Varför jag betalade in min medlemsavgift till (S)

Jag betalade in min medlemsavgift till det Socialdemokratiska Arbetarepartiet idag. Det skedde efter en viss tveksamhet, men till sist och efter mycket inre debatterande och värderande såg jag ingen annan väg än att betala.

Jag är kritisk till mycket av den politiska utveckling som skett sedan 1990-talet med en socialdemokrati som har gått mot mitten och där partiets två huvudsakliga tendenser (observera jag skriver inte falanger) har kommit ur balans med varandra. De två tendenserna har funnits i partiet ända sedan dess bildande men hållits i balans med varandra tidigare. Det har inneburit att de senaste årtiondena den mer liberalt influerade delen av partiet har fått dominera medan den mer socialistiskt reformistiska har trängts undan. Det har också inneburit att löntagarperspektivet och löntagarintresset har mistat mycket av sin roll som likare för partiets politik sedan 1990-talet.

Det här är inget unikt för Sverige utan har varit en Europeisk tendens alltsedan muren föll och exemplet med ett annat ekonomiskt system i existens försvann. Socialdemokrater var inga anhängare av sovjetsystemet, men bara dess existens hade stor betydelse bara genom att finnas då det visade på att man kunde faktiskt organisera ett samhälle på annat sätt än det vi ser idag.

Nyliberalerna har tagit över den politiska diskussionen, deras agenda gäller och vi ser hur det påverkat socialdemokratin också. Idag rör sig socialdemokratiska politiker mellan Svenskt Näringslivs intressen efter att ha lämnat riksdagsplatser och ministerposter. Vi ser hur det fackliga inflytandet har minimerats och vi ser en politik som i mångt och mycket är bara lite mer anständig än högeralliansens politik.

Privatiseringar, förödd infrastruktur, försvagade fackligt inflytande, sänkta skatter som undergräver den kollektiva välfärden och så vidare. Det är mycket som gått fel, den nyliberala revolten har skadat även socialdemokratin in i själen. Vi ser hur ståndpunkterna inom partiet står i harnesk med varandra vad det gäller vinstuttag inom välfärden för att ta ett exempel. Vi ser också hur storstadsdominansen (läs Stockholm) präglar partiet och maximerandet av röster gör att partiet de senaste valen valt att anpassa sig till storstadens marginalväljare från medelklassen och samtidigt kommit att överge kärnan i partiet arbetarna, löntagarna i övriga landet.

Logiskt sett kan man tycka, och det finns säkert många som läser detta tycker, att jag borde lämna socialdemokraterna. Men det vore fel, det vore fegt och det vore att låta konflikträdslan finge råda för jag tror på den reformistiska socialismen. Jag är övertygad om att den som en gång kunde förändra Sverige från ett av de fattigaste länderna i Europa till en välfärdsstat av sällan skådat slag kan än en gång göra detta.

Men det kräver förändring. De urgamla tankarna numera i nyliberal tappning där individ ersätter kollektivet, där vinsten är viktigare än samhällsintresset, där privatintresset har företräde framför de som behöver samhället mest, där ökade klyftor är naturligt istället för jämlikhet, där egoism slår ut rättvisan. För vem kan göra den skillnaden. Ingen, vad jag kan se förutom en socialdemokrati där balansen mellan de två tendenserna återfinns och samhällsbygget kan återupptas.

”Man besegrar inte en filosofi genom att förklara den oriktig” skrev Friedrich Engels en gång. Vi besegrar inte marknadsliberalismens skadeverkningar på samhällskroppen med att förklara den oriktig eller bara oklok. Vi utrotar inte orättvisorna bara genom att förklara dem oriktiga. Vi gör det bara genom att ta kamp mot dess uråldriga idéer och åter bygger samhället så att alla får plats i dess finrum. Diskussioner, samtal, idéutbyte och politisk aktivitet är den enda vägen.

Därför betalade jag min medlemsavgift till det Socialdemokratiska Arbetarepartiet i dag, på nytt och som så många gånger förut.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Sagan om landet som gick förlorat

Det var ett land där klyftorna var enorma. Många svalt och for illa. En del till och med valde att emigrera tvärs över det stora vattnet till en annan kontinent i sin förtvivlan över hur det var att leva i det hårda landet. Å andra sidan fanns de som levde mer än gott och i ett överflöd som överträffade de andras vildaste drömmar.

En dag så bestämde sig några av de fattigaste tillsammans med en del kloka och insiktsfulla män och kvinnor från den privilegierade klassen att försöka ändra på sakernas tillstånd. Deras dröm var att istället för de skriande orättvisorna skulle de tillsammans arbetare och andra som levde under stöveln skapa ett samhälle som kunde likna ett hem där alla fick plats och där alla bidrog efter förmåga och fick sina behov mötta.

Denna tanke mötte ett enormt motstånd och förakt från de privilegierade som menade att hur skulle det se ut om dessa okunniga, brutala typer kunna ges möjlighet att bestämma i samhället. Det skulle bli anarki. Den nya rörelsen bildade fackföreningar, ett politiskt parti och inte minst en bildningsorganisation för man insåg att man var tvungen att lära sig hur samhället fungerande för att kunna förändra det.

Tiden gick och rörelsen kom att förändra samhället till det bättre. Det tog tid, men man hade ett stort tålamod. Man kämpade till sig demokrati, alla fick rösträtt, fackföreningarna fick inte bara föreningsrätt utan också kollektivavtal som gjorde att alla fick lika lön för samma arbete var man än bodde och arbetade i det tidigare utfattiga landet. De kloka politikerna från arbetarnas parti hamnade i regeringsställning och reformerade landet på alla möjliga plan. Man såg till att bostadseländet byggdes bort, att skolorna gav alla barn lika möjligheter och inte minst att de gamla som gjort sitt fick en bra pension att leva av de sista åren av sina liv.

Sjukvården utvecklades och blev för alla, vägar byggdes och landet kom att bli ett mönster för andra som kom och besökte landet och uttryckte sin förvåning och beundran hur man lyckats att skapa ett samhälle som var så pass bra jämfört med deras egna och hur det var tidigare i detta samhälle de besökte.

Men alla var inte nöjda. De rika och deras parti var inte nöjda. Det var för mycket utjämning och jämlikhet, nivellering som de sa. Vinsterna i företagen och skatterna drog in resurser till samhället att omfördela så att alla fick ett bättre liv och alla fick mer jämlika möjligheter. På det här sättet blev inte bara samhället mer rättvist utan också arbetarklassens talanger fick möjlighet att utveckla sina förståndsgåvor och kunde studera vidare på lika villkor. Hela samhället tjänade på utvecklingen, faktum var att ingen förlorade vilket var också avsikten.

Man kunde säga att grötfatet var välfyllt i folkhemmets kök. Köksmöblerna var nytillverkade och stabila. Bordet var tillräckligt stort för att alla skulle få plats och stolarna räckte även de. Det fanns åt alla och ingen behövde vara utan som förut. Men detta lämnade den tidigare maktens män någon ro. De var fortfarande obekväma med att vara likar med simpla arbetare och började istället för att säga att det var bättre förr, predika ekonomiska teorier som sa att konkurrens var bra på alla områden och då skulle allt effektiviseras. På så sätt skulle samhället få mer resurser att fördela sa de medan de korsade sina fingrar bakom ryggen. Skolan behövde konkurrens så varför inte låta de elever som ville och var extra duktiga, dvs. deras barn, gå i egna skolor om de ville för att inte bromsas av arbetarnas ätteläggar som alla visste var lite tröga.

Mer konkurrens i sjukvården så den stabbiga byråkratin utmanades var ett annat förslag. Och visst i bakgrunden av välfärdsstaten hade det vuxit fram en byråkrati som ville väl men såg mest till paragrafer och sin maktposition. Den fanns överallt och få insåg att den var en makt i sig. Politikerna i arbetarnas parti sa att ”vi ska nog pröva det här”, men gjorde det utan att ta reda på vad konsekvenserna skulle bli.

Åren gick och istället för att lära sig och försöka ta reda på konsekvenserna av sina beslut återuppstod mycket av det gamla samhället. Klyftorna ökade snabbt, de ”bättre” barnen köpte sig fina betyg och sjukvården fick genvägar för den som kunde betala. Inkomstklyftorna ökade snabbt allt medan fackföreningarna, bildningsorganisationen och arbetarnas parti stod förundrat och tittade på. Några såg och kritiserade det som hände men de avfärdades som nostalgiker och bakåtsträvare medan de som återupprättade det gamla samhället framhölls som förebilder och framtidsmän.

Grötfatet var helt plötsligt inte bara tomt det var också stulet, köksbordet gistet och stolarna vingliga. En del av dem var till och med försvunna. Folkhemmet som hade varit fanns inte längre. Få förstod vad som skett då arbetarnas politiker bara höll med de som nu bestämde ånyo och bildningsorganisationen räknade timmar, inte vad man studerade. Fackföreningsfolket tappade medlemmar och blev allt svagare då deras medlemmar numera istället för att kämpa och lära tittade på den reklamfinansierade TV:s mobbnings- och datingprogram.

Det hade blivit som förut fast skillnaden var att nu att ingen förstod nu att man var blåsta och grundlurade utan nöjde sig med att få lägre skatt medan orättvisorna växte. Grötfatet var bortglömt och folkhemmet som alla berömt försvunnet och nu fick de nygamla makthavarna beröm av de rikas kompisar utomlands för att man hade återupprättat det gamla usla klassamhället.

Ingemar E. L. Göransson, författare och frilansjournalist

Roland Janson, skådespelare och författare

Weiron Holmberg, tidigare skådespelare

(Artikeln skrevs som ett debattinlägg av oss tre kollektivt som en reaktion på den nuvarande situationen)

Författarpresentation av “DE OHÖRDA–Röster från nyliberalismens verklighet”

Presentation av min bok som kommer ut i slutet av månaden.

Kring den 28 augusti finns min nya bok klar för distribution. Boken som varit ett det största projekt jag någonsin tagit mig för att genomföra har då äntligen kommit i färdigt tryck.

Drygt 20 intervjuer med arbetare och löntagare runt Sverige och i Storbritannien samt en analys och framtidsvision är bokens innehåll.

390 sidor blev det i slutänden men det är en spännande läsning att möta mannen och kvinnan på arbetsplatserna som äntligen får berätta SIN historia, föra fram SIN uppfattning och syn på samhället och hur de upplever att välfärdsstaten försvann i ett töcken av politiska postulat.

Här möter läsaren män och kvinnor, unga och äldre, infödda och immigranter; banverkare, byggnadsarbetare, arbetslösa, pensionären, lokalvårdaren, lokföraren, personliga assistenten och många andra.

Men även en kritisk facklig ledare från Dublin, statsvetaren Chantal Mouffe och LOs Tobias Baudin.

Boken är som en recensent skriver inget objektivt dokument utan en rasande partsinlaga. Och det behövs för i en samhällsdebatt som helt präglas av “experter” och andra som har tagit monopol på sanningen och tolkar verkligheten till sin fördel.

“DE OHÖRDA – Röster från nyliberalismens verklighet” beställes enklast direkt från förlaget på ordochkultur@telia.com och kostar 200 kr plus porto. Bokhandelspriset lär bli ca 100 kr mer.

I den lilla filmen ovan presenterar jag boken och hoppas att det skall bli fler som tar del av vad vanliga arbetare och löntagare tycker och säger. Deras verklighet skiljer sig markant från de etablerades uppfattning.

Peter Johansson på Kulturbloggen skrev bland annat om boken "....ett utmärkt underlag för diskussion och reflektion om dagens och morgondagens samhälle. Den borde vara obligatorisk läsning för hela ledarskiktet inom arbetarrörelsens samtliga grenar."

Du kan läsa mer om boken här.

Text och video: Ingemar E. L. Göransson

Europas kris–politik och arbetarpartiernas kris

Med bästa vilja kan ingen säga att läget i Europas situation är ljus för ögonblicket. Sanningen är att kapitalismen är i sin svåraste och djupaste kris sedan 1930-talets sammanbrott.

Hela europrojektet håller på att falla samman samtidigt som den närmaste högerhegemonin i vår världsdel är svaret skyldiga när medborgarna ställer den berättigade frågan var detta skall leda hän.

Arbetslösheten rider Europa

Arbetslösheten i Europa är utan tvivel så allvarlig att den hotar politisk stabiliteten nu i flera Europas nationer och staters och undergräver i alla demokratins trovärdighet. Den brittiska The Guardian visade i siffror i början av december 2011 hur illa det i verkligheten är. I Grekland är ungdomsarbetslösheten i nivå med katastrof utifrån alla måttstockar; 43 procent, Spanien lika illa 48 procent eller Italien med 24 procent för att ta några exempel från eländets sifferexercis. Totalt ligger arbetslösheten på ca 10 procent i Europa.

Genomgående för hela Europa är en hög permanent och växande arbetslöshet och detta oavsett konjunktur. Denna arbetslöshetskris är en konsekvens av den politik som har förts i Europa under de senaste 20-30 åren där inflationsbekämpning har getts högre prioritet än att sätta folken i arbete. Full sysselsättning har sett som ett problem då den betytt högre inflationsnivåer. Ett ”problem” sett ur främst finanssektorns perspektiv som i den nyliberala liturgin är ryggraden i den nya kapitalismens världsbild.

Efter andra världskriget så var det självklart att 30-talets kris inte skulle få återupprepas och att den oreglerade och kontrollerade kapitalismen skulle tyglas. När sedan Sovjetunionen och muren föll likt ett korthus inträffade två parallella utvecklingsfaser. Den första som kan kallas förvirrelsens reaktion innebar att arbetarpartierna oavsett socialdemokratiska eller mer kommunistisk färgade tappade styrfart och sin kompassriktning – socialismens som idé blev omöjlig p.g.a. den enorma borgerliga pro-kapitalistiska marknadsliberala propagandan .

Att de kommunistiska partierna tappade sitt ”hemland” skulle innebära problem och identitetsförlust var självklart efter murens fall, men att de socialdemokratiska dvs. labourpartierna skulle drabbas på samma sätt var inte lika självklart. Den belgisk-engelska professorn i politisk teori Chantal Mouffe (se kommande intervju i tidskriften Tiden) menar att det var just det som hände. Även om labourpartierna (dvs. de socialdemokratiska och socialistiska partierna) var anti-kommunistiska så var idén om en demokratisk socialism, blandekonomiska lösningar som i de nordiska länderna avhängiga närvaron av ett Sovjetblock.

Sovjetblockets fall och arbetarpartiernas kris

När Sovjetunionen försvann och en nyliberal hegemoni upprättades i Europa med normpolitik och acceptans av massarbetslöshet som ett (nödvändigt) ont för att upprätthålla en låginflationspolitik. Detta fick konsekvens att välfärdsstaten angreps och arbetslösheten blev bondeoffret eftersom kapitalismens som ideologiskt mönster hade segrat över det impolderande Sovjetimperiet.

Man kan säga att en bidragande orsaken till både Sovjetsystemets kollaps och neoliberalismens seger var framväxten av en byråkrati som i Sovjet beskrevs som ”utkastade genom dörren och åter inkommande genom fönstren” av Lenin medan den i välfärdsstatens framväxande byråkratin som administrerade välfärdsstaten som basen för högerns revolt mot densamma i demokratisk socialistiskt eller generell form.

Dessa beskrevs 1980 målande av den legendariske socialdemokratiske skribenten Jan Lindhagen i sin skrift ”Ett mått av prövning” (Zenit häften 1980) som de som ”avväpnar alla folkliga rörelser, som i sin ungdom befolkades av ”kamrater”, ”vänner”, ”bröder och systrar”. (…)..välfärdsstatens framväxt, där alla krav är erkända och alla funktionärer välvilliga, har förvandlat de forna kamporganisationerna till påtryckargrupper. Ut går gemenskap och hänförelse, in tågar tålmodiga och detaljkunniga förhandlare och utredare.”

Vi måste förstå vad labourpartierna var för typ av partier. Den brittiske labourpolitikern Tony Benn beskrev dem som en koalition mellan socialisterna som ville undanröja kapitalismens onda sidor och fackföreningarna sökte av politiska skäl parlamentarisk representation för att driva arbetarna/löntagarnas krav.

Sökandet efter ny identitet

Vi har sett hur labourpartierna sökt ny identitet och new labour var en konsekvens av Sovjets kollaps och Thatchers massiva press från höger vilket resulterade i en marsch in mot mittens politiska rike. Men detta fick konsekvensen att partiernas väljare tappade intresse och förtvinade intill disillusion och ointresse. För varför skall det upplevas lockande för medborgarna att ta steget till engagemang när partierna alltmer liknar varandra och deras enda uppfattbara skillnad reduceras till hur avregleringarna, nedskärningarna, budgetdisciplin skall administreras.

Den tidigare nämnda Chantal Mouffe skriver i sin bok ”The return to the political”:

”Illusionen av konsensus och samstämmighet, liksom ropen på ”icke-politik”, måste erkännas som varande fatala för demokrati och därför överges. Frånvaron av en politisk front, är långt ifrån ett tecken på politisk mognad, utan det är symtomet på en avsaknad som hotar demokratin, då avsaknaden utgör den terräng vilken kan ockuperas av den extrema högern för att uttrycka nya antidemokratiska politiska identiteter.” (Sid 5-6, författarens översättning)

Vi ser som nu i Sverige hur det socialdemokratiska partiet söker en ny identitet men bristen på självförtroende gör varje gång när partiet ställer bra förslag som visar på ett alternativ backar detsamma nervöst när de massiva marknadsliberala krafterna och den nyliberala högern mobiliserar motstånd. Istället för att stå fast vid självklara krav på att alla medborgare skall ha telefonkommunikation eller infrastruktur så skyggar partiet inför den massiva högermuren.

Det var många inom den demokratiskt socialistiska rörelsen, inom den reformistiska riktningen av arbetarrörelsen, oavsett om det var labourpartier eller mer socialistiska partier som trodde att Sovjetblockets sammanbrott skulle leda till att dessa partiernas idé om ett bröllop mellan arbetarrörelsens socialistiska grundsyn och en blandekonomisk ordning skulle få en renässans efter 1980-talets högervåg.

Effekten blev den motsatta. Alla socialistiskt färgade idéer oavsett om det var förödda kommunistiska partierna på kontinenten eller socialdemokratiska/labour drabbades av samma nedgång. Vad de sannolikt inte räknat med var att även borgerliga och i viss mån nyliberalt färgade politiker likt Bismarck på sin tid var väl medvetna om att en återgång till en total nedmontering av välfärdsstaten skulle leda till omfattande folkligt missnöje t.o.m. revolter (se de folkliga manifestationerna i södra Europa under hösten 2011, i Grekland innevarande vinter eller tax-pollrevolten i London under Thatcher) och detta var politiskt omöjligt.

Istället valde t.o.m. Thatcher en nedmontering av den labourbyggda välfärdstaten genom privatiseringar och exkludering av minoritet av befolkning som då skulle tjäna som regulator av lönebildningen genom sin arbetslöshet och parallellt ett belönande av majoriteten i arbete genom omfattande skattesänkningar (jfr ”jobbskatteavdraget”). Men trots detta möttes av starka protester men eftersom Labour och fackföreningarna var i kaos kunde inget verkligt effektfullt och framgångsfullt motstånd organiseras.

I sitt sökande efter identitet blev därför de socialdemokratiska/socialistiska partierna talesmän för inte för majoriteter utan för alla upptänkliga minoriteter. Professor Bo Rothstein beskrev detta dagarna efter valet 2010 i DN som

”En ytterligare förklaring är att socialdemokratin själva, åtminstone i sin retorik, i långa stycken kommit att överge den generella välfärdspolitiken. Istället för att presentera sin politik som rättigheter och service för alla eller väldigt breda grupper har man kommit att prata väldigt mycket om politiska åtgärder för särskilt utsatta grupper - det må vara långtidssjuka, långtidsarbetslösa, invandrargrupper, etniskt-religiösa minoriteter, homo-, bi-, och transsexuella osv. Problemet med en sådan politik för det första att den stöter bort stora delar av medelklassen som det i nödvändigt att ha med för att skapa en politisk majoritet.”

Socialdemokratins och labourpartiernas kris

Som vi ser så är socialdemokratins kris ett fortsatt faktum som har sin grund i komplicerade sammanhang men också en oförmåga att våga ifrågasätta samma komplicerade orsakssamband. Politik handlar om att vilja förändra men saknas viljan kommer också avsaknaden av förmåga bli evident.

George Orwell den brittiske författaren och socialisten skrev en gång att ”vid varje givet ögonblick finns ett slags allt genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.”

Det är denna ortodoxi som arbetarrörelsen och då främst socialdemokratin, labourpartierna och socialisterna måste våga ifrågasätta. Inte bara för den nödvändiga politiska samhällsdebatten, inte bara för att ifrågasätta den nyliberala politiska hegemonin, överlevnaden av en generell välfärdsstat utan främst för sin egen överlevnad.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Det krisar, kan man säga…

Det är kristider, inte tu tal om annat. Kristider fodrar lösningar annars går det på ren svenska åt helvete. Kriser har en förmåga att leva sitt eget liv.

Titta bara på LHC. Trots ett på pappret gediget spelarmaterial så är det stjärnspäckade laget på väg ner i Elitseriens bottenträsk och när 18 matcher är kvar i grundserien slokar likt en tulpan som inte fått vatten på 14 dagar. Orsaken till krisen vill inte LHC-ledningen se utan gör en och annan senkommen åtgärd som att byta ut en sparkad tränare mot en annan. Grundorsaken är nog snarare att LHC är ett lag utan hjärta och är ett köpelag där varje spelare ser till sin plånbok och inte till laget i första hand.

Kristider som sagt. Se på Kristdemokraterna. Inte är det speciellt kristligt sinnelag som präglar det som sker. En stabschef (är Kd en krigsorganisation??) ägnar sin arbetstid åt skvaller, sladder och förtal. Detta alltmedan ordförande Hägglund ser på. Orsaken till krisen talar man dock tyst om. De mest bigotta och frikyrkliga fundamentalisterna som gör uppror mot Hägglunds anpasslighet till överguden Reinfeldts postulat och därmed utraderar sig själva.

Kristider, kristider och för socialdemokratin kan det knappast bli värre. Det är ingen tillfällig svacka utan en kris som är hela arbetarrörelsens och som har sin grund i att partiet tappat sin identitet och blivit något som det egentligen aldrig var från början.

Småfolkets, arbetarnas, de lägre tjänstemännens; kort sagt partiet för vanliga löntagare som förde en politik som var för de breda lagren i det svenska samhället. En politik som också vann stöd från delar av medelklassen då den var förnuftig och lyfte de som hade det sämst till värdiga levnadsvillkor.

De senaste 20 åren har partiet gnagt på sitt eget förtroendekapital och likt droppen urholkar stenen har socialdemokratin i väljarnas ögon blivit ett parti bland andra med ett enda syfte vinna val till vilket pris som helst då den tidigare tanken att vara ett parti för majoriteten istället blivit ett parti för alla upptänkliga minoriteter och drabbade.

Det har varit än den ena intressegruppen efter den andra men samtidigt har partiet fjärmat sig från sin ursprungliga medborgarbas; småfolket, arbetarna, de lägre tjänstemännen – kort sagt löntagarna. Istället har marknadsliberalism parad med identitetspolitik skapat den kris som nu härjar partiet och som blommat ut i desperat jakt på dess förlorade identitet.

Kris, kris och åter kris. Att LHC krisar har ringa betydelse det är i alla fall bara skådespel och pengar det handlar om. Att Kristdemokraterna förgör sig själva har heller ingen egentlig betydelse förutom för Reinfeldt men när socialdemokraterna förpassar sig själva till bottenträsket i opinionen helt självförvållat är det av största betydelse. Det betyder att bärarna av tanken om ett rättvist och jämlikt samhälle tappar förmåga att förändra och påverka samhällsutvecklingen.

Och i det maktvakuum som uppstår fylls därmed av helt andra politiska krafter som vill se välfärdsstaten och strävan till jämlikhet och rättvisa satta på båten. Det är allvarligt för det får konsekvenser för inte bara miljoner löntagare och medborgare utan det devalverar ett mentalt tillstånd – en längtan, en strävande efter rättvisa.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Inte Håkan Juholts utan socialdemokratins kris

Aftonbladets Lena Mellin skriver idag i nästan njutningsfulla ord om det hon kallar ”Håkan Juholts kris”. Detta utifrån nya låga siffror förtroendesiffror för Juholt enligt Sifo.

Nu ska man ta det här med opinionssiffror med stora nypor med salt, men det är ett faktum att det socialdemokratiska partiet är mitt inne i en kris. Men att som Lena Mellin att samtidigt dra slutsatsen att det skulle bli bättre med någon annan är helt fel analys menar jag.

Håkan Juholts s.k. kris är inte Håkan Juholts kris utan det är det socialdemokratiska partiets kris. Den grundar sig i att partiet efter mordet på Olof Palme tappade den ideologiska kompassriktningen och blev alltmer påverkat av en nyliberal och marknadsliberal magnetism som fick utrymme i ett parti i chock.

Politiken utan Palmes starka ideologiska grepp över politiken kom att anamma marknadsliberala lösningar som den alltmer självständigt agerande riksbanken och novemberrevolutionen 1985 då bankernas kreditrestriktioner lyftes bort av densamma.

Även att dessa händelser hade skett redan då Palme levde så hade inte det socialdemokratiska partiet ännu, utan kom senare att acceptera normpolitiken med sin jämviktsarbetslöshet och politiska prioritering av inflationsbekämpning före full sysselsättning till fullo.

Efter Olof Palme

Det i EU-frågan starkt delade partiet, avregleringarna och privatiseringsvågen under 1990-talet kom att kraftigt undergräva förtroendet för partiet. Likaså den efter Göran Persson och av Mona Sahlin drivna identitetspolitiken där snart varje minoritetsgrupp i samhället ”fick sitt” i stället för en politik som gynnade en majoritet blev partiet ett parti för minoriteter (se exempelvis Bo Rothsteins kritik efter valet 2010 i DN) oavsett hur behjärtansvärda deras problem var och är undergrävde detta och slutgiltigt (?) utplånade partiets förtroendekapital.

Löntagarna med då främst LO-medlemmarna men även stora delar av TCO-kollektivet fann sig bättre betjänta, i vart fall kortsiktigt, av högeralliansens skattesänkningar. Vore man cyniskt lagd till sinnet skulle man kunna säga att högerstrategerna Reinfeldt och Borg köpte deras gunst och än mer när man tydligt gjorde skillnad på de som drog sitt strå till stacken och de som låg enligt deras förmenade övriga till last.

Egoism istället för solidaritet, splittring istället för sammanhållning, ökade klyftor istället för jämlikhet och disorganisation istället för organisation av oppositionen oavsett om den kom från fackligt håll, miljögrupper, solidaritetsorganisationer osv. var och är högerns strategi för att nå sitt mål – välfärdsstatens nedmontering.

En svensk Michael Foot

När brittiska Labour hamnade i en djup kris efter Thatchers maktövertagande leddes partiet initialt av den briljante Michael Foot. En retoriker grande, en ideolog och en djupt respekterad Labourpolitiker. Han visade upp en utifrån sin i partiet center-vänsterposition mördande kritik av Thatchers politik. Men hans problem var att han inte hade partiapparaten med sig, han var för allmänheten okänd och han var ingen taktisk räv – han kom att misslyckas. Labour kom att vandra en ökenvandring riktning New Labour och som partiet än idag lider stor förtroendeskada av.

Håkan Juholt problem är likartat. Han är på många sätt en svensk Michael Foot; brilliant retoriker, ideolog och bland gräsrötterna i partiet djupt respekterad. Men partiapparaten har han ännu inte i sin hand vilket det fortsatta krypskyttet som Lena Melin gör sig till tals för i dagens utgåva av Aftonbladet.

Frågan är om socialdemokratin kan återvinna sin själ och därmed återuppstå likt Fågel Fenix som DEN reformistiska kraften som tog Sverige ur den nyliberala maran som rider landet just nu med Caremaskandaler, för medborgarna totalt misslyckade avregleringar som satt penningen i högsätet, massarbetslöshet och en spridande hopplöshet och desperation.

Håkan Juholts kris är en myt, socialdemokratins kris är ett faktum, och så länge inte partiet inser grunderna för krisen utan jagar syndabockar kommer krisen att bestå och fördjupas.

Partisekreteraren Carin Jämtin säger insiktsfullt idag att ” – Förtroende är viktigt, det är viktigt att folk känner att Håkan Juholt bär upp vår politik. Det är på politik man går till val på och det är det viktigaste.”

Partiet och hela arbetarrörelsen, inte minst fackföreningsrörelsen, måste låta 2012 bli året då politiken blev centrum och politiken formulerades utifrån löntagarperspektivet och utifrån vad som tjänar majoriteten av medborgarna.

Val vinns enbart på detta sätt, förtroende vinns enbart på att man förtjänar det – det är dags att visa det, att förpassa de gångna misstagen och den misslyckade politiken till historiens skräpkammare och stänga dess dörr, låsa och kasta bort nyckeln. Det finns ingen annan väg.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

************

A N N O N S

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Solidaritet - arbetarrörelsens politiska ryggrad

För några veckor sedan skrev några tidningar att dödligheten är lägst i Halland och Kronoberg och högst i Västernorrland och Gävleborg.

Detta var naturligtvis ett utslag för slarviga journalister som inte kan läsa rätt i Socialstyrelsens rapporter. Dödligheten är lika överallt – vi dör, det gör vi alla. Egentligen handlar livet om hur vi tar oss från vårt första skrik på BB till den dag då det oundvikliga möter oss alla och Fonus står utanför vår dörr.

Men kunde ju tänka sig att reflektera, och det var vad rapporten handlade om, hur lång tid vi får på denna jord. Hur vår tid ser ut och vad livet bjuder oss under den tid vårt timglas har mätt ut för oss.

Om vi lever i Västernorrland eller Gävleborg är sannolikheten större att vi dör tidigare än medborgaren i Halland och Kronoberg. Orsaken ligger i hur vårt liv ter sig på respektive plats. Sannolikheten att du försörjer dig på ett tyngre arbete i Västernorrlands och Gävleborgs industrier är större än i de två andra nämnda länen.

Välfärdspolitiken som klassutjämnare

Välfärd och välfärdspolitik handlar om att jämna ut dessa skillnader. Att solidariskt se till att alla får i vart fall likvärda förutsättningar. Att göra det möjligt att trots olika start på livet få ett gott och långt liv. För mig när jag var fackligt aktiv var detta en väsentlig fråga och naturligtvis är välfärdspolitiken en central fråga för arbetarrörelsens fackliga och politiska strävanden.

Fackföreningsfolket kan förhandla fram hur bra löner som helst, hur mycket förbättringar i arbetsmiljön som är inom möjligheternas ram om detta inte samtidigt har sin motsvarighet i samhället utanför arbetsplatsen i en god sjukvård, en omsorg värd namnet om våra barn och äldre, en skola som tar tillvara allas talanger och förståndsgåvor för att peka på några viktiga områden där frågan om en väl färd genom livet ges utrymme. Likaså att det finns en social demokrati där varje människa ses som en tillgång för oss alla – där alla räknas och det du kan bidra med välkomnas.

Ingen fackförening kan acceptera att när trots dess strävanden att arbetsmiljön skall vara så bra det bara är möjligt för att en dag, en minut, en sekund händer det som inte får hända. Kollegan, arbetskamraten råkar ut för den där olyckan som inte skulle ske, vår arbetskamrat drabbas av en svår sjukdom eller en nära anhörig rycks bort och hela tillvaron skakar likt nedre däck på Titanic för att tala med Mikael Wiehe.

Det är nu som välfärden och välfärdsstaten får bekänna färg. Klarar den att möta den olycksdrabbade kollegan, den svårt sjuke arbetskamraten eller ge stöd till den efterlevande när tragedin har drabbat familjen. Det är nu som samhället, dvs. vi alla tillsamman måste upp till bevis; finns solidariteten, för välfärd är likalydande med detta fantastiskt vackra begrepp.

Solidarisk eller solid och arisk

Och käre läsare, solidaritet skall inte uttryckas som två ord; solid och arisk. Denna ironiska beskrivning av högerns tolkning av solidaritet som norrländske komikern Ronny Eriksson myntade för en del år sedan är en träffsäker beskrivning av högerpolitiken. Det är den för den som är solid och arisk.

Jag vill påstå att det brister idag. Den svenska högern med sin motbjudande människosyn som säger att arbetaren är lat och måste piskas till arbete och kallar detta för incitament för arbete. Eller som en läkare ironiskt kommenterade den rådande politiken på nätet för en tid sedan; Fredrik Reinfeldt borde ha fått Nobelpriset i medicin för han har upptäckt att inga sjukdomar varar längre än ett år!

Naturligtvis har inte Reinfeldt gjorts sig förtjänt av något Nobelpris lika lite som hans ekonomiske förebild Milton Friedman gjorde sig förtjänt av sitt Nobelpris en gång då han bara skrev vad Reinfeldt säger – var och en får klara sig själv och solidaritet är av ondo.

Fackföreningen och politiken

Jag menar att ett rättfärdigt samhälles styrka är solidariteten och välfärdsstaten är det politiska uttrycket för denna solidaritet. Som fackföreningar värd namnet vet att du ensam är oerhört svag gentemot arbetsgivaren. Du behöver det där jobbet för att försörja dig och de dina medan arbetsgivaren kan ta någon annan som är beredd att göra samma jobb för mindre peng.

Solidariteten mellan löntagare ska förhindra detta. Därför ska vi ha a-kassor som ger oss trygghet, vi ska ha sjukförsäkring som inte krossar oss när sjukdom eller olycka drabbar oss. Och vi ska en pension som vi kan leva av.

Allt detta är egentligen självklart för alla som inser att det är tillsammans vi kan förändra sakernas tillstånd till det bättre. Alla förstår detta utom världens egoister, börsklippare och de som tror att deras timglas inte har någon utmätt tid.

Välfärd och solidaritet är ryggraden i facket men inte bara det är ryggraden i varje samhälle som har någon som helst strävan efter att vara så bra som det är möjligt för sina medborgare inte bara för de som fötts på den soliga sidan av gatan eller med en silversked i den omättliga medel- och överklassens trut.

För facket ska alltid välfärden och därmed politiken vara en central punkt i dess verksamhet och i dess strävanden. Men det kan bara förverkligas för löntagarna när fackets medlemmar om håller ihop och är många.

Jag tänker avsluta denna betraktelse över solidaritet med att travestera John F. Kennedy när han sa ”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, utan fråga vad du kan göra för ditt land”. Vi ska inte fråga vad facket eller samhället kan göra för dig utan vad du kan göra tillsammans med dina kollegor, arbetskamrater och medmänniskor för att göra ditt land solidariskt på nytt!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Texten är en bearbetning av ett tal som jag skrev för en facklig kamrat.)

************

A N N O N S

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Rätten till arbete

Bland det värsta och mest prövande för en människa att råka ut för är arbetslöshet. Inte bara att berövas möjligheten att försörja sig själv och de sina rycks bort när arbetet försvinner från de dagliga rutinerna. Inte bara det utan hela din identitet som människan försvagas och förintas i ett hårt och obarmhärtigt slag.

För tänk efter, mina vänner, hur beskriver du dig själv när du möter dina medmänniskor? Naturligtvis presenterar du dig med ditt namn…och yrke, eller hur?

”Ingemar E. L. Göransson, frilansjournalist!”

Så när arbetet som en del av din identitet tas från dig av ett samhälle som inte kan klara en av sina viktigaste uppgifter – att se till att alla har ett jobb att gå till.

Fredrik Reinfeldt talar om arbetslinjen. Vem kan invända mot att alla som kan ska bidra till det gemensamma som vi kallar samhället. Jobbar vi inte blir det heller inga skatter in till statskassan, så sant och så självklart. Det är att liksom för Gunvald Larsson i Maj Sjöwall och Per Wahlöös böcker att sparka in alla stängda och öppna dörrar.

Men vad inte Reinfeldt talar om att hela hans politik bygger på att nästan var tionde av oss i yrkesverksam ålder ska vara arbetslös för att andra ska tjänar ännu mer pengar. Inflationen får inte öka utan penningvärdet skall vara stabilt.

Det innebär käre läsare att vi idag har 7-8 % arbetslöshet och att var fjärde ungdom är utan jobb. Att kalla en sådan politik för arbetslinjen är en oförskämdhet mot de alla som inte hellre vill annat än att ha ett jobb att gå till.

Arbetslinjen i Reinfeldts tappning är en skyldighet till arbete, om du inte lyckas få ett jobb på den öppna arbetsmarknaden så tvingas du ut i gratisarbete i värsta fall i form av fas 3, det moderna slaveriet!

Ett samhälle som inte klarar sitt ansvar att ge sina medborgare rätten till arbete är inte ett civiliserat samhälle. Det är inte acceptabelt att ha en arbetsmarknad där var fjärde ung människa offras för ett stabilt penningvärde som bara gynnar de mest förmögna och finanshusen och bankerna.

Ett samhälle som måste ta till fas 3 är ett desperat samhälle i bästa fall och i sämsta fall enbart ett mental stenkast från slaveriets tankemässiga landskap.

En av Skånes stora söner, Ernst Wigforss, sa en gång att inget samhälle har råd att inte arbeta. Men uppenbarligen har Sverige, det Sverige som Anders Borg berömmer sig för, har tagit sig på sig denna utgift att förhindra flera hundratusen människor sitt grundläggande rätt till arbete och identitet.

Facket och rätten till arbete

För fackföreningarna är rätten till arbete livsavgörande. Om många står utan arbete tvingar det oss med arbete till eftergifter som innebär att vi blir försvagade och inte kan hävda vår rätt. För hur skall du kunna göra det när det står tio arbetslösa kollegor utanför dörren och söker samma jobb.

Var och en tvingas till att ge efter på sina rättmätiga krav om arbetslösheten har sådana propotioner som idag. Den viktigaste enskilda omständigheten för att vi skall kunna få bra löner, rimliga arbetsvillkor, en arbetsmiljö som inte skadar oss är att vi har arbete och att inte kollegor och kamrater tvingas till sämre villkor för dem tvingas konkurrera med det enda det har – att sälja sig billigare för att få något påhugg i alla fall.

Arbetslösheten är det enskilt största hotet mot facket som vi vet. Arbetslösheten är också det enskilt största hotet mot varje individs möjligheter att utvecklas och att nå sina drömmar. Arbetslösheten äter upp varje möjlighet som du som individ kan hoppas på.

Den viktigaste uppgiften vi som fackföreing har är inte att enbart höja medlemmarnas löner eller förbättra villkoren utan att på alla sätt se till att de kan utnyttja sin rätt till arbete. Bara så kan alla individers drömmar förverkligas. Bara genom vår kollektiva ansträngning på alla områden inom politik och facklig verksamhet kan vi nå detta.

Ernst Wigforss som jag nämnde förut var en klok man, han insåg tidigt att det privata näringslivet aldrig skulle kunna garantera alla medborgare arbete. Därför såg han också samhället, staten, kommunen och landstingens enorma betydelse för den fulla sysselsättningen.

Han sa att många av de uppgifter som behöver göras i ett samhälle kan aldrig göras på det privata näringslivets villkor. Det går aldrig att få ekonomisk vinning ur allt som det finns behov av.

Och käre läsare, tänk efter finns det inte behov som ni ser varje dag som inte möts för det finns ingen som gör de jobben. De är inte lönsamma kanske, de kanske inte ger ”vinst” förrän om många, många år som exempelvis investeringar i järnvägar och vägar.

Gamla och sjuka är inte lönsamma, men de har behov som inte kan förverkligas och samtidigt ge ekonomisk vinning.

Politik för rätten till arbete

Vad Sverige behöver är en politik och ett tankesätt där arbete blir en rättighet inte en plikt. Vi må vara ett protestantiskt land men vi måste avvisa Luther och kräva en politik där rätt går före plikt, där frihet går före tvång och där individen tillåts växa i kollektivets trygghet.

Sverige och löntagarna behöver mer trygghet och mer rättvisa, inte otrygghet och orättvisor. Bara så kan vi växa och alla kan få ett bättre liv. Det finns ingen annan väg.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Fotnot: Artikeln är en bearbetning av ett tal jag skrev åt en facklig kamrat.)

************

A N N O N S

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Marknadens “logik”

 

(Marknaden tål att skällas på.)

Marknadens logik eller snarare s.k. logik kan förundra oss alla. Titta bara på arbetslösheten. För samhället skulle det vara det mest vettiga att alla hade ett jobb att gå till men för marknaden, denna opersonliga koloss är det bättre med en viss arbetslöshet. Detta kallas jämviktsarbetslöshet. Denna marknadsliberala teori orsakar att 10-20 procent av arbetsstyrkan hålls utanför arbetslivet och istället får fungera som lönepressare och varning för övriga att inte begära för mycket.

Ett annat exempel på marknadens s.k. logik är att spela ut olika grupper mot varandra för att pressa lönerna neråt för löntagarna. Denna kapplöpning mot botten får till konsekvens att löntagarnas konsumtionsmöjligheter minskar vilket innebär med vanliga människors logik att företagen får mindre försäljning av det som löntagarna tillverkar.

Att marknaden är en osäker vän att stödja sig på om man har uppfattningen att människor skall ha så likvärdiga och jämlika villkor som möjligt är uppenbart för den som inte förblindats av de nyliberala skygglapparna. Då blir inte marknaden heller en möjlighet att enbart bygga politiken på då marknadens logik är ologisk och i sin ologiska logik enbart skapar ökade klyftor mellan människor och klasser och skikt i samhället.

Ett exempel på marknadens vansinne är Telias nya logotyp som kostar Telia 250.000 miljoner, en kostnad som någon lär få betala och det lär inte bli aktieägarna utan de anställda och kunderna. Precis som de arbetslösa får betala för att tillfredsställa bankernas och finansbolagens önskan om ett stabilt penningvärde, dvs. extremt låg inflation.

Ytterligare ett exempel på marknadens ickelogik var när arbetsgivarorganisationer lobbade för att Arbetslivsinstitutet och en världsledande forskning skulle läggas i träda då dess slutsatser kom att kosta pengar som istället enligt marknadens logik gjorde bättre nytta som vinster i den eviga jakten på den maximala vinsten. Priset får mer än en arbetare betala varje vecka med sitt liv, förkortat med ett antal år då liemannen är framme och skördar i förtid. Enligt LO-tidningen förlorade 58 arbetare sina liv 2010 på Sveriges arbetsplatser.

Logiskt sett ur ett samhällsperspektiv, knappast, men ur marknadens s.k. logik helt logiskt.

Ernst Wigforss, denne socialdemokratiske legendar, skrev en gång att ”det är osannolikt att samhället kan trygga bärgningen utan att trygga sysselsättningen, och detta kan enligt socialdemokratisk mening inte ske utan ett avgörande inflytande för samhället över det ekonomiska livet och betydande mått av kollektiv egendom och företagsamhet.” (Från tidskriften Tiden 1949.)

Wigforss ord känns fullt logiska och kloka än idag, 2011, helt logiska i sin slutsats.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

 

Har du läst?

OBS!!! Ny och uppdaterad upplaga!!

”Arbetarrörelsens kris – mellan reformism och marknadsliberalism” av Ingemar E. L. Göransson

Beställ den från Ord & Kulturs Förlag till förlagspris 150 kr (inkl. moms) plus porto.

För ytterligare information se här.

Maila din beställning till ordochkultur@telia.com

I huvudet på en marknadsliberal strateg

När jag skrev min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” var syftet att bidra med för det första en bredare historisk och ideologisk analys av skeendet de senaste 30 åren. Men också att själv delta i den för arbetarrörelsen viktiga debatten. Framtiden är inte självklar, liksom inte välfärdsstaten som ett verktyg för jämlikhetssträvanden och fördjupad demokrati.

Boken har mötts av ett stort intresse. Inte i media förutom när dagspressens politiska skribenter stod tomhänta utan att veta något om Håkan Juholt och där min intervju blev högintressant. Detta bidrog naturligtvis till att öka intresset för boken som sådan men också för det boken tar upp – välfärdsstaten som reformismens stora projekt och de motkrafter som upplever välfärdsstaten som ett hot mot status quo maktbalans.

Till dags dato har inga media kopplade till arbetarrörelsens varken citerat eller kommenterat boken. Orsaken är för mig okänd. Måhända har det med det faktum att författaren inte tillhör det stockholmska åsiktsetablissemanget eller att man har svårt att förhålla sig till innehållet i kritiken av vår egen rörelse och dess misstag under den nyliberala erans epok.

Debatten om framtiden är hela arbetarrörelsens angelägenhet. Det är därför nödvändigt att bryta den tystnadens kod som rått under ett antal år. Våra misstag, medvetna eller omedvetna, måste våga ifrågasättas. Men inte bara den rörelsen måste lyfta taket och våga ta de svåra diskussionerna.

(Arkivbild)

Nedanstående artikel är ett svar på den ”recension” som Janerik Larsson på Prime presterade på Svensk Tidskrifts hemsida för några dagar sedan. Jag sökte genmäle, inte på recensionen, men på de osakligheter och felaktigheter som den förre propagandachefen Larsson från Svensk Näringsliv lyckats få på pränt. Mitt önskemål har lämnat helt utan varken svar eller reaktion i övrigt.

UPPDATERING: Nu ikväll har jag fått erbjudande om genmäle i fredagens Svensk Tidskrift vilket jag har accepterat.

”Janerik Larsson är anställd på PR-byrån ”Prime”. Dvs. samma PR-byrå där några socialdemokrater ertappades med att ha ett uppdrag från Svenskt Näringsliv att påverka den socialdemokratiska politiken i en riktning som ligger i bolagshögerns intressehärad.

Med vems trovärdighet talar egenintresset?

Samme Larsson som också har ett förflutet som direktör på Svenskt Näringsliv, men även som företagsledare och chefredaktör på SAF-tidningen under dess mest propagandistiska period med början 1980. Så Janerik Larsson, tidigare SAF/Svenskt Näringsliv, Kinnevik m.m., när han recenserar undertecknads bok så är det mer polemik än recension. Det är mer av värdering och ideologisk mörkläggning än anmälan av ifrågavarande ”verk”.

Det märks också i det slarv, de misstag och felaktigheter som Larsson presterar. Jag finner exempelvis att Larsson påstår att jag har ett förflutet på Transport. Inte korrekt utan snarast taget ur luften, jag var förtroendevald på detta eminenta förbund en period, men min tid som facklig funktionär har varit på Statsanställdas Förbund/Seko och LO.

Min privata och sorgligt misskötta privata hemsida som Larsson gör stor affär av handlar mest om musik och foto, till en mindre del om politik. Vill han ha en rättvis bild av vem författaren är som yrkesman borde han uppsöka företagets hemsida www.ordochkultur.se

Han försöker avfärda bokens beskrivning och slutsatser som en ”konspirationsteoretisk soppa” och beskyller författaren att ha påstått att i stort alla inom arbetarrörelsen har svikit ända sedan 1940-talets efterkrigsprogram.

Likaså att författaren står Lars Ohly närmare än socialdemokratin. Jag kan informera den gode Larsson och läsarna om att undertecknad har ett långt medlemskap i det socialdemokratiska partiet och har även verkat kommunalpolitiskt. Så mycket för Larssons förmåga att dra slutsatser av intet och noll förutom sina egna fördomar.

Larsson påstår att undertecknad har som ”idol” den belgiska professorn Chantal Mouffe. Detta då jag i boken citerar Mouffes kritik av nyliberalismen och konsekvenserna av ett samhälle där de politiska skillnaderna utsuddas och medelklassen ges en oberättigad stor roll.

Nu är det mig främmande att ha idoler, lika lite som jag tror Larsson har Milton Friedman och andra nyliberala gurus som ”idoler”. Larssons försök att omyndigförklara bokens kritik mot nyliberalismens konsekvenser blir därmed närmast tramsiga.

Tveksam historieskrivning

Arbetarrörelsens efterkrigsprogram var det som la grunden till uppbygget av välfärdsstaten i Sverige liksom Beveridge rapport från 1942 lade grunden för den brittiska välfärdstaten. Nu påstår Larsson att undertecknad är okunnig i frågan. Jag medger att jag inte har tecknat den sedvanliga thatcheristiska framgångssagan, dvs. vinnarens historia, utan den brittiska arbetarklassens version av händelseförloppet och dess konsekvenser för den brittiska arbetarrörelse.

Den historiebeskrivning som Larsson betecknar som okunnig bygger på ett stort antal intervjuer med de som var med vid tillfället då historia skapades. Detta plus ett omfattande studium av dokument från samma period. Detta är klart och tydligt redovisat i både omfattande notapparat samt källredovisning i boken. Jag föredrar och sätter större tilltro till ögonvittnen från tiden än till tillrättalagd mytbildning skapad av nyliberalt färgade pennfäktare likt Larsson.

Janerik Larsson gör en stor affär av andra kammarvalet 1948. Jag gör det inte utan konstaterar att det stöd som Erlander hade var tillräckligt för att behålla regeringsmakten även om det skedde med efter en viss tillbakagång för partiet. Ändock hade partiet 46,1 procent vilket var en minskning med 0,42 procent. Det innebar att den s.k. PHM-kampanjen (planhushållningsmotståndet) var ett misslyckande och Erlander satt kvar och 1952 så stabiliseras den socialdemokratiska regeringen genom koalitionen med Bondeförbundet.

Den enda anledningen att eventuellt nämna PHM-kampanjen vore att den var på så låg nivå. Ernst Wigforss exempelvis utmålades som svagsint i arbetsgivarnas och högerns kampanj. Ytterligare en anledning skulle eventuellt vara dess likheter med hetskampanjen i samband med löntagarfondskampanjen.

I allt väsentligt kom arbetarrörelsens efterkrigsprogram att genomföras och därmed också förändrades Sverige till en välfärdsstat som vi känner den.

Insinuationer och halvsanningar

Larsson är duktig på en sak – det är att insinuera diverse tillkortakommande eller oegentligheter hos sin motståndare. Så har han alltid verkat. I sin s.k. recension insinuerar han att Håkan Juholt inte säger det han säger utan antingen har författaren tillrättalagt svaren eller t.o.m. förvanskat svaren. Bara tanken att så skulle skett är en ren oförskämdhet och ett försök att underminera författarens trovärdighet. Jag kan garantera att varje ord, varje stavelse finns dokumenterade på ljudfiler. Alla intervjuer som använts eller citerats i boken stöds av motsvarande inspelningar.

De intervjuade har alltid varit upplysta om detta och har godkänt arbetsmetoden. En kuriositet dock; hur kommer det sig att Larsson inte angriper den omfattande intervjun med P O Edin som boken har. Den är ur ett politiskt – historiskt intresse mer uppseendeväckande och intressant än t.o.m. den med Håkan Juholt då den stödjer bokens tes om välfärdsstatens uppgång och eventuella fall.

Det finns mer att kommentera i Larssons epistel men jag låter detta bero. Jag konstaterar dock att Janerik Larsson med sin bakgrund och sin position har tid att nagelfara (om än slarvigt) en bok av en för honom okänd ”aktivist”.

Uppenbarligen var det något i ”aktivistens” bok som stör den svenska högern och uppenbarligen följer den utvecklingen mycket noga. Måhända, jag säger måhända, stör Håkan Juholt och en socialdemokrati som åter hittar till reformismens så till den milda grad att ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” var tvungen att bemötas. Om så har boken fyllt ett syfte; röra om i grytet om än bara lite grand.”

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Boken beställes enklast direkt av förlaget ordochkultur@telia.com Pris 150 kr plus porto/packning

Idag: Boksläpp på ABF i Stockholm

Arbetarrörelsens kris
- mellan reformism och marknadsliberalism

I dag när de tidigare välfärdsstaterna brottas med en permanent arbetslöshet på 8-10 procent och full sysselsättning och jobb åt alla bara är retorik är Arbetarrörelsens kris - Mellan reformism och marknadsliberalism den första boken som har en helhetssyn på grunderna för den politiska och förtroendekris som arbetarrörelsen kämpar med.

Författaren Ingemar E. L. Göransson beskriver och analyserar den utveckling och ideologi som skapade var reformismens största framgång historiskt sett. Men boken beskriver också de mekanismer och den ideologi som var grunden för den revolt som högerkrafter i nyliberal tappning som i sina strategier och retorik har tvingat tillbaka välfärdsstaten till förmån för en ojämlikare marknadsliberal välfärd för många, men inte alla. Välkommen till presentation och samtal kring boken.

Medverkande:
Ingemar E. L. Göransson.

Kommentar:
Lars Lindgren, ordförande i Transport.

Musik: Sanna Carlstedt

• Onsdag 23 mars kl 16.00,

ABF-huset, Sveavägen 41 •

STOCKHOLM

Fri entré

 

Vilken röra!

Jag har tidigare inte förordat någon kandidat i den soppa som ordförandevalet i (S) har blivit. Men när man ser det som Stig Malm beskriver som ”stalinistisk” blir i varje fall jag alltmer betänksam.

Socialdemokraternas styrka har varit att som reformistiskt parti aldrig bli nöjda med samhället utan alltid viljat utveckla detsamma i en progressiv riktning. Partiet har haft det politiska svaret på industrisamhällets klassförtryck och klyftor. Svaret kom i Per-Albin Hansson folkhemsidé. Välfärdsstaten som var det andra stora projektet för att bryta ner den orättvisa samhällsstrukturen fick sitt svar i Ernst Wigforss efterkrigsprogram och blev verklighet med Tage Erlanders socialdemokrati som arkitekt.

Arbetarklassen krav på ökat demokratiskt inflytande mötte ett svar i Olof Palmes demokratisering av arbetslivet genom 1970 och 80-talens arbetslivsreformer. Men sedan tog det stopp.

Svarslös socialdemokrati

Det blev tvärstopp – socialdemokratin hade inte längre svaret utan attraherades och influerades av borgerlighetens revolt – nyliberalismens idéer – och sedan dess har socialdemokratin minskat i stöd men framförallt tappat förtroendet hos kärnväljarna, arbetarklassen, men också inom den medelklass som tidigare var en viktig del i (S) politiska underlag. För handen på hjärtat; varför rösta på en socialdemokrati som alltmer blev en blåkopia av medelklasshögerns marknadsliberaler.

Hur ska då socialdemokratin kunna återkomma och bli relevant. Det första som krävs är att formulera 2000-talets reformism. En reformism som inte har att lösa samma problem som 1930, 1950 eller för den delen 1970 problem.

Grunden är den samma; den grundläggande samhällsmotsättningen mellan arbete och kapital finns kvar och är motorn i samhällsutvecklingen. Dagens arbetarklass är till sin kärna industriarbetarna men kring kärnan finns stora löntagargrupper som lever under otrygga och ekonomiska oacceptabla förhållanden.

För dessa är inte marknadsliberalismen svaret utan de behöver en politik som inser att fokus måste ligga på arbetslivets villkor.

Håkan Juholt nästa (S)–ordförande?

Vem kan bäst klara detta då i den kris partiet befinner sig i? Min uppfattning är det Håkan Juholt. Orsaken är flerfaldig. Juholt har tankar som ligger i linje med partiets reformistiska tradition och tankesätt utan att för den skull luta sig mot fornstora dagar. Ingen kan skylla honom för den skull tillhöra någon fraktion eller någon ”höger” eller ”vänster” inom partiet, han är helt enkelt en reformist och socialdemokrat.

Juholt är också en politiker med stor integritet. Han är också en bra retoriker som kan föra en politisk debatt med både hetta och övertygelse. Ett annat viktigt skäl är att Håkan Juholt inte kommer från storstäderna och har därmed större möjligheter att överbrygga den växande klyftan inom partiet mellan storstäderna och landsorten.

Men det viktigaste skälet är att Juholt är en av de få starka reformistiska ideologerna inom partiet idag och därmed kan han få spela den roll som andra tidigare nämnda socialdemokratiska ledare fått.

Jag skulle inte bli förvånad om näste partiledare heter Håkan Juholt, och det vore inte ett misstag utan ett viktigt steg mot en reformistisk socialdemokrati med en utopi för 2000-talet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

För den som vill läsa hela intervjun med Håkan Juholt så finns den i den nyutkomna boken ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”. Boken citeras i Aftonbladet idag. Ytterligare info om boken finns här.

Boken kan beställas från ordochkultur@telia.com och kostar 150 kr/ex plus porto.

Juholt har större möjlighet att göra (S) relevant på nytt

Vem ska ta över ledartröjan i Socialdemokratiska Arbetarepartiet? Det sargade och just nu ledarlösa partiet behöver åter hitta sin själ. Att krisen är djup är uppenbart vilket det till sist nödvändiga avhoppet av partisekreteraren Baylan men det borde också medföra att andra som har ett stort ansvar för den misslyckade politiken måste också lämna sina poster; Wanja Lundby-Wedin och Thomas Östros är väl de som närmast ligger till att ta sitt ansvar.

Partiet behöver en nytändning och en ideologisk injektion som upplevs som relevant för kärnväljarna men även kan attrahera den mer progressiva delen av medelklassen. Socialdemokratin som den reformistiska delen av arbetarrörelsen har alltid haft sina bästa stunder när partiet kunnat i samverkan och i konstruktiv konflikt med fackföreningsrörelsen förmått formulera framtidsfrågornas svar.

Inte fråga om vänster eller höger

Partiet lyckades med det i och med tanken om ett folkhem på svar på de enorma sociala klyftorna under första delen av 1900-talet. Partiet lyckades i uppbygget av välfärdsstaten efter 2:a världskriget. Men partiet misslyckades när det gällde att ge svar på den marknadsliberala motkampanjen under 1970, 80 och 90-talen. Enligt Aftonbladet i dag så tyder mycket på att valet står mellan Mikael Damberg och Håkan Juholt. Borgerliga, men även andra, skribenter försöker måla upp detta som en fraktionsstrid inom socialdemokratin. Men att det finns olika syn på politikens inriktning är inget nytt.

Det fanns sådana skillnader mellan August Palm och Hjalmar Branting, mellan Per-Albin Hansson och Ernst Wigforss och även mellan Tage Erlander och Olof Palme. Det är inget nytt så bilden av det fraktionsstridande socialdemokratiska partiet är inte särskilt relevant utan frågan handlar mer om att hitta en handlingskraftig ledning som kan hålla partiet på en politisk kurs som återvinner förlorat förtroende.

Socialdemokratin har haft sitt starkaste stöd när partiet kunnat vinna löntagarnas förtroende och främst då kärnan inom LO-förbunden, men samtidigt fått stöd från medelklassens lägre skikt. Men det har aldrig skett då partiet hamnat nära de borgerliga partiernas i bästa fall socialliberala politik. Men partiet har alltid varit noga med att hålla ett tydligt avstånd till vänsterism både inom partiet eller framförallt utanför partiet.

Vänstern inom partiet har aldrig varit socialdemokratins problem då den anpassat sig till en mer stegvis reformistiskt vägval och målsättning. Problemet har varit däremot när partiet sökt sig mot mitten då det har gjort kärnväljarna osäkra och medelklassväljarna inte sett någon anledning att välja kopian istället för originalet.

Stark integritet

Att Håkan Juholt har en mer tydligare reformistisk retorik än Mikael Dambergs mer socialliberala dito kan ingen tveka om. Det betyder inte att partiet skulle välja en totalt annorlunda politik med Damberg, men det skulle säkerligen betyda att fokus skulle läggas på ett storstadsperspektiv än med Juholt som ordförande.

Ingen kan heller påstå att Juholt är en ”vänster”kandidat utan tillhör den reformistiska traditionen inom partiet. Han har dock vid flera tillfällen visat en stark integritet i den politiska snålblåsten. Fördelen med Juholt är också att han troligen har större förutsättningar att överbrygga den allt tydligare klyftan inom partiet mellan storstäderna och landsorten.

I den långa intervjun som jag gjorde med Håkan Juholt i januari menade han att grundvärderingarna finns där fortfarande hos de socialdemokratiska väljarna:

” - Om våra ingångsvärden stämmer att medborgarna står generellt till vänster, har en stark tro på en omfördelning från den som är rik till den som har det svårare,  har en stark tro på att den som är frisk har ett ansvar för den som är sjuk och har en stark tro på att den som har jobb har ansvar för den som är arbetslös då finns alla möjligheter att partiet kan bli relevant på nytt.

- Men menar han, de här värderingarna tunnas ut även om det är så här fortfarande.”

Min uppfattning är att med Håkan Juholt som partiordförande och ett nytt VU där barlasten och belastningarna från tidigare misslyckande som Sahlin fått ge ansikte till är borta så har det socialdemokratiska partiet stora möjligheter att hitta sin själ och bli det stora reformistiska alternativet i svensk politik – det alternativ som både kan väcka framtidstro och förtroende för politiken som ett samhällsförändrande verktyg.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Intervjun med Håkan Juholt finns i sin helhet publicerad i den nyutkomna boken:

”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” utgiven av Ord & Kulturs Förlag

Boken finns att beställa från förlaget (se länk) eller från ordochkultur@telia.com

Var finns utopin?

Ännu en vecka lagd till handlingarna. En vecka som i mångt och mycket visat på sakernas tillstånd i konungariket Sverige. Vi har fått veta att fattigdomen ökar, vi har blivit varse att klyftorna mellan de rikaste och de fattigaste ökar med en lavinartad hastighet. Vi har också så sent som idag blivit upplysta om att trots att moderaterna tappar i stöd så är det den borgerliga sidan och Sverigedemokraterna som tjänar mest på det.

Även om (V) ökar något så ökar Miljöpartiet, detta i grund och botten ett borgerligt parti, mer. Spelet kring det socialdemokratiska ledarvalet börjar likna alltmer en fars där partiet också verkar vara förankrat i opinionen som ett 30 procentsparti.

Den alltid lika kloke Olle Svenning skrev i en ledarkrönika i Aftonbladet apropå krisen mellan parti och fackföreningsrörelse att ” Under det senaste decenniet har maktfördelningen i arbetslivet, lokalt och globalt, fört till måttlös dominans för kapitalet: växande löne- och förmögenhetsskillnader, mer av utsortering av individer, fler lagar riktade mot löntagare: från usla sjukersättningar till urgröpt a-kassa, snart tömd på majoriteten av sina medlemmar.”

Han fortsätter sin analys med att beskriva det som sker som att ” på denna närmast laglösa arbetsmarknad, tömd på fackligt inflytande, trängs oftast ungdomar, lågutbildade och etniskt diskriminerade.”

Olle Svenning menar att en skilsmässa mellan facket och det socialdemokratiska partiet skulle beröva löntagarna all direktinflytande in i politiken vilket skulle förvärra en svår situation.

Omaka krafter med gemensamt intresse

Det finns många krafter som vill uppnå detta. Krafter som till synes inte har mycket gemensamt utom möjligen ett intresse av att den reformistiska arbetarrörelsen förvandlas till en röst i öknen.

Här samsas liberalt anstuckna socialdemokrater som gärna ser en fackföreningsrörelse utan verkligt inflytande på partiets politik, här finns vänsterister utanför partiet som vill se en ren, tradeunionistisk, fackföreningsrörelse som ägnar helt sin tid och kraft åt kronor, ören och andra direkt till arbetsplatsen kopplade frågor.

Många av dessa drömmer närmast om semisyndikalistiska aktioner och strejker som fäller tjyvsamhället. Men också maktpåvarna och” spindoctors” inom den politiska högern och arbetsgivarkretsar som vill se en maktbalans där arbetsgivarna är de som har all verklig makt.

Det är en snygg samling, må man nog säga och en formidabel motståndare. Arbetarrörelsens nuvarande kris är den allvarligaste sedan revolutionsåret 1917. Arbetarrörelsen kris är reformismens största strid och vill det sig illa, den sista. Förloras den så kommer vi att rusa in i ett ”paradis” där löntagarna tvingas tillbaka till en bortglömd tid; utan inflytande, ökade klyftor, skriande fattigdom och prålande rikedom och en fackföreningsrörelse utan politisk makt och inflytande.

Vem blir ny (S)–ordförande

Valet av ordförande för det socialdemokratiska partiet är inte den avgörande frågan, men valet är en indikation av vilken väg den reformistiska arbetarrörelsen väljer. Och vägvalet kommer att avgöra framtiden.

I en intervju jag gjorde med Håkan Juholt menade han att arbetarrörelsen hade tre vad han kallar konstitutionella uppgifter att lösa; att bli visionära, att bilda sig och att involvera medborgarna. Juholt säger i intervjun att ”politiken måste lägga fokus löntagarnas villkor och låta ekonomin växa”. (Hela intervjun står att läsa i den nyutkomna boken ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”. För beställning se nedan eller här.)

Ett sämre land att leva i

Sverige har blivit ett sämre land att leva i – inte tu tal om det. Massarbetslösheten rider likt en mara landet, skillnaden mellan rik och fattig har exploderat och det sociala eländet växer samtidigt som en mindredel av Sverige blir allt rikare. De som har jobb har fått det lite bättre, tillräckligt för att inte solidarisera sig med de som har hamnat längst ner och längst ut; de sjuka, de fattigaste, de arbetslösa, de ensamstående, fattigpensionärerna, immigranterna som hamnat på utsidan; kort sagt de 10-20 procent som betalar de övriga 80 procentens värme och den sociala inklusionen.

Det behövs en reformistisk utopi och den kan bara skapas i dialogen mellan löntagarnas intresse reformismen som politiskt alternativ. Hur det slutar, vem vet? Vem vet?

Text och foto Ingemar E. L. Göransson

 

För beställning av ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” Pris 150 kr plus porto. Maila till ordochkultur@telia.com , boken kommer på posten med faktura.

Tung till sinnet måhända

Jag är på turné. Föreläsningsturné i Jämtland och Härjedalen. Ute och föreläser om arbetarrörelsens kris och framtiden. I kväll hos arbetarkommunen i Östersund där ett välbesökt samtal och diskussionsvilligt forum hade sina synpunkter på det som sker i dagarna.

Jag själv börjar bli lite trött på ältandet om vem som ska bli (S) näste ordförande. Som om det vore det viktigaste för en comeback för socialdemokratin som reformerande politisk kraft. Eller är det frågan om vem som ska vara bäst i klassen på förvaltande av samhället som vi är satta att leva i.

Det är ett antal namn som spekuleras i, men det är få om ingen som talar om vilken politik som ska drivas än mindre vilken samlad samhällssyn som ska vara grunden för politiken som skall vinna val i framtiden.

Här finns också något märkligt – det talas om att vinna val  och ordförande skall vara den som vinner val. Men på vad? Vilken politik skall partiet stå för och vilken samhällsuppfattning skall prägla politiken. Eller är bara att “vinna” i sig i politiken det viktigaste eller t.o.m. det enda kriteriet på en framgångsrik socialdemokrati?

Det är möjligt man blir lite tung till sinnet när man sitter på ett hotellrum borta från all ära och redlighet och lyssnar på Sinatras tungsinta musik.

Vad väntar vi på – Godot?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ny bok om arbetarrörelsens kris

ARBETARRÖRELSENS KRIS -

Mellan reformism och marknadsliberalism

Sidantal: ca 230 sidor, delvis illustrerad

ISBN 978-91-979416-0-0

Pris: 150 kr (ink. moms)

Utgivningsdatum 25 februari (preliminärt)

Porto tillkommer.

​Pdf för information och utskrift

Boken beställes direkt från förlaget.

Den reformistiska arbetarrörelsens stora projekt har välfärdsstaten varit. Efter andra världskriget byggdes det upp välfärdsstater i de flesta länder i västvärlden. ”Arbetarrörelsens kris -Mellan reformism och marknadsliberalism” belyser detta projekt utifrån två konkreta exempel - den brittiska och den svenska socialdemokratins politik som kom att göra Labour respektive Socialdemokraterna partier som kom att förändra samhällsutvecklingen på ett högst påtagligt sätt.

Författaren Ingemar E. L. Göransson beskriver och analyserar den utveckling och ideologi som skapade var reformismens största framgång historiskt sätt. Men boken beskriver också de mekanismer och den ideologi som var grunden för den revolt som högerkrafter i nyliberal tappning som likt Margaret Thatcher och våra egna moderater i sina strategier och retorik har tvingat tillbaka välfärdsstaten till förmån för en ojämlikare marknadsliberal välfärd för många, men inte alla.

I dag då de tidigare välfärdsstaterna brottas med en permanent arbetslöshet på 8-10 procent och full sysselsättning och jobb åt alla bara är retorik är ”Arbetarrörelsens kris - Mellan reformism och marknadsliberalism” den första boken som har en helhetssyn på grunderna för den kris som arbetarrörelsen kämpar med för ögonblicket.

Författaren menar att reformismen är arbetarrörelsens möjlighet och det är just att de socialdemokratiska partierna har tappat sin reformistiska kompass som är grundorsaken till minskat förtroende och kris.

Boken bygger på ett omfattande studium av dokument och ett stort antal intervjuer både i Sverige och Storbritannien. Boken består av en omfattande analys och flera omfattande intervjuer med bl.a. P O Edin, Håkan Juholt, Ann Field, Alex Gordon, Brendan Barber m.fl.

Författaren har sin bakgrund inom arbetarrörelsen varav över ett årtionde inom LO. Han är verksam idag som frilansjournalist och samhällsdebattör men även som uppskattad föreläsare. Han har även arbetat som yrkeschaufför över 20 år.

Du beställer boken direkt från förlaget.

Fritt fall och ingen tar emot

 

När jag intervjuade den socialdemokratiske riksdagsmannen Håkan Juholt i veckan för min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” så svarade han på frågan om han trodde det fanns en risk för att partiet skulle spricka likt 1919.

- Nej, sa Håkan, men det kan implodera.

Man ska aldrig dra för stora växlar på opinionsundersökningar (Skop) men det närmast fria fallet som socialdemokratin upplever ju nu är utan historiskt motstycke. När partiet närmast tappat ytterligare 20 % av sin valmanskår sedan valet är krisen så allvarlig att partiet borde ha känslan av panik. Opinions-mässigt liknar (S) alltmer en sufflé efter någon stampat för hårt i golvet.

Partiets mest trogna väljare har uppenbarligen börjat förlora tron på förmågan och förtroendet för partiets att visa en väg ut ur krisen. Och då inte bara sin egen kris utan också den ekonomiska kris som fortfarande rider landet som en nattstånden mara.

Arbetslösheten fortsätter att ligga på outhärdlig hög nivå, svårt och kroniskt sjuka människor hänvisas till socialbidrag med en hastighet på 10.000-tals per år, a-kassan är bland den sämsta i Europa och inte minst klyftorna i samhället ökar med en oroväckande hastighet. Detta samtidigt som främlingsfientliga stämningar får ett ökat stöd i det vakuum som uppstått.

I den situationen finns ingen politik, ingen ledning, ingen tanke, ingen som tar ansvar, ingen som vill något förutom att bevaka sina maktpositioner och skrivbord. Här får vi uppleva hur under de senaste veckorna partiet på central nivå använt konsulter med direkt koppling till arbetsgivarnas lobbyorganisationer för att få vägledning vart man skall gå i politiken.

Ovanpå detta föreslår det största partidistriktet att lösningen för socialdemokratin i dess kris är inte socialdemokratisk politik utan ett anammande av den sittande högerkoalitionens politik; fler avdragsgilla RUT-jobb och stopp för skattehöjning till välfärden. Detta när Reinfeldt har tagit bort 80 miljarder från det gemensamma.

Under rubriken ”I väntan på Godot” skrev jag ett inlägg i november. I väntan på politik och en politik som svarar den längtan som finns hos tusentals väljare om en bättre och rättvisare värld verkar dock lysa med sin frånvaro.

 

“…ett viljelöst rö för en

isande högervind…”

 

Socialdemokratins kris är också arbetarrörelsens kris. När vi noterar trenden att från 1982 ha ca 45 procent av väljarnas förtroende till att reduceras till ett New Labour-inspirerat parti med 24 procent 30 år senare. Och under samma period ha bytt politiskt fokus från reformism till blairistisk liberalism säger en hel del om krisens ideologisk djup i den en gång så stolta svenska socialdemokratin.

Olle Svenning sa i en intervju för någon vecka sedan: ”Det har varit en rörelse inom socialdemokratin som ställt in sig på traditionella, kulturradikala, liberala frågor. Sådana frågor tycker en progressiv borgerlighet om. Men sådant som utmanar dem, nämligen frågan om den sociala och ekonomiska makten, de frågorna har inte ställts inom socialdemokratin under en period som varit ganska lång.”

Sverige blöder, klyftorna ökar och orättvisorna blir allt mer uppenbara. Att söka hopp i egoismens höga visa likt Reinfeldt & Co. är inget hopp för de som behöver en bättre värld, att låta tiden läka såren som nu sker fördjupar traumat.

Socialdemokratin måste snabbt ta sitt ansvar och formulera sin politik som ger hopp och framtidstro åter. Politik är att vilja sa Palme en gång, men just nu är socialdemokratin ett viljelöst rö för en isande högervind.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Boka seminariet ”Vart går arbetarrörelsen nu – Arbetarrörelsens kris” Se länk här!