Som hämtat från Arkiv X

Farsen kring fas 3 fortsätter och påminner alltmer om den sorglustiga dansen som var kring ALU på 1990-talet. Från regeringen menar man att fas 3 ska leda till beständiga jobb vilket finns all anledning att betvivla.

Liksom ALU på sin tid endast fick en enda effekt och det var att undantränga existerande jobb och därmed kom att bli en belastning för arbetsmarknadspolitiken.

Det stora problemet för de som står långt från arbetsmarknaden, dvs. har varit långtidsarbetslösa, är att de har antingen fel eller inadekvat utbildning för arbetsmarknadens behov. Det löser man inte genom åtgärder som fas 3 utan med utbildning och anpassning av arbetskraften till arbetsmarknaden.

Man måste helt enkelt göra de arbetslösa anställningsbara. Men det räcker inte med det för det finns en grupp på arbetsmarknaden som av olika skäl inte kan få ett jobb på den reguljära arbetsmarknaden men kan dra sitt strå till den samhälliga stacken.

Tidigare togs dessa emot av den offentliga sektorn men eftersom den offentliga sektorn successivt har krympts sedan 1990-talet har utrymmet för dessa i arbetskraften blivit allt mindre. Göran Persson försökte på sin tid lösa dilemmat med en minskad offentlig arbetsmarknad genom att öka förtidspensioneringarna medan den nuvarande högerregeringen försöker lösa samma problem med piskan och skapandet av en låglönesektor utan ordning och reda.

Perssons lösning var inte produktiv men högerns lösning får andra mindre önskvärda konsekvenser då det innebär att vi får även i Sverige en låglönesektor som låser in arbetskraft i en fattigdomsfälla och som likaså kommer att påverka lönebildningen på längre sikt i negativ mening.

Men är då fas 3 för ”jobb” egentligen. I vissa fall ska vi nog ta bort ” ” kring jobb då det handlar om undanträngande av det som skulle kunna vara reguljära jobb.

Undertecknad har fått i sin hand en av Arbetsförmedlingens hemligstämplade förteckningar på fas 3 anordnare. I detta fall från Norrköping och det kan vara intressant att titta lite närmare på förtecknade företag och organisationer.

Ett kafé erbjuder ”sysslor” och administrativt arbete; idrottsklubbar som HC Vita Hästen vill ha någon på kansliet, någon som sköter medlemsregistret och håller i aktiviteter för ungdomar; flera föreningar som Hjärt- och Lungsjuka vill ha en kanslist. En Johnny Nilsson vill ha fas 3:are som ”håller skogsmarker öppna för allmänheten”. En kulturmiljövårdsförening med namnet ”Yxskaftet” ska ha fas 3:are att bygga ett smidescentrum och ett museum!

Norrköpings kommun vill inte vara sämre utan vill ha fas 3:are inom vården, omsorgen, skola och förskola. En Per-Edward Andersson vill ha hjälp med sådden, vedhuggning, måleri och snickeriarbete! Sedan ska vi inte glömma att Arkivet för UFO-forskning vill ha en arkivarie.

Nu verkar hela fas 3 vara något som är hämtat ur det blå om man tror att det leder till fasta jobb, snarare är det väl så det verkar hämtat från Arkiv X och UFO-världens speedade konspirationsteorier.

Inte leder fas 3 till jobb, snarare till det motsatta – en arbetsmarknad utan rättigheter och löner som ingen kan leva på!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Köp och läs:

Ny och uppdaterad upplaga!!

”Arbetarrörelsens kris – mellan reformism och marknadsliberalism” av Ingemar E. L. Göransson

Beställ den från Ord & Kulturs Förlag till förlagspris 150 kr (inkl. moms) plus porto.

För ytterligare information se här.

Maila din beställning till ordochkultur@telia.com

Wanngård hade rätt

Det blev ett jävla liv på anhängarna av låglönearbetsmarknaden när Karin Wanngård blivande socialdemokratiskt oppositionsborgarråd råkar göra det en politiker inte får göra i dagens Konsensussverige – säga som det är; ungdomar ska inte behöva jobba med skitjobb. Dvs. och underförstått inte behöva jobba under orimliga villkor som de tvingas till av callcenter och andra företag där det ställs krav som är omöjliga att uppnå. (Se även Aftonbladets ledare i går)

Inga fasta löner, usla arbetsvillkor, tvång på att stämpla ut när de ska gå på toa, blåsningar på lön och semesterersättning. Det är inget fel på att jobba hårt men det är fel när arbetsvillkoren och anställningsvillkoren liknar slavvillkor.

Karin Wanngård sa det alla vet är sant. Hon gjorde inget fel utan det var högst hedervärt att säga sanningen. Felet var att Wanngård backade inför den samlade borgarpressens opinionstryck. Tvärtom, hon skulle stå på sig och tagit debatten om arbetsvillkoren på låglönearbetsmarknaden. Den striden hade hon fått större stöd i än hon troligtvis trodde.

Den låglönearbetsmarknad som håller på att växa fram i Sverige som liknar den som en femtedel av britterna får leva med och en stor del av USA:s löntagare lever under är inget annat än vad Wanngård så exakt beskrev som ”skitjobb”.

De enda som vurmar för dessa servicejobb med sina usla villkor är nyliberalerna som vill ha denna låglönearbetsmarknad för att förse den välmående medelklassen i storstäderna med billig service och som en lönenedpress på yrkesarbetarna så de vet vad som väntar om de kräver för mycket och för bra arbetsvillkor.

Den sociala rutschkanan är på plats: usel a-kassa och en sjukförsäkring som inte rehabiliterar utan utsorterar. Riktning: låglönejobben. Eller som Wanngård så träffade sa ”skitjobben”.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Fredrik Reinfeldts (verkliga) ambitioner

Fredrik Reinfeldts ambitioner är inget fel på. Inte heller hans självförtroende om man skall döma från hans löften om nya skattesänkningar. Nya skattesänkningar för att få de lågavlönade att jobba mer säger han i en intervju med Aftonbladet. Det skall löna sig att jobba är Reinfeldts budskap.

Nu skall skatterna sänkas med mellan 190-375 kr per månad enligt statsministerns kungsord. Vad Reinfeldt inte säger är vem som skall betala och hur det skall betalas. Men möjligen gör han det när han även meddelar att en obligatorisk a-kassa skall det bli under mandatperioden. Det är i varje fall ambitionen.

Fundera lite på vad Reinfeldt egentligen säger. Vi tar bort a-kassan från fackets domvärjo och därmed försvagar vi skälen varför att vara medlem i facket. Färre medlemmar i facket ger också mindre ”risk” för organiserat motstånd mot arbetsgivarnas krav inte bara vad det gäller löner och arbetsvillkor i övrigt men det försvagar givetvis fackföreningarnas möjlighet att ta fighten för medlemmarnas intressen i stort. Svagare fack ger starkare arbetsgivare är en sanning som Fredrik Reinfeldt är väl medveten om. Då blir också obalansen mellan arbete och kapital större än vad den redan är.

 

…klyftorna ökar och

därmed försvagas solidariteten

mellan olika löntagargrupper…

 

De som jobbar i de lågavlönade jobben, och det är där facket är svagast, fortsätter att vara svaga gentemot arbetsgivarna hamnar i än sämre situation gentemot allt starkare motpart. Mer av dåliga löner, sämre arbetsvillkor, daglönarvillkor och en låglönearbetsmarknad är framstampad precis som Reinfeldt, Borg och andra s.k. Nya Moderaters ambition har varit hela tiden.

Systemskiftet som Reinfeldt gång på gång sagt sig inte vilja genomföra har genomförts. Två arbetsmarknader; låglönearbetsmarknad utan verkliga rättigheter och en arbetsmarknad som trots gällande avtal dompteras genom av bara hotet i sig av låglöneträsket håller då fackens ambitioner på mattan.

Vem tjänar på det frågade Berthold Brecht en gång. Vem tjänar på politiken är en högst rimlig fråga. De som tjänar skapligt kommer att få kanske bortåt 400 kr till i skattesänkning medan de lågavlönade får en skärv. Klyftorna ökar och därmed försvagas solidariteten mellan olika löntagargrupper. Blir man sedan sjuk eller arbetslös så är den som drabbas mycket nära den marknadsliberala rutschkanan som exempelvis i USA innebär att vägen från storstädernas villaområden till innerstädernas rännsten är bara några få månader. Från hyfsat välbeställd till utfattig blir då ett rejält hot. Bara den som har haft möjligheten och råd har kunnat skaffa sig de privata försäkringarna som skyddar mot rännstenen.

Som sagt det är inget fel på Fredrik Reinfeldts ambitioner. Men det är inga nya ambitioner – det är högerns traditionella ambitioner. Vrida klockan tillbaka till den tid då löntagarna fick vara tacksamma för en skärv från det dukade bordet och visste sin plats. Priset – jobbskatteavdraget och en dos egoism.

Text: Ingemar E. L. Göransson