Myter om egenföretagande

Regeringen vill göra entreprenörer av oss alla. Tanken är att var och en skall ta ansvar för sin egen försörjning långt mer än vad man som anställd gör idag. Alltså, starta eget och staten får mindre kostnader för socialförsäkringar och välfärdssystemen när var och en själv tvingas fixa detta som sin egen.

Nu är steget till att bli egenföretagare väsentligt större än man kan tro. Det är inte bara att registrera in en firma, skaffa F-skattsedel och köra på. Inte, det handlar om att skaffa kunder till en ”produkt” som man aldrig vet i förväg om den är säljbar så att man kan få in en hyfsad inkomst.

En del har tur och många andra har mindre tur. Du måste ha buffertar, du får ge upp det där med 8-timmarsdagen och du måste inse att du jobbar dygnet runt. Mobilen måste vara på vardag som helg, dygnet runt i princip för svarar du inte när en möjlig kund – dvs. ett jobb dyker upp så riskerar det att försvinna lika fort som det dök upp som en möjlighet.

Det gäller att hela tiden vara på tå som man säger inom idrotten – det gäller att ta varje chans till ett möjligt jobb. Och ovanpå detta finns alltid oron för nästa månad, nästa kvartal, nästa halvår och för att inte tala om nästa år.

Än värre är naturligtvis om du pantsatt huset eller lånat stora pengar på banken för investeringar och ser hur tiden rinner iväg. Risken att ta av de avsatta skatte pengarna eller momspengarna till att betala löpande räkningar gör att du snart riskerar att hamna i en ekonomisk kvicksand.

Målar jag fan på väggen? Nej, jag tror inte det. För flertalet som väljer att gå från anställning till eget är det påtvingat, direkt eller indirekt, för att få en chans till inkomst.

Vart vill jag komma? Jo, jag tror inte att det är en bra lösning att försöka stampa fram ett eget företagande på det sätt som regeringen vill. Det är ingen bra lösning att använda eget företagande som en generell lösning av arbetslösheten.

För att klara sig måste den egenföretagande personen ha en speciell inställning till livet och till tillvaron. Man måste för det första ha något unikt ett erbjuda som ingen annan kan erbjuda och som det finns ett behov av oavsett om det är en vara eller en tjänst.

Man måste också ha hyfsade ekonomiska buffertar för att komma igång och för att klara perioder med sämre med jobb. Vidare måste man ha ett starkt psyke som klarar den eviga närvarande osäkerheten.

Jag startade eget för att jag vill vara fri och göra det jag ville de sista åren i yrkeslivet. Jag hade buffertar genom en överenskommelse med min tidigare arbetsgivare och en idé som jag trodde på. Likaså ett stort landsomfattande nätverk som kunde bli basen för min verksamhet.

Jag menar att regeringen och de som hyllar  ”entreprenörerna” gör ett misstag – de inser inte att steget till eget företagande är enormt stort för de flesta.

Många har varken kunskap eller förmåga att klara det stora steget det innebär. Många har inte de ekonomiska resurserna och oftast inte det nätverk som kan bli grunden för verksamheten. Okunnighet och skuldsättning är ingen bra början för eget företagande.

Det finns stora fördelar med eget företag; du bestämmer själv, du styr din tid i högre grad, du behöver inte ta samma hänsyn som du gjorde som anställd men det finns andra, och för många, oöverstigliga problem.

Att vara entreprenör är inte bara att ha en F-skattsedel utan ett annat sätt att leva; på gott och ont, men framförallt är det ett helsickes jobb, mycket jobb, och en stress som måste hanteras för annars kan resultatet bli än värre än arbetslöshet – det kan bli ekonomisk katastrof och arbetslöshet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Först publicerad på Du och jobbets blogg den 4 mars.)

Lärling eller icke lärling II

Diskussionen om lärlingsavtal som Jan Björklund har föreslagit forsätter. Inte för att kritikerna har tillfört något av väsentlighet utan för den aggressiva attityd som högerskribenter och inte minst Företagarna har visat.

I Östergötland har Företagarna en av Sveriges mest fundamentalistiska högerspöken. Lars Holm heter han och är ordförande för Företagarna i länet. Holm har under år varit en av, inte skarpaste, men mest högljudda kritiker av facket och facklig närvaro. Han har angripet facket med en konsekvent anti-facklig uppfattning som påminner om amerikanska union-busters argument.

I dagens upplaga av husorganet Östgöta Correspondenten utbreder och ondgör sig denne Holm på ett sätt som om det inte vore Lars Holm skulle vara en bottennivå av usel argumentation. I skottgluggen är som sagt Jan Björklunds förslag. Men inte minst emot att LO:s chef för arbetslivsfrågor Irene Wennemo har fått Björklunds uppdrag att utreda frågan om lärlingsutbildning och lärlingsavtal.

Han skriver ”dubbelt självmål blir det när han (dvs. Jan Björklund) utsett LO-pampen Irene Wennemo till utredare. De för LO så heliga kollektivavtalen kommer säkert att bli villkor för att få ta emot en lärling. Eftersom hälften av de mindre företagen inte har kollektivavtal kommer möjligheterna att få en lärlingsplats att halveras. Det blir företag med kollektivavtal, inte kompetens, som får utbilda.”

Vad säger egentligen Holm? Jo, att kollektivavtalen är ”heliga”, dvs. ur Holms och Företagarna i Östergötland perspektiv ser man på kollektivavtal som en sakral eller religiös relik som man kan tro eller inte tro på. Dvs. inte som en grundval för förhållandet löntagare och arbetsgivare på en högst reell arbetsmarknad. En uppfattning som man kunde tro försvann för årtionden sedan.

Vidare är det uppenbart att Holm och Företagarna ser det som en, ska vi säga, Gudasänd gärning om antalet kollektivavtal minskar. Det är också intressant när Lars Holm sätter kompetens att klara att utbilda en lärling i konflikt med kollektivavtal. Menar Lars Holm, Företagarnas regionchef att företagare med kollektivavtal har sämre kompetens eller rent av är något korta om å huvudets vägnar?

Vad ska man säga? Jag om jag vore medlem i den organisation som Lars Holm är satt att vara chef för skulle jag bli rent ut sagt ganska förbannad på Lars Holms skriverier. De bidrar inte till bättre förhållande mellan parterna och de är närmast föraktfulla för de företagare som sköter sig och tecknar kollektivavtal.

Slutligen, det är inte speciellt respektfullt att kalla en av Sveriges mest ansedda arbetsmarknadsexperter Irene Wennemo för ett slirigt ”LO-pamp”. Det bidrar knappast till ett bättre debattklimat. Men det ligger helt i linje med vad Lars Holm normalt slänger ut sig mot både kreti och pleti varje gång han hittar penna och papper.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Lärling eller icke lärling

Jan Björklund (FP) har en idé om lärlingsjobb skall kunna kombineras skola. Dvs. en lärlingsanställning skulle kunna ske parallellt med att lärlingen gick i gymnasieskolan.

På mig verkar det inte så dramatiskt egentligen och med vettiga fackliga avtal, rimliga rättigheter och skyldigheter som regleras så kunde detta vara kanske en bra idé. I vart fall så bra att den bör ges en chans.

Nu kom däremot Företagarna på att det var ju inte så bra för i o m det att det blir en anställning skulle ju LAS, dvs. Lagen om anställningsskydd, gälla. Pest och pina det skulle enligt Christina Linderholm innebära att företagen skulle tvingas behålla dem som anställda.

- Det skulle innebära att 16-åriga målarlärlingar skulle hamna i en kollektivavtalssituation. Skulle företaget få problem skulle de vara anställda med allt vad det heter med ”sist in först ut” och arbetsgivaren skulle ha ett ansvar, uttalar sig Företagarnas spindoktor till SvD igår.

Vad man kan undra över är varför Företagarnas som ofta klagar över att LAS gör att det just är de sist anställda man inte kan behålla medan de längre anställda (läs äldre) som är lite småslitna man inte kan bli av med vid nedskärningar. Nu är det helt plötsligt tvärtom nu är det de senast anställda som man inte kan bli av med i det att de är lärlingar. Logik har aldrig varit intressets starka sida.

Men längre ner får vi svaret varför detta motstånd från Företagarna och fru Linderholm. Det skulle bli frågan om kollektivavtal och se det vill inte organisationen Företagarna ha.

- Det är inget fel på kollektivavtal. Hälften av våra medlemmar tycker det är en jättebra lösning, men hälften vill ha frihet att välja. Vi tycker inte att facket ska komma och bestämma vilka försäkringar vi ska ha. Vi tror också att det bara blir företag med kollektivavtal som skulle komma ifråga för lärlingsutbildning. Det skulle utesluta hälften av våra medlemmar och det tycker vi vore dåligt.

Sammanfattning; vi vill inte ha med facket att göra, helst inga kollektivavtal och sist men inte minst utan främst vi vill bestämma helt själva. Helst inga regler eller dyra försäkringar på våra arbetsplatser.

Banne mig; det är inte utan att för en gångs skull håller jag på Jan Björklund men, han viker väl ner sig för Företagarnas megafon Christina Linderholm.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson