Kollektivavtalet och politiken

Nu, mars 2013, har något unikt för Sverige skett. En arbetsmarknadskonflikt har av de statliga medlarna tvingats till att uppskjutas. Orsaken till att inte bara ett varsel utan hela fyra varsel har tvingats att läggas på is kan man spekulera i. En orsak är sannolikt att medlarna vill förhindra att Byggnads med sin större militants skall sätta det s. k. märket i avtalsrörelsen utan industrins parter ska hinna före.

En annan orsak är att det är en åtgärd som måste ses som ger den ena parter en uppenbar fördel – Byggindustrin vinner mer på uppskjutandet än vad Byggnads gör som bara förlorar i tempo och tappar trycket mot sin motpart.

Den engelske författaren George Orwell skrev en gång att: ”Vid varje ögonblick finns ett slags ett slags genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.”

Byggnads konflikt är både facklig och politisk. Även om förbundets medlemmar kanske inte inser detta, är frågan om deras arbetsmiljö och konsekvenserna av Lavaldomen som konflikten ytterst rör sig om i högsta grad politiska frågor även om de är även fackliga frågor. När Byggnads vill få in i kollektivavtalet att huvudentreprenören skall ha ett ansvar för hela kedjan både vad det gäller löner, arbetsmiljö och arbetarnas rättigheter så är det ytterst en politisk fråga då Lavaldomen var en högsta grad politisk dom för att försvaga löntagarsidan i den eviga motsättningen mellan arbete och kapital.

Kollektivavtalet som det ytterst rör sig i konflikten var resultatet av 1906 års decemberkompromiss som gav föreningsfriheten och därmed rätt till facklig och politisk organisering. Sedan kom Saltsjöbadsavtalet 1939 som förutsatte, i vart fall inofficiellt, att det var tre parter som gjorde upp. LO och SAF givetvis, men staten garanterade löntagarnas rättigheter och möjlighet att åter komma i arbete vid rationaliseringar och nedläggningar. Detta genom att man började bedriva arbetsmarknads-, utbildnings- och socialpolitik på ett sätt som tjänade löntagarsidan och blev det skyddsnät som vi efter kriget kom att kalla välfärdsstaten och var en viktig del i den politiken.

Huvudavtalet, dvs. Saltsjöbadsavtalet innebar att löntagarna lovade arbetsfred och accepterade §32, dvs arbetsgivarens ensidiga makt på arbetsplatsen, medan arbetsgivaren garanterade heltäckande kollektivavtal och förhandlings- och avtalsrätt. Detta kopplat till statens åtagande visar om något att kollektivavtalet är i grunden beroende av fackets politiska engagemang.

Kollektivavtalet är ett verktyg som är starkt, men då måste vissa saker uppfyllas; hög organisationsgrad, högre bredvillighet att ta konflikt för att upprätthålla trovärdigheten och inte minst en insikt om förhållandet facket – politiken.

Fackets roll

Bevaka arbetarens villkor, arbetsmiljö, rättigheter och skyldigheter är i allt fackets kärna, men det är en försvarskamp som är nödvändig i ett klassamhälle som vårt. Ett samhälle som bygger på motsättningen och dragkampen mellan de två dominerande intressena; arbete och kapital som är utmärkande för det kapitalistiska ekonomiska system vi lever i.

Arbetarrörelsens kamp är däremot långsiktig; att förändra samma ekonomiska system. Första steget var demokratins införande sedan kom kampen för sociala rättigheter och uppbygget av en välfärdsstat som skulle brygga över mellan det kapitalistiska systemet och successivt förändra och reformera samhället i en socialistisk riktning. ”Arbetarrörelsens efterkrigsprogram” som kom 1944 var just denna politik satt på pränt och kom att förändra Sverige. Så skedde ända fram till 1980-talet då löntagarfonderna var det första bakslaget som skedde i ljuset av den allt starkare reaktionen från höger med den marknadsliberala ideologiska offensiven i ryggen.

Sedan dess har arbetarrörelsens reformistiska samhällsomvandling avstannat och vridits tillbaka för att idag vara på väg mot samma gamla klassamhälle som för hundra år sedan. Ett tecken på detta är att löneskillnaderna idag är lika stora som för ett sekel sedan.

Det svenska samhället präglas ånyo av ökade klasskillnader, en permanent arbetslöshet som ligger på mellan sju till tio procent oavsett konjunktur, en sjukförsäkring där sjuka får frågan om när de har för avsikt att avlida eller hur ofta de kissar, gratis arbetskraft genom Fas 3 och en växande ”working poor”-arbetsmarknad där det är omöjligt att försörja sig. Sverige har vidare Europas sämsta a-kassa. Rätten till bostad har blivit en schimär om du inte har möjlighet att köpa dig din bostad.

Sverige var i ett uselt skick efter andra världskriget vilket efterkrigsprogrammet kom att förändra. Idag finns ingen utopi om framtiden bara ett accepterande av status quo från våra politiker oavsett parti. Normpolitiken, privatiseringshysterin, den havererade infrastrukturpolitiken, övertron på marknaden och ett ökat förakt för svaghet och brist på empati för de som inte klarar av det allt hårdare och omänskligare samhället leder till uppgivenhet och på sikt även desperation.

Framväxten av främlingsfientlighet och fascistiska tendenser är ett tecken på detta. Europa och Sverige liknar allt mer en sentida Weimarrepublik. De radikala krafterna som vill förändra är antingen spridda för vinden eller debatterar påvens skägg allt medan högerns intressen ostört får utrymme att förverkligas.

Vad vi behöver idag är en utopi om ett bättre liv, om ett bättre samhälle. Vi måste våga ifrågasätta ”den rådande ortodoxin” och då räcker det inte med att fackföreningsrörelsen ser enbart kollektivavtalet som en isolerad företeelse utan inser att kollektivavtalet har direkt koppling till politiskt engagemang.

Vi behöver en utopi

Nyliberalismen av avreglerat, förskingrat, sålt ut och privatiserat på ett sätt som är historiskt unikt. Inte ens i Thatchers Storbritannien lyckades man riva ner välfärdsstaten med sådan hastighet. Mer än trettio avregleringar av betydelse har genomförts sedan mitten av 1980-talet. Det är egentligen fler men det är de som har verklig direkt betydelse för demonteringen av välfärdsstaten.

Att tala om en revolt från högern och arbetsgivarna är helt berättigad. Vad som skett är en total och djupgående förändring av det svenska samhället som i många stycken numera knappast kan kallas en välfärdens boning.

Kunskapen om detta är ofta ytterst svag eller ytlig. Få ser sammanhangen och många vill tyvärr inte inse att arbetarrörelsen har ett ansvar i det som skett. Mycket på grund av brister i folkbildningen, ett kargare debattklimat och högerns totala dominans i media.

Ett exempel på detta är den s.k. valfrihetsdebatten där frihet och valfrihet blandas medvetet eller omedvetet samman. Nyliberalernas frihetssyn där frånvaron av regleringar likt Ayn Rand, Adam Smith och andra som ser staten som en fiende. Medan frihet för arbetarrörelsen har det alltid varit rätten till arbete, rätten till liv, rätten till sociala rättigheter och en syn på staten som garanten för detta.

Politiskt har detta lett fram till en vad jag vill kalla en Pamplonarusning in mot mitten i jakten på de imaginära marginalväljarna med resultatet att demokratin har försvagats och politiken har blivit för en självutnämnd elit – en nomenklatura som lever ett liv långt från medborgarnas verklighet.

Framtiden

1300-talet födde fram embryot till kapitalismen. De långa krigen under detta blodiga sekel ställde ökade krav på vapenproduktion vilket ledde till att städerna ökade i storlek och betydelse, att det växte fram en primitiv industriproduktion och att det skapades ett tidigt bankväsende för att finansiera detta.

Vad bär vår tid på för framtid? När Tony Benn, den brittiske Labourpolitikern och socialisten skall beskriva vår tid brukar han citera Oscar Wilde. Han säger att vår tid och politiken är präglad av att vi känner ”The prize of everything and value of nothing”, en träffad beskrivning av vår tid samtidigt som orden ger en vägvisning om en annan väg och ett annat sätt att se på vår värld.

Ansvaret och hoppet ligger, menar jag, hos fackföreningsrörelsen med sitt löntagarperspektiv för jag ser inga tecken på att våra politiker oavsett partitillhörighet har denna insikt. Tyvärr inte.

(Artikel bygger på det föredrag jag höll i Motala på Kollektivavtalets dag den 18 mars.)

Text och foto: Ingemar E. L Göransson

Arbetsdomstolen spolar kollektivavtalen

Det är en mycket upprörd förbundsordförande jag talade med på telefon. Elektrikerförbundets ordförande Jonas Wallin är mäkta irriterad och upprörd över den dom som Arbetsdomstolen (AD) meddelade i går i nedanstående fall som förbundet drivit.

AD skrev i sina domskäl följande märkliga sammanfattning:

”En person som genomgått elprogrammet på gymnasiet anvisades praktik enligt socialtjänstlagen (2001:453) hos ett bolag där han tidigare varit visstidsanställd och sedermera kom att få en tillsvidareanställning som lärling.

Frågan om personen under praktikperioden varit att betrakta som arbetstagare och anställd i bolaget, trots att 4 kap. 6 § socialtjänstlagen föreskriver att den som deltar i sådan praktik i det sammanhanget inte ska anses som arbetstagare, har besvarats nekande. Domstolen har funnit att personen därmed inte haft rätt till lön och att bolaget inte har brutit mot kollektivavtalet genom att inte betala lön. Domstolen har inte heller funnit att det varit i strid mot kollektivavtalet att ta emot personen som praktikant, dvs. utan att anställda vederbörande.”

(Se Aftonbladet idag och hela domen här.)

Läs ovanstående än en gång, läs det med eftertanke och försök att se vart det leder. Citatet är från den färska AD-dom där Sv Elektrikerförbundet hade stämt arbetsgivarna för brott mot kollektivavtalet genom att säga upp en lärling på grund av arbetsbrist för att sedan återta honom som praktikant genom Arbetsförmedlingen och få honom betald med socialbidrag. Alltså från kollektivavtalet till socialbidrag, från lönelistan till gratis arbetskraft.

Det hör till saken att medlemmen som det gällde hade under sin utbildning haft praktik på samma arbetsplats och hade under flera somrar under utbildning varit anställd. Arbetsgivaren erkänner också att under den tid han var anvisad som praktikant genom de sociala myndigheterna utfört reguljärt elektrikerarbete, haft arbetskläder och verktyg från arbetsgivaren och arbetat normala arbetstider. Inte heller har det funnits några särskilda instruktioner angående medlemmen.

Arbetsdomstolen fann överraskande att arbetsgivaren inte hade gjort något fel utan att det var helt i sin ordning. Detta öppnar nu dörren på vid gavel för att säga upp lärlingar, skicka dem till socialen, få försörjningsstöd utskrivet på dem och fixa en praktikplats genom Af vilket till arbetsgivarens båtnad innebär gratis arbetskraft.

Att Elektrikerförbundet stämde inför AD för brott mot kollektivavtalet är inte svårt att förstå, men att resultatet skulle bli en ny ”Lex Laval” ånyo hade väl ingen räknat med. Enligt uppgift hade inte ens arbetsgivarsidan hade räknat med att vinna målet. Vad som är uppseendeväckande är att även löntagarsidan i AD var eniga med övriga.

Alltså löntagarsidans, LO:s och TCO:s jurister, öppnar en dörr tillsammans med arbetsgivarna för en lönedumpning där ett modernt slavarbete blir en möjlighet genom att sparka på fredagen anställd för att genom Arbetsförmedlingens försorg ta in vederbörande på måndagen som gratis arbetskraft utan kollektivavtal och med socialbidrag som enda inkomst.

Vad sker nu? Kommer fackföreningsrörelsen att trumma ihop till protestmöten och demonstrationer? Kommer det bli bussresor och möten utanför AD? Ilskna och uppbragta debattartiklar i tidningarna?

Tillåt mig tvivla. Det har sedan 2006 och protesterna mot försämringen av a-kassan varit de sju dövstumsinstitutens kongress – absolut tyst på ett sätt som cirkusdirektör Bronett skulle uppskattat.

LO-basen ”Kålle” Thorwaldsson har all möjlighet att profilera sig nu som en rättvisans och stridens man, men kommer det att ske? Byggfacken inom LO har all anledning att protestera för AD-domen som slår undan fötterna för allt vad lärlingsutbildning heter. Alla fackförbund borde inse att domen är ett direkt hot mot hela kollektivavtalsprincipen och öppnar för total anarki och vilda västern på arbetsmarknaden.

Med AD:s dom lär nästa avtalsrörelse bli något extra för hur skall någon kunna hävda att ingångna kollektivavtal gäller? För kan man med AD:s försorg på detta ”eleganta” sätt ta sig ur dem från arbetsgivarsidan med vilken trovärdighet får de påskrivna avtalen?

Antingen hade Arbetsdomstolens ledamöter en dålig dag eller annars begriper inte de lagkunniga vart deras juridiska spetsfundigheter leder. Kan det vara så illa att löntagarnämndemännen är så politiskt korkade att de inte förstår vad de ställt till med?

Tyvärr tror jag att det är så, tyvärr…

Text: Ingemar E. L. Göransson

Kollektivet förverkligar individens möjligheter

Om jag tar en fotboll och om jag behandlar den med samma finess och talang som invandrargrabben Zlatan hanterar sina läderkulor kommer ni att säga – vilken talang, vilken bollkonstnär!

Men någon kommer också att undra hur är detta möjligt? Hur har han kunnat bli så duktig, så driven eller så storartad som fotbollsspelare?

Samma sak gäller oavsett om det är en läkare, en lastbilschaufför eller en idrottsman. Eller t.o.m. journalist.

Alla kan lära sig grunderna, men färre kan bli det extra, det som gör dem till en Zlatan. Det handlar om att utveckla inte bara det som vi alla kan lära oss. Att slå en hyfsad frispark, att hjälpligt kunna backa husvagnen, skriva en begriplig text eller förstå och hantera småsår.

Men på det grundläggande blir ingen, Zlatan, hjärnkirurg, får stora journalistpriset eller blir ”king of the road”! För att bli det krävs självklart talang och begåvning, det krävs hårt arbete och framför allt ett kollektiv som tillåter och ger utrymme för dessa människor som gör oss andra så stora tjänster när de får utveckla sina gåvor.

Gemenskapen skapar förutsättningarna

Det handlar om att vi gemensamt i fotbollslaget, på arbetsplatsen eller för den delen i skolan som tar vara på våra talanger. Vissa individer är bra på fotboll som Zlatan, andra som jag är bra på att köra lastbil och skriva eller som den legendariske hjärnkirurgen David Ingvar bota svåra sjukdomar i den mänskliga hjärnan.

Zlatan skulle aldrig blivit den makalöse fotbollskonstnär som han är idag om inte Malmö FF som kollektiv inte gett honom utrymme att utvecklas, om MFF inte gett honom träningsmöjligheter, inte tagit vara på hans talang som bara ett kollektiv kan göra. För kollektivet består av oss tillsammans. Dvs. Malmö FF är ett kollektiv av individer som tillsammans utgör den kraft som där Zlatan fick sin fotbollsfostran och möjlighet att ta vara på och utveckla sin talang.

Det samma gäller oss alla. Ska vi kunna bli starka så är det inte var och en för sig. Vi kan vara hur mycket individer vi vill och vi är det, men det är tillsammans vi blir en kraft.

Vi måste göra upp med myten att var och en är sin egen lyckas smed. Vi måste avvisa idén om att kollektivet är ett hinder, en hämsko eller till och med ett hot mot individens frihet och hans möjligheter att söka sin väg, sin lycka och möjligheten att utveckla sin speciella talang eller begåvning.

Tvärtom det är i det kollektiva, att tillhöra ett sammanhang, en samhälligt kontext som är förutsättningen för individen skall blomma ut och förverkliga sina drömmar, sin begåvning och kunna uppnå sin frihet.

Det gäller inte minst i politiken och inom fackföreningen.

Facket, kollektivet och individen

Du eller jag står där och ska göra upp med basen om priset för vårt arbete. Det enda vi har att erbjuda för att få ihop till livets nödtorft och kanske lite mer. Redan då du är där ensam är du svag. För vad kan du sätta emot arbetsgivaren som kan välja vem han vill till det pris han dikterar för arbete om inte…

Den fackliga idén handlar om att vi kollektivt lovar varandra att inte vara osolidariska utan agera solidariskt. Dvs. vi lovar varandra att uppträda så att vi fungerar som ett kollektiv. Gör vi det, och det försöker vi varje dag, så är vi väsentligt starkare än om du ensam står med mössan i handen och ropar och ber om att ta mig, ta mig jag är billigast!

För när du står där och söker jobbet du behöver så kan du säga, och det med rätta då du har kollektivet – facket bakom dig, mitt pris är kollektivavtalet. Take it or leave it! Då har du råd att vara kaxig och räta på ryggen och arbetsgivaren, basen, bossen har inget val än att acceptera dina villkor annars blir inte jobbet utfört.

Att vara solidarisk, att hålla ihop kollektivet, att vara en del av det gemensamma sammanhanget i detta fall facket är den styrka som gör att arbetaren, löntagaren kommer på något så när likvärdig fot med arbetsgivaren. Och det beror på kollektivets styrka. Men samma kollektiv ger också frihet åt individen att bland annat utvecklas i sitt yrke. Både direkt och indirekt.

Direkt genom att jag fick möjlighet tack vare det fackliga kollektivet kunde få vidareutbildning men också kunde tillåtas att göra de där misstagen vi alla gör när vi utvecklas som individer och som yrkesmän. Hade inte kollektivet – facket och dess styrka varit bakom mig hade nog min arbetsgivare slängt mig på dörren för att jag inte hade all kunskap och ”det där” i mina händer som utmärker yrkesmannen.

Nyliberalerna har fel

Det är en myt som sprids från nyliberala predikanter att vi klarar oss bäst själva och var och en för sig. Det var någon som sa en gång att ”hänger vi inte samman så hänger vi snart var och en för oss själva”. En drastisk beskrivning, men som rymmer mycken sanning.

Fackföreningsrörelsens styrka är vår sammanhållning och att vi är många. För när vi är många så är vi starka och det är då kollektivet blir en kraft.

I en gammal skrift från den brittiska fackföreningsrörelsen skriver författaren att fackföreningens självklara mål är att alla är medlemmar.

Och tänk efter, detta är en sanning som är given– när alla är medlemmar i facket vem skall då dumpa våra löner. Vem skall köra lastbilarna i Skåne där polska arbetare tjänar en bråkdel av våra svenska kollektivavtal. Vem ska göra byggjobben i Vaxholm till underpris när Byggettan får igenom och kan hävda samma löner för de lettiska arbetarna som för de svenskfödda. Vem skall göra lantarbetarjobben på Sydsveriges gårdar till underpris när alla lantarbetare är organiserade?

Zlatan, hjärnkirurgen professor David Ingvar och undertecknad är resultat av samma sak. Vi gavs möjligheten att utveckla sina talanger och förståndsgåvor av och i ett kollektiv. Helt riktigt, på olika sätt och efter helt olika förutsättningar.

Vi alla blev individer och är individer. Men att det blev så lyckligt att vi kan njuta av Zlatans fotbollskonst, alla de som botades av professor Ingvar och de som fått sina varor tack vare att jag en gång var ”king av the road” – allt tack vare kollektivet styrka.

Ingen blir starkare än kollektivet är. De som säger något annat kan se hur det går om Zlatan går in ensam på plan och möter Milan på San Sirostadion! Den som säger något annat är välkommen att ta 24 meterskombinationen och köra av färjan i Trelleborg eller försöka sig på att operera bort en hjärntumör!

Individen i kollektivet där har vi fackets styrka men också individens frihet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Texten är en bearbetning av ett tal som jag skrev för en facklig kamrat.)

************

A N N O N S

 

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Kollektivavtal och upphandling

Den 10 mars beslutade riksdagen att kollektivavtal skulle kunna krävas vid offentlig upphandling. Beslutet var inte enhälligt utan regeringen förlorade den symboliskt viktiga frågan. Regeringen menade att det ger konkurrensfördelar för stora företag att lägga anbud eftersom de ofta har kollektivavtal tecknade. Regeringen menade också att det inte är lika tecken mellan dåliga arbetsgivare och frånvaron av kollektivavtal.

Naturligtvis behöver inte en seriös arbetsgivare vara sämre för att han eller hon inte har kollektivavtal. Men man kan ju undra varför en seriös arbetsgivare inte skall teckna kollektivavtal, det finns faktiskt ingen anledning till att inte ha kollektivavtal. Det kan i och för sig vara en soloföretagare som inte behöver ha kollektivavtal vilket säger sig själv men så fort det finns anställda så är det enligt min uppfattning lika självklart att det finns ett kollektivavtal som garant för en just behandling av de anställda och att anbudsgivaren inte får uppdraget p.g.a. lönedumpning.

Det är svårt att förstå den borgerliga argumentationen mot att kollektivavtal skall kunna krävas vid upphandling. Det måste väl vara ur det offentligas perspektiv vara självklart att den som vinner en upphandling inte gör det på grund av dåliga villkor för personalen som skall göra jobbet eller tack vare användandet av anställda med oklara arbetsvillkor, anställningsförhållanden eller t.o.m. svart arbetskraft.

Kvaliteten på hur jobbet genomförs måste vara självskriven än mer som det är skattebetalarnas pengar det handlar om. Det finns mycket sanning i det gamla uttrycket om något är för billigt är det också. Självklart om ett vårdföretag som inte betalar rimliga löner eller har anställningsvillkor som gör att det blir svängdörrarnas verksamhet inte heller gör ett bra jobb även om de är billigast. Billigast oftast tack vare frånvaro av kollektivavtal.

Seriösa företag som sköter sig och har kollektivavtal, rimliga anställningsvillkor och följer lagstiftningen missgynnas när oseriösa anbudsgivare vinner upphandlingar. I vems intresse är det att missgynna de seriösa företagen, inte kan det vara i kommunens eller landstingets intresse, inte heller brukarnas intresse, inte ens skattebetalarna kan tycka att deras surt förvärvade skattepengar används på ett sådant vis och hamnar i fickorna på oseriösa företagare.

De allra, allra flesta företagare är seriösa. Därför är de inte heller motståndare till kollektivavtal. De vet att det är en garant för inte bara arbetsfred utan också för ordning och reda och inte minst justa konkurrensvillkor.

Det är därför svårt att förstå varför den borgerliga regeringen och borgerliga politiker är så emot att kollektivavtal skrivs in i upphandlingsvillkoren. Men, nu har riksdagen sagt sitt och regeringen Reinfeldt gjorde ett generande nederlag i ytterligare en fråga.

Må vara glädjande men det viktigaste är att nu kan våra folkvalda ute i kommunerna och landstingen med riksdagens stöd kräva kollektivavtal vid alla upphandlingar av offentlig verksamhet. Och, jag förutsätter att våra folkvalda garanterar att så ska bli så långt de förmår att påverka detta!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Industriavtalet begravdes igår

Teknikföretagen meddelade igår att de lämnar industriavtalet och därmed kan vi nog betrakta det som antyddes när Unionen och Civilingenjörerna var först ute med att skriva på ett nytt avtal utan samordning med IF Metall och övriga förbund inom industrin på LO-sidan som bekräftat. Svenskt Näringslivs ande vilar över Teknikföretagens beslut som får flera konsekvenser.

Det första är att LO:s roll förminskas ytterligare och risken är att lönebildningen återgår till en situation där var och en försöker få ut maximalt utan hänsyn till samhällsekonomin och inflationsmål eller liknande politiska grimmor.

Det kan vara svårt att förstå vad Teknikföretagen hoppas vinna på att bryta upp från industriavtalet. Men man måste se det ur ett politiskt perspektiv istället för ur ett annars rationellt ekonomiskt perspektiv och då klarnar bilden väsentligt. Svenskt Näringsliv och Teknikföretagen har en annan avsikt än sina medlemsföretags bästa. Det handlar helt enkelt om politik. Det handlar om makt och inte minst arbetsgivarnas våta dröm att återinföra §32 bakvägen.

Ett försvagat LO eller ska vi säga ett ytterligare försvagat LO innebär att sprickan som redan är tydlig inom organisationen kommer att förstärkas. De förbund som inte är nöjda med sakernas tillstånd tvingas i praktiken gå sin egen väg och i bästa fall kommer samarbetet mellan de s.k. 6F–förbunden förstärkas. D.v.s.. Transport, Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko har nu i än större anledning att gå sin egen väg när LO inte lyckas hålla liv i industriavtalet. Detta då de inte längre får draghjälpen från industriförbunden utan lämnas att klara sig själva.

 

“…man måste se

det ur ett politiskt perspektiv…”

Att det finns kritik mot LO inom organisationen är uppenbart. Det har funnits under en längre tid. Även före AMF-palavrern har det funnits ett missnöje med LO och LO:s ledning och vi ska komma ihåg att det var i 6F-kretsen som de starkaste kritikerna av LO:s ordförande fanns och det var också där kraven på hennes avgång var starkast.

(Lars Lindgren, Transport)

I årets avtalsrörelse var förbunden överens om en nivå på 2,6 %. Enligt Transportbasen Lars Lindgren var förbunden överens om detta. Man var unisont överens om ett extra påslag på 125 kr för alla med månadslön under 21.300. (Se Transportarbetaren nr 5/2010 sid 4)

IF Metalls avtal som gav bara 69 % av detta förkastades i LO:s styrelse men IF Metall skrev i alla fall på, Handels avtal kom bara av ligga på 65-67 % av samordningens golv och detta sammanlagt gör att Transport ställer sig nu frågande till att medverka i en framtida samordning.

Här ligger också orsaken till att varken Pappers eller Elektrikerna accepterade IF Metall-nivån utan gick i strejk vilket i skrivande stund fortsätter på Elektrikernas område. Som Lindgren ser det stod dessa två förbund fast vid samordningen vilket inte varken IF Metall eller LO gjorde.

Det finns en rak linje i Svenskt Näringslivs och Teknikföretagens agerande. Det finns en strategi som har klart politiska förtecken. Först bryter de samtalen om ett nytt huvudavtal, gör upp på en låg nivå med tjänstemännen och därefter en något högre nivå med IF Metall medan man hårdnackat motsätter sig Pappers och Elektrikernas krav.

Den enda rimliga och logiska förklaringen till detta är att arbetsgivarna förväntar sig är en fortsatt borgerlig regering som under nästa mandat period skall leverera önskade förändringar på arbetsmarknaden genom politiska beslut.

En orolig arbetsmarknad är ett önskeläge för en regering. Kraven på förändringar i LAS och MBL kan då försvaras med fortsatt hög arbetslöshet. Förbud mot sympatiåtgärder och krav på en viss andel medlemmar på arbetsplatserna för att kunna kräva kollektivavtal kommer med samma argumentation att försvaras med att facken har för mycket makt.

I morgon är den Första maj och hundratusentals kommer att manifestera sin önskan om en annan ordning och en annan regering efter snart fyra år med en i alla stycken politiskt havererad regering. Men det är en arbetarrörelse som är vingklippt på många sätt. Fackföreningsrörelsen dras med interna slitningar. Avtalsrörelsen haltar och kritiken mot både LO och partiledningen finns under ytan om inte annat.

Allt detta måste dock lämnas därhän för det viktigaste en annan regering som har på sin dagordning att se till att löntagarnas situation förbättras, fler jobb och inte minst att rättvisa åter blir ett honnörsord med innehåll och inte en politisk tom klyscha.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Avtal eller inte avtal

Även Byggnads fick ett nytt avtal även detta inom den av LO-förbunden beslutade ramen. Bland de som inte har något avtal än så länge är Pappers som befinner sig konflikt och Elektrikerna som är på gränsen till en konflikt som kan bryta ut inom några timmar. Byggavtalet innebär också en modernisering av byggbranschens avtal som helhet.

Handels fick ett bra avtal för sina medlemmar med acceptabla lönelyft och liksom Byggnads en avtalslösning på bemanningsfrågan som man kan hantera. Men det finns stora förbund som knappt börjat förhandla ännu som exempelvis Kommunal.

Svenskt Näringslivs (SN) strategi att först knäcka tanken på ett nytt huvudavtal som skulle ersätta det sedan 1939 gällande Saltsjöbadsavtalet för att i år skicka industriavtalet till soptippen och satsa på att splittra olika grupper genom att först ge Unionen och Ingenjörerna ett snabbt avtal. IF Metall följde och sedan har industriförbunden slutit likartade avtal som ligger på en bättre (läs högre) nivå än tjänstemännen. Nästa steg i SN:s strategi är att kräva omfattande politiska förändringar till förmån för den nyliberala agendan organisationen har. Detta kräver dock en fortsatt borgerlig regering.

Samtidigt har LO-förbunden så långt acceptabelt klarat bemanningsfrågan (möjligen med undantag för IF Metall) vilket, man inte kan säga om Unionens avtal.

Pappers konflikt och Elektrikernas problem att få ett avtal i nivå med industrin är illavarslande. Arbetsgivarsidan försök att splittra är uppenbar men ligger helt i linje med den självpåtagna roll SN har tagit som dominant över medlemsförbunden.

 

“…SN mer av politisk agitator än

arbetsgivarnas

intresseorganisation…”

 

Enligt initierade uppgifter så var Svensk Handel och Handels överens om ett avtal flera dagar innan det skrev på. Svensk Handel tvingades dock av SN att vänta för att inte påverka IF Metalls och övriga industrifacks förhandlingar. SN ansåg också att avtalet var för högt.

Transport skrev nyligen på sin hemsida. ””Märket” (dvs. industriavtalet) sattes denna gång av Unionen och Sveriges ingenjörer som gjorde upp med Teknikföretagen utan att närmare samråda med övriga industrifack. Att tjänstemännen körde sitt eget race har fått många att tvivla på om industriavtalet överlever ännu en avtalsrörelse.”

Eftersom Transports viktigaste avtal inte löper ut förrän nästa vår så innebär det att Transport kan sitta lugnt och avvakta vad som sker på de andra avtalsområdena.

Kommunals strejk för några år sedan blev ett fiasko kortsiktigt sett men långsiktigt kom den att påverka kommunalarnas löneutveckling i positiv riktning. Förbundet visade att man var beredd att ta konflikt om det behövdes. Allt tyder på om det blir konflikt på Kommunals område kommer förbundet att slå till väsentligt hårdare denna gång.

Sammanlagt, avtalsrörelsen 2010 är en avtalsrörelse som präglas av både vilja att lösa problemen som Byggnads och Handels visade tillsammans med sina motparter, men också tydliga politiska ambitioner från SN. Inte förvånande med tanke på att det är valår och att idag är SN mer av politisk agitator än arbetsgivarnas intresseorganisation och att man har satsat oerhört hårt på en fortsatt blått maktinnehav.

Därför är det viktigt att Pappers, Elektrikerna liksom Kommunal och övriga som inte har fått igenom nya avtal får allt stöd. Ett nederlag för ett förbund är ett nederlag för alla.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Befriande klarspråk

Min grabb är medlem i Transport eftersom han pluggar för att bli flygmek. I och med att han är medlem i Transport så får han info från sin avdelning i detta fall 4:an i Linköping.

Transport är känt för att vara rakt på sak och inte smyga i buskarna med sina avsikter och åsikter. En högst befriande inställning – inget frökenlir här inte, vilket bekräftades av följande i det senaste numret av avdelningsbladet där man under rubriken ”Till dig som valt att inte vara medlem i facket” (i utdrag):

”Det måste vara skönt att gå till jobbet och veta att du inte är underbetald eftersom Dina arbetskamrater har sett till att Du har en skälig lön för ditt arbete.

(…) Du kan dessutom ta Dig en rast då och då, det har Du, Dina arbetskamrater att tacka för.

När de ändå var i farten , såg det till att göra Din arbetsplats säker, så att du inte skulle skada Dig (…).

Och du, Du måste väl ändå erkänna, att det är skönt med fem veckors semester, med lön för alla semesterdagarna. Och skulle du bli sjuk, Din stackare, så har Dina arbetskamrater sett till att Du får sjuklön och att det finns en företagsvård du kan vända Dig till.

(……) Du slipper att stå och jobba i t-shirt och jeans. Och Du slipper krossa dina tår, för dina arbetskamrater har ordnat gratis skyddsskor åt dig. (….)

Här ser du så omtänksamma Dina arbetskamrater är emot Dig. Det är bara synd att Du skiter i dom. När Du blir gammal och ensam, så kommer Du att minnas dina före detta kamrater. För det var ju de som fixat att du får en extra slant även nu, via avtalspensionen.

Hoppas Du får ett långt och lyckligt liv. Ont i ryggen kommer Du nog aldrig få, Du har ju ridit på andras ryggar hela tiden!!!

Hälsningar från dina arbetskamrater.”

…solidariteten gör

löntagarna starka…

Ursprungstexten är här något redigerad och är ett utmärkt exempel på klartext och vad fackets idé är – solidariteten som gör löntagarna starka nog att hävda sina intressen.

Talade facket klartext på detta sätt oftare skulle färre uppfatta facket som en myndighet utan förstå att facket är dess medlemmar och en organisation som bara kan få mer gjort än vad dess styrka tillåter.

Dvs. att man är många och att man är därigenom starka. Möjligen kan någon tycka att Transport i Linköping är för högljudda och har för råa röster för känsliga öron. Bra, höj rösten ett snäpp till - det behövs!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Fler foton från Transportarbetarnas värld finns här och här.)

“Gulingen” Marklund har talat

Den svenska underhållningslitteraturens mest framträdande pekoralister Liza Marklund skriver idag i Expressen en drapa riktad mot facket i allmänhet och facklig organisering i synnerhet.

Lika usel skribent som Marklund är visar hon sig vara som politisk analytiker. Hon skryter med att hon blev ”guling” redan 1989 för att en kollega som var LASad skulle få förtur till den tjänst hon hade värvats till. Hon ondgör sig över att hon, Liza Marklund, skulle ha tvingats då 1989 ta , helt enligt reglerna, ta andra jobb mellan vikariat. Fackklubben skulle också ha protesterat mot att hon, som värvats hade fått högre lön än sina kollegor.

”Gulingen” Marklund är fortfarande upprörd över den arrogans som facket visat för att de slogs för sina medlemmar. Det var inte exempel på den solidaritet som Marklund förväntade sig och enligt med hennes drottninglika logik förväntade sig.

I övrigt kör Marklund i sin spalt den för länge sedan utkörda visan om Laval och LAS. Facket slåss bara för de sina, dvs. medlemmar enligt Marklund. Visst , det vore väl fan, för att inte säga tjänstefel om man inte slogs för sina medlemmars intressen.

Men samtidigt som lönekartellen, som facket är, gör det så tjänar de som för ögonblicket inte är med tjänar på detta. Inte fasen är det till nytta för byggarbetarkollektivet om säg baltiska företag med tveksamma löner och villkor tvingar byggjobbare och byggföretag som har svenska avtal till lönedumpning. Ingen tjänar på det utom vissa mindre seriösa byggmästare.

Marklund skriver ”jag gick ur facket för att fackets agerande var inskränkt, maktfullkomligt och osolidariskt” . Jag skulle vilja vända på Marklunds uttalande till en utmärkt beskrivning av Liza Marklunds sinnelag och agerande; inskränkt (hon har inte förstått ett smack av den fackliga idén), maktfullkomlig (hon är sitt eget epicentrum) och osolidariskt (hon tänker bara på sig och sin välfyllda plånbok). Som om detta inte räcker har hon förvandlat journalistyrket till en drängtjänst åt Svenskt Näringslivs och högeralliansens intressen.

Liza Marklund är kanske det här landet mest överbetalda, minst begåvade skribent och nu har hon också visat sig var politiskt korkad på köpet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Lärling eller icke lärling II

Diskussionen om lärlingsavtal som Jan Björklund har föreslagit forsätter. Inte för att kritikerna har tillfört något av väsentlighet utan för den aggressiva attityd som högerskribenter och inte minst Företagarna har visat.

I Östergötland har Företagarna en av Sveriges mest fundamentalistiska högerspöken. Lars Holm heter han och är ordförande för Företagarna i länet. Holm har under år varit en av, inte skarpaste, men mest högljudda kritiker av facket och facklig närvaro. Han har angripet facket med en konsekvent anti-facklig uppfattning som påminner om amerikanska union-busters argument.

I dagens upplaga av husorganet Östgöta Correspondenten utbreder och ondgör sig denne Holm på ett sätt som om det inte vore Lars Holm skulle vara en bottennivå av usel argumentation. I skottgluggen är som sagt Jan Björklunds förslag. Men inte minst emot att LO:s chef för arbetslivsfrågor Irene Wennemo har fått Björklunds uppdrag att utreda frågan om lärlingsutbildning och lärlingsavtal.

Han skriver ”dubbelt självmål blir det när han (dvs. Jan Björklund) utsett LO-pampen Irene Wennemo till utredare. De för LO så heliga kollektivavtalen kommer säkert att bli villkor för att få ta emot en lärling. Eftersom hälften av de mindre företagen inte har kollektivavtal kommer möjligheterna att få en lärlingsplats att halveras. Det blir företag med kollektivavtal, inte kompetens, som får utbilda.”

Vad säger egentligen Holm? Jo, att kollektivavtalen är ”heliga”, dvs. ur Holms och Företagarna i Östergötland perspektiv ser man på kollektivavtal som en sakral eller religiös relik som man kan tro eller inte tro på. Dvs. inte som en grundval för förhållandet löntagare och arbetsgivare på en högst reell arbetsmarknad. En uppfattning som man kunde tro försvann för årtionden sedan.

Vidare är det uppenbart att Holm och Företagarna ser det som en, ska vi säga, Gudasänd gärning om antalet kollektivavtal minskar. Det är också intressant när Lars Holm sätter kompetens att klara att utbilda en lärling i konflikt med kollektivavtal. Menar Lars Holm, Företagarnas regionchef att företagare med kollektivavtal har sämre kompetens eller rent av är något korta om å huvudets vägnar?

Vad ska man säga? Jag om jag vore medlem i den organisation som Lars Holm är satt att vara chef för skulle jag bli rent ut sagt ganska förbannad på Lars Holms skriverier. De bidrar inte till bättre förhållande mellan parterna och de är närmast föraktfulla för de företagare som sköter sig och tecknar kollektivavtal.

Slutligen, det är inte speciellt respektfullt att kalla en av Sveriges mest ansedda arbetsmarknadsexperter Irene Wennemo för ett slirigt ”LO-pamp”. Det bidrar knappast till ett bättre debattklimat. Men det ligger helt i linje med vad Lars Holm normalt slänger ut sig mot både kreti och pleti varje gång han hittar penna och papper.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson