Solidaritet med Transportarbetareförbundet

Vid lunch utbryter Transportarbetarförbundets strejk om inget oförutsett händer. Nu kommer arbetsgivarehetsen mot Transports medlemmar och förbundets ledning ta fart. Självklart kommer konflikten att svida i skinnet på arbetsgivarna som vägrar skriva ett rimligt avtal för förbundets medlemmar. Men en strejk ska svida i skinnet och plånboken, det är ju själva syftet för att kunna vinna bättre villkor.

Lars Lindgren, Transports ordförande leder en viktig strejk

Vad gäller konflikten då? Inte bara lönevillkoren, även om de är viktiga, men det finns andra minst lika tunga frågor. Om man frågar Transportmedlemmen i Borås Mats Beausang,  så får man nedanstående svar som idag var publicerat på Aftonbladets kommentatorsfält.

”Arbetsgivarna vill helt bestämma över arbetstidsförläggningen, ingen övertidsersättning, utan facklig insyn. De vill separera budbilsavtalet så de kör på ackord (som taxi), de vill skrota utlandsavtalet, införa 12 månaders provanställning, kunna sparka dig ena dagen för att ersätta dig med billigare arbetskraft dagen efter o.s.v.. Tro inte att det handlar om 700 eller 800:- utan det Transport slåss för nu är våra medlemmars, och i förlängningen era rättigheter på er egen arbetsplats." 

Det står alltså mycket på spel när Transport nu utlöser sin strejk klockan 12.00. Att inte stödja Transport och transportarbetarna är ett svek. Hela arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen måste som en man ställa sig solidariskt med förbundet, dess medlemmar och strejkens mål.

Allt annat är ett stort, oförlåtligt svek! Solidaritet och inget annat gäller!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson, tidigare medlem i Sv. Transportarbetareförbundet under nästan 20 år.

Arbetsdomstolen spolar kollektivavtalen

Det är en mycket upprörd förbundsordförande jag talade med på telefon. Elektrikerförbundets ordförande Jonas Wallin är mäkta irriterad och upprörd över den dom som Arbetsdomstolen (AD) meddelade i går i nedanstående fall som förbundet drivit.

AD skrev i sina domskäl följande märkliga sammanfattning:

”En person som genomgått elprogrammet på gymnasiet anvisades praktik enligt socialtjänstlagen (2001:453) hos ett bolag där han tidigare varit visstidsanställd och sedermera kom att få en tillsvidareanställning som lärling.

Frågan om personen under praktikperioden varit att betrakta som arbetstagare och anställd i bolaget, trots att 4 kap. 6 § socialtjänstlagen föreskriver att den som deltar i sådan praktik i det sammanhanget inte ska anses som arbetstagare, har besvarats nekande. Domstolen har funnit att personen därmed inte haft rätt till lön och att bolaget inte har brutit mot kollektivavtalet genom att inte betala lön. Domstolen har inte heller funnit att det varit i strid mot kollektivavtalet att ta emot personen som praktikant, dvs. utan att anställda vederbörande.”

(Se Aftonbladet idag och hela domen här.)

Läs ovanstående än en gång, läs det med eftertanke och försök att se vart det leder. Citatet är från den färska AD-dom där Sv Elektrikerförbundet hade stämt arbetsgivarna för brott mot kollektivavtalet genom att säga upp en lärling på grund av arbetsbrist för att sedan återta honom som praktikant genom Arbetsförmedlingen och få honom betald med socialbidrag. Alltså från kollektivavtalet till socialbidrag, från lönelistan till gratis arbetskraft.

Det hör till saken att medlemmen som det gällde hade under sin utbildning haft praktik på samma arbetsplats och hade under flera somrar under utbildning varit anställd. Arbetsgivaren erkänner också att under den tid han var anvisad som praktikant genom de sociala myndigheterna utfört reguljärt elektrikerarbete, haft arbetskläder och verktyg från arbetsgivaren och arbetat normala arbetstider. Inte heller har det funnits några särskilda instruktioner angående medlemmen.

Arbetsdomstolen fann överraskande att arbetsgivaren inte hade gjort något fel utan att det var helt i sin ordning. Detta öppnar nu dörren på vid gavel för att säga upp lärlingar, skicka dem till socialen, få försörjningsstöd utskrivet på dem och fixa en praktikplats genom Af vilket till arbetsgivarens båtnad innebär gratis arbetskraft.

Att Elektrikerförbundet stämde inför AD för brott mot kollektivavtalet är inte svårt att förstå, men att resultatet skulle bli en ny ”Lex Laval” ånyo hade väl ingen räknat med. Enligt uppgift hade inte ens arbetsgivarsidan hade räknat med att vinna målet. Vad som är uppseendeväckande är att även löntagarsidan i AD var eniga med övriga.

Alltså löntagarsidans, LO:s och TCO:s jurister, öppnar en dörr tillsammans med arbetsgivarna för en lönedumpning där ett modernt slavarbete blir en möjlighet genom att sparka på fredagen anställd för att genom Arbetsförmedlingens försorg ta in vederbörande på måndagen som gratis arbetskraft utan kollektivavtal och med socialbidrag som enda inkomst.

Vad sker nu? Kommer fackföreningsrörelsen att trumma ihop till protestmöten och demonstrationer? Kommer det bli bussresor och möten utanför AD? Ilskna och uppbragta debattartiklar i tidningarna?

Tillåt mig tvivla. Det har sedan 2006 och protesterna mot försämringen av a-kassan varit de sju dövstumsinstitutens kongress – absolut tyst på ett sätt som cirkusdirektör Bronett skulle uppskattat.

LO-basen ”Kålle” Thorwaldsson har all möjlighet att profilera sig nu som en rättvisans och stridens man, men kommer det att ske? Byggfacken inom LO har all anledning att protestera för AD-domen som slår undan fötterna för allt vad lärlingsutbildning heter. Alla fackförbund borde inse att domen är ett direkt hot mot hela kollektivavtalsprincipen och öppnar för total anarki och vilda västern på arbetsmarknaden.

Med AD:s dom lär nästa avtalsrörelse bli något extra för hur skall någon kunna hävda att ingångna kollektivavtal gäller? För kan man med AD:s försorg på detta ”eleganta” sätt ta sig ur dem från arbetsgivarsidan med vilken trovärdighet får de påskrivna avtalen?

Antingen hade Arbetsdomstolens ledamöter en dålig dag eller annars begriper inte de lagkunniga vart deras juridiska spetsfundigheter leder. Kan det vara så illa att löntagarnämndemännen är så politiskt korkade att de inte förstår vad de ställt till med?

Tyvärr tror jag att det är så, tyvärr…

Text: Ingemar E. L. Göransson

En skam–en skymf

Ett osvikligt tecken på hur ett samhälle mår är hur den tar hand om ”sina till skada komna” medborgare för att låna August Palms ord. Vi har sett hur det står till genom Carema-skandalen och andra tecken på hur i det nyliberalt privatiserade Sverige är de välbeställdas valfrihet går före den mindre lyckligt lottades tillvaro.

 

Den nya arbetsmarknaden.

Arbetslösheten är också ett tecken på hur man behandlar de som går utan arbete. Ernst Wigforss sa en gång att vi inte har råd att inte arbeta men den sanningen verkar ha helt tappats bort under den nyliberala städningsepoken då den helt kontraproduktiva idén väcktes om en jämviktsarbetslöshet.

Innebörden av denna av Chicago-skolans nestor Milton Friedmans teori innebär att för att den marknadsliberala kapitalismen skall fungera måste det finnas en permanent arbetslöshetsarmé som har två uppdrag. Den första att var ett avskräckande exempel för övriga löntagare så de inte kräver för hög ersättning, dvs. lön, för sitt slit och inte för kostnadsdrivande förmåner som inkräktar på kapitalets vinstnivå.

Den andra och mer uttalade uppgiften för arbetslöshetsarmén är att begränsa penningmängden i samhällsekonomin, dvs. hålla inflationen nere, men det finns ett problem med jämviktsarbetslöshetsteorin och det är att konsumtionen riskerar att falla och med den ekonomiska aktiviteten i samhället. Det innebär att jämviktsarbetslösheten skärper kapitalismens naturliga kriser och försvårar återhämtning.

2006 hade Sverige 28.000 långtidsarbetslösa, dvs människor som gått utan jobb i minst två år. Den totala arbetslösheten är över 400.000 varav hälften har varit utan jobb i minst 6 månader. Nu sex år senare är två-årssiffran 68.000 istället och tickar på. Var fjärde ung människa går utan jobb och inom vissa invandrargrupper ligger arbetslösheten på väl över 50 procent. Detta och med Fas 3 som Sverige största “arbetsgivare” fullbordas bilden av ett totalt haveri i arbetsmarknadspolitiken.

”Bättre” kan inte den sittande högerregeringens politik och dess misslyckande knappast illustreras. Samma regering som 2006 gick man till val på att utrota ”utanförskapet” (vad nu detta politiska fikonuttryck betyder) tvingas medborgarna nu konstatera att långtidsarbetslösheten har mer än fördubblats under deras tid och detta trots att man numera räknar bort stora grupper från statistiken som definierar ”utanförskapet”.

Sverige är inte friskt, Sverige är ett land där den fattigaste tiondelen har förlorat 600 kr per månad med Reinfeldts politik medan den rikaste tiondel fått nästan 15.000 kr mer att röra sig med.

Annie Lööfs förebild? (Arkivbild)

Minister Lööf pratar och pratar

I går var det radiodebatt om arbetslösheten och näringsminister, Sveriges egen Thatcher – Annie Lööf – pladdrade på utan att säga något. Hon påminde om Groucho Marx när han babblade runt utan att säga något i Marx-brödernas vansinniga filmer. Groucho Marx skulle ”bullshita” men att den minister som har ansvaret för jobben i regeringen gör en ”imitation” av Groucho Marx känns inte betryggande. Tvärtom det är en skandal och en mot de arbetslösa en skymf och oförskämdhet.

Det enda av åtgärder som Lööf kunde komma på var försvagad arbetsrätt och sänkta ingångslöner. Ett recept som hittills inte gett något bestående positivt förutom att det skapar en låglönesektor där det inte går att försörja sig. ”Working poor” kallades denna arbetsmarknad på 1990-talet och omfattar i dag i exempelvis Storbritannien minst en femtedel av arbetsmarknaden medan arbetslösheten ligger på samma nivå som förut. Rättslöshet och otrygghet är rättesnöret på denna arbetsmarknad som uppenbarligen Lööf längtar efter så hett.

Skammens Sverige

Det är en skam, det är oacceptabelt att i civiliserat samhälle att ha två världar – två världar där den ena har ett överflödshorn som den andra världen får betala med sitt liv, sin misär, sin fattigdom, sitt förlorade hopp och sin hopplöshet.

Hur tar vi hand om våra ”till skada komna” medborgare dömer vårt land för vad det är – som det ser ut nu så är vi i motorvägsfart på väg mot ”Det befästa fattighuset”. En skam, ja en skam där uteliggare, utblottade arbetslösa och sjuka betalar överhetens övermod och girighet i en tid då ingen eller få ifrågasätter det George Orwell en gång beskrev att ”vid varje givet ögonblick finns ett slags att genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.”

Det är i högsta grad dags att bryta denna ortodoxi som sliter sönder den forna välfärdsstaten och ersätter tidigare solidariska grundtanken att omfatta alla medborgare och ersatt den med de välbeställdas egoism.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Nu är det inte så kul längre

Annie Lööf är inte bara rödhårig, hon påminner inte lite om en räv även politiskt. Hon vill inte riktigt kännas vid sina förebilder Thatcher, Ayn Rand och Robert Nozick – alla nyliberala ikoner.

Inte bara denna distansering till sina extrema förebilder utan också att Lööf inte tog till sig den självklara centerportföljen – miljöpolitiken utan markerar tydligt, t.o.m. tydligare än sin föregångare Maud Olofsson att hon vill ha näringspolitiken.

Nu försöker flera borgerliga skribenter exempelvis i Östgöta Correspondenten att lugna omgivningen att det där med Thatcher inte är något att bekymra sig om. Tidningens ledarredaktör berör inte på ett för läsaren begripligt sätt vad som var Thatchers politik. Inte ett ord om hennes tre lagstiftningsomgångar som gjorde facket i stort sett tandlöst, inte ett ord om den privatiseringsvåg som slog sönder den efter kriget uppbyggda välfärdsstat.

Däremot nämns, ska erkännas med avståndstagande, hennes téastunder med Pinochet. Nu var det inte frågan om några isolerade téastunder utan ett stöd från dag ett till Pinochets statskupp och den efterföljande militärdiktaturen.

Att välja ultraliberalen Lööf väljer att bli näringsminister kan innebära en kraftmätning inom alliansen. Lööf måste sätta spår och leverera resultat medan Reinfeldt inte vill skapa onödig oreda och konflikt med fackföreningsrörelsen då han vet att existens av en arbetslöshet på ca åtta procent, en usel a-kassa och en sjukförsäkring som är ett sorteringsverk räcker för att facken skall hålla sig på mattan i nuläget.

Att då likt Lööf säkerligen vill ge sig på arbetsrättslagstiftningen och återföra den till vad den var 1970 som hon sagt att hon vill (se LO-tidningen 9 september) skulle skapa en kraftmätning inom regeringen som någon måste förlora.

Lyckas Lööf inte få resultat så innebär det att hennes position i centern snabbt försvagas och därmed centerns möjligheter att bli storstadspartiet för den mondäna medelklassen misslyckas. Partiet har redan tappat landsbygden så centern är därmed ganska illa ute.

Tar Lööf strid kring Las försvagar det alliansen och Reinfeldt får all anledning att ta det orosmolnet på allvar som om det inte räcker med ett (KD) som krisar och har parkerat sig under eller ganska nära fyraprocentens spärr. Dessutom ett folkparti som envisas med att kräva en kärnkraftpolitik som det taktiska moderata partiet inte vill ha som en gökunge i budgetarbetet och det interna spelet framgent.

Utan tvivel har Reinfeldt problem och ett av dem kommer att heta Annie Lööf.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Anti-LAS positivets eviga klagosång

 

Så då är det dags igen för den eviga frågan om lagen om anställningsskydd, LAS, i dagligt tal. Ända sedan den dag den infördes som lag har det eviga positivet dragits runt – LAS förhindrar rörlighet på arbetsmarknaden (utläses arbetsgivarna kan inte sparka vem dom vill och när de vill), den hindrar unga från att få jobb (utläses arbetsgivarna kan inte bli av med äldre lite sliten arbetskraft) och att lagen förhindrar företagen att växa (utläses man måste förhandla med facket).

Den nazistiske propagandaministern Goebbels sa en gång om en lögn upprepas till många gånger blir den till sist en accepterad sanning. Kort sagt, anti-LAS-positivet fortsätter att dras runt och märkligt nog så har den felaktiga för att inte säga okunniga bilden av LAS klistrat sig fast även bland ”vanligt” folk. LAS har blivit synonymt med arbetsmarknadens problem. Lögnen om LAS har tyvärr blivit en ”sanning”.

Men vad är då LAS egentligen. Lagen kom till efter åratal av försök från de fackliga organisationerna att få någon ordning på det godtycke som präglade arbetsmarknaden efter Saltsjöbadsavtalet där arbetsgivarna ledningsrätt var inskriven i §32. ”Rätt att leda och fördela arbete, rätt av anställa och avskeda osv” – det var den eftergift fackföreningsrörelsen gjorde då huvudavtalet kom till.

Men det var också Saltsjöbadsavtalets akilleshäl för det innebar att hela makten överlämnades till arbetsgivarna för att få genom landsomfattande kollektivavtal och förhandlingssystem. Det gav en oönskat konsekvens; arbetsgivarna utnyttjade situationen och sparkade varje anställd framförallt på LO-sidan som inte orkade vara 100 procentigt produktiv.

När det inte gick att få någon ändring såg statsmakten ingen annan lösning än att införa en skyddslagstiftning som i vart fall gjorde slut på godtycket och angav objektiva skäl för uppsägning. Arbetsbrist och personliga orsaker är också de skäl som accepteras och att varje uppsägning skall föregås av en förhandling med den fackliga organisationen.

Denna bakgrund talas sällan eller aldrig om. Vad arbetsgivarna och högern med sin buskagitation mot LAS egentligen vill är att återinföra den tid som var före LAS då arbetsgivarna varken behövde ange skäl vid uppsägning eller förhandla. Den tid då §32 var symbolen för arbetsgivarväldets godtycke på arbetsplatserna i detta avlånga land.

Det handlar inte om att det inte går att anställa unga, inte om att behålla nyckelpersoner, inte om varken ditten eller datten utan om att ta tillbaka makten till det arbetsgivarnirvana som var den dag då löntagarna fick stå med mössan i handen och hoppas på det bästa. Det handlar helt enkelt om makt – inget annat. Punkt, slut.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Apropå tokmoderat debatt om arbetsrätten och LAS

(Följande kommentar skrev jag på eftermiddagen till en moderat debatt på bloggen om arbetsrätten – Se Kent Persson (Tokmoderat)).

Ursäkta, vad ni glömmer i debatten om arbetsrätten vad varför den över huvud kom till. Varför vi fick LAS (som i sig bara är en del i arbetsrätten). Innan LAS behövde inte arbetsgivaren ange skäl för avsked, det räckte med att åberopa §32, dvs. arbetsgivarens rätta att fritt avskeda, anställa, leda och fördela arbetet.

Konsekvens som blev allt tydligare var att äldre arbetskraft fick gå då de inte alltid var 101 % produktiva. Med andra ord LAS är en skyddslagstiftning för de som har svårast att återkomma på arbetsmarknaden; äldre, småslitna arbetare.

Det finns alltid två sidor av myntet och denna sida ”glöms” bort i debatten. Ska vi ha tillbaka § 32, ska äldre, småslitna utan skäl kunna bli ställda utanför? Så länge inte LAS-kritikerna kan ge ett acceptabelt svar på denna fråga är inte debatten om LAS trovärdig.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Det “fuckade” Centern

Högsommarvärme är välkommet och inte minst efterlängtat. Tyvärr tål en del inte en sådan klimatisk företeelse som högsommarvärme utan att det slår sig på hjärnan. En del blir totalt ”fuckade” i skallen.

CUF, dvs. Centerns Ungdomsförbund påhejade av Maud ”Maggie” Olofsson och Stureplans alkohol- och troligtvis även av andra stimulantia påverkade Centern har kommit upp med den något förbryllande sloganen . ”Fuck facket 4-ever” – skall bli den paroll som Centern går till val på. Förutom det märkliga att inför den anglo-amerikanska svordomen ”fuck” i det politiska samtalet och vokabulären i Sverige så visar Centern på en brutalisering av politiken – inte bara verbalt – utan också till innehållet när man säger att facket kan dra åt helvete.

De förespråkar också en brutalisering av förhållandena på arbetsmarknaden. I Centerns fuckade värld blir det arbetsgivarna som sätter lönerna och löntagarna och framför allt de unga som fått nöja sig med sänkta löner långt under avtalen. Ungdomar skall med Centens politik konkurrera med lönedumpning och inget annat.

Wanja Lundby-Wedin tyckte att hon inte ville kommentera förslaget och kampanjen för det var att sänka sig för lågt. En märklig synpunkt för när politiker som har ansvaret för arbetsmarknaden i den svenska regeringen förespråkar lönedumpning borde LO reagera med harm och ilska. Detta har faktiskt inte skett sedan 1920-talets kosackval.

Vi får hoppas att CUF:s kampanj får den uppmärksamhet den förtjänar och skickar Centern ur riksdagen den 19 september. Är man så fuckad i huvudet som CUF och Centern uppenbarligen är så platsar dom inte i den demokratiska högborgen riksdagen utan skall hållas utanför tillsammans med SD och andra extremister.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Se även Björn Elmbrant

Industriavtalet begravdes igår

Teknikföretagen meddelade igår att de lämnar industriavtalet och därmed kan vi nog betrakta det som antyddes när Unionen och Civilingenjörerna var först ute med att skriva på ett nytt avtal utan samordning med IF Metall och övriga förbund inom industrin på LO-sidan som bekräftat. Svenskt Näringslivs ande vilar över Teknikföretagens beslut som får flera konsekvenser.

Det första är att LO:s roll förminskas ytterligare och risken är att lönebildningen återgår till en situation där var och en försöker få ut maximalt utan hänsyn till samhällsekonomin och inflationsmål eller liknande politiska grimmor.

Det kan vara svårt att förstå vad Teknikföretagen hoppas vinna på att bryta upp från industriavtalet. Men man måste se det ur ett politiskt perspektiv istället för ur ett annars rationellt ekonomiskt perspektiv och då klarnar bilden väsentligt. Svenskt Näringsliv och Teknikföretagen har en annan avsikt än sina medlemsföretags bästa. Det handlar helt enkelt om politik. Det handlar om makt och inte minst arbetsgivarnas våta dröm att återinföra §32 bakvägen.

Ett försvagat LO eller ska vi säga ett ytterligare försvagat LO innebär att sprickan som redan är tydlig inom organisationen kommer att förstärkas. De förbund som inte är nöjda med sakernas tillstånd tvingas i praktiken gå sin egen väg och i bästa fall kommer samarbetet mellan de s.k. 6F–förbunden förstärkas. D.v.s.. Transport, Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko har nu i än större anledning att gå sin egen väg när LO inte lyckas hålla liv i industriavtalet. Detta då de inte längre får draghjälpen från industriförbunden utan lämnas att klara sig själva.

 

“…man måste se

det ur ett politiskt perspektiv…”

Att det finns kritik mot LO inom organisationen är uppenbart. Det har funnits under en längre tid. Även före AMF-palavrern har det funnits ett missnöje med LO och LO:s ledning och vi ska komma ihåg att det var i 6F-kretsen som de starkaste kritikerna av LO:s ordförande fanns och det var också där kraven på hennes avgång var starkast.

(Lars Lindgren, Transport)

I årets avtalsrörelse var förbunden överens om en nivå på 2,6 %. Enligt Transportbasen Lars Lindgren var förbunden överens om detta. Man var unisont överens om ett extra påslag på 125 kr för alla med månadslön under 21.300. (Se Transportarbetaren nr 5/2010 sid 4)

IF Metalls avtal som gav bara 69 % av detta förkastades i LO:s styrelse men IF Metall skrev i alla fall på, Handels avtal kom bara av ligga på 65-67 % av samordningens golv och detta sammanlagt gör att Transport ställer sig nu frågande till att medverka i en framtida samordning.

Här ligger också orsaken till att varken Pappers eller Elektrikerna accepterade IF Metall-nivån utan gick i strejk vilket i skrivande stund fortsätter på Elektrikernas område. Som Lindgren ser det stod dessa två förbund fast vid samordningen vilket inte varken IF Metall eller LO gjorde.

Det finns en rak linje i Svenskt Näringslivs och Teknikföretagens agerande. Det finns en strategi som har klart politiska förtecken. Först bryter de samtalen om ett nytt huvudavtal, gör upp på en låg nivå med tjänstemännen och därefter en något högre nivå med IF Metall medan man hårdnackat motsätter sig Pappers och Elektrikernas krav.

Den enda rimliga och logiska förklaringen till detta är att arbetsgivarna förväntar sig är en fortsatt borgerlig regering som under nästa mandat period skall leverera önskade förändringar på arbetsmarknaden genom politiska beslut.

En orolig arbetsmarknad är ett önskeläge för en regering. Kraven på förändringar i LAS och MBL kan då försvaras med fortsatt hög arbetslöshet. Förbud mot sympatiåtgärder och krav på en viss andel medlemmar på arbetsplatserna för att kunna kräva kollektivavtal kommer med samma argumentation att försvaras med att facken har för mycket makt.

I morgon är den Första maj och hundratusentals kommer att manifestera sin önskan om en annan ordning och en annan regering efter snart fyra år med en i alla stycken politiskt havererad regering. Men det är en arbetarrörelse som är vingklippt på många sätt. Fackföreningsrörelsen dras med interna slitningar. Avtalsrörelsen haltar och kritiken mot både LO och partiledningen finns under ytan om inte annat.

Allt detta måste dock lämnas därhän för det viktigaste en annan regering som har på sin dagordning att se till att löntagarnas situation förbättras, fler jobb och inte minst att rättvisa åter blir ett honnörsord med innehåll och inte en politisk tom klyscha.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Upprepad lögn blir till sist “sanning”

Joseph Goebbels, denne ondskans eminens, sa en gång att om en lögn upprepas tillräckligt många gånger så blir den till sist en sanning.

Goebbels iakttagelse som han i sanning levde efter kom att ta livet av 6 miljoner judar, miljoner romer, slaver och andra i hans perverterade värld s.k. ”mindervärdiga” människor har moderna efterlevande i så motto att Goebbels tes har blivit en del i olika politiska strategier som har till syfte att förändra något även om det inte finns någon objektiv anledning att förändra.

Men objektiva förhållanden och sanning har inte mycket med politik och politiska ambitioner att göra. Det har tyvärr inte heller mycket att sätta emot när starka maktambitioner prioriteras före det som objektivt de facto fungerar.

Östgöta Correspondenten, denna östgötska Dagens Nyheter-wannabe har idag, än en gång, en ledare som mynnar ut i ropet på upprivning av LAS men nu även av MBL. Lagens om anställningsskydd (LAS) och Medbestämmandelagen (MBL) hamnar än en gång i de politiska kolportörernas ambitioner att tjäna NT/ÖC:s politiska ambitioner och inte minst de politiska maktstrategerna på Svenskt Näringsliv.

I dagens tidning tar man utgångspunkt i nedläggning av Dometic i Motala och det faktum att ägarna flyttade hela produktionen till USA. Detta enligt ÖC berodde på att man inte fick göra som man ville med de anställda och ersätta dem med inhyrd personal från ett bemanningsföretag. Problemet var att ägarna var tvingade att förhandla med facket, IF Metall och Metall krävde att man skulle iaktta turordningen och ingångna avtal.

”Men egentligen är detta framförallt ett symptom på ett större (dvs problem, min anm.): Ekonomiska och juridiska pålagor i form av arbetsmiljö och sjuklöneansvar, arbetsavgifter och försäkringar”.

Den anonyme ledarskribenten skriver vidare att turordningsreglerna ; ”men bara att reglerna finns skapar en trögrörlighet på arbetsmarknaden som gör det svårt för arbetslösa att komma in och som hindrar företagen att knyta till sig ny kompetens.”

Den här bilden som givetvis mynnar ut i det sedvanliga skallet på ”modernisering” av LAS. Men kan undra vad skribenten har för stöd i verkligheten för sin syn.

För några veckor sedan var jag moderator på ett seminarium anordnat av Byggettan i Stockholm där Byggindustrierna representant likaså som en entreprenör i branschen klart och tydligt för sin del ansåg inte LAS var något problem.

Åter till dagens lokaltidning. Michael Wolf, koncernchef på Swedbank säger:

”Näringslivet måste ge innan det tar. Vi måste inse att det är viktigt att unga kommer ut i arbetslivet. Därför är det inte intressant att tala om LAS ”. Detta apropå ungdomsarbetslösheten och diskussionen om LAS.

En lögn kan bli en sanning om den upprepas tillräckligt många gånger. Men lögnen blir i sig inte mer sann. Det som sker är att den blir en sanning för politiska maktanspråk från delar av högern och de inom näringslivet som sätter makten före än att sköta sina företag på ett socialt acceptabelt sätt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Kampanjen mot LAS handlar om makt, inget annat

Arbetsgivarnas och högerns kampanj mot arbetsrättslagstiftningen fortsätter och verkar bli allt intensivare. Nu senast har Svenskt Näringslivs Stefan Fölster (Östgöta Correspondenten den 20 oktober) varit ute med sitt budskap att LAS ”plattar” till den unga generationen. Företagarnas regionchef i Östergötland, Leif Holm har likaså skrivit av sig i Motala Tidning (den 16 oktober) där budskapet är att LAS bromsar ungdomars möjligheter.

För inte alltför länge sedan var också de fyra borgerliga ungdomsförbundens ordförande i SvD (den 17 oktober) med budskapet att arbetsmarknadsminister Littorins syn på LAS var ”provocerande”. Sammantaget är den samlade ”visdomen” att LAS är ett elände och ett hinder för unga att få jobb. Detta trots att flera stora undersökningar och utredningar den senaste tiden har konstaterat det motsatta – det är inte LAS som är hindret utan att alltför många ungdomar lämnar gymnasieskolan utan fullständiga betyg.

Även arbetsrättexperter som knappast kan skyllas för varken att gå i fackliga ledband eller vara (S)-märkta menar att LAS fungerar bra och är inte problemet. Så trots att SACO och TCO i aktuella utredningar och arbetsrättsjurister inte ger något stöd för varken Svenskt Näringslivs eller Företagarnas kampanj mot LAS fortsätter den.

Man kan undra varför? Ett svar kanske fanns i en ledare i Östgöta Correspondenten (den 4 september) där Marika Formgren skrev i ett ytterst ärligt ögonblick ”Turordningsreglerna i LAS försvårar för företagen, som inte får bestämma själva.” Här kanske vi har kärnan och vad kampanjen mot LAS egentligen gäller – arbetsgivarna vill inte dela med sig av makten, de vill enväldigt och utan förhandlingar precis som på den gamla goda tiden slå § 32 i huvudet på löntagarna och facket.

Kampanjen handlar helt enkelt om makt och inget annat. Eller som Företagarnas Leif Holm uttrycker sig i Motala Tidning (16 oktober); ”de som gör mest nytta ska få stanna kvar”, vilket var precis grundregeln innan LAS kom till. § 32 innebar att det var arbetsgivarens ord som var lag och arbetstagarna hade inget att sätta emot när godtycket rådde.

LAS är en skyddslagstiftning som kom till av ett enda skäl; att skydda äldre och för stunden kanske inte 100 procentigt presterande och produktiv arbetskraft. Tidigare med stöd i § 32 var det bara att visa på porten och säga tack för oss – du är inte välkommen längre.

Ett för den enskilde och samhället allt annat än acceptabelt sätt att behandla människor. Därför kom LAS till och därför måste arbetsgivarna idag förhandla vid personalförändringar. Därför måste numera arbetsgivaren presentera godtagbara skäl för uppsägning; arbetsbrist eller personliga skäl.

 

“….makten över

arbetsplatsen som hägrar…”

En ordning som har fungerat väl och skyddar mot godtycke och oskäliga uppsägningar. En bra och väl fungerande maktdelning där arbetsgivarna får ofta gehör för väl underbyggda argument och facket kan ta sina medlemmars intresse tillvara.

LAS är ingen stupstock och därför är lagen dispositiv, dvs. den är inte slagen i sten likt några Moses tio budord. Men, som Marika Formgren skrev, arbetsgivarna får inte bestämma själva utan måste ta hänsyn, precis som facket, till motpartens argument och förslag. Denna ordning garanterar en just behandling för den som drabbas – han eller hon har fått sluta p.g.a. rimliga orsaker som arbetsbrist. Vilket gör att det är lättare att gå vidare och få nytt jobb igen.

Stefan Fölster, Leif Holm liksom de fyra ungdomsförbundens ordförande vet detta, men makten lockar mer och en kraftigt försvagad arbetstagarpart som inte ens kan få komma till förhandlingsbordet skulle smaka mumma. Därför den fortsatta kampanjen mot LAS. Det är inte med omsorg om ungdomsgenerationen utan enbart den egna makten över arbetsplatsen som hägrar.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

När lögn blir sanning

Om en lögn upprepas tillräcklig många gånger blir den sann. Det var den förfärlige Joseph Goebbels som sa det enligt uppgift. En sådan lögn som med den berusades envishet upprepas i dessa dagar är att Lagen om anställningsskydd (LAS) är ett hinder för att få ner arbetslösheten. Framför allt påstår samma lögnare, helt enligt Goebbels devis, att ungdomar stängs ute från arbetslivet för att den äldre arbetskraften tack vare LAS inte flyttar på sig.

Men precis som Goebbels lögner beredde väg för andra världskriget för 70 år sedan så bereder Maud Olofssons, Svenskt Näringslivs och numera även Folkpartiets lögnaktiga beskrivning av LAS vägen för en skrotning av löntagarnas rättigheter och en upprivning av LAS.

I dagens Östgöta Correspondenten upprepas samma felaktigheter och myter som under lång tid har med papegojliknande envishet förts fram från Svenskt Näringsliv, Företagarna och Maud Olofsson;

”Turordningsreglerna i las försvårar för företagen, som inte själva får bestämma vilka anställda som blir kvar vid besparingar. Las skrämmer företag från att göra nyanställningar. Las gör det svårare för ungdomar och invandrare att etablera sig på arbetsmarknaden. Las låser in människor på jobb där de inte trivs, vilket ökar risken för sjukskrivningar.”

Jag vet inte var Correns ledarskribent och politiske kuli Marika Formgren får allt ifrån, men hon omedvetet likt en freudiansk felsägning talar om vad det egentligen handlar om hela denna LAS-debatt. ”Turordningsreglerna i las försvårar för företagen, som inte själva får bestämma”.

 

“….LAS handlar om

makten på jobbet…”

Precis, hela den infekterade LAS-frågan är inget annat än en profilfråga där makten på jobbet skall monopoliseras och den maktdelning som LAS till viss del handlar om ska försvinna. Patronväldet skall återupprättas och företagen skall slippa att förhandla utan kunna bestämma helt utan inblandning av fack eller de som berörs; de anställda.

Att ”LAS låser in människor på jobb där de inte trivs, vilket ökar risken för sjukskrivningar” är ju en skrivning som är närmast skrattretande och påminner mig om den höge potentat inom Posten som på en utbildning jag gick för många år utbrast ”de anställda skall inte känna sig trygga för då lågpresterar de”.

Om en lögn återupprepas tillräckligt länge och envist blir den sanning, det är utan tvivel på det sättet. När (M) fortfarande av taktiska skäl säger att LAS inte är ett problem så är det läpparnas bekännelse.  När tillfälle yppar sig om Reinfeldts regemente sitter kvar efter valet 2010 lovar jag att de kommer med hänvisning till arbetslösheten att riva upp LAS och andra arbetsrättslagar. Sanna mina ord – lögnerna har upprepats tillräckligt länge då för att bli en accepterad sanning.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Moderaterna mörkar med sina avsikter

När Moderaterna hade sin partistämma för några dagar sedan var arbetsrätten en het fråga. Det var inte en utan många moderater, både gamla högerstofiler som det nästan dammade om och nya ungmoderater, som spydde sin galla över arbetsrätten.

Den fick i deras ögon skulden för både finanskris, arbetslöshet och inte minst ungdomsarbetslösheten. Vad som var slående var inte den vanliga moderatlitanian mot löntagarnas rättigheter utan vekheten i Reinfeldts och Littorins försvar för den arbetsrätt som de med läpparnas bekännelse säger inte är något problem.

Faktum var att det enda argument som blev kvar för var att det var politiskt oklokt för att inte säga politiskt självmord att ge sig på LAS och MBL nu. Deras argument när man fick koka ner vad dessa potentater sa var att inte att arbetsrätten var en tillgång och bidrog till ordning och reda plus självklara rättigheter för löntagarna.

När Margaret Thatcher blev premiärminister i Storbritannien 1979 så följde hon en vad brittiska facken kallar korvskivestrategi. Thatcher skar bort bit för bit av löntagarnas rättigheter som var och en för sig inte var kanske så dramatiskt men sammantaget bröt ner fackets inflytande och därmed också löntagarnas rättigheter.

Det första som utsattes för denna strategi var förbud mot sympatiåtgärder. Nästa steg var att lagstifta om att för facket skulle kunna kräva kollektivavtal så krävdes minst 20 % av arbetsstyrkan var medlemmar. Steg tre var att kräva medlemsomröstningar inför strejker och blockader samt till sist lagstiftning om slutna omröstningar vid val av fackliga funktionärer. Och slutligen omfattande privatiseringar av offentlig verksamhet.

 

“….bara ett spel

för att behålla makten…”

 

Strategin finns även i svensk tappning; a-kassan fick ta första smällen, omfattande privatiseringar och utförsäljningar har förverkligats och inte minst en välregisserad kampanj mot LAS och nu även mot MBL. Det moderaterna inte själva kan säga uttrycker Svenskt Näringsliv och Maud Olofsson.

Arbetsrätten och löntagarnas rättigheter är ute på svag is vill jag påstå. Moderaterna letar efter en utgång där man kan angripa arbetsrätten utan att förlora ansiktet inför opinionen. Arbetslösheten kommer att bli den utgången är min uppfattning. Man kommer att efter en eventuell valseger 2010 kunna skylla på arbetslösheten och skrota LAS med förklaringen att allt måste göras för att skapa nya jobb.

Det finns all anledning att vara på det klara med att Reinfeldts och Littorins fackföreningskramande bara är ett spel för att behålla makten. Men verkligheten är en annan. Det har hittills inte varit läge att riva upp 1970-talets arbetslagsstiftning men 2010-talet kan mycket väl bli det årtionde då löntagarna pressades tillbaka till tiden när det fortfarande var oinskränkt patronvälde på jobbet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson