Viktiga lärdomar av avtalsrörelsen

Avtalsrörelsens är ännu inte avslutat, men det finns viktiga erfarenheter för fackföreningsrörelsen att dra och det redan nu. I och för sig har man nått det så kallade ”märket” och industrin har en gång fått vara löneledande. Något som kan diskuteras det visa i, men detta är inget nytt eller omstörtande då det varit så i årtionden.

Transportbasen Lars Lindgren, en av flera strejkledare 2013

Det som däremot är mer tydligt i denna avtalsrörelse har direkt relation till den gren av samhällslivet där facken har minst vana att hantera - ett långvarigt borgerligt regeringsinnehav och vad det betyder för fackens rörelsefrihet och styrka.

Det första Reinfeldts regeringen gjorde var att angripa och oskadliggöra a-kassan. Konsekvensen blev en flykt från de fackliga kassorna och därmed också facken själva med alla konsekvenser av försvagad kraft genom lägre organisationsgrad vilket i sin tur gjorde facken mindre benägna att ta konflikt. Att sedan också LO misslyckades totalt med sin samordnande roll genom grava felprioriteringar där minoritetsfrågor fick fokus istället för klassens löntagarintresse.

2013 års avtalsrörelse har betytt ett skifte som kommer att få stor betydelse framledes. Inte självklart, men med en stor sannolikhet. Vad som är viktigt med avtalsrörelsen är att dess fokus har inte enbart legat på de rena ekonomiska utfallet, det var mer eller mindre redan klart genom den mer eller mindre stora acceptansen av det nämnda ”märket”.

Utan den viktigaste frågan har istället varit om hur man ska hantera i avtalen konsekvenserna av politiska beslut som i fallet med Lex Laval. Arbetsgivarna har varit tydligt emot att släppa ifrån sig denna lagstiftning som betytt ett klart övertag över löntagarnas rättigheter. Lex Laval har därmed helt förändrat maktbalansen till arbetsgivarna fördel.

Fackföreningsrörelsen har i årets avtalsrörelse fått se hur politiska beslut har förändrat villkoren för förhandlingarna mellan parterna och eftersom facken på grund av politiska beslut de inte kunnat påverka blivit därmed tvungna att ta till stridsåtgärder i större omfattning än vad som vad varit vanligt på svensk arbetsmarknad där samförstånd tidigare var förhärskande.

Med högerregeringen inne på sitt sjunde år och snart åttonde har också arbetsgivarna blivit allt mer militanta i sitt hävdande av sina intressen medan på andra sidan förhandlingsbordet har facken få inse om de skall ha en möjlighet att hävda medlemmarnas villkor och klassintressen finns inget val än att svara med samma mynt. Det vill säga varsla och utlösa konflikter för att vinna.

Byggnads, Transport, Elektrikerna och nu senast Kommunal har gemensamt att frågan om medlemmarnas anställningstrygghet har blivit av noll och intet värde genom politiska beslut fattade av högerregeringen. En viktig slutsats blir därmed att med en borgerlig regering likt Reinfeldts finns inte utrymme för samförstånd, utan löntagarna, och då främst arbetarna inom LO:s förbund, tvingas att ta till konfliktvapnet då samförståndet blir blott en saga med en slik regering.

En följaktlig slutsats blir naturligtvis att med en fortsatt högerregering 2014 blir möjligheten till att utan konflikter hävda löntagarintresset än mindre. Vi kan ha, liksom facken ska ha, synpunkter på den socialdemokratiska politiken och att den har uppenbara brister i sin utformning och till delar av sitt innehåll. Det går att ändra på om facken tar på allvar att engagera sig mer än formellt i politiken. Facket måste inte bara var en medpassagerare som under tidigare LO-ledningen utan den "vänlige pådrivaren" som Tage Erlander sa en gång. Det är som den brittiske fackföreningsledaren Len McCluskey sa i en intervju jag gjorde med honom angående hans förbund Unites medvetna uppträdande för att öka inflytandet i Labour.

- Vi är skyldiga alla dem av våra medlemmar som ser Labour som sitt parti trots dess brister att försöka få gehör för våra värderingar.

Facken måste bli väsentligen en stark kraft för en rakare politik som inte sneglar så mycket på mitten och marginalgrupper utan ser mer till klassintresset. Gör inte facken det så kommer årets avtalsrörelse bara bli en prolog till en långt mer konfliktbenägen arbetsmarknad där fackens kamp för sina medlemmars intresse blir alltmer en kamp på liv och död.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Kommunals strejk och moderata strejkbrytare

Författaren Jack London skrev nedanstående text om strejkbrytare. Ett sorgligt ämne när moderata studentförbundet agerar som detta i Stockholm för att bryta Kommunals strejk.

Kommunals krav är något som vi alla måste ställa oss bakom både vad det gäller lönekrav och inte minst övriga arbetsvillkor.

Visa solidaritet med Kommunals bussförare!

“Efter att Gud hade skapat skallerormen, paddan och vampyren hade han några fasansfulla substanser kvar av vilka han skapade strejkbrytaren.

En strejkbrytare är ett tvåbent djur med en förvriden till själ, en vattenskadad hjärna, en ryggrad av gelé och lim. Där andra har ett hjärta, bär han en tumör av ruttna principer.

När en strejkbrytare kommer nerför gatan, vänder män ryggen åt honom och änglarna gråta i himlen och Fan själv stänger Helvetets portar för att hålla honom utanför.

Ingen man (eller kvinna) har rätt att vara strejkbrytare, så länge det finns en vattensamling stor nog för att dränka strejkbrytaren i eller ett rep tillräckligt långt för att hänga honom i. Judas var en hedersman jämfört med en strejkbrytare. Efter att förrått Mästaren, han hade karaktär nog att hänga sig. En strejkbrytare har inte det.

Esau sålde sin förstfödslorätt för en grynvälling. Judas sålde sin Frälsare för 30 silverpenningar. Benedict Arnold sålde sitt land för ett löfte om en kommission i den brittiska armén. Strejkbrytaren säljer sin förstfödslorätt, sitt land, sin hustru, sina barn och sina medmänniskor för ouppfyllda löften från arbetsgivaren.

Esau var en förrädare mot sig själv, Judas var en förrädare mot sin Gud, Benedict Arnold var en förrädare mot sitt land, en strejkbrytare är en förrädare mot sin Gud, sitt land, sin familj och sin klass”.

Jack London ur “Svarta själar”, 1922 (Översättning: Ingemar E. L. Göransson, 2012)

Amnärkning:

Esau, tvillingbror till Jakob, Jakob lurade honom att sälja sin förstfödslorätt och fick Isak att välsigna honom som Esau, son till Isak och Rebecka (Gamla testamentet)

Benedict Arnold, amerikansk general från frihetskriget som var förrädare mot den amerikanska frigörelsen från England. Han planerade att ge upp West Point till de brittiska kolonialtrupperna. Namnet har blivit i USA liktydigt med förräderi (Jfr Quisling i Norge)

Solidaritet med Transportarbetareförbundet

Vid lunch utbryter Transportarbetarförbundets strejk om inget oförutsett händer. Nu kommer arbetsgivarehetsen mot Transports medlemmar och förbundets ledning ta fart. Självklart kommer konflikten att svida i skinnet på arbetsgivarna som vägrar skriva ett rimligt avtal för förbundets medlemmar. Men en strejk ska svida i skinnet och plånboken, det är ju själva syftet för att kunna vinna bättre villkor.

Lars Lindgren, Transports ordförande leder en viktig strejk

Vad gäller konflikten då? Inte bara lönevillkoren, även om de är viktiga, men det finns andra minst lika tunga frågor. Om man frågar Transportmedlemmen i Borås Mats Beausang,  så får man nedanstående svar som idag var publicerat på Aftonbladets kommentatorsfält.

”Arbetsgivarna vill helt bestämma över arbetstidsförläggningen, ingen övertidsersättning, utan facklig insyn. De vill separera budbilsavtalet så de kör på ackord (som taxi), de vill skrota utlandsavtalet, införa 12 månaders provanställning, kunna sparka dig ena dagen för att ersätta dig med billigare arbetskraft dagen efter o.s.v.. Tro inte att det handlar om 700 eller 800:- utan det Transport slåss för nu är våra medlemmars, och i förlängningen era rättigheter på er egen arbetsplats." 

Det står alltså mycket på spel när Transport nu utlöser sin strejk klockan 12.00. Att inte stödja Transport och transportarbetarna är ett svek. Hela arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen måste som en man ställa sig solidariskt med förbundet, dess medlemmar och strejkens mål.

Allt annat är ett stort, oförlåtligt svek! Solidaritet och inget annat gäller!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson, tidigare medlem i Sv. Transportarbetareförbundet under nästan 20 år.

Londons “lapplisor” går i strejk nästa vecka!

Tillhör du de som skäller på ”lapplisor”? Gör inte det, de behövs. Några dagar i Londontrafiken räcker för att inse det.

I London har parkeringsvakterna privatiserats som så mycket annat på de brittiska öarna. Ett privat bolag, NSL, har konsekvent vägrat att teckna avtal och kunnat göra så då flertalet av parkeringsvakterna inte varit organiserade.

De flesta av dem är afrikanska immigranter som inte varken getts information om sina rättigheter eller ens fått sin lagstadgade lön. Deras löner ligger också två pund under lönerna i exempelvis i Cardiff i Wales. Londons parkeringsvakter har endast fått £8.09 medan deras kollegor i Cardiff har £10.

I juni var Londons parkeringsvakter ute i en två dagar lång strejk och nästa vecka genomför de en tre dagars strejk för bättre villkor.

Foto: Unison

Tidigare var ytterst få medlemmar i facket. Numera är dock 75 procent med i Unison, som motsvarar svenska Kommunal, vilket har gett dem styrkan att ta upp striden för bättre villkor.

Orsaken till denna dramatiska förändring ligger i ett enträget organisationsarbete från Unison vilket också gett resultat. Det ska jämföras med Unisons organisationsgrad på ca 50 procent och andra brittiska fackföreningar som ligger t.o.m. lägre. Detta efter trettio år av thatcherism och new labours marknadsliberala politik.

 

När jag träffade och intervjuade ordförande för Unison, George Binette, i Camden i våras var han optimistisk och trodde att det fanns möjligheter till en seger för parkeringsvakterna inom räckhåll.

Nu blev det kanske inte riktigt lika enkelt som Binette hoppades på, men nästa veckas strejk visar att tålamodet och kampviljan finns.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Det oroliga Europa

Kravaller och närmast gatustrider i Grekland, strejker i protest mot krispolitiken i Spanien, Grekland och på Irland. Storstrejk från de offentliganställda i Storbritannien. Över hela Europa vaknar en jätte mot den förda högerpolitiken med nedskärningar och angrepp på vanliga människors liv.

Högerpolitiken i Europa och den katastrof som den fritt löpande finanssektorn och dess spekulationsekonomi har försatt Europas medborgare i. Först var det de baltiska staterna som plundrades efter Sovjetimperiets sammanbrott när de svenska bankerna lånade ut pengar i en karusell och en malström av ekonomisk spekulation ledde till ett ekonomiskt sammanbrott.

Idag står skyskraporna i Tallin som ett monument över den finanskapitalism som saknar moral och förnuft. Island plundrades av brittiska banker och hamnade på obestånd precis som på Irland där den tidigare s.k. tigerekonomin på några månader föll samman som ett korthus när lånekarusellen kom i dagen och föll samman som en sufflé när kocken råkade slog i dörr för hårt.

Grekland med sin kombination av korruption och den finansiella elitens ekonomiska excesser har lett till upprepade besparingspaket som skall rädda banksystemet som genom bland euron är så inflätat i varandra att varje störning kan leda till en europeisk Lehmannkatastrof med påföljande recession.

När det grekiska sammanbrottet kommer så faller en stor del av det europeiska banksystemet med i samma kollaps. Följderna blir oöverstigliga i värsta fall där inte bara euron kapsejsar utan även EU på sikt hotas som politiskt projekt. Med detta också kraftigt ökade politiska spänningar inom Europa.

P O Edin menade när jag intervjuade för snart ett år sedan att Europa skulle få se ”revolutionsungar” som en följd av den oreglerade nyliberala ekonomin. Det finns menade Edin uppenbar risk att Europa kastats in i en situation som liknar den som var för ett sekel sedan. En skrämmande bild och profetia. Tyvärr har  Edin hittills fått rätt.

Europa är i dag på väg in i en i sin allvarligaste politiska kris sedan det andra världskriget där folkligt missnöje och medborgerliga protester står i harnesk mot nyliberalernas lekstuga med Europas ekonomi, medborgare och framtid.

I dag pågår den största strejken i Storbritannien sedan generalstrejken 1926. Grekerna protester och de folkliga protesterna liknar alltmer gatustrider på Atens gator. Spanjorerna och portugiserna visar sitt missnöje i stora strejker. Europa står inför sin svåraste stund sedan många årtionden där medborgarnas och löntagarnas intressen står i direkt konflikt med den nyliberala världsuppfattningen.

Hur detta kommer att sluta – ingen vet idag men att de politiska följderna kommer att bli stora är ingen tvekan om. Enbart framtiden vet, ingen annan.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Om att svälja kameler och sila mygg

Borgerliga ledarskribenter är ett märkligt släkte. De har förmågan att svälja kameler och sila mygg för att ta ett slitet uttryck till mitt tangentbord. I dagens lokaltidning, Östgöta Correspondenten, finns en ledare som förtjänar att betraktas lite närmare. Den t.o.m. förtjänar lite av en analys då den är ett aktstycke av borgerligt själsliv som skulle kunna få en radikalare person än undertecknad att fröjdas.

Låt vara hur det är med det utan låt oss studera dagens ledare i ÖC som tar sin utgångspunkt i Pappers avslutade strejk och sedan kastar sig över de med Tjechovs ord ”hårda rösterna från köket” som har en förmåga att besvära de känsliga medelklassöronen på ÖC:s ledarsida.

Vilken av ledarskribenterna Lars Anders Johansson eller Lennart Cromnow som har författat det aktuella aktstycket är okänt men eftersom författarna är oskiljaktiga i sin skrivkulieroll och visar ringa skillnad i sin röst-åt-husbonden roll kan det kvitta.

Författaren konstaterar att ”få yrkesgrupper är så privilegierade i förhållande till sin utbildningsnivå som pappersarbetarna.” Sedan slår författaren fast att en pappersarbetare ”knappast har en låg lön”. Detta följs sedan av en lönejämförelse med sjuksköterskornas ingångslön som är otvetydigt lägre en pappersarbetarna. Sant, men det gör väl knappast pappersarbetarnas löner mer omotiverade än de beklagligt lägre lönerna för sjuksköterskorna.

Skillnaden ligger ju i att pappersarbetarna producerar ett gigantiskt mervärde medan sjuksköterskorna inte gör det. En skog blir knappast papper om inte det finns pappersarbetare med den kunskap och arbete som de tillför i produktionen. En annan väsentlig skillnad är att pappersarbetarna har valt att agera kollektivt i sin kamp för sina villkor medan Vårdförbundet låter sina välutbildade medlemmar själva, var och en, sköta sin lönestrid.

”Klasskampsretoriken klingar ihåligt när man jämför pappersarbetarnas lönenivåer med stora akademikergrupper som till skillnad från pappersarbetarna dras med hundratusentals kronor i studieskulder.” Inte mina ord utan skrivkulierna på ledarsidan i ÖC. Man kan undra om de inte talar i egen sak och är missnöjda med den ersättning de får för sin politiska drängtjänst.

Vad de inte förstår är just detta att det finns ett mervärde att fördela i produktionen vilken det inte finns i sjukvården utan det är den mervärdesproducerande industrin som skappar förutsättningen för resten av arbetsmarknaden. Därför är inte akademikergrupperna inte löneledande, det är den enkla sanningen.

ÖC:s ledarskribenter har en annan förklaring. Något som de hittat i sitt sökande efter en förklaring varför det tyvärr i deras ögon finns förhållandevis välavlönade arbetargrupper. ”En troligare förklaring är det utbildningsförakt som präglat arbetarrörelsen under decennier.”

Fel igen – man kan dock finna en skepsis mot boklig kunskap som förklaring på alla livets och världens problem. En skepsis som har sin förklaring i det förakt för arbetarklassen och dess tysta kunskap som är vanligt i kretsar som ledarsidan på ÖC. Kort kan man säga den citerade ledaren luktar av just detta förakt för arbetares kunskap och en övertro på akademins absoluta monopol på densamma.

Detta är givetvis förklaring varför den sittande regeringen har rustat ner vuxenutbildningen, minskat möjligheterna till ledighet för studier och på alla sätt försvagat möjligheterna för arbetarklassen och arbetarklassens barn att skaffa sig boklig kunskap. En gymnasieskola som låser ute de som går på yrkesförberedande program, försvårar en andra chans och omställning genom vuxenutbildning och omöjliggör i praktiken korttidsstudier visar ett klassförakt som vida överstiger den eventuella skepsis som kan finnas hos arbetarklassens medlemmar.

Borgerliga ledarskribenter är ett märkligt släkte, men ibland låter de sina pennor säga mer än vad de avser. Detta vittnar ledaren i Östgöta Correspondenten denna dag den 27 april anno 2010.

Man kan också som kuriosa lägga till att förstanyhet idag på ÖC var att den nya SAAB-chefen, Håkan Buskhe, får en årslön på 6.000.000 kr, bostad i Stockholm och pensionsavtal på minst 3.000.000 kr, men det hade inte ledarsidan några synpunkter på – troligtvis var det utan anmärkning. tala om att svälja kameler och sila mygg!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Gruvstrejken 1969-70 gav hopp

(Foto: Lars Westman)

I dag för 40 år sedan gick gruvarbetarna i Malmfälten ut i strejk. De gjorde det för människovärdet och gjorde det när de inte längre såg några möjligheter att nå framgång och få förändringar till stånd.

Socialdemokraterna och LO togs på sängen och förstod inte först vad som skedde. Arne Geijer som var LO:s ordförande tyckte enligt hans memoarer att arbetarna var otacksamma som gick ut i en i och för sig olaglig vild strejk.

Socialdemokraternas ordförande Olof Palme insåg snabbare vad som höll på ske i det svenska samhället och vidden av gruvarbetarnas missnöje och det missnöje som arbetarklassen hyste vid slutet av 1960-talet.

Följden av gruvstrejken blev omfattande reformer av arbetslivet och ökat inflytande för löntagarna, arbetsmiljölagstiftning, LAS, FML, MBL och allt vad det hette.

De politiska reformerna innebar också att det skedde en radikalisering av samhället och att Sverige kom att utvecklas i en mer jämställd riktning och mot mer rättvisa.

Idag är missnöjet kanske lika stort som då, men hoppet om förändring väsentligt lägre. Löntagarna pressas från arbetsgivarna och inte minst från politikerna inom högern.

Motstånd och uppror likt gruvstrejken för 40 år sedan kommer alltid underifrån. Det kommer ofta oväntat och chockar överheten. Sverige behöver ett “uppror” – inte för att återställa samhället till vad det var före 2006 utan för att rekonstruera samhället och välfärdsstaten.

1969 stod jag ute på Avenyn i Göteborg och samlade pengar till gruvarbetarna. Gensvaret och solidariteten var enorm. Det mesta vi fick in var 100-lappar men massor av femmor och tior. Bössorna fylldes på någon timma. Gruvarbetarna gav hopp om förändring och återvunnet människovärde.

**********

(Foto Aftonbladet)

I mörka stunder när hoplösheten känns som värst brukar jag läsa Kent Andersson dikt Vingen och då känns allt lite lättare och modet återvänder.

VINGEN
Vi går alla omkring med en vinge
som vi inte kan flyga med som blir till en börda för oss som vi måste smyga med.

Vi hade nog kunnat flyga
om inte alla självutnämnda vicevärdar skolmästare och alla dom praktiska, taktiska, nitiska, kritiska, anemiska, akademiska
felfinnarna med pekpinnarna hade sagt: Du kan väl inte flyga! Håll dig på marken, din envingade jävel!

Och drömmer du ens om att våga med ett enda vingeslag pröva din flygförmåga så tar vi din vinge en dag!

Vi går alla omkring med en vinge, en dröm, en längtan, en sång Tänk om våra vingar finge flyga tillsammans en gång!

Skriven av Kent Andersson

**********

Anslut dig – skriv på uppropet -  till FOLKAKTIONEN: EN VÄLFÄRDSSTAT FÖR ALLA

Text: Ingemar E. L. Göransson