Det var det…

Så då var det röd-gröna samarbetet slut.

Det är svårt att peka på en enskild orsak. Att det skulle vara att ”nytänkandet” inte fick plats när (V) fick vara med i tranedansen är väl något som de som önskar en socialdemokrati som är mer i mitten än idag. Att det skulle vara att (MP) inte kände sig hemma i samarbetet kan måhända var en del i kraschen. Att (S) inte fick utdelning i samarbetet utan fick kompromissa för mycket är ett annat skäl som nu vädras.

Jag tror orsaken ligger väsentligt djupare och handlar mer om (S) självbild och hur partiet uppfattar sin roll i politiken och att partiet efter 30 år av påverkan mot mitten har skapat en osäker partiidentitet. Men också en spricka i partiet där storstadsmyter står mot landsortens verklighet.

Vänsterpartiets retorik framstår idag som mer socialdemokratiskt än (S) självt betyder naturligtvis vissa problem för den socialdemokratiska självbilden. När fackföreningssocialdemokratin tvingade partiledningen att ompröva utvisningen av Ohlys parti var det redan en signal om att Sahlin och andra hade läst av partiet fel.

Tron att (MP) skulle omfattas av landsortens och fackföreningssocialdemokratin fick ett rejält rapp över fingrarna och redan där var nog samarbetet satt i fara. Problemet är också att den svenska grönheten är väsentligt mer borgerlig än dess motsvarighet ute i Europa. Deras förslag om ökade bensinskatt, den notoriska anti-kärnkraften faller inte i god jord hos industriarbetarsocialdemokrater och det som uppfattas motstånd mot tillväxtpolitik.

Men framför allt var nog tveksamheten till lojaliteten hos (MP) som gjorde att tveksamheten fanns på den fackliga sidan till den röd-gröna axeln resulterade i att den aldrig kom att omfamnas av (S)-väljarna med någon större entusiasm. Tyvärr har (MP) visat upp en historia av vindflöjelpolitik där ideologi har fått vika för kortsiktiga politiska vinster i vilket politiskt sängaläge man än hamnat i. politisk otrohet skapar inte förtroende precis som dess mänskliga motsvarighet.

Valnederlaget har naturligtvis också mer djupt liggande orsaker som mest handlar om socialdemokratin som ”gått vilse ideologiskt” som LO-tidningen skrev härom veckan där man citerade statsvetaren Johan Hinnfors. Men om detta på annan plats och vid annat tillfälle.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Kan man lita på (MP)

Efter valet 2004 var det en oklar situation för några dagar. Orsaken var att Miljöpartiet hade blivit tungan på vågen. Det parti och den statsministerkandidat de i vart fall inte skulle rösta emot skulle också flytta in i Rosenbad.

MP bestämde sig i slutänden för att inte rösta emot Göran Persson vilket innebar att (S) kunde bilda en minoritetsregering även om den skulle bli beroende av (MP). Att vänsterpartiet skulle släppa fram en moderatregering var politiskt omöjligt.

Regeringens Persson kom också att förhandla med både (MP) och (V) under hela mandatperioden för att få igenom sina förslag. Under mandatperioden föddes kanske också idén om en eventuell koalition med (MP) i framtiden.

Från fackligt håll har det funnits en misstänksamhet gentemot (MP) sedan många år. De har betraktats som ett tillväxtnegativt parti, ”miljömullor” och gentemot fackliga strävanden fientligt parti. När (MP) gjorde upp om undantag från LAS grundmurade det också den fackliga skepsisen. Många på fackliga sidan har också uppfattat (MP) som ett genuint medelklassparti som har ringa förståelse och kunskap om löntagarnas dagliga liv. Ett parti ute i det blå som de beskrevs av en framträdande facklig funktionär vid ett tillfälle.

När nu det sker en revolt i (MP) i Stockholm är det naturligtvis ett bakslag för den mödosamt byggda koalitionen mellan (S), (MP) och (V). Det gör att skeptiska socialdemokrater och även vänsterpartister att undra om (MP) går att lita på. När en framträdande del av (MP) öppet och i konflikt med Wetterstrands och Erikssons linje stödjer högeralliansen är det som att känna de små rörelserna i marken före ett tåg kommer in på perrongen. Inte någon större rörelse men den tyder på att något är på gång.

För Mona Sahlin är det mycket oroväckande för det väcker misstro gentemot den röd-gröna koalitionen möjligheter. Går det att lita på att vid en valseger inte (MP) inte byter sida efter Wetterstrand och Eriksson har avgått som språkrör 2011. Hur kan de komma agera om (SD) kommer in i riksdagen – kommer miljöpartisterna byta sida i det läget är. Frågorna är berättigade med tanke på hur (MP) har agerat tidigare och osäkerheten vad egentligen är opinionen inom (MP).

Revolten inom (MP) var inte välkommen nu när som de röd-gröna behöver fokus när valrörelsen börjar på allvar. Samtidigt bekräftar det vad många sagt – (MP) är inte att lita på. Och då hjälper inte direktiv från varken Sveavägen 68 eller Norra Bantorget att det inte är tillåtet att ifrågasätta (MP).

Dåliga nyheter kommer sällan ensamma och det är det sista Mona Sahlin behöver nu.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(MP) är inget aprilskämt!

(Foto Lasses Bildblogg)

Expressen ondgör sig idag (onsdag) på ledarplats över att Miljöpartiet inte är tillräckligt liberalt. Dvs. enligt Expressen inte kommer att kunna fösa (S) tillräckligt långt åt höger i en röd-grön koalition. Mycket kan man anklaga Expressen för och även (MP) men inte är det att INTE vara tillräckligt långt till höger varken i tidningsvärlden eller i (MP):s fall inom den röd-gröna oppositionen.

(MP) bedriver en orealistisk miljöpolitik som är tillväxttveksam i bästa fall och tillväxtfientlig i värsta fall. Oavsett vad man tycker om industrin så är det det mervärde som industriarbetet skapar som gör att alla andra kan ha någon tillväxt att dela på.

Den numera varmt omhuldade och närmast helgonförklarade Maria Wetterstand framstår i de närmast devota artiklar som Fokus och Neo ägnat henne åt på senare tid som en pålitlig mitten-högerpolitiker med en stark ambition att försvaga socialdemokratin men också fackföreningsrörelsen.

(MP) drev igenom undantag i turordningsreglerna, de har visat större förståelse för småföretagens verkliga och inbillade problem än för löntagarnas rätt till trygga villkor. Sänkt tjänstemoms och sänkta arbetsgivaravgifter för småföretag har större prioritering än löntagarnas legitima intressen.

Expressen har i sin ledare helt missuppfattat miljöpartiet. Partiet är ett mittenparti och kan mycket väl bli en borgerlig femtekolonn i ett rött-grönt regeringsalternativ. När Maria Wetterstrand och Peter Eriksson nått sitt mål – regeringskansliet och nya språkrör ska väljas våren 2011 kan de mycket väl vara väsentligt tydligare mitten-höger än de nuvarande.

Då finns risken uppenbar för utpressning mot (S) och (V) och en regeringskris som leder till en ny borgerlig regering med stöd av ett av andra lett miljöparti. Expressen verkar inte ha fattat den galoppen, men det är ju i och för sig inget nytt på den tidningen. Politisk analys har aldrig varit dess starka sida.

Vad svensk politik behöver är en tydlig vänster och höger inte mer full fart mot mitten för det gör bara politiken till de grå katternas dans.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Mardrömsmåndag

Mona Sahlin borde vara mer bekymrad

Mardrömsmåndag. På annat sätt kan inte uppvaknandet på (S)-partihögkvarteret beskrivas när de läser den senaste SIFO-mätningen. Den är gjord i samband med partikongressen och efter, 2-12 november. Trots partikongressen tappar (S) drygt 2 procent och åker ner till drygt 33 procent.

Vad som är en värre är att (SD) verkar ha hamnat på säker mark ovan fyra procent trots sin islamofobiska, främlingsfientliga politik. Med de siffror som SIFO presenterar innebär det att varken högeralliansen eller vänsteroppositionen får egen majoritet i riksdagen om SIFO:s siffror vore valresultatet.

Mardröm, ja för antingen blockeras riksdagen då ingen vill ta med ens tång i (SD) då det vore politiskt förödande. Mardröm, ja för det skulle innebära att antingen högerblocket eller vänsteroppositionen måste spräckas genom att något parti bli överlöpare och byter sidan för att en regeringsduglig regering skall skapas. Och vem vill bli den Svarte Petter som för all framtid kommer att framstå som totalt opålitlig.

Ett tips; det parti som kommer i så fall att byta sida är (MP) med löfte om den eller den regeringstaburetten. Varför? Båda språkrören kommer att avgå direkt efter valet och ersättas med nya som inget är garanterat kommer att vara lika (S)-vänliga. I grunden är ju (MP) ett mittenparti som just nu seglar uppåt i opinionen. En sådan kursändring skulle inte fläcka ner de avgående språkrören Eriksson och Wetterstrand.

Det som kan bli räddningen för ett välbehövligt regeringsbyte är att ett eller två av de borgerliga partierna ramlar ur riksdagen; (KD) balanserar sedan lång tid på repet och (C) sjunker sakta i opinionen, men om det räcker ur den röd-gröna oppositionens perspektiv är allt annat än säkert.

Läget för (S) är allt annat än bra. Sker inte en snabb svängning i opinionen kan de närmaste månaderna bli en enda lång Canossavandring för partiledningen.

Partikongressens fortsatta mittenanpassning av politiken kan mycket väl straffa sig när de socialdemokratiska väljarna vill se en politik klart mer till vänster. Framförallt när (VP) uppenbarligen inte förmår att fånga upp missnöjda socialdemokrater. Frustration inom socialdemokratiska partiet och inom fackföreningsrörelsen växer med allt mindre leverans i opinionssiffrorna.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Foto: Christoffer Göransson