VÄLFÄRDSSTATENS UPPGÅNG OCH FALL

En kort beskrivning av svensk politik under 1900-talet

(Följande text bad en god vän på ett av våra fackförbund mig att skriva som en populär introduktion till den svenska moderna historien.) 

INLEDNING

Att beskriva det svenska 1900-talet utifrån ett arbetarrörelseperspektiv på några få sidor är egentligen ogörligt. De olika händelser och inte minst olika strategier och taktiska bedömningar som gjorts är långt mer komplicerade än utrymmet tillåter att beskriva. Det blir därför enbart en skiss, inte en uttömmande beskrivning. Därför bilägger jag en litteraturlista med böcker som kan fördjupa den ytliga beskrivning som följer nedan.

Jag hoppas ändå att denna skiss skall ge tillräckligt mycket av information att den blir ett stöd för fortsatta studier av vår historia och ökar förståelsen för nödvändigheten att sätta sig in i det som skett för att förstå det som är nu och därmed kunna påverka framtiden.

SVERIGE 1900

Det är bara två, tre generationer sedan de som levde då befann sig i ett av Europas fattigaste länder. Inte bara att det var fattigt, det saknades demokrati och vanliga människor hade inga medborgerliga rättigheter. Det var inte tillåtet att vara medlem av en fackförening, de hade ingen rösträtt, om de var arbetslösa fanns det en lösdrivarlag som kunde sätta dem i fängelse. Sverige var med andra ord ett helt annat samhälle än det vi lever i idag. Det skall vi komma ihåg när vi kritiserar dagens Sverige.

Vi kan beskriva utvecklingen i tre faser. Den första den odemokratiska som exempelvis den socialistiske pionjären Z Höglund beskrev som ”Det befästa fattighuset”. Under perioden från mitten av 1850-talet fram till 1930-talet emigrerade i princip minst två generationer till USA, Brasilien, Argentina, Australien och Nya Zeeland då landet inte kunde ge dem försörjning och inte heller demokratiska villkor. Under denna period var den viktigaste frågan för den framväxande arbetarrörelsen att säkra demokratin vilket också kröntes med framgång 1917 då alla vuxna män (över 25 år) och slutgiltigt 1919 då alla kvinnor fick den lika rösträtten. I detta var det ett samarbete med främst liberalerna och ett motstånd från främst adeln och överklassen i form av en aggressiv höger.

Vräkning av arbetare i samband med Mackmyrakonflikten

1906 fick fackföreningsrörelsen sitt genombrott genom ”Decemberkompromissen” vilken innebar att det blev tillåtet att organisera sig fackligt och politiskt. Det skedde efter en lång facklig konflikt i Mackmyra i Gävleborgs län.

1909 tvingades i praktiken LO ut i en förödande storkonflikt. Den har kallas storstrejken, men det är inte helt rättvisande då den till större delen var en lockout från en revanschsugen arbetsgivareförening (SAF numera Svenskt Näringsliv) som använde sig som förevändning ett antal mindre, men dock olösta konflikter på olika håll i landet. Alla var egentligen smärre konflikter men kom att bli förevändningen för en provocerande lockout under sommaren och hösten 1909.

Efter den tog det över ett årtionde innan fackföreningsrörelsen återvunnit sin forna styrka. Under första världskriget ökade missnöjet liksom på många håll i Europa (revolution i Ryssland, uppror i Tyskland osv) men även i övriga världen med sakernas tillstånd och i Sverige förekom bl.a. hungerkravaller på flera håll. Den sociala oron var också bidragande i högsta grad till att arbetarrörelsen växte i styrka och trots den bristande demokratin fanns det en förhållandevis stark grupp av socialdemokrater i riksdagen.

MELLANKRIGSTIDEN

Efter demokratins införande växte socialdemokraterna och parallellt med dem fackföreningsrörelsen. Det fanns också inom arbetarklassen en inte obetydlig kommunistisk strömning som hade främst Sovjet som förebild. Främst inom vissa fackföreningar var kommunistpartiet (SKP) starka; Byggsektorn, Metallindustrin och delar av transportnäringarna. Detta kom att ha en betydelse under efterkrigstiden (dvs efter 1945) vilket jag återkommer till.

Valaffisch från 1930-talet

1928 lanserade den Socialdemokratiske ledaren Per-Albin Hansson tanke om vad han kallade ett folkhem. Med detta menade han ett samhälle där alla fick plats oavsett klass eller plats i samhället men också ett samhälle där klassklyftorna med reformer skulle minskas. Detta var ett svar delvis på högerns politik men också med en udd riktad mot SKP och deras revolutionsfixerade politik. P-A Hansson menade att med reformer på samhällets alla områden skulle samhället kunna utvecklas i en socialistisk och mer jämlik riktning. När socialdemokraterna sedan kom i regeringsställningen 1932 påbörjades detta arbete. Problemet var dock att hela världen och inte minst Sverige befanns sig i en mycket djup ekonomisk kris. En ekonomisk kris som alltmer övergick i en internationell politisk kris som kom att leda till krigsutbrottet 1939.

På grund av detta fanns inte möjligheter att genomföra några mer omfattande förändringar under 1930-talet utan det fick stå tillbaka för bekämpandet av den ekonomiska krisen och oron för det mörka moln som tornade upp sig på den europeiska himlen. Dock en viktig överenskommelse sker precis innan krigsutbrottet och det är Saltsjöbadsavtalet som innebär att facket får igenom att kollektivavtal skall gälla hela landet inom samma bransch vilket innebär att en arbetare i Kiruna med samma jobb som en kollega i Ystad har samma avtal. Det satte stopp för lönedumpning med ett modernt ord. Man vann också förhandlingsrätten, dvs arbetsgivaren förlorar möjligheten att vägra förhandla när facket så önskade. Priset för detta var att arbetsgivarna har fortsatt oinskränkt rätt att anställa och avskeda, arbetsledningsrätten och att demokratin stannar utanför grindarna även fortsättningsvis, dvs §32 blev kvar till vidare.

VÄLFÄRDSSTATEN VÄXER FRAM

1944 sätter den socialdemokratiska ledningen tillsammans med främst LO och andra folkrörelser igång ett vad man kan kalla remissarbete om politiken efter kriget. Det kommer att gå sedermera under namnet ”Arbetarrörelsens efterkrigsprogram”. Syftet är att förverkliga det som Hansson satte igång redan 1928, dvs framväxten av ett s k folkhem, som nu skall konkretiseras i tydliga genomarbetade förslag och konkreta reformer av det svenska samhället.

Nu är detta inget unikt för Sverige utan liknade sker bl.a. i Storbritannien där den konservative Churchill och labourledare Attlee initierar den s k Beveridgerapporten som skissar på en liknande utveckling av det brittiska samhället efter kriget.

Arbetarrörelsens efterkrigsprogram består av 27 punkter som täcker alla samhällsområden; bostadsbyggande och bostäder, socialpolitiken med införande av bl.a. barnbidrag, fri sjukvård, enhetsskola, tillväxtfrågor, full sysselsättning, demokratisering av arbetslivet osv. Det blir en omfattande samhällsdebatt där främst två eller tre grupper kritiserar programmet. De första är givetvis högern som alltid under 1900-talet varit motståndare till alla förändringar som gagnat den stora massan. Den andra gruppen är arbetsgivarna som ser ett hot mot sitt maktmonopol på arbetsmarknaden och slutligen den tredje gruppen är liberalerna som ser programmet som ett hot mot de ”fria marknadskrafterna”.

Socialdemokraterna vinner valet med rekordvalet 1945 och ett febrilt reformarbete sätts i gång. Men socialdemokraterna har inte majoritet i riksdagen utan är beroende av stöd från någon mer. Det sker främst tack vare att Bondeförbundet (numera Centern) ställer sig bakom Efterkrigsprogrammet då det har flera för landsbygdens folk viktiga reformer med i det samma.

Majoriteten blir inte svagare av att SKP i sista stund ändrar ståndpunkt och ger sitt tysta stöd till programmet trots att delar av partiet anser det vara för lite radikalt men efter en holmgång där partiledaren Sven Linderot läxat upp den övriga partistyrelsen och varnat för en högerregering om inte SKP ställde sig i vart fall passivt bakom efterkrigsprogrammets reformer.

För att få en uppfattning om reformernas omfattning så kan nedanstående förteckning över fattade reformbeslut vara av intresse:

• 1950 9-årig obligatorisk enhetsskola

• 1955 Allmän sjukförsäkring

• 1959 Allmän tjänstepension

• 1962 Lag om allmän försäkring

• 1963 Lag om fyra veckors semester

• 1969 Arbetstidsförkortning till 42,5 timmar

• 1971 Sänkt pensionsålder till 65 år

• 1972 Facklig representation i bolagsstyrelser

• 1974 Arbetsmarknadslagar FML, LAS, Främjandelagen

• 1975 Ny författning

• 1977 Medbestämmandelagen

• 1978 Arbetsmiljölagen

Under den här perioden låg aldrig (S) under 40 % i något val vilket säger en del i styrkan i och stödet för den förda politiken.

DEN NYLIBERALA REVOLTEN

Under 1970-talet växte det fram en liberal tendens inom först den akademiska världen i USA och då främst i Chicago. Ekonomen Milton Friedman var den främste företrädaren tillsammans med filosoferna Robert Nozick och Ayan Rand som alla lutade sig tillbaka på 1600- och 1700-talens filosofer som Locke och Smith som hävdade att staten skall ha så litet inflytande som möjligt utan att det är var en ens ensak att klara sig.

Deras idé om en nattväktarstat där enbart det juridiska systemet och försvaret är samhället, dvs statens, uppgift. Övrigt är det upp till varje medborgare att själv lösa ensam eller tillsammans med andra närstående. Politiskt var under 1980-talet Ronald Reagan och Margaret Thatcher de främsta företrädarna för denna politik. Thatcher går t o m så långt att hon säger i ett famöst uttalande att ”det finns inget samhälle, bara familjer och individer”.

Det innebar att de i sin praktiska politik gjorde allt de kunde för att riva ner det som exempelvis hade byggts upp under Roosevelts New Deal i USA på 1930-talet och den välfärdsstat som Labour byggt upp under perioden 1945-1980. De lyckades mycket väl i det de satt sig i sinnet att göra och båda länderna angrepp febrilt fackföreningarna då de visste att det starkaste stödet för välfärdsstaten fanns där.

Den här idéströmningen fick även fäste i Sverige och svensk politik på 1980-talet vilket ledde till att den socialdemokratiska regering efter Olof Palmes död, som var en svuren fiende till nyliberalernas politik, kom att överge den fulla sysselsättningens politik vilken var en förutsättning för välfärdsbygget och kom i nyliberal anda prioritera inflationsbekämpning.

Redan Ernst Wigforss, tidigare socialdemokratisk finansminister och stark ideolog, hade hävdat att det privata näringslivet aldrig skulle kunna leverera full sysselsättning utan det var samhällets ansvar genom en utbyggd offentlig sektor vilket förutsatte stadig tillväxt och höga skatter. Han sa vid ett tillfälle att ”marknaden är en god tjänare men en grym husbonde.”

Sverige hade under tiden från krigsslutet till slutet av 1980-talet utvecklats till världens mest jämlika land och ett av de rikaste i världen likaså. Klyftorna fortsatte att minska och det trots de ekonomiska problemen med hög inflation genom oljekriserna på 1970-talet som till stor del var orsakade av USA:s krig i Vietnam som gjorde USA till nettoimportör av olja istället för som tidigare nettoexportör samt att de forna kolonierna krävde bättre betalt för sina råvaror.

NYLIBERAL POLITIK I SVERIGE

När den socialdemokratiska regeringen successivt började i slutet på 1980-talet anamma nyliberala dogmer syntes det också i partiets stöd. Från valet 1988 och framåt har partiet gjort ett sämre val i det nästkommande än i det föregående med två undantag 1994 och 2002. Orsaken till detta kan diskuteras men min uppfattning är att 2002 lyckades fackföreningsrörelsen sätta dagordningen genom ”Valet är ditt” där tiotusentals LO-medlemmar kom till tals med sina krav på politiken och 1994 på grund av det massiva missnöjet med Bildts högerregering.

Om vi ser på det som skedde under perioden från slutet av 1980-talet fram tills nu och de beslut som tagits av olika regeringar är det inte svårt att förstå varför Sverige idag är det land som är på flera områden mest avreglerat och snabbast närmar sig det nyliberala idealet av en allt svagare stat och ett allt sämre skydd för dess medborgare och då främst arbetarklassen och de som står utanför arbetsmarknaden på grund av den närmast absurda inflationsbekämpningen.

Tidtabell för välfärdsstatens nedmontering

År Beslut

1985 Avreglering av bankernas låneverksamhet

1988 Delning av SJ

1989 Normpolitiken införs

1989 Avreglering av valutarestriktionerna

1990 Avreglering av taximarknaden

1991 Reklam i marksänd TV

Privata aktörer inom äldreomsorgen

Privata dagis

1992 Friskole”reform”

Privata arbetsförmedlingar

Avreglering av inrikesflyget

Televerket delas

1993 Avreglering av Posten

Brevmonopolet avskaffas

Avregleringen av telemarknaden

Bolagiseringar av Posten, Televerket osv.

1994 Folkomröstning om EU, med svag majoritet med endast 5 %

1995 Sverige blir formellt medlem i EU

1996 Avreglering av elmarknaden

Avreglering av godstrafiken på järnvägen

1997 Friskolorna får samma ersättning som kommunala skolor

1999 Formellt beslut om oberoende riksbank

Nytt pensionssystem

2000 Televerket privatiseras

2006 Arbetslöshetsförsäkringen försämras

2007 Delprivatisering av arbetsförmedlingen

Sjukförsäkringen försämras

2008 Avreglering av arbetskraftsinvandringen

2009 Apoteksmonopolet upphör

2010 Folkförsvaret avskaffas

2011 Bilprovningen privatiseras

2012 Avreglering av konkurrensen för godstrafik på järnvägen

Avreglering av kollektivtrafiken

En del av dessa beslut har skett på initiativ av socialdemokratiska regeringar fram till 1991, 1994-2006 efter 2006 av Reinfeldts högerregering. Det finns ytterligare beslut som jag kan ha missat men listan ger liksom den tidigare reformlistan en illustration av hur samhället förändrats i grunden vid två specifika perioder under andra halvan av 1900-talet.

HUR KUNDE DET SKE

Varför stod inte socialdemokratin upp för sitt samhällsbygge? Varför lät man högeridéer få sådant stark fäste i partiet och hur kom det sig att de fackliga trupperna och gårdvararna inte lyckades eller ens försökte hålla emot. Orsaken tror jag ligger i en övertro på att allt var klart i och med 1970-talets arbetsmarknadsreformer. Man blev nöjda och släppte den ideologiska garden. Det blev istället en fackförening som kom att bli ett försäkringsbolag och en känsla av segerns sötma med inslag av liknöjdhet. Sedan kom det en ny generation fackliga företrädare som aldrig upplevt förkrigs- eller krigsårens fattigdom och elände. De måhända trodde att välfärdsstaten var av Gud sänt. Därför sänktes vaktinstinkten och inte minst de ideologiska diskussionerna och studierna i facket, och givetvis även partiet, ersattes av förvaltning av det bestående och en uppfattning att en förändring här och en annan där var i sig kanske inte omöjlig att hantera men när helheten står i eldskrift så inser den mest blåögde att den långa listan av försämringar, avregleringar och liberaliseringar har inneburit att samhället har förändrats och klockan har till stora delar vridits tillbaka till ökade klyftor och en allt tydligare social fattigdom.

SLUTSATSER OCH FRAMTIDEN

Fackföreningsrörelsen måste återta sin roll som ”den vänlige pådrivaren” gentemot det socialdemokratiska partiet. Lyckas inte detta är risken stor att både parti och fackföreningsrörelse marginaliseras och tvingas tillbaka till en undangömd plats och välfärdsstaten blir en historisk parantes. Arbetarrörelsen måste återvinna en utopi för hur man vill samhället skall se ut om 20 eller 30 år, inte främst den sittande mandatperioden. Detta då det är det enda sättet att skapa framtidstro och hopp om en bättre värld.

I denna utopi måste den fulla sysselsättningens politik vara ryggraden och det måste bäras av ett löntagarperspektiv. Hur skall den utformas i en tid då produktiviteten ökar dramatiskt. Är normalarbetsdagen på åtta timmar det optimala eller skall vi gå mot en kortare arbetsdag? Hur skall vi klara den ökade utmaningen som en skola som blir allt sämre och allt mer segregerad? Hur ska vi kunna ge det uppväxande släktet både kunskap och framtidshopp? Hur skall facket kunna stå upp och slåss för medlemmarnas intressen i en tid då kapitalet internationellt har utan tvivel förtur vid bordet. Hur skall oddsen för ett juste spel kunna skapas?

Det måste till mer ideologisk skolning och en högre politisk medvetenhet inom facket och politiken. Vi måste bryta liknöjdheten så att inte facket upplevs inte som ett försäkringsbolag utan som en kämpande organisation. Konflikträdslan som den strykrädda medelklassen pålagt arbetarrörelsen måste bort och dess våta filt kastas av. Konflikt, oavsett om det är på arbetsmarknaden eller inom rörelsen, är inget att frukta, det kan bara bli av nytta. Vi såg det i samband med det tidiga 1970-talets högre konfliktnivå flyttade fram positionerna och arbetarrörelsen förmådde möta kraven på förändring.

Detta kan ske är jag övertygad om och att det måste ske är jag lika övertygad om. Framtiden får utvisa om jag haft rätt eller ej.

Ingemar E L Göransson, författare

Litteraturförslag:

Kronlid, Krister ”Morfar föddes i en diktatur” skildrar samma tidsepok utifrån sin egen morfar.

Ivar Lo-Johansson, Moa Martinsson, Ivan Oljelund m fl av arbetarförfattarna som i romanens form skildrar arbetarnas liv under 1900 talet.

Tage Erlanders dagböcker är också utmärkta dokument som ger ett perspektiv inifrån på bygget av välfärdsstaten

Wigforss, Ernst Ur mina minnen

Wrangborg, Jenny är en utmärkt poet från vår tid

Mina två böcker ”Arbetarrörelsens kris - Mellan reformism och marknadsliberalism” undersöker nyliberalismens påverkan på arbetarrörelsen och ”De ohörda - Röster från nyliberalismens verklighet” innehåller ett tjugotal länge intervjuer med arbetare i dag både i Sverige och Storbritannien.

Left Unity–Hoppet för en radikalare politik i Storbritannien?

Avvaktande tveksamhet är den bästa beskrivningen på hur den brittiska fackföreningsrörelsen ser på det nya parti som vuxit fram sedan den välkände filmregissören Ken Loach skrev ett upprop i The Guardian i våras. Det var ett till Labour starkt kritiskt inlägg och ett upprop för bildandet av ett nytt, radikalt parti till vänster om Labour.

Reaktionen lät inte vänta på sig och när partiet, Left Unity, bildades den 30 november i London så hade det mer 100 lokalföreningar med över 1200 medlemmar. Flertalet av de 500 som samlades på partiets första kongress vara vanliga gräsrötter utan någon politisk vana eller erfarenhet vilket säger en del om vilka strängar Loach råkade spela på.

Naturligtvis kände sig alla möjliga till vänster förekommande grupper manade att försöka tvinga på Left Unity sitt program. Nu lyckades detta till större delen inte. Men trots detta var Ken Loach när Elektrikerns utsände talade med honom orolig för den splittring de ultimata kraven kunde innebära.

En som talade för enighet och mot sekterism var den rullstolsbundne Richard Reieser som i ett bejublat anförande uppmanade till både enighet och avståndstagande från alla extrema krav som kunde motverka kampen för alla de som drabbats av den sittande högerregeringens och tidigare regeringars nedskärningspolitik.

Tveksamma fackföreningar

Att Storbritannien behöver en radikal röst till vänster om det Labour som trots Ed Milibands löften fortsatt en ljumt mittenliberala politik som inte utgör något, i mångas ögon, verkligt alternativ. När man talar med representanter för brittisk fackföreningsrörelse så är det ingen entydig uppfattning de har. Det är allt från RMT:s förre andreman Alex Gordons totala avfärdande av Loach initativ, Unisons ordförande i Camden George Binettes försiktiga avvaktande eller GMB:s Martin Smith som sympatiserar med budskapet, men tror inte att Left Unity har någon möjlighet att överleva. Steve Turner, andreman på öns största fackförening Unite med 1,5 miljoner aktiva medlemmar säger att:

- Vi håller fast vid vår strategi att få våra medlemmar aktiva i Labour och därmed påverka partiets politik, Left Unity avvisas därför kategoriskt av Turner när jag talar med honom på en dålig telefonlinje på kvällen innan kongressen. Från Unite har Ken Loachs initativ inget stöd att vänta.

En extrem röst av förnekelse är TUC:s internationelle funktionär Sean Beauford som säger sig inte ha hört talats om det nya partiet, än mindre att det är något som TUC (motsvarar svenska LO) diskuterar!

För och emot Left Unity

Vad talar då för Left Unity? Det finns utrymme för ett alternativ till Labour är alla överens om. Behovet av ett trovärdigt, brett vänsterparti likt Die Linke i Tyskland och Syritsa i Grekland finns. Det andra är att det nya partiet har vuxit fram underifrån och har faktiskt en bra bit över 1000 medlemmar och flertalet är vanliga gräsrötter som bryr sig och upprörs över det som sker i deras egen vardag. De ser hur nedskärningarna som Camerons högerregering genomför slår obarmhärtigt mot de svagaste i samhället. De har heller inget förtroende för Labour.

Vad talar då emot Left Unity? En viktig faktor på den negativa sidan är att tidigare försök har misslyckats. De har fallit platt till marken som Ken Loach sa när jag pratade med honom vilket även Left Unity kan mycket väl göra.

- Vi måste i alla fall försöka, menade Loach. De andra partierna är för ”big business”, inte vanliga människor.

Det andra är att det brittiska valsystemet straffar nya partier. Och inte minst är att ingen fackförening har sagt sig vilja backa upp Left Unity varken politiskt eller ekonomiskt utan facken ger fortsatt sina bidrag till Labour, villkorade eller inte. Det blir också ett stort problem för Left Unity att vinna sympati från fackens ledningar. Och utan det blir det väldigt svårt att få en bas att stå på. Men det är dock ganska många fackföreningsmedlemmar inom det nya partiet. Samtidigt växer det fram en kritik bland vanliga fackföreningsmedlemmar och förtroendevalda mot vad det de uppfattar som byråkratiska ledningar långt från medlemmarnas verklighet. Detta trots att 2012 var första året sedan Thatcher som brittisk facklig organisationsgrad vuxit.

Kan då Left Unity bli svaret på det behov som finns av ett radikalare politiskt alternativ i Storbritannien? Det är svårt att säga, men det mesta talar för att Left Unity blir mest ett tecken i skyn på ett behov som inte ännu mötts, inte den här gången och inte av Left Unity. Behovet finns, men frågan är om tiden är mogen. Och så länge facken på ett eller annat sätt hoppas på Labour så blir det nog, som någon sa mest en ”fart in the wind”. Det är nog så att Left Unity är mer tecknet på att motsättningarna i det brittiska samhället skärps och att det håller på att ske en förändring i opinionen, även inom fackföreningarna, där gapet mellan medlemmarna och ledningarna håller på att vidgas.

Det kommer att bli intressant att följa utvecklingen av brittisk politik kommande år, det är ett som i alla fall är säkert. Om någon undrar vilken roll Ken Loach kommer att ha i fortsättningen i Left Unity så var han mycket tydlig på det.

- Ingen. Jag är filmregissör, inte politiker även om jag sysslat med politik hela mitt liv, sa han och log vänligt på min fråga. Sannolikt ett klokt beslut efter jag upplevt Left Unitys första kongress. Sedan kan man som svensk notera att det som sker på brittiska öarna har historiskt en tendens att ske hos oss fem, tio år senare.

Text och foto: Ingemar E L Göransson

Tidigare publicerad i Elektrikern nr 10-2013

Exklusiv intervju med Chantal Mouffe

På en liten tvärgata inte långt från Oxford Cirkus och bara några kvarter in i den stillheten som man bara kan finna i London när man viker av från de stora gatorna som Oxford Street ligger University of Westminster och institutionen för Political Studies där belgiska professor, den nu 67-åriga, Chantal Mouffe är verksam.

Nedanstående intervju gjordes med henne i december 2011 för min bok “De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet”. Nedanstående intervju är den enda mer omfattande som hon gett en svensk journalist. Boken “De ohörda” kan beställas här.

Märkligt nog är inte Mouffe speciellt känd i Sverige medan hon i övriga världen är en ansedd och respekterad forskare och författare. Endast två böcker finns med henne utgivna på svenska varav den mest kända är den utmärkta ”Om det politiska” (Tankekraft, 2008). Hennes specialområde är att analysera konsekvenserna av den nyliberala revolutionen som hade sin början på slutet av 1960-talet och kom att omskapa den politiska kartan i hela Europa och övriga delar av västvärlden.

Hon tillhör den tradition av europeiska intellektuella på vänsterkanten som haft ett odogmatiskt förhållande till arbetarrörelsens grundteser och deras tolkning i respektive tidsepok. En stor intellektuell integritet och ett passionerat förhållande till samtidens problem utmärker Chantal Mouffe.

Jag träffade Mouffe på hennes arbetsrum i det typiska brittiska funkishuset som är lika fult som det är trivsamt för att genomföra den intervju jag sökt att få under två års tid. Chantal Mouffe är nämligen en mycket anlitad föreläsare runt hela världen och hennes tid är därmed mycket begränsad. Vi hade olika uppfattning om när vi skulle träffas visade det sig så undertecknad fick snällt vänta en timma drygt innan Madame Mouffe dök upp till vad som skulle bli mindre av en intervju än en gratis halsbrytande föreläsning om nyliberalismens konsekvenser, demokratins räckvidd och en europeisk vänster i förvirring.

Chantal Mouffe är en liten tunn kvinna som dock utstrålar energi och besitter en intellektuell skärpa som man finner hos få. Det är inte utan undra över att hon betraktas med stor respekt i den akademiska världen och ingjuter fruktan hos de nyliberala proselyterna.

Utgångspunkten – marknaden har ersatt politiken

Själva kärnan i nyliberalismen är att den inte är politik utan att det är marknaden som ersätter politiken vilket är Mouffes utgångspunkt för vårt samtal denna kulna decembereftermiddag 2011.

- Marknaden tillåter inte att politiken är politisk. Nyliberalismen har gjort att de politiska partierna har förlorat sin roll utan det är marknaden som styr, säger hon och pekar på hur Greklands folkvalda regering ersattes av en bankir och hur Italiens Berlusconi, en politiker som hon inte har någon högre uppfattningen om, ersattes av expertregering.

- Det är de transnationella bolagen som fattar besluten, menar hon och pekar på konsekvenserna av den nyliberala politiken där klyftan mellan de riktigt rika och de fattiga dramatisk har ökat och i modern tid aldrig varit större.

- De otroligt rika är obsent rika, är Mouffes kortfattade konstaterande.

Hon pekar också på att medelklassen har förlorat och håller på att ”förstöras” som hon uttrycker sig i och med att allt fler blir fattiga. Hon menar att eftersom nedskärningspolitiken som är en del av nyliberalismens kärna innebär det också att det blir allt mindre utrymme för social service eller välfärdspolitik som vi säger i Sverige. Detta drabbar även den traditionella medelklassen med full kraft är hennes tes.

- Det är, menar Mouffe, en klasskamp från de rika riktad mot de fattiga som är själva kärnan i nyliberalismens politik. De rika, fortsätter hon, tvingar på de fattiga sin vilja och pekar på privatiseringar och avregleringar som skett och sker.

Thatcher i Storbritannien och Reagan i USA är exempel på denna politik är hennes slutsats. Att intervjua Mouffe är att åka ett slags mental berg och dalbana där hennes associationer kan föra intervjuaren i överraskande riktingar.

- 1985 skrev jag i min bok ” Hegemony and Socialist Strategy: Towards a Radical Democratic Politics” att socialdemokratin/labour inte var tillräckligt progressiv och att den behövde kämpa starkare för jämlikhet och rättvisa. Medborgarnas sociala rättigheter har tvingats tillbaka och än mer de medborgerliga rättigheterna likaså.

I förordet till 2000 års upplaga av boken noterar hon:

"Vänstern borde börja med att utveckla ett trovärdigt alternativ till den nyliberala ordningen, istället för att bara försöka förvalta den på ett mänskligare sätt. Detta kräver givetvis att den drar nya politiska gränser och erkänner att det inte kan finnas någon radikal politik utan att en motståndare definieras. Det vill säga: det kräver att man accepterar att antagonismen inte går att utrota."

- Det sker en ”dedemocratization”, dvs. avdemokratisering menar, Mouffe, i spåren av nyliberalismen. I våra länder som kallar sig demokratiska är det i verkligheten inte medborgaren som styr utan marknaden.

Hur hon ser på det alltmer utbredda expertinflytandet över politiken och på konsekvenserna för demokratin?

Efter några sekunders eftertanke börjar Mouffe en beskrivning av det historiska händelseförloppet som hon ser det.

- New Labour och Tony Blair försökte aldrig utmana nyliberalismen. Globaliseringen var beskriven som ett ofrånkomligt ”öde”. Tack vare den uppfattningen blev också nyliberalismen en politisk rörelse som hade som målsättning att avväpna socialdemokraterna och göra det möjligt att demontera välfärdsstaten. Det blev ett självklart teorem, säger Mouffe, och det hänvisade till den tekniska utvecklingen med it-revolutionen i centrum.

Hon beskriver det vi alla har hört detta tidigare från nyliberaler, men också från socialdemokrater, att globaliseringen, som inte är något annat än ett annat ord för de transnationella bolagens makt, och it-explosionen gör det omöjligt att bedriva politik där skatter tas ut för då flyr kapitalet.

Hon fortsätter sitt resonemang efter att tagit en klunk av sitt nu kalla kaffe:

- Socialdemokraterna kom till slutsatsen att acceptera det inte fanns något alternativ och menade att man var tvungen att anamma utvecklingen och försöka administrera den i en mer human väg än nyliberalerna. En slutsats som hon inte delar.

- Då blir det naturligt att politik blir en fråga om tekniska lösningar och därigenom blir ”experterna” viktiga. Politiker, säger hon, har bara betydelse om de fattar politiska beslut. Men när man menar att utvecklingen (dvs. globaliseringen) är ett ”naturfenomen” får det konsekvensen att politiska beslut blir en expertfråga.

Hon fortsätter och konstaterar att:

- Det är kopplat till att socialdemokraterna accepterade nyliberalernas uppfattning att globaliseringen inte hade något alternativ. Huvudproblemet är att vänstern accepterade att det inte fanns några alternativ. Man kallade sig vänster-mitt exempelvis istället för vänster och sa att det inte längre fanns några större politiska beslut att fatta, bara mindre.

Men hur kommer sig att den folkliga reaktionen på detta i det närmaste har uteblivit och den enda reaktion som kommit har varit från högerextremt håll. I Sverige har vi våra Sverigedemokrater och nere på kontinenten exempelvis Fronte Nationale i Frankrike, Lega Nord i Italien, Vlaams Bloc i Belgien och allt vad dessa partier heter. Man kan tycka att opinionen skulle ha radikaliserats åt vänster allt eftersom välfärdsstatens verkningsgrad minskat.

Varför blev det då inget vänsteruppsving. Har Chantal Mouffe någon förklaring varför det inte skett?

- Det finns flera förklaringar, säger hon. Bristen på alternativ politik då de socialdemokratiska och socialistiska partierna accepterade nyliberalernas verklighetsbeskrivning. Men framför allt när politiken blir ett val mellan Coca-Cola och Pepsi-Cola. Om det inte finns några grundläggande skillnader varför bry sig då?

Hon fortsätter sin förklaring:

- För det första; varför rösta när det egentligen inte gör någon skillnad? Hon menar att den fortsatta nedgången i valdeltagande i Europa är ett tecken på detta och på att medborgarna reagerar med att inte engagera sig.

- För det andra; populistiska partier behöver inte bara en populistisk politik utan också karismatiska ledare. De måste ge folket ett val, det saknade alternativet, vara mot etablissemanget, mot teknokraterna och i högerextremisternas fall för nationen. Hon tar FPÖ i Österrike som exempel på detta.

Den tredje och kanske avgörande orsak varför det inte växt fram någon vänsterpopulism ligger, menar Mouffe, i Sovjetunionens och kommunismens kollaps.

Menar du att under 1930-talets kris fanns ett exempel genom Sovjetunionens bara existens på att det gick att ha en annan ekonomisk ordning vilket gav grogrund för vänsterpopulism frågar jag henne.

- Högerpopulism är inte självskriven, men genom Sovjets kollaps gavs utrymmet för högerpopulismen. Det finns en paradox i detta, säger hon. Socialisterna kunde tjänat på detta men Sovjets kollaps blev istället bekräftelsen på kapitalismens seger så innebar kollapsen inte bara kommunisterna blev obsoleta utan också socialdemokraterna.

Hon för ett resonemang att Sovjets fall innebar att hela tanken kring jämlikhet, socialdemokratins och socialisternas viktigaste värdering, blev därmed ”otidsenlig”. Generellt menar hon att eftersom socialdemokratin inte förmådde visa på ett alternativ eftersom man redan accepterat den nyliberala världsordningen och globaliseringen närmast som ett naturfenomen så blev även värderingarna i medborgarnas ögon omöjliga.

När den sovjetiska kollapsen inträffade som symboliskt väldigt betydelsefull för kapitalismens triumf då valde de socialdemokratiska och socialistiska partierna att gå mot mitten.

- De skulle göra kapitalismen lite bättre, säger hon torrt. Men därmed lämnade man också utrymme för en populism som valde att skylla alla problem på immigranterna då det var lätt att mobilisera missnöjet på detta tema.

Hur ser hon på demokratins framtid. Är det som vissa politiker likt amerikanen Daniel Moynihan (1927-2003, amerikansk senator, FN-ambassadör) sagt att demokratin är en parantes som hade sin storhetstid efter andra världskriget men dess epok är över?

- Demokrati och avregleringspolitiken kan inte leva sida vid sida , säger Mouffe. För att demokratin skall återupplivas måste nyliberalismen bekämpas. Demokratin måste förnyas, menar hon.

Mouffe pekar på händelserna i Grekland och Italien där folkvalda regeringar har avsatts och ersatts med vad som kan liknas vid expertadministrationer. En konsekvens av nyliberalismen är att den leder till teknokrati och det gör att demokratin inte fungerar längre.

- För att försvara demokratin måste man bekämpa nyliberalismen. Det finns hopp. Visst finns det hopp, utbrister hon. Det har till och med ökat, menar hon.

Hon för ett resonemang kring de finanskriser som plågat och plågar världen i detta nu, där hon menar att vänstern inte var förberedd att visa upp ett alternativ när den slog till 2008. Men nu, tre år senare, menar hon att det finns en större beredskap hos socialisterna i Europa att ställa upp ett alternativ till den politik som förs inom EU.

- Vänsterpartierna hade inget alternativ då de accepterat nyliberalernas politik och än mer, de var delvis ansvariga och en del av problemet, analyserar hon finanskriserna som hon menar är nyliberalismens kris.

- I denna andra finanskris är medborgarna mycket mer medvetna och mer ovilliga att gå in och rädda bankerna på det sätt som skedde 2008. Hon pekar på Occupy Wall Street-rörelsen, det folkliga motståndet i Grekland, Italien och Spanien.

- Många ser att rädda bankerna än en gång innebär att den social servicen kommer att försämras än mer. Hon forsätter: Jag tycker mig se hur de socialistiska partierna är mer medvetna om att behovet av ett alternativ till nyliberalismens politik. Hon menar att hon ser hur labourpartierna alltmer tar konsekvenserna av insikten att man måste överge Blairs New Labourpolitik. Europas socialistpartier rör sig från mitten mot vänster är Mouffes uppfattning.

- Det finns tecken, säger hon, att vågen vänder nu. Detta även om det inte är en total omsvängning så finns tecknen på att labourpartierna är på väg mot vänster. Här pekar hon på den radikalisering som skett i det franska Socialistpartiet och processen i brittiska Labourpartiet. Det är förhållandevis små rörelser än så länge, menar hon, men det är riktningen som är intressant.

I skrivande stund är den socialistiske presidentkandidaten Hollande favorit att bli näste franske president en utveckling som skulle ligga helt linje med Mouffes analys och med en fransk socialistisk president skulle Europa hamna i en helt annan politisk situation. Det kompakta högermaktinnehavet skulle få en kil rakt in i dess hjärta.

Jag frågar vilka råd skulle hon ge exempelvis den svenske socialdemokratiske ledaren om hon kunde?

- En framgångsrik politik mot nyliberalismen kan bara ske på europeisk nivå säger hon. Ingen nation kan själv klara detta. Det nuvarande europeiska projektet är ett nyliberalt projekt. Där har hon ingen tvekan i sin beskrivning, men säger hon:

- Men inget säger att det måste vara så.

- Skapa synergier mellan de olika europeiska länderna för en alternativ politik är hennes råd.

Ett område där Chantal Mouffe i mångas ögon är djupt kontroversiell är hennes syn på frihandel. Hon menar att frihandeln skapar mer problem än gott, särskilt för de fattiga länderna i tredje världen.

Du har uttryckt kritik mot frihandeln som den ser ut idag. På vilket sätt är du kritisk?

Hon pekar, som exempel, på att som ett resultat av frihandeln har Senegals lökindustri slagits ut av holländsk export. Detta har skadat Senegals arbetare och industri samtidigt som frihandeln har skapat grunden för immigrationen från Afrika till Europa.

När de europeiska företagen i frihandelns namn inte ser sin hemmamarknad som viktigast får det konsekvenser för alla och konsekvenserna menar Mouffe är negativa. Hon efterlyser en europeisk protektionism för att företagen i Europa skall se sin regionala marknad som viktigast och för att skydda de lokala marknaderna i exempelvis Afrika.

- De transnationella bolagen är inte intresserade av de lokala och regionala marknaderna utan enbart exportmarknaderna. Då behöver de inte heller ta hänsyn till ”sin” arbetarklass som i alla fall inte skall köpa produkterna säger hon.

Hon beskriver situationen som ”pervers”.

- Detta är ett område där de socialdemokratiska partierna kan skapa en alternativ politik är hennes uppfattning.

Man brukar ibland från vänstern höra i generaliserade termer att medelklassen är bärare av nyliberalismen. En uppfattning som Chantal Mouffe menar inte har stöd i varken hennes eller andras forskning och analyser.

- Tvärtom, medelklassen håller på att utraderas av nyliberalismen. Hon menar att de socialdemokratiska partierna övergav ”de folkliga klasserna” som hon säger när man accepterade den nyliberala världsuppfattningen.

- Framgång för en vänsterpolitik kan inte bygga enbart på arbetarklassen utan måste bygga på en allians med delar av medelklassen. Hon pekar på när socialdemokratiska partier varit framgångsrika har det varit när de lyckats vinna stöd från delar av medelklassen.

Jag kan inte annat än tänka på den svenska politiken efter andra världskriget och fram till 1980-talet då välfärdsstaten byggdes upp ibland t.o.m. i regeringskoalitioner med det blivande Centerpartiet.

Chantal Mouffe beklagar att hon inte känner närmare till den svenska socialdemokratin och svensk politik och vill därför inte uttala sig om specifika svenska förhållanden.

Hon fortsätter sin analys med att hänvisa till den forskning som finns när det gäller synen på att betala skatt och medborgarnas villighet att göra det. I Europa liksom i Sverige är det entydigt att det finns en stark vilja att betala till välfärden och social service om pengar går dit.

- Medelklassen har inte några särskilda intressen skilda från de ”folkliga klasserna”, som hon uttrycker sig. Thatchers och senare Blairs mantra att medelklassen inte var villig att betala skatt stämmer inte, menar hon.

- Forskningen visar tvärtom att medelklassen är villig att betala skatt då de vill ha bra skolor till sina barn, fungerande sjukvård och ett transportsystem som fungerar, exemplifierar hon sin tes med.

- Ett vänsterprojekt måste därför handla om att återupprätta välfärdsstaten (offentlig service) för att få stöd av medelklassen. Hon fortsätter; medelklassen är inte för avregleringar om det finns ett alternativ till den nyliberala politiken och då kan också viktiga grupper av medelklassen ge det sitt stöd.

Hon avslutar sitt resonemang med att konstatera att en förnyad socialdemokrati, en radikaliserad socialdemokrati med Mouffes egna ord, skulle då kunna vinna viktiga delar av medelklassen.

Hur är då hennes analys av den rådande krisen i Europa?

- Ett sammanbrott för EU skulle vara en katastrof är Mouffes omedelbara reaktion på min fråga. Likaså ett sammanbrott för Euron skulle leda till en svår kris.

- Jag tror inte på Merkels och Zarkozys nyliberala lösning för den skulle leda till en besparingspolitik för en mycket lång tid. Folken skulle inte acceptera detta, säger hon och pekar på Occupy Wall Street-rörelsen.

Hon menar att här finns utrymme för de socialdemokratiska partierna att komma med nytänkande då alltfler inser att den anglo-saxiska kapitalismen inte fungerar. Hon återvänder till 1980-talet då modernisering av de socialdemokratiska partierna innebar att man anammade denna modell.

- Det är en paradox att den första finanskrisen ledde till högerregeringar. Men här, säger hon ligger truismen, vänsterpartierna var inte beredda då genom att de accepterat den rådande nyliberala modellen.

Hon pekar på Gordon Browns politik i Storbritannien och hur den franska socialistregeringen fortsatte högerns privatiseringspolitik. Hon konstaterar att vänsterpartierna själva var medskyldiga till krisen och det var också orsaken till att man missade tillfället att skapa en opposition mot de nyliberala lösningarna.

Nu under den nuvarande krisen, den andra finanskrisen, är inte medborgarna lika villiga att rädda bankerna eftersom de vet att det leder till sämre social service.

- Jag tror, säger hon, att de socialistiska partierna är mer medvetna om att det behövs ett politiskt alternativ. Det finns positiva tecken, menar hon och pekar på debatten inom brittiska Labour och det franska socialistpartiet. Hon tycker sig se en rörelse från mitten mot vänster som en beskrivning av den aktuella situationen i Europa.

När intervjun närmar sig sin avslutning måste jag ställa frågan hur hon ser på sin egen roll.

- Jag ser mig inte som en ”lärd” (scholar) utan mer som en intellektuell aktivist. Jag är ingen filosof som skapar storartade teorier, jag tror helt enkelt inte på den ”rena” teorin avslutar hon intervjun.

När jag kommer ut på gatan möts jag av en symbolisk blek vintersol som har ersatt det tidigare brittiska iskalla småregnet. Huruvida Chantal Mouffe skapar stora teorier låter jag vara osagt men en sak är säker hon bidrar starkt till att de socialdemokratiska och socialistpartierna i Europa ges verktyg att analysera sina misstag och återvinna sin själ. Det vill säga om man ger sig tid att lyssna och tar till sig Chantal Mouffes många gånger inte helt lättillgängliga analyser och tankar.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Tidigare publicerad i boken ”De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet)

Det stora sveket

 Foto från tiden då välfärdsstaten var självklar. Författaren är längst ner till vänster.Fotograf okänd.

Rubrikerna under de senaste åren har talat om utförsäljning av våra gemensamma egendomar. Det har varit rubriker om misskötsel av gamla och sjuka. Det har också varit braskande rubriker som när John Bauer-koncernen efter att ha delat ut till ägarna en kvarts miljard i vinst går i konkurs med skulder på en miljard. Dvs. 1000.000.000 kronor, tusen miljoner kronor, som vi nu får betala som skattebetalare. En siffra som har nästan lika många nollor som regeringen kan visa upp i sitt kabinett!

Det har varit upprepade, liknade rubriker om inlåsta dementa patienter utan tillsyn, gamla inlåsta i skrubbar som nu senast, sjukvård där stressade läkare missat allvarliga sjukdomar på grund av för lite personal, det har varit vårdcentraler som sålts för en spottstyver och gjort köparna miljonärer inom några månader. Det har varit rubriker om apotek som inte kan leverera de mediciner som sjuka behöver men har ett överflöd på skönhetsmedel.

Det har också varit skolor som bara slagit igen och eleverna har stått utan sin utbildning. Det har också varit en järnväg som varken fungerar vinter eller sommar och där det fattas 80 miljarder i nödvändigt underhåll och investeringar. Det har varit rubriker där den sittande regeringen inte brytt sig om landets industri.

Det har varit rubriker om miljarder som skänkts bort till ingen nytta till krogbranschen, hutlösa skattesänkningar till de som redan har mer än vad de behöver. Det har varit en bild av ett Putinland där rofferiet blivit normaltillståndet.

Det har varit en ändlös, upprepad rubrikexposé som bekräftat att när marknaden tagit över välfärden så har det gått åt helvete. Det har helt enkelt inte fungerat! Marknaden har inte kunnat tillgodose behoven av vård, omsorg och utbildning. Privatiseringsvansinnet, övertron på marknadskrafterna har varit ren vidskeplighet utan någon förankring i verkligheten och människors behov.

Det märkliga är att rösterna mot detta, för endast de totalt obegåvade och hjärndöda kan undvika att se galenskapens resultat, har varit antingen spridda eller tysta. De stora partierna, inklusive socialdemokraterna, har vägrat att inse eller ta konsekvenserna av den totalt havererade politiken. Rädslan för konflikt och den överdrivna oron för att storstadsmedelklassen inte skulle rösta på en socialdemokratisk politik som stod upp för motsatsen till marknadsmisslyckandet är varit slående.

Men också patetisk. Att högerpartierna i alliansen har denna politik som rättesnöre och välfärdsstatens förfall som mål är inget att förvånas över, men att socialdemokraterna som byggde välfärdsstaten skulle svika det som varit en i hela världen beundrad framgång är mer svårsmält.

Måste erkänna, jag är förbannad. Förbannad på s.k. entreprenörer som plundrar skolan på miljarder, förbannad på vårdföretag som missköter sjuka och gamla, förbannad på politiker som gör landet till ett Putinland, förbannad på de tysta medlöparna, förbannad på att jag ska behöva bli förbannad på att välfärdsstaten har blivit en jäkla räknesnurra för giriga figurer där solidaritet och medkänsla har ersatts av en iskallt beräknande kalkylator.

Den som inte gör motstånd är en medlöpare i förräderiet mot det våra föräldrar och deras föräldrar trodde på och byggde upp. Domen från våra barn och barnbarn kommer att bli hård, men utan tvivel rättvis. Sveket mot de som byggde landet är oförlåtligt och utan gräns.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Kristdemokratisk ökenvandring

Att Kristdemokraterna ligger risigt till i opinionen är ett fakta. Om dryga året är det riksdagsval och då riskerar partiet att få lämna denna illustra samling av förtroendevalda och istället påbörja en närmast biblisk ökenvandring. Om det är det som partiet de senaste månaderna redan börjat låter jag vara osagt, men som man säger en gång är ingen gång, dock de två artiklar som publicerats av Ebba Busch i maj och nu senast av Sara Skyttedal gör att man undrar.

 

Gemensamt för de två är att de angriper fundamentet för välfärdsstaten som vi känner den. De gör det också utifrån en extrem position långt ut till höger som inte tillhör vanligheterna i den svenska politiska debatten. De gör det utifrån den position som centerledningen med Annie Lööf tidigare offentligt skyltade med, men som till vissa delar i vart fall, tvingades ge upp efter stämmans bakläxa.

Nu hör det till saken att dessa två unga kvinnor inte är vilka som helst inom (Kd), Ebba Busch är kommunalråd i Sveriges fjärde stad, Uppsala, medan Sara Skyttedal är ungdomsförbundets ordförande. Båda tillhör därmed partiets inre krets och därför är det att anta att de uttalar sig, i vart fall indirekt, för partiledningen och artiklarna är försök att positionera om partiet för att rädda det kvar i riksdagen.

Busch och fattigdomsbegreppet

Ebba Busch skriver att relativ fattigdom, dvs. måttet för klyftorna i samhället mellan fattigaste och rikaste är inget problem. Hon gör det insinuant till en fråga om märkesjeans och senaste mobiltelefonen. Med andra ord hon blundar för det faktum att det är en kraftig ökning av barn som ställs utanför då föräldrarna inte har råd att skicka med dem pengar på skolresan, inte har råd på grund av sjukdom och arbetslöshet då ersättningen är idag så låg att en ökad del av de som har det svårast ekonomiskt i resterna av välfärdsstaten har fått det så på grund av den sittande regeringens nedskärningar och omfördelningspolitik till de som har mest. Sverige är det land där klyftorna mellan den tiondel som har det sämst och den tiondel som har mest har ökats snabbast i västvärlden, allt enligt OECD.

Skyttedal och välfärdsstaten

Sara Skyttedal går ett steg längre. Hon förordar att politiken helt ska överge inkomstbortfallsprincipen. Man kan tycka det redan är gjort med tanke på den kraftiga försämringar som redan skett. Men det finns fortfarande upp till ett, på tok för lågt tak, en sådan grundprincip kvar. Skyttedal påstår att denna princip är direkt skadlig för tillväxten, vilket lätt kan avvisas för när den var tydligast under 60-70-talen så var tillväxten som högst. Vidare påstår hon, också helt felaktigt, att Sverige har en progressiv skatteskala. Denna övergavs redan 1981 och nu är principen 30 % förutom värnskatten, men att kalla detta progressiv skatteskala är direkt vilseledande eller totalt okunnigt. Men hennes, vad Kdu-ordförande kallar, filosofiska argument klart mer intressant. Hon skriver ”det är helt enkelt orättvist att det den enskilda själv tjänat ihop i så hög grad förvaltas av någon annan”. Hon talar om ”de ofantliga transferingssystemen” och ”den enorma bidragsstaten”.

De två debattörernas argument är extrema och hämtade från den undervegetation i den nyliberala ideologin. Ayn Rand, Robert Nozick är de ideologiska förlagorna samt Thatcher och Reagan de politiska. Den av Milton Friedman inspirerade ekonomiska politiken som förordas har redan prövats med katastrofala följder av ökade klyftor och social oro.

Den kristna etik som borde vara kristdemokraternas förebild har inget med de två debattörernas inlägg att skaffa. Den kristna etik som också är i grunden för västerlandets filosofi bygger på tanken om solidaritet och att vi tillsammans bygger ett bättre samhälle. Att vi bidrar efter förmåga och erhåller efter behov. Inte av välgörenhet, utan för det är det bästa sättet att bygga ett bättre samhälle än det som ställer fattiga mot rika, klasser mot klasser, människor mot varandra utifrån etniska linjer eller andra skillnader som finns. Syftet med välfärdsstaten är jämlikhet, inte ojämlikhet, det är minskade klyftor, minskade klasskillnader; kort sagt ett samhälle där alla människor har verkligen i realitet lika värde, inget annat. Inte som Busch och Skyttedal gör skillnad mellan människor. Föga kristligt sinnelag!

Avslutning

Slutligen. Jag vill sluta med två korta citat som klargör välfärdsstaten och syftet med den. ”Han skall ha en inkomst, och han skall känna, att denna inkomst är hans rätt och icke en nådegåva.” Och ”en allmän sjukförsäkring, som gåve tillräckliga dagshjälpsbelopp, skulle befria en stor mängd människor från tvånget att söka hjälp hos fattigvården.”

Dessa två citat är hämtade från Arbetarrörelsens efterkrigsprogram (1945) och klargör att välfärdsstaten och välfärdspolitik är en rättighet, inte en allmosa från de rika till de fattiga. Det är en politik som vill befria medborgarna från tvång och förnedring. Alltså en helt annan politik än den som de två kristdemokraterna Ebba Busch och Sara Skyttedal står för. Med den politik de två föreslår blir ökenvandringen oundviklig.

Text Ingemar E. L. Göransson

För den som vill veta mer om den nyliberala politikens och välfärdsstatens uppgång och fall läs gärna

Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism                      Pris 190 kr (inkl porto)

Beställ från ordochkultur@telia.com

Valet 2014 blir avgörande

Trenden är tydlig, till och med övertydlig, att det svenska politiska landskapet håller på att totalt förändras. Inte nog med att det traditionella högerpartiets ”make over” har lyckats i så motto att de flesta inte längre ser moderaterna som ett högerparti utan som ett mittenparti. Sedan att det är en falsk bild som har lite med verkligheten att göra. För även om moderaterna i sin retorik försöker, och lyckas, framställa sig som ett löntagarnas parti så har det politiska hantverket varit det motsatta.

Kortare väg till rännstenen

Om man skärskådar de politiska besluten så är det noterbart att välfärdsstatens skydd för den av sjukdom eller arbetslöshet drabbade är långt sämre, för att inte säga närmast obefintlig, idag. Vägen från medelklassens goda liv till rännstenen och ekonomisk ruin är idag mycket kortare och har likheter med det amerikanska systemet där det är upp till den enskilde att ta det ansvaret själv och därmed också betala vad det kostar.

Vi har sett en utveckling som har accelererat sedan 2006 ökat i tempo där kampen om produktionsöverskottet mellan kapital och arbete förskjutits kraftigt till kapitalets fördel. Det innebär att arbetarnas del av överskottet av sitt arbete, dvs. mervärdet, har förskjutits till kapitalägarnas fördel vilket ökat spannet mellan den rikaste tiondelen och den fattigaste tiondelen av befolkningen mycket markant. Vad vi har sett de senaste 30 åren, och som ökat i tempo, är att klyftorna i det svenska samhället har ökat så Sverige liknar idag mer den ango-saxiska världens verklighet än den välfärdsstat som var måttet fram till den marknadsliberala kidnappningen och kommersialiseringen av det mentala klimatet under 80- och 90-talen.

Socialdemokraterna = Moderaterna ?

En sådan här utveckling får givetvis på sikt politiska konsekvenser och vi kan nu börja ana ett nytt politiskt läge om det fortsätter som nu. Moderaterna blir tillsammans med socialdemokraterna de två mittenpartierna med marginella skillnader då båda partierna slåss om samma marginalröster i tron om att storstädernas medelklass måste tillfredsställas i sin uppblåsta självförträfflighet. Sedan att de också vill ha en fungerande skola, tillgång till god sjukvård, fungerande infrastruktur osv. bortser partiernas strateger från. Dock, de har genom moderaternas skattesänkarpolitik vant sig vid att både ha kakan och äta upp den.

De borgerliga småpartierna går en mörk framtid till mötes om samma trend håller i sig; centerpartiet som har övergett sin egen väljarbas på landsbygden och kan omöjligen vinna den lilla mondäna storstadshippa Stureplanshögern utvecklas nu till en alltmer hysterisk och extrem nyliberal politisk tendens som brottas med starka inre motsättningar.

Kristdemokraterna i sin tur saknar väljarbas då den skulle vara en kristen moralhöger typ den man finner i de katolska länderna. Sverige är dock ett stark sekulariserat land och då finns mycket litet utrymme för ett parti som Kd. Vi ser också hur folkpartiet håller på att tappa fotfästet då skolfrågan nu likt en bumerang slår tillbaka efter sex år av deras misslyckade skolpolitik där det sämsta i skolan försämrats och det goda försnillats.

Miljöpartiet som i brist på ideologi men med ett utvecklat sinne för taktik och förmåga att ta över det miljöengagemang som Centern lämnat har sin givna plats medan vänsterpartiet har sin plats som radikalt alibi för storstadsmedelklassens kvasiradikala politiska strömning. Dock inget av dessa partier har någon bas i LO-kollektivets medlemskår och yrkesgrupper.

SD ett demokratiskt hot

Kvar blir Sverige”demokraterna”; ett parti med en tydlig högerextrem profil som förmår att fånga upp de vilsna socialdemokratiska väljarna inom arbetarklassen som känner sig övergivna och svikna. De som söker förklaring varför deras verklighet och problem inte syns i politiken och varför de drabbas av välfärdsstatens framprovocerade sammanbrott. Man kan påminna sig att Le Pens Fronte National blev stora i Frankrike när Socialistpartiet närmade sig mitten, att nazisterna valdes i demokratiska val då socialdemokraterna och fackföreningarna inte kunde skapa enad front mot dem utan slogs internt om vad de skulle göra.

Valet 2014 blir avgörande för framtiden det närmaste decennierna. Ska vi hamna i en situation, en svensk Weimarrepublik, där socialdemokraterna inte vågar vara socialdemokrater, inte vågar föra en reformistisk politik då det innebär att man måste överge jämviktsarbetslösheten som ekonomisk teori, ifrågasätta skolans misslyckande, våga stå för en politik i hela folkets intresse även om det innebär att skatter måste höjas och att curlandet av medelklassen i storstäderna avslutas.

Jag vet inte om det kommer att ske, men alternativet är skrämmande och knappast inte önskvärt. En politisk situation där de två i mitten bara marginellt och per decimal ifrågasätter varandras politik öppnar dörren för extremism och apati. Inget bådar gott för demokratins fortlevnad och framtid. Det är ett stort ansvar som ligger på både socialdemokraterna och moderaterna att våga vara det de är och skall vara; ett folkligt reformistiskt vänsterparti, respektive, ett demokratiskt högerparti.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

LO på väg att återta sin roll

Tage Erlander sa en gång att fackets uppgift var att vara den vänlige pådrivaren av det socialdemokratiska partiet. Underförstått att vara en vakthund så att partiet aldrig tillåts glömma sin uppgift; att vara den politiska delen av arbetarrörelsen som skulle i parlamentet skapa förutsättningarna för ett annat samhälle än det inpyrda klassamhället.

LO-basen på rätt väg

Efter nederlaget med löntagarfonderna tappade facket initiativet och främst då LO bort sin uppgift och blev istället den del av arbetarrörelsen som kom att traska patrull efter det socialdemokratiska partiets ledning. Detta kom att bli speciellt tydligt under Wanja Lundby-Wedins ledning av LO. Den samordnade kraften som LO skall vara kom istället för att driva förbundens gemensamma frågor kom att formulera en agenda som att allt mer fjärma sig från förbundens gemensamma klassintressen.

Det var inte ens arbetarkvinnors problem i Kommunal, HRF eller Handels som blev fokus utan medelklasskvinnornas karriärmöjligheter och detta kombinerat med storstadsmedelklassens faiblesse för obskyr identitetspolitik.

När nu LO för första gången genom Tobias Baudins förslag på ett decennium sätter ner foten och presenterar en politik på ett specifikt område, vinsterna i välfärden, blir det ett Herrans liv. Arbetsgivarna talar om konfiskation och tonläget höjs till löntagarfondsstridens dagar. Om man ska analysera vad LO föreslår så är det ett första steg mot en förändring av sakfrågan – hur skattemedel, det vill säga, alla våras surt förtjänade pengar skall inte delas ut som vinster privat utan gå till det de är tänkta och med vars mandat medborgarna betalar in sin skatt; att ge våra barn god utbildning, god sjukvård och värdig äldrevård. Och, inte minst, lika för alla, där inte plånboken ska avgöra dina möjligheter och rättigheter.

LO:s förslag väcker ilska hos Vårdföretagarna och Svensk Näringslivs Urban Bäckström tar i så man befarar en hjärtinfarkt allra minst. Förslaget i sig är inte så märkligt eller dramatiskt, utan är att betrakta som ett första steg att återta kontrollen över välfärdstaten i offentlig riktning. Vinstbegränsning är en moralisk fråga lika mycket som ett ekonomisk-politiskt spörsmål. Att de folkvalda ska få inflytande över välfärdens innehåll borde vara en självklarhet lika mycket som att jag har inflytande över vad mina pengar annars spenderas på.

Det utmanande för, och det som upprör, Vårdföretagarna, Urban Bäckström och marknadsliberalerna är att istället att demokratin återfår möjligheten att utöva inflytande istället för att den anonyma ”marknaden” skall diktera villkoren. Men inte bara det utan framför allt att LO-ledningen nu bryter ett decennium av tystnad och visar tydligt att man har för avsikt att återta LO:s och därmed den fackliga grenen av arbetarrörelsens roll som vänlig, men bestämd, pådrivare i politiken allt i medlemmarnas och därmed också medborgarnas intresse.

Den legendariske brittiske Labourpolitikern Tony Benn sa en gång att Labour skapades för att fackföreningarna önskade politisk representation och socialisterna att undanröja de motbjudande sidorna hos kapitalismen. Det är därför än viktigare att LO visar att man tar sin uppgift på allvar istället för att som under ett årtionde springa patrull och vara fogliga till sitt parti på irrvägar.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ny bok : De ohörda–Röster från nyliberalismens verklighet

​Den 15 augusti kommer det ut en för dessa tider unik bok, en bok som består av längre intervjuer med de människor som fått betala för den nyliberala revolten mot välfärdsstaten, avregleringarna, privatiseringarna och marknadsliberalismens så kallade reformer.

Varför då skriva en bok som till största delen består av längre intervjuer med ”vanligt” folk, arbetare och löntagare ute på arbetsplatserna, arbetslösa, invandrare och svenskar – kort sagt ”vanligt” folk. Vad kan de ha att säga som inte experterna redan sagt. Boken har blivit möjlig att skriva och att fram genom ett generöst samarbete med 6F-förbunden inom LO.

Mitt svar är att det finns all anledning att göra en sådan bok och att de har en massa kloka och insiktsfulla saker att säga om dagens Sverige och världen. Det gäller bara att lyssna. Att ta sig tid och få nya kunskaper från en verklighet långt bortom styrelserum, bankpalats och partiexpeditioner.

"De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet" är ingen akademisk rapport lika lite som den är en objektiv skildring av sakernas tillstånd. Boken är en partsinlaga, den är en anklagelse, den vill vara ett ursinnigt angrepp på det samhälle som nyliberalismens revolt mot arbetarrörelsens stora samhällsprojekt välfärdsstaten skapat. Men blir därmed också en svidande kritik av de som lät det ske, omedvetet eller medvetet eller till och med liv och lust och av övertygelse deltog i genomförandet av det förräderi som hela den nyliberala politiken innebär.

Det är rösterna av de som fått betala för bankernas excesser och förskingringar boken ger plats åt. Det är rösterna av de som fått betala med det förlorade välfärdsstatens förmåner och rättigheter som försvunnit under rop om ”incitament” och valfrihet.

Valfrihetens lov har som baksida att de som inte kan ta del av valfriheten också får välja bort eller tvingas välja bort sina tidigare rättigheter. Valfriheten är inte samma sak som friheten från arbetslöshet, sjukdom eller fattigdom utan det är den rikes klassintresse som manifesterats under de senaste 20-30 åren.

"De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet" består av ett tjugotal längre intervjuer där de intervjuade får tala till punkt. Boken är en dokumentation av det mentala klimatet i en värld där marknaden har makten och politiken och därmed demokratins räckvidd har beskurits kraftigt.

​Här möter vi bilbyggaren på Volvo, lastbilschauffören, den personliga assistenten, butiksbiträdet, lokalvårdaren med rötter i Perus inkakultur och många andra. Vi möter de arbetslösa, Fas 3:arna och pensionären som fått se sin pension krympa efter ett långt arbetsliv. Alla har sin historia att berätta och de har sin uppfattning om då nu och framtiden.

Jag har intervjuat löntagare i Sverige och Storbritannien samt fackföreningsledare på Irland och i Sverige. Tyngdpunkten ligger på vad vanliga arbetares och andra lönt-gares verklighet och deras historia. Boken innehåller också en längre intervju med en av nyliberalismens främsta kritiker i den akademiska världen, den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe som i boken ger den första intervjun som har gjorts av en svensk journalist.

Boken som är på ca 380 sidor kostar 200 kr (förlagspris, i bokhandeln cirka 280 kr), porto tillkommer. Boken är illustrerad och vid förhandsbeställning distribueras direkt från förlaget till dig.

​Förhandsbeställningar är välkomna och redan nu möjliga att göra på ordochkultur@telia.com

Med vänlig hälsning/

Ingemar E. L. Göransson, författare

Till LO:s nya ledning – Detta är ert arv!

- Jag är på väg, säger ”Kålle”, Karl-Petter Thorwaldsson, på en brusig mobiltelefon när jag ringer upp honom på fredagsförmiddagen. Han är på väg till Stockholm, till det nya uppdraget att ta över ordförandeskapet i LO efter Wanja Lundby-Wedins decennium.

När LO-kongressen inleds idag är det efter ett förlorat decennium där LO istället för att vara drivande i motståndet mot den nyliberala politiken kom att omfamna den, allt för att inte störa systerskapet med Mona Sahlins högeryttersväng ut i det nyliberala träsket.

Jag kommer ihåg i för dryga tio år sedan när jag samtalade med Wanja på en flygplats i Italien när hela LO-kansliet var på väg hem från Riva del Sole.

- Du kan alltid komma till mig du har mitt fulla stöd, lovade hon inför mitt uppdrag som ansvarig för 100.000-projektet. Ett löfte som sveks inte bara till undertecknad utan ett av många som sveks och till hela LO-kollektivet. Istället för kamp mot högern blev det fokus på alla andra frågor som inte hade samma direkta dignitet i de vanliga medlemmarnas vardag.

Hon kommer att hyllas med blommor och tacktal, presenter och närmast glorifieras. Det som kunde ha blivit något blev istället inget. Inte nog med att medlemmarnas viktigaste frågor sveks utan också de frågor som Wanja Lundby-Wedin själv framhöll, kvinnornas situation på arbetsmarknaden, de orättvisa löner och så många andra frågor sveks för ett fokus på mindre viktiga frågor.

Under den nu avgående ledning för LO har arbetslösheten ägnats ett förstrött intresse, det enda synliga har varit en annonskampanj i miljonklassen där vi skulle tända gravljus för de arbetslösa. Jag kommer inte att vara på LO-kongressen 2012 något som jag annars sett som självklart sedan 1990-talets början. Förra kongressen var dörrvakt – en kanske inte helt hedervärd sorti från den organisation som jag då hade arbetat inom i över ett årtionde och en rörelse där jag varit medlem sedan yngre tonåren.

Vad är det för samhälle som ”Kålle”, Tobias Baudin, Torbjörn Johansson och Ingela Edlund skall leda LO i. Vilka är det politiska realiteterna för LO-kollektivets 1,5 miljoner medlemmar?

Borgerlig triumf

Det borgerliga regeringsorganet Svenska Dagbladet kunde för några dagar sedan med glädje kunde konstatera att ordningen var återställd efter några årtionden av ”socialistiska excesser”. Göran Eriksson den inrikespolitiske chefen skrev att ”efter sex borgerliga år är uppdraget att normalisera Sverige delvis verkställt. Skattetrycket sjunker, socialförsäkringarna liknar omvärldens.”

På ren svenska kunde man istället skriva som Torbjörn Gustavsson, den socialdemokratiske krönikören på borgerliga Östgöta Correspondenten ”baklängesrevolten rullar på” och det med all rätta.

För några veckor sedan skrevs det i media om hur Sverige var det land där avregleringspolitiken gått snabbast och mest djupgående och som sagt SvD kunde triumfatoriskt konstatera att Sverige rasar i välståndsligan och dess socialförsäkringar och a-kassa placerar Sverige i botten efter sex borgerliga år.

Vad vi kan också avläsa är en kommersialisering av hela vår tillvaro. Vi förvandlas i rask takt till kunder istället för medborgare, vi ska köpa våra medborgerliga rättigheter på en marknad oavsett om det är skola, sjukvård eller äldreomsorg precis som om det vore TV-apparater eller mjölk. Medborgarrätt blir istället en fråga om penningar och penningars värde allt i en allt snabbare kapitalistisk dödsdans.

Sverige plågas av en massarbetslöshet där oavsett konjunktur vi har en arbetslöshet på mellan 7-10 procent. Men där ingen vill tala om den grundläggande orsaken – normpolitikens förlamande hand och den istadiga, vettlösa inflationsbekämpningens höga visa skriven och regisserad av Milton Friedman och hans lärljungar. Vi har sett hur arbetslösa och sjuka brakar iväg med fart mot den ekonomiska misären under glada påhejande om incitament för arbete och övriga är de lyckliga som har för ögonblicket har arbete och jobbskatteavdrag. De ökande klyftorna mellan de med arbete och de utan är en närmast pervers realitet.

Vi ser nu hur den skola som major Björklund haft ansvar för blir allt mer delad där klyftorna i kunskap och i resultat genom att de rikas barn finns i sina skolor och de fattigare i sina. De borgerliga idéerna om att arbetarungarna med Björklunds ord ”studietrötta” skall slippa teori eftersom de med hans borgerliga klassförakt tror att arbetarens unge inte vill lära eller kan sig något slikt.

Vi har också fått se hur medlemmarnas intressen har offrats för sammanhållningen och konflikträdsla för att ta ens verbalt bekämpa högerpolitiken. Det är upp och ner vänt när högerns talesman på DN ledarsida Peter Wolodarski är mer radikal än LO:s ledning i kritiken av den förlamande åtstramningspolitiken.

Facket enda hoppet

Kålle, Tobias, Torbjörn och Ingela – det är många som sätter sitt hopp till att ni ska göra skillnad och att LO åter skall bli den starka röst som behövs i opinionsbildningen. Att LO ska bli den självklara samordnare och den starka federationen där löntagarintresset sätts främst inte varken personliga eller politiska hänsyn av pietetsskäl prioriteras. Att det skall bli slut på rantandet efter partiledningen på Sveavägen och om det behövs LO skall vara den vänlige pådrivaren som Tage Erlander en gång beskrev LO som.

Jag har under de senaste åren i ökad utsträckning mött både ilska och förväntan, men framförallt resignation och uppgivenhet. Det blir er uppgift att se till att LO förmår att både kanalisera och mobilisera det förstnämnda och bryta det sistnämnda.

Fackföreningsrörelsen är den enda verkliga folkliga kraften som kan bryta den nyliberala revoltens strypgrepp och återföra politiken till en i folkflertalets intressen nödvändig riktning. Att återge medborgarvärdet och förpassa ”kunderiet” till historiens soptipp.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Historielös eller historierevisionism

Dagens Nyheters Peter Wolodarski är en flitig arbetare i nyliberalismens trädgård. Han är så flitig att han verkar antingen ha en mycket historielös syn på 1900-talet annars ägnar han sig åt historierevisionismens hantverk.

Historielös eller historierevisionist?

I dagens tidning beskriver han socialdemokratins 1970-tal som förlorat ett decennium. Wolodarskis bild att de ekonomiska problemen var socialdemokratins misstag är inte med verkligheten överensstämmande då han inte på något vis berör oljekriserna som hade sitt ursprung i att de oljeproducerande länderna begärde mer betalt för sina råvaror.

Wolodarski beskriver också den socialdemokratiska efterkrigspolitiken som en mittenpolitik anpassad till medelklassen. En beskrivning som måste ifrågasättas. Styrkan i P-A Hanssons, Erlanders och även Palmes politik var inte att de anpassade sig till en medelklass utan att de hade en politik som svar på befolkningsmajoritetens behov. Politiken för att lösa 1930-talets arbetslöshetskris, att få fart på välfärdsbygget, att sätta folket i arbete, utjämna ojämlikheten, reformera arbetslivet - allt enligt den strategi som "Arbetarrörelsens efterkrigsprogram" tecknade och att den politiken lyfte arbetarklassen ur armod och elände men även landsbygdsbefolkningen samt att städernas medelklass förstod att det var en politik som tjänade även dem.

Detta är en politik som långt från Wolodarskis beskrivning. Dagens anpassning till nyliberalernas perverterade samhällssyn med en medelklass inbillade egoistiska intressen av att berika sig på de som har det sämst är i grunden Wolodarskis spöken från tiden före uppbygget av välfärdsstaten.

Det finns mer gemensamt mellan olika skikt av löntagare än det finns som skiljer. Vi behöver alla en fungerande barnomsorg, skola, sjukvård, äldreomsorg, infrastruktur, arbete osv. Vad som inte behövs är ökade klyftor och ett samhälle som drar isär. När en femtedel av löntagarna lever i ett arbetsmarknadsmässigt ingenmansland utan lagar, utan rättigheter och utan trygghet är det oacceptabelt. Det var det som Juholt pekade på och som skapade sådan upprördhet och som en socialdemokrati som vill få mandat från en majoritet måste finna politiska lösningar på.

Då kommer inte hjälpa med varken Wolodarskis spöken från en gången tid eller den av Wolodarski omhuldade Kjell-Olof Feldt som har stort ansvar för att samhället ser ut som det gör idag med närmast massarbetslöshet och snabbt ökade klyftor. Det var under Feldts tid som den ekonomiska politiken började läggas om och sysselsättningen övergavs som första prioritering för en nyliberal politik där inflationsbekämpning och strypgrepp på ekonomin blev den enda vägens politik.

Wolodarski, Dagens Nyheter och högern må försöka skriva om historien oavsett om det gäller demokratins genombrott, välfärdsstatens framväxt eller den ekonomiska politikens effekter. Det hjälper inte med flitighet i den nyliberala trädgården utan det krävs politiska lösningar för marknaden kommer aldrig att lösa den rådande krisen bara göra den värre.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Köp boken som berättar hela

historien!

Pris: 200 kr inkl moms och porto. (I bokhandeln 240 kr)

Beställ från ordochkultur@telia.com

Ytterligare info se länken.

Förtvivla ej i denna förtvivlans tid

 

Författaren när han inte förstod bättre

Känner en viss kluvenhet. Vill tro på en framtid för partiet och arbetarrörelsen men ser samtidigt en rädsla för att hitta åter kompassen som gjorde partiet starkt. Gläds när jag läser Lena Sommestad i Aftonbladet där hon ifrågasätter på ett högst intellektuellt oantastligt sätt vinsterna i välfärden samtidigt som jag läser Dagens Samhälles intervju med Stefan Löfven där han inte ifrågasätter dem och kan tänka sig sälja fler sjukhus.

Han signalerar inga propåer om regleringar utan talar om kvaliteten som om den är ett fritt svävande ovan privatiseringsoffensiven. Men det är väl jag som inte fattar finessen i en oreglerad marknadskapitalism, ärligt talat jag ger snart upp - men det är som alla erfarenheter bara är bortglömda och drömmen om ett jämlikt samhälle bortglömd eller övergiven.

Jag växte upp i ett samhälle där alla oavsett klass eller ursprung hade eller fick nya chanser att skapa ett bättre liv. Skolan öppnades för oss ungar från barnrikehusen, vi fick chansen att skaffa oss en utbildning, ekonomin växte och även en arbetarfamilj såg hur deras livsbetingelser blev successivt bättre. Arbetslöshet eller sjukdom var ingen katastrof, visst jobbigt, men de flesta fick en chans att komma tillbaka.

Nostalgi, nej, erfarenheter av ett samhälle som höll ihop och där alla fick det bättre utan att någon fick det sämre.

Jag fortsätter att hoppas och tro, men det känns som tiden rinner ur timglaset och vi allt mer accepterar ett samhälle där en fjärdedel med sin misär får betala de trefjärdedelarnas välstånd. Min själ gråter av det jag ser dagligen kring mig. Mitt sinne upprörs över likgiltigheten och jag känner förtvivlan men också ilska över det lilla jag kan göra för att förändra.

Rubriken på detta skrevs av Wolf Biermann, den östtyske poeten under Östtysklands mörkaste period. Kunde han känna hopp borde väl även undertecknad kunna detsamma. Kan man ju hoppas i vart fall.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Reinfeldts endimensionella lutheranska fixering

Örebro i förra veckan stod statsminister Reinfeldt och sa att han var ”fixerad” vid jobb. Jobb, jobb och åter jobb som politisk linje. Helt i högerns anda där den lutherska ideologin klädd i högerns marknadsideologi förutsätter att allt utom arbetsinsatsen är lathet.

Hur ser deras framtid ut?

Vi har ju genom historien sett hur föraktet för sjuka och ”andra till skada komna” som August Palm uttryckte sig har alltid förutsatts vara lata och arbetsskygga och därför med ett modernt ord ges incitament att ta sig samman och börja jobba.

Nu är det ju så att alla blir vi sjuka, vi kan skada oss, företaget kan läggas ner, kort sagt livet är inte alltid så jäkla enkelt och förutsägbart som han vill framställa det. När sedan "olyckan" är framme så behöver vi stöd på olika sätt. Detta insåg redan Bismarck och skapade en slags rudimentär välfärdsstat även om en av huvudorsakerna var att stoppa socialisternas inflytande.

Häri ligger också Reinfeldts jobbpolitiks trovärdighetsproblem då hans ”incitament” har inneburit att för de som har det som bäst i samhället istället fått ett ”incitament” att jobba mindre medan de som inte uppfyller den lutherska traditionens förakt för svaghet, om än det är tillfälligt, har enbart straffats av makten som skaffat sig ytterligare privilegier.

För en del år sedan frågade jag en högerman om var den pekuniära gränsen gick för när överheten måste belönas för att förmås arbeta och var den går för den fattige så att han måste straffas för att arbeta i detta lutherskt ideologiska tankemönster. Jag behöver måhända inte påpeka att den högborne högermannen blev svaret skyldigt.

Den rådande ortodoxin

George Orwell, den brittiske författaren skrev en gång att ”vid varje givet ögonblick finns ett slags allt genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta”. Orwell satte fingret på ett av de stora dilemmana i vår tid, den ortodoxi som säger att vi inte får ifrågasätta marknadens diktatur över människornas liv och sinne.

Enligt denna ortodoxi får man inte ifrågasätta det kloka i privatiseringar, avknoppningar och utförsäljningar av samhällets funktioner och välfärd som den nu ser ut 150 år efter Bismarck en gång i sin blygsamhet skapade ett första försök till välfärdsystem av kollektiv modell i det auktoritära Preussen.

Rättvisan i ett samhälle ligger i den insikten att vi alla kan råka illa ut, och förr eller senare gör vi det, och att vi alla kan lindra eländet i allas intresse om inte annat av humanitära skäl och på empatiska grunder. Här är också Reinfeldts problem och misstag då han har fixerat sig vid en lutheransk fundamentalistisk jobbpolitik som innebär att han bortser från den mänskliga varelsens skruplighet. Politiken blir istället en fråga om alltings pris och ingets värde – den fundamentala marknadsliberalismens herravälde.

Marknadsliberalernas (och Reinfeldt och de s.k. Nya Moderaterna är av denna trovisshet) stora misstag är att de tror att allt handlar om enbart pengar och egoismen är människans drivkraft. Deras på mänskligheten pådyvlade egoism finner man inte ens hos djuren utan t.o.m. de tänker längre än sin hunger, sin törst utan deras främsta drivkraft är artens fortbestånd och då krävs ett mått av kollektivt agerande. De gör det omedvetet medan vi människor gör det medvetet. Och faktum är, deras instinkt leder dem mer rätt än vad nyliberalernas medvetna politik gör.

Våga bryta

Socialdemokraterna och arbetarrörelsen måste våga ifrågasätta den rådande ortodoxin och formulera en reformism, en politik som bryter med marknadsliberalismens eller nyliberalismens dogmer och skapa ett program som ger en utopi om hur framtiden skall bli om vår art skall överleva så att säga.

Det räcker inte med att titta på opinionssiffror för deras värde är minimalt i det långa loppet. Så det nuvarande lyckoruset där partiets opinionssiffror är lägre än valet 1914 är inget att känna någon större grad av berusning över. Förnuftet säger att full sysselsättning och generell välfärdspolitik är det enda som kan bryta den marknadens diktatur som nu råder där kommersialiseringen av våra liv tar allt mer motbjudande former.

Marknadens excesser är inte bara ett hot mot den välfärdsstat som byggdes upp på erfarenheterna och fysiskt på ett Europa i aska som nu hotar att bli ett nytt Armagideon när EU bryter ihop under trycket av Eurons sammanbrott och ökade konflikter inom Europa när den marknadsliberala kapitalismen löper amok.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson