Engelsk fackföreningsledare: “Vi vill återinföra våra grundläggande värderingar i Labour”

Följande intervju med Len McCluskey som leder Storbritanniens största fackförening Unite gjordes i oktober i London. Den har tidigare publicerats i Elektrikern nr 10. Den har intresse även för svenska läsare och fackligt och politiskt aktiva då den berör frågan om förhållandet mellan facket och partiet, i detta fall Labour. Det är av betydelse att känna till att kollektivanslutningen fortfarande finns i Storbritannien.

 

Jag hade sökt Len McCluskey, det största brittiska facket Unites generalsekreterare, vid upprepade tillfällen. Detta ända sedan han i december 2010 han skrev i “Morning Star”, den enda dagliga vänstertidningen, att fackföreningsfolket var tvungna att gå in i Labour för att få till en radikalare politisk kurs som gynnar arbetarklassen.

Ett, i våra ögon, optimistiskt projekt med tanke på Labours högervridning under åren med Tony Blair och Gordon Brown. För Len McCluskey var det att sticka ut hakan. Förslaget möttes av kritik både från Labours höger, men också från fackligt håll som gett upp hoppet om Labour.

I oktober var jag i London och passade på att slänga iväg ett SMS för att se om McCluskey hade tid. Döm om min förvåning när svaret kom inom några minuter att jag var välkommen dagen efter kl 10.00 på Unites förbundskontor.

Det var en jäktad generalsekreterare som kommer inrusande på expeditionen. Han skrattade åt mitt påpekande att han har skaffat sig ett prydligt skägg:

- En del säger att jag ser ut som George Clooney!

Jag påminner honom om hans artikel i Morning Star.

- Vi vill återinföra våra grundläggande värderingar in i själva hjärtat av Labour, säger han och ser djupt allvarlig ut. Visst, det är bra att generalsekreterare som jag träffar Ed Milliband på reguljär basis, menar McCluskey.

- Men det är mycket viktigare vad som sker på gräsrotsnivå. De senaste 15 åren har många fackliga aktivister övergivit partiet. ”New” Labour (dvs. partiet under Blairs era) gjorde flera stadge- och regeländringar så att många valdistrikt helt enkelt blev ”kidnappade” av högern i Labour och de fackliga aktivisterna försvann.

- Vårt mål är att våra medlemmar går in i partiet och blir aktiva, säger Len. De ska tala och agitera för våra värderingar och bli valda till olika förtroendeuppdrag i partiet. Det är målet och vi har som målsättning att många av våra aktivister åter ska bli medlemmar i Labour.

Han beskriver Unites organisation för att återfå inflytande över Labour. Målet om 5.000 Unitemedlemmar in i Labour och slåss om mandaten är en utmaning.

- Vi har utsett politiska funktionärer i alla regioner och motsvarande i Labours distrikt.

- Det är inte svårare än så, ler Len, att få våra uppfattningar och våra progressiva värderingar om rättvisa och jämlikhet att märkas i själva centrum av det som driver Labour framåt.

Jag frågar Len hur han ser på fackförbund som RMT:s tvekan till Unites och McCluskeys strategi. De avfärdar den som omöjlig då Labour enligt dem är så djupt nere i det nyliberala träsket.

- RMT och några andra fackförbund har uppfattningen att Labour är lika dött som arbetarparti som Monty Pythons papegoja, skrattar Len. Men de har inget alternativ. Men sanningen är, menar Len, att Labour med alla sina brister och fel fortfarande uppfattas av arbetarna som ”deras parti”. Det är därför miljontals vanliga arbetare röstar på Labour!

Han blir allvarlig och fortsätter:

- Jag tror att det är vår historiska plikt att inte avlägsna oss från det och i stället försöka återvinna Labour för just dessa miljoner som röstar på Labour som sitt parti. När RMT talar om privatiseringarna och hur de påverkat deras medlemmar så kom ihåg att t.o.m. Ed Milliband, som sannerligen inte är någon röd revolutionär, är öppen för förändring. Han säger att ”New” Labour var fel väg och nyliberalismen hör till det förflutna.

- Vårt argument gentemot kritikerna är att det här är en möjlighet som vi måste ta vara på och försöka påverka Labour. Och inom transportnäringen, där Unite är utan tvivel det största förbundet, finns en verklig möjlighet att åternationalisera järnvägen och det vore bra om RMT (motsvarar Seko i Sverige) var med och påverkade.

- Vi har erbjudits en möjlighet att vara med och påverka, säger McCluskey. Och det är en väldigt speciell tid vi lever i. Om du frågar mig om det finns en risk för att fackföreningsrörelsen kan komma att bryta med Labour och bilda ett nytt parti så säger jag att den verkligen finns. Definitivt.

Är det verkligen är möjligt med det brittiska valsystemet med enmansvalkretsar. Han menar frågan om hur stor framgång ett sådant parti skulle få är en annan sak.

- Men det är bara fackföreningarna som har kraften att bilda ett nytt parti, menar McCluskey, det finns ingen annan kraft. Det finns ett enormt missnöje inom de tre stora facken, Unite, Unison och GMB, med Labour.

- Om Labour skulle förlora nästa val och partiet skulle gå ytterligare åt höger är det troligt att de stora facken skulle säga att nu räcker det!

- Det skulle få dramatiska följder, menar han. Tory skulle komma att helt dominera politiken hela inledningen av vårt århundrade.

 Elektrikern nr 10/2012

Hur ser du på den kritik som kommit från olika håll att ”McCluskeys plan håller inte”?

- Visst har vi haft framgång. Vi kommer att nå vara 5.000 nya medlemmar. Vi inriktar oss målmedvetet på vissa valkretsar. Vi har fått Labours ledning att ändra sig från att uttalat inte bara utse nya namn från minoriteter utan också från arbetarklassen som kandidater till parlamentet.

- Det är strategi vi har men givetvis, säger han, jag har inget trollspö!

Hur ser tidsaspekten ut?

- Vi har inga fem år på oss, säger han bestämt. Min uppfattning är att nästa val är så avgörande för Labour att det kommer att bestämma arbetarrörelsens framtid för de kommande 25 år eller mer.

- Vi försöker att få Ed Milliband att skapa ett radikalt alternativ. Om han förmår att göra det så blir han vald till premiärminister i nästa val, analyserar McCluskey. Ett sådant radikalt alternativ måste bl.a. innehålla fackliga rättigheter. Sker det, och jag tror att det är möjligt, blir det en signal att partiet har gått åt vänster och åter blivit åter ett progressivt parti. Då får vi också möjligheten att på djupet påverka partiet.

McCluskey fortsätter sin analys med att slå fast att om inte Labour gör detta och förlorar valet kommer Milliband få gå så är det troligt att nästa partiledare kommer från högerflygeln i partiet.

- Vi måste få resultat på kort sikt såväl som långsiktigt, menar Len. Unites ledning är tydligt vänster, säger han, och de har enhälligt ställt sig bakom hans strategi som den presenterades för ett år sedan.

Lens sekreterare kommer in och påpekar att han har ett möte med sin politiska organisationskommitté. Vi talar några minuter till och han svarar på min fråga hur medlemsutvecklingen ser ut.

- Vi håller jämna steg trots att vi befinner oss i den värsta recessionen på årtionden. Lika många som försvinner kommer in i förbundet vilket i sig är en prestation, menar McCluskey.

Jag hälsar på hans organisationskommitté och vi växlar några ord som avslutning medan jag packar ihop mina papper.

En fundering jag har när jag åter kommer ut i den soliga Londonförmiddagen är ju naturligtvis kring den största brittiska fackförening tillsammans med de två andra stora förbunden kan enas om en strategi att påverka och ta plats i ett parti som Labour. Ett parti som är väsentligt mer högerinriktat än de svenska socialdemokraterna någonsin varit. Varför kan inte då de svenska fackföreningarna ta sig samman och påverka (S) inifrån?

Demokratiprojektet på 1990-talet liksom 100.000-projekten på 2000-talets början var möjligheter som slarvades bort på grund av brist på engagemang och kanske till om med ovilja? En tanke värd att ägna en stund åt.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Recension: Björn Horgby “Kampen om facket”

Historikern Björn Horgbys i ”Kampen om facket” (Borea 2012) beskriver förtjänstfullt kampen om fackföreningsrörelsen mellan de två dominerande tendenserna inom arbetarrörelsen, socialdemokrater och kommunister, men också den mellan fackets önskan om politiskt inflytande och socialdemokratins strävan efter att som Göran Persson sa behandla facket som ett ”särintresse” och den senares betydelse för arbetarrörelsens försvagning de senaste 20 åren.

Han är kunnig och väl påläst men tyvärr brister ibland förmågan att förmedla all den kunskap och lärdom vilket försätter läsaren i ett ingenmansland mellan att vilja ta del av och att kunna ta till sig.

I beskrivningen av kampen mellan socialdemokrater och kommunister inom facket exemplifieras denna med utgångspunkt från Norrköpings textilavdelningar, Pappers avd 53 och Metalls avd 12. När väl Horgby kommer till historieskrivningen blir det riktigt spännande, det blir intressant och nya infallsvinklar på skeendet från partisprängningen 1917 fram till 1970-talets mitt då helt det kommunistiska inflytandet var utplånat är givande.

Det är i vissa stycken en ingen vacker historia, som dock till viss del är förstålig när kommunistpartiet en period var en del av det sovjetiska Komintern. Men det gjordes oacceptabla övertramp som drabbade arbetare med samma ärliga uppsåt som sina socialdemokratiska arbetskamrater önskade ett rättvist samhälle.

Det andra perspektivet som Björn Horgby tar sig an är det som den brittiske labourpolitikern Tony Benn beskrev som fackföreningsrörelsens önskan att vara representerad i de politiska församlingarna och socialisternas önskan att undanröja kapitalismens värsta avigsidor.

Här menar jag får Horgby problem med sin analys som han inte möter i beskrivning av kampen mellan socialdemokrater och kommunister. Horgby visar på hur partiet under den sista delen av 1900-talet med bl.a. stadgeförändringar försvårar för facken att direkt påverka vilka som ska representera partiet. Horgby menar att detta har ett genusperspektiv vilket må till viss del är sant men inte är orsaken enligt min erfarenhet utan är ett uttryck för den politisk-ideologiska förändring som sker inom socialdemokratin när marknadsliberala idéer får fäste på 1980-talet.

Detta, samtidigt som fackföreningsrörelsen fortsätter att hålla fast vid den tidigare förda välfärdspolitiken. Horgby noterar inte de misstag som sker från fackligt håll när de i samband med arbetsmarknadslagarnas införande distanserar sig samtidigt från politiken och lämnar partiets arena öppen för andra krafter och idéer. Jag hade önskat en analys av den utvecklingen, men den saknas vilket är en svaghet och gör att analysen haltar.

För vem skriver Björn Horgby? Är det för kollegorna inom akademin eller finns det en önskan att nå en publik som finns utanför den något begränsad värld som akademin utgör. En svaghet hos historiker som Horgby är bristen på kommunikation med en presumtiv läsekrets.

Många facklig aktiva skulle ha både intresse och stor nytta av Björn Horgbys kunskap och lärdom. Men genom formen och en på gränsen till tröttande och minutiös hänvisning till andra lärda, deras teorier och den upprepade metoddiskussion missas möjligheten. För den fackligt aktive läsaren är det som Björn Horgby i sin lärdom har att berätta som är intressant, inte i första hand varför och hur.

Med dessa reservationer och synpunkter vill jag dock konstatera att Björn Horgbys bok ”Kampen om facket” är väl värd att läsa för kunskaperna läsaren vinner och den problematisering som ges är synnerligen nyttig och viktig för att förstå varför dagens arbetarrörelse ser ut som den gör och för att förstå dess problem. Horgby ger inte alla svar, på intet sätt, men bidrar på ett förtjäntfullt sätt till en ökad kunskap och insikt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

En förkortad version av recensionen har publicerats i Östgöta Correspondenten den 18 april.

Från facklig-politisk samverkan till facklig-politisk medverkan

Facklig-politisk samverkan är ett begrepp som har varit en het potatis ända sedan den första LO-kongressen 1898 ställde det som ett villkor för medlemskap i Landsorganisationen. Inget fackförbund, avdelning eller klubb skulle kunna ansluta sig till Landsorganisationen om man inte samtidigt eller i vart fall senast inom ett år anslutet sig till det socialdemokratiska arbetarepartiet.

Högern tyckte illa om det då och gör det även idag. Facklig-politisk samverkan idag är svagare än vad den var då. Orsaken är en kedja av omständigheter som har verkat i en riktning som delat fackföreningarna och det parti som facken en gång bildade för att tillvarata sina och klassens politiska intressen.

Den viktigaste omständigheten är att idag finns det ingen kollektivanslutning och det är inte längre självklart att löntagarna ska påverka politiken. När kollektivanslutningen upphörde på 1980-talet förmådde facken inte ersätta detta med något annat.

Svårigheter med politisk organisering

Jag vet själv hur svårt det var att upprätthålla en politisk organisering inom facken för att kunna påverka de politiska besluten. Men också den känsla av meningslöshet som spred sig under 1990-talet när (S) många gånger drev en politik som mötte reaktioner från tveksamhet till demonstrationer som när LO-kongressen 1994 gick ut och protesterade mot (S)-regeringens politik.

Denna utveckling har fortsatt och misstroendet i de fackliga leden har förstärkts under new labour-eran när inte bara politiken kommit i harnesk med fackliga stämningar och värderingar utan också facken sett hur LO agerat på ett sätt som förbunden upplevt som eftergivet och alltför lydigt.

Vad handlar relationen mellan det fackliga uppdraget och politiken. Det är möjligt att förhandla t.o.m. strejka och få igenom olika krav kopplade till lönen, arbetsmiljön och löntagarnas rättigheter. Men hur mycket värde har de i det långa loppet om maktfrågorna lämnas därhän. De flesta inser att det är inte bara lönen, arbetsmiljön och rättigheter och för den delen skyldigheter på arbetsmarknaden som styr våra liv.

Saker som sjukvård, pensioner, demokratiska rättigheter, skolan och infrastrukturen har minst lika stor betydelse för vårt dagliga liv. Barnomsorgen måste fungera för att vi ska kunna gå till jobbet. Bussarna och tågen måste gå, vi måste ha fungerande vägnät och mycket annat. Allt bygger på politiska beslut och om inte löntagarna påverkar de politiska besluten kommer inte deras perspektiv med i beräkningen när planering och besluts skall tas.

“Experterna”

Högern menar att detta skall lämnas till ”experter” och politikerna skall som mest sätta ekonomiska ramar. Men hur ska kunskapen om livet utanför ”experternas” perspektiv få utrymme i politiken om de som skall leva med ”experternas” råd inte hörs innan analysen och besluten tas.

Expertväldet som beror på främst medelklassens övertro på sin egen betydelse i samhällsmaskineriet och det klassförakt som de bättre bemedlade hyser för den ”vanlige” medborgaren. 60-70 procent av medborgarna har inte akademisk utbildning men en av livet omfattande förvärvad kunskap. Den tysta kunskapen om livet och samhället ges idag ytterligt lite utrymme i den politiska kontexten.

En orsak ligger i den försvagade facklig-politiska samverkan. Det är uppenbart att de förslag och försök som gjorts tidigare för att öka löntagarnas inflytande efter kollektivanslutningen upphörde har misslyckats.

Från samverkan till medverkan

Är det möjligt och önskvärt att facklig-politisk samverkan ser ut som den gjort hitintills. Så länge fackföreningsrörelsen hade en organiserat inflytande i det socialdemokratiska partiet så gav det också inflytande i politiken. Men efter kollektivanslutningen försvann försvagades också inflytandet och påverkan. Vi ska också vara medvetna om att kollektivanslutning i den form vi haft i Sverige inte är något unikt den finns faktiskt kvar i brittiska Labour även om Thatcher med olika lagstiftningsåtgärder försökte bryta den.

I sin bok ”Letters to my Grandchildren” skriver brittiska Labours veteran Tony Benn att Labour består av två grupperingar eller element; fackföreningarna och socialisterna. Benn menar att dessa två delar har reflekterats i Labours stadgar och program. Men båda grupperna av partiet har haft intressen som har kunnat sammanföras; ”fackföreningarna har önskat en arbetarklassrepresentation i parlamentet och socialisterna har önskat att feodalismens och kapitalismens onda sidor avlägsnade”. De två sammanflätade delarna av partiet i strävan efter ett samhälle ”hela resultatet av arbetet” ska tillgå de som arbetat ihop dess resultat och att det skall ske på basis av ”det gemensamma ägandet av produktionsmedlen, förmedling och utbyte och bästa möjliga folklig administration och kontroll av varje industri och service”.

“….facklig-politisk medverkan måste därför bli det som ersätter facklig-politisk samverkan då samverkan sker på ojämlika premisser…”

En liknande beskrivning kan göras av den svenska socialdemokratin som i sitt program (partikongressen 2001) skriver att ”vi strävar efter en ekonomisk ordning där varje människa som medborgare, löntagare och konsument kan påverka produktionens inriktning och fördelning, arbetslivets organisation och arbetslivets villkor”.

Erfarenheterna är inte uppmuntrande

Hur ska det då vara möjligt för fackföreningsrörelsen som det ena benet i arbetarrörelsen kunna påverka politiken om dess deltagande inte är aktivt? Under decennierna efter kollektivanslutningen har det genomförts från fackligt håll två kampanjer med syfte att stärka det politiska inflytandet för löntagarna; demokratiprojektet på 1980-talets slut och 100.000-projektet under 2000-talets inledning. Båda dessa vann tillfälliga framgångar. Det bildades ett stort antal facklig-politiska s-klubbar på arbetsplatserna eller i de olika fackliga avdelningarna ute i landet. Det handlade om hundratals föreningar men deras livsduglighet var begränsad skulle det visa sig.

Orsaken till detta var att de inte togs på allvar varken av partiorganisationerna eller de fackliga avdelningarna. Bemötandet var allt från direkt avståndstagande, skepsis till ointresse. Problemet var att det inte fanns ett verkligt engagemang förutom hos föreningarnas medlemmar men det räcker inte om det inte finns utrymme för verklig medverkan i det politiska inre livet, om inte medlemmarna ges utrymme att driva sina politiska frågor, om inte de välkomnas på lika villkor precis som alla andra.

Socialdemokratin har utvecklats till ett parti, en apparat, av yrkespolitiker. Makten har förskjutits från medlemmarna som deltar på sina föreningsmöten, medlemsmöten eller representantskap och där det är självklart och naturligt med medverkan i politiken och de politiska diskussionerna.

New Labour-eran och medelklassen

Makten inom partiet har under new labour eran förskjutits till experterna och yrkespolitikerna. Makten har förflyttats från medlemmarna till styrelserna, fullmäktigegruppen, riksdagsgruppen och slutligen till partiexpeditionen och dess välutbildade informatörer och ”spindoctors”.

För att förändra detta och återge folkrörelsen dess liv måste medverkan vara nyckelordet. Medverkan på alla nivåer, medverkan för medlemmarna men det innebär att makten måste decentraliseras i partiet och den måste avlövas experterna och den medelklass som tagit över med sina akademiska poäng.

Detta innebär inte att partiet inte behöver intellektuella. Problemet det saknas intellektuella i partiet idag. Det saknas de begåvade och bildade intellektuella som vänder, vrider och problematiserar politiken. Idag är det experterna och den socialdemokratiska apparatens ”schlingmanns” som har makten i sin hand, en medelklassrepresentation som med dess konflikträdsla och övertro på sin förträfflighet som är partiets verkliga problem.

Facklig-politisk medverkan måste därför bli det som ersätter facklig-politisk samverkan då samverkan sker på ojämlika premisser. Fackföreningsfolket har, tyvärr, alltmer förvandlats till en sparbank och har fått betala inte bara räkningarna utan också tappat inflytande över partiets politiska hantverk.

Med en facklig-politisk medverkan kan det socialdemokratiska partiet och arbetarrörelsen återvinna det förlorade förtroendet och därmed den sedan 1980-talets mitt negativa trenden bryta. Det är möjligt, det är nödvändigt och det är önskvärt. Det är faktiskt också det enda alternativet om socialdemokratin inte skall möta sotdöden och förvandlas till ett 20-procentsparti utan verkligt inflytande på samhällsutvecklingen.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson