Juholt har större möjlighet att göra (S) relevant på nytt

Vem ska ta över ledartröjan i Socialdemokratiska Arbetarepartiet? Det sargade och just nu ledarlösa partiet behöver åter hitta sin själ. Att krisen är djup är uppenbart vilket det till sist nödvändiga avhoppet av partisekreteraren Baylan men det borde också medföra att andra som har ett stort ansvar för den misslyckade politiken måste också lämna sina poster; Wanja Lundby-Wedin och Thomas Östros är väl de som närmast ligger till att ta sitt ansvar.

Partiet behöver en nytändning och en ideologisk injektion som upplevs som relevant för kärnväljarna men även kan attrahera den mer progressiva delen av medelklassen. Socialdemokratin som den reformistiska delen av arbetarrörelsen har alltid haft sina bästa stunder när partiet kunnat i samverkan och i konstruktiv konflikt med fackföreningsrörelsen förmått formulera framtidsfrågornas svar.

Inte fråga om vänster eller höger

Partiet lyckades med det i och med tanken om ett folkhem på svar på de enorma sociala klyftorna under första delen av 1900-talet. Partiet lyckades i uppbygget av välfärdsstaten efter 2:a världskriget. Men partiet misslyckades när det gällde att ge svar på den marknadsliberala motkampanjen under 1970, 80 och 90-talen. Enligt Aftonbladet i dag så tyder mycket på att valet står mellan Mikael Damberg och Håkan Juholt. Borgerliga, men även andra, skribenter försöker måla upp detta som en fraktionsstrid inom socialdemokratin. Men att det finns olika syn på politikens inriktning är inget nytt.

Det fanns sådana skillnader mellan August Palm och Hjalmar Branting, mellan Per-Albin Hansson och Ernst Wigforss och även mellan Tage Erlander och Olof Palme. Det är inget nytt så bilden av det fraktionsstridande socialdemokratiska partiet är inte särskilt relevant utan frågan handlar mer om att hitta en handlingskraftig ledning som kan hålla partiet på en politisk kurs som återvinner förlorat förtroende.

Socialdemokratin har haft sitt starkaste stöd när partiet kunnat vinna löntagarnas förtroende och främst då kärnan inom LO-förbunden, men samtidigt fått stöd från medelklassens lägre skikt. Men det har aldrig skett då partiet hamnat nära de borgerliga partiernas i bästa fall socialliberala politik. Men partiet har alltid varit noga med att hålla ett tydligt avstånd till vänsterism både inom partiet eller framförallt utanför partiet.

Vänstern inom partiet har aldrig varit socialdemokratins problem då den anpassat sig till en mer stegvis reformistiskt vägval och målsättning. Problemet har varit däremot när partiet sökt sig mot mitten då det har gjort kärnväljarna osäkra och medelklassväljarna inte sett någon anledning att välja kopian istället för originalet.

Stark integritet

Att Håkan Juholt har en mer tydligare reformistisk retorik än Mikael Dambergs mer socialliberala dito kan ingen tveka om. Det betyder inte att partiet skulle välja en totalt annorlunda politik med Damberg, men det skulle säkerligen betyda att fokus skulle läggas på ett storstadsperspektiv än med Juholt som ordförande.

Ingen kan heller påstå att Juholt är en ”vänster”kandidat utan tillhör den reformistiska traditionen inom partiet. Han har dock vid flera tillfällen visat en stark integritet i den politiska snålblåsten. Fördelen med Juholt är också att han troligen har större förutsättningar att överbrygga den allt tydligare klyftan inom partiet mellan storstäderna och landsorten.

I den långa intervjun som jag gjorde med Håkan Juholt i januari menade han att grundvärderingarna finns där fortfarande hos de socialdemokratiska väljarna:

” - Om våra ingångsvärden stämmer att medborgarna står generellt till vänster, har en stark tro på en omfördelning från den som är rik till den som har det svårare,  har en stark tro på att den som är frisk har ett ansvar för den som är sjuk och har en stark tro på att den som har jobb har ansvar för den som är arbetslös då finns alla möjligheter att partiet kan bli relevant på nytt.

- Men menar han, de här värderingarna tunnas ut även om det är så här fortfarande.”

Min uppfattning är att med Håkan Juholt som partiordförande och ett nytt VU där barlasten och belastningarna från tidigare misslyckande som Sahlin fått ge ansikte till är borta så har det socialdemokratiska partiet stora möjligheter att hitta sin själ och bli det stora reformistiska alternativet i svensk politik – det alternativ som både kan väcka framtidstro och förtroende för politiken som ett samhällsförändrande verktyg.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Intervjun med Håkan Juholt finns i sin helhet publicerad i den nyutkomna boken:

”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” utgiven av Ord & Kulturs Förlag

Boken finns att beställa från förlaget (se länk) eller från ordochkultur@telia.com

Var finns utopin?

Ännu en vecka lagd till handlingarna. En vecka som i mångt och mycket visat på sakernas tillstånd i konungariket Sverige. Vi har fått veta att fattigdomen ökar, vi har blivit varse att klyftorna mellan de rikaste och de fattigaste ökar med en lavinartad hastighet. Vi har också så sent som idag blivit upplysta om att trots att moderaterna tappar i stöd så är det den borgerliga sidan och Sverigedemokraterna som tjänar mest på det.

Även om (V) ökar något så ökar Miljöpartiet, detta i grund och botten ett borgerligt parti, mer. Spelet kring det socialdemokratiska ledarvalet börjar likna alltmer en fars där partiet också verkar vara förankrat i opinionen som ett 30 procentsparti.

Den alltid lika kloke Olle Svenning skrev i en ledarkrönika i Aftonbladet apropå krisen mellan parti och fackföreningsrörelse att ” Under det senaste decenniet har maktfördelningen i arbetslivet, lokalt och globalt, fört till måttlös dominans för kapitalet: växande löne- och förmögenhetsskillnader, mer av utsortering av individer, fler lagar riktade mot löntagare: från usla sjukersättningar till urgröpt a-kassa, snart tömd på majoriteten av sina medlemmar.”

Han fortsätter sin analys med att beskriva det som sker som att ” på denna närmast laglösa arbetsmarknad, tömd på fackligt inflytande, trängs oftast ungdomar, lågutbildade och etniskt diskriminerade.”

Olle Svenning menar att en skilsmässa mellan facket och det socialdemokratiska partiet skulle beröva löntagarna all direktinflytande in i politiken vilket skulle förvärra en svår situation.

Omaka krafter med gemensamt intresse

Det finns många krafter som vill uppnå detta. Krafter som till synes inte har mycket gemensamt utom möjligen ett intresse av att den reformistiska arbetarrörelsen förvandlas till en röst i öknen.

Här samsas liberalt anstuckna socialdemokrater som gärna ser en fackföreningsrörelse utan verkligt inflytande på partiets politik, här finns vänsterister utanför partiet som vill se en ren, tradeunionistisk, fackföreningsrörelse som ägnar helt sin tid och kraft åt kronor, ören och andra direkt till arbetsplatsen kopplade frågor.

Många av dessa drömmer närmast om semisyndikalistiska aktioner och strejker som fäller tjyvsamhället. Men också maktpåvarna och” spindoctors” inom den politiska högern och arbetsgivarkretsar som vill se en maktbalans där arbetsgivarna är de som har all verklig makt.

Det är en snygg samling, må man nog säga och en formidabel motståndare. Arbetarrörelsens nuvarande kris är den allvarligaste sedan revolutionsåret 1917. Arbetarrörelsen kris är reformismens största strid och vill det sig illa, den sista. Förloras den så kommer vi att rusa in i ett ”paradis” där löntagarna tvingas tillbaka till en bortglömd tid; utan inflytande, ökade klyftor, skriande fattigdom och prålande rikedom och en fackföreningsrörelse utan politisk makt och inflytande.

Vem blir ny (S)–ordförande

Valet av ordförande för det socialdemokratiska partiet är inte den avgörande frågan, men valet är en indikation av vilken väg den reformistiska arbetarrörelsen väljer. Och vägvalet kommer att avgöra framtiden.

I en intervju jag gjorde med Håkan Juholt menade han att arbetarrörelsen hade tre vad han kallar konstitutionella uppgifter att lösa; att bli visionära, att bilda sig och att involvera medborgarna. Juholt säger i intervjun att ”politiken måste lägga fokus löntagarnas villkor och låta ekonomin växa”. (Hela intervjun står att läsa i den nyutkomna boken ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”. För beställning se nedan eller här.)

Ett sämre land att leva i

Sverige har blivit ett sämre land att leva i – inte tu tal om det. Massarbetslösheten rider likt en mara landet, skillnaden mellan rik och fattig har exploderat och det sociala eländet växer samtidigt som en mindredel av Sverige blir allt rikare. De som har jobb har fått det lite bättre, tillräckligt för att inte solidarisera sig med de som har hamnat längst ner och längst ut; de sjuka, de fattigaste, de arbetslösa, de ensamstående, fattigpensionärerna, immigranterna som hamnat på utsidan; kort sagt de 10-20 procent som betalar de övriga 80 procentens värme och den sociala inklusionen.

Det behövs en reformistisk utopi och den kan bara skapas i dialogen mellan löntagarnas intresse reformismen som politiskt alternativ. Hur det slutar, vem vet? Vem vet?

Text och foto Ingemar E. L. Göransson

 

För beställning av ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” Pris 150 kr plus porto. Maila till ordochkultur@telia.com , boken kommer på posten med faktura.