Arbetstidsförkortning måste in i den politiska debatten igen

Lena Melin skriver i gårdagens (den 20 okt) Aftonbladet att Reinfeldt och den borgerliga högerregeringens jobbpolitik har rasat ihop. Det är en realitet som ingen kan motsäga, inte ens den mest inbitne moderat. När arbetslösheten är större nu, 2013, än 2006 och rör sig bara marginellt mellan 7-10 procent, dvs. det är en faktisk massarbetslöshet. När var fjärde ungdom går utan jobb är det ett samhällsproblem som bara en självgod högerpolitiker som Reinfeldt kan skryta om och vara nöjd med.

 

Inte bara Reinfeldts fel

Huvudorsaken till massarbetslösheten är egentligen inte regeringens usla politik, men den har förstärkt eländet och gjort ont värre. Huvudorsaken är den förändring av fokus för politiken som skedde redan på 1980-talet då svenska politiker gav upp den fulla sysselsättningen för låginflationspolitik. När det skedde är det som vi nu betalar med massarbetslöshet. Men en annan viktig orsak är att finna i teknikutvecklingen. IT har exploderat är välkänt och med det har miljontals jobb globalt försvunnit och nu står nanotekniken för dörren.Tillsammans skapar dessa två mänskliga innovationer och uppfinningar en extrem produktivitetsökning.

När exempelvis Skärblacka bruk på ett årtionde ökade produktiviteten så mycket att man producerade dubbelt så mycket med halv personalstyrka betyder det enormt sett ur sysselsättningsperspektivet. När det går åt bara en bråkdel av produktionstimmar för att tillverka en högteknologisk bil jämfört med motsvarande för tjugo år sedan får det också en enorm betydelse för sysselsättningen. När bankpersonal, butiksanställda, mackpersonal osv. ersätts av IT-lösningar betyder det färre jobb är självklart.

Den välkände industrialisten Percy Barnevik sa i början på 1990-talet följande ”Om någon säger åt mig, att vänta två, tre år, så kommer det att bli en helvetes stor efterfrågan på arbetskraft, då säger jag, var någonstans? Vilka jobb? I vilka städer? I vilka företag? När jag sammanfattar det hela ser jag att det är stor risk att dagens 10-procentiga arbetslöshet lätt kan bli 20-25 procent.” (J. Rifkin ”Arbetets undergång, Matteus Media 2001)).

Den välkände managementgurun och professorn Peter Drucker var än mer drastisk när han påstod på fullt allvar att ”arbetets upphörande som nyckelfaktor för produktion, kommer att framträda som kapitalistsamhällets krisartade, ofullbordade affär” (Se Rifkin). Jeremy Rifkin visade i ovan nämnda bok att rationaliseringspotentialen inom låglönesektorn i USA var så hög som 70-80 procent innebär naturligtvis att den vägen inte heller är möjlig för att nå full sysselsättning. Andra lösningar och tankar måste komma in i diskussionen på nytt och därmed i politiken.

Upp med arbetstidsförkortning på bordet

Vi måste börja diskutera arbetstidsförkortning på nytt. Det är det enda vettiga sättet att ta ut den enorma omfördelning, för att inte säga snedfördelning, mellan arbete och kapital av produktivitetsökningen som skett de senaste 20 åren. Vi kan inte ta ut det i löneökningar bara rakt av. Det är dock möjligt att höja skatterna för att ett) uppfylla de behov som finns i samhället två) att löntagarna får sin beskärda del av produktivitetsökningarna.

Faktum är att Ernst Wigforss diskuterade detta när han skrev underlaget för "Arbetarrörelsens Efterkrigsprogram" redan på mitten av 1940-talet. Han menade att full sysselsättning riskerar en att bli en inflationsbomb, men att det kan undvikas om man tar ut produktivitetsökningarna i sociala förändringar, dvs. välfärdsreformer, och i minskad arbetstid generellt sett förutom löneökningar som är balanserade. Vi gjorde det fram till 1980-talet, men sedan blev inflationsbekämpning överordnad full sysselsättning. Därför ser vi idag en permanentad arbetslöshet på 8-10 procent oavsett konjunktur.

Jag har vid flertal tillfället både i text och föreläsningar beskrivit detta och visat på hur full sysselsättning var möjlig med en samtidigt hanterbar inflation. Mellan 1945-1990 var arbetslösheten i snitt mellan 1-3 procent och då betraktades 3 procent som kris. Men det är intressant att inflationen, rensad från oljekriser och råvarupriser som sköt i höjden pga. Vietnamkriget, var så låg som 5-6 procent. Enligt P O Edin, som var LO:s chefsekonom under senare delen av denna period, var det en hanterbar inflation och ett politiskt val. Enligt Edin var det inte löneökningarna på slutet av 1970-talet och början på 1980-talet som pressade upp inflationen utan tvärtom inflationen som pressade upp löneökningstakten.

(Den intresserade kan läsa en längre analys av detta i min bok "Arbetarrörelsens kris - mellan reformism och marknadsliberalism" där det också finns en längre intervju med P O Edin kring vad som hände när svensk politik bytte fokus från full sysselsättning till låginflationspolitik. Boken kan du beställa direkt av mig på ordochkultur@telia.com 190 kr inkl porto.)

Kapitalismens teknikutveckling

Hur som, arbetstidsförkortning måste komma in i den politiska debatten igen när vi diskuterar full sysselsättning och arbetslöshet. Förstår man inte detta, förstår man inte heller betydelsen av teknikutvecklingen som den moderna kapitalismen har inneburit och dess betydelse för svårigheterna att upprätthålla full sysselsättning även om politiken skulle byta fokus från inflationsbekämpning till full sysselsättning. Det handlar om mindre behov av arbetskraft men också om att våga tänka i nya banor där arbete inte blir det primära i livscykeln utan andra värden ges ökad betydelse.

För första gången i mänsklighetens historia står vi inför en situation där behovet av arbetskraft minskar medan produktiviteten ökar radikalt. En ekvation som inte marknadsliberalerna har något svar på men inte heller den  politiken som socialdemokratin hävdar räcker. Därför är det inget att förvånas över att Reinfeldts havererade jobbpolitiks misslyckande då den enbart är ett symptom på ett långt större problem.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Solidaritet med Transportarbetareförbundet

Vid lunch utbryter Transportarbetarförbundets strejk om inget oförutsett händer. Nu kommer arbetsgivarehetsen mot Transports medlemmar och förbundets ledning ta fart. Självklart kommer konflikten att svida i skinnet på arbetsgivarna som vägrar skriva ett rimligt avtal för förbundets medlemmar. Men en strejk ska svida i skinnet och plånboken, det är ju själva syftet för att kunna vinna bättre villkor.

Lars Lindgren, Transports ordförande leder en viktig strejk

Vad gäller konflikten då? Inte bara lönevillkoren, även om de är viktiga, men det finns andra minst lika tunga frågor. Om man frågar Transportmedlemmen i Borås Mats Beausang,  så får man nedanstående svar som idag var publicerat på Aftonbladets kommentatorsfält.

”Arbetsgivarna vill helt bestämma över arbetstidsförläggningen, ingen övertidsersättning, utan facklig insyn. De vill separera budbilsavtalet så de kör på ackord (som taxi), de vill skrota utlandsavtalet, införa 12 månaders provanställning, kunna sparka dig ena dagen för att ersätta dig med billigare arbetskraft dagen efter o.s.v.. Tro inte att det handlar om 700 eller 800:- utan det Transport slåss för nu är våra medlemmars, och i förlängningen era rättigheter på er egen arbetsplats." 

Det står alltså mycket på spel när Transport nu utlöser sin strejk klockan 12.00. Att inte stödja Transport och transportarbetarna är ett svek. Hela arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen måste som en man ställa sig solidariskt med förbundet, dess medlemmar och strejkens mål.

Allt annat är ett stort, oförlåtligt svek! Solidaritet och inget annat gäller!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson, tidigare medlem i Sv. Transportarbetareförbundet under nästan 20 år.

Irland: Medicinen som tar död på “patienten”

Irland är de ”good boys” framhåller IMF, den europeiska banken och EU-kommissionen. Så duktiga att det håller på att gå åt helvete om man ska ta det irländska fackförbundet Mandate:s generalsekreterare John Douglas på orden.

(© Foto: Ingemar E. L. Göransson)

Klockar tickar bakom John Douglas och den alltid närvarande irlandska flaggan finns i bakgrunden – symboliken är slående.

- Medicinen tar död på patienten säger han när vi sitter på hans kontor inte långt från det legendariska huvudpostkontoret som var epicentrum för Påskupproret 1916 då kulmen på irländarnas kamp för självständighet utmynnade i öppet uppror.

Då var det regelrätta strider på gatorna bara några minuter från där vi sitter, samma gata som i dag heter O´Connell efter den legendariske upprorsledaren. Men idag är det en annan strid som pågår där Irland har förlorat sin självständighet menar John Douglas. Makten är idag i händerna på spekulanterna och bankdirektörerna i Europa och främst i Tyskland och Frankrike men även hos nordiska banker menar Douglas.

- Det är de som bestämmer säger han. Vi ska skära ner, vi ska skrota arbetarnas rättigheter och sänka t.o.m. de redan usla minimilönerna och skrota allt av välfärdsrätttigheter. Detta drabbar inte minst Mandates medlemmar som består till stor del av kvinnor inom handeln.

När man går på Dublins gator slås man av två saker. En stor del av att affärslokalerna är stängda på grund av konkurs och andra har rea hela tiden. Det har också dykt upp s.k. €2-äffärer. Det är en ny slags av affärer där allt kostar högst €2.

Trots detta är priserna väsentligt högre än vad de var för tre år då jag var här sist.

- Vi var Europas under, säger Douglas. Vi hade full sysselsättning men det var på nyliberala villkor och det fungerade så länge den nyliberala ekonomin fick bränslepåfyllning av billiga krediter men när det tog slut för tre-fyra år i och med finanskrisen och sedan gick det bara rakt ner.

- Arbetslösheten är idag närmare 15 %, dvs. att närmare en halv miljon och förra året emigrerade 76.000 irländare från den gröna ön, fortsätter Douglas.

- Vi behöver stimlansprogram som får fart på konsumtionen menar Jonh Douglas. Vi behöver investera i utbildning och ge landet hopp igen för det har irländarna förlorat menar han. Vi kan inte fortsätta att betala för bankernas dåliga krediter.

De som immigrerar är de som har utbildning och möjlighet vilket gör saken sämre. Långtidsarbetslösheten (längre än 12 månader på Irland) är uppe i 200.000 och det ger närmast exoduistiska proportioner på det som sker.

- Vi kan inte vara de duktiga för det kör landet i botten på ett sätt som är helt i nivå om inte djupare än Greklands kris.

När man går ut på O´Connoll och vandrar ner mot Temple Bar-området ser man att det är ett land som är på deken. Det syns på detaljerna, i småsaker, kläderna, skräpet på gatorna osv. Det påminner starkt om London i början på 1980-talet.

Och, inte minst det syns i ögon på irländarna, det hörs i tystnaden på barerna och restaurangerna, i affärerna – kort sagt det syns, det hörs och det gör ont att se hur ett land med så stora möjligheter har fått köras i botten av girigheten och marknadsfundamentalisternas absoluta sanningar.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Utan hopp – utan framtid

(© Ingemar E. L. Göransson)

Det är inte många år sedan Irland utmålades som det nyliberala samhällsexprimentets paradis. Här fanns obegränsat med jobb även om det var utan avtal och andra löntagares självklara rättigheter. Men vad spelade det för roll det var bara att byta jobb – allt enligt nyliberalerna.

Idag är här i Dublin en stor del av affärerna stängda, det är ingen som söker jobb. När en mässa om jobb utomlands i Cork så kom det tusentals i hoppet att hitta jobb. En byggnadsarbetare grät öppet på TV:s nyheter när han berättade att han bodde i sin bil eftersom han efter flera år utan jobb också numera är hemlös.

I kväll meddelar nyheterna att Remploy Ltd i Storbritannien som har varit ett slags anpassad verksamhet i industriform likt Klintland som fanns hemma en gång. Remploy startades efter 2:a världskriget för att ge jobb åt de tusentals invalidiserade soldater som kom hem från slagfälten. Det innebär att 2.700 handikappade mister jobbet och ska enligt regeringen Cameron finna arbete på den öppna arbetsmarknaden. (Har vi inte hört det förut??)

Dublin känns som en deprimerande stad just nu. Få skrattar och de flesta ser betyngda ut. Kriminaliteten har ökat och nästan varannan ung människa är utan jobb. Man märker också att hur tyst det är restauranger och barer.

Irland är helt enkelt ett land i kris där immigrationen har skjutit fart på ett sätt som påminner om 1800-talets massutvandring.

Arbetslösheten rider Europa likt apokalypsens sju ryttare, men de som orsakat eländet går fria och ingen vågar säga sanningen – den nyliberala agendan måste brytas och full sysselsättning åter bli ledstjärnan för politiken.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

En skam–en skymf

Ett osvikligt tecken på hur ett samhälle mår är hur den tar hand om ”sina till skada komna” medborgare för att låna August Palms ord. Vi har sett hur det står till genom Carema-skandalen och andra tecken på hur i det nyliberalt privatiserade Sverige är de välbeställdas valfrihet går före den mindre lyckligt lottades tillvaro.

 

Den nya arbetsmarknaden.

Arbetslösheten är också ett tecken på hur man behandlar de som går utan arbete. Ernst Wigforss sa en gång att vi inte har råd att inte arbeta men den sanningen verkar ha helt tappats bort under den nyliberala städningsepoken då den helt kontraproduktiva idén väcktes om en jämviktsarbetslöshet.

Innebörden av denna av Chicago-skolans nestor Milton Friedmans teori innebär att för att den marknadsliberala kapitalismen skall fungera måste det finnas en permanent arbetslöshetsarmé som har två uppdrag. Den första att var ett avskräckande exempel för övriga löntagare så de inte kräver för hög ersättning, dvs. lön, för sitt slit och inte för kostnadsdrivande förmåner som inkräktar på kapitalets vinstnivå.

Den andra och mer uttalade uppgiften för arbetslöshetsarmén är att begränsa penningmängden i samhällsekonomin, dvs. hålla inflationen nere, men det finns ett problem med jämviktsarbetslöshetsteorin och det är att konsumtionen riskerar att falla och med den ekonomiska aktiviteten i samhället. Det innebär att jämviktsarbetslösheten skärper kapitalismens naturliga kriser och försvårar återhämtning.

2006 hade Sverige 28.000 långtidsarbetslösa, dvs människor som gått utan jobb i minst två år. Den totala arbetslösheten är över 400.000 varav hälften har varit utan jobb i minst 6 månader. Nu sex år senare är två-årssiffran 68.000 istället och tickar på. Var fjärde ung människa går utan jobb och inom vissa invandrargrupper ligger arbetslösheten på väl över 50 procent. Detta och med Fas 3 som Sverige största “arbetsgivare” fullbordas bilden av ett totalt haveri i arbetsmarknadspolitiken.

”Bättre” kan inte den sittande högerregeringens politik och dess misslyckande knappast illustreras. Samma regering som 2006 gick man till val på att utrota ”utanförskapet” (vad nu detta politiska fikonuttryck betyder) tvingas medborgarna nu konstatera att långtidsarbetslösheten har mer än fördubblats under deras tid och detta trots att man numera räknar bort stora grupper från statistiken som definierar ”utanförskapet”.

Sverige är inte friskt, Sverige är ett land där den fattigaste tiondelen har förlorat 600 kr per månad med Reinfeldts politik medan den rikaste tiondel fått nästan 15.000 kr mer att röra sig med.

Annie Lööfs förebild? (Arkivbild)

Minister Lööf pratar och pratar

I går var det radiodebatt om arbetslösheten och näringsminister, Sveriges egen Thatcher – Annie Lööf – pladdrade på utan att säga något. Hon påminde om Groucho Marx när han babblade runt utan att säga något i Marx-brödernas vansinniga filmer. Groucho Marx skulle ”bullshita” men att den minister som har ansvaret för jobben i regeringen gör en ”imitation” av Groucho Marx känns inte betryggande. Tvärtom det är en skandal och en mot de arbetslösa en skymf och oförskämdhet.

Det enda av åtgärder som Lööf kunde komma på var försvagad arbetsrätt och sänkta ingångslöner. Ett recept som hittills inte gett något bestående positivt förutom att det skapar en låglönesektor där det inte går att försörja sig. ”Working poor” kallades denna arbetsmarknad på 1990-talet och omfattar i dag i exempelvis Storbritannien minst en femtedel av arbetsmarknaden medan arbetslösheten ligger på samma nivå som förut. Rättslöshet och otrygghet är rättesnöret på denna arbetsmarknad som uppenbarligen Lööf längtar efter så hett.

Skammens Sverige

Det är en skam, det är oacceptabelt att i civiliserat samhälle att ha två världar – två världar där den ena har ett överflödshorn som den andra världen får betala med sitt liv, sin misär, sin fattigdom, sitt förlorade hopp och sin hopplöshet.

Hur tar vi hand om våra ”till skada komna” medborgare dömer vårt land för vad det är – som det ser ut nu så är vi i motorvägsfart på väg mot ”Det befästa fattighuset”. En skam, ja en skam där uteliggare, utblottade arbetslösa och sjuka betalar överhetens övermod och girighet i en tid då ingen eller få ifrågasätter det George Orwell en gång beskrev att ”vid varje givet ögonblick finns ett slags att genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.”

Det är i högsta grad dags att bryta denna ortodoxi som sliter sönder den forna välfärdsstaten och ersätter tidigare solidariska grundtanken att omfatta alla medborgare och ersatt den med de välbeställdas egoism.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Drömmen som försvann..

Det brinner i London. Det är kravaller i Aten. Det är protester i Madrid och tusentals människor visar sitt missnöje med arbetslösheten genom att ockupera en park i den globala spekulationsekonomins huvudstad New York. Och inte bara i London som sagt, utan i snart sagt varje storstad i västvärlden upplever sedan sensommaren 2011 omfattande protester.

Ligister, kriminella och gangsters var den bild som förmedlades till oss av media från London, Aten och andra städer. Det må vara sant att det funnits ett inslag av människor som tagit chansen när den serverats. Men för att vi ska förstå VARFÖR det över huvud sker upplopp som de som plågat London och andra städer måste vi förstå den frustration, det missnöje och den desperation som många i inte bara den brittiska underklassen känner idag.

Den brittiske lokföraren Alan Finton beskrev i min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” utvecklingen i Storbritannien med orden ”nyliberalismen förstörde arbetarklassens liv”. Och det vi sett i Storbritannien och på andra håll sedan sensommaren 2011 är en spegel av det förstörda livet.

Det förstörda livet

Alan Fintons förstörda liv och dröm var också den svenska arbetarrörelsens dröm . En dröm och ett bättre liv bortom fattigdom, arbetslöshet och social misär där människor, skikt, och klasser ställs mot varandra i en evigt pågående strid om att hamna högst upp på dyngstacken och komma åt de köttigaste bitarna.

Det som högern och nyliberalerna kallar frihet i sin retorik är ofrihet för alla de andra, kapitalets frihet, marknadens frihet betalas av de sjuka och arbetslösas ofrihet, de som råkat födas i fel klass eller under fel omständigheter det är deras ofrihet.

För arbetarrörelsen har frihetsbegreppet varit centralt men det har inte varit individens frihet på kollektivets bekostnad utan individens frihet tack vare kollektivet.

När den svenska arbetarrörelsen efter andra världskriget började bygga välfärdsstaten så var det med tanken att alla skulle få plats i finrummet som den dåvarande socialdemokratiske hövdingen Per-Albin Hansson uttryckte sig. Det skulle inte finnas några styvbarn och inga eftersatta för att fortsätta tala med Hansson.

Det var en gigantisk uppgift man satte i rörelse men under de kommande 40 åren förvandlades det svenska samhället från ett fattigt klassamhälle till kanske världens mest jämlika samhälle.

Högern på reträtt

Högern hamnade på reträtt, de förlorade sitt självpåtagna ”tolkningsföreträde”. Deras s.k. sanningar var inte längre trovärdiga när medborgarna såg hur samhället började lyfta sig ur 1900-talets första decenniers usla förhållanden.

När människor såg att de arbetslösa fick jobb. Industrin efter kriget kom att gå på högvarv, arbetskraften räckte inte ens utan storföretagen var tvungna att åka med bussar och värva i Finland, Jugoslavien och andra länder. Invandringen till Sverige blev en nödvändig och välkommen del av välfärdsbygget.

Det var också uppenbart att för att Sverige skulle fortsättningsvis utvecklas och fortsätta på välfärdens väg så måste medborgarna berättigade krav bättre villkor även inom områden som likt industrin inte kunde ge vinst för enskilda företagare.

Barnsomsorgen byggdes ut för att kvinnorna skulle komma ut på arbetsmarknaden, byggdes nya skolorna för att sörja för att våra ungdomar skulle få nödvändig utbildning, omsorgen om de gamla byggdes ut då när folkhälsan förbättrades blev också människor äldre.

Infrastrukturen byggdes ut med satsningar på järnvägen, bygget av ett motorvägsnät, upprustning av broar och tunnlar, kollektivtrafiken blev allt mer omfattande osv.

Enorma satsningar på bostadsbyggande i ett Sverige som var präglat av usla bostäder och smuts och snusk som arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson beskrev det.

Alla dessa satsningar som jag i korthet beskrivet hade ett enda syfte och det var att utveckla Sverige till en välfärdsstat men det också en bieffekt som inte ska glömmas bort av dessa stora, för att inte säga gigantiska satsningar på samhället infrastruktur och service.

Det skapade jobb, hundratusentals jobb, jobb i offentlig sektor som var nödvändiga för att kunna försörja den privata industrin med arbetskraft som kunde därmed producera än mer mervärde och skapa nya rikedomar som då kunde beskattas för att i ett ekonomiskt, blandekonomiskt kretslopp utveckla välfärdsstaten.

Detta lämnade inte högern någon ro. Högern och de mest hårdföra inom arbetsgivarvärlden uppskattade inte förändringarna som skedde. De ville inte se ett samhälle där människor blev allt mer jämlika. Visst de kunde acceptera ett samhälle där med George Orwells ord alla är jämlika men vissa mer än andra!

Under 1970-talets slut växer en samhällskritik från höger fram i skuggan av oljekriser och en avtagande vänstervåg i världen. Högern formulerar om sig och sätter på sig en nyliberal cylinderhatt. Hatten är egentligen urgammal precis som ideologin för nyliberalismen är i grunden och till all väsentligt en kopia av det sena 1800-talets liberalism som ledde fram till upprepade ekonomiska kriser och till sist första världskriget.

Nyliberalerna formulerar en kritik, en frihetskritik där man menar att välfärdsstaterna och välfärdspolitiken är en hemsko på marknadens förmåga att växa och därmed en ofrihet för entreprenörerna och för individens frihet.

Skatter blir i dessa ögon konfiskation, utjämning nivellering, medborgarmakt och demokrati intervention i det privata osv. Margaret Thatcher den brittiska välfärdsstatens baneman säger att det finns inget samhälle bara familj och individer. Därför genomtrumfas tre omgångar med fackföreningsfientliga lagar, säljer ut offentliga företag, och monterar ner den brittiska välfärdsstaten.

Högern vinner mark

I Sverige vinner de nya idéer nya anhängare. Inte bara inom högern utan ända in i arbetarrörelsen. Jag påminna om en framstående facklig ledare som menade på fullt allvar att offentlig sektor var tärande! Andra lyfte en lans för privatiseringar av offentliga tjänster i tron att det skulle leda till konkurrans om arbetskraften och därmed högre löner för de offentliganställda!

I sanning ett stort misstag som får skrivas på dumhetens och okunnighetens konto!

Likaså lyckades högern, numera nyliberalerna, med hjälp av arbetsgivarnas propagandainsatser i miljardklassen att få oss att betvivla att full sysselsättning inte bara var nödvändig utan inte ens önskvärd. De vädjade till vår egoism och påstod att det var skadligt med alla inflation i allmänhet men samtidigt talade de, givetvis inte om vad priset skulle bli – en permanentad arbetslöshet som med den tidens ögon måste ramstå som massarbetslöshet – 7-10 procent.

Inte över en konjunkturcykel som en del, tyvärr även socialdemokratiska, ekonomer påstod utan för gott så länge inflationsbekämpningen blev prio ett.

Riksbanken blev självständig och fredad från politiskt inflytande vilket innebar att penningpolitiken blev ett minne blott. Kreditrestriktionerna togs bort och bankernas ansvarslösa utlåningsodyssé kunde börja. Det som skedde i de baltiska staterna efter 1990 och sker i Sydeuropa idag skedde i Sverige redan 1990-91.

Borgerlig klasspolitik

Nyliberalernas politik är en klasspolitik. Det är en politik riktad mot arbetarklassen och löntagarna. Tyvärr insåg inte arbetarrörelsen detta utan lät sig själv fångas i fällan och blev i många fall både sitt samhällsbygges egen baneman och offer.

Orsaken till detta kan vi spekulera i men jag tror att det finns några omständigheter som vi ska ta med i vår analys.

För det första, arbetarrörelsen kände sig med rätta trygg och stolt över vad den hade åstadkommit och på den väg man var. Att de krafter som ville vrida tillbaka till förhållanden som vi betraktade utan saknad var oss främmande. En ny generation av ledare som aldrig upplevt den äldre generations handgripliga erfarenheter av klassamhället som det tedde sig förstod många gånger inte vad som berättades. Det blev bara anekdoter i deras öron.

För det andra, folkbildningen och främst den fackliga utbildningen kom att rustas ner till förmån för facklig utbildning riktad mot det dagliga funktionärsarbetet. Politiken blev nedprioriterad i den fackliga bildningen. Någon sa vid ett tillfälle att människan kan vara hur väl utbildad som helst men saknar samma människa bildning är det meningslöst!

För det tredje, fackföreningsrörelsen som var den verklige bäraren av samhällsbygget med sitt stora inflytande över politiken kom successivt att abdikera från den politiska arenan och till den nya generationen av väl utbildade men ack så många gånger illa bildade!

Nyliberalt systemskifte

Vad är det för samhälle som nyliberalerna erbjuder. Är det ett samhälle där allas frihet förverkligas eller kan förverkligas. Jag vill påstå att det är precis tvärtom.

Det är ett nytt klassamhälle som växer fram. För vad kan det annars vara när den välmående medelklassen och andra som redan har det gott ställt förser sig själva med skattesubventioner för att de köper serveringshjälp vid sina fester eller premieras med våra gemensamma skattepengar för att hålla den dagliga skiten borta från sina egen tröskel. Detta samtidigt som det saknas personal för att ta hand om och läka ”sjuka och till skada komna medborgare och arbetare” för att citera den socialistiske pionjären August Palm.

Vad är detta om inte en återgång till det unkna och avskydda klassamhälle som gjorde skillnad mellan folk och fä! Det klassamhälle som vi hoppades och trodde hade förpassats till historiens sophög där det rätteligen hör hemma! Ett pig- och tjänarsamhälle som vi så hjärtligt avskytt och bekämpat i mer än ett sekel är på väg att göra en storstilad comeback.

Arbetsmarknaden vi ser växa fram i kölvattnet av nyliberalismens revolt mot välfärdsstaten är en tudelad och orättvis arbetsmarknad. Vi som har en stark yrkesidentitet och förhållandevis säkra jobb kommer att klara oss alldeles utmärkt medan mellan 20-30 procent av arbetskraften kommer att i bästa fall ha osäkra jobb med usla villkor på en vad som kallas med nyspråket ”flexibel” arbetsmarknad som har ett enda syfte att betjäna de välbeställda, väletablerade inom främst storstädernas medelklass med service och olika tjänster till mycket låga kostnader.

Vi som har jobb har därmed två hot som varning och till varnagel.

- Ge er i akt, inte kräver för mycket för då kan ni bli av med jobbet och antingen hamnar i den permanenta arbetslöshetsarmén på 7-10 procent eller på en rättslös låglönearbetsmarknad.

- Ge er i akt enligt våra postulat är budskapet från nyliberalerna till främst fackföreningsrörelsen. Annars så…

Detta är vad nyliberalerna kallar att disciplinera fackföreningsrörelsen. Konsekvensen är naturligtvis ökade sociala skillnader och ökad ojämlikhet. Det får också stora konsekvenser för demokratin och synen på politik och samhälle.

Någon frihet för löntagarna är det i varje fall inte frågan om!

Demokratin försvagad

Demokrati måste ha medborgarnas engagemang för att fungera. Det räcker inte med att ett mindretal engagerar sig eller att vi överlåter det politiska engagemanget på några utvalda eller självutnämnda experter.

Den belgiska professorn i politisk strategi Chantal Mouffe menar att nyliberalernas största brott är att de har försvagat demokratin, att deras politik har avpolitiserat samhället och därmed också försvagat och reducerat demokratins, dvs. folkstyrets verkningsgrad.

Det var också syftet vill jag påstå, nyliberalerna skrek sig hesa om att det inte fanns något samhälle utan bara familjen och individer som Thatcher påstod.

Med det som motivation för att hävda som det hette den lilla världen och dess förhållande till marknaden som ett demokratiskt instrument är nyliberalernas verktyg för att underminera demokratin dvs. politiken som verktyg för samhälles och människors relationer sins emellan.

Att ersätta som nyliberalerna demokratin, dvs medborgarnas lika möjligheter och värde med valet på marknaden är grunden för demokratins kris i Europa och västvärlden

Förtroendet för politiker och politiken har successivt minskat i linje med utvecklingen och framgången för nyliberalernas marknadspolitik.

Vi kan inte och får inte förväxla det demokratiska samtalet med valet av produkter på en marknad. Marknaden kan säkert förses oss med Tv-apparater, bilar och andra konsumtionsvaror men inte med rättigheter och skyldigheter som demokratin handlar om.

Samhället är inte en marknad, det går inte att göra samhällsnyttan till en marknadsfråga för bara försöket leder till skepsis mot demokratin, dvs. medborgarskapets inflytande, ökar. Och inte bara det vi har sett hur med marknadsliberalismens ökade inflytande har också politiken blivit ett yrke och en nomenklatur av politiska broilers har utvecklats som medborgarna känner tveksamhet inför.

Jag menar att demokrati i dess sanning mening kräver engagemang och när alla politiska partier som skett i Europa allt mer dragit sig mot en mittfåra där man tror att den välbeställda medelklassen gunst kan vinnas har det inneburit att arbetarepartiernas kärnväljare vänt politiken ryggen då den inte känt igen medelklassens uppfattningar som sin verklighet.

För vem, ärligt talat, vem kunde se skillnaden på Mona Sahlins new labour-inspirerade identitetspolitik och Fredrik Reinfeldt välfriserade neo-liberalism inför valet 2010 i Sverige. I varje fall inte tillräcklig skillnad för att välja Sahlin.

Nyliberalismen hotar inte bara villkoren på arbetsmarknaden utan i högsta grad det demokratiska systemets ryggrad – medborgarnas tilltro till politiken som samhällsverktyg.

Här har vi också orsaken till framväxten av missnöjespartier, främlingsfientlighet och högerterrorism. Ansvaret för att grogrunden har skapats för denna motbjudande relik från sämre tider ligger till stora delar på nyliberalerna och deras icke politik och marknadsfetischism.

Avslutning

Det har varit en kanske lång beskrivning av det som är idag svenska välfärdsstatens sakta pågående sammanbrott. Det är inte försent ännu men det kräver som jag ser det att fackföreningsrörelsen tar sitt ansvar och ser bortom sitt traditionella fackliga uppdrag. Det finns en stor potential för en annan politik som präglas av reformism i betydelsen förändring för flertalet, förändring till det bättre, förändring till ett bättre liv och förändring som minskar klyftorna, ökar demokratins utrymme och verkningsgrad samtidigt återger medborgarna framtidstron.

För faktum är vi som fackföreningsfolk kan förhandla oss blåa av ansträngning om inte samhället och politiken inte drar åt samma håll.

Vi har inte gett upp, svensk fackföreningsrörelse har inte gett upp och vi har ett stort ansvar i att inte arbetarrörelsen överger drömmen, visionen om ett bättre samhälle. Ett samhälle där ingen stängs ute och där du färdas väl oavsett vem du är, varifrån du kommer, eller hur du ser eller vilken hudfärg eller kön du har. Ett modernt folkhem – en modern välfärdsstat för tvåtusentalet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Artikeln bygger på ett tal som jag skrev åt en kamrat.)

Reinfeldt slösar bort pengarna på krogen

Enligt Reinfeldt och Borg är den svenska ekonomin ”urstark”. Priset för detta vet vi alla, en arbetslöshet som rätteligen borde betecknas som nästintill massarbetslöshet och en sjukförsäkring som fungerar som ett sorteringsverk.

Om det begreppet ”urstark” som fått regeringen att överge sin egen politik, i vart fall grundbulten i den, dvs fortsatta skattesänkningar låter jag vara osagt. Skattesänkningar som enligt Borg var höjden av ekonomisk vishet bara några veckor sedan men nu enligt  samma visdom är högst riskabel politik.

Att begreppet ”urstark” måhända skall bli det bärande i arbetslinjen är oklart och vi låter även detta vara osagt än så länge, men beslutet om att föreslå en halvering av krogmomsen verkar vara det som nu skall bli det bärande.

Att Reinfeldt vill ge Maud Olofsson någon fjäder i hatten när hon nu lämnar partiledarskapet och en katastrofal period som näringsminister må vara empatiskt – man ska ju vara snäll mot de sina och allra mest om de som har det svårast.

Det är också ett närmast freudianskt slintande då det visar vilken arbetsmarknad som alliansen ömmar för – en oreglerad, närmast laglös servicearbetsmarknad, inte en arbetsmarknad med ordning och reda som i offentlig sektor och industrin.

Problemet för Reinfeldt med att sänka krogmomsen är flerfaldigt. Han må undvika, tillfälligt(?), ett förnedrande nederlag vad det gäller det femte steget i högerns skattesänkningsprogrammet, men riskerar istället som det ser ut att få kristdemokraterna mot sig i alliansen som vill istället sänka skatten för pensionärerna. (Även Hägglund behöver några poäng som det ser ut. Kanske ett beslut om obligatorisk bordsbön i skolan kan vara något?)

Detta är dock inte det största problemet för Reinfeldt. Han överger nu i början av sin andra mandatperiod grunden för sin politik – skattesänkningar som skall ge nya jobb. Hittills har det varit marginellt med effekt och nu när en ny finanskris står utanför dörren lägger han istället ett inom alliansen allt annat okontroversiellt förslag om sänkt krogmoms.

Effekten av den sänkta krogmomsen skall enligt ”beräkningar” ge 4.000 jobb, jag skulle vilja kalla den ”kanskejobb” på en marknad som redan är överetablerad och brottas med stora problem i form av skattefusk, svart arbetskraft och inte minst oklara anställningsvillkor och svag facklig närvaro.

5,4 miljarder kostar kalaset, lämpligt på krogen för övrigt kan tyckas, vilket utskrivet för den vanligen dödlige är 5.400.000.000 kronor. Det innebär att varje “kanskejobb” kostar långt över miljonen vilket den dödlige tycker är förbaskat dyrt för att starkölen, även om den är ”urstark”, ska bli en femma billigare.

Det som är politiskt än mer besvärande för Reinfeldt att pedagogiskt förklara varför välja ett sådant förslag när varje “kanskekrogjobb” räcker till tre heltidsanställningar inom offentlig sektor; tre undersköterskor, nästan tre nya lärare i skolan, tre personliga assistenter osv. De 5.400.000.000 kronorna skulle ge ca 15.000 fasta välbehövliga jobb ute i kommunerna och landstingen.

(Ett annat sätta att sätt förslaget i perspektiv är att det behövs investeringar i järnvägstrafiken, och det akut enlig KTH, på 30 miljarder.)

Som de förståndige och insiktsfulle läsaren inser så är det inte en ”urstark” politik eller “ansvarstagande” som Reinfeldt älskar säga att slösa bort 5,4 miljarder på krogen när behoven på andra håll är så förbaskat mycket viktigare och större!

Reinfeldt har lagt upp en straffspark för oppositionen att slå in. Målvakten har gått ut och bollen ligger en meter från linjen. Den är bara att slå in, missa inte den här gången!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Våga- vinn–Om framtidens arbetsliv

ON OFFs konkurs ställer en del intressanta spörsmål för den som vågar och vill ställa dem i en offentlighet. Den amerikanske författaren och ekonomen Jeremy Rifkin skrev på 1990-talet en bok som har blivit en klassiker – ”Arbetets undergång” (Matteus Media) (på engelska ”The End Of Work”). Vad Rifkin gör är att diskutera vilka konsekvenser den ökade produktiviteten får för arbetsmarknaden och hur det skall bemötas i framtiden.

Undertiteln på boken är betecknade för Rifkins tankesätt ”Nedgången av den globala arbetskraften och gryningen för eftermarknadstiden” då det är vad det handlar om. Vi börjar skönja en ny värld där arbetet tack vare tekniken blir något för en elit och där resten av befolkningen kommer att hamna utanför arbetsmarknaden.

Låglönearbetsmarknad löser inga problem

Jag vill påstå att varken högerns och nyliberalernas dröm om en låglönearbetsmarknad kan svara på det behov som kommer att finnas av arbetstillfällen är en meningslös illusion om vi förutsätter att vi enligt nuvarande tänkesätt är skapta för arbete och arbete enbart. Högerns idé om arbetet som en plikt istället för en rättighet, dvs. den absurda arbetslinjen kommer att skapa fler problem och sociala motsättningar än den löser. En viktig orsak till att högerns agitation blir illusorisk är att även låglönearbetsmarknaden om inte i än högre grad utsatt för en rationaliseringspotential som vi sett bara början på.

Se bara på bankväsendet, posthanteringen, utvecklingen av detaljhandeln osv. Inte är det inom dessa delar av arbetsmarknaden som det tillkommer nya jobb, tvärtom jobben försvinner här precis son inom industrisektorn. Det är inte utan att man ibland tror att den tidigare kommunikationsministern Inez Uusmann, förlåt helt fel ute varande, har återuppstått när vissa politiker drömmer om ett tjänstesamhälle där vi försörjer varandra med gräsklippning, servitrisjobb och hunddagis.

 

Dåtidens state-of-the-art

En bråkdel av gårdagens mantimmar

Låt oss ta några exempel som belyser den oundvikliga utvecklingen som industriproduktionen genomgår. Att producera en bil idag kräver en bråkdel av de mantimmar som behövdes säg för 30 år sedan. Bilen är inte sämre eller av undermålig kvalitet jämfört med den 30 år äldre modellen. Tvärtom, men tack vare teknikens utveckling så är den mycket billigare att tillverka i dagen bilfabriker. Det beror inte i första hand på att bilarbetarna i Kina eller Korea är underbetalade jämfört med sina kollegor i Europa eller USA. Det är ett övergående fenomen där arbetarna kommer att kräva sin rätt och sin del av det ökade mervärdet med ökad facklig och politisk medvetenhet.

 

“….den absurda arbetslinjen kommer att skapa fler problem och sociala motsättningar än den löser…”

 

Orsaken ligger helt klart i den ökade produktiviteten och därmed det ökade mervärdet, dvs. arbetarnas nedlagda arbete och kunskap i de producerade fordonen. Samma sak men ett annat exempel är utvecklingen inom pappersindustrin.

På Skärblacka Bruk berättade de fackliga förtroendevalda att det är halv arbetsstyrkan som idag jämfört med för ett decennium sedan producerar fyra gånger mer papper. Innebär det att de har åtta gånger så hög lön, nej utan den ökade rikedomen har gått i fickorna på aktieägarna. Det innebär att relativt sett har klyftan ökat mellan pappersarbetarna och ägarna; dvs. fördelningen av mervärdet har blivet allt mer snedfördelat till kapitalets fördel.

 

En utmaning för Håkan Juholt (S)

Var finns industripolitiken

I Sverige förs idag ingen industripolitik. Det innebär att staten och den politiska, demokratiska nivån i samhället inte tar ansvar för industriutvecklingen. Vi har sett det när det gällde SAAB trots att fordonsindustrin just är en sådan del av industrin som skapar nya produkter och ökat kunskapskapital. Precis som när staten tog ansvar för stålindustrin en gång men lät varvsindustrin gå i graven så var det med insikten om var kunskapsmassan hade störst potential att utvecklas och skapa framtida ökade rikedomar som var möjliga att fördela.

I dag finns ingen strategi för framtidens arbetsmarknad. Den sittande regeringen har sin besvärjelse att var och en får klara sig själv antingen som egenföretagare eller som lågavlönad legohjon på en osäker servicearbetsmarknad. Arbetarrörelsen kan väl i bästa fall sägas inse att det sistnämnda inte är en framgångsväg men en strategi för hur framtidens arbetsmarknad skall se ut om 10, 20 eller 30 år saknas, i vart fall än så länge.

Tyvärr har ju socialdemokratin under många år svalt myten om servicearbetsmarknaden som sysselsättningens räddare. Tvärtom måste socialdemokratin hävda industrin som den ekonomiska ryggraden i samhället och källan till de gemensamma rikedomarna som skapas genom mervärdet.

Tekniken förändrar allt

Jeremy Rifkin för att återvända till honom skriver i sin bok att ”dölja arbetslöshetssiffrorna, spärra in stora skaror manliga arbetare i fängelse, skapa en ”just-in-time”-arbetskraft och ge konsumtionskredit för att smörja det ekonomiska maskineriet, är alla svaga, tillfälliga åtgärder som, när allt kommer omkring, skall visa sig vara ineffektiva i hanterandet av långvarig stigande strukturell arbetslöshet som åstadkommits genom ökande teknisk och organisatorisk ersättning av arbetstagare i den nya ekonomin. Det tjugoförsta århundradet kommer alltmer att kännetecknas av en övergång från mass- till elitanställningar, när mer och mer arbete inom jordbruk, tillverkning och service utförs av intelligent teknologi. Summan av detta är att den billigaste arbetskraften i världen – från fabriksgolvet till kontoret – inte kommer att vara så billig och effektiv som den intelligenta mjukvaran och humankapitalet som direktuppkopplas för att ersätta den. I 2000-talets mittdecennier kommer datorer, robotar, biotekniker och nanotekniker att kunna producera billiga och överflödande basvaror och tjänster för världens folk, med en bråkdel av världens mänskliga arbetskraft.”

När Rifkin skrev det här för 10 år sedan så var det många som skakade misstroende på huvudet men utvecklingen sedan dess med en permanentad och starkt cementerad arbetslöshet som inte rör sig nämnvärt oavsett konjunktur är ett nytt fenomen. Delvis beroende av en nyliberal politik där marknadsherraväldet ges fri lejd men också en oförmåga att inse vad som står skrivet i skyn och därmed för en politik som gör saken värre.

Våga ompröva

Hela synen på arbete måste omprövas. Industrisamhällets lutheranska arbetsplikt stämmer inte med dagens och än mer morgondagens verklighet. Det är istället ett arbetsliv vi är på väg in som Rifkin ovan kan synas drastiskt beskriver men som ger enorma möjligheter. Politiken måste utformas på så att det möter den oundvikliga utvecklingen. För formas inte en sådan långsiktigt fungerande politik skapar vi istället ett samhälle med en elit som kommer att förtrycka en majoritet av befolkningen. Vi kommer att få uppleva ett samhälle som att få Jack Londons ”Järnhälen” att framstå som ett paradis jämfört med den apokalyps som hotar den framtida arbetsmarknaden och arbetslivet.

I dag finns utrymme för inte bara en debatt om arbetstidsförkortningar då det är omöjligt att ta ut den ökade rikedomsmassan som det ökade mervärdet skapar då det skulle ge stora ekonomiska problem. Den ökade produktiviteten sett ur ett globalt perspektiv skulle sannolikt kunna utrota stora delar av världsfattigdomen.

I USA skulle inte 25 procent av befolkningen behöva gå hungrig som sker idag om det fanns en effektiv och fungerande fördelningspolitik. Den mogna globala kapitalismens problem är inte att den inte producerar rikedom i tillräcklig omfattning utan den globala bristen på politisk insikt och politisk vilja att lösa planetens gemensamma problem.

Vi kan inte blunda för att den nuvarande ekonomiska världsordningen påminner om det herrelösa snälltåget som rusar mot sin, och vår, katastrof. Det finns fortfarande möjligheter att förändra och tag befälet och ledningen över samhällsutvecklingen nationellt och globalt.

On Offs konkurs är ett tecken i tiden och visar på svagheten i dagens politiska tänkande. De ovan beskrivna frågorna är de som behöver diskuteras utan skygglappar och utan förutfattade meningar. Det kanske kan bli så att den debatt som bordlades på ett fackföreningsmöte för över hundra år sedan om livets mening kommer att återupptas på nytt och få en framskjuten plats på den samhälliga arenan. Vem vet?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Arbetslösheten är vår tids plåga

Skandal, är det ord som den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i Politiken (AiP) använder för att beskriva den arbetslöshetskris som råder i Sverige och för den delen hela västvärlden.

Ledarskribenten Fredrik Kornebäck (FK) gör iakttagelsen att trots att svensk ekonomi går som Borg säger ”tåget” så har Sverige en arbetslöshet på åtta procent. En siffra som Olof Palme skulle kallat för en nationell katastrof vilket han också använde om tre procent i början av 1980-talet.

FK pekar med rätta på hur den sittande regeringen har övergivet arbetsmarknadspolitiken med utbildning och andra aktiva åtgärder till förmån för inriktning mot en angloamerikansk låglönearbetsmarknad likt den Barbara Ehrenreich beskriver i sin bok ”Barskrapad”.

Med början på 1980-talet och fullt ut årtiondet därefter anammade även arbetarrörelsen locktonerna från nyliberalt påverkade ideologer både utanför och inne i den arbetarrörelsen som haft den fulla sysselsättningen som viktigast politiska mål.

Nu blev i stället teorin, jag vill påstå myten, om den närmast av naturen påkallade jämviktsarbetslösheten. När då exempelvis ekonomer som P O Edin påpekade att detta skulle leda till en massarbetslöshet och inte som dess agitatorer påstod ökad arbetslöshet över en enskild konjunkturcykel.

I boken ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” har jag beskrivet detta ingående och dess konsekvenser för välfärdsstaten och inte minst den cementerade arbetslöshetens förödande påverkan inte bara på arbetsmarknaden utan på löntagarnas möjligheter att hävda sina intressen.

Att diskutera nairu, jämviktsarbetslösheten, och med den nära sammanhängande nyliberala marknadsrevolten var tidigare i stort sett omöjligt. New Labour var den ideologiska ledstjärnan bland tongivande inom socialdemokratin även om skepsisen har hela tiden varit närvarande på medlemsnivå.

När nu FK lyfter på locket och gör det i ”det allra heligaste”, AiP, till att börja diskutera och ifrågasätta den politik som nådde vägs ände 2010 inte bara i Storbritannien utan även i Sverige. Vi ser med förfäran hur år av misslyckandets draksådd skördar i Grekland, Portugal, Spanien och Irland bara för att nämna några länder där den medborgerliga ilskan och frustrationen möter svåra djupa politiska och sociala spänningar.

Arbetarrörelsen behöver i djupet rannsaka sig själv och fortsätta att komma med konkreta åtgärder mot den samhälliga farsoten som arbetslösheten utgör. Socialdemokratin har den utomordentliga utmaningen att formulera den fulla sysselsättningens manifest för vår tid – i sanning en utmaning värd namnet!

Text: Ingemar E. L. Göransson

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Glöm inte Maud Olofssons ansvar

British Leyland gick i graven för drygt 20 år sedan. Den statliga bilkoncernen som var bättre än sitt rykte och på väg upp ur problemen när Thatcher kom till makten 1979. Labour hade slutligen nationaliserat Leyland 1975 och hade sakta men säkert lyckats få företaget att komma upp på torra land. Den utvecklingen bröts snabbt genom privatiseringsvågen som var nyliberalen Thatchers signum.

 Läromästaren

Vår svenska Thatcher – Maud Olofsson – verkar ha lyckats med sin förutsatts att skada svensk industri och främst då svensk bilindustri när vi idag får beskedet att SAAB inte klarar att betala ut löner till personalen. Inspirationen och modellen för Olofssons politik är att finna i Thatchers industrifientliga politik på 1980-talet. Thatcher lyckades skada den brittiska industrin ända in i märgen och Maud Olofsson vill inget hellre än att vara Thatchers lärjunge. Genom sin ”passivitet” har Olofsson och regeringen Reinfeldt lyckats köra SAAB ner i konkursens svarta hål.

Den totala fordonskrisen är ett faktum. Inte bara att SAAB och deras tusentals anställda med stor sannolikhet blir utan jobb men också hela underleverantörsledet drabbas hårt. Det är också sannolikt att Volvo indirekt kommer att drabbas när olika underleverantörer inte överlever härdsmältan i Trollhättan.

Kunde regeringen ha gjort annorlunda, var det möjligt att rädda industrijobben på SAAB? Troligtvis om regeringen hade bedrivet en aktiv industripolitik och inte dogmatiskt och med fundamentalistens trosvisshet predikat sitt icke-ansvar.

 Lärjungen

Nu när SAAB-arbetarna inte ens får lön menar näringsminister Olofsson att hon och regeringen inte har något att skaffa med den allvarliga industrikris som Sverige i allmänhet och specifikt västra Sverige synnerhet hamnat i. Det får SAAB klara vi tvår våra händer säger Olofsson och säkerligen ler ett belåtet leende när ingen ser.

GM i USA nationaliserades i praktiken av den amerikanska staten. Den olustiga hanteringen av jobben i Trollhättan och fordonsindustri kunde ha fått en annan utveckling om den svenska regeringen hade haft samma omsorg om industriproduktionen i Sverige i allmänhet och i Trollhättan och Västsverige i synnerhet som Obama visade i USA.

En nationalisering hade i vart fall inte gjort saken sämre och den hade inte kastat tusentals bilarbetare ut i arbetslösheten. Eller, menar Olofsson att de ska i fortsättningen gå hem till hennes gelikar och tvätta, diska, gå ut med hunden, klippa gräset och så vidare för en lön som bara är en bråkdel av metallarbetarens.

Man får hoppas att regeringen Reinfeldt och dess ministrar blir hågkomna senast 2014 och belönas med en välförtjänt spark i ”röva” som det heter på Västsveriges mustiga språk.

Text: Ingemar E. L. Göransson

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Barnfattigdomen än en gång

För några dagar sedan skrev jag kring barnfattigdomen. Det mobiliserades tre "advokater" från högeralliansens supporterskara för att angripa mina synpunkter på Reinfeldts misslyckade politik i kommentatorsspåret. Inte för att dessa lyckades på något sätt förändra eller stärka Reinfeldts och borgs sak. Ärligt talat, tror jag inte ens att det räcker med en hel advokatbyrå för Reinfeldts regering att komma från sitt misslyckande.

OBS de på fotot har ingen direkt koppling till artikeln

Det är egentligen inte frågan om det är en ökning eller minskning av barnfattigdomen. Det är frågan om realiteten att den finns. Att 220.000 och deras familjer räknas in i de fattiga medborgarnas värld. Det visar på ett djupt ojämlikt samhälle.Nu tror jag inte likt ovanstående "advokater" för Reinfeldts politik att de har valt detta själva utan de är en konsekvens av en politik som har syfte att skapa ökade klyftor i samhället. Både relativt och faktiskt. De 220.000 barnen finns eller hur, för så vitt jag vet har ingen av er förnekar detta.

Orsaken ligger i den politik som påbörjades av Carl Bildts regering och har sedan dess fortsatt oavsett regeringsbildarens partifärg; avregleringar, privatiseringar och utförsäljningar. Budgetdisciplin och budgettak, prioritering av inflationsbekämpning före full sysselsättning; dvs en nyliberalt färgad borgerlig eller New Labour-färgad politik.
Från 1940-talets slut fram till 1990-talet var prioriteringen full sysselsättning och den politiken lyckades. Sverige hade den snabbaste jämlikhetsutvecklingen i världen och en arbetslöshet som låg på kring 2 procent.

När vi hade en arbetslöshetstopp i början på 1980-talet på 3 procent kallade Palme detta en nationell katastrof och regeringen satte in stora resurser på att trycka ner arbetslösheten.

Redan Ernst Wigforss menade att det privata näringslivet kan aldrig garantera full sysselsättning utan den offentliga sektorn måste växa. Sedan Bildts tid har över en kvarts miljon jobb försvunnet inom offentlig sektor och de har inte gått över till den privata sektorn utom i en mindre omfattning. Jobben har helt enkelt försvunnet. Under Bildts tid exempelvis gick 80.000 privata företag i konkurs.

Det finns stora behov i samhället som behöver täckas men de är inte lönsamma, det finns ca 30 miljarder i behov inom infrastrukturen, det finns stora brister i utbildningen så att arbetsgivarna inte kan hitta kompetent arbetskraft. Samtidigt som högerns dröm om en låglönearbetsmarknad torpederas av att behoven av okvalificerad arbetskraft sjunker nu drastiskt enligt AF.

I dag har vi det som ekonomerna kallar jämviktsarbets-lösheten som en ekonomisk doktrin. Så när AF berömmer sig för att arbetslösheten blir "bara" knappt 7 procent nästa år så är det fortfarande en nationell katastrof men tyvärr en politiskt självvald politisk katastrof.

Sanningen är helt enkelt att barnfattigdomen är ett symptom på ett sjukt samhälle som inte klarar att garantera sina medborgares väl och ve utan skapar ett samhälle där med nödvändighet en minoritet av medborgarna får agera buffert för att garantera kapitalintressenas cyniska spel.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Marknadens “logik”

 

(Marknaden tål att skällas på.)

Marknadens logik eller snarare s.k. logik kan förundra oss alla. Titta bara på arbetslösheten. För samhället skulle det vara det mest vettiga att alla hade ett jobb att gå till men för marknaden, denna opersonliga koloss är det bättre med en viss arbetslöshet. Detta kallas jämviktsarbetslöshet. Denna marknadsliberala teori orsakar att 10-20 procent av arbetsstyrkan hålls utanför arbetslivet och istället får fungera som lönepressare och varning för övriga att inte begära för mycket.

Ett annat exempel på marknadens s.k. logik är att spela ut olika grupper mot varandra för att pressa lönerna neråt för löntagarna. Denna kapplöpning mot botten får till konsekvens att löntagarnas konsumtionsmöjligheter minskar vilket innebär med vanliga människors logik att företagen får mindre försäljning av det som löntagarna tillverkar.

Att marknaden är en osäker vän att stödja sig på om man har uppfattningen att människor skall ha så likvärdiga och jämlika villkor som möjligt är uppenbart för den som inte förblindats av de nyliberala skygglapparna. Då blir inte marknaden heller en möjlighet att enbart bygga politiken på då marknadens logik är ologisk och i sin ologiska logik enbart skapar ökade klyftor mellan människor och klasser och skikt i samhället.

Ett exempel på marknadens vansinne är Telias nya logotyp som kostar Telia 250.000 miljoner, en kostnad som någon lär få betala och det lär inte bli aktieägarna utan de anställda och kunderna. Precis som de arbetslösa får betala för att tillfredsställa bankernas och finansbolagens önskan om ett stabilt penningvärde, dvs. extremt låg inflation.

Ytterligare ett exempel på marknadens ickelogik var när arbetsgivarorganisationer lobbade för att Arbetslivsinstitutet och en världsledande forskning skulle läggas i träda då dess slutsatser kom att kosta pengar som istället enligt marknadens logik gjorde bättre nytta som vinster i den eviga jakten på den maximala vinsten. Priset får mer än en arbetare betala varje vecka med sitt liv, förkortat med ett antal år då liemannen är framme och skördar i förtid. Enligt LO-tidningen förlorade 58 arbetare sina liv 2010 på Sveriges arbetsplatser.

Logiskt sett ur ett samhällsperspektiv, knappast, men ur marknadens s.k. logik helt logiskt.

Ernst Wigforss, denne socialdemokratiske legendar, skrev en gång att ”det är osannolikt att samhället kan trygga bärgningen utan att trygga sysselsättningen, och detta kan enligt socialdemokratisk mening inte ske utan ett avgörande inflytande för samhället över det ekonomiska livet och betydande mått av kollektiv egendom och företagsamhet.” (Från tidskriften Tiden 1949.)

Wigforss ord känns fullt logiska och kloka än idag, 2011, helt logiska i sin slutsats.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

 

Har du läst?

OBS!!! Ny och uppdaterad upplaga!!

”Arbetarrörelsens kris – mellan reformism och marknadsliberalism” av Ingemar E. L. Göransson

Beställ den från Ord & Kulturs Förlag till förlagspris 150 kr (inkl. moms) plus porto.

För ytterligare information se här.

Maila din beställning till ordochkultur@telia.com

Reinfeldt behöver Fas 3 för sin strategi

Följetongen Fas 3 fortsätter i och med att oppositionen i riksdagen signalerar att de kommer att kräva ett stopp för fortsatta inskrivningar i programmet.

I Aftonbladet idag anger socialdemokraterna som skäl att det inte ger jobb och att Fas 3 utnyttjas för att få gratis arbetskraft. Naturligtvis blir det ett problem och oacceptabelt när exempelvis försvaret utnyttjar Fas 3 eller när arbetsgivare som min blogg igår visade att privata anordnare satte Fas 3:are på ordinarie jobb. I DN berättas om hur arbetsgivare nu öppet börjar kritisera vansinnet.

Vad inte oppositionen och socialdemokraterna säger är att vad som är grundorsaken till långtidsarbetslösheten. Det handlar helt enkelt om i en i grunden felaktig politik som även socialdemokraterna i vart fall tidigare anslutet sig till.

Orsak och verkan

Orsaken ligger i accepterandet av jämviktsarbetslösheten som princip och ”analysen” att det behövs en viss arbetslöshet för att det primära målet för den ekonomiska politiken skall vara möjligt: det stabila penningvärdet och den över allt prioriterade inflationsbekämpningen.

Här ligger den gordiska knuten. Så länge penningvärdet är politikens viktigaste mål och sysselsättningen kommer i andra eller tredje hand kommer vi ha en arbetslöshet på 7-10 procent. Det är utan tvivel att det är fallet.

Reinfeldts regeringen behöver Fas 3 för att förverkliga sin strategi om att skapa en avreglerad låglönearbetsmarknad typ den som finns i de anglosaxiska länderna. En arbetsmarknad med låga löner, få rättigheter och vars bara existens är en varning till övriga löntagare att inte ställa ”för stora” krav. Alltså en högerns våta dröm – det är kärnan i den s.k. “arbetslinjen”.

På 1990-talet försökte den dåvarande socialdemokratiska regeringen efter Bildts period lösa detta med förtida pensioneringar då det inte fanns längre utrymme i den offentliga sektorn för de som inte var 100 procent produktiva. Vi fick förutom stora volymer av pensioneringar också usla projekt som den tidens Fas 3 – ALU.

Oppositionen har helt rätt i sin kritik av Fas 3 men måste för att vara trovärdig säga även B och inte nöja sig med A. För att lösa problemet med massarbetslösheten måste offentlig sektor få växa, utbildning bli ett verktyg för att sko arbetskraften och skattesubventioner som lönebidrag användas i mycket större omfattning och generösare än idag.

Kostnaden; en viss ökad inflation, höjning av budgettaken och ökade skatter.

Det finns ett val

Men, vad är valet – ett samhälle där en femtedel står utanför och sjunker ner i allt större fattigdom och till sist rent armod. Ett återupprättande av det solidariska samhället vinner alla på utom de som skott sig på Reinfeldts och Borgs systemskifte från en generell välfärdsstat till ett samhälle med ökade klyftor och tydliga skillnader mellan de allt rikare och de allt fattigare. Sedan klarar sig de som har jobb och utbildning ganska bra där i sina elfenbenstorn och tror inte de kan drabbas. Priset är ett socialt sett tudelat samhälle.

Redan den legendariske Ernst Wigforss på sin tid påpekade att det privata näringslivet aldrig kan garantera full sysselsättning utan det offentliga måste därför få växa och inte minst av skälet att det finns samhällsbehov som aldrig kan bli lönsamma i strikt företagsekonomiska termer.

Våga säga sanningen, inte bara om Fas 3 utom hela den nyliberala revolutionen.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Köp och läs:

Ny och uppdaterad upplaga!!

”Arbetarrörelsens kris – mellan reformism och marknadsliberalism” av Ingemar E. L. Göransson

Beställ den från Ord & Kulturs Förlag till förlagspris 150 kr (inkl. moms) plus porto.

För ytterligare information se här.

Maila din beställning till ordochkultur@telia.com

Wanngård hade rätt

Det blev ett jävla liv på anhängarna av låglönearbetsmarknaden när Karin Wanngård blivande socialdemokratiskt oppositionsborgarråd råkar göra det en politiker inte får göra i dagens Konsensussverige – säga som det är; ungdomar ska inte behöva jobba med skitjobb. Dvs. och underförstått inte behöva jobba under orimliga villkor som de tvingas till av callcenter och andra företag där det ställs krav som är omöjliga att uppnå. (Se även Aftonbladets ledare i går)

Inga fasta löner, usla arbetsvillkor, tvång på att stämpla ut när de ska gå på toa, blåsningar på lön och semesterersättning. Det är inget fel på att jobba hårt men det är fel när arbetsvillkoren och anställningsvillkoren liknar slavvillkor.

Karin Wanngård sa det alla vet är sant. Hon gjorde inget fel utan det var högst hedervärt att säga sanningen. Felet var att Wanngård backade inför den samlade borgarpressens opinionstryck. Tvärtom, hon skulle stå på sig och tagit debatten om arbetsvillkoren på låglönearbetsmarknaden. Den striden hade hon fått större stöd i än hon troligtvis trodde.

Den låglönearbetsmarknad som håller på att växa fram i Sverige som liknar den som en femtedel av britterna får leva med och en stor del av USA:s löntagare lever under är inget annat än vad Wanngård så exakt beskrev som ”skitjobb”.

De enda som vurmar för dessa servicejobb med sina usla villkor är nyliberalerna som vill ha denna låglönearbetsmarknad för att förse den välmående medelklassen i storstäderna med billig service och som en lönenedpress på yrkesarbetarna så de vet vad som väntar om de kräver för mycket och för bra arbetsvillkor.

Den sociala rutschkanan är på plats: usel a-kassa och en sjukförsäkring som inte rehabiliterar utan utsorterar. Riktning: låglönejobben. Eller som Wanngård så träffade sa ”skitjobben”.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Riktiga jobb, tack!

Arbetslösheten plågar Sverige. Arbetslösheten har inte på något sätt knäckts av regeringen Reinfeldt. Inte nog med det, utförsäkrandet av människor från sjukförsäkringen fortsätter totalt empatibefriat allt medan ett närmast papegojeliknade upprepande av besvärjelsen ackompanjerar den entoniga musiken; ”arbetslinjen”.

Inget ljus i arbetsmarknadstunnel

Som om detta inte vore nog så visar sig att trots ”arbetslinjen” har förtidspensionerandet av ungdomar ökat med 50 procent än innan den nymodiga tolkningen av arbetslinjen som arbetsplikt infördes 2006 med den uttalade uppgiften att sätta de förtidspensionerade i arbete.

Det går inte att uppfatta regeringens arbetslinje på annat sätt än du SKA arbeta som upprepas med en närmast manisk envishet. Den lutheranska villfarelsen att ALLA oavsett hälsa, ålder eller annat ALLTID har en arbetsförmåga är hos ansvariga politiker permanentad.

Det är självklart att det finns tillfällen i livet då det inte går att arbeta på grund av sjukdom, ”fel”, ofullständig eller till och med inaktuell utbildning. Till dessa förhållanden måste vi förhålla oss. Vi måste acceptera att det ibland kan vara så. Istället för att tvinga ut människor som redan är drabbade i en otrygg tillvaro där de i slutändan inte klarar de för ögonblicket orimliga kraven på kunskap eller produktivitet.

I vart tillfälligt i väntan på att skaffa sig nödvändig kunskap eller tillfriskna. Ett samhälle med empati och medmänsklighet gör detta och gör det möjligt att återvända till arbetslivet. Ett förståndigt samhälle gör detta utifrån devisen att ALLA har RÄTT till arbete.

Nu går det inte så bra för regeringen och deras s.k. arbetsmarknadspolitik. AF själva har i en utredning konstaterat att coach-satsningen på det ”ringa” beloppet 2,5 miljard har gett i stort sett inget. Det enda jobb som kommit ur de dumheterna är de fakturor som fyller diverse olika skojares allt fetare intäktskonton.

Fas 3 interiörerna blir allt mer bisarra och uppenbarligen inte tål dagens ljus då AF själva beslutat att hemligstämpla vilka företag som utnyttjar geschäftet.

Kort sagt regeringens arbetsmarknadspolitik kostar skjortan och ger inget resultat. Detta samtidigt som det finns stora behov av yrkesutbildning och riktiga praktikplatser och inte minst lärlingsutbildning.

Nu gör inte den sittande regeringen helt om och låter förståndet råda utan följer sin ideologiska blockering och framhåller att de drabbade SKA arbeta. En fyrkantig uppfattning som påminner om vissa doktrinära postulat. En uppfattning som bygger på den fördomsfulla och uråldriga övertygelsen att arbetaren av naturen är lat och måste förmås till arbete.

 

“…går det inte så bra för regeringen och deras s.k. arbetsmarknadspolitik…”

 

Svenskt Näringsliv (SN) utredningsinstitut ”Studieförbundet Näringsliv och samhälle” (SNS) lade för en tid sedan fram det märkliga förslaget att det skall bli obligatoriskt för arbetslösa att tjäna i den offentliga sektorn. Detta skall ske mellan 20 till 35 timmar per vecka beroende hur länge det varit utanför arbetsmarknaden. Tackar de nej till det generösa erbjudandet får det konsekvenser, givetvis negativa, för a-kassa eller sjukersättning.

Vi kan tycka att det är märkligt att införa tvångsarbete av en regering som kallar sig liberal och än mer märkligt för förslaget måste innebära att SN och SNS anser det behövs fler händer och fötter inom offentlig sektor. Vad vore då mer naturligt än att använda de pengarna som nu skall användas till tvångsåtgärder till att anställa personal istället?!

Vi måste dock erkänna att förslaget ligger utan tvekan i linje med regeringens övriga politik vad det gäller arbetsmarknaden, men det gör den knappast bättre. Regeringens skyldighetspolitik visavi arbetslösa och sjuka kan knappast kallas modern i sin framtoning, utan snarare närmast hämtad från en annan tid.

Fas 3 har blivit regeringens första slag mot de drabbade i vägen mot den nymodiga formen av tvångsarbete. Fas 3 är inget annat än återinförandet tvångsarbetet för de fattigaste istället för utbildning och andra insatser för att skapa jobb.

På 1990-talet fanns det ett liknade inslag i arbetsmarknadspolitiken, de s.k. ALU-jobben. Från fackligt håll var kritiken hård och väl underbyggd. ALU kom att bli en åtgärd som trängde undan reguljära jobb från arbetsmarknaden då statens bidrag var så generösa att arbetsgivarna lockades att utnyttja detta. Tyvärr skedde det i viss omfattning inom arbetsrörelsens organisationer också. Det blev därför ett trovärdighetsproblem att använda sig av ALU i verksamheten samtidigt som man kritiserade åtgärden.

Jag menar; finns det behov av fler arbetande inom offentlig sektor så är det naturligt att staten tar fram dessa pengar inte till ALU, Fas3, coacher eller SNS hugskott utan till reguljära jobb som finns behov av. Reinfeldt har någon gång sagt att politikerna inte kan skapa jobb, men faktum är att politikernas uppdrag är att se till att behoven i samhället möts och då kan skattemedlen rätt använda skapa jobb.

Och som Reinfeldt och Borg brukar säga det ska vara riktiga jobb så varför lägga krut på dumheter som ALU en gång i tiden, Fas 3 och coacher nu eller i framtiden SNS galenskaper.

Vad som behövs förutom riktiga jobb är rehabilitering värd namnet, utbildning och detta utifrån övertygelsen att du har RÄTT till arbete och inte ett moralistiskt du SKA arbeta. Släpp de marknadsliberala skygglapparna som bygger på ett förakt för de som för ögonblicket får bära bördan av en marknadsfundamentalism som vägrar att se verkligheten.

När det privata näringslivet inte kan hålla arbetskraften med arbete så är det självklart att offentlig sektor måste få växa, behoven finns och pengarna likaså – det talar väl regeringens skattesänkningar sitt tydliga språk om.

Text och foto: Ingemar E.L. Göransson

Järnvägsfacken i Europa kräver motstånd

London den 1 februari

Facken inom järnvägsektorn i Europa är oroliga, de är förbannade och de vill ta strid mot EU:s direktiv om att järnvägen skall privatiseras. De vill stoppa den nyliberala privatiseringsvåg som pågår inte bara inom järnvägen utan inom sjöfarten och inte minst här i Storbritannien där David Camerons högerregering vill privatisera hela sjukvården.

I måndags genomfördes en internationell konferens i London riktad mot privatiseringsvågen inom transportsektorn. Måhända hade de olika fackföreningarna från olika länder vissa skiljaktigheter men i grunden var de överens – man måste ta strid mot EU:s nyliberalt färgade marknadsliberalism. Flera av de som talade uttryckt i princip samma sak.

Järnvägen blir sämre med marknadslösningar där inte samhällsintresset får bestämma utan de olika bolagens vinstintresse blir styrande. Likaså ökar olycksrisken när företagen jagar vinstmaximering.

Alex Gordon från RMT berättade hur i samband med den svåra olyckan i London vid Ladbroke Grove 1999 där ett expresståg blev påkört av ett lokaltåg som körde mot rött. En olycka som tog 31 människors liv och skadade långt över hundra. Orsaken var att det privatägda tågbolaget som körde lokaltrafiken var undantagna från att behövda använda det säkerhetssystem som gör det omöjligt att köra mot rött. Detta för att möjliggöra för privata intressen att kunna konkurrera med British Rail om trafiken.

När en liknande händelse hände i helgen när två tåg kolliderade utan för den tyska byn Hardorf den gångna helgen så kom det spela en tung bakgrund till konferensen i London.

Konferensen blev en uppvisning i krav på gemensamma aktioner mot planerna på fortsatta privatiseringar och en återförande av kollektivtrafiken till offentlig ägo. Ingen hade någon annan uppfattning. Orsaken ligger ju i konsekvenserna av den förda politiken där avregleringar, bolagiseringar, utförsäljningar och privatiseringar har inneburit inte bara sämre service utan också fler olyckor, sämre villkor för personalen och åsidosatt samhällsintresse när vinstintresset fått styra.

Kraven från facken inom transportsektorn var tydliga. Så tydliga att det var överens om att tillsätta en gemensam ledningsgrupp som skall organsera ett gemensamt uppträdande. Det skall bli intressant om det blir verklighet eller om det blir enbart en viljeyttring som sedan rinner ut i intet.

Men det klokaste sades på konferensen av en äldre RMT-medlem som arbetade hela sitt på järnvägen. Alan Finton sa det som de flesta troligtvis kände.

“-Nyliberalismen har förstört arbetarklassens liv.”

Det gick inte att ta miste på den otvetydiga bitterheten och anklagelsen mot de som svek en gång.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

“Politisk katastrof”, sa Bill

Det finns bara ett ord för regeringens politik. De påstod att de skulle få slut på förtidspensioneringarna av unga och vuxna. A-kassan är idag Europas kanske sämsta och sjukförsäkringen kastar ut 10.000-tals sjuka människor i ett stort svart hål. Aftonbladet visar idag på det motsatta.

Ovanpå detta kommer nu uppgifter att förtidspensioneringar av unga har ÖKAT under den sittande regeringens tid. Deras politik har misslyckats om man sätter den i förhållande till den storstilade retoriken.

Problemet är för det politiska etablissemanget är att man accepterar jämviktsarbetslösheten. Det innebär att man inte kan lösa arbetslösheten utan med mindre att en viss inflation måste släppas loss. Så länge man inte gör det kommer vi att ha en arbetslöshet på 8-10 procent.

Men också att det blir nödvändigt att pensionera bort människor som inte klarar den arbetsmarknad där du bara får plats om du har 110 procentig arbetsförmåga.

Ulf Kristiansson (M) kan oja sig så mycket han vill men det förändrar inget. Den borgerliga regeringens försök att lösa sysselsättningsekvationen fungerar lika illa som 1990-talets försök. För systemfelet finns kvar; accepterandet av jämviktsarbetslösheten som en regulator av inflationen.

Det är en omöjlig politik, det är en omoralisk politik och det är socialt oacceptabel politik.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson