Industriavtalet begravdes igår

Teknikföretagen meddelade igår att de lämnar industriavtalet och därmed kan vi nog betrakta det som antyddes när Unionen och Civilingenjörerna var först ute med att skriva på ett nytt avtal utan samordning med IF Metall och övriga förbund inom industrin på LO-sidan som bekräftat. Svenskt Näringslivs ande vilar över Teknikföretagens beslut som får flera konsekvenser.

Det första är att LO:s roll förminskas ytterligare och risken är att lönebildningen återgår till en situation där var och en försöker få ut maximalt utan hänsyn till samhällsekonomin och inflationsmål eller liknande politiska grimmor.

Det kan vara svårt att förstå vad Teknikföretagen hoppas vinna på att bryta upp från industriavtalet. Men man måste se det ur ett politiskt perspektiv istället för ur ett annars rationellt ekonomiskt perspektiv och då klarnar bilden väsentligt. Svenskt Näringsliv och Teknikföretagen har en annan avsikt än sina medlemsföretags bästa. Det handlar helt enkelt om politik. Det handlar om makt och inte minst arbetsgivarnas våta dröm att återinföra §32 bakvägen.

Ett försvagat LO eller ska vi säga ett ytterligare försvagat LO innebär att sprickan som redan är tydlig inom organisationen kommer att förstärkas. De förbund som inte är nöjda med sakernas tillstånd tvingas i praktiken gå sin egen väg och i bästa fall kommer samarbetet mellan de s.k. 6F–förbunden förstärkas. D.v.s.. Transport, Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko har nu i än större anledning att gå sin egen väg när LO inte lyckas hålla liv i industriavtalet. Detta då de inte längre får draghjälpen från industriförbunden utan lämnas att klara sig själva.

 

“…man måste se

det ur ett politiskt perspektiv…”

Att det finns kritik mot LO inom organisationen är uppenbart. Det har funnits under en längre tid. Även före AMF-palavrern har det funnits ett missnöje med LO och LO:s ledning och vi ska komma ihåg att det var i 6F-kretsen som de starkaste kritikerna av LO:s ordförande fanns och det var också där kraven på hennes avgång var starkast.

(Lars Lindgren, Transport)

I årets avtalsrörelse var förbunden överens om en nivå på 2,6 %. Enligt Transportbasen Lars Lindgren var förbunden överens om detta. Man var unisont överens om ett extra påslag på 125 kr för alla med månadslön under 21.300. (Se Transportarbetaren nr 5/2010 sid 4)

IF Metalls avtal som gav bara 69 % av detta förkastades i LO:s styrelse men IF Metall skrev i alla fall på, Handels avtal kom bara av ligga på 65-67 % av samordningens golv och detta sammanlagt gör att Transport ställer sig nu frågande till att medverka i en framtida samordning.

Här ligger också orsaken till att varken Pappers eller Elektrikerna accepterade IF Metall-nivån utan gick i strejk vilket i skrivande stund fortsätter på Elektrikernas område. Som Lindgren ser det stod dessa två förbund fast vid samordningen vilket inte varken IF Metall eller LO gjorde.

Det finns en rak linje i Svenskt Näringslivs och Teknikföretagens agerande. Det finns en strategi som har klart politiska förtecken. Först bryter de samtalen om ett nytt huvudavtal, gör upp på en låg nivå med tjänstemännen och därefter en något högre nivå med IF Metall medan man hårdnackat motsätter sig Pappers och Elektrikernas krav.

Den enda rimliga och logiska förklaringen till detta är att arbetsgivarna förväntar sig är en fortsatt borgerlig regering som under nästa mandat period skall leverera önskade förändringar på arbetsmarknaden genom politiska beslut.

En orolig arbetsmarknad är ett önskeläge för en regering. Kraven på förändringar i LAS och MBL kan då försvaras med fortsatt hög arbetslöshet. Förbud mot sympatiåtgärder och krav på en viss andel medlemmar på arbetsplatserna för att kunna kräva kollektivavtal kommer med samma argumentation att försvaras med att facken har för mycket makt.

I morgon är den Första maj och hundratusentals kommer att manifestera sin önskan om en annan ordning och en annan regering efter snart fyra år med en i alla stycken politiskt havererad regering. Men det är en arbetarrörelse som är vingklippt på många sätt. Fackföreningsrörelsen dras med interna slitningar. Avtalsrörelsen haltar och kritiken mot både LO och partiledningen finns under ytan om inte annat.

Allt detta måste dock lämnas därhän för det viktigaste en annan regering som har på sin dagordning att se till att löntagarnas situation förbättras, fler jobb och inte minst att rättvisa åter blir ett honnörsord med innehåll och inte en politisk tom klyscha.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Tangentbord och krum rygg

Sakta men säkert har det vita kalla bytts ut mot vårbruna nyanser. Sakta men säkert kryper temperaturen också uppåt och vi börjar ana vårens annalkande. Infarten till mitt kära Linghem är översvämmad och vattnet fortsätter att stiga till förtret för boende och Vägverket.

I går så hade en stackars småfågel förirrat in sig på den inglasade altanen men efter vissa krumbukter gick det att få ut honom i det fria istället för att bli kvar i det glasförsedda fängelset.

Många blir lite yra i plymen så här på vårkanten. Inte minst vi människor. Avtalsrörelsen är dock undantagen. Arbetsgivarnas splittringsstrategi var allt annat än yr utan välkalkylerad liksom när man avbröt förhandlingarna om ett nytt huvudavtal för ca ett år sedan. Splittra det som splittras kan verkar vara deras axiom och Unionen och Civilingenjörerna svalde betet medan IF Metall stod kvar på perrongen med gapande mun och undrade vad som hänt.

Beatrice Ask fick i veckan ett tidigt solsting när hon ville återinfinna ståndsrätt och skampåle. Lagen och lagförning skulle ersättas lynchjustis vilken enbart kan bokföras på vårens berusande inträde.

Ett annat vårtecken är också att lokaltidningen, Östgöta Correspondenten, har tagit in nya ledarskribenter. Stöpta i samma Dagens Nyhetersform som de tidigare och numera har de också möjligheten att ledarkommentera varje nyhet de känner för att kommentera. Ett ofog i sig att ha ledarkommentarer på nyhetssidorna men än mer knepigt när man de läser de ”nykläckta” ledarskrivkuliernas något märkliga kommentarer till sakernas tillstånd och politikens dagliga händelser.

Sammanbrottet i avtalsrörelsen efter industriavtalets död blir i dessas hata-sossarna-värld sossarnas och LO:s vänskaplighets fel. Miljöpartiet beskylls för att inte kunna ”frigöra sig från kopplingen till socialismen” och Handels i sin tur för att bygga hinder för de arbetslösa genom att man vill ha ordning på användningen av bemanningsföretag så de inte kan användas för att kringgå löntagarnas lagstadgade rättigheter. Löneökningar är också enligt samma skrivkulierna att försvåra för de arbetslösa att få jobb.

Nästa förslag i konsekvens med denna klokskap är att lön tas bort som begrepp. Handelsanställda får lite mat som ersättning och uppmanas att se arbetet som en fritidssyssla. Boende kan ordnas i tältläger utanför tätorten så de inte stör den känsliga medelklassen.

Herregud, krävs bara att kunna knacka på ett tangentbord och krum rygg idag för att bli ledarskribent?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Industriavtalets död

I lördags skrev Unionen och Civilingenjörerna på ett nytt avtal. Inget speciellt uppseendeväckande bra avtal men dock ett avtal som gav 2,6 %. Kan tyckas inget att jubla över men ett avtal som får en mycket stor betydelse i den fortsatta avtalsrörelsen och sannolikt för den fackliga framtiden. En ny karta kan vara på väg att ritas.

För 13 år sedan inledde facken på industrisidan ett samarbete som kom att kallas Industriavtalet. Man samordnade sig mellan tjänstemännens förbund och facken inom LO på industrisidan. Den mest synliga effekten av samarbetet var samordningen i avtalsrörelserna och att genom samarbetet kunde förbunden inom industrisektorn med tyngd säga till övriga att vänta – Vi sätter märket för vad som samhällsekonomin tål av löneutveckling.

I o m att nu tjänstemännen har genom sitt nya avtal brutit samarbetet med IF Metall och andra förbund inom industrisektorn har också industriavtalet de facto kapsejsat. Formellt finns samarbetsformerna kvar men det som ger Industriavtalet dess tyngd, samordningen i avtalsrörelsen, försvunnit så dog industriavtalet i fredags.

Men det är inte det enda som blir effekten av tjänstemännens vägval. Den andra och minst lika viktiga effekten är att nu kan och kommer övriga förbund inom LO att ifrågasätta med vilken rätt IF Metall, Pappers och GS sätter ribban för övriga avtal inom LO-familjen. När industriförbunden inom LO inte klarar av att ro hemma sina egna avtal hur ska de då kunna med trovärdighet kunna ”diktera” villkoren för Handels, Byggnads, Transport, offentliganställda inom SEKO och Kommunal och övriga förbund. Var ligger trovärdigheten nu när industriavtalet i verkligheten har blivit en historisk relik?

Vi ska också komma ihåg att Industriavtalet var facken inom industrisektorns svar när SAF (idag Svenskt Näringsliv) ”avsatte” LO som samordnande part för avtalsförhandlingarna på 1990-talet. Vad vi ser är helt enkelt ett vakuum som uppstår i relationerna mellan arbetsmarknadens parter.

Frågan är om arbetsgivarnas splittringstaktik ska få som konsekvens att LO:s förbund kommer att strida var för sig eller om LO:s förbund ska förmå sig att samordna på nytt. Att LO vill se en sådan utveckling är tydligt för när Wanja Lundby-Wedin är den som uttalar sig om avtalsrörelsen istället för den valde avtalssekreteraren Per Bard så innebär det att LO:s ordförande sätter sin avtalssekreterare åt sidan och själv försöker ta initiativet. (Inom parantes tror jag det är första gången som LO:s ordförande mitt under en avtalsrörelse tar orden ur munnen på sin avtalssekreterare.)

Arbetsgivarnas taktik att göra upp med tjänstemännen ligger helt i linje med deras strategi att försvaga LO-förbunden och inte minst motverka samordning under en hatt; dvs. LO. Kommer det att lyckas – det återstår att se men initiativet har arbetsgivarna ryckt åt sig inget tu tal om det.

Text och bild: Ingemar E. L. Göransson