Gästbloggare: Sara Kuseta

Vid några tillfällen har jag haft gästbloggare här på min blogg. Sara Kuseta som bor i Skåne och har assyriskt påbrå skrev idag nedanstående text som en reaktion på att nazister tillåts definiera vad som är “svenskt”.

Sara text är ett vittnesmål om hur många svenskar med eller utan immigrantbakgrund känner idag. Det är en viktig text, det är en skrämmande text och det är en text som borde få varje rättskaffens man och kvinna i vårt land att resa sig och säga – Nu får det vara nog!

Ett stort tack till Sara för att jag fick publicera texten./IG

Här sitter jag...

Jag trodde jag var hemma. Men nu finns det någon som hotar mitt hem. Någon som berättar för mig att jag inte hör hemma här. Någon som ifrågasätter hela min existens.

Min hårfärg kan godkännas, min ögonfärg kan godkännas säger dem. Dem som inte är jag. Dem som anser att jag ingenting är värd.
Varför?
För att mitt ursprung sträcker sig utanför Europas gränser.

Mina barn är inte heller välkomna här.
Varför?
För att jag är deras mamma. En mamma vars ursprung anses vara fel.

Tårarna faller och rädslan tar sin plats. Inte pga. dem som hatar mig, men pga. dig som inte säger ifrån.

Låt dem prata säger ni. Ni som inte är jag. Respektera att dem får tala säger ni. Jag bryr mig inte säger ni, för ni anser att det inte drabbar er.

Men det drabbar mig. Det drabbar mina barn. Vill ni respektera någons rätt att tala. Respektera då min rätt. Min rätt att sprida ord som medmänsklighet, kärlek, ömhet och solidaritet.

Stoppa hatet innan hatet stoppar mig och mina barn.

Sverige, jag föddes i din famn. Sverige, mina barn föddes i din famn. En moders trygga famn. Nu hotar någon att rycka den tryggheten ifrån oss.

Hur?
För att du inte säger något.

Vart ska vi ta vägen?
Jag trodde jag var hemma. Men de säger att jag har fel. Dem som inte är jag. Jag som aldrig kommer att accepteras som dem.

Text: Sara Kuseta ©

Mörka moln och besvärliga tider (M)

Besvärliga tider kan man tycka. Arbetslöshet högre än någonsin vilket innebär att den sittande regeringen inte lyckats hålla sitt viktigaste vallöfte från 2006 att bryta det s. k. ”utanförskapet”. De 434.000 som är arbetslösa idag delar nog inte Fredrik Reinfeldts självbelåtenhet. Inte heller har kritiken mot devalveringen av sjukförsäkringen avstannat även om den inte syns i rubrikerna lika mycket som tidigare.

Besvärliga tider kan tyckas. Centerns Maud Olofsson håller på att förpassa sitt parti i ingenmansland. Hon har fått (C) att överge sin traditionella landsbygdsprofil vilket gör att äldre folkrörelsecenterpartister som Börje Hörnlund att stilla revoltera. Olofsson har i vad många centerpartister uppfattar som ett svek genom att byta fot i kärnkraftsfrågan fått kärnkraftsmotståndare att lämna partiet. Solveig Tärnströms avhopp idag till (MP) är bara ett exempel och hon har totalt misslyckats att etablera (C) som storstadsmedelklassens parti. Uppgifterna om att hon är på väg bort blir också allt envisare.

Besvärliga tider kan tyckas. När Sven-Otto Littorin i dag på Centerns dag i Almedalen meddelar på morgonen att han hoppar av som arbetsmarknadsminister så är det ett större avbräck för Reinfeldt än kan man tro. Littorin som har framstått som måttfullheten själv i sin retorik, men i praktiken har i det tysta orsakat det största raset i facklig organisationsgrad som detta land sett sedan storstrejken. Hans avhopp öppnar dörren för väsentligt hårdförare politiker på högerflanken i (M). För Reinfeldt innebär det också att han förlorar en viktig kugge i sin re-make of (M) även om han försöker markera genom att sätta Tobias Billström tillfälligt som arbetsmarknadsminister.

Besvärliga tider man tycka. Den lilla skärmytslingen mellan (Fp) och (Kd) i går ger också bilden av en inre disharmoni i regeringsalliansen. Den inre striden i alliansen för att rädda sig kvar i riksdagen går över att stjäla väljare från varandra. Därav (Fp):s utspel igår om promenadgarantin för äldre och (Kd):s ilska över att Björklund helt fräckt snodde ”deras” fråga.

Besvärliga tider är det. Allt detta tillsammans ger en bild av osäkerhet inom alliansen. En bild av att kanske Reinfeldt inte har allt under kontroll vilket givetvis kan påverka väljarna den 19 september. Det var väl inte den bild som Reinfeldt ville ge av sin regeringen när Almedalsveckan började?

Text: Ingemar E. L. Göransson

Foto: Christoffer Göransson

Dagens dummaste

Gudrun Schyman har tagit sig för att bränna 100.000 spänn i Visby. Att bränna stålar är en sak men att rent fysiskt bränna upp dom är bara idiotiskt, korkat och inte minst en ren provokation mot vanliga arbetande människor.

Bara en av alkoholångor fördunklat hjärna kan komma upp med ett så in i helvete korkat tilltag för att protestera mot löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Bara någon som har levt i en skyddad kupa utan kontakt med verkligheten kan ta sig till att elda upp 100.000 papp.

Blir nästa tilltag att bomba några banker för att de kvinnliga kassörerna har sämre lön än sina manliga kollegor? Bränna ner något sjukhus eftersom kvinnliga sjuksköterskor har sämre lön än manliga dito? Kanske det är dags för Fi att bli en 2010-talets feministiska stadsgerilla?

Det är banne mig inget kommunistiskt eller radikalt om nu något inbillar sig det i Schymans dumheter - bara brist på respekt för hur andra har det.

Hon bränner upp en halv årslön (efter skatt) för en undersköterska. Hon borde skämmas men jag är inte förvånad - vad var det Lenin sa radikalismen kommunismens barnsjukdom!! Uppenbarligen gäller det även feminismen i vart fall i Fi och Schymans tolkning. Om någon haft funderingar på att rösta på Fi innan det här borde de insett nu att tilltaget är en skymf mot alla  lågavlönade kvinnor!!

Text: Ingemar E. L. Göransson

En klassamhällets skola

Författarens skolkort ca 1960. (Fotograf okänd)

I en rapport från SCB som Lärarnas Riksförbund (LR) har beställt konstateras att elever från höginkomstfamiljer har genomsnittligt bättre betyg än elever från mer påvra ekonomiska villkor.

Namnet på LR:s rapport är talande för det klassamhällets skola vi har i Sverige; Rika barn lära bäst?. Den s.k. valfriheten med alltfler friskolor har gjort att dessa skillnader har ökat genom att det fria skolvalet har ökat skillnaderna.

LR:s ordförande Metta Fjelkner säger också att resultatet visar att alla föräldrar inte har möjligheten att vara aktiva väljande föräldrar. LR ifrågasätter också om det är så klokt att låta kommunerna ha ansvaret för skolan, utan menar i praktiken att staten åter tar över ansvaret för skolan.

Ylva Johansson (S) menar att orsaken är den ökade segregationen i samhället medan Jan Björklund menar att svaret ligger i för lite krav på eleverna från de fattigare hemmen.

För min del menar jag att varken Johansson eller Björklund ger en nöjaktig förklaring eller recept på hur problemet som Fjelkner pekar på.

Själv har jag erfarenhet av hur grundskolan och gymnasiet fungerar med sammanlagt 24 år plus mina egna år som elev som jämförelse. Dvs. den tid som mina ungar gått igenom den svenska skolan. Jag kan knappast säga att jag är imponerad av deras skoltid och den pedagogiska förmåga som har uppenbarats under dessa år.

(Inte heller var den gamla kravskolan något positivt för arbetarungar som undertecknad – med hälsning till Björklund.)

Det har varit för många oengagerade lärare som har uppträtt som om att deras yrkesval har haft främst tre skäl; juni, juli och augusti. Det har varit för mycket av ”same presidier as last year” och mycket lite av pedagogik som gynnat de missgynnade elevernas möjligheter.

En del går säkert att förklara med att kommunerna i sin besparingsiver behandlat skolan som vilken kommunal verksamhet likt vatten och avlopp. Fjelkner påpekar också att vi har fått 290 olika skolsystem i stället för ett.

Vi har den skola vi förtjänar, men inte den vi behöver och som eleverna förtjänar. Beslutet om kommunalisering var ett misstag, men även de brister i skolans abdikation som fostrare, men det löses inte med Jan Björklunds ökade skillnader och militära ordning.

Men den främsta orsaken till problemen som LR:s rapport pekar på är den s.k. friskolereformen – där vi numera har minst två, tre parallella skolsystem där de rika barnens föräldrar kan välja de bättre skolorna medan arbetarklassens ungar får acceptera nedgångna utslitna och oengagerade skolor i kommunal regi utan resurser.

1990-talets politik kommer alltså åter och biter oss i baken med full kraft likt en ilsken byracka. Nyliberalismens experiment har fått önskat resultat en skola för de som redan är etablerade medan arbetarklassen får betala med sämre möjlighet till utbildning och framtid.

Det vore bättre att diskutera detta istället för att likt Johansson säga självklarheter och Björklund ropa på militär disciplin.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Kosackval 2010?

Affisch från Högerpartiet 1928

Under förra valrörelsen, dvs. 2006, jobbade jag fortfarande på LO-kansliet och en av mina arbetsuppgifter var att jobba med LO:s valblogg. Jag rekryterade bloggare runt landet och skulle själv skriva varje dag.

Det var inga problem med varken att rekrytera eller skriva utan det stora problemet var den skitiga valrörelse som det blev.

Snart blev man varse det sossehat för att inte säga glödande klasshat som många av högerns agitatorer hade. Ett exempel på övertramp är ju bland folkpartiets data intrång men vi som jobbade med LO-bloggen fick känna av det förakt och rent ut sagt hat som präglade delar av högerns och alliansens valkampanj.

Själv blev jag beskylld för att ha tvingat min familj till ett nudistläger i Italien. Själv kunde jag väl ta det tjafset, men för mina barn var det mindre kul.

När Fredrik Reinfeldt i går höll sitt tal i Almedalen var det en signal om vad som skall komma. Här fanns föraktet för svaghet, för arbetslösa och sjuka och inte minst för ”sossar”.

Halvsanningar och rena lögner i ett tal som handlade inte om alliansens politik utan ett glödande hatisk attack på de röd-gröna. Om detta är tillsammans med den kampanj i smutskastning som sker från moderathåll mot Mona Sahlin så kommer valrörelsen 2010 inte bli bättre, tvärtom, än 2006.

Dags för ett nytt kosackval, måhända?

Text: Ingemar E. L. Göransson

Men var är systemkritiken?

 

I lördags var jag på Byggnads kursgård Rönneberga och tillsammans med Roland Janson genomförde vårt seminarium “Den korsfäste arbetaren”. Vi berättade om hur nyliberalismen och nyliberaler har kidnappat välfärdsstaten med målet att göra den till en enda stor kapitalistisk marknad.

Vi hade känslan av att Byggnads unga medlemmar (det var en del andra fack där också) fick höra någon form av nyheter. Roland och jag fick känslan att det vi talade om var inte speciellt känt och än värre facken berättar inte den här historien.

Det var en klok man som sa en gång att den som inte känner sin historia förstår inte sin samtid och än mindre kommer att kunna påverka framtiden.

Det var också vårt budskap att tillsammans kan vi förändra framtiden. Fackföreningsrörelsen och arbetarrörelsen kan om den återerövrar sin ideologi fortsätta att bygga ett samhälle som blir bättre och rättvisare.

Om det var en upplyftande upplevelse att återigen komma till Rönneberga så känns inte Almedalen och det politiska Kiviks marknad som pågår där speciellt upphetsande. Framför allt är nyheterna att det uppblåsta röd-gröna utspelet med förändring av fastighetsskatten som något som möter förväntningarna på oppositionen som kan kasta ut Reinfeldt från Rosenbad om 14 månader.

Visst, det är bra att oppositionen har recept mot den orimliga subvention som de dyraste villorna i Storstockholms rikemansförorter har fått av resten av landet och inte minst orättvisa beskattning som drabbar hyresrätterna.

Men i alla fall, det känns som skrivbordspolitik - inte något som lyfter politiken och ger svar på socialdemokraternas ideologiska vilsenhet. Vi väntar mer av oppositionen för det skall kännas att det lyfter ordentligt så inte oppositionen känns som radikalare variant på högeralliansen. Vad som fortfarande vi inte hört, och vi vill höra, är den genomtänkta systemkritiken i skuggan av finanskris och hotande massarbetslöshet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson