(V) behövs

I dag börjar vänsterpartiet sin kongress. Partiet som från vissa socialdemokraterna har en svårartad beröringsrädsla inför som går tillbaka på den sekelgamla sprickan mellan socialdemokrater, läs reformister modell Bernstein, Kautsky eller för den delen Hjalmar Branting, och de då av det ryska exemplet påverkade revolutionärer. (Inom parentes flertalet återvände till socialdemokraterna inom ett tiotal år.)

I dag är det ingen större skillnad i ideologin mellan dagens socialdemokrater och vänsterpartister. Båda är i grunden reformister då idag leninisterna finns som en parentes utan verkligt inflytande. I och med det blir också den numera närmast patetiska berörelserädslan visavi (V) helt utan relevans. Hotet idag mot demokratin kommer från högerextremister och främlingsfientliga grupper. Det är de som är det verkliga hotet och därför måste, även om de klär sig i kostym, bekämpas om än med demokratiska metoder då deras bigotta, men också populistiska nostalgiska politik har en förmåga att vinna stöd främst inom olika LO-grupper där man upplever hur den marknadsliberala mittensmeten hotar jobb och välfärd.

Vänsterpartiet har lyckats på ett beundransvärt sätt formulera en politik vad det gäller knäckfrågan vinster i välfärden som har starkt stöd i opinionen. Detta t o m in i borgerliga kretsar som tröttnat på den lekstuga och den ideologiska fundamentalism som regeringen Reinfeldt manifesterat. Vad som är mest uppseendeväckande och märkligt är hur (S) lyckats så totalt missbedöma opinionen och den rädsla man visat för att rätta till det öppna sår där skattepengarna rinner ut till privata intressen från välfärden.

Behövs (V)? Ja, menar jag. (V) har en viktig roll att spela. Dels som ”vakthund” mot höger för att påminna (S) om att om partiet går alltför mycket mot mitten så tappar man stöd till förmån för (V). Så har det varit ända sedan 1945 då den dåvarande partiledaren Sven Lindroth svängde kommunistpartiets ledning till att stödja efterkrigsprogrammet då det enligt Lindroths uppfattning var långt bättre än hotet att Sverige skulle få en högerregering.

Det blev istället en koalition mellan (S) och bondeförbundet (sedermera Centern) med stöd från SKP i riksdagen och högern marginaliserades under många år framåt. SKP (senare VPK) kom därmed spela en viktig roll som vänsteralternativ för många som ansåg socialdemokratin för försiktig, men det blev en socialdemokratiskt, dvs. reformistisk socialistisk politik, som kom att omskapa Sverige till en välfärdsstat.

I nuläget ökar både (S) och (V) i opinionen. Det sker långsamt, men det sker dock. Den snart två mandatperioder gamla högerregeringen upplevs som trött och dess politik har gjort saken värre inser alltfler. Även borgerliga väljare börjar röra sig mot ett alternativ till den trötta högeralliansen. (C) och (KD) hänger på strecket medan (FP):s trovärdighet i skolfrågan har torpederats av Pisarapporten och (M) upplevs som bara trötta och sönderregerade.

Att inse att (V) är en del av oppositionen, och en viktig del, är ingen överdrift. Så när (V) driver frågan om vinster i välfärden så är det en klok bedömning som (V)-ledningen gör. Det kan leda ända fram till Rosenbad.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Surt läge, Reinfeldt

Han försöker hålla skenet uppe, men få låter sig luras av retoriken. Faktum är att Fredrik Reinfeldt och hans regering har gått på sin värsta politiska mina hittills. En politisk mina långt större än usel omdöme i utnämningarna till ministrar, värre än Littorinsmällen för att få backa från grundbulten i sin egen politik gör Reinfeldt näst in till en politisk ”lame duck”.

Reinfeldt och Borg försökte igår hålla statsmannamasken och försökte gömma sig bakom den internationella finansoro och den hotande globala krisen. Vi ska vara försiktiga, vi ska ha buffertar sa Borg. I sak har han inte fel, men det stämmer inte med det han själv påstått förut där skattesänkningar har varit svaret på alla problem i ekonomin oavsett vad frågan varit.

Det är inte skattesänkningar Sverige behöver det är investeringar som långsiktigt ger jobb. Behoven finns men regeringen har prioriterat att dela ut resurserna till främst medelklassen i storstäderna och redan välavlönade.

Jobben skulle komma med de omfattande skattesänkningarna men fortfarande har vi en omfattande arbetslöshet. Jämfört med arbetslösheten för 1990 är det en massarbetslöshet. Varför jämföra med 1990 då, jo det var 1991 politiken lades om från full sysselsättning till rigid inflationsbekämpning. Kommer ni ihåg Bildt?

Uppenbarligen är inte skattesänkningar svaret på alla frågor längre utan regeringen har fått backa från denna grundbult i sin politik.

Sannolikt för att inte säga med säkerhet så är det snarare frågan om det parlamentariska läget som det så vackert heter. Reinfeldt har fått inse att han inte har stöd i riksdagen för sin politik utan måste börja uppträda som den minoritetsledare han är även om han är statsminister.

Hade han envisats med att försöka få igenom ytterligare skattesänkningsprogram hade det hotat ett förödmjukande nederlag och i des förlängning regeringskris och nyval.

Reinfeldt vill inte förhandla med oppositionen, i vart fall inte med (S) och därmed undvika att Håkan Juholt då det skulle få positiv uppmärksamhet, (MP) är avvisande i vart fall i denna fråga och SD är politiskt omöjligt att öppet samarbeta med det räcker med att de är i nio av tio fall trogna Reinfeldt.

Det är svårt att se hur Reinfeldt kan stärkas av gårdagens fullback i maskinrummet utan framtiden får utvisa om alliansregeringen har insett att de är en minoritetsregering med allt vad det innebär. Fan tror det innan jag ser det!

Surt läge, kan man säga!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Ta fast tjuven, ropade tjuven!

Ta fast tjuven, ropar tjuven för att leda förföljarna på villovägar. Så skulle man kunna beskriva det inofficiella rekord i ohederlig skrivande som den moderate riksdagsmannen Hanif Bali har fått publicerad i dagens Expressen. Att just denna slasktidning publicerar denna exempellösa epistel av missvisande och ohederlig debatteknik förvånar snart ingen.

 Tiden rinner ut…

Man anar Per Schlingmanns spindoktor bakom artikeln. Dess första del har ingen med någon kännedom att invända mot av riksdagsmannens beskrivna dolda och öppna rasism som de facto existerar i vårt arma land, tvärtom alla något så hederliga människor oavsett partitillhörighet är djupt bekymrade över denna skamfläck, tyvärr måste jag dock tillägga; förutom kostym- och knytblusfascisterna i SD. Bali högst vältaligt beskriver ett Sverige där människor med ”fel” etnisk bakgrund, med ”fel” hudfärg, med ”fel” namn alla har mött den vidriga diskriminering som finns i det svenska samhällets mitt.

Men att från det dra slutsatsen att det är socialdemokratins fel i allmänhet och Håkan Juholts i synnerhet och vidhäfta honom ett ansvar för vad SD tar sig för i riksdagen är inte bara orimligt utan djupt missvisande.

Hanif Bali har uppenbarligen inte insett det faktum att SD är ett populistiskt parti och som sådant gör det som de tror de kan dra poäng på och vinna öka inflytande på grund av människors okunnighet. Det är inte så att SD älskar den svenska välfärdsstaten, men de välkammade kring Jimmie Åkesson vet om de ska få ökade möjligheter att få igenom sin främlingsfientliga politik så måste de fånga in fler förvirrade själar. SD väljer också tillfällen att ge den sittande regeringen tjyvnyp för att få den mer mottaglig för deras motbjudande bigotta politik.

I riksdagen hittills har de röstat för högerregeringens förslag vid nio av tio tillfällen. Vid några tillfällen har de demonstrativt eller i spekulation röstat för oppositionens förslag. Hur oppositionen kan göras ansvariga för vad dessa välpolerade semi-fascister gör är egentligen obegripligt om man inte sätter det i sin sanna kontext; regeringen Reinfeldt har inte insett att den är en minoritetsregering och i vart fall agerar som en majoritetsregering. Inte heller verkar insikten finnas att oppositionens roll är att lägga fram en alternativ politik. Allt annat vore att sätta det parlamentariska systemet under förmyndare.

Moderaternas orimliga krav

Reinfeldt och de övriga moderater inklusive Hanif Bali kräver av oppositionen i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet ska svära en inofficiell trohetsed och ge ett Carte Blanche till högerns politiska ambitioner. Annars hotar högern med stigmatisering av Juholt som en främlingsfientlig medlöpare. Ett högst motbjudande agerande vill jag påstå.

Tricket, ta fast tjuven, är allt för genomskinligt för att lyckas. Det är alltför ohederligt för att lura någon och det har alltför mycket av den statsanställde Schlingmanns spindoktorfasoner för att få passera förbi opåtalat. Trodde den moderata bunkern att så skulle ske på grund av att Hanif Bali har annat etniskt ursprung än exempelvis undertecknad tar man fel. En sådan eventuell och högst motbjudande spekulation är i sig på gränsen till omvänd rasism. En högerman oavsett bakgrund eller ursprung förtjänar att mötas med politiska argument, detta oavsett.

Ta ansvar, Reinfeldt

Regeringen har två alternativ. Det första att fortsätta som förut och riskera fler nederlag då man nonchalerar att hitta lösningar över blockgränserna. Det andra är att visa en större ödmjukhet och respekt för riksdagen och folkviljan, dvs. börja förhandla med den demokratiska oppositionen och då främst socialdemokraterna. Om inte borde det ekonomiska världsläget kräva det av varje sittande ansvarig regering.

Gör man inte det rycker nyval allt närmare – och Reinfeldt och Hanif Bali, vem tjänar på det, sannolikt Sverigedemokraterna.

Ansvaret för det politiska läget är inte oppositionens, det är inte socialdemokraternas, det är inte ens Håkan Juholts – det ligger helt på en maktfullkomlig minoritetsregering som ger rent ut sagt blanka fan i riksdagens demokratiska roll.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Den första dominobrickan har fallit

”Högt spel i storsta´n” skulle kunna vara titeln på en kioskdeckare från Manhattandeckarnas gyllene årtionden. Nu är det tyvärr inte det utan en adekvat beskrivning på vad som just nu sker inom socialdemokratin. Efter att Mona Sahlin i veckan ställde hela VU och styrelsens platser till förfogande så har inbördeskriget och kattrakandet om makten och härligheten ställts på sin spets.

Nu sitter alla och passar för ingen vill hålla i kvasten när uppgörelsen med blanka vapen på Storgatan, (läs Sveavägen) skall ske. Den som satsar fel kan riskeras att dra med i fallet. Saken är att Sahlin hade helt enkelt inget val efter SSU:s krav på styrelsen att avgå, men som den maktspelare Sahlin är försökte hon skjuta upp det ofrånkomliga, och givetvis rädda sin egen ställning, att huvuden kommer och måste rulla för att partiet skall kunna gå vidare.

Nu vet vi att det inte lyckades utan Sahlin meddelade sin avgång nu på söndagseftermiddagen. Nu vet vi att Sahlin avgår på kongressen i mars och därmed blir hon också en vad i USA kallas en ”lame duck”. Hon kommer inte att kunna göra något utan blir sakernas tillstånds fånge. Det innebär också att partiet inte kommer att kunna driva någon som helst trovärdig och kraftfull oppositionspolitik under det närmaste halvåret.

Problemet är inte att det kommer att skördas offer som i alla krig utan att politiken inte blir fokus nu utan makten det primära. Det är olyckligt för partiet, för arbetarrörelsen och för framtiden. För naturligtvis är det så att politiken inte svävar i intet utan har sin koppling till personer och individer. Sanningen är att Mona Sahlin och huvuddelen av den sittande ledning på Sveavägen, men även den nuvarande LO-ledningen sammanknippas numera genom den osjälvständiga roll den intaget i förhållandet parti och Landsorganisationen med 1990-talet och politiken som fördes i regeringsställning då.

 

“…socialdemokratiska partiets extrakongress måste leda till en extrakongress för LO…”

 

Göran Perssons ”New Labour”-inspirerade politik är också per definition Sahlins politik. En politik som 1996 års LO-kongress gick mangrant ut och demonstrerade emot. Och genom att LO under Wanja Lundby-Wedin varit Sahlins trognaste vapendragare dras nu också LO-ledningen ner i samma misstroendes kvicksand. Frågan är om inte det socialdemokratiska partiets extrakongress måste leda till en extrakongress för LO för att skaka av sig den ryggsäck som det alltför intima och osjälvständiga förhållandet varit under Mona Sahlins tid. Som det ofta är när en bricka faller i ett dominospel kommer resten av brickraden falla av automatik.

Den facklig-politiska samverkan är grundbulten i arbetarrörelsens reformistiska förmåga att omvandla samhället. Men under Sahlin och Lundby-Wedin har den förvandlats till en foglighet gentemot partiets önskemål. Inte bara ekonomiskt utan också att LO har glömt eller förträngt att sin roll som ”vänlig pådrivare” för att tala med Tage Erlanders ord. Den facklig-politiska samverkan måste återupprättas tillsammans med reformismen.

Problemet är inte Mona Sahlin i sig utan den politik som hon representerar. Det är den politiken som väljarna vände ryggen och framför allt partiets kärnväljare, löntagarna, vände ryggen. För när 22 procent är allt man kammar hem bland löntagarna är partiets kris bråddjup, det är helt enkelt den svåraste krisen som partiet upplever sedan partisprängningen efter ryska revolutionen.

Flera talar om krisen som ett ”rosornas krig”, en batalj mellan ”vänster” och ”höger” i partiet. Jag vill påstå att det inte är korrekt utan det är en strid mellan reformism och nyliberalt påverkad politik. För partiet har sedan 1980-talet successivt flyttat sig mot mitten. Det har varit beslut om självständig riksbank, EU-medlemskap mot kärnväljarna och rörelsens vilja, accepterande av jämviktsarbetslöshet, avregleringar, utförsäljningar och privatiseringar. Kort sagt hela batteriet av nyliberala innovationer som har förflyttat det politiska spektret mot mitten men också bort från rörelsens egna uppfattningar.

 

“…det är en strid mellan reformism och nyliberalt påverkad politik…”

 

Mona Sahlin och större delen av den ledning som nu sitter på Sveavägen 68 och i LO-borgen på Norra Bantorget är så nära förknippad med 1990-talets nyliberalt påverkade politik. Det gör att Sahlin och den sittande ledningen idag har så lågt förtroende inom väljarkåren.

Det innebär att arbetarrörelsen inte har förmått att hitta politik som kan svara upp mot den ökade otryggheten på arbetsmarknaden för att ta ett exempel. Istället har partiet kommit att hamna i ett läge där politiken har blivit att förhålla sig till den nyliberala högerns hegemoniska strävan.

Politik är en förtroendebransch. Att tappa förtroendet är alltid självförvållat – det går aldrig att skylla på andra eller omständigheterna. Att återvinna förtroendet är en tuff utmaning. Arbetarepartiet Socialdemokraterna måste våga inte bara byta ut personer utan framförallt hitta tillbaka till den politiska grund som har varit partiets signum – reformismen och förmågan att avläsa samtiden och framtidens bäring. Vad socialdemokraterna behöver är en socialdemokratisk reformistisk politik, inte några nöjda katters politik som förvaltar och krattar i hörnen medan skiten, samhällsproblemen, göms i rabatterna.

”Högt spel i storsta´n” är som sagt inte namnet på en Manhattandeckare från folkhemmets dagar utan en högsta grad verklighet – det handlar helt enkelt om socialdemokratins framtid.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Mörka moln på valhimmeln?

”Alliansen leder”, utropar SvD idag i braskande rubriker påminnande om krigsutbrotts tillkännagivande. Jo, SvD behöver något att glädja sig över med tanke på att ALLA andra siffror pekar på att regeringen Reinfeldt ligger riktigt illa till i opinionen.

Samtidigt har i vart fall jag varnat för att det inte var klart med en röd-grön seger i valet den 19 september.

Flera skäl finns för det. opinionsundersökningar är en sak – det verkliga röstandet är en annan. I opinionsundersökningar behöver man inte som tillfrågad ta ansvar för sin uppfattning utan det är bara att svara på frågan. Oftast är den också utformad så att den ger en ögonblicksbild inget annat. Sedan är urvalet hos de flesta institut så litet och bortfallet så stort att undersökningarna egentligen är bara till för att ledarskribenter och politiska kommentatorer ska ha något att göra.

Det finns också i årets val en annan ingrediens att ta hänsyn till som vi inte vet hur den slår. Hyfsat välavlönade LO-medlemmar har de facto fått lägre skatt, men till priset av svagare solidariskt präglat samhälle. Klyftorna har ökat och arbetslösheten är fortfarande skyhög där nästan en halv miljon går utan jobb. Skillnaden mellan storstäder och övriga landet har också ökat.

Hur påverkar detta, hur mycket kommer den egoistiske smådjävulen påverka valet när dessa löntagare som tjänat korsiktigt på Reinfeldts politik ska lägga sin röst. Kommer de att välja en mer solidarisk inriktning av politiken eller kommer de att välja egoismens politiska linje. Det vet vi inget om så därför kan man inte helt bortse ifrån demoskops undersökning även om Demoskops undersökningar brukar vara de som har sämst träffbild historiskt sett.

Men också hur kommer de som har straffats av högeralliansens politik agera i samband med valet. Kommer de att rösta över huvudtaget eller kommer de att rösta på missnöjespartier som SD. Vi vet inget om det, men det finns anledning att känna en oro för hur dessa fenomen kan påverka valet.

De röd-gröna måste ta egoismens och känslan av inte vara sedds påverkan på högsta allvar och visa på att alla i det långa loppet tjänar på ett samhälle som bygger på en mer solidarisk politik.

Om de tre partierna inte gör det så finns risken att opinionsundersökningarna säger en sak den 19 september och verkligheten avkunnar en annan dom den 20 september när rösterna är räknade.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

De gnälligas förening

(Foto: Aftonbladet)

Nu haglar angreppen mot de  röd-gröna. Oppositionen beskylls för både det ena och det andra – framför allt för att vara ohederliga. Beskyllningar mot Östros för att vara otydlig med ”sanningen”. Han påstås säga saker som inte skall ha bäring i verkligheten osv.

För någon vecka sedan beskylldes Mona Sahlin för Toblerone-politik, ett med mediagurun Paul Ronges ord ”lågt” angrepp på Sahlin. Ohly beskylls mellan varven för att vara kommunist och miljöpartiet för att vara landsbygdsfientliga.

Kort sagt, det finns ett mönster av beskyllningspolitik hos alliansen som naturligtvis har med att göra att tilltron till deras politik och alliansens verklighetsbeskrivning inte stämmer med vad väljarna upplever i vardagen.

När över 450.000 människor är utan jobb, när cancersjuka jagas av Försäkringskassan och när de som slängdes ut från sjukförsäkringen förlorade tusenlappar i a-kassan trots Littorins löften om motsatsen så klibbar det fast och stämningen i alliansen blir allt mer nervös.

Det som skall bli mach2 i omvandlingen av Sverige i nyliberal riktning hotas av medborgarnas missnöje. Därav det höga tonläget; Toblerone-angrepp, Mosa Mona-kampanj, lögnbeskyllningar o.s.v.

Högeralliansen känner att problemen hopar sig. Trovärdigheten, och den eventuella fräschör som väljarna kanske kände 2006 har förbytts i något annat. Maud Olofssons problem med Vattenfall, kärnkraftssveket och kramande av Stureplanscentern håller på att knäcka Centerpartiet och låsa dem ute från rikdagen i värsta eller bästa fall beroende på vilken preferens man har. Kristdemokraterna framstår allt mer som Alf Svensson parti och utan Alf sjunker det sakta ner i Riddarfjärdens dy.

Men inte minst och främst, Fredrik Reinfeldt framstår i snart varje debatt som den traditionelle moderate skattegnällaren och detta trots att de röd-grönas skuggbudget skiljer sig i omfång enbart om en handfull miljarder. Däremot är fördelningsprofilen är en helt annan än Reinfeldts fortsatta gynnande av de som under fyra år redan har fått de goda gåvorna serverade på ett silverfat.

Inte undra på att högeralliansen blir allt mer av de gnälligas förening och beskyllningarnas mörka riddare.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Misslyckande är ordet, Borg

Det är inte bara oppositionen som ifrågasätter regeringens jobbpolitik utan även det statliga Riksrevisionen som inte ens den mest entusiastiske alliansanhängare kan beskylla för att vara ett organ för den röd-gröna oppositionen.

Enligt Riksrevisionen så ger regeringens praktiksatsning få fasta jobb. Vad som är än mer allvarlig kritik för regeringen är den avhyvling som revisionen ger när den skriver: ”inte utgått från något empiriskt underlag eller beräkningar som skulle tyda på att åtgärden arbetspraktik skulle ge vare sig bättre kort- eller långsiktiga sysselsättningseffekter än andra arbetsmarknadspolitiska program.”

En parallell till regeringens misslyckande kan det faktum att bara i mitt hemlän Östergötland har jobbcoacherna ”coachat” 129 personer till nytt jobb till kostnaden av 241.000 per jobb.

Ekonomiprofessor Magnus Henrekson på Institutet för näringslivsforskning sågade för ett tag sedan regeringens jobbskatteavdrag då det enligt honom inte ger några nya jobb.

Är det inte så att den sittande regeringen istället för att skapa förutsättning ar för fler jobb har låtit allt bara rulla på och bett en bön till mammon att det skall bli fler jobb. De 465.000 som härom veckan inte hade jobb är nog trötta på böner, dåliga och dyra experiment och vill ha en politik som skapar förutsättningar för jobb.

Det har Borg, Reinfeldt och allt vad de heter i högeralliansen misslyckats med, därför är degs för att oppositionen blir konkret med vad man vill göra för att knäcka ryggen på arbetslöshetsspöket.

Vi väntar, Mona!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Uppdatering: stort intresse för välfärdsstaten – namninsamlingen ökar snabbt

(27 december)

På några veckor har mitt initiativ på Facebook och namninsamlingen kopplad till det vuxit mycket snabbt.

Vad jag menar är FOLKAKTIONEN: För en välfärdsstat för ALLA. Redan på några veckor har över 300 personer skrivet under uppropet. Där finns partiledare, riksdagsledamöter, professorer och andra tillsammans med fackligt aktiva, förbundsordförande och inte minst vanliga löntagare och “vanligt” folk.

Det finns uppenbarligen en uppriktig ilska och oro för vad som händer med välfärdsstaten.

Facebook-gruppen har över 500 medlemmar – otroligt bra på så kort tid och i december. Detta är bara början målet är att uppropet skall samla minst 500 personer innan årsskiftet och tusentals innan valet.

Initiativet skall bli en politisk blåslampa för en återupprättad välfärdsstat och en politik som bryter de senaste 20 årens nedrustning och demonteringen av välfärdsstaten som under den senaste mandatperioden accelererat i rivningshastighet.

Här är uppropet i dess helhet. Sprid det till vänner, bekanta och i era nätverk!

Ända sedan 1990-talets kris har den svenska välfärdsstaten successivt försvagats och urholkats. Politiska beslut för att rädda svensk ekonomin på 1990-talet betalades med försämringar i välfärdens räckvidd. Dagens politik där arbetslösa, sjuka och pensionärer får betala fortsatta försämringar av välfärdens innehåll och möjligheter är orättvis och otillständig.
Vi som står bakom detta upprop vi vill se en politik där en välfärdspolitik till allas bästa ersätter dagens nyliberala marknadspolitik.

Konsekvenserna av de senaste decenniernas successiva försämringar och försvagning av välfärden har skapat kraftigt ökade klyftor mellan rika - fattiga; de med jobb - arbetslösa; friska – sjuka; infödda – immigranter. Ökade klyftor byggda på etnisk bakgrund och utbildning är andra sidor där vi nu ser klyftorna öppnas från en spricka till en enorm avgrund i samhället.

Vi ser hur rasism, frustration, desperation och en allt mer ökande fattigdom sprider sig i samhället. Vi ser med förfäran hur Sverige förvandlas till en land av Vi och Dom.

Det svenska samhället håller på att förvandlas till ett samhälle där den som saknar jobb, är sjuk, invandrare, ung eller pensionär ställs utanför. Välfärden och välfärdspolitiken är bara en skugga av vad som var tänkt.

Vi kräver en politisk kursändring.

Vi kräver att den sittande regeringen stoppar alla fortsatta försämringar i välfärden och av välfärdssystemen.

Vi kräver att den röd-gröna oppositionen ger ett bindande löfte att vid en valseger september 2010 återupprätta välfärdsstaten till att bli det ekonomiska och politiska kitt som kan hålla samman det svenska samhället.

Länk till uppropet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Reinfeldt – din regering måste säga nej till SD

De senaste dagarnas rabalder och debatt kring Sverigedemokraterna har åtminstone haft två bra saker med sig. Det första att SD och deras pojkliknade välkammade ledare har avslöjat sig själv som det han i verkligheten är och vad SD i realitet står för; en rasistisk och främlingsfientlig semi-fascism.

Det andra positiva är att de borgerliga partierna har tvingats fram och klart och tydligt ge besked om de kan tänka sig att ha SD i riksdagen som regeringsunderlag – dvs. använda fascisterna i SD som röstboskap även om de vet att det kommer att kosta på.

Den röd-gröna oppositionen har tydligt deklarerat att det aldrig kommer ske att de kan ens tänka tanken att ge SD någon som helst inflytande. Det har varit oerhört tydliga besked vilket är befriande. Efter Mona Sahlins, Lars Ohlys och Maria Wetterstands övertydliga besked har nu lagt ett oerhört tryck på de borgerliga partierna att göra det samma.

Tyvärr kan man inte säga att de svarat upp till detta utan svamlar likt Reinfeldt att vi inte har sett valresultatet ännu, Björklund svarar bara skriftligt osv. De borgerliga partierna måste nu ge besked; kan de under några som helst omständigheter välja för att sitta kvar stödja sig aktivt eller passivt på rasister, främlingsfientliga semi-fascister i SD.

Sven Olof Lindholm – Jimmie Åkesson

På detta har inget svar lämnat ännu. Det är bekymmersamt för det skapar otydlighet och osäkerhet. Man måste kunna kräva av de demokratiska partierna i riksdagen att de gör allt för att isolera politiska borderlinepartier som SD. Borderline eftersom de inte är tydliga på sin demokratiska hemmahamn utan i handling agerar som sina föregångare inom ultrahögern och har hämtat mycket av sitt tankegods från forna tiders ”vänsternazister” som Sven Olof Lindholm .

Högerextremister som SD ska isoleras och förhindras allt politiskt inflytande. Låt dom gapa sig blåa i ansiktet men låt dom aldrig, säger aldrig, få minsta inflytande i politiken. Håll demokratin ren från slik ohyra! Jimmie Åkesson må se ut som en förvuxen skolpojke men bakom den polerade fasaden är det samma omänskliga högerextremism som tidigare oavsett betäckning och namn.

Reinfeldt, Björklund, Olofsson och Hägglund ge svar och gör det nu. Är er avsky för socialdemokraterna större än ert demokratiska sinnelag – då håller ni dörren öppen eller i vart fall på glänt för Jimmie Åkesson. Sätter ni demokratin högst måste ni ge ett tydligt besked – Aldrig ger en fortsatt borgerlig regering Sverigedemokraterna något som helst inflytande i riksdagen.

Vi väntar på besked.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Se även Fredrik Pettersson och Peter Högberg.

Om att slå in öppna dörrar

Det är en del som slår in öppna dörrar så det stänker om det. Ibland upptäcker inte en del att dörren redan är öppen och då kan det bli lika dråpligt som när Gunvald Larsson i Sjöwall – Wahlöös avslutande Beck-roman ”Terroristerna” hänger ett antal våningar över gatan i kanske en av de mest roliga beskrivningar någonsin i en svensk polisroman.

Den som först slog in öppna dörrar måste vara justitieminister Beatrice Ask konstaterar att föräldrar har ansvar för sina barn och vad de kan ställa med om det vill sig illa. Undertecknad som har uppfostrat två ungar till att själva ta ansvar för sina handlingar. Jag trodde i min enfald att man var ansvarig för sina barns försyndelser både moraliskt och även ekonomiskt. Det är väl självklart att om ungen är ute hela natten så undrar man vad i hela glödheta ungen gör..???

Nu har jag lite svårt med offermyten – dvs. jag är fattig därför är jag utan ansvar. För om den skulle stämma skulle varenda arbetarunge som växte upp på 50, 60, 70 och 80-talen blivit en ligist och gangster. Så blev det inte, och det är ju självklart att det inte blir så. Det går inte att skylla ligistfasoner som mordbränder, angrepp på brandkår och polis på taskig barndom – det håller inte.

I de familjer där inte föräldrarna klarar att uppfostra sina telningar till samhällsnyttiga individer är det nästan alltid något som är fel. Vad som förvånar mer än att Ask tror att ekonomiska sanktioner löser disfunktionella familjers problem är när socialt medkännande politiker på vänsterkanten bortser helt från klassperspektivet och gör det hela till en ekonomisk fråga – det är en ekonomisk katastrof om man blir skadeståndsskyldig om ens lilla telning bränner upp grannens bil, trashar lokalbutiken eller klottrar ner hela kvarteret. Men å andra sidan fortkörningsböter kan vara en ekonomisk katastrof och inte har vi befrielse från ansvar för att man är fattig eller bor i miljonprogramsområde.

Jag köper inte det resonemanget, om det vore en protest mot klassamhället, disintegration så borde förövarna åka ut till överklassområdena och bränna Mercor och flotta krogar. Destruktivt beteende är inte en fråga om klassklamp eller kamp mot usla förhållanden - det är ligism och huliganism. Tvärtom det tjänar bara högerns mest extrema krafter. För varje brand i förorterna ger det SD nya röster.

 

“….det är myndigheternas

misslyckande som har ansvaret

när det brinner i förorterna…”

 

Inte tror jag att Asks förslag löser något utan när förorterna brinner så är det resultatet av en misslyckad politik som pågått i decennier och som har skapat gäng och kriminalitet – men utnämn inte förövarna till något som de inte är. Lämna det till folkpartihumanisterna och de som tror att taskig barndom leder automatiskt till ett taskigt liv och leverne. För hur kan Beatrice Ask frikänna Myndighetssverige från allt ansvar för den misslyckade politiken. En politik där du som immigrant sätts att vänta i åratal innan besked om uppehållstillstånd, du ska lära dig språket utan att träffa en svensktalande och där immigranten minimaliseras till noll och intet värde.

Tacka fan, att resultatet blir destruktivt – ansvaret för det som sker när förorterna brinner är Myndighetssverige. Men de skyldiga för de destruktiva handlingarna, de som tänder molotovcocktailen är inga hjältar - de är resultatet av misslyckad politik och myndighetsutövning när den är som sämst. De har skapats av ett gigantiskt politiskt och myndighetsmisslyckande. Mot det hjälper inga skadeståndsansvar på 8.000 spänn – det behövs istället en politik som inkluderar istället för att exkludera som nu.

En annan inslagen dörr är att oppositionen skulle komma med andra budgetförslag än vad den gör. Det är glädjande att de tre partierna i den röd-gröna oppositionen ligger så nära varandra. Det är också glädjande att se att varken (V) eller (MP) lägger sig platt på rygg för (S) som högerns tre lydpartier har gjort för (M).

Budgetförslagen är ett ordentligt kliv framåt för en trovärdig politik där välfärdsstaten och jobben är centrum. De som trodde något annat stod nog i vägen när den öppna dörren slogs upp i morse!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Oppositionen allt tydligare

”Det (andra) hotet är att vi motarbetas av grupper och partier som uppfattar vår politik som ett hot mot sina intressen, mot markspekulation, mot klassamhället. Det kommer att krävas mycket upplysning och intensivt arbete av arbetarrörelsens organisationer.” (Macke Nilsson: Samtal med Olof Palme, Prisma 1972, sid 43).

Olof Palme sa detta för 37 år sedan. Det är närmast profetiska ord i sin enkelhet och klarsynthet. Situationen är likartad. Socialdemokratisk politik ses som ett hot mot klassamhället, mot spekulation och mot starka kapitalintressen. Därför den kampanj som bedrivs mot arbetarrörelsen och mot det socialdemokratiska partiet från den borgerliga regeringen.

Efter gårdagens debatt i TV så har borgerlig media beskrivet oppositionen som djupt oenig. Det är inte utan man undrar om vi såg samma Agenda Expressens ledarskribenter och undertecknad. Man lämnar inte besked heter det men det uttalandet skulle kunna med största relevans kunna gälla istället regeringen själv. När Anders Borg vägrar att svara på frågor om hans egen spekulation i och förhoppningar om sänkta reservationslöner så är det ett exempel på hur regeringen säger en sak och de facto gör något helt annat.

 

“..uppfattar vår

politik som ett hot…”

Den rödgröna oppositionen blir allt tydligare i sina konturer och med vilken politik som de kommer att gå till val på. Det innebär också att nervositeten hos regeringen kommer att öka och därav det höga tonläget i debatten. Regeringen Reinfeldt har två problematiska lik i lasten; försämringarna i välfärdsystemen och då främst det hotande haveriet i Försäkringskassan där 50.000 personer hotas att hamna utanför systemen nästa år. Till detta kommer den allt mer ökande arbetslösheten där en arbetslöshet på 12 procent och kanske än mer är ett reellt hot.

”Vi motarbetas av grupper som uppfattar vår politik som ett hot mot sina intressen”, sa Olof Palme inför 1970-talet. Samma ord skulle Mona Sahlin kunna citera inför det kommande decenniets utmaningar och med samma relevans 2009 som de hade för Olof Palme då 1972.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ett land med ökade klyftor och mindre lämlikhet

Reinfeldts högerregering har sänkt skatterna med över 80 miljarder. En nästan otrolig siffra som har inneburit att de generella trygghetssystemen verkligen är hotade. De som fått betala är de arbetslösa, sjuka och gamla.

En politiks profil som blir än tydligare när man kan konstatera att hälften av dessa 80 miljarder har gått till den femtedel av svenskarna som tjänar mest. Dvs. en omvänd Robin Hood-politik som har ökar klyftorna med stor enfas. En stor enfas visar också Reinfeldt när de försvarar detta med siffertrillande som ska visa att de som tjänat mest på den här politiken ska vara de lågavlönade.

Idag läckte ett internt material från regeringen som skall konstaterar att regeringen räknar med att reservationslönen genom regeringens politik; skattesänkningar som försämrat a-kassan och sjukförsäkringen leder till att arbetslösa och utförsäkrade sjuka nu tvingas till att acceptera lägre lönenivåer för att ta ett jobb. Alternativet är helt enkelt socialen eller i värsta fall social misär.

Det innebär att den nyliberala, thatcherinspirerade politiken, är på väg att lyckas; regeringen stampar fram den låglönearbetsmarknad modell det amerikanarna kallar ”working poor” – dvs. att trots folk jobbar så kan de inte knappt försörja sig på sina inkomster. Att denna låglönearbetsmarknad växer fram kommer också att sätta press på hela arbetsmarknaden och på sikt leder till ökade klyftor mellan löntagarna där en liten elit kommer att dra iväg medan övrigas löner kommer att pressa successivt mot en lägre reservationslön.

 

“….lägre reservationslön

betyder lägre

löner för alla….”

Kort sagt, regeringen Reinfeldt håller på att lyckas med det som Thatcher och Reagan lyckades med – skapa en armé av illa avlönade daglönare som pressar övriga arbetsmarknaden till lägre lönenivåer och som på sikt kommer att försvaga löntagarna som kollektiv. Kombineras politiken med kraftigt sänkta skatter, försämrad välfärd och sämre lönevillkor tillsammans med försvagade löntagarrättigheter så har Sverige baxats tillbaka årtionden historiskt sätt. Det gamla föraktade Fattigsverige håller på att etablera sig än en gång.

Arbetarrörelsen måste se denna orsakskedja och sambandet mellan lägre skatter och ökade klyftor som leder till sämre villkor för alla löntagare. Gör man det så får det konsekvenser för politiken.

Så, när Mona Sahlin och andra socialdemokrater tydligt pekade på nödvändigheten att höja vissa skatter så är det en tillnyktring från 1990-talets nyliberalt påverkade berusning och tecken på en insikt att orsakssambandet nu börjar synas i politiken. Det ger hopp om framtiden, inte bara för en tydligare jämlikhetspolitik utan en tydligare oppositionspolitik mot högerns mörker.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Massarbetslöshet med största möjliga tystnad….

När jag gick igenom en massa papper, pärmar och annat hittade jag ett pressmeddelande från något som kallades sin “Linköpings tvärfackliga grupp för rättvisa”. Gruppen hade bildats den 15 mars för 15 år sedan och hade som målsättning att som den själv skrev i ett pressmeddelande samma dag:

”Gruppen kommer att arbeta för att väcka opinion mot regeringens politik mot regeringens politik och kommer som ett led i det kommer vi att ordna en demonstration i Stockholm den 30 mars.”

Orsaken att de olika facken, först en handfull olika förbund sedan blev det ett nästan 100 % uppställ, var förslag från Bildts regering att förstatliga a-kassan och missnöjet med den höga arbetslösheten. Först var LO-sektionen vid sidan om men mycket snart insåg den att det var att kavla upp ärmarna, lämna expeditionen och börja jobba.

 

“behöva ett LO som

organiserade motståndet

och de arbetslösa”

Gruppen hyrde bussar och förbunden värva och organiserade sina medlemmar till att delta. Det var också början till ett starkt uppsving för den tvärfackliga verksamheten i Linköping.

Det var inte bara i Linköping sådant här hände utan det var över hela landet missnöjet med högerpolitiken tog sig konkreta uttryck i form av demonstrationer och organisationsarbete.

Arbetslösheten tangerar nu den som var under 1990-talskrisens värsta år, men skillnaden är att arbetarrörelsen är märkbart tyst. Inget händer utan tystnaden är bedövande och det verkar snarast som om både LO och parti har tagit inte bara en sommarsemester utan en mental politisk semester.

Med 10 procent arbetslöshet och 30 procent ungdomsarbetslöshet är inte bara kris utan det är depression. Än mer det är allvarligt genom att inget motstånd varken görs från politiskt håll eller från fackligt håll.

När vi skulle behöva ett LO som organiserade motståndet och de arbetslösa sker inget av detta. När socialdemokraterna skulle behöva formulera knivskarpa politiska krav och organisera oppositionen mot högerpolitiken är det lika tyst både på Sveavägen 68 som på Norra Bantorget.

Inget är omöjligt brukar man säga men med ett år kvar till valet så ser vägen till förändring som väldigt lång just nu. Både mentalt och organisatoriskt. Det sorgliga är att det finns både pengar och organisation men finns viljan eller har det gått så långt att Stockholmsperspektivet numera gör att den centrala kärnan av arbetarrörelsen inte upptäckt att i verkligheten och resten av landet är det kris och depression?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

På vilken fot….

Det kommer lika ofta opinionsundersökningar som regnskurar denna sommar. Man ska givetvis inte döma något kommande valresultat utifrån de olika eller likartade siffrorna men om jag vore socialdemokratisk valstrateg skulle jag bli allt mer orolig med tanke på trenderna som blir allt tydligare.

Det är uppenbart, det är väl i så fall positivt, att både centern och inte minst kristdemokraterna har uppenbara problem och båda partierna hänger på den berömda gärdsgården. Men att utifrån det tro att valet är en söndagspromenad vore ett stort misstag.

Detta av flera skäl. För det första det finns en uppenbar risk att båda eller något av de två Sverigedemokraterna och Piratpartiet kan komma in i riksdagen. Då kan de båda partierna var och en för sig eller ensamma bli det som säkrar Reinfeldts fortsatta maktutövande. De kan få sin önskeroll som kungamakare.

För socialdemokraterna kan man med välvilja tolka det faktum att vänsterpartiet är relativt stabila men på en för partiet normal nivå av valmanskåren. Detta medan miljöpartiet ökar trendmässigt och är nu starkare än på flera år.

“för varje vunnen

medelklassväljare i

storstäderna

tappar (S) två

arbetarväljare”

Men socialdemokraterna själva då? Trenden är tydlig, stödet minskar långsamt även om samarbetet med (VP) och (MP) kan bli det som säkrar valsegern 2010. Men en valseger med ett kaxigt miljöparti kan bli ett riktigt stort problem. När (S) sakta sjunker ner mot 30 % (än värre under) så är det ett bud på att partiet har problem i opinionen. Politiken uppfattas som otydligt och det eviga diskuterandet om att närma sig storstädernas medelklass gör att partiet tappar i sin naturliga klassmässiga väljarbas. För varje vunnen medelklassväljare i storstäderna tappar man två arbetarväljare till soffan eller än värre till Sverigedemokraterna.

Det här dilemmat har exempelvis den socialdemokratiska debattören och chefen för partiets tankesmedja Ann-Marie Lindgren pekat på. Jag vill påstå att detta är (S) största problem att partiet inte har en tydlig politisk profil; vilken fot (läs klass) ska man stå på eller för. Är det storstädernas välutbildade välmående medelklass eller arbetarna, de arbetslösa, invandrarnas och de missgynnades parti.

Så länge inte partiet kan bestämma sig kommer också bakåtmarschen fortsätta i opinionen med resultat att Reinfeldt vinner valet 2010 men kanske även 2014 och kanske t.o.m. 2018. Med andra ord gott om tid och politiskt utrymme att genomföra moderaternas och högerns thatcherinspirerade omdaning av Sverige.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Reinfeldts politik är konsekvent men ingen väg för arbetarrörelsen att närma sig

Infrastrukturminister Åsa Torstensson vill fortsätta den politik som innebär att statlig verksamhet skall bolagiseras, konkurrensutsättas och, slutligen, privatiseras. Hon möts av en stark kritik från olika håll när det gäller Banverket men även när det gäller sina avsikter med Svensk Bilprovning. En kritik som man kan uppfatta som om Torstenssons politik gör debut i svensk politisk mylla. En villfarelse i så fall vill jag påstå, utan det är snarare att Torstenssons politik är en konsekvens av den politik som har varit comme-il-faut under snart 20 år i svensk politisk praktik.

När det svenska bankväsendet blev avreglerat eller när friskolorna, sjukvården eller Posten, energin Televerket och andra verksamheter som var statliga eller på annat sätt politiskt styrda blev bolagiserade, avknoppade eller privatiserade så var det i grunden samma politiska tankevärld som när Banverket skall bolagiseras, Apoteken privatiseras eller Bilbesiktningen konkurrensutsättas.

Den politiska ideologin bakom är i grunden inspirerad och påverkad av Chicagoskolans Milton Friedman, filosofiska tankar från Robert Nozick eller Ayn Rand. Det finns en politisk gemensamhet med så olika politiker som Augusto Pinochet, Ronald Reagan och Margaret Thatcher och vår egen Fredrik Reinfeldt. Men inte heller socialdemokrater som 1990-talets ledarskap går helt opåverkade av marknadsövertro och misstro på politikens möjligheter.

När Margaret Thatcher för 30 år sedan blev premiärminister i Storbritannien var det med ett uttalat mål att ersätta välfärdsstaten med en starkt begränsad stat där marknaden skulle styra - inte politiken. För att lyckas var det nödvändigt med stora förändringar inte bara i politiken utan också i britternas syn på sig själva och sitt samhälle. Thatcher lyckades med sin strategi och resultatet ser vi idag i ett samhälle med stora klyftor mellan de som har jobb och de som inte har det; mellan invandrare, kortutbildade och den självgoda medelklassen. Man skulle t.o.m. kunna säga att Thatchers politik var medelklassens revansch på arbetarrörelsen. Medelklassens politiska och ekonomiska kontrarevolution.

Thatcher hade några grundbultar i sin politik; avregleringar, privatiseringar, försvagning av fackföreningarna, mindre politiska och mer marknadslösningar på olika samhällsproblem, ökad lönespridning och inte minst som konsekvens; en svagare demokrati med väsentligt kortare räckvidd.

Thatcherismen är ett åskådligt exempel på hur den nyliberala politiska revolten i lyckats att föreverkliga nattväktarstaten på ett sätt som dess ideologiska fader Edmund Burke bara kunde drömma om på 1700-talet. Samma politiska strömning har fått olika skepnader i olika länder beroende på omständigheterna. I Chile innebar det diktatur, tortyr och slakt. I Reagans USA fick de starka ekonomiska krafterna styra fritt och i USA under Bush innebar det att krig blev marknadslösningen. I Sverige sker omdaningen på ett mycket mer civiliserat sätt men resultatet blir likvärdigt; välfärdsstaten förändras till ett välståndssamhälle för de privilegierade där medelklassen ger sig själv sin enligt eget tycke rätta plats i samhällets mitt.

En adekvat beskrivning av Thatcherism ger den brittiske politiske journalisten Martin Jacques i ”The Politics Of Thatcherism” (London 1983):

”Thatcherismens karaktär är komplex. Två tydliga element kan dock pekas ut. För det första en stark betoning på utan tvekan traditionell småborgerlig ideologi – marknadens fördelar, konkurrens, elitism, individuella initiativ, det skadliga med statligt engagemang och byråkrati (statsförvaltning). På ett sätt representerar den en återgång till pre-1950-talets Tory-politik: den är också ett uttalat försök att rulla tillbaka kollektivismen som är förbunden med arbetarrörelsens framgångar. I en period av recession (kanske framför allt i dess tidigare skede), slår dessa traditionella dygders värde an – och har sannerligen slaget – en ton hos de traditionella väljargrupperna som har Torys stöd. För det andra, Thatcherismen har framgångsrikt försökt att organisera olika krafter som ingår i motståndet - motstånd mot fackföreningsaktivism, nationella ambitioner, tolerans, feminism - till fördel för en i allt väsentligt regressiv och konservativ lösning i frågor som auktoritet, lag och ordning, patriotism, nationell enighet, familjen och individuell frihet.

Thatcherismen söker omstöpa industrin genom att släppa marknadskrafterna fria och dramatiskt dra ner statens ekonomiska aktiviteter. (….) Den söker att rulla tillbaka de strukturella framgångarna arbetar – och demokratiska rörelserna och, samtidigt, kopplat med sammanhållen populistisk-baserad ideologisk och ideologisk offensiv för att underminera arbetarklassens motstånd. Thatcherismen kombinerar en nyliberal ekonomisk strategi med reaktionär och auktoritär populism. (……) Den söker att lösa krisen och dödläget genom att mobilisera en re-organiserad, utvidgad och lättrörlig social bas av medelklassen, egenanställda och arbetarklassen tillsammans med nyckelgrupper inom storkapitalet.” (sid 53 – 54; min översättning)

Läsaren får ursäkta det något omfångsrika citatet, inte bara beskriver Martin Jacques thatcherismen på ett glasklart sätt utan också Reinfeldts politiska strategi. Inte för att han är synsk utan för att det är i grunden samma politiska ideologi och samma politiska strategi. När infrastrukturminister Åsa Torstensson släpper in privata aktörer på de lönsamma bandelarna av SJ, bolagiserar Banverket och säljer ut Svensk Bilprovningen är det inget uppseendeväckande utan snarare en beundransvärd konsekvent politik där marknadsdogmatism och övertro på marknadslösningar är ryggraden.

Torstensson och den övriga s.k. alliansen är Thatcher på svensk mark och i svensk politisk mylla. När Apoteket och Vin & Sprit säljs så är det enbart ett resultat av samma konsekventa politik som har dominerat världspolitiken sedan 1970-talets slut men i inhemsk tappning.

Vad som är uppseendeväckande är att arbetarrörelsen inte fullt ut ser att det är kejsarens nya kläder och att arbetarrörelsen ser varje politisk förslag från högerregeringen som en isolerad politisk företeelse utan att observera linjen och konsekvensen. Därmed lyckas man inte heller genomskåda den thatcherinspirerade strategin som regeringen Reinfeldt följer med benhård konsekvens trots retoriken man presterar från Rosenbad.

Sedan 1990-talets politik som var en icke-politik av marknadsliberalismens påverkade ekonomiska åtgärder som skulle rädda välfärden. Allt gick väl så länge marknaden fungerade vilken den har tendens att göra i högkonjunktur. När lågkonjunkturen och krisen slår till ser vi resultatet. Fyrdubblad arbetslöshet, 100-tusentals utanför de sociala skyddsnäten; dramatiskt ökad ungdomsarbetslöshet och en allt aggressivare arbetsgivarfront som söker att slutgiltigt förändra maktbalansen på arbetsmarknaden.

Arbetarrörelsen måste för att vända utvecklingen åter ge politiken dess roll som samhällsförändrande verktyg. Det innebär att man måste alltid ställa sig frågan vad som är önskvärt inte vad som för ögonblicket är möjligt.

Arbetarrörelsen måste återvinna sitt självförtroende och övertygelsen om politiken som samhällsförändrande verktyg. Man måste göra upp med sina misstag och återvinna sin grundläggande ideologi; drömmen om ett rättvist samhälle för alla och inte bara för en elit vilket är medelklassens och högerns grundläggande värdering. Vi behöver välfärdsstaten för att ge ge alla människor en trygg framtid och den finns ingen annan övertygande kraft än arbetarrörelsen som kan skapa. Vad arbetarrörelsen är minst av allt behov av är en rättning mitten för varje medelklassväljare man till äventyrs vinner innebär två naturliga s-väljare som stannar på soffan med en känsla av ingen naturlig politisk hemortsadress.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Men var är systemkritiken?

 

I lördags var jag på Byggnads kursgård Rönneberga och tillsammans med Roland Janson genomförde vårt seminarium “Den korsfäste arbetaren”. Vi berättade om hur nyliberalismen och nyliberaler har kidnappat välfärdsstaten med målet att göra den till en enda stor kapitalistisk marknad.

Vi hade känslan av att Byggnads unga medlemmar (det var en del andra fack där också) fick höra någon form av nyheter. Roland och jag fick känslan att det vi talade om var inte speciellt känt och än värre facken berättar inte den här historien.

Det var en klok man som sa en gång att den som inte känner sin historia förstår inte sin samtid och än mindre kommer att kunna påverka framtiden.

Det var också vårt budskap att tillsammans kan vi förändra framtiden. Fackföreningsrörelsen och arbetarrörelsen kan om den återerövrar sin ideologi fortsätta att bygga ett samhälle som blir bättre och rättvisare.

Om det var en upplyftande upplevelse att återigen komma till Rönneberga så känns inte Almedalen och det politiska Kiviks marknad som pågår där speciellt upphetsande. Framför allt är nyheterna att det uppblåsta röd-gröna utspelet med förändring av fastighetsskatten som något som möter förväntningarna på oppositionen som kan kasta ut Reinfeldt från Rosenbad om 14 månader.

Visst, det är bra att oppositionen har recept mot den orimliga subvention som de dyraste villorna i Storstockholms rikemansförorter har fått av resten av landet och inte minst orättvisa beskattning som drabbar hyresrätterna.

Men i alla fall, det känns som skrivbordspolitik - inte något som lyfter politiken och ger svar på socialdemokraternas ideologiska vilsenhet. Vi väntar mer av oppositionen för det skall kännas att det lyfter ordentligt så inte oppositionen känns som radikalare variant på högeralliansen. Vad som fortfarande vi inte hört, och vi vill höra, är den genomtänkta systemkritiken i skuggan av finanskris och hotande massarbetslöshet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson