs socialdemokraterna som en variant på den i mitten varande politiska smeten där skillnaden mellan vänster och höger har förvandlats till en politisk återvändsgränd av alla varande mer eller mindre gråmelerade kattor.

Vilken självbild har då socialdemokraterna idag. Det beror vem man talar med. LO:s ordförande menade i förra veckan att det var ”brister” och ”misstag” som skapat katastrofen. Och ser man till en del av de politiska inflytelserika i partiet så får man intrycket att Stockholms (S)-märkta marknadsliberaler har ett svar – mer av det som gav nederlaget.

Vad ser då partiet i sin spegel? Jag vet inte men känslan att det inte gått tillräckligt åt helvete ännu för att man skall inse att krisen är ett faktum stärks när man ser efter vilka som skall utvärdera valet. Här sitter ett antal av de som hade ansvaret för att det gick som det gick. Exempelvis att Jonas Wall på LO som hade ansvar för LO:s kampanj skall utvärdera och Wanja Lundby-Wedins närmast medarbetare sammalunda.

Att det är att sätta bocken som trädgårdsmästare är självklart. Ingen av dessa kommer att kunna presentera mer än kosmetiska förslag för som LO:s ordförande sa det var ”misstag” och ”brister” som orsakade sammanbrottet. Över huvud är det stor representation av de som format politiken som lett till dagens situation som skall utvärdera och ställa förslag om förändring.

För vem är socialdemokratin till för? Så länge partiet inte förmår att besvara denna fråga rätt kommer också politiken att bli inte bli förtroendeingivande för kärnväljarna av löntagare, arbetslösa, nyfattiga, immigranter och andra som behöver politiken för att förvandla sina liv till något bättre.

Det vänder inte om några år, inte om partiet inte förmår att ompröva sin politik och inser att ryggraden för partiets existens är dess kärnväljare som nu är i rörelse åt olika håll. Om inte, lär inte valet 2014 bli något annat än ett val i raden av smärtsamma nederlag.

Text: Ingemar E. L. Göransson

LO retar upp borgerligheten

LO presenterar nu sin valkampanj. Den lär väcka uppmärksamhet och den skiljer sig markant från de röd-grönas. Här är det inga softade och stylade personporträtt med menlösa paroller utan LO håller sin tradition från tidigare valkampanjer med att visa på en hårdare och sannare verklighet.

Organisationen gör det genom att ställa verkligheten i kontrast till det ansvar som regeringens ledande personager har. Här anklagas Reinfeldt för att en timanställd hotellstäderska betalar 4 gånger mer i a-kassa än den som har en hög lön. Borg ges ansvaret för massarbetslösheten, Olofsson för att ungdomsarbetslösheten är högre än någonsin. Likaså Hägglund för att 44.000 riskerar att hamna utanför sjukförsäkringen och major Björklund får sin välförtjänta dos också.

Mot detta ställs vanliga LO-medlemmars verklighet. Idén att vända uppochner på högeralliansen och vänder medlemmarna rätt.

Det lär bli ”ett jävla liv” från borgerligt håll, men det behövs i en valkampanj som liknar ett sömnigt möte hos Fonus!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Kommunals ordförandeval – två klassiska fackliga linjer möttes

Christina Zedell

Det finns inte en islagen spik i det här samhället som inte föregås av ett politiskt beslut. Det finns inte en tidtabellsändring eller vägsträckning i det här landet utan att ett politiskt beslut ligger bakom. Detta vet Byggnads och det vet SEKO.

Det finns inte heller ett jobb inom välfärdssektorn som inte föregås av ett politiskt beslut. Besluten tas i kommunala nämnder eller fullmäktige. De tas i landstinget eller t.o.m. i riksdagen och vad är väl då mer naturligt än att vara med och påverka de politiska besluten.

Mike Smith, TUC

När jag intervjuade Mike Smith på brittiska TUC (dvs. LO) för något år sedan gjorde han denna tänkvärda reflektion över vad som en orsak varför de brittiska facken fick se sig överkörda och förlorare gentemot Thatcher på 1980-talet:

”- Det dagliga fackliga arbetet kopplades inte till ett politiskt engagemang”.

I Kommunals stadgar fram tills nu har följade stått att läsa i ändamålsparagrafen:

”Kommunals uppgift är att tillvarata medlemmarnas intressen på arbetsmarknaden och i samhällslivet i övrigt. Kommunal ska arbeta för goda anställningsvillkor och arbetsförhållanden, för god arbetsmiljö, samt för inflytande, utbildning och utvecklingsmöjligheter för medlemmarna.

Kommunal ska arbeta för att främja medlemmarnas ekonomiska och sociala villkor i samhället och deras delaktighet i ett rikt kulturliv.

Kommunal ska också verka för en samhällsutveckling på demokratisk socialistisk grundval, innebärande social rättvisa, generell välfärdspolitik, full sysselsättning, jämställdhet mellan kvinnor och män samt internationell facklig solidaritet.”

I skrivande stund så har jag inte tillgång till de nya stadgarna så jag kan inte dra några slutsatser från dessa, men under debatten kring förbundets ordförandeval så fanns det en del märkliga eller i bästa fall otydliga argument mot att välja riksdagskvinnan Christina Zedell till förbundsordförande. Nu blev hon inte vald utan det blev istället valberedningens förslag Annelie Nordström Hellander.

Den nye ordföranden Hellander har i en intervju i Kommunalarbetaren sagt att hon inte anser att ledande kommunalare inte skall ta politiska uppdrag och hon själv inte skulle sätta sig i (S) partistyrelse om hon fick frågan.

Det har riktats kritik mot kommunalombudsmannen och riksdagsledamoten Zedell för att hon varit frånvarande från förbundskontoret under mandatperioden.

Egentligen vad vi fick se i ordförandevalet var två klassiska fackliga linjer. Den som likt Mike Smith inser politiken och facket inte kan leva utan varandra om löntagarnas rättigheter skall tas tillvara. Den andra linjen som Hellenader och stora delar av ledande förbundsföreträdare var talesmän för under debatten; den traditionella trade-unionistiska yrkesfackliga uppfattningen som Hellander uttryckte tydligt i Kommunalarbetaren; kommunalare kan ta politiska uppdrag om de inte har fackliga.

En för Kommunals medlemmar olycklig uppfattningen för om den leder till att Kommunalare kan få uppfattningen att fackliga uppdraget inte går att kombinera med politiskt engagemang så kommer Kommunals inflytande på politiken att minska. Och inte bara Kommunals utan hela fackföreningsrörelsens inflytande. Dvs. en konsekvens p.g.a. otydlig inställning till politiken och samma missuppfattning som ledde de engelska facken till nederlag i kampen mot Thatcher.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Industriavtalet begravdes igår

Teknikföretagen meddelade igår att de lämnar industriavtalet och därmed kan vi nog betrakta det som antyddes när Unionen och Civilingenjörerna var först ute med att skriva på ett nytt avtal utan samordning med IF Metall och övriga förbund inom industrin på LO-sidan som bekräftat. Svenskt Näringslivs ande vilar över Teknikföretagens beslut som får flera konsekvenser.

Det första är att LO:s roll förminskas ytterligare och risken är att lönebildningen återgår till en situation där var och en försöker få ut maximalt utan hänsyn till samhällsekonomin och inflationsmål eller liknande politiska grimmor.

Det kan vara svårt att förstå vad Teknikföretagen hoppas vinna på att bryta upp från industriavtalet. Men man måste se det ur ett politiskt perspektiv istället för ur ett annars rationellt ekonomiskt perspektiv och då klarnar bilden väsentligt. Svenskt Näringsliv och Teknikföretagen har en annan avsikt än sina medlemsföretags bästa. Det handlar helt enkelt om politik. Det handlar om makt och inte minst arbetsgivarnas våta dröm att återinföra §32 bakvägen.

Ett försvagat LO eller ska vi säga ett ytterligare försvagat LO innebär att sprickan som redan är tydlig inom organisationen kommer att förstärkas. De förbund som inte är nöjda med sakernas tillstånd tvingas i praktiken gå sin egen väg och i bästa fall kommer samarbetet mellan de s.k. 6F–förbunden förstärkas. D.v.s.. Transport, Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko har nu i än större anledning att gå sin egen väg när LO inte lyckas hålla liv i industriavtalet. Detta då de inte längre får draghjälpen från industriförbunden utan lämnas att klara sig själva.

 

“…man måste se

det ur ett politiskt perspektiv…”

Att det finns kritik mot LO inom organisationen är uppenbart. Det har funnits under en längre tid. Även före AMF-palavrern har det funnits ett missnöje med LO och LO:s ledning och vi ska komma ihåg att det var i 6F-kretsen som de starkaste kritikerna av LO:s ordförande fanns och det var också där kraven på hennes avgång var starkast.

(Lars Lindgren, Transport)

I årets avtalsrörelse var förbunden överens om en nivå på 2,6 %. Enligt Transportbasen Lars Lindgren var förbunden överens om detta. Man var unisont överens om ett extra påslag på 125 kr för alla med månadslön under 21.300. (Se Transportarbetaren nr 5/2010 sid 4)

IF Metalls avtal som gav bara 69 % av detta förkastades i LO:s styrelse men IF Metall skrev i alla fall på, Handels avtal kom bara av ligga på 65-67 % av samordningens golv och detta sammanlagt gör att Transport ställer sig nu frågande till att medverka i en framtida samordning.

Här ligger också orsaken till att varken Pappers eller Elektrikerna accepterade IF Metall-nivån utan gick i strejk vilket i skrivande stund fortsätter på Elektrikernas område. Som Lindgren ser det stod dessa två förbund fast vid samordningen vilket inte varken IF Metall eller LO gjorde.

Det finns en rak linje i Svenskt Näringslivs och Teknikföretagens agerande. Det finns en strategi som har klart politiska förtecken. Först bryter de samtalen om ett nytt huvudavtal, gör upp på en låg nivå med tjänstemännen och därefter en något högre nivå med IF Metall medan man hårdnackat motsätter sig Pappers och Elektrikernas krav.

Den enda rimliga och logiska förklaringen till detta är att arbetsgivarna förväntar sig är en fortsatt borgerlig regering som under nästa mandat period skall leverera önskade förändringar på arbetsmarknaden genom politiska beslut.

En orolig arbetsmarknad är ett önskeläge för en regering. Kraven på förändringar i LAS och MBL kan då försvaras med fortsatt hög arbetslöshet. Förbud mot sympatiåtgärder och krav på en viss andel medlemmar på arbetsplatserna för att kunna kräva kollektivavtal kommer med samma argumentation att försvaras med att facken har för mycket makt.

I morgon är den Första maj och hundratusentals kommer att manifestera sin önskan om en annan ordning och en annan regering efter snart fyra år med en i alla stycken politiskt havererad regering. Men det är en arbetarrörelse som är vingklippt på många sätt. Fackföreningsrörelsen dras med interna slitningar. Avtalsrörelsen haltar och kritiken mot både LO och partiledningen finns under ytan om inte annat.

Allt detta måste dock lämnas därhän för det viktigaste en annan regering som har på sin dagordning att se till att löntagarnas situation förbättras, fler jobb och inte minst att rättvisa åter blir ett honnörsord med innehåll och inte en politisk tom klyscha.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Avtal eller inte avtal

Även Byggnads fick ett nytt avtal även detta inom den av LO-förbunden beslutade ramen. Bland de som inte har något avtal än så länge är Pappers som befinner sig konflikt och Elektrikerna som är på gränsen till en konflikt som kan bryta ut inom några timmar. Byggavtalet innebär också en modernisering av byggbranschens avtal som helhet.

Handels fick ett bra avtal för sina medlemmar med acceptabla lönelyft och liksom Byggnads en avtalslösning på bemanningsfrågan som man kan hantera. Men det finns stora förbund som knappt börjat förhandla ännu som exempelvis Kommunal.

Svenskt Näringslivs (SN) strategi att först knäcka tanken på ett nytt huvudavtal som skulle ersätta det sedan 1939 gällande Saltsjöbadsavtalet för att i år skicka industriavtalet till soptippen och satsa på att splittra olika grupper genom att först ge Unionen och Ingenjörerna ett snabbt avtal. IF Metall följde och sedan har industriförbunden slutit likartade avtal som ligger på en bättre (läs högre) nivå än tjänstemännen. Nästa steg i SN:s strategi är att kräva omfattande politiska förändringar till förmån för den nyliberala agendan organisationen har. Detta kräver dock en fortsatt borgerlig regering.

Samtidigt har LO-förbunden så långt acceptabelt klarat bemanningsfrågan (möjligen med undantag för IF Metall) vilket, man inte kan säga om Unionens avtal.

Pappers konflikt och Elektrikernas problem att få ett avtal i nivå med industrin är illavarslande. Arbetsgivarsidan försök att splittra är uppenbar men ligger helt i linje med den självpåtagna roll SN har tagit som dominant över medlemsförbunden.

 

“…SN mer av politisk agitator än

arbetsgivarnas

intresseorganisation…”

 

Enligt initierade uppgifter så var Svensk Handel och Handels överens om ett avtal flera dagar innan det skrev på. Svensk Handel tvingades dock av SN att vänta för att inte påverka IF Metalls och övriga industrifacks förhandlingar. SN ansåg också att avtalet var för högt.

Transport skrev nyligen på sin hemsida. ””Märket” (dvs. industriavtalet) sattes denna gång av Unionen och Sveriges ingenjörer som gjorde upp med Teknikföretagen utan att närmare samråda med övriga industrifack. Att tjänstemännen körde sitt eget race har fått många att tvivla på om industriavtalet överlever ännu en avtalsrörelse.”

Eftersom Transports viktigaste avtal inte löper ut förrän nästa vår så innebär det att Transport kan sitta lugnt och avvakta vad som sker på de andra avtalsområdena.

Kommunals strejk för några år sedan blev ett fiasko kortsiktigt sett men långsiktigt kom den att påverka kommunalarnas löneutveckling i positiv riktning. Förbundet visade att man var beredd att ta konflikt om det behövdes. Allt tyder på om det blir konflikt på Kommunals område kommer förbundet att slå till väsentligt hårdare denna gång.

Sammanlagt, avtalsrörelsen 2010 är en avtalsrörelse som präglas av både vilja att lösa problemen som Byggnads och Handels visade tillsammans med sina motparter, men också tydliga politiska ambitioner från SN. Inte förvånande med tanke på att det är valår och att idag är SN mer av politisk agitator än arbetsgivarnas intresseorganisation och att man har satsat oerhört hårt på en fortsatt blått maktinnehav.

Därför är det viktigt att Pappers, Elektrikerna liksom Kommunal och övriga som inte har fått igenom nya avtal får allt stöd. Ett nederlag för ett förbund är ett nederlag för alla.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Industriavtalets död

I lördags skrev Unionen och Civilingenjörerna på ett nytt avtal. Inget speciellt uppseendeväckande bra avtal men dock ett avtal som gav 2,6 %. Kan tyckas inget att jubla över men ett avtal som får en mycket stor betydelse i den fortsatta avtalsrörelsen och sannolikt för den fackliga framtiden. En ny karta kan vara på väg att ritas.

För 13 år sedan inledde facken på industrisidan ett samarbete som kom att kallas Industriavtalet. Man samordnade sig mellan tjänstemännens förbund och facken inom LO på industrisidan. Den mest synliga effekten av samarbetet var samordningen i avtalsrörelserna och att genom samarbetet kunde förbunden inom industrisektorn med tyngd säga till övriga att vänta – Vi sätter märket för vad som samhällsekonomin tål av löneutveckling.

I o m att nu tjänstemännen har genom sitt nya avtal brutit samarbetet med IF Metall och andra förbund inom industrisektorn har också industriavtalet de facto kapsejsat. Formellt finns samarbetsformerna kvar men det som ger Industriavtalet dess tyngd, samordningen i avtalsrörelsen, försvunnit så dog industriavtalet i fredags.

Men det är inte det enda som blir effekten av tjänstemännens vägval. Den andra och minst lika viktiga effekten är att nu kan och kommer övriga förbund inom LO att ifrågasätta med vilken rätt IF Metall, Pappers och GS sätter ribban för övriga avtal inom LO-familjen. När industriförbunden inom LO inte klarar av att ro hemma sina egna avtal hur ska de då kunna med trovärdighet kunna ”diktera” villkoren för Handels, Byggnads, Transport, offentliganställda inom SEKO och Kommunal och övriga förbund. Var ligger trovärdigheten nu när industriavtalet i verkligheten har blivit en historisk relik?

Vi ska också komma ihåg att Industriavtalet var facken inom industrisektorns svar när SAF (idag Svenskt Näringsliv) ”avsatte” LO som samordnande part för avtalsförhandlingarna på 1990-talet. Vad vi ser är helt enkelt ett vakuum som uppstår i relationerna mellan arbetsmarknadens parter.

Frågan är om arbetsgivarnas splittringstaktik ska få som konsekvens att LO:s förbund kommer att strida var för sig eller om LO:s förbund ska förmå sig att samordna på nytt. Att LO vill se en sådan utveckling är tydligt för när Wanja Lundby-Wedin är den som uttalar sig om avtalsrörelsen istället för den valde avtalssekreteraren Per Bard så innebär det att LO:s ordförande sätter sin avtalssekreterare åt sidan och själv försöker ta initiativet. (Inom parantes tror jag det är första gången som LO:s ordförande mitt under en avtalsrörelse tar orden ur munnen på sin avtalssekreterare.)

Arbetsgivarnas taktik att göra upp med tjänstemännen ligger helt i linje med deras strategi att försvaga LO-förbunden och inte minst motverka samordning under en hatt; dvs. LO. Kommer det att lyckas – det återstår att se men initiativet har arbetsgivarna ryckt åt sig inget tu tal om det.

Text och bild: Ingemar E. L. Göransson

Det är inte i Stockholm som valet avgörs

Vintern håller Sverige i ett järngrepp ävenså i Karlskrona. Snöhögarna har blivit till iskalla berg av smutsig vit massa. Runt om i landet pågår finplaneringen inför hösten stora batalj – riksdagsvalet den 19 september. Kampen om makten i Rosenbad är i praktiken i full gång. LO-distriktet i Sydost; dvs de tre länen Kronoberg, Kalmar och Blekinge med 484.297 medborgare som kan gå och rösta.

Det är på det lokala planet, ute i kommunerna som valet avgörs. Det är på arbetsplatserna där samtalet och valet egentligen genomförs – kort sagt det är bland ”vanligt folk” valet kommer att avgöras inte i makten korridorer i Stockholm.

När LO-distriktets Jussi Grön beskriver LO:s valstrategi så är just det utgångspunkten. Oavsett om det gäller vilka grupper som skall prioriteras eller vilka organisatoriska metoder som skall användas för att nå målsättningen att exempelvis 65 procent av LO-medlemmarna skall rösta på socialdemokraterna. En gammal sanning om (S) når detta i LO-förbundens medlemstal så vinner (S) valet.

Orsaken till nederlaget vid valet 2006 var bland annat att partiet missade det magiska 65 procenttalet. Istället blev det ca 10 procent av LO-medlemmar som röstade på moderaterna. Problemet som säkerligen många ser är att den lille egoisten har satt klorna i delar av LO:s medlemskår där solidaritet i form av viljan att betala skatt har ersatts av den egna plånbokens välbefinnande även om det innebär att man skjuter räkningen framåt till den dag då sjukdom eller olycka drabbar den enskilde. En obehaglig konsekvens av det s.k. jobbskatteavdraget.

Valet 2010 handlar precis om detta. Egoism kontra solidaritet. Hur arbetslösheten sliter sönder samhället, hur välfärden urholkas och hur den som har en relativt trygg tillvaro ställs emot de som är arbetslösa och sjuka.

För LO och socialdemokraterna ute på arbetsplatserna har den pedagogiskt otacksamma uppgiften att förklara och vinna gehör för att solidaritet kostar för den som har det hyfsat medan det är innebär att den som har sämst får det bättre.

När LO-distriktet i Sydost skissar på vilka grupper som skall prioriteras är det viktigt att hamna rätt. Det är givetvis ingen mening att lägga kraft på grupper som inte i alla fall kommer att rösta på (S) eller för den delen på (S) samverkanspartier (V) och (MP).

När LO i Sydost lägger sin kraft på kvinnor i 30-40 årsåldern inom kommunal verksamhet och unga manliga yrkesarbetare så är det en konsekvens av att 20 procent av dessa röstar borgerligt i förra valet. En bekymmersam siffra måste dock vara uppgiften om att enbart 20 procent av de förtroendevalda är beredda på att jobba politiskt under valkampanjen. Det ger en annan bild än den som borgerligt håll vill ge av den massiva LO-insatsen som påstås ske under valrörelserna.

Vintern håller Sverige i ett järngrepp. Snön fortsätter att falla och kylan viker inte. Valrörelsen avgörs kanske på dessa lokala sammanträden där valrörelsens strategier tecknas och beslutas.

Ett felbeslut, en felaktig prioritering kan kosta valsegern och ge för första gången på nästan ett århundrade en borgerlig regeringschef behåller makten i fyra nya år utan avbrott.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

Klappar under granen eller nu ska vi vara snälla

Då var det julafton och dags att dela ut en och annan julklapp till nära och kära. Men varför ska inte andra även få sin beskärda del av julklappsregnet. Här är några imaginära julklappar utdelade av er allra underdånigaste bloggare från ”slätta”.

Fredrik Reinfeldt (M) får en spegel för att kunna se vem som har fört de tre senaste årens politik. Då slipper han ju skylla andra för alla sina missgrepp och misslyckanden.

Maud Olofsson (C) får en SAAB-bil driven av en vindsnurra eftersom hon varken förstått vad fordonsindustrin betyder för Sverige och tror att vindsnurror är svaret på allt.

Eskil Erlandsson (C), vårt arma rikes jordbruksminister får en kastrering utan bedövning bara för att känna på vad grisen får stå ut med för att jordbruket skall vara lönsamt.

Mona Sahlin (S) få en portion med engagemang i stämma och kroppsspråk så hon än bättre kan möta Reinfeldt i många kommande debatter under valåret.

Sven Otto Littorin (M) får en månad att leva på a-kassan – han kan alltid få en coach om pengarna tryter.

Karin Husmark Persson (M) blir sjukskriven bara för upplevelsens skull.

Göran Hägglund (KD) får en uppsyn som passar med hans gudsnådlighet.

Jan Björklund (FP) får en nedlagd kaserngård att träna sin elitskola på.

Wanja Lundby Wedin, LO får en gammal postilla så hon kan både be en bön i helgmålsringningen och tända ett ljus i kampen mot Svenskt Näringslivs offensiv mot facket och löntagarna.

Facken i 6F-samarbetet får en rejäl omgång med stridsvilja och kampvilja då de verkar bli de som får ta spetsen mot högerns offensiv mot löntagarna.

SvD och DN skänkes en sanningssökande vilja så deras nyhetsrapportering blir mindre politisk agenda och mer nyhet.

Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna får en varudeklaration att sätta på sig och sitt parti – fascister och rasister.

Svenska folket ges ett löfte om en bättre regering vid valet september 2010 – det kan inte bli värre.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Fredag hela da´n

Då var det äntligen fredag och helgen står inför dörren. Vädret är uselt och inbjuder inte till att vistas ute. Alltså helgen lär väl bli mest inomhus.

Reinfeldt ska ha rött kort

Andra som borde vistas ute eller för att göra en usel s.k. radioövergång så borde regeringen Reinfeldt få ett stort rött kort. Inte bara för försäkringskasseeländet och behandlingen av sjuka som nu i framtiden skall lämpas över till Arbetsförmedlingen och där konkurrera med de starka friska och arbetslösa om de jobb som inte finns. Tala bluff och bedrägeri, nästan lika stort bedrägeri som med de s.k. coacherna som AF numera lägger arbetsförmedlingen på.

LO går i kamp med ljuslyktor

Ett annat rött kort borde LO få för när det för första gången sedan 2006 hörs något från LO-borgen så är det en annonskampanj för dryga miljonen i Metro där vi uppmanas att tända ett ljus för de arbetslösa. Ungefär lika äventyrligt och präglat av kämpalust som när organisationens ordförande höll förbön för ”de giriga” i Helgmålsringningen för något år sedan. Månne har LO samma annonsbyrå som Frälsningsarmén, å andra sidan den organisationen gör ju något konkret i alla fall. LO:s annonskampanj och ordförande Wanjas förbön lär i vart fall inte skrämma skiten ur varken Svenskt Näringsliv eller högern som regerar detta arma land.

Kvällspressen rotar i dyngan

Ytterligare ett rött kort är väl aktuellt för kvällspressen och dess vältrande i den äktenskapliga dygnhögen hos familjen Woods. Intressant kan tyckas att även miljardärer har problem av äktenskaplig form. Vem kan dock med själ och hjärta intresseras av detta dubbelmoraliska moras övergår mitt arma förstånd. Möjligen och uppenbarligen en kvällstidningsredaktör som inte har vettigare att skriva om.

Ny regering i sikte?

Ett grönt kort skall i alla fall utdelas denna fredag. Enligt SCB åker Reinfeldt och hans “härke” som vi säger här i Östergötland ut ur Rosenbad, dvs om den opinionsundersökning som presenterades nu i veckan. Den rödgröna oppositionen har prick 50 % av sympatierna för ögonblicket och är därmed med råge starkare än Reinfeldts högerallians.

Tyvärr kommer enligt SCB Sverigedemokraterna in i riksdagen vilket vore en skam för det innebär att för första gången i svensk politisk historia tar ett högerextremt parti säte i den folkvalda församlingen. Det klarade varken fascister eller nazister inte ens på 1930-talet.

Nej, nu får det vara slut med negativa vibbar – här är en lämplig låt att dra igång helgen med! (höj volymen!!!)

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Glöm inte att skriva under och sprida vidare på uppropet Folkaktionen för en välfärdsstat för ALLA !