Gästbloggare: Per Andersson

Dagens gästbloggare heter Per Andersson, aktiv i Kommunal och bussförare. Han bor i Brunflo.

DJUPT OROLIG

Jag känner mig djupt oroad över utvecklingen i samhällsklimatet, en rad av händelser går att dra klara paralleller till skeendet i Tyskland på 30-talet, brutalt agerande av polis mot meningsmotståndare, mördande och misshandel av meningsmotståndare, hat mot de mest utsatta i samhället som "tiggare".

Uppmålandet av människor som av olika anledningar inte passar in i dessa mörkermäns vision om vad som är "svenskt", till syndabockar för allt som är ur led i samhället, med en fullständig blindhet för de verkliga orsakerna, vilka är att vi inte bryr oss om och hjälper varandra längre.

Genom en gemensam strävan kan vi tillsammans åstadkomma vad vi vill med samhället, alla tillsammans kan flytta berg, detta synsätt tycks de mörka krafterna sorgligt nog vara helt immuna mot.

Även utnyttjandet av demokratin för odemokratiska ändamål är skrämmande identiska med vad som ägde rum på 30-talet i Tyskland. Det finns många fler paralleller att dra, men ni förstår poängen.

Det som i  väsentligt skiljer situationen idag från igår är att ingen kan påstå, att vi inget visste, vi hade inget facit,
för blickar vi tillbaka så vet vi och vi har definitivt ett facit på vad som händer om en låter ondskans bruna hantlangare frodas fritt.

Skall vi då låta historien upprepa sig så till den oerhörda grad?
Jag hoppas av hela mitt hjärta att så inte blir fallet, ni vet vad som hände i historien strax efter de ovan nämnda skeendena, skall detta tvingas bli en blodig upprepning av historien? Är det inte bättre att så tidigt som möjligt mota Olle i grind för att undvika ett fruktansvärt lidande och en mänsklig tragedi?

Tyvärr så finns tendenser som tyder på att vi har historiska skygglappar och därför är vi bundna att upprepa misstagen.
När vi nu har vetskap och facit på vad dylikt leder till, då är det allas, ditt och mitt förbannade ansvar att se till att en sådan här mördande eld inte får mer syre att växa av.

 Dagen att börja göra motstånd är idag, imorgon är det försent.

Text: Per Andersson ©

Gästbloggare: Sara Kuseta

Vid några tillfällen har jag haft gästbloggare här på min blogg. Sara Kuseta som bor i Skåne och har assyriskt påbrå skrev idag nedanstående text som en reaktion på att nazister tillåts definiera vad som är “svenskt”.

Sara text är ett vittnesmål om hur många svenskar med eller utan immigrantbakgrund känner idag. Det är en viktig text, det är en skrämmande text och det är en text som borde få varje rättskaffens man och kvinna i vårt land att resa sig och säga – Nu får det vara nog!

Ett stort tack till Sara för att jag fick publicera texten./IG

Här sitter jag...

Jag trodde jag var hemma. Men nu finns det någon som hotar mitt hem. Någon som berättar för mig att jag inte hör hemma här. Någon som ifrågasätter hela min existens.

Min hårfärg kan godkännas, min ögonfärg kan godkännas säger dem. Dem som inte är jag. Dem som anser att jag ingenting är värd.
Varför?
För att mitt ursprung sträcker sig utanför Europas gränser.

Mina barn är inte heller välkomna här.
Varför?
För att jag är deras mamma. En mamma vars ursprung anses vara fel.

Tårarna faller och rädslan tar sin plats. Inte pga. dem som hatar mig, men pga. dig som inte säger ifrån.

Låt dem prata säger ni. Ni som inte är jag. Respektera att dem får tala säger ni. Jag bryr mig inte säger ni, för ni anser att det inte drabbar er.

Men det drabbar mig. Det drabbar mina barn. Vill ni respektera någons rätt att tala. Respektera då min rätt. Min rätt att sprida ord som medmänsklighet, kärlek, ömhet och solidaritet.

Stoppa hatet innan hatet stoppar mig och mina barn.

Sverige, jag föddes i din famn. Sverige, mina barn föddes i din famn. En moders trygga famn. Nu hotar någon att rycka den tryggheten ifrån oss.

Hur?
För att du inte säger något.

Vart ska vi ta vägen?
Jag trodde jag var hemma. Men de säger att jag har fel. Dem som inte är jag. Jag som aldrig kommer att accepteras som dem.

Text: Sara Kuseta ©

Det svarta landet

Följande är första kapitlet ur min kommande bok om Lars-Jonathan Västby som återkommer i “DET SVARTA LANDET”. Boken kommer ut senhösten 2014. Boken är en fristående fortsättning på min förra roman “I SKUGGAN VILAR MÖRKRET”.

Tyvärr, den story jag skriver på är på väg att bli verklighet redan nu.

Hans huvud sprack med ett ljud som påminde om när ett ägg knäcks. Den svarte ynglingen var redan medvetslös efter alla de slag och sparkar han fått ta emot mot sin nu livlösa kropp. De fem unga männen med sina stålskodda skor och i sin unisona klädsel skrattade när den nu döde ynglingen från Ghana hade förvandlats till ett skal av vad som några minuter sedan varit en levnadsglad nittonårig pojke som hoppats på ett bättre liv än på bakgatorna i den stad han varit född en gång. Överfallet avslutades med att det som verkade vara ledaren för gruppen föste åt sidan sina medbrottslingar, tog sats och hoppade jämfota rakt ner på den redan döde så det ljud som påminde om ett äggskal som knäcks hördes fast väsentligt högre och mycket, mycket blodigare.

Deras hänsynslösa sparkar och slag hade bokstavligt slagit livet ur den nu döde på marken liggande ynglingen. Hans blod, blandat med hjärnsubstans och andra kroppsvätskor som rann i en rännil från det som varit hans huvud, men nu mest liknade ett knäckt ägg. De fem unga männen var likartat klädda i den slags uniforma klädsel som blivit allt vanligare på Stockholms gator och för den delen hela landet. De skränande och ropandes slagord, men var disciplinerade grupper av unga och för den delen något äldre män som patrullerade och som de påstod jagade bort ”packet” som mestadels var enligt deras uppfattning av invandrarbakgrund från gatorna. Att numera som invandrare i Sverige gå ensam på stadens gator var en fara då ett möte med dessa grupper av ”Väktarna” var förenat med fara för både liv och lem eller allra minst hälsa.

Accra, där Daudi Jabari föddes i slummen i en stad som hade minst 1,8 miljoner invånare och blivit föräldralös innan han blivit sju år. Som ett mirakel hade han klarat sig och till och med lyckats lära sig läsa och skriva. När Daudi, som betyder den älskade, bestämt sig för att göra något bättre med sitt liv satte han beslutsamt, som bara en ung människa kan, sitt mål i verket och därför i den hamnstad som västafrikanska Accra är lyckats mönstra på en spansk fraktare och som mässpojke tagit sig till Europa.

Daudi Jabari smet sedan från fartygen när det låg i hamn i Hamburg och på krångliga vägar tagit sig till landet av mjölk och honung han hört talas om där han nu denna vinterkväll sparkades ihjäl av ett gäng som sa att de ville hålla landets gator rena från det de kallade ”det svarta packet”.

Daudi hade varit en ung man som haft en järnvilja och lyckades ganska snabbt få ett jobb. I och för sig helt utanför alla lagar och regler då han jobbade svart och fick sin lön kontant varje dag av den krögare som anställde honom då Jabari var billig arbetskraft. Han fanns egentligen inte då han inte hade gått genom några passkontroller och det så kallade Schengenavtalet var inget som berört honom då han smet över gränsen insmugglad av en kroatisk lastbilschaufför som tyckte att han kunde lika gärna ta emot de $100 som han fick för att gömma den svarte ynglingen i det specialbyggda utrymmet i lastbilens ramverk.

Inte bekvämt, men ingen av de stressade tulltjänstemännen upptäckte Jabari när lastbilen med dundrande motor körde över bron mellan Köpenhamn och Malmö. Den nu till Sverige anlände illegale invandraren släpptes senare på en bensinmack utanför Helsingborg där han fortsatte sin resa med att hitta en ny lastbilschaufför, nu svensk, som lät den frusne och utsvultne ynglingen åka med till huvudstaden i det främmande landet.

Daudi Jabari hade när han anlände till Sveriges huvudstad rest 8000 km. En resa som med bil och utan stopp skulle tagit sextiotvå timmar, men för vår nu avdöde vän tagit tre månader, tjugotre dagar och sexton timmar. Han hade fått slita ont för att nå sin dröm, han hade oftast varit hungrig och han hade varit törstig många gånger. Han hade fått stryk och behandlats illa, men också mött några vänliga och medkännande människor under den långa resan.

Han reste från ett land med en medeltemperatur som vida överskred den som han mötte i det land dit han slutligen kom. Det som var skillnaden var att i Ghana understeg temperaturen sällan 20 grader varmt medan i det land han kom till sällan, med undantag för några korta veckor mitt i sommaren, sällan överskred 20 grader varmt. Men en annan skillnad var att han var främling i Sverige och att i landet av mjölk och honung blev ofrivilligt en måltavla för den politiska utveckling där högerextrema krafter efter landets kanske sista verkligt fria val 2014 hade fått en regering som formellt var en borgerlig regering, men som i verkligheten styrdes av det numera öppet fascistiska partiet.

De uppträdde numera som Det Fosterländska Partiet och i den sittande regeringen satt på deras villkor. DFP uppträde numera också, som man sa till medborgarnas skydd, med sina ”Väktare” som effektivt terroriserade alla misshagliga enligt deras normer. Det politiska våldet var ensidigt och dess brutalitet hade chockat det svenska folket i gemen, men skräcken att råka illa ut gjorde att få vågade varken protestera eller organisera något verkligt motstånd mot den snabbt bortdöende demokratin i landet som berömt sig för sin demokrati och välfärd.

Numera kunde endast svenska medborgare av etniskt klartlagt och bevisat ursprung erhålla fri sjukvård eller annan social service. De som drabbats av arbetslöshet hade att välja mellan att bli ivägskickade på offentliga arbeten i det inre av Norrland eller fly landet. Om du inte var svensk enligt de lagar som DFP fått igenom i den alltmer försvagade riksdagen så var du rättslös, dina barn fick inte gå i skolan, du kunde inte få sjukvård och bostad var ett svårt problem och därför hade det vuxit fram slumområden kring de flesta städer. Kåkstäder påminnande om de som, ironiskt nog, kunde ses i utkanten av Daudi Jabaris tidigare hemstad Accra.

De fem männen, klädda i sina grå byxor och grå skjortor torkade av sina skor på liket efter Daudi Jabari. De ställde sig i en ring och sjöng en, vad de kallade, fosterländsk sång, därefter marscherade de lugnt och ordnat ifrån den skändade kroppen som varit en människa bara för en kort stund sedan. De få vittnena gjorde bäst i att glömma det som hänt och som de bevittnat men en av dem, en lagerarbetaren, Martin Kvarnlund, hade i smyg filmar större delen av förloppet med sin telefon. Ingen hade noterat detta och Kvarnlund hade varit ytterst försiktig då han visste att hans handling var ett direkt hot mot honom själv.

Nu hörde det till saken att Kvarnlund var medlem av en liten vänsterorganisation som arbetade helt underjordiskt då inget annat numera var att rekommendera i det allt kyligare politiska klimatet. Han visste inte vad han skulle göra med filmen, men på något sätt ville han dokumentera det som skedde i hans land.

Daudi Jabari låg i en stor pöl av blod, hjärnsubstans och andra kroppsvätskor. Han låg helt stilla då han numera var en av många icke-önskvärda element i det land han hoppats på skulle ge honom ett bättre liv. Istället hade han mött utnyttjande, förtryck och slutligen döden på en kall vinterkväll i världens vackraste huvudstad – Stockholm.

Text: Ingemar E. L. Göransson ©

Mot Järnhälens epok

Efter åtta år med högerregering och tjugofem år av marknadsliberal konsensus i samhället så är det nya klassamhället ett faktum. Eller rättare sagt, det nygamla klassamhället ett faktum på nytt. Som av en tillfällighet har TV 1-nyheterna idag rapporterat om hur tunnelbaneresan från Danderyd till Vårby Gård i Stockholm också är resan från välbeställd medelklass till fattig arbetarklass. Hur Vårby Gårds invånare får sitt liv förkortat med 18 år på grund av sämre hälsa och lägre utbildning.

Samma nyheter rapporterade att Östergötlands tandläkare ser med oro på hur fattiga barns tandhälsa är väsentligt sämre än rika barns dito. Orsaken säger tandläkarna beror på den ökade segregationen.

Man kan sammanfatta det nygamla klassamhället som något som inte bara ger sämre hälsa, man tappar tänderna av och har kort utbildning (och kan heller inte få någon då vuxenutbildningen har blivit en obsolet företeelse) utan något som dödar i förtid. En måhända drastisk beskrivning, men inte orättvis för den verkliga orättvisan ligger i att det samhälle som före det marknadsglada nittiotalet visade upp ett annat anlete där klyftorna minskade. Människor hade fått det bättre tack vare en politik som hade till syfte att motverka det avskydda klassamhällets konsekvenser.

Numera bryr vi oss inte om att vi lämnar bakom oss upp mot en femtedel av medborgarna för att vi andra skall få det bättre. Vi sitter där med våra så kallade jobbskatteavdrag och myser över glaset gott rött och oxfilén. Vi diskuterar glatt och med inlevelse heminredning och roar oss med att avundsjukt snegla på den verkliga överklassens liv och leverne.

”De andra” blundar vi för, eller snabbt stegar förbi tiggarna eller barfotalassarna som inte orkade med det ny-gamla samhällets orimliga krav på produktivitet eller helt enkelt inte fick plats i Vår Nya Sköna Värld. Vi ondgör oss, när vi fått ett par glas rosé innanför knutblusen eller Hilfigerskjortan, över den lata arbetarklassen.

Jag blir så förbannad. Inte på medelklassen eller ens på överklassen. Utan på politiker som inte ifrågasätter den rådande ordningen, som inte blir i sin tur förbannade när Vårby Gårds invånare numera får sina liv förkortade med 18 år. Politiker som inte blir förbannade på fattigdomen vilken skapar ett tiggarnas och de arbetssökandes tröstlösa resande i ett så kallat öppet Europa för att få ihop några Euro för att hålla svälten på avstånd. Ett samhälle där de som har det bra inte bryr sig eller reflekterar över vem och vilka som får betala för deras välstånd.

Men jag blir också förbannad och oerhört besviken på politiker som borde ha en helt annan syn. Politiker som berömmer sig för sina höga ideal men sedan ”gillar läget” och anpassar sig. De tror efter vad som är medelklassens uppfattning istället för att tala och ta de värst utsattas, de fattigastes och de av marknadsliberalismens härjningar drabbade medmänniskorna parti.

Den helt oreglerade kapitalismen håller på att köra Europa i diket. Inte bara att fattigdomen växer och människor blir allt mer desperata utan att den politiska krisen växer i och med att högerextremismen har fått luft under sina vingar och att denna politiska pest som den bruna smittan utgör nu på allvar börjar hota inte bara enskilda människor, grupper av människor utan hela det demokratiska systemet.

Europa är på väg in i en Järnhälens tid. Vilka politiker visar motstånd mot detta? Den som gör det kommer att få min röst detta det så kallade supervalåret.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Dumhetens triumf

Ska 2014 bli dumhetens år och Sverige dumheten förlovade land? I riksdagen sitter ett parti som skiljer ut sig från de övriga. Det har sina rötter i nazism och fascism, det sprider upprepade vandringssägner, påhitt, överdrifter och rena lögner om för dem förhatliga grupper av människor i vårt samhälle. Det är ett bigott och fascistiskt parti dock utklätt i kostym.

Partiet är givetvis Sverigedemokraterna. Listan på dumheter som hoppar ur käften på snart varje s. k. Sverigedemokrat kan göras hur lång som helst. Gemensamt för dem är att de inte har någon grund i verkligheten eller kan bevisas.

När en nämndeman (SD) påstår att invandring är en folksjukdom tar man sig för pannan, när partisekreterare Bylund och andra påstår att Koranen skriver att våldtäkt är ett straff för ”otrogna”, skakar man på huvudet, när ledande partimän (för det är nästan bara män) springer omkring på sta´n och hotar med järnrör undrar man om det utbrutit fullständig galenskap i sina överhettade hjärnor.

Men det oroväckande är att detta parti har under den gångna mandatperioden varit de facto den sittande regeringens räddning som minoritetsregering. Faran är naturligtvis att den makthungriga högern kommer att till och med likt i Norge tog in sitt ”SD”, Framskrittspartiet, i en regering efter valet 2014.

Ska med andra ord det bigotta, reaktionära, kostymfascistiska SD ta plats i regeringen efter valet. Risken är enligt min mening verklig och kan inte bortses från. Alltså arbetarrörelsen och alla som vill se en annan politik än högerns måste mota Dum-Olle i grinden och dra undan mattan för SD:s missnöjesspekulationer. En rak och tydlig reformpolitik är det enda som är möjligt att gå till val på, inget annat.

Om det inte sker så kommer vi att få se vårt land bli dumhetens förlovade land efter valet 2014.

Text: Ingemar E L Göransson

Ett eko från det förgångna

Först var det tre framträdande Sverige”demokrater” som slogs på stan och beväpnade sig med järnrör som de stal från ett bygge. Avsikten var att misshandla ett fyllo som förnärmat de ursvenske. Polisutredningen lades ner, enbart beroende på att brotten var preskriberade och inget annat. Führer in-spe Jimmie Åkesson andades ut trots att han hade fått ge respass åt tre av sina viktigaste i partiledningen bl.a. Kent Ekeroth, kriminalpolitisk(!) talesman.

Då och nu: Sven-Olof Lindholm och Jimmie Åkesson

I går bara några timmar senare exploderar skiten ånyo mitt i Åkessons svärmordrömska anlete och näringspolitiske talesmannen Lars Isovaara ertappas på fyllan (helt enligt traditionen i kretsar som SD:s), förolämpande en vakt, med i fyllskallen Isovaaras tycke icke-svenskt utseende i riksdagshuset och partiledningen skickar ut ett pressmeddelande att han blivit besluten av invandrare.

När sanningen sedan kryper fram att den “stulna” ryggsäcken var kvar på krogen där den numera avsuttne riksdagsledamoten supit till och allt var ett rent falsarium så var Åkessons återkommande huvudvärk åter på plats.

SD är inget vanligt parti. SD kan aldrig bli ett vanligt parti för SD har sina rötter och sin grundläggande ideologi i fascism, nazism och rasism. Partiet kan patetiskt tvätta och tvätta och tvätta, men de bruna fläckarna går aldrig bort precis som de svarta fläckarna på en dalmatin sitter de för gott.

När Almqvist, Ekeroth och Westling härjade på sta´n 2010, givetvis på fyllan, så var det ett återfall i den gatuhuliganism som utmärker fascistoida figurer som dessa och partier som SD. Precis som deras föregångare före andra världskriget. De står med ena foten i 30-talets vidriga ideologiska mylla och med en fot i den bruna-svarta huligantraditionen.

Lite vad SD är för parti säger nog att Isovaaras efterträdare i riksdagen blir den för förtal dömde Marcus Wechsel. Bättre kan det inte illustreras vad SD är för parti. En rasistisk fyllskalle ersätts av en rasistisk förtalsdömd. Jimmie Åkessons huvudvärk är inte över.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Breivik har ansvar sina brott, men vi alla för samhällsklimatet

De fruktansvärda brotten som terroristen Breivik begått är utanför vår gräns att förstå. När offren närmar sig det tresiffriga är omfattningen så obegriplig för varje normalt sinnad människa att det går bara inte att sätta sig in i dess bottenlösa svarta förtvivlans hål.

 

Vi känner både, ilska, maktlöshet och förtvivlan inför denna ondska, detta osannolika utbrott av besinningslöst hat. Både handlingarna och tanken på den blir för mycket för oss.

Som hämtad ur en mardröm, en förverkligad Kubricks ”Clockwork Orange”, en filmsekvens från Pasolini eller ett vittnesmål från inbördeskrigets Jugoslavien blir beskrivningarna av Breiviks mordorgie på det natursköna Utöya.

Vad är det som bildar fonden till ett dåd som det Breivik har gjort sig skyldig till. Fördomarna och de gängse förklaringsmodellerna var igång omedelbart. DN slogs nytt rekord i politiskt självmål när tidningen snabbt och utan att invänta någon information som helst självsäkert läxade upp den socialdemokratiska norska regeringen och bergsäkert fastslog att det var muslimska fundamentalister som var gärningsmännen.

I den första mediestormen talades om ”terrorister”, ”terrordåd” och ”extremism” för att när det blev klart att det var en blåögd norsk gutt och inte en Ali eller Abdullah så byttes tonläget till ett mer förstående ”galning”, ”vansinnig”, ”ensamvarg” och betecknades som en ”tragedi”.

(Kommentar: Ann-Charlotte Marteus påpekade detta i en kommentar i gårdagens Expressen den 24 juli.)

Alltså en förskjutning från totalt fördömande till svagt förklarande och förstående enligt resonemanget att en nordisk vit man inte kan begå sådana brott om han inte är mentalt sjuk. Den halvutsagda rasismen på DN:s ledarsida är motbjudande för att uttrycka det försiktigt.

Om vi ser till Europols statistik över begångna terrorbrott det senaste årtiondet så dominerar fascistiskt våld långt över islamistiskt eller vänsterextremistiskt dito. Om vi ser till Sverige så finns det ett dokumenterat islamistiskt dåd och då från i slutet av förra året när en förvirrad och gudskelov klantig terrorist försökte spränga sig själv och omgivningen i luften. Det enda offret blev han själv och några bilar.

Däremot har fascistiskt anstuckna angrepp skett mot journalister, fackföreningsaktivister, homosexuella och invandrare osv. Det har varit bilbomber, överfall, knivdåd osv. Ofta med svåra skador eller i värsta fall dödlig utgång för de utsatta offren. Det fascistiska våldet i Sverige har skördat enligt uppgifter flera tiotal döda, men har fortfarande fått relativt liten uppmärksamhet.

Det finns aldrig ursäkter eller skäl att ”förstå” eller devalvera extremisters angrepp på den demokratiska staten. Det fanns ingen ursäkt för Baader-Meinhoff, det fanns ingen ursäkt för fascisterna som sprängde en bomb på Madrids centralstation, ingen som helst för islamistiska terroristernas 9/11 eller nu Breiviks bilbomb och massaker på unga politiskt aktiva socialdemokrater i Norge.

Detta är fascism, oavsett om det klär sig i vänsterfraser som Baader-Meinhoff, öppet kallar sig fascister som i Italien, åberopar den eller den Gudomen eller söker sin politiska näring likt Oslobombaren i högerextrema stolliga politiska förklaringsmodeller eller fördomar.

Samhället måste bemöta dessa hot på samma sätt, men de samhälliga organen som säkerhetspolis får inte binda sig vid att spana bara på en stollig men samtidigt samhällshotande politisk eller religiös extremistisk ism.

Från solidaritet till egoism

De senaste 20-30 åren har samhällsklimatet förändrats. Det har gått från solidariskt till alltmer egoistiskt. Att framhäva individualismen har blivit normalläget ÄVEN om det innebär att andra medborgare har fått stå tillbaka. Att tala om medmänniskor har blivit något den politiska debatten gör undantagsvis.

Detta synsätt och det allt tuffare samhället med ökade sociala skillnader och därmed spänningar har fått konsekvenser inte bara rent ekonomiskt men framförallt i samhällsklimatet där egoism och strebermentalitet har fått allt större utrymme.

Grunden för denna förändring ligger delvis i Sovjetunionens kollaps men framförallt den långvariga agitationen för ett mer egoistiskt samhälle. När Sovjetunionen föll innebar det att ett vakuum uppstod i den globala maktbalansen där ryssen som den samlande fienden inte längre kunde pekas på. De mer högerinspirerade krafterna kom att utnyttja vakuumet och peka ut en ny samlande fiende och därmed också skapa utrymme för främlingsfientlighet och rädsla för det ökända.

Rädsla för det okända

I Henning Mankells bok ”Mördare utan ansikte” upptäcker Wallander hur han inte är utan fördomar själv då hans dotter kommer hem med en ny pojkvän med arabiskt ursprung. Han blir själv förvånad över sin reaktion och sin svårighet att acceptera det ”okända”.

Det gör ju nu inte Wallander till fascist eller ens främlingsfientlig. Men det är vanligt att ”man vet ju hur dom är” hörs på arbetsplatser, snabbköpskassan eller vid fotbollsplanen. Det snabbt förändrade samhället och dess stora befolkningsomflyttningar påverkar och oförmågan från de etablerade partierna att hantera de utmaningar det ger är grogrunden för den fascistisering som vi ser i o m de olika främlingsfientliga och allt tydligare islamofobiska partiernas framgångar.

I extrema fall får det uttryck som i fredags i Oslo och på Utöya. Fascisten och terroristen är själv ansvarig för sina handlingar och det finns inget annat straff än lagens strängaste för det han gjort, det finns ingen tvekan om. Breiviks egna ansvar är oåterkalligt.

Samhällsklimatet

Men vi måste också rannsaka hela samhällsklimatet som har skapat monstret genom oförmågan hos den politiska nivån, dvs det demokratiska samhället, att hantera problemen. Vi kan inte likt vissa svenska media glida på ansvaret och hitta halvt ursäktande eller devalverande fördömande likt DN och SvD gjort. Vi kan inte heller förklara bort en buses brott med att han haft en taskig barndom eller liknande. En buse är alltid en buse oavsett efternamn eller bakgrund.

Egoismens höga visa är det som präglar mycket av dagens politiska debatt och klimatet är inte kollektivt eller solidariskt utan självcentrerat och egocentriskt.

Den rysk-amerikanska egoismens apostel och alla nyliberalers pelarhelgon Ayan Rand skrev så här ”Frågar ni om det någonsin är riktigt att hjälpa en annan människa? Nej - om hon kräver det som sin rätt och som er moraliska skyldighet mot henne. Ja - om detta är er egen önskan baserad på den själviska glädje ni finner i värdet av hennes person och hennes kamp. Lidandet i sig är inte ett värde, endast människans kamp mot lidandet. Om ni väljer att hjälpa en människa som lider, gör det endast på grund av hennes dygder, hennes strävan att återhämta sig, hennes rationella meritlista, det faktum att hon lider orättvist; då är er handling fortfarande ett byte av värden och hennes dygd är betalning för er hjälp.” (från ”Och världen skälvde”)

Bättre än så här kan inte den ideologiska tankevärlden för Thatcherismen, intoleransen och det ideologiska sammanbrott vi upplever just nu där det bildar kulissen till de avskyvärda händelserna i Norge.

Anders Behring Breivik är utan tvekan till att begått handlingarna han kommer att stå till svars för men samhällsklimatet har vi alla ett eget ansvar för.

Text: Ingemar E. L. Göransson

(Se även Aftonbladet och Petter Larsson)

Ett spöke

Ett spöke går runt Europa – inte det spöke som Karl Marx och Friedrich Engels skrev om i det kommunistiska manifestet utan högerreaktionens, bigotteriets och semi-fascismens spöke. I 15 av Europas länder samlar högerextrema partier från 4,1 procent i Finland till i Schweiz hela 28,9 procent. Det femtonde landet som har begåvats med ett högerextremt främlingsfientligt halv-fascistiskt parti är Sverige.

En del av oss i sanningens namn trodde nog inte att det skulle kunna ske. I vart fall inte här i lugna Sverige. Att ett parti med främlingsfientligheten som politiskt budskap skulle kunna vinna så många anhängare så att de kunde bli ett riksdagsparti. Missnöjespartier har varit riksdagen förut.

Vi kommer ihåg med ett ironiskt leende Ny Demokrati och cirkusen kring dem, men det var inte samma sak. SD är väsentligt allvarligare. Partiet har sina rötter i fascism och nazism. Numera uppträder de i kostym, men då och då spricker fasaden och hatet mot invandrare och andra för dem misshagliga individer blommar ut med full kraft.

Över hela landet har SD kommit in i ett antal kommunala församlingar. Skall de demokratiska partierna tiga ihjäl dem, utesluta dem från varje nämnd eller liknade. Skall de behandlas som ”icke önskvärda” – persona non grata? Är det en framgångsväg att med tystnad söka att kväva den motbjudande politik som de står för eller vad ska demokrater göra.

Att de redan finns där i våra församlingar är ett faktum och att de finns där är delvis vårt eget fel vill jag påstå. Vi har inte lyckats ta kampen och debatten med dem varken i politiken och än mindre i det vardagliga arbetet. Vi har inte lyckats bjuda mot den vardagliga främlingsfientligheten. Vi har tillåtit oss att lämna fältet fritt för ”skämten” om kröknästa judar, dumma negrer eller våldsamma araber.

Vi har inte sagt ifrån när kompisen dragit sin vits om de andra – de som inte är som vi, de som inte är ljushyllta kaukasier – dvs. av nordisk härkomst. Men vi har inte heller politiskt klarat debatten om buset, ungdomsgängen och småkriminaliteten. Vi har inte tydligt sagt det vi egentligen tänkt – en buse är en buse oavsett varifrån han eller hon kommer eller vilken etniskt härkomst han eller hon råkar ha.

Genom att vi inte gjort detta har vi lämnat en blotta för SD där de varit oemotsagda. Där de har kunnat regera i sitt lilla obehagliga kungarike där fördomar, okunnighet och främlingsfientlighet fått fäste och den roten har nu blivit det politiska monster som SD är. Fascism, fast i kostym.

Men inget är för sent. Dags att knäcka dem i varje fullmäktigedebatt, på varje fackföreningsmöte och vid varje fikabord. Kampanjen ”Vi gillar olika” visar att vi egentligen inte är främlingsfientliga, islamofober eller bögknäckare utan bara blåögda och trodde bara att det inte var möjligt.

SD är också ett tecken på ett missnöje med hela det politiska etablissemanget. I Malmö-tidningen ”Efter Arbetet” sa en man följande vad jag tycker tänkvärda ord: ”Många är desperata och röstar på vad som helst för att ge de andra partierna på käften. Jag skulle också kunna rösta på dem. Politikerna bryr sig inte längre. Socialdemokraterna var ett genuint arbetarparti förr, men nu vet jag inte vad de är. Ledarna har ingen förankring i facket eller i industrin, de har ju varit politiker jämt.”

 

“Fascism, fast i kostym”

 

Den belgiska författarinnan Chantal Mouffe och professorn i politisk strategi vid Westminster Universitetet i London skrev i sin bok ”Om det politiska”:

”Men överallt har det etablerats en konsensus kring mitten som berövade medborgarna möjligheten att välja mellan politiska program med genuint olika innehåll. I de länder där valsystemet inte diskriminerar utmanarpartier lyckas därför demagoger på politiska högerkanten artikulera begäret efter ett alternativ till det kvävande samförståndet.” (Om det politiska sid 69)

Vidare skriver hon:

”När det inte längre finns några grundläggande skillnader mellan partierna övergår de till att försöka marknadsföra sina produkter med hjälp av reklambyråer. Följden har blivit en ökad misstro mot politiken och ett drastiskt sjunkande valdeltagande. Om detta fortsätter kan man fråga sig hur länge det dröjer innan medborgarna fullständigt förlorar tilltron till den demokratiska processen.” (Om det politiska sid 65.)

Missnöjet med politiken och att politiken har blivit ett spel i mitten har öppnat för SD. För vem ser skillnaden i politiken när politikerna oavsett parti gör allt som i denna valrörelse att vinna mittenväljarna och storstadens medelklass så till den milda grad att man glömmer arbetarna, invandrarna, de sjuka, de arbetslösa, de ensamma, de fattiga kort sagt de som bäst behöver politiken för att kunna förändra sina liv.

Att som de etablerade demokratiska partierna gjorde i Danmark att försöka isolera och förbigå högerextremisterna med tystnad är dömt att misslyckas, att gå i samarbete med dem är otänkbart men att politiskt mala ner dem till den politiska undervegetation där de hör hemma som det ogräs de är i den demokratiska rabatten är möjligt och den enda rimliga möjligheten.

Att alltid ställa fakta, kunskap och demokrati i harnesk mot SD:s fördomar, generaliseringar, halvsanningar och rena lögner är den enda framgångsvägen för att stoppa den bruna smittan innan det är försent.

De demokratiska partierna och framförallt arbetarrörelsen måste göra allt vi förmår att rätta till där vi kommit till korta, jag hoppas och tror att löntagarna och de allra, allra flesta av Sveriges invånare är med på den uppgiften.

Text: Ingemar E. L. Göransson