Det stora sveket

 Foto från tiden då välfärdsstaten var självklar. Författaren är längst ner till vänster.Fotograf okänd.

Rubrikerna under de senaste åren har talat om utförsäljning av våra gemensamma egendomar. Det har varit rubriker om misskötsel av gamla och sjuka. Det har också varit braskande rubriker som när John Bauer-koncernen efter att ha delat ut till ägarna en kvarts miljard i vinst går i konkurs med skulder på en miljard. Dvs. 1000.000.000 kronor, tusen miljoner kronor, som vi nu får betala som skattebetalare. En siffra som har nästan lika många nollor som regeringen kan visa upp i sitt kabinett!

Det har varit upprepade, liknade rubriker om inlåsta dementa patienter utan tillsyn, gamla inlåsta i skrubbar som nu senast, sjukvård där stressade läkare missat allvarliga sjukdomar på grund av för lite personal, det har varit vårdcentraler som sålts för en spottstyver och gjort köparna miljonärer inom några månader. Det har varit rubriker om apotek som inte kan leverera de mediciner som sjuka behöver men har ett överflöd på skönhetsmedel.

Det har också varit skolor som bara slagit igen och eleverna har stått utan sin utbildning. Det har också varit en järnväg som varken fungerar vinter eller sommar och där det fattas 80 miljarder i nödvändigt underhåll och investeringar. Det har varit rubriker där den sittande regeringen inte brytt sig om landets industri.

Det har varit rubriker om miljarder som skänkts bort till ingen nytta till krogbranschen, hutlösa skattesänkningar till de som redan har mer än vad de behöver. Det har varit en bild av ett Putinland där rofferiet blivit normaltillståndet.

Det har varit en ändlös, upprepad rubrikexposé som bekräftat att när marknaden tagit över välfärden så har det gått åt helvete. Det har helt enkelt inte fungerat! Marknaden har inte kunnat tillgodose behoven av vård, omsorg och utbildning. Privatiseringsvansinnet, övertron på marknadskrafterna har varit ren vidskeplighet utan någon förankring i verkligheten och människors behov.

Det märkliga är att rösterna mot detta, för endast de totalt obegåvade och hjärndöda kan undvika att se galenskapens resultat, har varit antingen spridda eller tysta. De stora partierna, inklusive socialdemokraterna, har vägrat att inse eller ta konsekvenserna av den totalt havererade politiken. Rädslan för konflikt och den överdrivna oron för att storstadsmedelklassen inte skulle rösta på en socialdemokratisk politik som stod upp för motsatsen till marknadsmisslyckandet är varit slående.

Men också patetisk. Att högerpartierna i alliansen har denna politik som rättesnöre och välfärdsstatens förfall som mål är inget att förvånas över, men att socialdemokraterna som byggde välfärdsstaten skulle svika det som varit en i hela världen beundrad framgång är mer svårsmält.

Måste erkänna, jag är förbannad. Förbannad på s.k. entreprenörer som plundrar skolan på miljarder, förbannad på vårdföretag som missköter sjuka och gamla, förbannad på politiker som gör landet till ett Putinland, förbannad på de tysta medlöparna, förbannad på att jag ska behöva bli förbannad på att välfärdsstaten har blivit en jäkla räknesnurra för giriga figurer där solidaritet och medkänsla har ersatts av en iskallt beräknande kalkylator.

Den som inte gör motstånd är en medlöpare i förräderiet mot det våra föräldrar och deras föräldrar trodde på och byggde upp. Domen från våra barn och barnbarn kommer att bli hård, men utan tvivel rättvis. Sveket mot de som byggde landet är oförlåtligt och utan gräns.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Tydliga alternativ istället för trianguleringen

Aftonbladet anklagar i dag regeringen för att ”stjäla” socialdemokraternas politik. Den som är minnesgod kommer säkerligen ihåg de stora kvällstidningarnas jämförelser inför valet 2010 av de två blockens politik. Det var en hundring hit och en hundring dit. Det var uträkningar på både tvären och bredden, det var kalkyler på både höjden och längden av hur högeralliansens politik skulle slå i jämförelse med den röd-gröna oppositionens förslag och detta i olika inkomstlägen samt familjesituation. En i sanning ganska likgiltig övning i matematikens högre sfärer då det visade sig att det var snart omöjligt att skilja ”alternativen ” från varandra.

Nu må läsaren tycka att detta är en orättvis betraktelse. Jag vill å min sida påstå att det inte är det då politiken tack vare triangulerandet har fått konsekvensen att alla partier försöker lägga så nära varandra med hoppet om att sno en marginalväljare här och en annan marginalväljare där.

Teorin bakom detta alternativlösa politiska taskspel är att alla i dag tillhör en slags inbillad medelklass och att det inte längre finns klassintressen kvar. Anhängarna av triangulerandets ”konst” menar att samhället nu kommit så långt att om deras parti blir för tydligt, för klart, för politiskt kommer väljarna att fly.

Därav detta triangulerande de eller som Aftonbladet betecknar det – ”stölden av Löfvéns politik”. Problemet är att socialdemokraterna har nogsamt undvikit att reta någon, att lägga förslag som kan möta kritik från motståndarna mer än av marginell karaktär. Allt detta har gjort det politiska samtalet har blivit ett kafferep där man tar en kaka till och är överens om det mesta. Lite småtjafs över bordet men inget viktigt.

Men hur uppfattar vi som medborgare detta. Hur ställer vi oss till kafferepet där vi inte har inbjudits. Vi vänder det ryggen och går någon annanstans där inbjudan är mer hjärtlig. Det är också det som skett. Medborgarnas deltagande i demokratins utövande sjunker och inte minst förtroendet för politikerna minskar år för år. För varför hysa tilltro till politiker som säger sig ha skiljda uppfattningar men samtidigt gör allt för att INTE skilja ut sig, dvs. ha en tydlig alternativ kompassriktning för framtiden.

Den belgiska statsvetaren och professorn Chantal Mouffe har under flera årtionden varnat för en utveckling där partierna i den demokratiska västvärlden undviker en hälsosam konfrontation inom demokratins hägn som varande ett hot mot demokratin.

Hon skriver ”en hälsosam demokratisk process behöver en levande konfrontation mellan politiska uppfattningar och en öppen konflikt mellan intressen.” (The return of the Political, Verso London 2006, sid 6). När denna inte finns så flagnar det politiska engagemanget och likaså intresset. För om politiken blir som att välja mellan två snarlika produkter likt Toy eller Wrigley tugggummin blir politiken ointressant.

Triangulerandet som de politiska partierna sysslar med i dag tack vare sin konflikträdsla, felaktig uppfattning om samhället som varande utan klassintressen och det inpyrda, inavlade medelklassideal där konflikt är av ondo är ett hot mot demokratin i västvärldens demokratier.

Än mer, det öppnar bakdörren för andra alternativ av långt mer motbjudande karaktär. De senaste tjugo åren har vi fått uppleva hur högerextrema partier vuxit sig så starka att de kan direkt eller indirekt påverka politiken. De kan framställa sig som välfärdens försvarare fast de inte är det, de kan framställa sig som den lille mannens försvarare trots att de har inte en tanke på slikt och de kan med sitt främlingsfientliga gift underminera demokratin på det mest motbjudande sätt.

Allt detta medan de stora partierna ”profilerar” sig i detaljer, petitesser och ovidkommande menlösa politiska förslag, allt i sin rädsla att förorsaka konflikt eller konfrontation.

Så när Aftonbladet idag anklagar högeralliansen för att sno den socialdemokratiska politiken så är det säkert sant, men det är självförvållat då partiet inte förmått att formulera ett alternativ som är tydligt och inte kan missuppfattas eller stjälas av högern då en sådan politik skulle skapa den hälsosamma konfrontationen som Chantal Mouffe efterfrågar.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Reinfeldts tio små moderatpojkar

Listan på misslyckade utnämningar som Fredrik Reinfeldts högerregeringen har bestått oss med växer. Försvarsministrar som avgår på vad som med svenska mått mätt kan kallas löpande band, ministrar som ertappas med fingrarna i syltburken medan andra har fuskat med att betala sina avgifter eller använt sin arbetstid till att besöka hemsidor av tveksamt innehåll och sexchatta.

Nu senast har vi uppleva för öppen ridå hur försvarsminister Tolgfors verkligen får göra skäl för sitt öknamn ”Tomhylsan” i ”Saudigate” när hans chef fegt tar sin hand ifrån honom. Vi har också sett hur kulturministern inte använder det omdöme borde finnas innanför pannbenet utan går på årets blåsning och avslöjas som tillhörande den obegåvade medelklassen.

Idag meddelas att partisekreteraren, bensinbolagsturisten och historieförfalskaren Sofia Arkelsten får sparken under samma förnedrande former som Tomhylsan. Hon ersätts nu med en kommunpolitisk partigängare från Örebro vilket måste innebära att intelligensreserven i Stockholm är nu uttömd och en från den av de mondäna moderaterna föraktade landsorten måste importeras att inta partisekreterarens kontorsstol.

Nu är inte partisekreteraren vem som helst i ett politiskt parti. I praktiken är den nr 2 och därför är avhoppet (eller sparken vilket ni vill) uppseendeväckande då det visar på att moderaterna och bygget nya moderaterna har stora problem. Trovärdigheten håller på att krackelera och de senaste opinionsundersökningarna visar att alltfler väljare har tappat tron på de bombastiska moderata besvärelserna. Arkelstens genomfalska och närmast patetiska uttalande idag om att ”dags för förändring och förnyelse också i mitt liv och jag vill gärna arbeta med andra politiska frågor” (Arkelstens Nyhetsbrev)

 

“…nu får Reinfeldt skörda sin

egen draksådd…”

 

Arbetslösheten är i reda tal högre än 2006, ungdomsarbetslösheten är bland den högsta i Europa, fattigdomen i relativa tal har fördubblats och allra mest sedan 2006. Vi ser hur sjuka inte får del av sjukförsäkring. Vi ser arbetslösa hänvisas till förnedrande socialbidrag som försörjning. Pensionärer som protesterar mot den straffbeskattning som deras pensioner utsätts för. Skolan visar upp sämre resultat idag än i början på 2000-talet osv. Konsekvenserna av högerpolitiken börjar synas för den som vill se och alltfler kan inte undvika att se hur det står till.

Trovärdighetsproblem och ett återfall i gammelhögerns rädsla för att använda skattepengar för att smörja ekonomin, trots många ekonomers uppmaning, även om den är iklädd Anders Borgs hästsvans får negativ effekt på sysselsättningen och människors vardag. Den politik som gått under trollformeln ”jobbskatteavdrag” har nått till vägs ände och nu får Reinfeldt skörda sin egen draksådd.

Regeringsduglighet prövas inte i majoritetsställning utan i förmågan att regera i parlamentarisk minoritet men det har uppenbart inte Reinfeldts ministär förstått. Och som om det inte räcker med detta har alliansen stora problem med en glappkäftad Thatcher-wanna-be och ett marginaliserat frikyrkoparti.

Reinfeldt har under hela tiden han varit statsminister haft en princip – att aldrig ta ansvar för sin regerings misstag utan låtit underlydande klä skott. I början kunde han skylla på regeringsovana men nu efter sex år håller detta inte utan nu syns med all tydlighet att den växande svårigheten med trovärdigheten lämpligen bör beskrivas: arrogans, arrogans och åter arrogans.

De är många som gått, de är många som gjort bort sig och nu ryker andremannen i moderatpartiet Sofia Arkelsten – det är en talande bild av ett parti som byggt sin profil på lösan sand – PR-gurus råd – och nu har sanningen hunnit i fatt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

En skam–en skymf

Ett osvikligt tecken på hur ett samhälle mår är hur den tar hand om ”sina till skada komna” medborgare för att låna August Palms ord. Vi har sett hur det står till genom Carema-skandalen och andra tecken på hur i det nyliberalt privatiserade Sverige är de välbeställdas valfrihet går före den mindre lyckligt lottades tillvaro.

 

Den nya arbetsmarknaden.

Arbetslösheten är också ett tecken på hur man behandlar de som går utan arbete. Ernst Wigforss sa en gång att vi inte har råd att inte arbeta men den sanningen verkar ha helt tappats bort under den nyliberala städningsepoken då den helt kontraproduktiva idén väcktes om en jämviktsarbetslöshet.

Innebörden av denna av Chicago-skolans nestor Milton Friedmans teori innebär att för att den marknadsliberala kapitalismen skall fungera måste det finnas en permanent arbetslöshetsarmé som har två uppdrag. Den första att var ett avskräckande exempel för övriga löntagare så de inte kräver för hög ersättning, dvs. lön, för sitt slit och inte för kostnadsdrivande förmåner som inkräktar på kapitalets vinstnivå.

Den andra och mer uttalade uppgiften för arbetslöshetsarmén är att begränsa penningmängden i samhällsekonomin, dvs. hålla inflationen nere, men det finns ett problem med jämviktsarbetslöshetsteorin och det är att konsumtionen riskerar att falla och med den ekonomiska aktiviteten i samhället. Det innebär att jämviktsarbetslösheten skärper kapitalismens naturliga kriser och försvårar återhämtning.

2006 hade Sverige 28.000 långtidsarbetslösa, dvs människor som gått utan jobb i minst två år. Den totala arbetslösheten är över 400.000 varav hälften har varit utan jobb i minst 6 månader. Nu sex år senare är två-årssiffran 68.000 istället och tickar på. Var fjärde ung människa går utan jobb och inom vissa invandrargrupper ligger arbetslösheten på väl över 50 procent. Detta och med Fas 3 som Sverige största “arbetsgivare” fullbordas bilden av ett totalt haveri i arbetsmarknadspolitiken.

”Bättre” kan inte den sittande högerregeringens politik och dess misslyckande knappast illustreras. Samma regering som 2006 gick man till val på att utrota ”utanförskapet” (vad nu detta politiska fikonuttryck betyder) tvingas medborgarna nu konstatera att långtidsarbetslösheten har mer än fördubblats under deras tid och detta trots att man numera räknar bort stora grupper från statistiken som definierar ”utanförskapet”.

Sverige är inte friskt, Sverige är ett land där den fattigaste tiondelen har förlorat 600 kr per månad med Reinfeldts politik medan den rikaste tiondel fått nästan 15.000 kr mer att röra sig med.

Annie Lööfs förebild? (Arkivbild)

Minister Lööf pratar och pratar

I går var det radiodebatt om arbetslösheten och näringsminister, Sveriges egen Thatcher – Annie Lööf – pladdrade på utan att säga något. Hon påminde om Groucho Marx när han babblade runt utan att säga något i Marx-brödernas vansinniga filmer. Groucho Marx skulle ”bullshita” men att den minister som har ansvaret för jobben i regeringen gör en ”imitation” av Groucho Marx känns inte betryggande. Tvärtom det är en skandal och en mot de arbetslösa en skymf och oförskämdhet.

Det enda av åtgärder som Lööf kunde komma på var försvagad arbetsrätt och sänkta ingångslöner. Ett recept som hittills inte gett något bestående positivt förutom att det skapar en låglönesektor där det inte går att försörja sig. ”Working poor” kallades denna arbetsmarknad på 1990-talet och omfattar i dag i exempelvis Storbritannien minst en femtedel av arbetsmarknaden medan arbetslösheten ligger på samma nivå som förut. Rättslöshet och otrygghet är rättesnöret på denna arbetsmarknad som uppenbarligen Lööf längtar efter så hett.

Skammens Sverige

Det är en skam, det är oacceptabelt att i civiliserat samhälle att ha två världar – två världar där den ena har ett överflödshorn som den andra världen får betala med sitt liv, sin misär, sin fattigdom, sitt förlorade hopp och sin hopplöshet.

Hur tar vi hand om våra ”till skada komna” medborgare dömer vårt land för vad det är – som det ser ut nu så är vi i motorvägsfart på väg mot ”Det befästa fattighuset”. En skam, ja en skam där uteliggare, utblottade arbetslösa och sjuka betalar överhetens övermod och girighet i en tid då ingen eller få ifrågasätter det George Orwell en gång beskrev att ”vid varje givet ögonblick finns ett slags att genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.”

Det är i högsta grad dags att bryta denna ortodoxi som sliter sönder den forna välfärdsstaten och ersätter tidigare solidariska grundtanken att omfatta alla medborgare och ersatt den med de välbeställdas egoism.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Nu är det inte så kul längre

Annie Lööf är inte bara rödhårig, hon påminner inte lite om en räv även politiskt. Hon vill inte riktigt kännas vid sina förebilder Thatcher, Ayn Rand och Robert Nozick – alla nyliberala ikoner.

Inte bara denna distansering till sina extrema förebilder utan också att Lööf inte tog till sig den självklara centerportföljen – miljöpolitiken utan markerar tydligt, t.o.m. tydligare än sin föregångare Maud Olofsson att hon vill ha näringspolitiken.

Nu försöker flera borgerliga skribenter exempelvis i Östgöta Correspondenten att lugna omgivningen att det där med Thatcher inte är något att bekymra sig om. Tidningens ledarredaktör berör inte på ett för läsaren begripligt sätt vad som var Thatchers politik. Inte ett ord om hennes tre lagstiftningsomgångar som gjorde facket i stort sett tandlöst, inte ett ord om den privatiseringsvåg som slog sönder den efter kriget uppbyggda välfärdsstat.

Däremot nämns, ska erkännas med avståndstagande, hennes téastunder med Pinochet. Nu var det inte frågan om några isolerade téastunder utan ett stöd från dag ett till Pinochets statskupp och den efterföljande militärdiktaturen.

Att välja ultraliberalen Lööf väljer att bli näringsminister kan innebära en kraftmätning inom alliansen. Lööf måste sätta spår och leverera resultat medan Reinfeldt inte vill skapa onödig oreda och konflikt med fackföreningsrörelsen då han vet att existens av en arbetslöshet på ca åtta procent, en usel a-kassa och en sjukförsäkring som är ett sorteringsverk räcker för att facken skall hålla sig på mattan i nuläget.

Att då likt Lööf säkerligen vill ge sig på arbetsrättslagstiftningen och återföra den till vad den var 1970 som hon sagt att hon vill (se LO-tidningen 9 september) skulle skapa en kraftmätning inom regeringen som någon måste förlora.

Lyckas Lööf inte få resultat så innebär det att hennes position i centern snabbt försvagas och därmed centerns möjligheter att bli storstadspartiet för den mondäna medelklassen misslyckas. Partiet har redan tappat landsbygden så centern är därmed ganska illa ute.

Tar Lööf strid kring Las försvagar det alliansen och Reinfeldt får all anledning att ta det orosmolnet på allvar som om det inte räcker med ett (KD) som krisar och har parkerat sig under eller ganska nära fyraprocentens spärr. Dessutom ett folkparti som envisas med att kräva en kärnkraftpolitik som det taktiska moderata partiet inte vill ha som en gökunge i budgetarbetet och det interna spelet framgent.

Utan tvivel har Reinfeldt problem och ett av dem kommer att heta Annie Lööf.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Nu är det lite jobbigt!

Det är de som har det lite jobbigt just nu. Lite tjurigt kan man säga. Titta bara på alliansen. Vem som bestämmer där är väl uppenbart.

Det var de som kallade Göran Persson på sin tid för HSB men vete fan om det inte är mer berättigat att kalla Fredrik Reinfeldt för HSB för allianskamraterna eller snarare röstboskapens tre musketörer tvingas till trohet ända in till utplåning.

Alliansens flagellanter

Lille Göran Hägglund fick på tafsen av Reinfeldt vad det gällde pensionärernas skatt men stoltserade med att det inte skulle kopplas ihop med fler jobbskatteavdrag.

-Nja sa Reinfeldt det har vi inte sett. Och där stod t.f. pastor Hägglund som en liten skolpojke med mössan i hand och skämdes.

Maud Olofsson å sin sida likt en underkuvad hund visade både strupen och erkände oförbihållslöst Reinfeldts överhöghet i en debattartikel, ”Lyft inte budgettaket ”, i helgen som gick och lät tungan tiga still i den annars så glappande truten. Olofsson förklarade sin trohet till (M) och Reinfeldt med följande upplysande citat ”vi välkomnar Moderaternas besked att de vill skjuta på införandet av ytterligare jobbskatteavdrag. I svåra tider är det viktigt att ha marginaler”.

Vadå HSB?

Ifrågasatta självklarheter

Det som var politisk propaganda förut håller på att bli dito sanningen. Storheter som professor Calmfors och SNS börjar ifrågasätta de nyliberala portalsanningarna; inflationsbekämpning in absurdum och privatiseringarnas absoluta välsignelse.

Professor Calmfors som knappast kan betänkas som en lättsinnig budgetpirat hävdade i veckan att inflationsmålet måste höjas då det nuvarande förhindrar tillväxten. Med andra ord även Calmfors börjar ifrågasätta den friedmanska sanningskatekesen.

Likaså meddelande näringslivslobbyns eget studieförbund, SNS, idag på högerns husorgans, DN, debattsida, att privatiseringar inte leder till varken större effektivitet, högre kvalitet eller andra positiva effekter. Man kan tillägga det enda positiva ur Svenskt Näringslivs perspektiv är väl att privatiseringsvågen har varit en legaliserad stöld av offentliga medel och offentliga investeringar.

Så vad då, lite jobbigt – bara förnamnet!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Reinfeldt slösar bort pengarna på krogen

Enligt Reinfeldt och Borg är den svenska ekonomin ”urstark”. Priset för detta vet vi alla, en arbetslöshet som rätteligen borde betecknas som nästintill massarbetslöshet och en sjukförsäkring som fungerar som ett sorteringsverk.

Om det begreppet ”urstark” som fått regeringen att överge sin egen politik, i vart fall grundbulten i den, dvs fortsatta skattesänkningar låter jag vara osagt. Skattesänkningar som enligt Borg var höjden av ekonomisk vishet bara några veckor sedan men nu enligt  samma visdom är högst riskabel politik.

Att begreppet ”urstark” måhända skall bli det bärande i arbetslinjen är oklart och vi låter även detta vara osagt än så länge, men beslutet om att föreslå en halvering av krogmomsen verkar vara det som nu skall bli det bärande.

Att Reinfeldt vill ge Maud Olofsson någon fjäder i hatten när hon nu lämnar partiledarskapet och en katastrofal period som näringsminister må vara empatiskt – man ska ju vara snäll mot de sina och allra mest om de som har det svårast.

Det är också ett närmast freudianskt slintande då det visar vilken arbetsmarknad som alliansen ömmar för – en oreglerad, närmast laglös servicearbetsmarknad, inte en arbetsmarknad med ordning och reda som i offentlig sektor och industrin.

Problemet för Reinfeldt med att sänka krogmomsen är flerfaldigt. Han må undvika, tillfälligt(?), ett förnedrande nederlag vad det gäller det femte steget i högerns skattesänkningsprogrammet, men riskerar istället som det ser ut att få kristdemokraterna mot sig i alliansen som vill istället sänka skatten för pensionärerna. (Även Hägglund behöver några poäng som det ser ut. Kanske ett beslut om obligatorisk bordsbön i skolan kan vara något?)

Detta är dock inte det största problemet för Reinfeldt. Han överger nu i början av sin andra mandatperiod grunden för sin politik – skattesänkningar som skall ge nya jobb. Hittills har det varit marginellt med effekt och nu när en ny finanskris står utanför dörren lägger han istället ett inom alliansen allt annat okontroversiellt förslag om sänkt krogmoms.

Effekten av den sänkta krogmomsen skall enligt ”beräkningar” ge 4.000 jobb, jag skulle vilja kalla den ”kanskejobb” på en marknad som redan är överetablerad och brottas med stora problem i form av skattefusk, svart arbetskraft och inte minst oklara anställningsvillkor och svag facklig närvaro.

5,4 miljarder kostar kalaset, lämpligt på krogen för övrigt kan tyckas, vilket utskrivet för den vanligen dödlige är 5.400.000.000 kronor. Det innebär att varje “kanskejobb” kostar långt över miljonen vilket den dödlige tycker är förbaskat dyrt för att starkölen, även om den är ”urstark”, ska bli en femma billigare.

Det som är politiskt än mer besvärande för Reinfeldt att pedagogiskt förklara varför välja ett sådant förslag när varje “kanskekrogjobb” räcker till tre heltidsanställningar inom offentlig sektor; tre undersköterskor, nästan tre nya lärare i skolan, tre personliga assistenter osv. De 5.400.000.000 kronorna skulle ge ca 15.000 fasta välbehövliga jobb ute i kommunerna och landstingen.

(Ett annat sätta att sätt förslaget i perspektiv är att det behövs investeringar i järnvägstrafiken, och det akut enlig KTH, på 30 miljarder.)

Som de förståndige och insiktsfulle läsaren inser så är det inte en ”urstark” politik eller “ansvarstagande” som Reinfeldt älskar säga att slösa bort 5,4 miljarder på krogen när behoven på andra håll är så förbaskat mycket viktigare och större!

Reinfeldt har lagt upp en straffspark för oppositionen att slå in. Målvakten har gått ut och bollen ligger en meter från linjen. Den är bara att slå in, missa inte den här gången!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Våga- vinn–Om framtidens arbetsliv

ON OFFs konkurs ställer en del intressanta spörsmål för den som vågar och vill ställa dem i en offentlighet. Den amerikanske författaren och ekonomen Jeremy Rifkin skrev på 1990-talet en bok som har blivit en klassiker – ”Arbetets undergång” (Matteus Media) (på engelska ”The End Of Work”). Vad Rifkin gör är att diskutera vilka konsekvenser den ökade produktiviteten får för arbetsmarknaden och hur det skall bemötas i framtiden.

Undertiteln på boken är betecknade för Rifkins tankesätt ”Nedgången av den globala arbetskraften och gryningen för eftermarknadstiden” då det är vad det handlar om. Vi börjar skönja en ny värld där arbetet tack vare tekniken blir något för en elit och där resten av befolkningen kommer att hamna utanför arbetsmarknaden.

Låglönearbetsmarknad löser inga problem

Jag vill påstå att varken högerns och nyliberalernas dröm om en låglönearbetsmarknad kan svara på det behov som kommer att finnas av arbetstillfällen är en meningslös illusion om vi förutsätter att vi enligt nuvarande tänkesätt är skapta för arbete och arbete enbart. Högerns idé om arbetet som en plikt istället för en rättighet, dvs. den absurda arbetslinjen kommer att skapa fler problem och sociala motsättningar än den löser. En viktig orsak till att högerns agitation blir illusorisk är att även låglönearbetsmarknaden om inte i än högre grad utsatt för en rationaliseringspotential som vi sett bara början på.

Se bara på bankväsendet, posthanteringen, utvecklingen av detaljhandeln osv. Inte är det inom dessa delar av arbetsmarknaden som det tillkommer nya jobb, tvärtom jobben försvinner här precis son inom industrisektorn. Det är inte utan att man ibland tror att den tidigare kommunikationsministern Inez Uusmann, förlåt helt fel ute varande, har återuppstått när vissa politiker drömmer om ett tjänstesamhälle där vi försörjer varandra med gräsklippning, servitrisjobb och hunddagis.

 

Dåtidens state-of-the-art

En bråkdel av gårdagens mantimmar

Låt oss ta några exempel som belyser den oundvikliga utvecklingen som industriproduktionen genomgår. Att producera en bil idag kräver en bråkdel av de mantimmar som behövdes säg för 30 år sedan. Bilen är inte sämre eller av undermålig kvalitet jämfört med den 30 år äldre modellen. Tvärtom, men tack vare teknikens utveckling så är den mycket billigare att tillverka i dagen bilfabriker. Det beror inte i första hand på att bilarbetarna i Kina eller Korea är underbetalade jämfört med sina kollegor i Europa eller USA. Det är ett övergående fenomen där arbetarna kommer att kräva sin rätt och sin del av det ökade mervärdet med ökad facklig och politisk medvetenhet.

 

“….den absurda arbetslinjen kommer att skapa fler problem och sociala motsättningar än den löser…”

 

Orsaken ligger helt klart i den ökade produktiviteten och därmed det ökade mervärdet, dvs. arbetarnas nedlagda arbete och kunskap i de producerade fordonen. Samma sak men ett annat exempel är utvecklingen inom pappersindustrin.

På Skärblacka Bruk berättade de fackliga förtroendevalda att det är halv arbetsstyrkan som idag jämfört med för ett decennium sedan producerar fyra gånger mer papper. Innebär det att de har åtta gånger så hög lön, nej utan den ökade rikedomen har gått i fickorna på aktieägarna. Det innebär att relativt sett har klyftan ökat mellan pappersarbetarna och ägarna; dvs. fördelningen av mervärdet har blivet allt mer snedfördelat till kapitalets fördel.

 

En utmaning för Håkan Juholt (S)

Var finns industripolitiken

I Sverige förs idag ingen industripolitik. Det innebär att staten och den politiska, demokratiska nivån i samhället inte tar ansvar för industriutvecklingen. Vi har sett det när det gällde SAAB trots att fordonsindustrin just är en sådan del av industrin som skapar nya produkter och ökat kunskapskapital. Precis som när staten tog ansvar för stålindustrin en gång men lät varvsindustrin gå i graven så var det med insikten om var kunskapsmassan hade störst potential att utvecklas och skapa framtida ökade rikedomar som var möjliga att fördela.

I dag finns ingen strategi för framtidens arbetsmarknad. Den sittande regeringen har sin besvärjelse att var och en får klara sig själv antingen som egenföretagare eller som lågavlönad legohjon på en osäker servicearbetsmarknad. Arbetarrörelsen kan väl i bästa fall sägas inse att det sistnämnda inte är en framgångsväg men en strategi för hur framtidens arbetsmarknad skall se ut om 10, 20 eller 30 år saknas, i vart fall än så länge.

Tyvärr har ju socialdemokratin under många år svalt myten om servicearbetsmarknaden som sysselsättningens räddare. Tvärtom måste socialdemokratin hävda industrin som den ekonomiska ryggraden i samhället och källan till de gemensamma rikedomarna som skapas genom mervärdet.

Tekniken förändrar allt

Jeremy Rifkin för att återvända till honom skriver i sin bok att ”dölja arbetslöshetssiffrorna, spärra in stora skaror manliga arbetare i fängelse, skapa en ”just-in-time”-arbetskraft och ge konsumtionskredit för att smörja det ekonomiska maskineriet, är alla svaga, tillfälliga åtgärder som, när allt kommer omkring, skall visa sig vara ineffektiva i hanterandet av långvarig stigande strukturell arbetslöshet som åstadkommits genom ökande teknisk och organisatorisk ersättning av arbetstagare i den nya ekonomin. Det tjugoförsta århundradet kommer alltmer att kännetecknas av en övergång från mass- till elitanställningar, när mer och mer arbete inom jordbruk, tillverkning och service utförs av intelligent teknologi. Summan av detta är att den billigaste arbetskraften i världen – från fabriksgolvet till kontoret – inte kommer att vara så billig och effektiv som den intelligenta mjukvaran och humankapitalet som direktuppkopplas för att ersätta den. I 2000-talets mittdecennier kommer datorer, robotar, biotekniker och nanotekniker att kunna producera billiga och överflödande basvaror och tjänster för världens folk, med en bråkdel av världens mänskliga arbetskraft.”

När Rifkin skrev det här för 10 år sedan så var det många som skakade misstroende på huvudet men utvecklingen sedan dess med en permanentad och starkt cementerad arbetslöshet som inte rör sig nämnvärt oavsett konjunktur är ett nytt fenomen. Delvis beroende av en nyliberal politik där marknadsherraväldet ges fri lejd men också en oförmåga att inse vad som står skrivet i skyn och därmed för en politik som gör saken värre.

Våga ompröva

Hela synen på arbete måste omprövas. Industrisamhällets lutheranska arbetsplikt stämmer inte med dagens och än mer morgondagens verklighet. Det är istället ett arbetsliv vi är på väg in som Rifkin ovan kan synas drastiskt beskriver men som ger enorma möjligheter. Politiken måste utformas på så att det möter den oundvikliga utvecklingen. För formas inte en sådan långsiktigt fungerande politik skapar vi istället ett samhälle med en elit som kommer att förtrycka en majoritet av befolkningen. Vi kommer att få uppleva ett samhälle som att få Jack Londons ”Järnhälen” att framstå som ett paradis jämfört med den apokalyps som hotar den framtida arbetsmarknaden och arbetslivet.

I dag finns utrymme för inte bara en debatt om arbetstidsförkortningar då det är omöjligt att ta ut den ökade rikedomsmassan som det ökade mervärdet skapar då det skulle ge stora ekonomiska problem. Den ökade produktiviteten sett ur ett globalt perspektiv skulle sannolikt kunna utrota stora delar av världsfattigdomen.

I USA skulle inte 25 procent av befolkningen behöva gå hungrig som sker idag om det fanns en effektiv och fungerande fördelningspolitik. Den mogna globala kapitalismens problem är inte att den inte producerar rikedom i tillräcklig omfattning utan den globala bristen på politisk insikt och politisk vilja att lösa planetens gemensamma problem.

Vi kan inte blunda för att den nuvarande ekonomiska världsordningen påminner om det herrelösa snälltåget som rusar mot sin, och vår, katastrof. Det finns fortfarande möjligheter att förändra och tag befälet och ledningen över samhällsutvecklingen nationellt och globalt.

On Offs konkurs är ett tecken i tiden och visar på svagheten i dagens politiska tänkande. De ovan beskrivna frågorna är de som behöver diskuteras utan skygglappar och utan förutfattade meningar. Det kanske kan bli så att den debatt som bordlades på ett fackföreningsmöte för över hundra år sedan om livets mening kommer att återupptas på nytt och få en framskjuten plats på den samhälliga arenan. Vem vet?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Reinfeldt har all anledning att vara nervös

Reinfeldt är nervös. Reinfeldt är riktigt ordentligt orolig för att förlora makten. Reinfeldt sitter illa till och har problem hur han skall lösa krisen.

Det är ett antal problem som sammanlagt riskerar Reinfeldt något uppblåsta bild han försöker skapa av sig som landsfadern som han ville så gärna ge publikum.

Littorinkrisen har spökat ånyo. Inte för att inte Littorin som många andra som inte kan hålla gylfen stängd så det faktum att han likt Perfumo i Storbritannien på 1960-talet eller Geijer-affären på 1970-talet genom sitt riskabla agerande blivit en säkerhetsrisk. Reinfeldts problem är att återigen finns det all anledning att åter ställa frågan vad han visste och hans omdöme vid val av medarbetare.

Minoritetsregerande har Reinfeldt visat att han inte behärskar. Han verkar inte inse att han är beroende av andra för att få igenom sin politik. Men då innebär det att marknadsliberalen eller marknadsfundamentalisten Reinfeldt måste ge upp sin skattesänkningspolitik. Dvs. Reinfeldt kommer att få stora problem att få igenom en fortsatt nedmontering av välfärdsstaten.

Reinfeldt lär inte få med sig en socialdemokrati med Juholt som ordförande på en sådan politik. Semi-fascisterna i SD skulle kunna, men det vore att ge upp deras försök att uppfattas som välfärdens största försvarare och enbart uppfattas som de fascister de är. Alltså för att kunna fortsätta som minoritetsregent måste Reinfeldt helt enkelt ge upp sin egen politik, själva kärnan i politiken, vilket skulle slå tillbaka som en bumerang mot Reinfeldt och de s.k. Nya Moderaternas mödosamt skapade image.

 

“…….samma taktik som när

amerikanska presidenter

startar krig…..”

 

Inom alliansen finns stora problem. Två partier riskerar att försvinna ur riksdagen, Centern och Kristdemokraterna, båda har med sin foglighet till moderaterna närmast sig situationen där de är politiskt obsoleta. Detta innebär om de vill överleva måste de börja profilera sig vilket innebär att de behöver frondera mot Reinfeldts och moderaternas hegemoni. Detta är en god grund för politiska motsättningar som inte gör Reinfeldts tillvaro enklare.

När Reinfeldt börjar tala om omvärlden som i Almedalen är inget annat än att ett sätt att komma ur sitt dilemma. I grunden samma taktik som när amerikanska presidenter startar krig för att slippa obehagliga eller svårhanterliga problem på hemmafronten. Men ett faktum som Reinfeldt måhända inte tänker på är att man vinner inga val på utrikespolitik.

Det parlamentariska läget där Reinfeldt hotat med nyval om parlamentet inte finner sig i de moderata diktaten. Reinfeldt må ha gjort ett misstag när han ropat på vargen och framkallat ett spöke som nu kan komma slå tillbaka mot Reinfeldt med full kraft.

Den kommande hösten kommer minst att bli turbulent och kan t.o.m. bli unik med nyval, det första på 50 år, allra minst blir den nog givande för de politiskt intresserade.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Vakna Reinfeldt, det blåser upp till strid

De två titanerna i svensk politik möttes i veckan i ett envig som visar på hur det politiska landskapet kommer att se ut de närmaste åren. Det var å ena sidan förvaltaren, självbelåten och nöjd och utan förmåga att höra de störande ljuden i samhällets bortre hörn och undervegetation.

Å andra sidan den hungrige, debattglade retorikern som bärs fram av en ideologisk och idépolitisk övertygelse att Sverige kan bättre än att sitta nöjd när samhällsproblemen trots allt finns. Det är trots allt inte femkort som spelas.

Den ene ser till den pråliga utanpålåten och att flertalet lever väl tack vare att minoriteten betalar med sin välfärd, eller rättare med sin allt mer bristande välfärd, och möjligheterna att skapa ett samhälle där ”ingen stängs ut från finrummet” för att tala med Per-Albin Hanssons ord. Den nöjde beundrar med självsäkert uttryck sin skapelse det åttationdelssamhället ersätta den generella välfärdsstaten.

(Foto Urban Andersson)

Fredrik Reinfeldt framstod i partiledardebatten som oengagerad och som en kamrer snarare än politiker som hade några ambitioner att förverkliga mer än de gigantiska skattesänkningar som regeringen har redan genomfört. Svaret från Reinfeldt på alla samhällsproblem heter sänkta skatter. Den uppenbara skrytvalsen och självbelåtenheten är inget bra stöd att luta sig mot då det ger intrycket av att sitta nöjd samtidigt som medborgarna ser de problem som Reinfeldt uppenbarligen blundar för.

 

“….Reinfeldt framstår som en oengagerad kamrer…”

 

Detta medan Håkan Juholt trots en viss premiärnervositet som märktes lite i hans något forcerade framtoning inledningsvis visade ett ärligt engagemang i de problem som medborgarna upplever i sin vardag; utförsäkringarna, den fortsatt höga arbetslösheten, infrastrukturen som inte fungerar, kraftigt ökade medicinpriser och inte minst ökade klyftor mellan samhällets topp respektive botten i inkomsttabellerna.

De övriga partiledarna fick inte mycket utrymme i bataljen mellan den försvarande Reinfeldt och den offensive Juholt. Det var mötet mellan förvaltaren och utmanaren vi fick bevittna. Lars Ohly som med sedvanlig retorisk skicklighet trängde in Reinfeldt i ett hörn där han framstod som utan empati och som en teknokrat där tabeller och siffror avgjorde politiken.

Maud Olofsson gjorde en slät figur liksom den enkelspårige Björklund som undvek den gång på gång uttalade frågan om varför det är ett ohemult krav att i andra länder baserade företag skall finnas fysiskt representerade i Sverige som de fackliga organisationerna kan förhandla och samtala med.

Orsaken vet alla, folkpartiet menar att facket skall försvagas – ett i sanning sorglig utveckling av det parti som haft en stor del av äran i bygget av det svenska välfärdsbygget och arbetsmarknadsparternas delaktighet i detsamma. Att Olofsson nu väljer att avgå är helt följaktigt den marginalisering som Centern befinner sig i under den moderata tummen.

SD välfriserade vänsterfascist (viss radikal retorik med en lösning – ut med icke-svenskarna) Jimmie Åkesson hotade regeringen att om de inte gör som han vill ska SD fälla regeringsförslag där det svider mest om partiet inte får igenom valda delar av sin politik. Tyvärr svarade inte Reinfeldt mot detta på annat sätt än med förvaltarens mässande om budgetregler och kamerala argument. Detta medan Juholt klart viftade bort alla inviter från Åkesson likt en besvärande högsommarfluggas surrande.

 

Partiledardebatten gav en bild av hur den politiska debatten kommer att se ut framledes. Å ena sidan den självbelåtna kamrerens och förvaltaren som inte lyssnar eller vill lyssna på det växande missnöjet från den minoritet av medborgarna som betalar den politik som den självgode berömmer sig för.

Å andra sidan en engagerad offensiv, återvunnen och återfunnen reformism, om ännu inte helt formulerad, som sakta kommer att undergräva den sittande högeralliansens framtid. Ett politiskt program för återupprättande av det solidariska samhället som sakta växer fram.

Reinfeldt bör nog vakna upp för att inte väckas i form av ett nyval så i vart fall 2014 då striden mot framtidens Sverige kommer slutgiltigt att stå. Man kan dock undra hur många fler nålstick som alliansen klarar att håll ihop inför; när börjar de övriga allianspartierna se om sina hus där de alla tre lever farligt i skuggan av högertitanen. Ingen avundsvärd situation som kamreren har att leva med.

Text: Ingemar E. L. Göransson

SD + alliansen=sant

För vissa kanske det kommer som en överraskning. För oss andra är det snarare en bekräftelse på sakernas tillstånd. Erfarenheterna från tidigare är övertydliga. Och ser man på Europa i övrigt så är det legio.

 Samarbetade med Bildt

Det finns ett gammal talesätt som innehåller mer än en viss sanning “säg mig vem du umgås ska jag säga vem du är”. Regeringen i sin iver att driva igenom sin politik trots att den sitter i minoritet bör lugna ner sig lite grand och ta “saken” i vacker hand.

Högerextremisterna i Sverigedemokraterna (SD) har i praktiken förhandlat med Reinfeldts regering och mot ett löfte om tystnad om detta uppenbara löftesbrott från regeringen att aldrig göra upp med halvfascisterna i SD.

Ute i Europa har samarbetet med högerextremisterna skett på flera sätt. Man har suttit eller sitter i samregerande i vissa länder eller har vuxit sig så starka att de kunnat pressa på sitt inflytande och sin nattståndna politik på de etablerade partierna. Vi har sett hur främlingsfientliga politiska inslag har blivit rumsrena i land efter land i den del av värld som borde ha i minnet vart denna politik ledde i mitten av förra århundradet.

“…..(M): Machiavellis

principer väger tyngre än

folkväldet…”

Nu är SD likt tidigare högerextremister som Ny Demokrati som var Carl Bildts stödtrupper i riksdagen i början av 1990-talet. Vad vi ser nu i o m de uppgifter som läckt ut tack vare att SD själva är så glappkäftade är en liknande utveckling. Det som skett i riksdagen visar också på genom sitt facit där SD i nio omröstningar av tio röstar med sittande högeralliansregering. Ett ideologisk släktskap som manifesteras då SD är ett borgerligt om än extremistiskt parti.

Den tionde omröstningen där SD röstar med oppositionen får räknas till deras nålsticksstrategi för att vinna ökat inflytande och undvika framstå som det femte regeringspartiet eller helt enkelt ett offer på populismens konto.

Oppositionen kan inte klandras för detta då den inte satt sig i förhandlingar varken öppna eller dolda med fascistpacket i SD vilket givetvis aldrig kan ske eller får ske då detta skulle underminera hela oppositionens trovärdighet både som opposition och trovärdighet demokratiskt sett.

 Ny samarbetspartner?

När regeringen Reinfeldt förhandlar med SD är det inga goda nyheter varken politiskt eller sett ur demokratiskt renhållningssynpunkt. Det är ett politiskt sanitärt problem. Fascister och rasister förhandlar man inte med – dem bekämpar man och politiskt isolerar.

Tyvärr verkar makten viktigare för regeringen än demokratins grundläggande värderingar – det är bara och beklaga, men visst är det synd att återigen kunna säga om en borgerlig och moderatledd regering; Machiavellis principer väger tyngre än folkväldet!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Barnfattigdomen än en gång

För några dagar sedan skrev jag kring barnfattigdomen. Det mobiliserades tre "advokater" från högeralliansens supporterskara för att angripa mina synpunkter på Reinfeldts misslyckade politik i kommentatorsspåret. Inte för att dessa lyckades på något sätt förändra eller stärka Reinfeldts och borgs sak. Ärligt talat, tror jag inte ens att det räcker med en hel advokatbyrå för Reinfeldts regering att komma från sitt misslyckande.

OBS de på fotot har ingen direkt koppling till artikeln

Det är egentligen inte frågan om det är en ökning eller minskning av barnfattigdomen. Det är frågan om realiteten att den finns. Att 220.000 och deras familjer räknas in i de fattiga medborgarnas värld. Det visar på ett djupt ojämlikt samhälle.Nu tror jag inte likt ovanstående "advokater" för Reinfeldts politik att de har valt detta själva utan de är en konsekvens av en politik som har syfte att skapa ökade klyftor i samhället. Både relativt och faktiskt. De 220.000 barnen finns eller hur, för så vitt jag vet har ingen av er förnekar detta.

Orsaken ligger i den politik som påbörjades av Carl Bildts regering och har sedan dess fortsatt oavsett regeringsbildarens partifärg; avregleringar, privatiseringar och utförsäljningar. Budgetdisciplin och budgettak, prioritering av inflationsbekämpning före full sysselsättning; dvs en nyliberalt färgad borgerlig eller New Labour-färgad politik.
Från 1940-talets slut fram till 1990-talet var prioriteringen full sysselsättning och den politiken lyckades. Sverige hade den snabbaste jämlikhetsutvecklingen i världen och en arbetslöshet som låg på kring 2 procent.

När vi hade en arbetslöshetstopp i början på 1980-talet på 3 procent kallade Palme detta en nationell katastrof och regeringen satte in stora resurser på att trycka ner arbetslösheten.

Redan Ernst Wigforss menade att det privata näringslivet kan aldrig garantera full sysselsättning utan den offentliga sektorn måste växa. Sedan Bildts tid har över en kvarts miljon jobb försvunnet inom offentlig sektor och de har inte gått över till den privata sektorn utom i en mindre omfattning. Jobben har helt enkelt försvunnet. Under Bildts tid exempelvis gick 80.000 privata företag i konkurs.

Det finns stora behov i samhället som behöver täckas men de är inte lönsamma, det finns ca 30 miljarder i behov inom infrastrukturen, det finns stora brister i utbildningen så att arbetsgivarna inte kan hitta kompetent arbetskraft. Samtidigt som högerns dröm om en låglönearbetsmarknad torpederas av att behoven av okvalificerad arbetskraft sjunker nu drastiskt enligt AF.

I dag har vi det som ekonomerna kallar jämviktsarbets-lösheten som en ekonomisk doktrin. Så när AF berömmer sig för att arbetslösheten blir "bara" knappt 7 procent nästa år så är det fortfarande en nationell katastrof men tyvärr en politiskt självvald politisk katastrof.

Sanningen är helt enkelt att barnfattigdomen är ett symptom på ett sjukt samhälle som inte klarar att garantera sina medborgares väl och ve utan skapar ett samhälle där med nödvändighet en minoritet av medborgarna får agera buffert för att garantera kapitalintressenas cyniska spel.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

“Politisk katastrof”, sa Bill

Det finns bara ett ord för regeringens politik. De påstod att de skulle få slut på förtidspensioneringarna av unga och vuxna. A-kassan är idag Europas kanske sämsta och sjukförsäkringen kastar ut 10.000-tals sjuka människor i ett stort svart hål. Aftonbladet visar idag på det motsatta.

Ovanpå detta kommer nu uppgifter att förtidspensioneringar av unga har ÖKAT under den sittande regeringens tid. Deras politik har misslyckats om man sätter den i förhållande till den storstilade retoriken.

Problemet är för det politiska etablissemanget är att man accepterar jämviktsarbetslösheten. Det innebär att man inte kan lösa arbetslösheten utan med mindre att en viss inflation måste släppas loss. Så länge man inte gör det kommer vi att ha en arbetslöshet på 8-10 procent.

Men också att det blir nödvändigt att pensionera bort människor som inte klarar den arbetsmarknad där du bara får plats om du har 110 procentig arbetsförmåga.

Ulf Kristiansson (M) kan oja sig så mycket han vill men det förändrar inget. Den borgerliga regeringens försök att lösa sysselsättningsekvationen fungerar lika illa som 1990-talets försök. För systemfelet finns kvar; accepterandet av jämviktsarbetslösheten som en regulator av inflationen.

Det är en omöjlig politik, det är en omoralisk politik och det är socialt oacceptabel politik.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Moderaterna, makten och härligheten II

”Socialdemokraterna måste ju fundera på om de lägger förslag som kan stödjas av SD. Gör de det tillräckligt många gånger sitter regeringen löst”, säger FP:s gruppledare Johan Pehrson. (Se Aftonbladet).

Dagens kanske märkligaste uttalande. För om socialdemokraterna och oppositionen skulle följa detta så innebär det att man bara kan lägga förslag som man vet att inte SD kan tänka rösta för – dvs. oppositionen och socialdemokraterna skulle bli tvungna att rådgöra med Åkesson inför varje omröstning:

- Snälla Jimmie lova att ni INTE röstar för vårt förslag, skulle Sahlins fråga bli gång efter gång. Kort sagt socialdemokraterna skulle hamna i en omöjlig politisk situation. Egentligen kan det bara ske på ett sätt, oppositionen lägger inte egna förslag och spelar död hund i fyra år framåt.

Talmansomröstningen blev som väntad – SD gav sin välsignelse till högeralliansen och Reinfeldts ord om att aldrig ta i SD med tång visade sig vara intet värt. Reinfeldt kunde lätt ha undvikit detta genom att förhandla eller vart fall förankra Per Westerberg hos de röd-gröna istället valde han att söka domptera dem i att lyda Reinfeldts och högeralliansens postulat.

Ska demokratin få en chans att fungera måste oppositionen bedriva oppositionspolitik för annars gör man samma misstag som under föregående mandatperiod. Nödvändigheten av en tydlig oppositionspolitik är nödvändig för annars ger man regeringen fri lejd under mandatperioden vilket skulle innebär politiskt sammanbrott.

Fredrik Reinfeldt har självt valt att bilda en minoritetsregering och då är det hans ansvar att föra en sådan politik att han kan få med sig en majoritet av riksdagen. Väljer Reinfeldt och moderaterna att göra det med stöd av SD direkt eller indirekt är det hans ansvar. Han kan aldrig någonsin lägga det ansvaret på oppositionen så länge de inte lägger förslag som tas fram i samarbete eller med förankring av SD.

När FP:s gruppledare Johan Pehrson säger; ”Socialdemokraterna måste ju fundera på om de lägger förslag som kan stödjas av SD. Gör de det tillräckligt många gånger sitter regeringen löst” så finns det två sidor i uttalandet. Det första; det orimliga att inte oppositionen skall kunna lägga egna förslag utan att ha negativt förankrat dessa hos SD.

Det andra är sannare än han själv kanske inser. En Freudiansk felsägning kan man säga; förlorar högeralliansen till många gånger i riksdagen sitter regeringen löst. Och ansvaret för det ligger uteslutande hos regeringen själv. Visar man samma kaxiga attityd som inför talmansvalet kommer det att ske ganska snart.

Ärligt talat, det verkar inte helt osannolikt med ett nyval under mandatperioden.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Kan politikerna göra något åt arbetslösheten?

(Tillägnad Tage Danielsson i salig åminnelse.)

 

Inflationen med den genomsnittliga arbetslösheten inlagd från 1950.

Det finns sanningar, det finns absoluta sanningar och det finns sanningar som egentligen inte är sanna utan finns bara för att de fyller en funktion.

Att solen går upp i öster och går ner i väster är en sanning, den är t.o.m. en absolut sanning i vart fall om naturlagarna är sanna. Likaså att det är val den 19 september är en sanning som vi inte behöver bestrida eller slåss om.

En annan sanning är att vi har en på tok för hög arbetslöshet är en sanning som har blivit en absolut sanning. Det finns ingen politiker med självbevarelsedrift som tycker något annat eller säger något annat. Arbetslösheten är helt enkelt vårt största samhällsproblem eftersom arbetslösheten för med sig så mycket annat – fattigdom, utslagenhet, missbruk, social oro, kriminalitet osv.

Arbetslösheten för med sig enorma konsekvenser för oss alla även vi som har jobb. Så långt kan vi nog säga att arbetslösheten är för och den utsagan är en absolut sanning.

MEN….

Vad är för högt och vad är att göra något åt eländet. När dessa två utsagor kastas in i samtalet, debatten och politiken kajkar det hela till sig rejält. För nu är det ingen absolut sanningen . Det är tveksamt om det är sant över huvud taget.

Finns det något jobb år dem i framtiden?

Titta på grafen ovan så kanske ni förstår problemet. För när man sätter arbetslösheten i ett sammanhang, vilket man måste, så inser vi alla att vi helt plötsligt fick en helvetes huvudvärk. För om SCB:s inflationssiffror är korrekta och de kopplas samman med arbetslöshetsstatistiken så uppenbaras en annan sanning som orsakar kajkandet.

När vi i Sverige hade acceptans för en viss inflation så hade vi tydligen inte något arbetslöshetsproblem. Alltså inflationen blev allas vårt solidariska bidrag till att ha en full sysselsättning. Med andra ord var och en av oss betalde en arbetslöshetsförsäkring i form av något sämre reallöneutveckling men i gengäld hade våra kompisar jobb.

En ny sanning måhända som nu blir ett politiskt problem. Alla politiska partier har accepterat och omhuldar budgettak, budgetdisciplin, försvaret av penningvärdet, den självständiga riksbanken osv. Kort sagt alla politiska partier omfattar idag monetarismen som princip. Nu är säkert Milton Friedman mycket lycklig i sin grav över denna nya sanning – det totala koncensus.

I och med det uppenbaras ytterligare en sanning som nu blir absolut – våra politiker varken högeralliansen eller den röd-grön kan egentligen göra något åt arbetslösheten med mindre än man bryter konsensus, dvs. inte längre accepterar att bekämpandet av inflationen är det viktigaste målet för politiken.

Högern gör aldrig detta för det har fått den situation där hundratusentals arbetslösa är en evig påminnelse för oss med jobb att vi när som helst kan hamna i denna reservarmé som skall disciplinera oss med jobb så vi inte kräver för mycket lön, för bra arbetsvillkor eller andra rättigheter.

För socialdemokratin krävs en självkritisk hållning till sin egen politik sedan 1980-talet vilket är inte bara smärtsamt utan en process som förutsätter ett öppet sinne och ett ifrågasättande sinne som kommer att kosta på och det rejält.

Kort sagt, inför valet lovar våra politiker att göra något arbetslösheten. Jag påstår att de inte kan skapa full sysselsättning med mindre än att man ger upp den politik som det varit konsensus kring de senaste 20-30 åren. Kort sagt, ger nyliberalismens påverkan på båten!

Kan våra politiker det eller blir talet om att lösa arbetslösheten bara fromma förhoppningar som bygger på felaktiga politiska, teoretiska och ideologiska premisser? Se där ännu en absolut sanning måhända.

Text, bearbetning av statistik samt foto: Ingemar E. L. Göransson

Mörka moln på valhimmeln?

”Alliansen leder”, utropar SvD idag i braskande rubriker påminnande om krigsutbrotts tillkännagivande. Jo, SvD behöver något att glädja sig över med tanke på att ALLA andra siffror pekar på att regeringen Reinfeldt ligger riktigt illa till i opinionen.

Samtidigt har i vart fall jag varnat för att det inte var klart med en röd-grön seger i valet den 19 september.

Flera skäl finns för det. opinionsundersökningar är en sak – det verkliga röstandet är en annan. I opinionsundersökningar behöver man inte som tillfrågad ta ansvar för sin uppfattning utan det är bara att svara på frågan. Oftast är den också utformad så att den ger en ögonblicksbild inget annat. Sedan är urvalet hos de flesta institut så litet och bortfallet så stort att undersökningarna egentligen är bara till för att ledarskribenter och politiska kommentatorer ska ha något att göra.

Det finns också i årets val en annan ingrediens att ta hänsyn till som vi inte vet hur den slår. Hyfsat välavlönade LO-medlemmar har de facto fått lägre skatt, men till priset av svagare solidariskt präglat samhälle. Klyftorna har ökat och arbetslösheten är fortfarande skyhög där nästan en halv miljon går utan jobb. Skillnaden mellan storstäder och övriga landet har också ökat.

Hur påverkar detta, hur mycket kommer den egoistiske smådjävulen påverka valet när dessa löntagare som tjänat korsiktigt på Reinfeldts politik ska lägga sin röst. Kommer de att välja en mer solidarisk inriktning av politiken eller kommer de att välja egoismens politiska linje. Det vet vi inget om så därför kan man inte helt bortse ifrån demoskops undersökning även om Demoskops undersökningar brukar vara de som har sämst träffbild historiskt sett.

Men också hur kommer de som har straffats av högeralliansens politik agera i samband med valet. Kommer de att rösta över huvudtaget eller kommer de att rösta på missnöjespartier som SD. Vi vet inget om det, men det finns anledning att känna en oro för hur dessa fenomen kan påverka valet.

De röd-gröna måste ta egoismens och känslan av inte vara sedds påverkan på högsta allvar och visa på att alla i det långa loppet tjänar på ett samhälle som bygger på en mer solidarisk politik.

Om de tre partierna inte gör det så finns risken att opinionsundersökningarna säger en sak den 19 september och verkligheten avkunnar en annan dom den 20 september när rösterna är räknade.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

De gnälligas förening

(Foto: Aftonbladet)

Nu haglar angreppen mot de  röd-gröna. Oppositionen beskylls för både det ena och det andra – framför allt för att vara ohederliga. Beskyllningar mot Östros för att vara otydlig med ”sanningen”. Han påstås säga saker som inte skall ha bäring i verkligheten osv.

För någon vecka sedan beskylldes Mona Sahlin för Toblerone-politik, ett med mediagurun Paul Ronges ord ”lågt” angrepp på Sahlin. Ohly beskylls mellan varven för att vara kommunist och miljöpartiet för att vara landsbygdsfientliga.

Kort sagt, det finns ett mönster av beskyllningspolitik hos alliansen som naturligtvis har med att göra att tilltron till deras politik och alliansens verklighetsbeskrivning inte stämmer med vad väljarna upplever i vardagen.

När över 450.000 människor är utan jobb, när cancersjuka jagas av Försäkringskassan och när de som slängdes ut från sjukförsäkringen förlorade tusenlappar i a-kassan trots Littorins löften om motsatsen så klibbar det fast och stämningen i alliansen blir allt mer nervös.

Det som skall bli mach2 i omvandlingen av Sverige i nyliberal riktning hotas av medborgarnas missnöje. Därav det höga tonläget; Toblerone-angrepp, Mosa Mona-kampanj, lögnbeskyllningar o.s.v.

Högeralliansen känner att problemen hopar sig. Trovärdigheten, och den eventuella fräschör som väljarna kanske kände 2006 har förbytts i något annat. Maud Olofssons problem med Vattenfall, kärnkraftssveket och kramande av Stureplanscentern håller på att knäcka Centerpartiet och låsa dem ute från rikdagen i värsta eller bästa fall beroende på vilken preferens man har. Kristdemokraterna framstår allt mer som Alf Svensson parti och utan Alf sjunker det sakta ner i Riddarfjärdens dy.

Men inte minst och främst, Fredrik Reinfeldt framstår i snart varje debatt som den traditionelle moderate skattegnällaren och detta trots att de röd-grönas skuggbudget skiljer sig i omfång enbart om en handfull miljarder. Däremot är fördelningsprofilen är en helt annan än Reinfeldts fortsatta gynnande av de som under fyra år redan har fått de goda gåvorna serverade på ett silverfat.

Inte undra på att högeralliansen blir allt mer av de gnälligas förening och beskyllningarnas mörka riddare.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Så enkelt är det, helt enkelt

Det kan inte vara kul att vara Reinfeldt idag efter den undersökning som Aftonbladet publicerade och där alliansen har getts ett nytt namn Falliansen. Orsaken är solklar, inte ens deras egna väljare tror på en seger i valet den 19 september.

Men hur har det kunnat gå så här illa för Reinfeldt (men välförtjänt illa) kan man ju fråga sig. De har ju sänkt skatterna som de lovade, de har ju försämrat för löntagarna och de har gynnar sina egna. Dvs. de som redan var rika, de som redan hade det gott ställt och satt på ordentliga förmögenheter och fast värde.

Skatterna har sänkts med 80 miljarder, förmögenhetsskatten har tagits bort till en kostnad på 6,9 miljarder och fastighetskatten har förändrats till förmån för storstädernas villaägare. Samtidigt har a-kassan drastiskt försämrats, sjukförsäkringen fått en stupstock och vägen mot en låglönearbetsmarknad har öppnats med RUT-avdrag, för löntagarna negativ tolkning av Lavaldomen och ovilja att komma till rätta med missbruket av bemanningsföretagens samtidigt som en snabbt genomförd privatisering av bl.a. Apoteket, Bilbesiktningen och andra statliga institutioner, verk och företag.

Tänk om det är det här som har givet högerns väljare insikten om att det här vinner man inget nytt val framför allt som det främsta borgerliga vallöftet – fler i jobb och brutet ”utanförskap” (vilket uttryck förresten) har inte hållits. Högern har helt enkelt varit samma gamla höger som vanligt, men med en annan retorik.

Är det självinsikt hos de borgerliga väljarna och genuint missnöje hos övriga som har givet Falliansen dess epitet. Det kanske är så enkelt, helt enkelt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Klappar under granen eller nu ska vi vara snälla

Då var det julafton och dags att dela ut en och annan julklapp till nära och kära. Men varför ska inte andra även få sin beskärda del av julklappsregnet. Här är några imaginära julklappar utdelade av er allra underdånigaste bloggare från ”slätta”.

Fredrik Reinfeldt (M) får en spegel för att kunna se vem som har fört de tre senaste årens politik. Då slipper han ju skylla andra för alla sina missgrepp och misslyckanden.

Maud Olofsson (C) får en SAAB-bil driven av en vindsnurra eftersom hon varken förstått vad fordonsindustrin betyder för Sverige och tror att vindsnurror är svaret på allt.

Eskil Erlandsson (C), vårt arma rikes jordbruksminister får en kastrering utan bedövning bara för att känna på vad grisen får stå ut med för att jordbruket skall vara lönsamt.

Mona Sahlin (S) få en portion med engagemang i stämma och kroppsspråk så hon än bättre kan möta Reinfeldt i många kommande debatter under valåret.

Sven Otto Littorin (M) får en månad att leva på a-kassan – han kan alltid få en coach om pengarna tryter.

Karin Husmark Persson (M) blir sjukskriven bara för upplevelsens skull.

Göran Hägglund (KD) får en uppsyn som passar med hans gudsnådlighet.

Jan Björklund (FP) får en nedlagd kaserngård att träna sin elitskola på.

Wanja Lundby Wedin, LO får en gammal postilla så hon kan både be en bön i helgmålsringningen och tända ett ljus i kampen mot Svenskt Näringslivs offensiv mot facket och löntagarna.

Facken i 6F-samarbetet får en rejäl omgång med stridsvilja och kampvilja då de verkar bli de som får ta spetsen mot högerns offensiv mot löntagarna.

SvD och DN skänkes en sanningssökande vilja så deras nyhetsrapportering blir mindre politisk agenda och mer nyhet.

Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna får en varudeklaration att sätta på sig och sitt parti – fascister och rasister.

Svenska folket ges ett löfte om en bättre regering vid valet september 2010 – det kan inte bli värre.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Skrämmande hat och fanatism

Under förra valrörelsen jobba jag på LO och jobbade bl.a. med LO-bloggen. Det var intressanta veckor som gav en inblick i den fanatism som fanns hos högeralliansens valarbetare.

Personangreppen och ryktesspridningen om enskilda socialdemokrater och fackligt aktiva socialdemokrater var på en nivå som man inte förväntar sig från s.k. skolade människor.

De nedanstående citaten kommer från en, för hans egen skull, anonym högeranhängare som är elev på Sveriges mesta internatskola; Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket, och borde väl få lära sig lite hyfs, stavning, grammatik och uppträdande. Han uppträdde med sitt eget namn på en facebookgrupp som socialdemokratiska sympatisörer har skapat.

Risken eller sannolikheten för att det blir likadant den här gången, i den kommande valrörelsen är uppenbar då högerns agitatorer vet att vinner man inte september 2010 kan man inte från högerhåll slutföra sin samhällsomvandling eftersom man inte får fyra år ytterligare på sig.

Låt oss ta del av Sigtunaskolans Humanistiska Läroverkets elevens skrivande och konstatera är det detta som ingår i internatskolans utbildning som har haft både kung, rikemansbarn och överklasstelningar som elever genom åren så bevare oss för dem;

”D. R., D. R. ditt kommunistiska jävla svin! Du är en sån där trött kille med sjukt trötta föräldrar som stanna hemma från jobbet då det blev lite för mycket sprit dagen innan och vaknar upp med kräk i sängen. Trötta jävla svin som inte orkar göra ett redigt hantag. Du är precis som dom! Du chillade säkert sönder hela skolgången fick dina skitbetyg i skolan, provade på att skriva högskoleprov men det sket sig också och du insåg att du aldrig kommer komma någon vart. Nu bärsar du säkert med grabbarna varje helg och nöjer dig med en fet flickvän och bor i ett radhus i någon sliten förort med Abdul Jalahad som granne och ni kommer väldigt bra överens. Du avundas andras framgång för att de lyckas med det som du aldrig kunde uppnå och därför intalar du dig att du förtjänar en del av vad de åstadkommer. Det är sorgligt att vårt land domineras av trötta slitna människor som inte tar tag i sig själva eller tar ansvar för sina liv och lever som parasiter på folk som verkligen jobbar för saker i livet. Kul att se dig om 10 år i din 2:a med din sketna Saab 900 från -91. Ditt liv kommer se likadant ut och din karriärutveckling kommer vara likadan tills du pensionerar dig när du är 53 år av att du är "utbränd" som alla andra sossar. Sen så går du och klagar på överklassen för att du inser att de är allt du aldrig orkade bli och du inser att det är för sent för att förändra ditt liv...Hoppas dom rödgröna vinner, för din skull i alla fall...Sossehora!”

Lite senare i samma forum skriver sagde sympatisör:

”Typiska exempel på folk man hittar i socialdemokraterna, det sletna pubertala mobboffret, pedofilen/childnapper, killen som inte har lärt sig grammatik efter ha bott i Sverige i över 20 år och killen med dem bögiga kommentarerna. Ni vet att allt jag har sagt är sant så det är därför ni blir så upprörda. Sluta försöka försvara er med era dåliga comebacks som bara blir pinsamma. Ni vet att alla sossar helst bara lägger sig i sin nergångna soffa och sjukskriver sig år in och år ut. Patetiska människor!”

Jag ber om ursäkt för överklasstelningens språk, men tycker att det var av intresse att visa upp vilken inställning till underklassen som dessa har. Sossehatet är skrämmande och likaså den fanatism och låga nivå som de för den s.k. debatten på. Maken till bigotteri, klasshat och inskränkthet har jag sällan sett.

Text: Ingemar E. L. Göransson