Nu är det inte så kul längre

Annie Lööf är inte bara rödhårig, hon påminner inte lite om en räv även politiskt. Hon vill inte riktigt kännas vid sina förebilder Thatcher, Ayn Rand och Robert Nozick – alla nyliberala ikoner.

Inte bara denna distansering till sina extrema förebilder utan också att Lööf inte tog till sig den självklara centerportföljen – miljöpolitiken utan markerar tydligt, t.o.m. tydligare än sin föregångare Maud Olofsson att hon vill ha näringspolitiken.

Nu försöker flera borgerliga skribenter exempelvis i Östgöta Correspondenten att lugna omgivningen att det där med Thatcher inte är något att bekymra sig om. Tidningens ledarredaktör berör inte på ett för läsaren begripligt sätt vad som var Thatchers politik. Inte ett ord om hennes tre lagstiftningsomgångar som gjorde facket i stort sett tandlöst, inte ett ord om den privatiseringsvåg som slog sönder den efter kriget uppbyggda välfärdsstat.

Däremot nämns, ska erkännas med avståndstagande, hennes téastunder med Pinochet. Nu var det inte frågan om några isolerade téastunder utan ett stöd från dag ett till Pinochets statskupp och den efterföljande militärdiktaturen.

Att välja ultraliberalen Lööf väljer att bli näringsminister kan innebära en kraftmätning inom alliansen. Lööf måste sätta spår och leverera resultat medan Reinfeldt inte vill skapa onödig oreda och konflikt med fackföreningsrörelsen då han vet att existens av en arbetslöshet på ca åtta procent, en usel a-kassa och en sjukförsäkring som är ett sorteringsverk räcker för att facken skall hålla sig på mattan i nuläget.

Att då likt Lööf säkerligen vill ge sig på arbetsrättslagstiftningen och återföra den till vad den var 1970 som hon sagt att hon vill (se LO-tidningen 9 september) skulle skapa en kraftmätning inom regeringen som någon måste förlora.

Lyckas Lööf inte få resultat så innebär det att hennes position i centern snabbt försvagas och därmed centerns möjligheter att bli storstadspartiet för den mondäna medelklassen misslyckas. Partiet har redan tappat landsbygden så centern är därmed ganska illa ute.

Tar Lööf strid kring Las försvagar det alliansen och Reinfeldt får all anledning att ta det orosmolnet på allvar som om det inte räcker med ett (KD) som krisar och har parkerat sig under eller ganska nära fyraprocentens spärr. Dessutom ett folkparti som envisas med att kräva en kärnkraftpolitik som det taktiska moderata partiet inte vill ha som en gökunge i budgetarbetet och det interna spelet framgent.

Utan tvivel har Reinfeldt problem och ett av dem kommer att heta Annie Lööf.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Anti-LAS positivets eviga klagosång

 

Så då är det dags igen för den eviga frågan om lagen om anställningsskydd, LAS, i dagligt tal. Ända sedan den dag den infördes som lag har det eviga positivet dragits runt – LAS förhindrar rörlighet på arbetsmarknaden (utläses arbetsgivarna kan inte sparka vem dom vill och när de vill), den hindrar unga från att få jobb (utläses arbetsgivarna kan inte bli av med äldre lite sliten arbetskraft) och att lagen förhindrar företagen att växa (utläses man måste förhandla med facket).

Den nazistiske propagandaministern Goebbels sa en gång om en lögn upprepas till många gånger blir den till sist en accepterad sanning. Kort sagt, anti-LAS-positivet fortsätter att dras runt och märkligt nog så har den felaktiga för att inte säga okunniga bilden av LAS klistrat sig fast även bland ”vanligt” folk. LAS har blivit synonymt med arbetsmarknadens problem. Lögnen om LAS har tyvärr blivit en ”sanning”.

Men vad är då LAS egentligen. Lagen kom till efter åratal av försök från de fackliga organisationerna att få någon ordning på det godtycke som präglade arbetsmarknaden efter Saltsjöbadsavtalet där arbetsgivarna ledningsrätt var inskriven i §32. ”Rätt att leda och fördela arbete, rätt av anställa och avskeda osv” – det var den eftergift fackföreningsrörelsen gjorde då huvudavtalet kom till.

Men det var också Saltsjöbadsavtalets akilleshäl för det innebar att hela makten överlämnades till arbetsgivarna för att få genom landsomfattande kollektivavtal och förhandlingssystem. Det gav en oönskat konsekvens; arbetsgivarna utnyttjade situationen och sparkade varje anställd framförallt på LO-sidan som inte orkade vara 100 procentigt produktiv.

När det inte gick att få någon ändring såg statsmakten ingen annan lösning än att införa en skyddslagstiftning som i vart fall gjorde slut på godtycket och angav objektiva skäl för uppsägning. Arbetsbrist och personliga orsaker är också de skäl som accepteras och att varje uppsägning skall föregås av en förhandling med den fackliga organisationen.

Denna bakgrund talas sällan eller aldrig om. Vad arbetsgivarna och högern med sin buskagitation mot LAS egentligen vill är att återinföra den tid som var före LAS då arbetsgivarna varken behövde ange skäl vid uppsägning eller förhandla. Den tid då §32 var symbolen för arbetsgivarväldets godtycke på arbetsplatserna i detta avlånga land.

Det handlar inte om att det inte går att anställa unga, inte om att behålla nyckelpersoner, inte om varken ditten eller datten utan om att ta tillbaka makten till det arbetsgivarnirvana som var den dag då löntagarna fick stå med mössan i handen och hoppas på det bästa. Det handlar helt enkelt om makt – inget annat. Punkt, slut.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Apropå tokmoderat debatt om arbetsrätten och LAS

(Följande kommentar skrev jag på eftermiddagen till en moderat debatt på bloggen om arbetsrätten – Se Kent Persson (Tokmoderat)).

Ursäkta, vad ni glömmer i debatten om arbetsrätten vad varför den över huvud kom till. Varför vi fick LAS (som i sig bara är en del i arbetsrätten). Innan LAS behövde inte arbetsgivaren ange skäl för avsked, det räckte med att åberopa §32, dvs. arbetsgivarens rätta att fritt avskeda, anställa, leda och fördela arbetet.

Konsekvens som blev allt tydligare var att äldre arbetskraft fick gå då de inte alltid var 101 % produktiva. Med andra ord LAS är en skyddslagstiftning för de som har svårast att återkomma på arbetsmarknaden; äldre, småslitna arbetare.

Det finns alltid två sidor av myntet och denna sida ”glöms” bort i debatten. Ska vi ha tillbaka § 32, ska äldre, småslitna utan skäl kunna bli ställda utanför? Så länge inte LAS-kritikerna kan ge ett acceptabelt svar på denna fråga är inte debatten om LAS trovärdig.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Industriavtalet begravdes igår

Teknikföretagen meddelade igår att de lämnar industriavtalet och därmed kan vi nog betrakta det som antyddes när Unionen och Civilingenjörerna var först ute med att skriva på ett nytt avtal utan samordning med IF Metall och övriga förbund inom industrin på LO-sidan som bekräftat. Svenskt Näringslivs ande vilar över Teknikföretagens beslut som får flera konsekvenser.

Det första är att LO:s roll förminskas ytterligare och risken är att lönebildningen återgår till en situation där var och en försöker få ut maximalt utan hänsyn till samhällsekonomin och inflationsmål eller liknande politiska grimmor.

Det kan vara svårt att förstå vad Teknikföretagen hoppas vinna på att bryta upp från industriavtalet. Men man måste se det ur ett politiskt perspektiv istället för ur ett annars rationellt ekonomiskt perspektiv och då klarnar bilden väsentligt. Svenskt Näringsliv och Teknikföretagen har en annan avsikt än sina medlemsföretags bästa. Det handlar helt enkelt om politik. Det handlar om makt och inte minst arbetsgivarnas våta dröm att återinföra §32 bakvägen.

Ett försvagat LO eller ska vi säga ett ytterligare försvagat LO innebär att sprickan som redan är tydlig inom organisationen kommer att förstärkas. De förbund som inte är nöjda med sakernas tillstånd tvingas i praktiken gå sin egen väg och i bästa fall kommer samarbetet mellan de s.k. 6F–förbunden förstärkas. D.v.s.. Transport, Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko har nu i än större anledning att gå sin egen väg när LO inte lyckas hålla liv i industriavtalet. Detta då de inte längre får draghjälpen från industriförbunden utan lämnas att klara sig själva.

 

“…man måste se

det ur ett politiskt perspektiv…”

Att det finns kritik mot LO inom organisationen är uppenbart. Det har funnits under en längre tid. Även före AMF-palavrern har det funnits ett missnöje med LO och LO:s ledning och vi ska komma ihåg att det var i 6F-kretsen som de starkaste kritikerna av LO:s ordförande fanns och det var också där kraven på hennes avgång var starkast.

(Lars Lindgren, Transport)

I årets avtalsrörelse var förbunden överens om en nivå på 2,6 %. Enligt Transportbasen Lars Lindgren var förbunden överens om detta. Man var unisont överens om ett extra påslag på 125 kr för alla med månadslön under 21.300. (Se Transportarbetaren nr 5/2010 sid 4)

IF Metalls avtal som gav bara 69 % av detta förkastades i LO:s styrelse men IF Metall skrev i alla fall på, Handels avtal kom bara av ligga på 65-67 % av samordningens golv och detta sammanlagt gör att Transport ställer sig nu frågande till att medverka i en framtida samordning.

Här ligger också orsaken till att varken Pappers eller Elektrikerna accepterade IF Metall-nivån utan gick i strejk vilket i skrivande stund fortsätter på Elektrikernas område. Som Lindgren ser det stod dessa två förbund fast vid samordningen vilket inte varken IF Metall eller LO gjorde.

Det finns en rak linje i Svenskt Näringslivs och Teknikföretagens agerande. Det finns en strategi som har klart politiska förtecken. Först bryter de samtalen om ett nytt huvudavtal, gör upp på en låg nivå med tjänstemännen och därefter en något högre nivå med IF Metall medan man hårdnackat motsätter sig Pappers och Elektrikernas krav.

Den enda rimliga och logiska förklaringen till detta är att arbetsgivarna förväntar sig är en fortsatt borgerlig regering som under nästa mandat period skall leverera önskade förändringar på arbetsmarknaden genom politiska beslut.

En orolig arbetsmarknad är ett önskeläge för en regering. Kraven på förändringar i LAS och MBL kan då försvaras med fortsatt hög arbetslöshet. Förbud mot sympatiåtgärder och krav på en viss andel medlemmar på arbetsplatserna för att kunna kräva kollektivavtal kommer med samma argumentation att försvaras med att facken har för mycket makt.

I morgon är den Första maj och hundratusentals kommer att manifestera sin önskan om en annan ordning och en annan regering efter snart fyra år med en i alla stycken politiskt havererad regering. Men det är en arbetarrörelse som är vingklippt på många sätt. Fackföreningsrörelsen dras med interna slitningar. Avtalsrörelsen haltar och kritiken mot både LO och partiledningen finns under ytan om inte annat.

Allt detta måste dock lämnas därhän för det viktigaste en annan regering som har på sin dagordning att se till att löntagarnas situation förbättras, fler jobb och inte minst att rättvisa åter blir ett honnörsord med innehåll och inte en politisk tom klyscha.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Upprepad lögn blir till sist “sanning”

Joseph Goebbels, denne ondskans eminens, sa en gång att om en lögn upprepas tillräckligt många gånger så blir den till sist en sanning.

Goebbels iakttagelse som han i sanning levde efter kom att ta livet av 6 miljoner judar, miljoner romer, slaver och andra i hans perverterade värld s.k. ”mindervärdiga” människor har moderna efterlevande i så motto att Goebbels tes har blivit en del i olika politiska strategier som har till syfte att förändra något även om det inte finns någon objektiv anledning att förändra.

Men objektiva förhållanden och sanning har inte mycket med politik och politiska ambitioner att göra. Det har tyvärr inte heller mycket att sätta emot när starka maktambitioner prioriteras före det som objektivt de facto fungerar.

Östgöta Correspondenten, denna östgötska Dagens Nyheter-wannabe har idag, än en gång, en ledare som mynnar ut i ropet på upprivning av LAS men nu även av MBL. Lagens om anställningsskydd (LAS) och Medbestämmandelagen (MBL) hamnar än en gång i de politiska kolportörernas ambitioner att tjäna NT/ÖC:s politiska ambitioner och inte minst de politiska maktstrategerna på Svenskt Näringsliv.

I dagens tidning tar man utgångspunkt i nedläggning av Dometic i Motala och det faktum att ägarna flyttade hela produktionen till USA. Detta enligt ÖC berodde på att man inte fick göra som man ville med de anställda och ersätta dem med inhyrd personal från ett bemanningsföretag. Problemet var att ägarna var tvingade att förhandla med facket, IF Metall och Metall krävde att man skulle iaktta turordningen och ingångna avtal.

”Men egentligen är detta framförallt ett symptom på ett större (dvs problem, min anm.): Ekonomiska och juridiska pålagor i form av arbetsmiljö och sjuklöneansvar, arbetsavgifter och försäkringar”.

Den anonyme ledarskribenten skriver vidare att turordningsreglerna ; ”men bara att reglerna finns skapar en trögrörlighet på arbetsmarknaden som gör det svårt för arbetslösa att komma in och som hindrar företagen att knyta till sig ny kompetens.”

Den här bilden som givetvis mynnar ut i det sedvanliga skallet på ”modernisering” av LAS. Men kan undra vad skribenten har för stöd i verkligheten för sin syn.

För några veckor sedan var jag moderator på ett seminarium anordnat av Byggettan i Stockholm där Byggindustrierna representant likaså som en entreprenör i branschen klart och tydligt för sin del ansåg inte LAS var något problem.

Åter till dagens lokaltidning. Michael Wolf, koncernchef på Swedbank säger:

”Näringslivet måste ge innan det tar. Vi måste inse att det är viktigt att unga kommer ut i arbetslivet. Därför är det inte intressant att tala om LAS ”. Detta apropå ungdomsarbetslösheten och diskussionen om LAS.

En lögn kan bli en sanning om den upprepas tillräckligt många gånger. Men lögnen blir i sig inte mer sann. Det som sker är att den blir en sanning för politiska maktanspråk från delar av högern och de inom näringslivet som sätter makten före än att sköta sina företag på ett socialt acceptabelt sätt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

“Va duktige´de´ä “

”Vad duktige´ de´ ä”, är en välkänd replik från filmen Sällskapsresan där fru Storch från Mjölby samtidigt som man hör hur servitören hon nyss beundrat tappar allt porslin ute i köket.

”Va´ duktig regeringen är”, är bl.a. Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets betyg på den borgerliga regeringen. ”De är sååå duktiga”, en värdering som de flesta andra om de tänker efter inser är lika felplacerat betyg som fru Storch från Mjölbys replik.

Det finns inget varken duktigt eller skickligt gjort i regeringens politik och det blir uppenbart för de flesta om man lämnar de ljusblå solglasögonen därhän och nyktert värderar vad som har åstadkommits under de tre år som ministär Reinfeldt har regerat.

Arbetslösheten har nått nivåer som detta arma land inte sett på mannaminne och inget tyder på en förändring till det bättre trots att konjunkturen verkar ha vänt. Dubbelt så många ungdomar står utanför arbetsmarknaden idag än hösten 2006. Den totala arbetslösheten fortsätter också att öka med tusentals varje månad.

Sjukförsäkringen har förvandlats till ett moras där sjuka misstros och anklagas indirekt för fusk oavsett om det handlar förkylning, influensa, brutna lemmar eller cancer i terminalt stadium. Sjuka får vänta orimliga tider på beslut och kvalificerade läkares intyg är då överprövade av kvacksalvare som aldrig sett eller hört talats om patienten allt enligt principen – hellre fälla än fria. Alla sjuka är likt i lumpen simulanter till motsatsen har bevisats.

Arbetslöshetsförsäkringen är numera den sämsta i Europa där endast 10 % numera får 80 % av tidigare inkomst. Enligt A-kassornas samorganisation har a-kassan blivit så omöjligt komplicerad och med så låg ersättningsnivå att den upphört att fungera. Alla klåfingriga regeländringar gör att flertalet a-kassor numera är i ett stadium av närmast kaos där den försäkrade inte bara betalar hutlöst mycket för en dålig försäkring utan kan få gå gravid med a-kassa likt ett normalt barnaväntande innan den arme stackaren tagits sig igenom det av regeringen skapade nålsögat.

En ny semesterlag föreslås som innebär att långtidssjuka och arbetsskadade riskerar att förlora sin semesterrätt likaså försämringar av övertidsbestämmelserna på ett sätt som ensidigt gynnar arbetsgivarna är andra duktiga nyheter från den sittande högerregeringen.

 

“…högerregering rent ut

sagt jävlas med vanligt folk…”

Likaså verkar nu de borgerliga s.k. allianspartierna slåss om vem som är mest mot arbetsrätten och las. Centern, Kristdemokraterna och Folkpartiet tävlar snarast i excesser att göra löntagarna fredslösa. Moderaterna håller tand för tunga, inte av övertygelse utan snarast av taktiskt nit.

Så här kan vi fortsätta hur länge som helst för regeringen har varit ”duktiga” på att försämra för löntagarna, för arbetslösa och för sjuka. Precis som pensionärerna har straffats för att de är pensionärer har löntagarna ställts inför det politiska skranket och bestraffats för att de inte tillhör överheten. Helt enkelt, regeringen har varit ”duktiga” på att göra tillvaron svårare för de som inte har haft förmånen att ha jobb, äga förmögenhet eller inte tillhöra de privilegierades elit.

”Vad duktige´ de´ ä ” må fru Storch i Mjölby tycka om servitörerna i Sällskapsresan. Men dagens vardagsliv och verklighet i konungariket Sverige är inte en sällskapsresa utan en bitter kamp mot arbetslöshet och dåliga tider och då är inte regeringen ett ”duktiger” utan en vanlig högerregering som lyckas väl med att rent ut jävlas med vanligt folk.

Det är varken duktigt eller skickligt - de är bara upprörande i sin oskicklighet och motbjudande i sin ensidiga missgynnade av de som bygger landet!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Kampanjen mot LAS handlar om makt, inget annat

Arbetsgivarnas och högerns kampanj mot arbetsrättslagstiftningen fortsätter och verkar bli allt intensivare. Nu senast har Svenskt Näringslivs Stefan Fölster (Östgöta Correspondenten den 20 oktober) varit ute med sitt budskap att LAS ”plattar” till den unga generationen. Företagarnas regionchef i Östergötland, Leif Holm har likaså skrivit av sig i Motala Tidning (den 16 oktober) där budskapet är att LAS bromsar ungdomars möjligheter.

För inte alltför länge sedan var också de fyra borgerliga ungdomsförbundens ordförande i SvD (den 17 oktober) med budskapet att arbetsmarknadsminister Littorins syn på LAS var ”provocerande”. Sammantaget är den samlade ”visdomen” att LAS är ett elände och ett hinder för unga att få jobb. Detta trots att flera stora undersökningar och utredningar den senaste tiden har konstaterat det motsatta – det är inte LAS som är hindret utan att alltför många ungdomar lämnar gymnasieskolan utan fullständiga betyg.

Även arbetsrättexperter som knappast kan skyllas för varken att gå i fackliga ledband eller vara (S)-märkta menar att LAS fungerar bra och är inte problemet. Så trots att SACO och TCO i aktuella utredningar och arbetsrättsjurister inte ger något stöd för varken Svenskt Näringslivs eller Företagarnas kampanj mot LAS fortsätter den.

Man kan undra varför? Ett svar kanske fanns i en ledare i Östgöta Correspondenten (den 4 september) där Marika Formgren skrev i ett ytterst ärligt ögonblick ”Turordningsreglerna i LAS försvårar för företagen, som inte får bestämma själva.” Här kanske vi har kärnan och vad kampanjen mot LAS egentligen gäller – arbetsgivarna vill inte dela med sig av makten, de vill enväldigt och utan förhandlingar precis som på den gamla goda tiden slå § 32 i huvudet på löntagarna och facket.

Kampanjen handlar helt enkelt om makt och inget annat. Eller som Företagarnas Leif Holm uttrycker sig i Motala Tidning (16 oktober); ”de som gör mest nytta ska få stanna kvar”, vilket var precis grundregeln innan LAS kom till. § 32 innebar att det var arbetsgivarens ord som var lag och arbetstagarna hade inget att sätta emot när godtycket rådde.

LAS är en skyddslagstiftning som kom till av ett enda skäl; att skydda äldre och för stunden kanske inte 100 procentigt presterande och produktiv arbetskraft. Tidigare med stöd i § 32 var det bara att visa på porten och säga tack för oss – du är inte välkommen längre.

Ett för den enskilde och samhället allt annat än acceptabelt sätt att behandla människor. Därför kom LAS till och därför måste arbetsgivarna idag förhandla vid personalförändringar. Därför måste numera arbetsgivaren presentera godtagbara skäl för uppsägning; arbetsbrist eller personliga skäl.

 

“….makten över

arbetsplatsen som hägrar…”

En ordning som har fungerat väl och skyddar mot godtycke och oskäliga uppsägningar. En bra och väl fungerande maktdelning där arbetsgivarna får ofta gehör för väl underbyggda argument och facket kan ta sina medlemmars intresse tillvara.

LAS är ingen stupstock och därför är lagen dispositiv, dvs. den är inte slagen i sten likt några Moses tio budord. Men, som Marika Formgren skrev, arbetsgivarna får inte bestämma själva utan måste ta hänsyn, precis som facket, till motpartens argument och förslag. Denna ordning garanterar en just behandling för den som drabbas – han eller hon har fått sluta p.g.a. rimliga orsaker som arbetsbrist. Vilket gör att det är lättare att gå vidare och få nytt jobb igen.

Stefan Fölster, Leif Holm liksom de fyra ungdomsförbundens ordförande vet detta, men makten lockar mer och en kraftigt försvagad arbetstagarpart som inte ens kan få komma till förhandlingsbordet skulle smaka mumma. Därför den fortsatta kampanjen mot LAS. Det är inte med omsorg om ungdomsgenerationen utan enbart den egna makten över arbetsplatsen som hägrar.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

När lögn blir sanning

Om en lögn upprepas tillräcklig många gånger blir den sann. Det var den förfärlige Joseph Goebbels som sa det enligt uppgift. En sådan lögn som med den berusades envishet upprepas i dessa dagar är att Lagen om anställningsskydd (LAS) är ett hinder för att få ner arbetslösheten. Framför allt påstår samma lögnare, helt enligt Goebbels devis, att ungdomar stängs ute från arbetslivet för att den äldre arbetskraften tack vare LAS inte flyttar på sig.

Men precis som Goebbels lögner beredde väg för andra världskriget för 70 år sedan så bereder Maud Olofssons, Svenskt Näringslivs och numera även Folkpartiets lögnaktiga beskrivning av LAS vägen för en skrotning av löntagarnas rättigheter och en upprivning av LAS.

I dagens Östgöta Correspondenten upprepas samma felaktigheter och myter som under lång tid har med papegojliknande envishet förts fram från Svenskt Näringsliv, Företagarna och Maud Olofsson;

”Turordningsreglerna i las försvårar för företagen, som inte själva får bestämma vilka anställda som blir kvar vid besparingar. Las skrämmer företag från att göra nyanställningar. Las gör det svårare för ungdomar och invandrare att etablera sig på arbetsmarknaden. Las låser in människor på jobb där de inte trivs, vilket ökar risken för sjukskrivningar.”

Jag vet inte var Correns ledarskribent och politiske kuli Marika Formgren får allt ifrån, men hon omedvetet likt en freudiansk felsägning talar om vad det egentligen handlar om hela denna LAS-debatt. ”Turordningsreglerna i las försvårar för företagen, som inte själva får bestämma”.

 

“….LAS handlar om

makten på jobbet…”

Precis, hela den infekterade LAS-frågan är inget annat än en profilfråga där makten på jobbet skall monopoliseras och den maktdelning som LAS till viss del handlar om ska försvinna. Patronväldet skall återupprättas och företagen skall slippa att förhandla utan kunna bestämma helt utan inblandning av fack eller de som berörs; de anställda.

Att ”LAS låser in människor på jobb där de inte trivs, vilket ökar risken för sjukskrivningar” är ju en skrivning som är närmast skrattretande och påminner mig om den höge potentat inom Posten som på en utbildning jag gick för många år utbrast ”de anställda skall inte känna sig trygga för då lågpresterar de”.

Om en lögn återupprepas tillräckligt länge och envist blir den sanning, det är utan tvivel på det sättet. När (M) fortfarande av taktiska skäl säger att LAS inte är ett problem så är det läpparnas bekännelse.  När tillfälle yppar sig om Reinfeldts regemente sitter kvar efter valet 2010 lovar jag att de kommer med hänvisning till arbetslösheten att riva upp LAS och andra arbetsrättslagar. Sanna mina ord – lögnerna har upprepats tillräckligt länge då för att bli en accepterad sanning.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

“Gulingen” Marklund har talat

Den svenska underhållningslitteraturens mest framträdande pekoralister Liza Marklund skriver idag i Expressen en drapa riktad mot facket i allmänhet och facklig organisering i synnerhet.

Lika usel skribent som Marklund är visar hon sig vara som politisk analytiker. Hon skryter med att hon blev ”guling” redan 1989 för att en kollega som var LASad skulle få förtur till den tjänst hon hade värvats till. Hon ondgör sig över att hon, Liza Marklund, skulle ha tvingats då 1989 ta , helt enligt reglerna, ta andra jobb mellan vikariat. Fackklubben skulle också ha protesterat mot att hon, som värvats hade fått högre lön än sina kollegor.

”Gulingen” Marklund är fortfarande upprörd över den arrogans som facket visat för att de slogs för sina medlemmar. Det var inte exempel på den solidaritet som Marklund förväntade sig och enligt med hennes drottninglika logik förväntade sig.

I övrigt kör Marklund i sin spalt den för länge sedan utkörda visan om Laval och LAS. Facket slåss bara för de sina, dvs. medlemmar enligt Marklund. Visst , det vore väl fan, för att inte säga tjänstefel om man inte slogs för sina medlemmars intressen.

Men samtidigt som lönekartellen, som facket är, gör det så tjänar de som för ögonblicket inte är med tjänar på detta. Inte fasen är det till nytta för byggarbetarkollektivet om säg baltiska företag med tveksamma löner och villkor tvingar byggjobbare och byggföretag som har svenska avtal till lönedumpning. Ingen tjänar på det utom vissa mindre seriösa byggmästare.

Marklund skriver ”jag gick ur facket för att fackets agerande var inskränkt, maktfullkomligt och osolidariskt” . Jag skulle vilja vända på Marklunds uttalande till en utmärkt beskrivning av Liza Marklunds sinnelag och agerande; inskränkt (hon har inte förstått ett smack av den fackliga idén), maktfullkomlig (hon är sitt eget epicentrum) och osolidariskt (hon tänker bara på sig och sin välfyllda plånbok). Som om detta inte räcker har hon förvandlat journalistyrket till en drängtjänst åt Svenskt Näringslivs och högeralliansens intressen.

Liza Marklund är kanske det här landet mest överbetalda, minst begåvade skribent och nu har hon också visat sig var politiskt korkad på köpet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Lärling eller icke lärling

Jan Björklund (FP) har en idé om lärlingsjobb skall kunna kombineras skola. Dvs. en lärlingsanställning skulle kunna ske parallellt med att lärlingen gick i gymnasieskolan.

På mig verkar det inte så dramatiskt egentligen och med vettiga fackliga avtal, rimliga rättigheter och skyldigheter som regleras så kunde detta vara kanske en bra idé. I vart fall så bra att den bör ges en chans.

Nu kom däremot Företagarna på att det var ju inte så bra för i o m det att det blir en anställning skulle ju LAS, dvs. Lagen om anställningsskydd, gälla. Pest och pina det skulle enligt Christina Linderholm innebära att företagen skulle tvingas behålla dem som anställda.

- Det skulle innebära att 16-åriga målarlärlingar skulle hamna i en kollektivavtalssituation. Skulle företaget få problem skulle de vara anställda med allt vad det heter med ”sist in först ut” och arbetsgivaren skulle ha ett ansvar, uttalar sig Företagarnas spindoktor till SvD igår.

Vad man kan undra över är varför Företagarnas som ofta klagar över att LAS gör att det just är de sist anställda man inte kan behålla medan de längre anställda (läs äldre) som är lite småslitna man inte kan bli av med vid nedskärningar. Nu är det helt plötsligt tvärtom nu är det de senast anställda som man inte kan bli av med i det att de är lärlingar. Logik har aldrig varit intressets starka sida.

Men längre ner får vi svaret varför detta motstånd från Företagarna och fru Linderholm. Det skulle bli frågan om kollektivavtal och se det vill inte organisationen Företagarna ha.

- Det är inget fel på kollektivavtal. Hälften av våra medlemmar tycker det är en jättebra lösning, men hälften vill ha frihet att välja. Vi tycker inte att facket ska komma och bestämma vilka försäkringar vi ska ha. Vi tror också att det bara blir företag med kollektivavtal som skulle komma ifråga för lärlingsutbildning. Det skulle utesluta hälften av våra medlemmar och det tycker vi vore dåligt.

Sammanfattning; vi vill inte ha med facket att göra, helst inga kollektivavtal och sist men inte minst utan främst vi vill bestämma helt själva. Helst inga regler eller dyra försäkringar på våra arbetsplatser.

Banne mig; det är inte utan att för en gångs skull håller jag på Jan Björklund men, han viker väl ner sig för Företagarnas megafon Christina Linderholm.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Allt hårdare strid om maktbalansen på arbetsmarknaden

Arbetsgivarnas och deras megafoner på de borgerliga tidningarnas ledarsidor fortsätter sin kampanj mot LAS, fackliga rättigheter och likt tjuven ropar ta fast tjuven när det gäller att förklara varför ungdomsarbetslösheten är större i Sverige än på många andra håll i Europa.

Att Sverige inte har den typ av låglönearbetsmarknad eller den struktur som arbetsmarknaden har i ex. vissa delar av Sydeuropa eller i de anglo-saxiska länderna är ett faktum men att påstå att det beror på en rigid LAS, för höga ingångslöner eller annat som facket görs ansvarigt för är en oärlig kampanjpolitik med ett helt annat syfte än ungdomars besvärliga situation på arbetsmarknaden.

Ungdomsarbetslösheten är inget nytt fenomen. Den fanns redan som ett problem när jag kom ut på arbetsmarknaden kring 1970. Redan då skyllde man problemen på facket trots att det varken fanns LAS eller ”för höga ingångslöner”.

Den som nu har fått klä skott är Ylva Thörn, Kommunals ordförande, som tydligt i veckan sa som en kommentar till Svenskt Näringslivs papegojrapport om ungdomsarbetsmarknaden där chefsekonomen Stefan Fölster på samma papegojaktiga sätt upprepa den inlärda läxan; för höga ingångslöner, för mycket anställningsskydd och bristen på lärlingsutbildning till praktiska jobb.

Den lokala djupblå Östgöta Correspondenten gick till och med så långt att man utbrister ”Thörn är farlig för de unga”. En i sanning respektfull kommentar till ett uttalande från ett av de största LO-förbunden.

Om vi ska bena ut problematiken kan vi börja med LAS. Den är dispositiv, vilket Niclas Ericsson, Correns ledarskribent, blundar för precis som vanligt må jag tillägga. Dvs. vid en nedskärning eller uppsägningar finns det ingen automatik att senast anställd skall gå först – det avgörs i lokala förhandlingar. Observera senast anställd, man kan fundera på om det alltid finns ett likhetstecken mellan senast anställd och yngst vilket högerns megafoner och SN försöker påskina.

Vidare påstår Ericsson att det inte går att bli av med det oprövade kortet. Man kan undra hur korkade arbetsgivare då är om de inte kan bedöma efter 6 månaders provanställning om en nyanställd klarar sitt jobb eller har rätt kompetens. Det är nog snarast att arbetsgivarna vill ensidigt bestämma, dvs. bakvägen återinföra den förhatliga §32; fritt leda och fördela; fritt anställa och avskeda. Dvs.; talet om LAS är inget annat än ett gnäll över att makten till viss del är delad idag genom LAS.

“Arbetsgivarna och högern

vill återinföra § 32”

För höga ingångslöner är ju en sanning med modifikation. Under 18 år är lönerna kring bara 60% av en vuxens lön, dvs. över 18 år. Detta pga. parterna räknar med att de som har dessa löner går i huvudsak skolan. Över 18 år så är löneskillnaderna mellan ingång och slutlön inte alls så liten som arbetsgivarna och Ericsson vill göra gällande utan det är snarast så att de ljuva tu vill öka skillnaderna väsentligt och skapa en press nedåt på allas löner.

Det tredje postulatet i arbetsgivarnas och högerns predikan är att det är saknas lärlingsutbildningar inom praktiska yrken. Det är bara en sanning med relativt sant innehåll. Verkligheten är att inom de flesta praktiska yrken finns ett ganska stort innehåll av lärlingsutbildning men saken är att det föregås på utbildningarna inom gymnasieskolan. Det är ju inte så att bilmekar, elektriker, snickare, undersköterskor, flygmekaniker, frisörer osv. lär sig sina yrken rent teoretiskt.

Ett skäl till att det sker inom gymnasieskolan är ju att arbetsgivarna själva inte har klarat av att försörja utbildningsväsendet med lärlingsplatser. Det är nog snarast att vad SN och Ericsson vill egentligen är att skapa en situation där nyutbildade arbetare skall hamna helt i händerna på arbetsgivarnas goda vilja och tvingas att fungera som lönepressande billig arbetskraft.

Ytterligare en ingrediens i kompotten av Thatcherinspirerad politik är att SN och högern vill omöjliggöra för arbetskraft med deras yrkesutbildning inte skall kunna gå vidare i utbildningssystemet utan stängas in i sitt en gång valda yrke. Detta genom att man tar bort kraven i gymnasieskolans praktiska program på full behörighet i kärnämnena vilket omöjliggör en ev. fortsatt högre utbildning någon gång i framtiden. Även detta får då en lönenedpressande effekt.

Ericsson påstår att Sverige har byggt upp ett moment 22 på arbetsmarknaden. Det är nog snarast så att det pågår en strid om framtidens maktfördelning mellan arbete och kapital. Där har SN och Ericsson mycket tydligt vald sida för kapitalets intressen även om de långsiktigt är till nackdel för Sverige och svensk tillväxt och utveckling.

Så, Ylva Thörn har alla skäl i världen att tydligt och klart tacka nej till en svensk låglönearbetsmarknad. Den är inte bra för varken löntagarna eller landet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson