Skolpolitikens danse macabre

Skolpolitiken är något som inte borde vara en stridsfråga. Egentligen. För hur det än är så är skolan det som lägger grunden för framtiden. Det är i skolan där alla skall lära sig först det grundläggande; läsa, skriva och räkna och sedan och parallellt mer omfattande kunskaper för att slutligen ta sig an yrkes och högre utbildning.

Var finns ljuset i dagens skolpolitik?

Om detta borde det inte finnas, men frågan är en av de mest infekterade i svensk politik. Vi har sedan 1990-talet haft en politik som kan liknas vid talesättet att kasta ut ungen med badvattnet. Det vill säga den utveckling som den kommunala/offentliga styrda skolan inte klarade av på grund av byråkrati och ovilja att ändra det som var trots att det hade brister.

Nu var inte brister sådana att så drastiska lösningar som privatisering av stora delar av skolsystemet var enda lösningen. Få föreslog att ge lärare. Föräldrar och elever mer inflytande över hur skolan arbetade, inte på vad den lärde ut, utan svaret blev en marknadsliberal lösning där skolkoncerner kom att släppas in på en konstlad marknad.

I dag ser vi resultatet. Sjunkande kunskapsnivåer, kraftig segregering och inte minst instabilitet i skolsystemet. När enhetsskolan var en statlig angelägenhet hade svensk utbildning världsrykte, idag är det snarast med förvåning omvärlden ser hur svensk skola misslyckas med sitt uppdrag. Vi ser genom det så kallade fria skolvalet hur segregationen i svenska skolor liknar det i amerikanska skolor och Sverige har det mest avreglerade skolsystemet i världen förutom Pinochettidens chilenska skolsystem.

Och inte minst har vi sista dagarna sett hur stora koncerner går i konkurs som John Bauer. En instabilitet som innebär på kort sikt stora problem för drabbade elever och på lång sikt innebär att insikten att skolan inte är en kassako ens trots att staten garanterar vinsterna genom skolpengen.

Misstagen, medvetna eller inte, som när skolan kommunaliserades och friskolesystemet infördes har gett en skola som har hamnat i en negativ malström. Tyvärr vågar inte politikerna från socialdemokratin till vänster till högern sätta stopp för den för det svenska samhället djupt allvarliga situationen. Det enda partiet som gör ett motstånd är vänsterpartiet men med föga framgång även om en stor del av opinionen delar partiets kritik.

Skolpolitikens danse macabre kommer att leda till stora svårigheter i framtiden för utvecklingen till ett samhälle där kunskap och bildning blir allt viktigare för att hävda sig. Men vi får väl inhämta kunskaperna från Wikipedia och såpoperor då dessa är i varje fall lönsamma.

Tyvärr verkar vissa politiker inte ha kunskap och bildning som det viktigaste för ögonen utan vinst och marknadsliberalism istället. Tyvärr….

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Den som latat sig….

”Det är djupt orättvist att den som latat sig och misslyckats får chans på chans, medan den som ansträngt sig och varit duktig möts av stängda dörrar”. Så skriver Östgöta Correspondentens ledarskribenter måndagen den 3 oktober i en ledare som andas av förakt för mänskliga tillkortakommanden och en jubelsång över de ”duktiga”.

Det är inte första gången detta tema spelas upp på ÖC:s ledarsida. Oftast handlar det om ett förakt för de som inte har akademisk utbildning eller av en eller annan anledning misslyckats i skolan eller inte lyckats få en stabil anknytning på arbetsmarknaden.

Det som spelas på det borgerliga positivet är att det är enbart och fullt ut individens eget fel om skolan blir ett misslyckande, om arbetslösheten drabbar eller om sjukdom slår till. I ledarskribenternas värld är det skillnad mellan folk och fä, mellan duktiga och medelmåttiga, mellan framgångsrika och misslyckade.

Tidningens ledarskribenter formligen tävlar i att sätta stämpeln på de som inte har vandrat i akademins lärosalar utan valt en annan väg för sin livsvandring. Det är uppenbart att ledarskribenterna inte kan tänka sig andra skäl till ”misslyckandet”.

Dyslexi, oengagerade lärare, sjukdom eller sociala förhållanden är den enskildes ansvar med ledarskribenternas logik. Inte heller skillnaden mellan att växa upp i en studieovan miljö till skillnad från en studiepremierande akademisk miljö är annat än individens eget ansvar precis som om det arma barnet kan välja sina föräldrar. Klass och social miljö har ingen relevans på ledarsidan i Corren.

Det som ledarsidan behandlar på måndagen, dvs. den avlövade och avrustade vuxenutbildningen är ju ett nytt fenomen som har skapats av den sittande högerregeringen som Corren med den berusades övertygelse och envishet försvarar och höjer till en vördnadsfull perfektion av politisk handlag.

Alla ska få en andra chans, både den som haft dåliga förutsättningar i sitt liv och den som måste byta inriktning på sitt yrkesliv av en eller anledning. Men det är ju en annan sak och att det inte fungerar idag är orsakat av en borgerlig regering som står Corren nära.

Correns människosyn lämnar en del övrigt att önska. Att stämpla de som inte föds med silversked i munnen eller inte glidit fram på den välkända räkmackan som lata och misslyckade tyder på en övermaga och föraktfull syn på mänsklig, mycket mänsklig svaghet.

Men vem vet ledarskribenterna på Corren kan också en dag hamna i en liknande sits där de trots sin egen duktighet, akademiska examena visar sig vara just mänskliga, med mänskliga fel och brister. Hoppas vid alla makter höga som låga att de får sin andra chans, t.o.m. sin tredje om så behövs.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson