Experter och bildning

Filosofiprofessorn och fredspristagaren Nicholas Murray Butler sa en gång att ”en expert är en som vet mer och mer om mindre och mindre”. Att arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen omger sig med experter det vet vi alla, men hur är det med bildningen? Man ska ju inte säga det var bättre förr, men det vete katten om inte bildning stod högre i kurs när jag började jobba i slutet på 1960-talet.

Det fanns bokombud på jobbet, det var självklart att inte bara lära sig sitt fackliga ABC utan även närma sig filosofi, litteratur, historia och skaffa sig en djup kunskap om hur samhället fungerade och hur arbetarrörelsen ville det skulle fungera. Numera har detta ersatts av kolorerade veckotidningar och ”Bonde söker fru” och andra s.k. kulturupplevelser.

När vi fick arbetsmarknadslagarna på 1980-talet skulle varje fackligt aktiv förtroendevald ”åka på kurs” för att återvända som en slags barfotaadvokat. Nu var grötfatet uppdukat och det gällde bara att tolka lagarna och himmelriket och nirvana skulle vara ett faktum.

Kanske en väl optimistisk syn på verkligheten, men beskrivningen även om den är tillspetsad har sina poänger. Bildning i en bredare mening kom att få stå tillbaka för barfotajuridiken och varje sann förtroendevald och ombudsman blev en fena på att tolka lagarna till medlemmarnas bästa. Men detta hade också en baksida som vi ser oförblommad idag – den politiska analfabetismen!

Varje gång någon nämner ordet politik så svarar kören ”vi ska se vad (S) säger”, en inställning som är dyrbar då det innebär och har inneburit att fackets inflytande i politiken har reducerats till att traska patrull efter det som ska vara fackets och löntagarnas parti. Det har blivit den omvända ordningen där politiken inte har byggt på medlemmarnas, dvs. arbetarnas intresse, utan politikernas av att maximera väljarkåren.

Den engelske filosofen Francis Bacon påstod ”kunskap är i sig själv makt”. Bacon levde för över 400 år sedan, men det innebär inte att han hade fel utan kunskap är makt. Kunskap får man bara genom att anstränga sig, vara vetgirig, visa nyfikenhet, söka kunskap och att försöka lära sig så mycket som möjligt om så mycket som möjligt – dvs. skaffa sig bildning. Nu är, och hör mig rätt, bildning inte samma sak som utbildning. Jag har mött så många utbildade människor i mina dagar som varit totalt obildade. En motsättning i sig kan tyckas, men bildning är något annat än utbildning.

Bildning handlar om att förstå det större sammanhanget, inte att uteslutande besitta en specifik kunskap typ yrkeskunskap. Men vad lär vi ut i dag på våra fackliga kurser? Yrkeskunskap, dvs. det fackliga hantverkets specifika kunskap. Det finns inte utrymme för bildning i ett bredare perspektiv och därmed får vi uppenbara problem att förstå de stora sammanhangen. Att sedan bildning ger individen en stärkt självkänsla och ett mod att våga diskutera våra gemensamma problem är en nog så viktig konsekvens.

Det fackliga arbetet handlar om två saker. Det första att för stunden skapa bästa möjliga villkor för varje arbetskamrat och medlem. Det handlar om löner och arbetsmiljö, om rättigheter och skyldigheter medan bildning handlar om den breda kunskapen som gör att man förstår varför samhället ser ut som det gör. Den andra sidan av det fackliga arbetet är att lägga grunden för ett annat, rättvisare samhälle; att långsiktigt undanröja problemen som det förstnämnda dagligen tampas med.

Jag tror att en av orsakerna till att inte arbetarrörelsen var vaccinerad mot den nyliberala offensiven när den började på 1980-talet tog i med nästan styv kulings styrka var att bildningen hade blivit eftersatt till förmån för barfotaadvokateriet . Kan synas som en märklig slutsats, men lika fullt tror jag där ligger en orsak till att arbetarrörelsen idag befinner sig på defensiven och löntagarnas rättigheter försvagas alltmer. Alltså det ironiska är ju mer specialiserade och experttunga facket blivit, ju mer de fackliga förtroendevalda blivit ”experter” desto svagare har facket blivit och därmed har inflytandet i politiken kommit att reduceras.

Slutsats; vad fackföreningsrörelsen behöver är ett bildningslyft, en satsning på folkbildning i dess bredaste mening. Vi behöver åter se på våra kurser och fackliga möten samtalen om de stora och små livsfrågorna för är det inte som Nicholas Murray Butler sa en gång ”en expert är en som vet mer och mer om mindre och mindre”?

Text: Ingemar E. L. Göransson

Tidigare publicerad som krönika i Elektrikern nr 2-2013

Vi ses på Brunnsvik nästa vecka!

Nästa vecka är Brunnsvik folkhögskola platsen för föreläsningar och tankeutbyte. Under veckan kommer föreläsare och kulturpersonligheter att medverka från när och fjärran. Allt som en del av firandet av ABF:s 100 år i folkbildnings tjänst.

 Alex Gordon

Jag haft glädjen att bidra med mina kontakter och lyckats locka några intressanta föreläsare som det brittiska Seko:s motsvarighet RMT:s andreman Alex Gordon som kommer att tala om hur hans förbund lyckats bli det snabbast växande fackförbundet på de brittiska öarna. Likaså kommer historikern John Callow ge ett historiskt perspektiv på Thatcher och New Labours epok.

 John Callow

Folkbildningen får givetvis stor plats med Joseph Norgren, Uppsala universitet, Gösta Vestlund, Britta Lejon och Bernt Gustavsson, Örebro universitet. Andra som medverkar är Håkan Blomqvist, Göran Greider och Åsa Petersen.

 Chantal Mouffe

Frågan är dock om inte det intressantaste inslaget är den internationellt välkända professorn i statskunskap Chantal Mouffe som kommer att tala kring temat demokrati och nyliberalism. Hon har gjort sig känd som en av de knivskarpaste kritikerna av den nyliberala vågen som svept över inte minst Europa.

Själv kommer jag medverka med min föreläsning ”Reformismens renässans” på tisdagsförmiddagen samt presentera för första gången min kommande bok ”De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet”. Detta också på tisdagen men på kvällen. Som min gäst är då också Elektrikerförbundets ombudsman Lars Jansson med och vi kommer att samtala kring boken.

Vi ses på Brunnsvik nästa vecka!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Preliminärt program finns på www.brunnsvik.se

Jobb i veckan – du är välkommen!

Resten av veckan blir det att vara på resande fot. Föreläsningar “Högerns revolt mot välfärdsstaten” i Köping (onsdag), Sala (torsdag) och en föreställning av “This Land Is Your Land” på Culturen i Västerås på fredag.

Köping 1 september

Sala 2 september

Västerås 3 september

Välkommen!

Text: Ingemar E. L.Göransson

Reinfeldts dråpslag mot facklig utbildning

I Sverige har vi en modell för umgänget mellan arbetsgivare och löntagare som bygger på ömsesidig respekt och kunnighet om arbetslivets villkor.

Detta förutsätter att både arbetsgivare och löntagarrepresentanter är välinformerade och kan sin sak. Det blir inget jämställs läge mellan parterna om den ena har kunskaperna medan den andra parten har knappt grundläggande vetskap om lagar, avtalsvillkor och allt annat som berör arbetslivet.

Ända sedan reformeringen av arbetsmarknadslagstiftningen på 1970-80-talen har fackliga utbildningar varit betraktade som en viktig del i den svenska modellen..

Men samtidigt har det funnits en tagg i ögat på de mest maktsugna på arbetsgivarsidan och inte minst inom de borgerliga partierna. Den över allt hägrande målsättning för dessa har varit att försvaga facket och därmed löntagarnas möjligheter att fungera som en part inom ramen för den svenska modellen.

Vi har sett under den senaste mandatperioden hur regeringen har försvagat löntagarnas organisationer för att gynna Svenskt Näringslivs hökar och deras åstundan efter mer makt. A-kassan, anställningstryggheten, sjukförsäkringen, lättare att få F-skattsedel, lägre krav på utländska företag och inte minst tolkningen av Lavaldomen.

Nu kommer nästa slag mot facket som kommer att helt förändra maktbalansen på arbetsmarknaden. I ett för de flesta mindre känt lagförslag som gömmer sig bakom en anonym titel ”En enklare ledighetslagstiftning” slås undan fötterna för den fackliga utbildningen och stora delar av folkbildningen riktad till arbetsplatsernas folk.

”En arbetstagares rätt till ledighet kommer i princip att vara oförändrad jämfört med vad som gäller i dag” skriver regeringen i sitt förslag. Genom att gömma reglerna för och rättigheterna till facklig utbildning bland ett antal andra lagar så räknar regeringen med att det indiska reptricket inte skall upptäckas.

Regeringen föreslår att en kvalifikationstid på sex månader införs för facklig utbildning, att arbetsgivaren ges rätt att skjuta upp ledigheten för ”längre” facklig utbildning, att krav på föranmälan införs, att arbetsgivarens informationsskyldighet gentemot facket inskränks och att den fördel som facklig utbildning haft i prioritering tas bort.

Allt kan låta tekniskt, det kan låta svårförståligt och det kan uppfattas som strid om påvens skägg. Men tyvärr är det inte så. Resultatet blir att löntagarnas fackliga utbildning försvåras och det blir väsentligt sämre utbildade fackliga representanter ute på arbetsplatserna och därmed ges arbetsgivarna ett klart och uppenbart försprång. Arbetstagarna kommer att få än mindre möjlighet att hävda sin rätt för utan kunskap är det väsentligt svårare. Därmed försvagas den svenska modellen och makten förskjuts allt mer till arbetsgivarnas fördel.

Det heter ”Kunskap är makt” och det vet regeringen Reinfeldt mycket väl och därför kommer en ny borgerlig regering att genomföra förslaget.

Regeringen Reinfeldt har varit skickliga i att försvaga facket som vi sett. Ofta har det varit i sig små förändringar sett ur ett större perspektiv. Men de ”små stegens tyranni” bildar en linje, en strategi som på sikt kommer att ytterligare försvaga facket i Sverige. Likheten med Thatchers strategi på 1980-talet är slående och resultatet av den känner vi till; den brittiska välfärdsstatens sammanbrott och en arbetsmarknad där 20 procent av löntagarna lever och arbetar på i stort sett utan rättigheter.

Förslaget om förändring av ledighetslagarna är ytterligare ett steg i riktning avreglerad arbetsmarknad och då måste facket förminskas och dess inflytande bli väsentligt mindre.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Händer i veckan

För tolfte gången blir det idag jag tillsammans med Roland Janson genomför vårt seminarium “Den korsfäste arbetaren”. I dag är det på Folkets Hus i Skärblacka.

I morgon och på torsdag genomför vi ytterligare två seminarier om vad som händer om inte arbetarrörelsen tar sitt ansvar för samhällsutvecklingen och politiken. Då i Kumla och Askersund.

Ytterligare information om seminariet hittar du här.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Det lever, det lever!

Socialdemokratin är Sveriges största parti nominellt sätt. Det är också det parti som är politiskt det största. Partiet har regerat Sverige i stort sätt under 70 år.

70 år som har varit bra för medborgarna. Det fattigaste landet för 100 år sedan har utvecklats till en välfärdsstat. Detta även om välfärdsbygget har naggats rejält i kanten och grunden till delar har anfrätts av två decenniers nyliberalt påverkad politik.

Kort sagt, från fattigdom till välstånd som innebar att klyftorna minskade och jämnades ut. Samhället gick helt enkelt genom en veritabel revolution – reformistiskt genomförd, men revolutionär till sin förändring då hela samhället kom att förändras till sin grund.

Arbetarkommunerna i Piteå och Luleå genomför denna helg en bildningsinsats för nya medlemmar och nästan nya partimedlemmar kring politiken. Föreläsningar, samtal, grupparbeten, redovisningar och inte minst att umgås med varandra inför den kommande valrörelsen.

En berömvärd insats. Tyvärr lika sällsynt som nödvändig i dessa yttersta dagar av tidsbrist och politisk professionalisering. Berömvärd då det ger utrymme för politiska samtal och inte överlåter detta till yrkespolitiker, en möjlighet att påverka politiken i sitt eget parti. Nödvändig då varje politisk rörelse som ska överleva blir aldrig starkare än sina medlemmars engagemang.

Tyvärr brukar det istället vara så att politiken formas i stängda rum, formulerad av akademiker som sällan sett en verklig arbetsplats än mindre haft ett reguljärt jobb, uttryckt av reklambyråer och genomförd av politikerproffs.

Diskussionernas vågor går också högt dessa dagar. Undertecknads föreläsning om Thatcher och dagens politik blev en samtalsgrupp om högerns revolt mot den svenska välfärdsstaten. Anders Öberg på Sunderbyns folkhögskola föreläste om folkrörelserna i svenskt samhälle. Riksdagsgruppen bidrog med sitt perspektiv för att nämna några som håller i olika pass.

Socialdemokratin är en levande folkrörelse, i vart fall finns det mycket mer liv och socialdemokratins död som borgerliga krafter gång på gång deklarerar är högst överdriven.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

00-decenniet IV: Den kommersialiserade kulturpolitiken

57 Channels (And Nothin´ On) sjöng Bruce Springsteen för nästan 20 år sedan och det skulle kunna vara temat för denna betraktelse av utveckling av kulturpolitiken under 00-decenniet i allmänhet och framför allt av mediesituationen.

(Folklig kultur: “Sleven” med Ewa Carlsson och Roland Janson spelas på torget i Vimmerby i mitten på 00-decenniet)

Det är väl i häradet 50-talet kanaler som de flesta har idag. Dessa TV-kanaler fylls med infantila frågelekar och TV-shop på dagarna. Program som har som syfte att fylla ut sändningstiden och, även om det inte är öppet utsagt, förvandla människor till konsumenter på en evigt växande marknad.

Förnedringstelevision

Vi har under de senaste tio åren sett hur dum-TV som har haft som syfte att trakassera deltagarna och förnedra deltagarna växa i omfattning. Idol, Big Brother, Robinson, Bonde söker fru, Ensamma mamman och nu senast Paradise Hotel har förvandlat TV-mediet till ett tittskåp där vi ska frossa i andras tillkortakommande och kittlas med kopulerings-TV som inte står långt efter kabelkanalernas porrfilmsutbud fast nu är det på riktigt. Deltagarna eggas till att pippa i direktsändning – allt för att få sina 15 minuter av ”fame and glory”.

Kulturpolitiken har liksom media utvecklats till en privatiserad marknad. De små inslag som tidigare funnits av kollektivt stöd till löntagarnas kultur och kultur på arbetsplatserna har i stort försvunnet. De folkbildande ambitionerna har samtidigt försvunnet ur TV-tablåerna som ett resultat av samma privatiseringsiver i kulturpolitiken och marknadsfundamentalism. TV-tittarna ska inte bara köpa reklambudskapet de ska också vara de som bär fram det i att de ska vara deltagarna i de olika gladiatoriska produktionerna.

Den borgerliga politiken har i o m den ”nya” kulturpolitiken förvandlat kulturpolitiken till ett verktyg för den kommersialiserade och individualiserade kulturkonsumtionen. Ett rättvist betyg på den nuvarande kulturpolitik har den sittande kulturminister själv gett när hon säger “ordet kultur leder tankarna till symfoniorkestrar och sådant som alla kanske inte är intresserade av”.

Lena Adelsohn Liljeroth måhända vara en högborgelig högerpolitiker och under hennes regim har kulturpolitiken gått från ljummet ointresse till marknadsfundamentalism.

Jag var verksam på LO som kulturpolitiskt ansvarig under större delen av årtiondet. De socialdemokratiska kulturministrarna hade som jag uppfattade ringa stöd för eventuella ambitioner att fördjupa kulturpolitiken i den riktning som de tidigare kulturutredningarna pekat på.

Vår tids gladiatorspel

Den nyliberalt färgade tredje vägens Giddens och Blair-inspirerade politiken lämnade ringa plats för en progressiv och demokratibaserad kulturpolitik. En konsekvens var naturligtvis när LO beslutade att lägga ner sina kulturpolitiska ambitioner 2007. Det innebar också att högerns kulturpolitik fick fältet fritt då en demokratisk och progressivt färgad kulturpolitik kom att sakna en samlad röst och motvikt.

Det genomgående i kulturpolitiken som den utvecklats under decenniet är att kultur har förvandlats till en privat konsumtion på en kulturmarknad där den högljuddast säljer mest. Därför har kulturpolitiken fått yttringar som dum- och förnedrings-TV. Likheten med romarrikets sista dagar och dess gladiatorspel är slående. En allt sjukare samhällsordning visar upp allt sjukare symptom. Även om vi inte handgripligen slaktar människor för ”kicken” och kittlingen likt romarriket så gör vi det symboliskt, även om ett amerikanskt TV-bolag just i detta ögonblick driver en juridisk process att få visa avrättningar i direktsändning.

I dag producerar inte TV-mediet högkvalitativa TV-serier längre som under perioden fram till 1990-talet. Produceras TV-serier i dag är de av det lätta slaget eller dessa evinnerliga deckare som vattnar ur exempelvis Sjöwall-Wahlöös samhällskritiska Beck-figur. Orsaken till att inte det längre görs högkvalitativ TV-teater eller serier som Hedebyborna, Markurells eller Söderkåkar är inte ekonomiska i första hand utan rent kommersiella vilket får konsekvenser för samhälls- och människosyn.

Kulturpolitiken med sin kommersialisering för med sig en kommersialiserad syn på människan som reduceras till en konsument på en marknad. Men detta medför också att den kommersialiserade människosynen manifesteras allt tydligare. En sådan kommersialisering i ett alltmer rövarkapitalistisk samhälle innebär att människosynen blir därmed allt mer fascistiserad i sin grund.

57 Channels (And Nothin´ On) var Springsteens reflektion för snart 20 år sedan. Jo, det är massor på alla dessa 57 kanalerna men det är inget värt ur ett perspektiv som har respekt för människan och respekt för andra människor.

Tvärtom, TV idag fungerar som en indoktrineringsmaskin för att skapa konsumenter och producera den egoistiska konsumenten istället för den samhällsmedvetna ansvarstagande medborgaren som har sin naturliga plats i ett kollektiv samhälle där vi alla har ansvar för varandra – den apolitiska konsumenten.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Tidigare inlägg i serien om 00-decenniet:

I. Det politiska eländet

II. Musiken blandtitaner, pirater och återutgivningar

III. När vi började leva på nätet

 

FOLKAKTIONEN: För en välfärdsstat för ALLA! Skriv på uppropet och sprid det vidare!

Tankar om ett Folkets Hus

Jag satt i Folkets Hus och Parkers (FHP) styrelse i ett antal år. Orsaken var att jag var LO:s representant i styrelsen och under de åren kom jag att inse att Folkets Hus och Folkets Park är en enorm tillgång. Idag talas mycket om att det inte finns samlingslokaler för föreningar, ungdomar och andra att träffas i.

Men det är fel, det finns flera hundra Folkets Hus och folkparker runt om i landet som bara väntar på att användas. Tyvärr är inte alltid ägarnas “trohet” gentemot sina egna lokaler så stor utan man hyr in sig ute på “sta´n”. Sedan säger man att lokalerna inte är ändamålsenliga, de är inte så moderna osv. men är det inte så använder man inte sina egna lokaler så blir det heller inga pengar till renoveringar och tekniska uppdateringar, eller hur?

I går kväll hade förmånen att föreläsa i Timsfors Folkets Hus utanför Markaryd och kunde inte annat än charmas av det sympatiska och varmt välkomnade 70-tals Folkets Hus.

När jag satt i FHP:s styrelse var mitt “mantra” använd våra egna lokaler så blir de bara bättre. Eller hur?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Länk till Folkets Hus och Parkers hemsida.)

ABF:s boklåda no. 204

Kultur i arbetslivet håller på att begravas av den borgerliga regeringen. En ogärning som inte skall glömmas då det innebär att kultur får mindre möjlighet att nå de som idag har minst tillgång till kultur i alla dess former utom de rent kommersiella.

En ogärning och kulturfientlig gärning som står i bjärt kontrast till det jag hittade på ABF:s expedition i Skellefteå. Boklådan från ABF och som sändes till huggarkursen i Åsträsk. En ögonblicksbild av folkbildning på ett helt annat sätt dagens. Datumet på följebrevet till faktor Albin Svensson för vidare bifodran till Storbrännan, Åsträsk är den 27 februari i den iskalla vintern anno 1943.

Boklåda no. 204 kan vara en påminnelse om vad kunskap och bildning haft för betydelse i uppbygget av det moderna Sverige.

“Vi hoppas att lådan skall bli ett bidrag till en ökad trevnad i Eder förläggning” så skrev ABF:s förbundsexpedition i det fortfarande existerande följebrevet. Det blev den säkert och även ett bidrag till ökad bildning.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ode till folkbildningen

Folkbildning är ett fantastiskt påhitt och en underbar uppfinning. Här kommer man till en folkhögskola, Medlefors, en söndag kväll för att föreläsa, inte på skolan, men i Skellefteå under ett par dagar. Skolan är tyst och stilla, parkeringen är tom så när som på en enstaka bil och över allt lyser stillhet och kontemplation.

Men i morgon är det massor av människor här, det är kurser i alla upptänkliga ämnen – skolämnen som matte, svenska och annat som vuxna kan plugga på en folkhögskola till kvalificerad facklig utbildning.

Det är på någon sätt essensen av folkbildning – att lära sig nytt men också att få en andra, tredje eller t.o.m. fjärde chans när livet förändras eller far illa fram med en. Folkhögskolan har därför blivit, precis som hela folkbildningen, arbetarklassens ungdomar och vuxnas väg till kunskap och utveckling. Folkbildning blir helt enkelt demokratins kärna i skolvärlden på arbetarklassens villkor. Du har rätt att misslyckas, du har rätt att ändra dig och du har rätt och välkommen att försöka på nytt.

Folkbildningen var mina universitet – folkbildningen var min möjlighet att utvecklas och förändras från den ungen som inte fixade skolan av olika orsaker och skäl. Folkbildningen blev min möjlighet att bevisa för mig själv och omvärlden att jag dög och kunde.

 

“…essensen av folkbildning är

att få en andra,

tredje eller t.o.m.

fjärde chans när livet förändras …

 

Folkbildningen sitter trångt idag. Den får allt mindre bidrag från stat, landsting och kommuner. Ju mer som skärs ner desto färre som får möjligheten och desto fler som förlorar självkänslan de kunde annars vunnit. Att ge sig på folkbildningen för att spara är som att såga av den gren man sitter på eller slänga ut ungen med badvattnet.

Det finns dom som anser att samhället skall ge EN, säger EN, chans, sedan är det upp till den enskilde individen att fixa det själv. Det är en icke-generös och icke-förlåtande attityd till misslyckande eller misstag. Att ha en sådan attityd har bara den privilegierade råd med, inte den som inte föddes med silverskeden i munnen och fick bästa förutsättningar redan från början för den framtida resan genom livet.

Jag har folkbildningen i dess olika former att tacka för att det blev som det blev och i livets olika skeden lyckats hamna på fötterna även om det sett mörkt ut ibland. Jag har haft tur – det har alltid funnits en utväg som nu håller på att stängas av okunniga och illvilliga politiker.

Folkbildningens fiender är okunniga för de förstår inte folkbildningens enorma kraft och de är illvilliga när de vill stänga möjligheten för den som behöver den. De är småaktiga och snåla när de bara vill att ”deras” redan lyckosamma närmaste kretsar ska ha möjligheten eftersom de inte misslyckas den enda gången chansen ges.

Text och foto: Ingemar E.L. Göransson