Kollektivavtalet och politiken

Nu, mars 2013, har något unikt för Sverige skett. En arbetsmarknadskonflikt har av de statliga medlarna tvingats till att uppskjutas. Orsaken till att inte bara ett varsel utan hela fyra varsel har tvingats att läggas på is kan man spekulera i. En orsak är sannolikt att medlarna vill förhindra att Byggnads med sin större militants skall sätta det s. k. märket i avtalsrörelsen utan industrins parter ska hinna före.

En annan orsak är att det är en åtgärd som måste ses som ger den ena parter en uppenbar fördel – Byggindustrin vinner mer på uppskjutandet än vad Byggnads gör som bara förlorar i tempo och tappar trycket mot sin motpart.

Den engelske författaren George Orwell skrev en gång att: ”Vid varje ögonblick finns ett slags ett slags genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.”

Byggnads konflikt är både facklig och politisk. Även om förbundets medlemmar kanske inte inser detta, är frågan om deras arbetsmiljö och konsekvenserna av Lavaldomen som konflikten ytterst rör sig om i högsta grad politiska frågor även om de är även fackliga frågor. När Byggnads vill få in i kollektivavtalet att huvudentreprenören skall ha ett ansvar för hela kedjan både vad det gäller löner, arbetsmiljö och arbetarnas rättigheter så är det ytterst en politisk fråga då Lavaldomen var en högsta grad politisk dom för att försvaga löntagarsidan i den eviga motsättningen mellan arbete och kapital.

Kollektivavtalet som det ytterst rör sig i konflikten var resultatet av 1906 års decemberkompromiss som gav föreningsfriheten och därmed rätt till facklig och politisk organisering. Sedan kom Saltsjöbadsavtalet 1939 som förutsatte, i vart fall inofficiellt, att det var tre parter som gjorde upp. LO och SAF givetvis, men staten garanterade löntagarnas rättigheter och möjlighet att åter komma i arbete vid rationaliseringar och nedläggningar. Detta genom att man började bedriva arbetsmarknads-, utbildnings- och socialpolitik på ett sätt som tjänade löntagarsidan och blev det skyddsnät som vi efter kriget kom att kalla välfärdsstaten och var en viktig del i den politiken.

Huvudavtalet, dvs. Saltsjöbadsavtalet innebar att löntagarna lovade arbetsfred och accepterade §32, dvs arbetsgivarens ensidiga makt på arbetsplatsen, medan arbetsgivaren garanterade heltäckande kollektivavtal och förhandlings- och avtalsrätt. Detta kopplat till statens åtagande visar om något att kollektivavtalet är i grunden beroende av fackets politiska engagemang.

Kollektivavtalet är ett verktyg som är starkt, men då måste vissa saker uppfyllas; hög organisationsgrad, högre bredvillighet att ta konflikt för att upprätthålla trovärdigheten och inte minst en insikt om förhållandet facket – politiken.

Fackets roll

Bevaka arbetarens villkor, arbetsmiljö, rättigheter och skyldigheter är i allt fackets kärna, men det är en försvarskamp som är nödvändig i ett klassamhälle som vårt. Ett samhälle som bygger på motsättningen och dragkampen mellan de två dominerande intressena; arbete och kapital som är utmärkande för det kapitalistiska ekonomiska system vi lever i.

Arbetarrörelsens kamp är däremot långsiktig; att förändra samma ekonomiska system. Första steget var demokratins införande sedan kom kampen för sociala rättigheter och uppbygget av en välfärdsstat som skulle brygga över mellan det kapitalistiska systemet och successivt förändra och reformera samhället i en socialistisk riktning. ”Arbetarrörelsens efterkrigsprogram” som kom 1944 var just denna politik satt på pränt och kom att förändra Sverige. Så skedde ända fram till 1980-talet då löntagarfonderna var det första bakslaget som skedde i ljuset av den allt starkare reaktionen från höger med den marknadsliberala ideologiska offensiven i ryggen.

Sedan dess har arbetarrörelsens reformistiska samhällsomvandling avstannat och vridits tillbaka för att idag vara på väg mot samma gamla klassamhälle som för hundra år sedan. Ett tecken på detta är att löneskillnaderna idag är lika stora som för ett sekel sedan.

Det svenska samhället präglas ånyo av ökade klasskillnader, en permanent arbetslöshet som ligger på mellan sju till tio procent oavsett konjunktur, en sjukförsäkring där sjuka får frågan om när de har för avsikt att avlida eller hur ofta de kissar, gratis arbetskraft genom Fas 3 och en växande ”working poor”-arbetsmarknad där det är omöjligt att försörja sig. Sverige har vidare Europas sämsta a-kassa. Rätten till bostad har blivit en schimär om du inte har möjlighet att köpa dig din bostad.

Sverige var i ett uselt skick efter andra världskriget vilket efterkrigsprogrammet kom att förändra. Idag finns ingen utopi om framtiden bara ett accepterande av status quo från våra politiker oavsett parti. Normpolitiken, privatiseringshysterin, den havererade infrastrukturpolitiken, övertron på marknaden och ett ökat förakt för svaghet och brist på empati för de som inte klarar av det allt hårdare och omänskligare samhället leder till uppgivenhet och på sikt även desperation.

Framväxten av främlingsfientlighet och fascistiska tendenser är ett tecken på detta. Europa och Sverige liknar allt mer en sentida Weimarrepublik. De radikala krafterna som vill förändra är antingen spridda för vinden eller debatterar påvens skägg allt medan högerns intressen ostört får utrymme att förverkligas.

Vad vi behöver idag är en utopi om ett bättre liv, om ett bättre samhälle. Vi måste våga ifrågasätta ”den rådande ortodoxin” och då räcker det inte med att fackföreningsrörelsen ser enbart kollektivavtalet som en isolerad företeelse utan inser att kollektivavtalet har direkt koppling till politiskt engagemang.

Vi behöver en utopi

Nyliberalismen av avreglerat, förskingrat, sålt ut och privatiserat på ett sätt som är historiskt unikt. Inte ens i Thatchers Storbritannien lyckades man riva ner välfärdsstaten med sådan hastighet. Mer än trettio avregleringar av betydelse har genomförts sedan mitten av 1980-talet. Det är egentligen fler men det är de som har verklig direkt betydelse för demonteringen av välfärdsstaten.

Att tala om en revolt från högern och arbetsgivarna är helt berättigad. Vad som skett är en total och djupgående förändring av det svenska samhället som i många stycken numera knappast kan kallas en välfärdens boning.

Kunskapen om detta är ofta ytterst svag eller ytlig. Få ser sammanhangen och många vill tyvärr inte inse att arbetarrörelsen har ett ansvar i det som skett. Mycket på grund av brister i folkbildningen, ett kargare debattklimat och högerns totala dominans i media.

Ett exempel på detta är den s.k. valfrihetsdebatten där frihet och valfrihet blandas medvetet eller omedvetet samman. Nyliberalernas frihetssyn där frånvaron av regleringar likt Ayn Rand, Adam Smith och andra som ser staten som en fiende. Medan frihet för arbetarrörelsen har det alltid varit rätten till arbete, rätten till liv, rätten till sociala rättigheter och en syn på staten som garanten för detta.

Politiskt har detta lett fram till en vad jag vill kalla en Pamplonarusning in mot mitten i jakten på de imaginära marginalväljarna med resultatet att demokratin har försvagats och politiken har blivit för en självutnämnd elit – en nomenklatura som lever ett liv långt från medborgarnas verklighet.

Framtiden

1300-talet födde fram embryot till kapitalismen. De långa krigen under detta blodiga sekel ställde ökade krav på vapenproduktion vilket ledde till att städerna ökade i storlek och betydelse, att det växte fram en primitiv industriproduktion och att det skapades ett tidigt bankväsende för att finansiera detta.

Vad bär vår tid på för framtid? När Tony Benn, den brittiske Labourpolitikern och socialisten skall beskriva vår tid brukar han citera Oscar Wilde. Han säger att vår tid och politiken är präglad av att vi känner ”The prize of everything and value of nothing”, en träffad beskrivning av vår tid samtidigt som orden ger en vägvisning om en annan väg och ett annat sätt att se på vår värld.

Ansvaret och hoppet ligger, menar jag, hos fackföreningsrörelsen med sitt löntagarperspektiv för jag ser inga tecken på att våra politiker oavsett partitillhörighet har denna insikt. Tyvärr inte.

(Artikel bygger på det föredrag jag höll i Motala på Kollektivavtalets dag den 18 mars.)

Text och foto: Ingemar E. L Göransson

ILO: Lavallagstiftningen bryter mot FN:s fackliga rättigheter

 

En rejäl örfil skulle man kunna säga! FN:s organ för arbetsmarknad ILO har underkänt regeringens lagstiftning som togs av riksdagen och den borgerliga regeringen efter EU-domstolens Lavaldom.

ILO säger i sitt uttalande att den strider mot internationella konventioner som Sverige har antagit vad det gäller facklig föreningsrätt och inte bara det utan också mot fackets förhandlingsrätt.

Det är speciellt de begränsningar som lagstiftningen har gjort vad det gäller fackets rätt att ta till stridsåtgärder för att tvinga fram kollektivavtal hos gästande utländska företag som är kritiserade. Dessa begränsningar i regeringens lagstiftning strider direkt mot ILO:s konvention 87.

Men det räcker inte med detta, ILO uppmanar regeringen att ändra lagstiftningen så den stämmer med ILO:s konventioner samt kompensera Byggnads och Elektrikerna med de tre miljoner som de tvingades att betala till det lettiska företaget Laval. Alltså ett i högsta grad ohemult och felaktigt skadestånd enligt ILO.

Det är ingen rolig läsning som FN-organet har serverat regeringen att ta ställning till. I praktiken har regeringen hamnat i samma antifackliga division som länder som Nordkorea, Burma och andra diktaturer i lite varstans på vår jord där fackliga strävanden förföljs. Detta även om inget fysiskt våld förekommit så har regeringens lagstiftning gjort våld på de grundläggande fackliga rättigheterna som löntagarna har enligt FN.

För fackföreningsrörelsen är det en viktig seger rent politiskt. Den visar på att man hade rätt från början ute i Vaxholm och den visar att kamp mot de antifackliga politiska strömningar som regeringen representerar och EU-domstolen är värda att föra.

Hittills har Laval och andra antifackliga domar i EU och för den delen även här hemma var mest frågan om juridik, men i grunden är det politik det handlar om. Det handlar också om den grundläggande samhällsmotsättningen mellan klassintressen; mellan arbete och kapital och därför måste facken nu när de vunnit denna juridiska seger agera politiskt. Om fackets seger i sak skall bli verklighet och regeringen, och i ett längre perspektiv EU-domstolen, tvinga till att ändra lagstiftningen på det sätt som ILO pekar ut och som är ett fackligt intresse måste fackföreningsrörelsen agera politiskt.

Sker inte detta är seger i ILO bara en tom Potemkinkuliss. Det är dags för politiskt agerande, mobilisering av medlemmarna, upplysning och folkbildning, demonstrationer för de fackliga rättigheterna, krav på socialdemokraterna och oppositionen i övrigt att vid ett regeringsskifte undanröjer skamfläcken som ILO pekat på osv. Förhandlingarnas tid är över för vart fall stunden utan nu gäller de blanka vapens strid.

Utan ett klart och entydigt politiskt agerande så blir ILO:s uttalande bara ett papper bland andra, men med ett slikt agerande ett starkt vapen mot kapitalets och nyliberalernas maktambitioner. Men bara då.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Sex LO-förbund tar strid

Ett utökat samarbete – 6F - mellan sex av LO:s förbund; Byggnads, Transport, Målarna, Elektrikerna, Fastighets och givetvis SEKO proklamerades i dag på förmiddagen på SEKO:s kongress. Det skedde vid en ceremoni som påminde om när ett större internationellt fördrag signeras. Ingen tillfällighet givetvis utan en tydlig signal till olika mottagare.

En signal till arbetsgivarna att dessa sex förbund med ca 380.000 medlemmar kommer att agera som en gemensamt kraft och i solidaritet med varandra. Eller som Transports Lars Lindgren sa ”Det gillar vi” när frågan om hur solidariskt man komma att agera och om sympatiåtgärder kan bli aktuella.

Men också en signal till de övriga LO-förbunden och till LO något 100-tal meter bort från SEKO:s kongress. En signal att de tre undertecknade förbunden menar allvar med sitt samarbete.

Samarbetet kommer att handla delvis om det uppdrag som LO egentligen har, men som man bara kan tolka som att de nämnda förbunden inte tycker att det har skötts på ett nöjaktigt sätt. Det är oomtvistligt att LO har under Wanja Lundby-Wedins ledning tappat i inflytande vilket också inneburit att förbunden har på samma sätt sett sina möjligheter att påverka politiken och samhället att minska.

Hans Tilly från Byggnads vädrade också ett visst missnöje med hur LO hade uppträtt i samband med i varit fall inledningen på Lavalkonflikten.

Vad ska då 6F göra tillsammans ? På frågan svarade de sex ordförande med var sitt exempel; Avtalsfrågor, kollektivavtalen kopplat till Laval-domens konsekvenser; facklig-politiskt och det kommande valet 2010; facklig utbildning; gemensam opinionsbildning eller som Lars-Åke Lundin , målarfacket sa det är bara vår kreativitet som är hindret.

Men, än mer samarbetet är inte bara ett centralt samarbete utan också ett lokalt dito.

Lars Lindgren, Transport

LO har släppt ett antal viktiga frågor där bland annat näringspolitiken är en del som nu 6F enligt Jan Rudén kommer att driva. Transports Lars Lindgren var kritisk till det självklara att IF Metall och industriförbunden ska med självklarhet vara löneledande i avtalsrörelsen.

När LO-ordföranden på kongressen 2008 tog på sig att ta ansvaret för fackens medlemsrekrytering har tyvärr inte inneburit att den negativa trenden brutits, i vart fall ännu. Förbunden har fortsatt att tappa medlemmar under Reinfeldts regeringstid på ett historiskt ojämförbart sätt. Faktum är att tappet är bara jämförbart med vad som hände efter storstrejken 1909 och endast då har det skett ett sådant omfattande tapp.

 

“…ett hopp om en starkare

facklig och inte minst

en radikalare politiska aktivitet…”

LO har blivit en otydlig organisation. LO deltar ytterst sporadiskt i samhällsdebatten och har hamnat i ett bakvatten som naturligtvis oroar förbunden. Forskaren vid Umeå Universitet Jesper Enbom visar i en ny avhandling att facken har anpassat sig till villkoren som Svenskt Näringsliv sätter. Exempelvis att LO ofta hamnar i svaromål i den politiska debatten.

De 6F:ens närmare samarbete kan bara tolkas som ett försök från de sex förbunden att komma upp på scenen igen och få genomslag för sina och sina medlemmarnas högst legitima intressen. På annat sätt kan man inte heller tolka det elektrikernas Jonas Wallin när han menar att genom 6F blir de orepresenterade förbunden starkare i LO:s styrelse. Varken Elektrikerna, Målarna eller fastighets har i dag ordinarie platser i LO-styrelsen.

Inte bara 6F:en är ett tecken på att det är turbulent utan också nätverket De Fackliga Samhällsbyggarna med SEKO, Elektrikerna, Fastighets, Målarna, Byggnads och Grafikerna/Skogs och Trä finns också med i bakgrunden.

Uppenbarligen finns det ett missnöje inom en ett antal av LO:s förbund med bristen på initiativ från Norra Bantorget. På annat sätt kan inte det fördjupade samarbetet mellan de sex förbunden 6F tolkas. Det kan tolkas som ett svaghetstecken, men också samtidigt som ett hopp om en starkare facklig och inte minst en radikalare politiska aktivitet i snålblåstens högersverige.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Gjorde Byggnads fel?

FOTO: Ingemar E. L. Göransson

Än en gång har Byggnads fackliga kampmetoder utsatts för häftig kritik. Orsaken är denna gång den blockad som Byggfacket satte igång mot en byggskutt här i Linköping. Orsaken var enkel, han vägrade teckna kollektivavtal och han vägrade gå med i sin arbetsgivarorganisation.

I en debatt artikel i dagens SvD angriper två jurister från den högerdominerade lobbyorganisationen Centrum för rättvisa som menar att byggnads arbetsmetoder är olagliga. Enligt dessa två fåkunniga (i vart fall om hur svensk arbetsmarknad är organiserad) att det var ett brott mot den negativa föreningsfriheten när Byggnads krävde ett kollektivavtal på arbetsplatsen. Arbetsgivaren HGS hävdade att man hade bättre villkor än kollektivavtalet gav.

Det är i sig inget hinder för kollektivavtal, det är massor arbetsplatser där villkoren är bättre än kollektivavtalets golv. Varför lobbyorganisationer som Centrum för rättvisa engagerar sig i skuttar som HGS är enkel; man vill sänka den svenska arbetsmarknadens funktionssätt och skapa en arbetsmarknad där arbetsgivarens ord väger väsentligt tyngre än den relativa jämvikt som råder.

Släpper Byggnads eller andra fack sitt krav på kollektivavtal (som handlar om mycket mer än lönens nivå) så kommer vi få en arbetsmarknad där det mer liknar vilda västern än en organiserad och relativt lugn väl fungerande arbetsmarknad som ger både reallöneökningar och seriösa arbetsgivare. Istället blir det lycksökarnas och skojarnas arbetsmarknad.