Arbetarrörelsens efterkrigsprogram–70 år senare

”Vid varje givet ögonblick finns ett slags all genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.” (George Orwell)

Den 28 april är det på dagen 70 år sedan Arbetarrörelsens efterkrigsprogram publicerades. Det var i en tid då kriget fortfarande präglade inte bara Europa och världen i stort, men också i ”smått”, vårt land. Det var en tid då optimism var en ransonerad vara liksom allt annat.

Det är en märklighet att det socialdemokratiska partiet inte med ett ord, en artikel eller något annat berört detta dokument som dock kom att prägla landets politiska utveckling under hela perioden från krigsslutet till mitten av 1980-talet då andra idéer kom att bli dominerande i den politiska liturgin.

1930-talet hade varit en eländets tid, men dagarna före krigsutbrottet lades fundamentet för efterkrigsprogrammets politik i och med Saltsjöbadsavtalet. Arbete och kapital, dvs. LO och SAF beslutade att respektera varandras roll på arbetsmarknaden och med respekt i första hand med förhandlingar söka lösa sina intressekonflikter. Men i detta fanns implicit också en outtalad förutsättning att staten skulle ta ett ansvar för att skapa förutsättningarna för arbetsfred och tillväxt.

Man måste se detta som bakgrund till det program som främst präglades av Ernst Wigforss ideologiska klokskap, men hade sina rötter i Per-Albin Hanssons tanke om ett ”folkhem” där alla medborgare hade plats i finrummet som han uttryckte det redan 1928. Under 1930-talet fanns inget utrymme för en sådan politik. Inte heller förutsättningarna då striden mellan arbete och kapital var som intensivast samt uppmarschen mot det oundvikliga kriget pågick.

I inledningen skrev kommittén som utarbetat programmet under Wigforss ledning (och penna):

”Förkrigstidens ekonomiska system kommer icke att kunna lösa de problem, framtiden ställer oss inför. Det gav upphov till ständiga återkommande kriser med arbetslöshet och inskränkt produktion. De marknader, där varorna skulle säljas, var nästan alltid otillräckliga i förhållande till produktionsförmågan, fastän de verkliga behoven inte på långt när var fyllda. Fattigdom och arbetslöshet gav upphov till begränsningar av produktionen, men begränsningen av produktionen gav å sin sida upphov till arbetslöshet och fattigdom.” (sid 3)

Beskrivningen av den ekonomiska och politiska situationen var allt annat än ljus. Förutsättningarna inte goda, men det var uppenbart nödvändigt att lägga om politikens kurs mot ett annat samhälle. Därför blev också efterkrigsprogrammet en handbok i reformistisk politik.

Vad bestod programmet av, vad var dess mål? Det var ett oerhört ambitiöst program som med sina 27 punkter, indelade i tre huvudsakliga områden eller målsättningar, hade som mål att reformistiskt förändra Sverige i en socialistisk riktning utan att för den skull förlora den nyvunna demokratin. För socialdemokraterna och arbetarrörelsen var demokratin som drygt 20 år tidigare vunnits något som inte fick förloras. Därför var det viktigt att få de mer välbesuttna att inse att de inte skulle förlora på att de sämre lottade i samhället fick ett bättre liv och bättre levnadsvillkor. Tvärtom, att det tjänade alla och att ett samhälle med mindre sociala konflikter och mer välfärd som omfattade alla medborgare var ett allmänintresse.

Den första rubriken var full sysselsättning, den andra rättvis fördelning och höjd levnadsstandard och slutligen den tredje rubriken större effektivitet och mer demokrati inom näringslivet. Så uttryckte sig kommittén och de 27 punkterna var noggrant formulerade efter dessa rubriker. Det fanns en insikt i programmet att det privata näringslivet inte skulle kunna inom det kapitalistiska systemet klara att sätta hela folket i arbete, att nå full sysselsättning. Det markerades också tydligt när man skrev angående den ekonomiska verksamheten i samhället som stort att ”en sådan samordning bör ske under samhällets ledning och med en sådan inriktning, att enskilda intressen underordnas de mål, som samfällt eftersträvas.”

Programmet pekar ut bostadsbyggandet som en viktig del i samhällsbygget. Detta var av flera skäl. Delvis att det skapade arbete, men också att den svenska bostadsstandarden var låg, både i städerna och inte minst på landsbygden. Man pekar också på att den offentliga sektorn måste växa för att motverka minskning av sysselsättningen inom privat sektor. Detta för att reglera konjunkturens upp- och nedgång samt göra omfattande investeringar i infrastrukturen. Men också för att fylla de stora sociala behoven som fanns men som också skulle komma i och med den tänkta politiken.

Allt hängde ihop med vartannat. Full sysselsättning gav förutsättningen för sociala förändringar och en jämlikhetspolitik. Men också en politiskt starkare arbetarklass och ett ökat inflytande för löntagarna på bred front. Redan i de sista punkterna pekas på det som sedan kom att bli det enda verkliga misslyckandet och efterkrigsprogrammets svanesång – löntagarfonderna.

Demokratiseringen av arbetslivet misslyckades eller rättare den blev begränsad. Därför kom också en stor del av andra segrar som genomförts med efterkrigsprogrammet som handledning att förloras när högerns återkomst och nyliberalernas genombrott inom svensk politik kom på 1980-talets andra hälft. När det socialdemokratiska partiet antog den så kallade normpolitiken, dvs. att inflationsbekämpning blev prioritering ett från att full sysselsättning varit det tidigare så bröts den goda utvecklingen. Från en genomsnittlig arbetslöshet på 2-3 procent och ett inflationssnitt på 6-7 procent förbyttes detta när Carl Bildts regering körde svensk ekonomi i botten till det motsatta; en arbetslöshet på 8-10 procent oavsett konjunktur och en närmast nollinflation.

Arbetarrörelsens efterkrigsprogram gav socialdemokratin i Sverige en dominerande roll under 40 år. Partiet hade inte vid något val före 1980-talets slut mindre än 40 procent av väljarna, och med kommunisterna och periodvis något borgerligt parti som stöd, kunde det också omdana Sverige i en välfärdsstats riktning och med en socialistiskt präglad jämlikhetsidé som bärande. När partiet lämnade den politiken och drog mot mitten under inflytande av marknadsliberala profeter tappade partiet också sin dominans.

Är detta som månne gör att, nu 70 år senare, vill inte den nuvarande socialdemokratiska ledningen tala om sin främsta historiska seger – bygget av välfärdsstaten? Nu verkar istället den ”all genomsyrande ortodoxin” gälla i politiken och ingen vågar ”diskutera viktiga och obekväma fakta”.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Den som vill ta del av en djupare analys av efterkrigsprogrammet kan göra det i min bok

“Arbetarrörelsens kris – Från reformism till marknadsliberalism”

Pris 160 kr (inkl porto)

Beställes från ordochkultur@telia.com

Se länk för ytterligare info

(V) behövs

I dag börjar vänsterpartiet sin kongress. Partiet som från vissa socialdemokraterna har en svårartad beröringsrädsla inför som går tillbaka på den sekelgamla sprickan mellan socialdemokrater, läs reformister modell Bernstein, Kautsky eller för den delen Hjalmar Branting, och de då av det ryska exemplet påverkade revolutionärer. (Inom parentes flertalet återvände till socialdemokraterna inom ett tiotal år.)

I dag är det ingen större skillnad i ideologin mellan dagens socialdemokrater och vänsterpartister. Båda är i grunden reformister då idag leninisterna finns som en parentes utan verkligt inflytande. I och med det blir också den numera närmast patetiska berörelserädslan visavi (V) helt utan relevans. Hotet idag mot demokratin kommer från högerextremister och främlingsfientliga grupper. Det är de som är det verkliga hotet och därför måste, även om de klär sig i kostym, bekämpas om än med demokratiska metoder då deras bigotta, men också populistiska nostalgiska politik har en förmåga att vinna stöd främst inom olika LO-grupper där man upplever hur den marknadsliberala mittensmeten hotar jobb och välfärd.

Vänsterpartiet har lyckats på ett beundransvärt sätt formulera en politik vad det gäller knäckfrågan vinster i välfärden som har starkt stöd i opinionen. Detta t o m in i borgerliga kretsar som tröttnat på den lekstuga och den ideologiska fundamentalism som regeringen Reinfeldt manifesterat. Vad som är mest uppseendeväckande och märkligt är hur (S) lyckats så totalt missbedöma opinionen och den rädsla man visat för att rätta till det öppna sår där skattepengarna rinner ut till privata intressen från välfärden.

Behövs (V)? Ja, menar jag. (V) har en viktig roll att spela. Dels som ”vakthund” mot höger för att påminna (S) om att om partiet går alltför mycket mot mitten så tappar man stöd till förmån för (V). Så har det varit ända sedan 1945 då den dåvarande partiledaren Sven Lindroth svängde kommunistpartiets ledning till att stödja efterkrigsprogrammet då det enligt Lindroths uppfattning var långt bättre än hotet att Sverige skulle få en högerregering.

Det blev istället en koalition mellan (S) och bondeförbundet (sedermera Centern) med stöd från SKP i riksdagen och högern marginaliserades under många år framåt. SKP (senare VPK) kom därmed spela en viktig roll som vänsteralternativ för många som ansåg socialdemokratin för försiktig, men det blev en socialdemokratiskt, dvs. reformistisk socialistisk politik, som kom att omskapa Sverige till en välfärdsstat.

I nuläget ökar både (S) och (V) i opinionen. Det sker långsamt, men det sker dock. Den snart två mandatperioder gamla högerregeringen upplevs som trött och dess politik har gjort saken värre inser alltfler. Även borgerliga väljare börjar röra sig mot ett alternativ till den trötta högeralliansen. (C) och (KD) hänger på strecket medan (FP):s trovärdighet i skolfrågan har torpederats av Pisarapporten och (M) upplevs som bara trötta och sönderregerade.

Att inse att (V) är en del av oppositionen, och en viktig del, är ingen överdrift. Så när (V) driver frågan om vinster i välfärden så är det en klok bedömning som (V)-ledningen gör. Det kan leda ända fram till Rosenbad.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Ett varningens ord

Aktuellt i Politiken (AiP), den socialdemokratiska partitidningen, skriver idag i en artikel att en majoritet av väljarna i Europa inte längre tror att (S)-partierna bryr sig om vanliga väljare. Underlaget till denna slutsats kommer från en undersökning som opinionsinstitutet YouGov gjort. De har frågat väljare i Sverige, Frankrike, Tyskland och Storbritannien.

YouGovs slutsats av undersökningen är att socialdemokratin kommit i otakt med sina egna väljare. En högst nedslående och oroväckande slutsats och än mer eftersom en majoritet också har uppfattningen att en socialdemokratiska regering i respektive länder inte kan lösa sociala problem.

Ett sätt att tolka resultat är också att det är konsekvensen av mer än tjugo år av new labour-politik där en övertro på marknaden skall lösa problemen varit rättesnöret för den politik (S)-partierna fört. Resultatet av YouGovs undersökning är också en stark varning till Labourpartierna i Europa att åter söka en kompassriktning där marknaden inte tillåts regera politiken utan att behoven av reformism som omdanar samhället i jämlik riktning.

Chantal Mouffe

Ett gott råd är därför att lyssna på sina egna väljare och varför inte statsvetaren och kritikern Chantal Mouffe när hon säger att ” ett vänsterprojekt måste därför handla om att återupprätta välfärdsstaten för att få stöd av medelklassen. (…..) Medelklassen är inte för avregleringar om det finns alternativ till den nyliberala politiken och då kan också viktiga grupper av medelklassen ge det sitt stöd.”

Hennes uppfattning att ”demokrati och avregleringspolitiken inte kan leva sida vid sida. För demokratin skall återupplivas måste nyliberalismen bekämpas” är viktiga erfarenheter som YouGovs varningar pekar på. Men förmår exempelvis den svenska socialdemokratin att göra det uppbrottet? Man får alltid hoppas. Men då måste nog alla kritiker av de senaste tjugo årens misstag göra sig hörda, för tystnaden och konflikträdslan är sakernas tillstånds främsta bundsförvant.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Den som vill läsa hela intervjun med Chantal Mouffe finner den i min bok ”De ohörda” (Ord & Kulturs förlag). Pris 200 kr plus porto. Beställes från ordochkultur@telia.com .

Reinfeldts endimensionella lutheranska fixering

Örebro i förra veckan stod statsminister Reinfeldt och sa att han var ”fixerad” vid jobb. Jobb, jobb och åter jobb som politisk linje. Helt i högerns anda där den lutherska ideologin klädd i högerns marknadsideologi förutsätter att allt utom arbetsinsatsen är lathet.

Hur ser deras framtid ut?

Vi har ju genom historien sett hur föraktet för sjuka och ”andra till skada komna” som August Palm uttryckte sig har alltid förutsatts vara lata och arbetsskygga och därför med ett modernt ord ges incitament att ta sig samman och börja jobba.

Nu är det ju så att alla blir vi sjuka, vi kan skada oss, företaget kan läggas ner, kort sagt livet är inte alltid så jäkla enkelt och förutsägbart som han vill framställa det. När sedan "olyckan" är framme så behöver vi stöd på olika sätt. Detta insåg redan Bismarck och skapade en slags rudimentär välfärdsstat även om en av huvudorsakerna var att stoppa socialisternas inflytande.

Häri ligger också Reinfeldts jobbpolitiks trovärdighetsproblem då hans ”incitament” har inneburit att för de som har det som bäst i samhället istället fått ett ”incitament” att jobba mindre medan de som inte uppfyller den lutherska traditionens förakt för svaghet, om än det är tillfälligt, har enbart straffats av makten som skaffat sig ytterligare privilegier.

För en del år sedan frågade jag en högerman om var den pekuniära gränsen gick för när överheten måste belönas för att förmås arbeta och var den går för den fattige så att han måste straffas för att arbeta i detta lutherskt ideologiska tankemönster. Jag behöver måhända inte påpeka att den högborne högermannen blev svaret skyldigt.

Den rådande ortodoxin

George Orwell, den brittiske författaren skrev en gång att ”vid varje givet ögonblick finns ett slags allt genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta”. Orwell satte fingret på ett av de stora dilemmana i vår tid, den ortodoxi som säger att vi inte får ifrågasätta marknadens diktatur över människornas liv och sinne.

Enligt denna ortodoxi får man inte ifrågasätta det kloka i privatiseringar, avknoppningar och utförsäljningar av samhällets funktioner och välfärd som den nu ser ut 150 år efter Bismarck en gång i sin blygsamhet skapade ett första försök till välfärdsystem av kollektiv modell i det auktoritära Preussen.

Rättvisan i ett samhälle ligger i den insikten att vi alla kan råka illa ut, och förr eller senare gör vi det, och att vi alla kan lindra eländet i allas intresse om inte annat av humanitära skäl och på empatiska grunder. Här är också Reinfeldts problem och misstag då han har fixerat sig vid en lutheransk fundamentalistisk jobbpolitik som innebär att han bortser från den mänskliga varelsens skruplighet. Politiken blir istället en fråga om alltings pris och ingets värde – den fundamentala marknadsliberalismens herravälde.

Marknadsliberalernas (och Reinfeldt och de s.k. Nya Moderaterna är av denna trovisshet) stora misstag är att de tror att allt handlar om enbart pengar och egoismen är människans drivkraft. Deras på mänskligheten pådyvlade egoism finner man inte ens hos djuren utan t.o.m. de tänker längre än sin hunger, sin törst utan deras främsta drivkraft är artens fortbestånd och då krävs ett mått av kollektivt agerande. De gör det omedvetet medan vi människor gör det medvetet. Och faktum är, deras instinkt leder dem mer rätt än vad nyliberalernas medvetna politik gör.

Våga bryta

Socialdemokraterna och arbetarrörelsen måste våga ifrågasätta den rådande ortodoxin och formulera en reformism, en politik som bryter med marknadsliberalismens eller nyliberalismens dogmer och skapa ett program som ger en utopi om hur framtiden skall bli om vår art skall överleva så att säga.

Det räcker inte med att titta på opinionssiffror för deras värde är minimalt i det långa loppet. Så det nuvarande lyckoruset där partiets opinionssiffror är lägre än valet 1914 är inget att känna någon större grad av berusning över. Förnuftet säger att full sysselsättning och generell välfärdspolitik är det enda som kan bryta den marknadens diktatur som nu råder där kommersialiseringen av våra liv tar allt mer motbjudande former.

Marknadens excesser är inte bara ett hot mot den välfärdsstat som byggdes upp på erfarenheterna och fysiskt på ett Europa i aska som nu hotar att bli ett nytt Armagideon när EU bryter ihop under trycket av Eurons sammanbrott och ökade konflikter inom Europa när den marknadsliberala kapitalismen löper amok.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Våga- vinn–Om framtidens arbetsliv

ON OFFs konkurs ställer en del intressanta spörsmål för den som vågar och vill ställa dem i en offentlighet. Den amerikanske författaren och ekonomen Jeremy Rifkin skrev på 1990-talet en bok som har blivit en klassiker – ”Arbetets undergång” (Matteus Media) (på engelska ”The End Of Work”). Vad Rifkin gör är att diskutera vilka konsekvenser den ökade produktiviteten får för arbetsmarknaden och hur det skall bemötas i framtiden.

Undertiteln på boken är betecknade för Rifkins tankesätt ”Nedgången av den globala arbetskraften och gryningen för eftermarknadstiden” då det är vad det handlar om. Vi börjar skönja en ny värld där arbetet tack vare tekniken blir något för en elit och där resten av befolkningen kommer att hamna utanför arbetsmarknaden.

Låglönearbetsmarknad löser inga problem

Jag vill påstå att varken högerns och nyliberalernas dröm om en låglönearbetsmarknad kan svara på det behov som kommer att finnas av arbetstillfällen är en meningslös illusion om vi förutsätter att vi enligt nuvarande tänkesätt är skapta för arbete och arbete enbart. Högerns idé om arbetet som en plikt istället för en rättighet, dvs. den absurda arbetslinjen kommer att skapa fler problem och sociala motsättningar än den löser. En viktig orsak till att högerns agitation blir illusorisk är att även låglönearbetsmarknaden om inte i än högre grad utsatt för en rationaliseringspotential som vi sett bara början på.

Se bara på bankväsendet, posthanteringen, utvecklingen av detaljhandeln osv. Inte är det inom dessa delar av arbetsmarknaden som det tillkommer nya jobb, tvärtom jobben försvinner här precis son inom industrisektorn. Det är inte utan att man ibland tror att den tidigare kommunikationsministern Inez Uusmann, förlåt helt fel ute varande, har återuppstått när vissa politiker drömmer om ett tjänstesamhälle där vi försörjer varandra med gräsklippning, servitrisjobb och hunddagis.

 

Dåtidens state-of-the-art

En bråkdel av gårdagens mantimmar

Låt oss ta några exempel som belyser den oundvikliga utvecklingen som industriproduktionen genomgår. Att producera en bil idag kräver en bråkdel av de mantimmar som behövdes säg för 30 år sedan. Bilen är inte sämre eller av undermålig kvalitet jämfört med den 30 år äldre modellen. Tvärtom, men tack vare teknikens utveckling så är den mycket billigare att tillverka i dagen bilfabriker. Det beror inte i första hand på att bilarbetarna i Kina eller Korea är underbetalade jämfört med sina kollegor i Europa eller USA. Det är ett övergående fenomen där arbetarna kommer att kräva sin rätt och sin del av det ökade mervärdet med ökad facklig och politisk medvetenhet.

 

“….den absurda arbetslinjen kommer att skapa fler problem och sociala motsättningar än den löser…”

 

Orsaken ligger helt klart i den ökade produktiviteten och därmed det ökade mervärdet, dvs. arbetarnas nedlagda arbete och kunskap i de producerade fordonen. Samma sak men ett annat exempel är utvecklingen inom pappersindustrin.

På Skärblacka Bruk berättade de fackliga förtroendevalda att det är halv arbetsstyrkan som idag jämfört med för ett decennium sedan producerar fyra gånger mer papper. Innebär det att de har åtta gånger så hög lön, nej utan den ökade rikedomen har gått i fickorna på aktieägarna. Det innebär att relativt sett har klyftan ökat mellan pappersarbetarna och ägarna; dvs. fördelningen av mervärdet har blivet allt mer snedfördelat till kapitalets fördel.

 

En utmaning för Håkan Juholt (S)

Var finns industripolitiken

I Sverige förs idag ingen industripolitik. Det innebär att staten och den politiska, demokratiska nivån i samhället inte tar ansvar för industriutvecklingen. Vi har sett det när det gällde SAAB trots att fordonsindustrin just är en sådan del av industrin som skapar nya produkter och ökat kunskapskapital. Precis som när staten tog ansvar för stålindustrin en gång men lät varvsindustrin gå i graven så var det med insikten om var kunskapsmassan hade störst potential att utvecklas och skapa framtida ökade rikedomar som var möjliga att fördela.

I dag finns ingen strategi för framtidens arbetsmarknad. Den sittande regeringen har sin besvärjelse att var och en får klara sig själv antingen som egenföretagare eller som lågavlönad legohjon på en osäker servicearbetsmarknad. Arbetarrörelsen kan väl i bästa fall sägas inse att det sistnämnda inte är en framgångsväg men en strategi för hur framtidens arbetsmarknad skall se ut om 10, 20 eller 30 år saknas, i vart fall än så länge.

Tyvärr har ju socialdemokratin under många år svalt myten om servicearbetsmarknaden som sysselsättningens räddare. Tvärtom måste socialdemokratin hävda industrin som den ekonomiska ryggraden i samhället och källan till de gemensamma rikedomarna som skapas genom mervärdet.

Tekniken förändrar allt

Jeremy Rifkin för att återvända till honom skriver i sin bok att ”dölja arbetslöshetssiffrorna, spärra in stora skaror manliga arbetare i fängelse, skapa en ”just-in-time”-arbetskraft och ge konsumtionskredit för att smörja det ekonomiska maskineriet, är alla svaga, tillfälliga åtgärder som, när allt kommer omkring, skall visa sig vara ineffektiva i hanterandet av långvarig stigande strukturell arbetslöshet som åstadkommits genom ökande teknisk och organisatorisk ersättning av arbetstagare i den nya ekonomin. Det tjugoförsta århundradet kommer alltmer att kännetecknas av en övergång från mass- till elitanställningar, när mer och mer arbete inom jordbruk, tillverkning och service utförs av intelligent teknologi. Summan av detta är att den billigaste arbetskraften i världen – från fabriksgolvet till kontoret – inte kommer att vara så billig och effektiv som den intelligenta mjukvaran och humankapitalet som direktuppkopplas för att ersätta den. I 2000-talets mittdecennier kommer datorer, robotar, biotekniker och nanotekniker att kunna producera billiga och överflödande basvaror och tjänster för världens folk, med en bråkdel av världens mänskliga arbetskraft.”

När Rifkin skrev det här för 10 år sedan så var det många som skakade misstroende på huvudet men utvecklingen sedan dess med en permanentad och starkt cementerad arbetslöshet som inte rör sig nämnvärt oavsett konjunktur är ett nytt fenomen. Delvis beroende av en nyliberal politik där marknadsherraväldet ges fri lejd men också en oförmåga att inse vad som står skrivet i skyn och därmed för en politik som gör saken värre.

Våga ompröva

Hela synen på arbete måste omprövas. Industrisamhällets lutheranska arbetsplikt stämmer inte med dagens och än mer morgondagens verklighet. Det är istället ett arbetsliv vi är på väg in som Rifkin ovan kan synas drastiskt beskriver men som ger enorma möjligheter. Politiken måste utformas på så att det möter den oundvikliga utvecklingen. För formas inte en sådan långsiktigt fungerande politik skapar vi istället ett samhälle med en elit som kommer att förtrycka en majoritet av befolkningen. Vi kommer att få uppleva ett samhälle som att få Jack Londons ”Järnhälen” att framstå som ett paradis jämfört med den apokalyps som hotar den framtida arbetsmarknaden och arbetslivet.

I dag finns utrymme för inte bara en debatt om arbetstidsförkortningar då det är omöjligt att ta ut den ökade rikedomsmassan som det ökade mervärdet skapar då det skulle ge stora ekonomiska problem. Den ökade produktiviteten sett ur ett globalt perspektiv skulle sannolikt kunna utrota stora delar av världsfattigdomen.

I USA skulle inte 25 procent av befolkningen behöva gå hungrig som sker idag om det fanns en effektiv och fungerande fördelningspolitik. Den mogna globala kapitalismens problem är inte att den inte producerar rikedom i tillräcklig omfattning utan den globala bristen på politisk insikt och politisk vilja att lösa planetens gemensamma problem.

Vi kan inte blunda för att den nuvarande ekonomiska världsordningen påminner om det herrelösa snälltåget som rusar mot sin, och vår, katastrof. Det finns fortfarande möjligheter att förändra och tag befälet och ledningen över samhällsutvecklingen nationellt och globalt.

On Offs konkurs är ett tecken i tiden och visar på svagheten i dagens politiska tänkande. De ovan beskrivna frågorna är de som behöver diskuteras utan skygglappar och utan förutfattade meningar. Det kanske kan bli så att den debatt som bordlades på ett fackföreningsmöte för över hundra år sedan om livets mening kommer att återupptas på nytt och få en framskjuten plats på den samhälliga arenan. Vem vet?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Ett tecken i tiden

Den 17 juni hade LO-tidningen en ledare som måste betraktas som på vissa sätt uppseendeväckande. Den alltid kloke Martin Klempe skrev ett varningens ord mot de privatiseringar och avregleringarna som planeras i regeringskansliet. Han varnade också för konsekvenserna av avregleringspolitiken och dess påverkan på vår gemensamma framtid.

Klempe har givetvis helt rätt men jag skulle vilja se att hela arbetarrörelsens drog hela slutsatsen av Klempes helt korrekta varningsord. Det handlar inte om enbart avreglering av kollektivtrafiken utan av hela samhället till förmån för en marknadsliberal värld där mänskliga behov har en prislapp. Det är inte bara kollektivtrafiken utan även sjukvården och public service utan snart alla aspekter av mänskligt liv som skall privatiseras och konkurrensutsättas i denna nya sköna marknadsliberala värld.

Grunden för den här utvecklingen ligger i den ideologiska och därmed politiska revolt mot tanken om ett solidariskt och gemensamt samhälle där behoven som medborgarna har möts i gemensamt lösande och där lönsamhet kommer i andra hand. Ett samhälle där var en efter förmåga och åt var och en efter behov. Denna visa devis ersätts därmed istället med nyliberalismens ikon Margaret Thatchers ord ”det finns inget samhälle det finns bara familjer och individer.”

Behoven är inte alltid lönsamma

Kollektivtrafiken och än mer infrastrukturen är bra exempel på att de marknadsliberala teorierna inte fungerar. Behoven är inte alltid lönsamma eftersom medborgarna har satt sig att bo i avkrokar sett ut storstadsperspektivet. Att bygga vägar, anlägga järnvägar är synnerligen dyrt och svårt att få lönsamt. Om lönsamhetsprincipen hade fått råda hade aldrig stambanorna byggts men då hade Sverige industrialisering försenats kraftigt och därmed hade också Sverige och dess medborgare varit väsentligt fattigare idag. Och, varför ta hand om olönsamma icke arbetande medborgare som av sjukdom eller arbetslöshet icke kan uppfylla sin plikt.

Samma sak gäller den mänskliga infrastrukturen som dagis, nattis, skolor, gymnasier, vuxenutbildning, universitet, sjukvård osv. Nödvändiga för att samhället skall fungera. Vissa delar kanske kortsiktigt bli lönsamma men som helhet är det omöjligt för entreprenörerna kan tjäna pengar på.

Den här utvecklingen lett till ett samhälle som kan beskrivas som ett åttationdelssamhälle. Dvs. åtta av tio lever ett hyfsat liv med hyfsade inkomster och relativ trygghet. Medan två av tio får det allt sämre men med sitt liv utanför finansierar de andras goda liv.

Trettio år av högeroffensiv

Mer än i trettio år har det pågått en politisk offensiv från högern som har förändrat det stora välfärdsprojektet som startade efter andra världskrigets globala människoslakt. De välfärdsstater som byggdes upp har mer eller mindre raserats i land efter land av högerns profeter och överstepräster med uppbackning av marknadsfundamentalisterna i delar av den akademiska världen och skrivkulierna i den borgerliga pressen.

Inte nog med att högern och de starka ekonomiska intressena inte kunde acceptera välfärdsstaten med sin fulla sysselsättning och allt mer jämlika förhållanden utan vad som varit värre är den smygande förändring som skett inom arbetarrörelsen till förmån för marknadsliberalism, den s.k. New Labour-politiken. Under radikala ordkaskader om ”modernitet” har samma New Labour i de socialdemokratiska partierna i Europa anammat den nyliberala politiken om än med annan retorik.

 

"…..det vi ser i Sydeuropa

är inte bara början.….”

 

Allt från ”självständig” riksbank, avreglerad valuta- och kreditmarknad, utförsäljningar och privatisering har allt under talet om globalisering. Egentligen ett begrepp som förskönar vad det handlar om en internationell kapitalism utan några regleringar.

Hela utvecklingen under de senaste 30 åren har lett till det vi upplever idag; hysterisk jakt på obefintlig inflation, finanskris, länder som närmar sig bankrutt och en tillbakapressad arbetarrörelse som börjar resa på sig. I Grekland, på Irland och i Spanien ser vi folkligt missnöje som tar sig uttryck i vad P O Edin förutspådde när jag intervjuade honom för min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

När fackliga kamrater på 1980 och 1990-talen talade sig varma för konkurrensutsättning av offentlig sektor var det uttryck för den kraft som högerns propagandaapparat hade ända in i arbetarrörelsens innersta. När sedan kommunalpolitiker höll rea på det gemensamma och privatiserade var det en övertro på marknaden likaså när infrastrukturen slogs sönder i slutet på 1980-talet.

Stora delar av arbetarrörelsens misstag att låta sig fångas av de marknadsliberala idéerna om ”modernitet” och därmed också bidrog till att vi i dag har en strukturell massarbetslöshet i västvärlden till priset av ökad social instabilitet. Det vi ser i Sydeuropa är inte bara början till slutet på eurons existens utan också fortsättningen på den finansekonomiska härdsmältan som hotar hela EU:s existens på sikt.

När Martin Klempe i LO-tidningen manar till motstånd mot fortsatta privatiseringar är det ett tecken i tiden. Motståndet mot den marknadsliberala eller nyliberala revolten mot arbetarrörelsens stora reformistiska projekt välfärdsstaten ökar inte bara i Grekland utan även i det avreglerade Sverige.

Som sagt ett tecken i tiden och ett välkommet sådant.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Första Maj–det tal som jag inte höll

Hade jag talat Första maj i år så hade jag hållit detta tal:

Kamrater, mötesdeltagare!

Första maj är bekräftelsen på att den mörka årstiden är över. Ljuset blir både starkare, intensivare och ger oss alla hopp om en varmare och behagligare årstid än den kalla vintern.

Precis som träd, buskar och blommor knoppas och när som helst slår ut i en oöverträffad prakt så sker det samma i politiken idag. Den långa marknadsliberala vintern trängs tillbaka av verkligheten och löntagarna kan ana en angenämare årstid.

De senaste 20-30 årens stegrade politiska vinterklimat där vanliga arbetare och tjänstemäns rättigheter och inskränkts och där de sociala skyddsnät som vi med stolthet kallar välfärdsstaten har trängs tillbaka av marknadsfundamentalismens ideologer, spindoctors och arbetsgivare med en annorlunda politisk dagordning och omättlig makthunger. De borgerliga partiernas allians har under de senaste fem åren gjort allt för att genomföra det systemskifte som de inte vill kännas vid.

Ibland har dock tungan sluntet hos t.o.m. Fredrik Reinfeldt som när han i debattens hetta kring sjukförsäkringen uttryckte högeralliansens verkliga och sanna avsikter för att inte tala om människosyn. Lille Fredrik sade följande, och lyssna nu noga, ”vid varje större samhällsförändring kommer alltid människor i kläm”. Vad säger Reinfeldt egentligen? Jo, att högern syfte är att göra en större samhällsförändring, dvs. det systemskifte som de svär sig fria ifrån att ha som avsikt. Men inte nog med det Fredrik visar upp en hänsynslös människosyn som föregångare från väsentligt mörkare tider anslöt sig till. Det kommer människor i kläm; dvs vi får acceptera en del bondeoffer på vägen mot det nyliberala himmelriket.

De tiotusentals utförsäkrade som riskerar att få gå från hus och hem är inget annat än de acceptabla bondeoffren. När jag hörde detta trodde jag att den svenska arbetarrörelsen skulle ställa sig upp och i harm och ilska protestera. Jag trodde att riksdagens socialdemokratiska och vänsterpartistiska ledamöter skulle ta upp en vredgad debatt i kammaren. Men inte så, det enda som hördes var den öronbedövande tystnaden från de berömda sju dövstumsinstituten, inget annat. Arbetarrörelsen var tyst, osannolikt tyst. Jag vill säga närmast brottsligt tyst. Rädslan för att ta konflikt överskuggade allt annat, tyvärr.

Men verkligen talar sitt eget språk; a-kassan i Sverige är Europas sämsta där endast några få procent får 80 procents ersättning; sjukförsäkringen fungerar som ett sorteringsverk där de skadade eller sjuka snabbt åker från ett förhållandevis gott liv till fas 3:s rännstenstillvaro, arbetsmiljöerna börjar erodera och löntagarnas rättigheter och lönevillkor är utsatta för ett starkt tryck från högerns och arbetsgivarnas allians. Det är inte något produktivt eller positivt när vuxenutbildningen har blivit en parantes där inträdet den andra chansen till utbildning har igenom kamelens öga är mindre än anus på en mygga.

Men inget av detta är nödvändigt, inget av detta är naturligt eller av lag bundet. Det är ingen naturlag som säger att löntagarnas rättigheter skall eller måste försämras för att samhället skall utvecklas. Snarare är det så att just denna utveckling som skett i en allt stegrande och med allt mindre motstånd är onaturlig och högst skadlig för hela samhället.

Det är inget positivt varken för löntagarnas rättigheter eller för samhällsekonomin när allt fler tvingas ut på en låglönearbetsmarknad där arbetet inte belönas med en ersättning som är tillräcklig för att klara sitt liv och uppehälle. Fattigdom är inte till samhällets bästa utan enbart till nytta för de som profiterar på detta tillstånd.

När a-kassan inte är en omställningsförsäkring där den som drabbats av arbetslöshet inte med trygghet kan ge sig i kast med att söka jobb som ligger inom rimlighet och hans eller hennes kunskap och kompetens utan tvingas snabbt att ta det lågavlönade daglönarjobbet eller tvingas in i bemanningsföretagens skuggvärld så är det varken bra för produktivitet eller rättvist mot den som har slitit och jobbat för att skapa sig en hyfsad tillvaro.

När sjukförsäkringen på några få månader skickar en ”till skada kommen medborgare” för att citera den socialdemokratiske pionjären August Palm till en skuggtillvaro där till sist socialbidraget blir enda utkomstmöjligheten är det inget produktivt eller ur varken mänskligt eller samhällets perspektiv försvarbart.

Undermineringen av välfärdsstaten som skett av Reinfeldtregimen och tyvärr tidigare av socialdemokratiska regeringar i tron att marknaden skall lösa alla samhällsproblem är och har varit en otillständig politik. Att tro att marknaden skall vara samhällets alla problems lösare är inte enbart godtroget utan också fåfängt. Marknaden kan aldrig lösa alla problem. Marknaden kan fungera bra när det gäller våra val av TV-apparater, bilar, och andra konsumtionsvaror men aldrig när det gäller att lösa de stora samhällsproblemen. Absolut inte när vi söker rättvisa och rättfärdighet i samhället där alla får plats i ”finrummet” som folkhemmets fader Per-Albin Hansson uttryckte det för över 80 år just denna dag – 1:a maj.

Då för 80 år sedan var utmaningarna än större än idag. Fattigdomen, arbetslösheten, klassorättvisorna, eländet allt det som sammanknippas med den oreglerade marknadens misslyckade var väsentligt tydligare än idag. Arbetslöshet då innebar omedelbar fattigdom, sjukdom innebar misär och i värsta fall död. Socialdemokraten Per-Albin Hansson gav det nödvändiga svaret på samhällets och medborgarnas behov – idén, visionen och utopin om ett folkhem där alla fick plats och ett bättre liv.

Tage Erlander förkroppsligade efter kriget uppbygget av välfärdsstaten som vi känner den, dvs. folkhemmets praktiska förverkligande. Full sysselsättning, enhetsskola för att alla medborgares barn skulle få chansen att utveckla sina talanger och gåvor, men också för att kitta samman klassamhället till en enhet där alla var lika välkomna i ”finrummet”.

Olof Palme, som föll offer för en okänd mördares kula för ett kvarts sekel sedan, gav svaret på löntagarnas bristande tålamod med den frånvarande demokratin i arbetslivet. Palme vann liksom, Erlander, Hansson och alla andra socialdemokrater innan som hade en vision, en utopi för framtiden hopp och vann förtroende för sina tankar och sina politiska strävanden. De inte bara pratade utan och levererade samhällsförändring och red på förtroendet och stödet från medborgarna, inte bara från arbetarklassen utan också stora delar av medelklassen som såg att politiken var till hela samhällets och medborgarnas bästa.

Kamrater, mötesdeltagare!

De senaste 20 åren har varit en politisk ökenvandring, en återvändsgränd där visionen och utopin har ersatts med andras strävanden. Arbetarrörelsen måste därför i denna den 23 timmens 59 minut inse och ompröva sina misstag. Arbetarrörelsen måste inse att den marknadsliberala vägen som kommit att påverka vår politik så starkt var ett misstag, det var en konsekvens av att vi inte insåg att motkrafterna till välfärdsstaten som reformismens stora projekt var mycket starkare och mer målmedvetna än vad vi först trodde och insåg.

Vi måste inse och förstå att vi lät oss dras med i den malström av marknadslösningar som skapat det nya klassamhället. Det klassamhälle som vi nu måste ta i tu med och reformera. Inte för att återupprätta 1950-talet eller 60, 70 eller ens 1980-talet utan för att skapa 2010-talets folkhem och välfärdsstat.

Detta kan vi inte göra på annat sätt än att vi tillsammans det socialdemokratiska partiet, fackföreningsrörelsen, folkliga rörelser och medborgare tillsammans löser de utmaningar vi har framför oss.

Hur skall vi återupprätta en full sysselsättning? Hur skall vi få en skola och utbildning som är i samklang med behoven i ett kunskapssamhälle? Hur skall vi skapa det sociala välfärdsnät som gör människor trygga och starka för att klara utmaningarna som arbetslöshet och sjukdom, kunskapsbrist och demokratiskt underskott innebär. Hur skall vi kunna skapa ett samhälle där alla får plats, där ingen visas på porten för att medborgaren är arbetslös, sjuk, kortutbildad, handikappad eller på annat sätt inte har samma förutsättningar som vi andra som av tur och lyckosamma omständigheter har begåvats med framgång.

Den fulla sysselsättningen är grundbulten för en god samhällsutveckling. Endast när vi alla har möjligheten och rätten till arbete kan samhället på fullt allvar utvecklas. Vi måste alla på vårt sätt och med våra förutsättningar ges möjlighet att kunna bidra till vårt allas bästa. Varje arbetsinsats är viktig, den är betydelsefull och den är avgörande. För om bara en av våra medborgare inte ges möjligheten eller har rätten till arbete så innebär det att den ställs utanför samhällsgemenskapen.

Men det är en fråga om medborgerlig rättighet inte som i Fredrik Reinfeldts värld en skyldighet. För vi skall också ha rättigheten att vara lite mindre produktiva än 100 procent, vi skall ha rättigheten att bli skadade eller sjuka under vårt liv utan för den skull straffas eller till och med trakasseras av myndigheterna då de underkänner läkarvetenskapens ordinationer.

Kamrater, mötesdeltagare!

Vi har aldrig all kunskap alltid och vid varje givet tillfälle. Kunskap är något som förändras. Det sker varje dag. Mänskligheten har varit enormt framgångsrik att lära sig nya ting, att skaffa sig nya kunskaper, att i sin nyfikenhet utforska nya områden. Detta är ingen som motsäger och det är självklart att gårdagens kunskap är inte dagens. Nytt vetande och nya rön gör att arbetslivet förändras från år till år, från månad till månad, från dag till dag och t.o.m. från timme till timme.

Att då tro eller inbilla sig att vi en gång för alla lärt oss det vi behöver för hela vårt yrkesliv eller ens för livet som sådant är fåfängt, dumt och minst sagt kortsiktigt. Den som hävdar att vi inte behöver ett livslångt lärande är rädd för kunskap och framförallt för den makt kunskap för med sig.

Vad Sverige behöver är ett kunskapslyft för 2000-talet. Menar vi allvar med att Sverige skall vara en nation där vi konkurrerar med kunskapsintensiv industri och verksamhet och inte med låga löner eller med lågproduktiv produktion. Vi behöver en skola som inte låser ut arbetarungarna utan tar vara på deras talang och intresse. Högerns gymnasiereform har just det syftet att låsa ut arbetarklassens barn och ungdomar från möjligheten till högre utbildning och låsa in dem i arbetaryrkena. Inte för det är något fel på att vara undersköterska, lastbilsförare, metallarbetare, grafiker eller elektriker. Tvärtom de är högst hedervärda yrken att vara stolt över – men det är djupt orättvist och oklokt att inte ens ge alla chansen att gå vidare eller byta livsinriktning om anden och nyfiken som det heter faller på.

Det är också utryck för ett klassförakt när major Björklund säger att arbetarklassens ungdomar skall slippa de teoretiska ämnena för de varken vill eller kan klara dem. Han är en överklassnobb som tror sig vara bättre än våra ungdomar. Men jag kan meddela Jan Björklund att i hans inbilskhet avslöjar han sig själv som den fördomsfulle reaktionär han är. Jan Björklund är med Rolling Stones ord totalt ”Out Of Time” – en relik från ett förgånget klassamhälle!

Kamrater, mötesdeltagare!

Vad är det för samhälle som låter 10.000-tals sjuka hamna utan försörjning annan än det socialas omsorg. Förnedringen att bli tvungen i ett totalt sett rikt land behöva tigga till sin försörjning. Att behöva vända ut och in på sig och de sina för att allra nådigast få någon skärv. Är det humant, är det värdigt, är det medmänskligt eller är det acceptabelt i ett civiliserat samhälle att människor ska behöva uppleva detta. Kanske efter ett långt yrkesverksamt liv där man dag efter dag gått till jobbet och gjort sin del för att bygga samhället. Betalat sin skatt och på intet sätt legat samhället eller det allmänna till last. Är det acceptabelt att människor behandlas så cyniskt och motbjudande respektlöst som konsekvenserna av högerns s.k. sjukförsäkringsreform.

Från fackligt håll kritiserade vi under tidigare regeringar hur snålt man hanterade rehabilitering av sjuka och skadade. Vi fick inget gehör utan regeringarna istället tog den enkla vägen och förtidspensionerade människor som säkerligen kunde ha arbetat om arbetslivet hade varit flexibelt i deras intresse.

Nu lämnades fältet öppet för högern 2006 att attackera hur rehabilitering och förtidspensioneringar fungerade. Det som var fel då, blev nu istället dubbelfel. De sjuka och skadade kastades ut ur sjukförsäkringen för att hamna på socialbyrån. Det som var fel under 2000-talets första halva blev än mer orättvist och oacceptabelt i ett samhälle som kallar sig en välfärdsstat. Varken rehabilitering, vård eller försörjning – bara piska och stigmatisering.

Kamrater, mötesdeltagare!

Arbetarrörelsen måste reformera i dess verkliga betydelse sjukförsäkringen, a-kassan och det skyddsnät som välfärdsstaten skall vara. En reformering som innebär att det blir bättre, framåtsyftande och verkligen tar vara på människors inneboende kraft och vilja även om de är lite till åren komna eller lite skadade efter att olycka eller hårt arbete har tärt på dem. Det som nu är, är inte mindre än en skam och en djup orättvisa. Arbetarrörelsen kan, vill och törs göra bättre. Inte nog med det måste göra bättre! Arbetarrörelsen ska göra bättre, arbetarrörelsen ska göra skillnad helt enkelt!

Kamrater, mötesdeltagare!

För drygt ett år sedan kraschade New Labour i Storbritannien och Gordon Brown fick ta sitt arv efter Tony Blair och lämna politiken. I Sverige avslutades new labours epok i och med att den socialdemokratiska partikongressen valde Håkan Juholt till ordförande!

I slutet av mars demonstrerade mellan 500.000 till 1,5 miljoner britter i London mot den sittande höger-liberal regeringen under Cameron. En regering som öppet säger att den har Fredrik Reinfeldt som förebild. Vi har inte gjort så ännu i Sverige men vi borde banne mig göra det!

När regeringen genom Anders Borg påstår att kommunals tjejers lägstalöner är för höga, när regeringen Reinfeldt inte står upp till försvar för kollektivavtalen när EU kommer med sina propåer, när samma regering tolkar för löntagarna på värsta sätt Lavaldomen och när klyftorna i det svenska samhället växer snabbare än kanske någon annanstans i Europa då borde vi mobilisera till inte bara demonstrationer och opinionsbildning.

Vi borde tillsammans mobilisera motståndet mot dessa de välfärdsstatens dödgrävare. Vi ska inte organisera dem likt andra dödgrävare utan vi ska jaga bort dem från makten och härligheten allra senast valet 2014!

Kamrater, mötesdeltagare!

Uppmarschen för valseger 2014 sker nu. Det blir en lång kampanj men vi skall inte förlora än en gång. Vi kan tillsammans formulera den utopi, den framtidsvision som skall bära hela vägen. Det är Sverige värt, det är vi värda och det är välfärdsstaten värd!

Som avslutning säger jag som Olof Palme sa en gång:

”Men vi ses igen, kamrater! Vi ses i folkets hus, i studiecirkeln, vid möten i arbetarekommunen och i facket.

Vi ses i futten på byggarbetsplatserna, under rasten klockan 9.15. någonstans mellan mackan och kortleken en stunds politik. Vi ses igen i valstugan – dessa den svenska sågverksindustrin kuttersmycken – vid bråten av valsedlar och broschyrer, men ivriga människor kommer och frågar och ska få svar.

Vi ses igen, kamrater, någonstans i skärningspunkten mellan drömmen och slitet, i människors möten till prövande samtal och gemenskap.”

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Adjö, New Labour–välkommen social demokrati!

Den socialdemokratiska partikongressen är avslutad. Så verkar också den Blairinspirerade New Labour-perioden i svensk arbetarrörelse vara. Borgerliga skribenter oroar sig för vilken väg socialdemokratin nu väljer med Håkan Juholt som partiledare och inte undra på.

Så länge socialdemokratin har ägnat sig åt triangulerandets ”konst” har inte heller partiet varit något hot. För när politiken blir kameral som under valet 2010 så blir det ur medborgarnas perspektivet ointressant vem som blir föremålet för väljarnas gunst.

Håkan Juholt överraskade när han i sitt tal i lördags tog ansats ur kulturpolitikens bördiga mylla för att ägna hela sitt tal åt värderingsfrågor och ideologiska ställningstaganden. En tydlig markering mot den tidigare gängse förkärleken för ”spindoctors” och reklambyråer var Juholts ”vårt parti var inte då och är inte i dag ett börsnoterat företag. Partiets ordförande är ingen verkställande direktör, kongressen ingen bolagsstämma och partiets medlemmar inga aktieägare. Vi är ingen reklambyrå.”

Den tydliga markeringen mot utförsäljningsraseri, han t.o.m. antydde att återregleringar är möjliga om det visar sig att marknaden inte kan försörja medborgarna med det de har rätt att kräva.

Det här är en tydligt brott med den tidigare och idag tröttkörda blairismen och dess New Labour. Den marknadsliberala dikeskörningen har likt i Storbritannien helt förlorat allt förtroende och bestulit parti och medborgare på alla framtidstro.

Juholt deklarerade likt en senare dagars Olof Palme att ”vår uppgift är att vara ett samhällskritiskt parti” och att partiet och arbetarrörelsen måste ha som huvuduppgift och politiskt mål full sysselsättning. Här liknade Juholt resonemang i mångt och mycket Ernst Wigforss argumentation för full sysselsättning i Arbetarrörelsens efterkrigsprogram 1945.

(Arkivbild)

Wigforss menade att denna fulla sysselsättningen skulle ge en så stark tillväxt att de dåvarande sociala och ekonomiska orättvisorna kunde förpassas till historiens skräphög.

Det var inte New Labours fokus på diskrimineringsfrågor speciellt utan på arbetslivet och den sociala dimensionen som präglade Juholts tal. Här har vi också den fundamentala skillnaden mellan den sociala demokratin eller socialdemokratins värderingsgrund och den marknadsliberala blairismens ad hoc-politik.

De borgerliga skribenterna har ställt sig lite förvånade över det uppenbara stöd som Håkan Juholt har hos partiets fotfolk och bland socialdemokratins sympatisörer. Jag är inte förvånad, Juholt svarar på den längtan det funnits under många år efter en socialdemokrati som sätter den sociala demokratin i centrum eller med Palmes ord: demokratisk socialism.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Läs gärna min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”. Beställes enklast från ordochkultur@telia.com och kostar 150 kr plus porto/packning. Ytterligare info finns på www.ordochkultur.se . Boken innehåller bl.a. en längre intervju med Håkan Juholt.

Håkan Juholt, här är din utmaning

I morgon börjar den extrainkallade socialdemokratiska partikongressen och förväntningarna på den nye partiordföranden Håkan Juholt är mycket stora.

Under de sista veckorna har jag fått mail, telefonsamtal och träffat många socialdemokrater runt landet när jag varit ute och föreläst om min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” och alla visar upp en spänd och positiv förväntan.

Kongressen som börjar som sagt i morgon blir förhoppningsvis den slutgiltiga punkten för den sorgesamma politiska period i arbetarrörelsens historia där den s.k. tredje vägens politik var allenarådande och kallades New Labour. Slut men inte på något sätt sorg eller saknad.

Förväntningarna är på att Juholt skall kunna återge socialdemokratin sin samhällsförändrande kraft och han skall kunna formulera den reformistiska politiken för 2000-talet.

Behoven är enorma, utmaningarna oräkneliga och möjliga obegränsade. Olof Palme sa en gång att politik en fråga om vilja och det är en sanning som står sig även 2011.

Håkan Juholt och alla ni andra i den nya partiledningen här är några av de frågor som ni måste möta och ge ett nöjaktigt svar för att vinna medborgarnas förtroende.

Den över allt överskuggande utmaningen är att återupprätta en full sysselsättning. Politiken måste bli att alla har rätt tull ett arbete inte en skyldighet som den borgerliga arbetslinjen formuleras. Arbete åt alla är grundbulten för ett rättvisst och solidariskt samhälle. Det ger också resurserna för att upprätthålla en välfärdsstat värd namnet.

Arbetsmarknaden fungerar inte på ett nöjaktigt sätt idag. En del, låt vara majoritet, finns på en arbetsmarknad med kollektivavtal och förhållande ordning och reda. Men ungefär tio till tjugo procent verkar på en arbetsmarknad utan verkliga rättigheter, oklara avtalsvillkor och i sak rättslösa. Förmår inte de fackliga organisationerna lösa detta måste lagstiftning tas till för att komma till rätta med orimligheterna.

Skolan, den borgerliga lekstugan, har visat sig vara ett haveri. Segregationen mellan eleverna går allt tydligare efter klassmönster och kunskapen har inte satts i centrum utan snarare är det betongdisciplin. Den sammankittande enhetsskolan har blivit en skola för dom och vi vilket är orimligt. Eleverna röstar nu med fötterna och vägrar söka yrkesprogrammen vilket måste ses som en sund protest.

Välfärden måste återupprättas. Det är inte acceptabelt att människor i ett samhälle som vårt skall kunna åka den sociala utförskanan från ett gott liv med arbete och hus och hem till rännstenen och fas 3 låglöneslaveri. Sjukförsäkringen, a-kassan och andra delar av välfärden måste återupprättas till en socialt försvarbar nivå.

Behoven inom infrastrukturen är enorma. Ta fram ett program för långsiktiga och omfattande samhällsinvesteringar, åternationalisera infrastrukturen viktigaste områden där marknaden så skändligen misslyckats.

Håkan och alla ni andra ge oss framtidstron åter. Formulera den moderna reformistiska utopin, du kan göra det! Förväntningarna är enorma på dig, men låt dig inte skrämmas av det utan se det som ett stöd i samma omfattning – återvinn reformismen!

Text: Ingemar E. L. Göransson

 ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” beställes enklast från ordochkultur@telia.com och kostar 150 kr plus porto/packning. Bokhandelspriset är ca 235 kr.

Vilken röra!

Jag har tidigare inte förordat någon kandidat i den soppa som ordförandevalet i (S) har blivit. Men när man ser det som Stig Malm beskriver som ”stalinistisk” blir i varje fall jag alltmer betänksam.

Socialdemokraternas styrka har varit att som reformistiskt parti aldrig bli nöjda med samhället utan alltid viljat utveckla detsamma i en progressiv riktning. Partiet har haft det politiska svaret på industrisamhällets klassförtryck och klyftor. Svaret kom i Per-Albin Hansson folkhemsidé. Välfärdsstaten som var det andra stora projektet för att bryta ner den orättvisa samhällsstrukturen fick sitt svar i Ernst Wigforss efterkrigsprogram och blev verklighet med Tage Erlanders socialdemokrati som arkitekt.

Arbetarklassen krav på ökat demokratiskt inflytande mötte ett svar i Olof Palmes demokratisering av arbetslivet genom 1970 och 80-talens arbetslivsreformer. Men sedan tog det stopp.

Svarslös socialdemokrati

Det blev tvärstopp – socialdemokratin hade inte längre svaret utan attraherades och influerades av borgerlighetens revolt – nyliberalismens idéer – och sedan dess har socialdemokratin minskat i stöd men framförallt tappat förtroendet hos kärnväljarna, arbetarklassen, men också inom den medelklass som tidigare var en viktig del i (S) politiska underlag. För handen på hjärtat; varför rösta på en socialdemokrati som alltmer blev en blåkopia av medelklasshögerns marknadsliberaler.

Hur ska då socialdemokratin kunna återkomma och bli relevant. Det första som krävs är att formulera 2000-talets reformism. En reformism som inte har att lösa samma problem som 1930, 1950 eller för den delen 1970 problem.

Grunden är den samma; den grundläggande samhällsmotsättningen mellan arbete och kapital finns kvar och är motorn i samhällsutvecklingen. Dagens arbetarklass är till sin kärna industriarbetarna men kring kärnan finns stora löntagargrupper som lever under otrygga och ekonomiska oacceptabla förhållanden.

För dessa är inte marknadsliberalismen svaret utan de behöver en politik som inser att fokus måste ligga på arbetslivets villkor.

Håkan Juholt nästa (S)–ordförande?

Vem kan bäst klara detta då i den kris partiet befinner sig i? Min uppfattning är det Håkan Juholt. Orsaken är flerfaldig. Juholt har tankar som ligger i linje med partiets reformistiska tradition och tankesätt utan att för den skull luta sig mot fornstora dagar. Ingen kan skylla honom för den skull tillhöra någon fraktion eller någon ”höger” eller ”vänster” inom partiet, han är helt enkelt en reformist och socialdemokrat.

Juholt är också en politiker med stor integritet. Han är också en bra retoriker som kan föra en politisk debatt med både hetta och övertygelse. Ett annat viktigt skäl är att Håkan Juholt inte kommer från storstäderna och har därmed större möjligheter att överbrygga den växande klyftan inom partiet mellan storstäderna och landsorten.

Men det viktigaste skälet är att Juholt är en av de få starka reformistiska ideologerna inom partiet idag och därmed kan han få spela den roll som andra tidigare nämnda socialdemokratiska ledare fått.

Jag skulle inte bli förvånad om näste partiledare heter Håkan Juholt, och det vore inte ett misstag utan ett viktigt steg mot en reformistisk socialdemokrati med en utopi för 2000-talet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

För den som vill läsa hela intervjun med Håkan Juholt så finns den i den nyutkomna boken ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”. Boken citeras i Aftonbladet idag. Ytterligare info om boken finns här.

Boken kan beställas från ordochkultur@telia.com och kostar 150 kr/ex plus porto.

Juholt har större möjlighet att göra (S) relevant på nytt

Vem ska ta över ledartröjan i Socialdemokratiska Arbetarepartiet? Det sargade och just nu ledarlösa partiet behöver åter hitta sin själ. Att krisen är djup är uppenbart vilket det till sist nödvändiga avhoppet av partisekreteraren Baylan men det borde också medföra att andra som har ett stort ansvar för den misslyckade politiken måste också lämna sina poster; Wanja Lundby-Wedin och Thomas Östros är väl de som närmast ligger till att ta sitt ansvar.

Partiet behöver en nytändning och en ideologisk injektion som upplevs som relevant för kärnväljarna men även kan attrahera den mer progressiva delen av medelklassen. Socialdemokratin som den reformistiska delen av arbetarrörelsen har alltid haft sina bästa stunder när partiet kunnat i samverkan och i konstruktiv konflikt med fackföreningsrörelsen förmått formulera framtidsfrågornas svar.

Inte fråga om vänster eller höger

Partiet lyckades med det i och med tanken om ett folkhem på svar på de enorma sociala klyftorna under första delen av 1900-talet. Partiet lyckades i uppbygget av välfärdsstaten efter 2:a världskriget. Men partiet misslyckades när det gällde att ge svar på den marknadsliberala motkampanjen under 1970, 80 och 90-talen. Enligt Aftonbladet i dag så tyder mycket på att valet står mellan Mikael Damberg och Håkan Juholt. Borgerliga, men även andra, skribenter försöker måla upp detta som en fraktionsstrid inom socialdemokratin. Men att det finns olika syn på politikens inriktning är inget nytt.

Det fanns sådana skillnader mellan August Palm och Hjalmar Branting, mellan Per-Albin Hansson och Ernst Wigforss och även mellan Tage Erlander och Olof Palme. Det är inget nytt så bilden av det fraktionsstridande socialdemokratiska partiet är inte särskilt relevant utan frågan handlar mer om att hitta en handlingskraftig ledning som kan hålla partiet på en politisk kurs som återvinner förlorat förtroende.

Socialdemokratin har haft sitt starkaste stöd när partiet kunnat vinna löntagarnas förtroende och främst då kärnan inom LO-förbunden, men samtidigt fått stöd från medelklassens lägre skikt. Men det har aldrig skett då partiet hamnat nära de borgerliga partiernas i bästa fall socialliberala politik. Men partiet har alltid varit noga med att hålla ett tydligt avstånd till vänsterism både inom partiet eller framförallt utanför partiet.

Vänstern inom partiet har aldrig varit socialdemokratins problem då den anpassat sig till en mer stegvis reformistiskt vägval och målsättning. Problemet har varit däremot när partiet sökt sig mot mitten då det har gjort kärnväljarna osäkra och medelklassväljarna inte sett någon anledning att välja kopian istället för originalet.

Stark integritet

Att Håkan Juholt har en mer tydligare reformistisk retorik än Mikael Dambergs mer socialliberala dito kan ingen tveka om. Det betyder inte att partiet skulle välja en totalt annorlunda politik med Damberg, men det skulle säkerligen betyda att fokus skulle läggas på ett storstadsperspektiv än med Juholt som ordförande.

Ingen kan heller påstå att Juholt är en ”vänster”kandidat utan tillhör den reformistiska traditionen inom partiet. Han har dock vid flera tillfällen visat en stark integritet i den politiska snålblåsten. Fördelen med Juholt är också att han troligen har större förutsättningar att överbrygga den allt tydligare klyftan inom partiet mellan storstäderna och landsorten.

I den långa intervjun som jag gjorde med Håkan Juholt i januari menade han att grundvärderingarna finns där fortfarande hos de socialdemokratiska väljarna:

” - Om våra ingångsvärden stämmer att medborgarna står generellt till vänster, har en stark tro på en omfördelning från den som är rik till den som har det svårare,  har en stark tro på att den som är frisk har ett ansvar för den som är sjuk och har en stark tro på att den som har jobb har ansvar för den som är arbetslös då finns alla möjligheter att partiet kan bli relevant på nytt.

- Men menar han, de här värderingarna tunnas ut även om det är så här fortfarande.”

Min uppfattning är att med Håkan Juholt som partiordförande och ett nytt VU där barlasten och belastningarna från tidigare misslyckande som Sahlin fått ge ansikte till är borta så har det socialdemokratiska partiet stora möjligheter att hitta sin själ och bli det stora reformistiska alternativet i svensk politik – det alternativ som både kan väcka framtidstro och förtroende för politiken som ett samhällsförändrande verktyg.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Intervjun med Håkan Juholt finns i sin helhet publicerad i den nyutkomna boken:

”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” utgiven av Ord & Kulturs Förlag

Boken finns att beställa från förlaget (se länk) eller från ordochkultur@telia.com

Ny bok om arbetarrörelsens kris

ARBETARRÖRELSENS KRIS -

Mellan reformism och marknadsliberalism

Sidantal: ca 230 sidor, delvis illustrerad

ISBN 978-91-979416-0-0

Pris: 150 kr (ink. moms)

Utgivningsdatum 25 februari (preliminärt)

Porto tillkommer.

​Pdf för information och utskrift

Boken beställes direkt från förlaget.

Den reformistiska arbetarrörelsens stora projekt har välfärdsstaten varit. Efter andra världskriget byggdes det upp välfärdsstater i de flesta länder i västvärlden. ”Arbetarrörelsens kris -Mellan reformism och marknadsliberalism” belyser detta projekt utifrån två konkreta exempel - den brittiska och den svenska socialdemokratins politik som kom att göra Labour respektive Socialdemokraterna partier som kom att förändra samhällsutvecklingen på ett högst påtagligt sätt.

Författaren Ingemar E. L. Göransson beskriver och analyserar den utveckling och ideologi som skapade var reformismens största framgång historiskt sätt. Men boken beskriver också de mekanismer och den ideologi som var grunden för den revolt som högerkrafter i nyliberal tappning som likt Margaret Thatcher och våra egna moderater i sina strategier och retorik har tvingat tillbaka välfärdsstaten till förmån för en ojämlikare marknadsliberal välfärd för många, men inte alla.

I dag då de tidigare välfärdsstaterna brottas med en permanent arbetslöshet på 8-10 procent och full sysselsättning och jobb åt alla bara är retorik är ”Arbetarrörelsens kris - Mellan reformism och marknadsliberalism” den första boken som har en helhetssyn på grunderna för den kris som arbetarrörelsen kämpar med för ögonblicket.

Författaren menar att reformismen är arbetarrörelsens möjlighet och det är just att de socialdemokratiska partierna har tappat sin reformistiska kompass som är grundorsaken till minskat förtroende och kris.

Boken bygger på ett omfattande studium av dokument och ett stort antal intervjuer både i Sverige och Storbritannien. Boken består av en omfattande analys och flera omfattande intervjuer med bl.a. P O Edin, Håkan Juholt, Ann Field, Alex Gordon, Brendan Barber m.fl.

Författaren har sin bakgrund inom arbetarrörelsen varav över ett årtionde inom LO. Han är verksam idag som frilansjournalist och samhällsdebattör men även som uppskattad föreläsare. Han har även arbetat som yrkeschaufför över 20 år.

Du beställer boken direkt från förlaget.

En stor reformistisk potential

Finns det en potential för en reformistisk politik i dess rätta betydelse? Finns det i samhället och bland medborgarna t.o.m. en acceptans av en politik som bygger på solidaritet och rättvisa. Jag menar att det är så men vad som det inte finns stöd för är en politik där skatten försvinner in i ett svart håll av byråkrati och maktspel.

För en tid sedan publicerade Demoskop en undersökning som innebär att 57 procent av de tillfrågade anser att det stämmer helt eller bra att ”det är viktigt att utjämna ekonomiska skillnader mellan människor” och det är enbart 12 procent anser att ”stämmer dåligt eller inte alls”.

I samma undersökning uppger också 58 procent att socialdemokraterna är deras förstaval som parti om partiet uppfyller förutsättningen att de har en partiledare man hyser förtroende för och för en politik som ”gynnar”.

Inte nog med det. I en undersökning som publicerats i helgen ”Välfärdsopinion 2010” från Umeå Universitet är stödet för ökat skatteuttag till välfärdssektorn tydligt.

På frågan ”kan du tänka dig att betala mer skatt om den går till….” svarade väsentligt fler än 2002 att de var beredda att betala mer skatt om den gick till välfärdssektorn.

	Ja, 2002 i %	Ja, 2010 i %	Ökning i %
Sjuk- och hälsovård	65	75	15,4
Stöd till äldre	60	73	21,7
Stöd till barnfamiljer	39	51	30,8
Socialbidrag	25	40	60
Skolan	61	71	16,4
Sysselsättningspolitiska insatser	31	54	74,2

Källa: Välfärdsopinion 2010, Umeå universitet (TT)

Vad kan man dra för slutsatser av allt detta. Jo att det är en myt att socialdemokratin inte skulle kunna driva en socialdemokratisk politik. Att skatteviljan är lägre nu än tidigare, tvärtom om man ska döma av rapporten ovan.

Likaså är att det finns en acceptans för en ökad en jämlikhetspolitik men också en politik som innebär att det finns stöd för att utjämning mellan olika skikt och grupper i samhället.

Stefan Svallfors som är ansvarig  för ”Välfärdsopinion 2010” konstaterar att stödet för välfärdsstaten är stabilt, t.o.m. ökande sett från 2002.

Han säger vidare att – “Jag tror att folk i största allmänhet inte ser någon större skillnad mellan de största partierna”. Svallfors tror istället att det var andra saker som avgjorde valet i september.

Vad som behövs är en tydlig socialdemokrati som vågar föra en socialdemokratisk politik. Och här kanske problemet ligger, förmågan och viljan saknas hos en ideologisk vilsegången socialdemokratin för att tala med professor Johan Hinnfors i Göteborg.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson