Karl för sin hatt

Så då kom den. En stor kartong från Tyskland som kom med DHL. Min nya Stetsonhatt.

Jag har flera saker som jag är svag för. Min kära hustru och mina barn självklart. Vår hund Erina likaså. Men därefter är två saker ytterligare som jag inte kan vara utan; musik och min hatt.

Knäppt, kanske men faktum är att jag klarar mig inte utan musik, den ger mig den stimulans och ro som andra finner i sprit, tabletter eller droger. En platta med John Coltrane kan vara en balsam för en orolig själ liksom en konsert med Muddy Waters ger ett minne för livet. Eller Hank Williams ärlighet liksom Jackie Deshannons popoperetter skänker glädje och man blir på gott humör.

Men förutom detta så kan jag inte vara utan min hatt. Nu har jag flera. Jag har en ljus lite solkig men härlig italiensk sak som används på sommaren, en annan bredbrättad mörk filthistora som är utmärkt när det är snö och blåst. Dra ner den över pannan och promenaden med Erina blir mycket mer uthärdlig.

Men hattens Rolls Royce är Stetson-hatten. Denna amerikanska hantverksprodukt som också sys numera i Italien (f.ö. Europas hattmakarland nummer ett numera) började tillverkas 1865 och blev världens störste tillverkare av huvudbonader.

Stetsonhatten är en precis vad man behöver på skallen när det regnar, när solen skiner, när man vill sova på tåget och när man vill bara vara.

(Arkivbild)

För 50 år sedan var hatten symbolen för att bli vuxen. När grabben var 13 år så iväg med honom och köp en kanna åt han. Varje person av manskön hade hatt. Men det försvann sedan på 1960-talets slut och på 1970-talet var det få utom gamla sura gubbar eller kriminalpoliser som hade hatt.

Att ha hatt är lite utmanande. För så där 15-20 år sedan hade man hatt på sig bara i smyg. Få var de som hade hatt på sig jämt. Själv började jag för ca 10 år sedan att alltid bära hatt och det har skapat ett antal roliga möten med människor som kommit fram och berömt hatten eller modet att våga bära hatt.

(Arkivbild)

Numera är det inte bara posörer som poeter och rockstjärnor som bär hatt utan allt fler upptäckt hattens värld. Man ser saker ur ett annat perspektiv helt enkelt!

Köp en hatt och lev livet!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Spela inte Svarte Petter med demokratin

Sitter regeringen och oppositionen och spelar Svarte Petter med demokratin? Svarte Petter är naturligtvis SD som ingen vill få på handen. Men innebär det att demokratin skall upphöra? Dvs. att oppositionen skall upphöra att lägga egna förslag och bli röstboskap i Reinfeldts systemskifte, m.a.o. nedrivandet folkhemmets sista rester och välfärdsstaten skall genomföras med stöd, indirekt eller direkt, från den röd-gröna oppositionen.

 

(Foto Ulf Höijer, Aftonbladet)

Om så är fallet kan vi ju införa ett system med Kung Fredrik I som i sin allsmäktighet av Guds nåde styr det arma kungariket.

Så, söker Fredrik Reinfeldt fri lejd och oinskränkt makt de närmaste fyra åren? Tror Reinfeldt att han kan med Sverigedemokraterna som hot likt en Svarte Petter få oppositionen att acceptera minoritetsregeringens postulat och inskränkta maktpolitik.

Än mer, inbillar sig Reinfeldt att demokratin skall sättas helt ur spel p.g.a. ett populistiskt och halvfascistiskt SD kommer ta alla chanser att hänga på vad de tror är en poänggivande politik. Det borde inte vara så, men det kan bli det om inte de röd-gröna synar Svarte Petterbluffen och istället bedriver en skoningslös oppositionspolitik de närmaste fyra åren.

Vi har fått de senaste dagarna uppleva ett ynkligt spel, den första given i en fyra år lång Svarte Petteromgång, som kommer att fortsätta under hela mandatperioden vilket är att inte förvåna sig över. Reinfeldt vill permanenta sin och moderaternas maktställning och har inget emot om det sker med hjälp av SD:s existens.

Reinfeldt kommer i varje fråga att peka med fingret mot oppositionen och säga lägger ni era förslag blir det med hjälp av SD för de kommer att ta alla chanser att utöva utpressning mot oss i alliansen.

Den första given blir nu om budgeten där det inte ens är säkert att oppositionen lägger en skuggbudget. Om så sker är det första gången i modern historia som riksdagens opposition inte har något eget förslag – m.a.o. walkover för högerregeringen som därmed vars kort inte kommer att synas. Första given vunnen!

Den andra given kommer att handla om tillsättandet av talman där nu ledarsidorna i borgerlig press gråter krokodiltårar över den eventuella risken att oppositionen har självklara krav och synpunkter på talmanspostens utnämning. Anslut er till högerns förslag är givens bud och den sittande regeringen slipper Svarte Petter – andra given vunnen.

Att Sverige i många stycken har en misslyckad integrationspolitik är närmast slagit i sten. Vad annars kan väntas när byråkrateliten på diverse verk får råda med sina mer eller mindre ”humanitära” pekpinnar och regler. Först lär dig språket, sedan arbete vilket innebär inlåsning på flyktingförläggning istället för jobb och praktisk i verkligheten språkutbildning.

Alla vet detta och här har SD fått i praktiken byråkratin och den övre medelklassens välsignelse därigenom för sin främlingsfientliga politik. Nu vill Reinfeldt göra upp med delar av oppositionen om detta – dvs. giv tre i det pågående Svarte Petterspelet. Den som erkänner att integrationspolitiken inte varit lyckosam sitter då med Svarte Petter eller om man följer det folkpartistiska förslaget om speciell lågavlönad, rättighetsbefriad arbetsmarknad som i anden har tagits över från och fått välsignelse från fascisterna och rasisterna i SD. Se giv tre vunnen.

Har vi nu begåvas med en opposition som inte vågar vara opposition under fyra år. Ska vi dras med en minoritetsregering som så till den milda grad skrämt, förlåt uttrycket, skiten ur samma opposition att de lämnar walkover.

Vinnare ett blir det då – Reinfeldts högerregeringen slutför ”systemskiftet” dvs. river slutgiltigt välfärdsstaten och två SD som stormar fram nästa val tack vare att alla var så skiträdda för deras blotta existens. Än en gång har då medelklassens konflikträdsla skördat nya lagrar. Arma Sverige!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Lathetens lov

Det är nyttigt att vara lat ibland. Det är gott för hälsan att inte göra något alls. Det är balsam för själen att räkna bladen i trädet ovanför när man ligger i hängmattan. Kort sagt det är inte bra att alltid vara så förbaskat produktiv som vi oftast är.

Det är nyttigt att helt enkelt kliva av ekorrhjulet när kroppen och sinnet säger att nu får det vara nog. Det är förbaskat skönt att likt den gamle stinsen se tågen åka förbi och säga ”Det skiter jag i!”

Asocialt? Kanske på ett sätt men på ett annat djupt mänskligt. Vi kan se kroppen och själen som en maskin som jobbar oavbrutet för att vi skall andas, hjärtat skall slå, tarmarna bearbeta maten och drycken, benen ta oss fram, fingrarna och händerna gripa i verktygen, pennan, tangentbordet eller vad det nu är.

Om kroppen vore en bil skulle vi köra in den på service, inget tu tal om det, för annars skulle ju bilen haverera förr eller senare på grund av uselt underhåll. Kåken vi bor i målar vi om, städar och underhåller för annars förfaller den. Men oss själva, vårt viktigaste livsverktyg, missköter vi oftast å det grövsta.

Vårt eget underhåll det låter vi vara för vi ”måste göra” både det ena och det andra. Och skulle vi se någon i vår omgivning som ”inget” gör blir vi uppbragta och gnisslar tänder om latoxar och asociala typer som lever på andra.

Lördag förmiddag och helg.  Stäng av mobilen och ge fan mailen. Bli otillgänglig och njut av tillvaron. Lyssna inte på Luthers och Jantes förebrående bannor! Njut av helgen! Njut av att vara vid liv! Var lat!

(Tidigare publicerad på Du och jobbets blogg, 5 mars 2010)

Text: Ingemar E. L. Göransson, Foto: Christoffer Göransson

Jag saknar kåsörerna

När jag i måndagskväll åt som gäst middag med LO-distriktet i Sydost kom jag och en tjej från Handels att tala vad vi läste.

- Jag förstår inte hur du orkar läsa alla dessa tunga böcker som du gör, var hennes fråga och konstaterande. Vad hon menade var de böcker jag nämnt som intressanta i samband med min föreläsning om Thatcher och thatcherismens påverkan på svensk politik. Jag hade nämnt böcker av exempelvis Naomi Klein och Chantal Mouffe.

Jag svarade efter någon sekunds betänketid:

- Nej jag läser mycket annat också, och berättade om hur jag några kvällar tidigare hade rivet runt bland mina böcker tills jag hade hittat en tummad kåserisamling av ”Gits” Olsson.

För den som inte känner till ”Gits” Olsson kan jag berätta att han en gång på 1940-talet började som volontär på Socialdemokraten på Norra Bantorget och slutade sin bana som kåsör på Svenska Dagbladet efter att varit fast kåsör på den gamla SE som Carl-Adam Nycop startade 1938 och blev Sveriges enda bildtidning i stil med legendariska amerikanska Life.

”Gits” Olsson och Torsten Ehrenmark är två av dessa mycket humoristiska kåsörer som på sitt djupt mänskliga sätt såg rakt igenom våra mänskliga brister men gjorde det med överseende och kärlek.

Jag vet ingen idag som kommer i närheten av deras humor, inte av deras kvickhet och underfundighet. Måhända är kåsören en företeelse som är knuten till en annan tid, jag vet inte men jag måste säga att jag saknar dem.

”Gits” Olsson skrev säkerligen tusentals kåseri. Han gisslade sällan de stora männen och kvinnorna av dagen utan hans intresse var de små detaljerna, de små händelserna i vardagen. Han gjorde det, precis som Ehrenmark, med igenkännandet som verktyg. Han fick oss att känna igenom oss själva och våra egna tillkortakommanden.

För mig har svensk skärgård fått sin bild av Saltkråkan och av gubbarna på ”Gits” Olssons skärgårdsö. Det är inte utan att man känner Söderlund i Viken, Pettersson med Archimedesen och Öberg med Pentan.

Det alltid som att återse en gammal vän när jag tar fram en gammal tummad ”Gits” Olsson-bok. Och, julafton har inte varit sig lik sedan den sista samlingen kom ut någon gång i slutet på 1980-talet.

Jag saknar kåsörerna.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Felgängade kranar och kamikazepiloter

New York onsdag den 4 november 2009

New York är en vansinnig stad. Den är gigantisk, den är stökig, det är aldrig tyst och den är så in i helvete levande. Jag tror antingen hatar man New York eller helt enkelt faller för dess charm.

Ett exempel; varför är kallvattenkranarna vänstergängade medan varmvattendito är högergängade som på alla andra ställen? Jag lyckades nästan slita av kallvattenkranen när jag skulle sätta på den. Jag tog i och tog och tog i men inget hände – tills jag kom på att den var gängad åt ”fel” håll.

Man blir ”honeyiad”, ”darlingad” och ”loved” inte lika här ofta som i det mer ytliga Florida. Men man blir snabbt accepterad och genuint välkommen bara efter några gånger på den diner som man väljer för sin frukost.

Taxichaufförer skall vi inte tala om. Det verkar som var och en av dom har gått utbildning i japanska flygvapnet inför Pearl Harbor – att åka taxi i NY är att uppleva en nära döden upplevelse. De gula taxibilarna kör som ilskna jordgetingar och det är ett under att det inte smäller på i varje gathörn. Finns det en annan fil att välja så gör man det.

New York-bon är en nyfiken jävel. Så snart han hör att du inte är från USA ska han ha reda var du kommer ifrån och då ska han berätta om sin farmor i Schweiz! Geografi är nämligen inte amerikaners starka sida, för att uttrycka det milt.

Det är aldrig tyst. Jag bor på Upper West Side denna vecka, inte långt från där John Lennon bodde. Det är bara några kvarter här ifrån. Tystnad är en sällsynthet även om den här delen av stan är ovanligt tyst eftersom det är ett bättre (läs rikare) folks område. Nere i Midtown eller södra delen av Manhattan är det aldrig tyst. Sirener, bilsignaler, skratt , högljudda röster, tidningsförsäljare eller andra nasare och alla andra ljud som hör storstaden till.

Som sagt New York är en vansinnig stad men jag kan inte annat än älska dess puls och dess tempo även om kranarna är felgängade, taxichaufförerna kamikazepiloter och det aldrig är tyst.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson