LO på väg att återta sin roll

Tage Erlander sa en gång att fackets uppgift var att vara den vänlige pådrivaren av det socialdemokratiska partiet. Underförstått att vara en vakthund så att partiet aldrig tillåts glömma sin uppgift; att vara den politiska delen av arbetarrörelsen som skulle i parlamentet skapa förutsättningarna för ett annat samhälle än det inpyrda klassamhället.

LO-basen på rätt väg

Efter nederlaget med löntagarfonderna tappade facket initiativet och främst då LO bort sin uppgift och blev istället den del av arbetarrörelsen som kom att traska patrull efter det socialdemokratiska partiets ledning. Detta kom att bli speciellt tydligt under Wanja Lundby-Wedins ledning av LO. Den samordnade kraften som LO skall vara kom istället för att driva förbundens gemensamma frågor kom att formulera en agenda som att allt mer fjärma sig från förbundens gemensamma klassintressen.

Det var inte ens arbetarkvinnors problem i Kommunal, HRF eller Handels som blev fokus utan medelklasskvinnornas karriärmöjligheter och detta kombinerat med storstadsmedelklassens faiblesse för obskyr identitetspolitik.

När nu LO för första gången genom Tobias Baudins förslag på ett decennium sätter ner foten och presenterar en politik på ett specifikt område, vinsterna i välfärden, blir det ett Herrans liv. Arbetsgivarna talar om konfiskation och tonläget höjs till löntagarfondsstridens dagar. Om man ska analysera vad LO föreslår så är det ett första steg mot en förändring av sakfrågan – hur skattemedel, det vill säga, alla våras surt förtjänade pengar skall inte delas ut som vinster privat utan gå till det de är tänkta och med vars mandat medborgarna betalar in sin skatt; att ge våra barn god utbildning, god sjukvård och värdig äldrevård. Och, inte minst, lika för alla, där inte plånboken ska avgöra dina möjligheter och rättigheter.

LO:s förslag väcker ilska hos Vårdföretagarna och Svensk Näringslivs Urban Bäckström tar i så man befarar en hjärtinfarkt allra minst. Förslaget i sig är inte så märkligt eller dramatiskt, utan är att betrakta som ett första steg att återta kontrollen över välfärdstaten i offentlig riktning. Vinstbegränsning är en moralisk fråga lika mycket som ett ekonomisk-politiskt spörsmål. Att de folkvalda ska få inflytande över välfärdens innehåll borde vara en självklarhet lika mycket som att jag har inflytande över vad mina pengar annars spenderas på.

Det utmanande för, och det som upprör, Vårdföretagarna, Urban Bäckström och marknadsliberalerna är att istället att demokratin återfår möjligheten att utöva inflytande istället för att den anonyma ”marknaden” skall diktera villkoren. Men inte bara det utan framför allt att LO-ledningen nu bryter ett decennium av tystnad och visar tydligt att man har för avsikt att återta LO:s och därmed den fackliga grenen av arbetarrörelsens roll som vänlig, men bestämd, pådrivare i politiken allt i medlemmarnas och därmed också medborgarnas intresse.

Den legendariske brittiske Labourpolitikern Tony Benn sa en gång att Labour skapades för att fackföreningarna önskade politisk representation och socialisterna att undanröja de motbjudande sidorna hos kapitalismen. Det är därför än viktigare att LO visar att man tar sin uppgift på allvar istället för att som under ett årtionde springa patrull och vara fogliga till sitt parti på irrvägar.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Till LO:s nya ledning – Detta är ert arv!

- Jag är på väg, säger ”Kålle”, Karl-Petter Thorwaldsson, på en brusig mobiltelefon när jag ringer upp honom på fredagsförmiddagen. Han är på väg till Stockholm, till det nya uppdraget att ta över ordförandeskapet i LO efter Wanja Lundby-Wedins decennium.

När LO-kongressen inleds idag är det efter ett förlorat decennium där LO istället för att vara drivande i motståndet mot den nyliberala politiken kom att omfamna den, allt för att inte störa systerskapet med Mona Sahlins högeryttersväng ut i det nyliberala träsket.

Jag kommer ihåg i för dryga tio år sedan när jag samtalade med Wanja på en flygplats i Italien när hela LO-kansliet var på väg hem från Riva del Sole.

- Du kan alltid komma till mig du har mitt fulla stöd, lovade hon inför mitt uppdrag som ansvarig för 100.000-projektet. Ett löfte som sveks inte bara till undertecknad utan ett av många som sveks och till hela LO-kollektivet. Istället för kamp mot högern blev det fokus på alla andra frågor som inte hade samma direkta dignitet i de vanliga medlemmarnas vardag.

Hon kommer att hyllas med blommor och tacktal, presenter och närmast glorifieras. Det som kunde ha blivit något blev istället inget. Inte nog med att medlemmarnas viktigaste frågor sveks utan också de frågor som Wanja Lundby-Wedin själv framhöll, kvinnornas situation på arbetsmarknaden, de orättvisa löner och så många andra frågor sveks för ett fokus på mindre viktiga frågor.

Under den nu avgående ledning för LO har arbetslösheten ägnats ett förstrött intresse, det enda synliga har varit en annonskampanj i miljonklassen där vi skulle tända gravljus för de arbetslösa. Jag kommer inte att vara på LO-kongressen 2012 något som jag annars sett som självklart sedan 1990-talets början. Förra kongressen var dörrvakt – en kanske inte helt hedervärd sorti från den organisation som jag då hade arbetat inom i över ett årtionde och en rörelse där jag varit medlem sedan yngre tonåren.

Vad är det för samhälle som ”Kålle”, Tobias Baudin, Torbjörn Johansson och Ingela Edlund skall leda LO i. Vilka är det politiska realiteterna för LO-kollektivets 1,5 miljoner medlemmar?

Borgerlig triumf

Det borgerliga regeringsorganet Svenska Dagbladet kunde för några dagar sedan med glädje kunde konstatera att ordningen var återställd efter några årtionden av ”socialistiska excesser”. Göran Eriksson den inrikespolitiske chefen skrev att ”efter sex borgerliga år är uppdraget att normalisera Sverige delvis verkställt. Skattetrycket sjunker, socialförsäkringarna liknar omvärldens.”

På ren svenska kunde man istället skriva som Torbjörn Gustavsson, den socialdemokratiske krönikören på borgerliga Östgöta Correspondenten ”baklängesrevolten rullar på” och det med all rätta.

För några veckor sedan skrevs det i media om hur Sverige var det land där avregleringspolitiken gått snabbast och mest djupgående och som sagt SvD kunde triumfatoriskt konstatera att Sverige rasar i välståndsligan och dess socialförsäkringar och a-kassa placerar Sverige i botten efter sex borgerliga år.

Vad vi kan också avläsa är en kommersialisering av hela vår tillvaro. Vi förvandlas i rask takt till kunder istället för medborgare, vi ska köpa våra medborgerliga rättigheter på en marknad oavsett om det är skola, sjukvård eller äldreomsorg precis som om det vore TV-apparater eller mjölk. Medborgarrätt blir istället en fråga om penningar och penningars värde allt i en allt snabbare kapitalistisk dödsdans.

Sverige plågas av en massarbetslöshet där oavsett konjunktur vi har en arbetslöshet på mellan 7-10 procent. Men där ingen vill tala om den grundläggande orsaken – normpolitikens förlamande hand och den istadiga, vettlösa inflationsbekämpningens höga visa skriven och regisserad av Milton Friedman och hans lärljungar. Vi har sett hur arbetslösa och sjuka brakar iväg med fart mot den ekonomiska misären under glada påhejande om incitament för arbete och övriga är de lyckliga som har för ögonblicket har arbete och jobbskatteavdrag. De ökande klyftorna mellan de med arbete och de utan är en närmast pervers realitet.

Vi ser nu hur den skola som major Björklund haft ansvar för blir allt mer delad där klyftorna i kunskap och i resultat genom att de rikas barn finns i sina skolor och de fattigare i sina. De borgerliga idéerna om att arbetarungarna med Björklunds ord ”studietrötta” skall slippa teori eftersom de med hans borgerliga klassförakt tror att arbetarens unge inte vill lära eller kan sig något slikt.

Vi har också fått se hur medlemmarnas intressen har offrats för sammanhållningen och konflikträdsla för att ta ens verbalt bekämpa högerpolitiken. Det är upp och ner vänt när högerns talesman på DN ledarsida Peter Wolodarski är mer radikal än LO:s ledning i kritiken av den förlamande åtstramningspolitiken.

Facket enda hoppet

Kålle, Tobias, Torbjörn och Ingela – det är många som sätter sitt hopp till att ni ska göra skillnad och att LO åter skall bli den starka röst som behövs i opinionsbildningen. Att LO ska bli den självklara samordnare och den starka federationen där löntagarintresset sätts främst inte varken personliga eller politiska hänsyn av pietetsskäl prioriteras. Att det skall bli slut på rantandet efter partiledningen på Sveavägen och om det behövs LO skall vara den vänlige pådrivaren som Tage Erlander en gång beskrev LO som.

Jag har under de senaste åren i ökad utsträckning mött både ilska och förväntan, men framförallt resignation och uppgivenhet. Det blir er uppgift att se till att LO förmår att både kanalisera och mobilisera det förstnämnda och bryta det sistnämnda.

Fackföreningsrörelsen är den enda verkliga folkliga kraften som kan bryta den nyliberala revoltens strypgrepp och återföra politiken till en i folkflertalets intressen nödvändig riktning. Att återge medborgarvärdet och förpassa ”kunderiet” till historiens soptipp.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson