Våren har kommit

London den 3 februari

Våren har kommit till London, ca 10 grader varmt, blåsigt och solen lyser utanför mitt hotellfönster. Politiskt har det då inte blivit vår. Nyheterna berättar enbart om nedskärningar, försämrad offentlig service och alltmer missnöjda medborgare.

Den största inhemska nyheten är att regeringens nedskärningar drabbar nu kollektivtrafiken. En tredjedel av Storbritannien får räkna med att lokaltrafiken kommer att läggas ner. Framförallt drabbar det landsbygden där den redan är allt annat än omfattande.

Ett annat mål för besparingar är att det blir inga fortsatta pengar till fartkameror och de som finns nu kommer att stängas av, allt för att spara pengar. Nu kan man tycka att det kan man väl leva med men det visar regeringens ambitioner är långt gångna.

Vad som är värre är att juvelen i det brittiska välfärdsbygget National Health service ska privatiseras. Det innebär att större delen av den offentliga vården skall ut på entreprenad. Läkarna ska få lägga anbud på verksamheten och privatiseringsplanerna möter ett kraftfullt motstånd. NHS har varit själva kärnan i den välfärdsstat som hade William Beveridge som arkitekt och Labour som genomförare.

Thatcher på sin tid vågade inte ge sig på NHS till den grad som nu Camerons con-lib-regeringen gör.

David Cameron som inom parantes har Fredrik Reinfeldt som förebild som har utan att erkänna det Thatcher som sin förebild och med den successionsordning kan man säga att Thatcher regerar fortfarande, i vart fall i anden.

Brittiska LO:s generalsekreterare Brendan Barber menade i en intervju jag gjorde med honom i veckan att Camerons regering är en thatcherregering även om man inte har gjort samma långt gående attacker på fackliga rättigheter som hon gjorde. Å andra sidan kan man argumentera att varför ska han göra det eftersom varken Blair eller Brown gjorde något för att förändra lagstiftningen.

Till i mars planeras en stor demonstration här i London mot regeringen nedskärningar av offentlig service. Den lär samla historiskt stora deltagare så nog kan man säga att våren har kommit till London.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Det här är den sista bloggen som blir skriven från London den här gången i varje fall.

Tid för kamp och strid

"Nu är det dags för fackföreningsrörelsen att protestera och försvara de grundläggande rättigheterna att strejka och rätten att försvara jobben, levnadsstandarden och offentlig service.”

Den som säger detta är Bob Crow det stridbara brittiska facket RMT ordförande. RMT vilket är spårvägspersonalen och sjömännen fackförening i Storbritannien har gjort sig känt som den kraftfullaste kritikern av både New Labours högersväng och nu av den sittande Cameronska liberal-tory regeringen.

I Storbritannien har facken varit de som lett de senaste månadernas protester mot nedskärningarna och den allt mer aggressiva politiken riktad mot löntagarnas rättigheter och arbetarnas villkor. Det har varit demonstrationer och strejker bl.a. i tunnelbanan i London. I första ledet har ofta Bob Crow och RMT stått under dessa dagar.

Vi har i Sverige mest sett studenternas protester mot försämringarna av möjligheterna för andra än välbeställda att studera på universiteten . De dramatiska höjningarna av avgifterna till högre studier har som följd att den sociala snedrekryteringen i högre studier ökar dramatiskt. Med de nya avgifterna som överstiger vad en vanlig arbetare tjänar under ett år före skatt blir det helt omöjligt för ungdomar från andra än välbeställda familjer att delta i högre studier.

Det är dags att protestera säger Bob Crow i sin ledare i förbundets medlemstidning RMT News i november. Det är dags att ta strid för arbetarnas och löntagarnas rättigheter är RMT:s budskap. En självklarhet kan tyckas men än mer med ett Labour-parti som mest ägnar sig åt att hitta tillbaka till sin grundideologi.

I Sverige är det likartat. Vi har ett socialdemokratiskt parti som i praktiken står utan ledning och likt ett fartyg utan styrman och befäl följer strömmarna likt en flygande holländare utan varken karta eller kompass. Var den skutan går i hamn är skrivet i stjärnorna.

Under tiden så har tyvärr inte fackföreningsrörelsen i Sverige heller insett att den måste ta ett ansvar. Ett ansvar för vart arbetarrörelsens fartyg skall färdas. Just nu är det mest utmärkande ett vakuum efter valförlusten som verkar ha kommit som en överraskning för alltför många.

Var finns initiativet, var finns den som i Sverige säger det självklara att vi måste ta upp striden för våra rättigheter? Det finns få Bob Crow i Storbritannien, men finns det någon i Sverige som har förmågan och viljan att ta strid för de fackliga rättigheterna, levnadsstandaren och offentlig service?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

“En betraktelse utan balans och rättvisa”

Vad hände med hans drömmar?

Jag tänker inte vara rättvis, analyserande eller balanserad i detta inlägg. Jag tänker inte resonera si eller så heller. Jag tänker inte eller hyser målsättningen att ingen skall kunna känna sig illa vid mods när han eller hon läst detta.

Jag tänker helt enkelt uttrycka den ilska och avsky jag känner för det som sker och den feghet som präglar det politiska etablissemanget som varken reagerar eller säger att nu får det banne vara slut.

Jag läste idag i Aftonbladet om Marie, 34 år gammal som tvingas leva på 1800 kr för att hon är svårt sjuk. Jag läste häromdagen om Maria som står mitt i livet, men är dödsmärkt av cancer. Inte heller hon har rätt till sjukförsäkringen.

Jag läser om människor som tar sitt liv i förtvivlan över vad som skett med samhället och den devalverade sjukförsäkringen och bemötandet från Försäkringskassan. Enligt uppgift är det minst 50.000 som hamnat utanför välfärdsstatens hägn.

Jag läser om den 24 åriga kvinnan som avled i Kimstad när X2000 kolliderade med en arbetsmaskin. Jag kommer ihåg snöskottaren som blev överkörd av tåget på ”min” station i Linghem i vintras. Jag läser om Strukton Rail som är företaget som är entreprenör som tar in andra entreprenörer i en oändlig kedja där ansvaret och säkerhetstänkandet avtar med avståndet till staten.

Jag ser bilderna på den demente gamlingen i blöja som förvirrat och i ångest går omkring på natten i den obemannade låsta avdelningen.

Jag läser om hur internernas mat kostar mångdubbelt mot vad skolelevernas kostar.

Jag ser hur den tidigare gemensamma välfärdsstaten har förvandlats till en marknadsplats där den med de starkaste nyporna, spetsigaste armbågarna och största käften tar sig fram till täten. Där nyliberalismens marknadsevangelium också har blivit högsta och allenarådande sanktionerade sanning.

Men jag läser också om hur Fredrik Reinfeldt vill göra Sverige till ett skatteparadis för låginkomsttagare – inte ett samhälle där de får bättre villkor. Jag läser om hur han uppmanar arbetslösa ungdomar att skaffa sig en utbildning samtidigt som hans regering har gett vuxenutbildningen ett alexanderhugg efter att den privatiserade klass-skolan har fått en storstilad comeback.

Fredrik Reinfeldt och hans gelikar är charlataner och bondfångare. De är hämndlystna plundrare och oligarker som själ stort och smått i det raserade folkhemmet. Allt medan många, alltför många står bredvid och tittar på måhända med hoppet att kunna sno åt sig några smulor av stöldgodset för egen räkning.

Jag ser och läser allt detta. Jag upprörs och rörs. Jag blir förtvivlad och förbannad. Jag förvånas, men inte förvånas. Jag undrar hur i hela helvetet kunde det bli så här och vart tog välfärdsstaten vägen. Hur kunde arbetarklassen och det arbetande folket så totalt tappa taget? Och hur kunde medelklassen tillåtas ta över den politiska dagordningen och förpassa våra drömmar till övriga frågor utan beslutsrätt.

Jag skäms för att det blivit ett samhälle där de svagaste får ta skiten för att de starka, de rika, de ”fina” och ”duktiga” och dugliga ska kunna leva sina liv i ökat överflöd utan tanke på att dela med sig.

Den svenska välfärdsstatens tornur står på kl 23.55. På söndag kväll kan det vara slut med drömmen om ett samhälle där alla fick plats riskerar att få uppleva högerns och kapitalets revolt mot välfärdsstaten fullt ut under den kommande mandatperioden.

Då kommer också den välfärdsstat och drömmen om en bättre värld och som Per-Albin Hansson beskrev sålunda att riskera att försvinna för gott:

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skall detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skiljer medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrare och utplundrade.”

Per-Albin Hansson Första maj 1928

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Så enkelt är det, helt enkelt

Det kan inte vara kul att vara Reinfeldt idag efter den undersökning som Aftonbladet publicerade och där alliansen har getts ett nytt namn Falliansen. Orsaken är solklar, inte ens deras egna väljare tror på en seger i valet den 19 september.

Men hur har det kunnat gå så här illa för Reinfeldt (men välförtjänt illa) kan man ju fråga sig. De har ju sänkt skatterna som de lovade, de har ju försämrat för löntagarna och de har gynnar sina egna. Dvs. de som redan var rika, de som redan hade det gott ställt och satt på ordentliga förmögenheter och fast värde.

Skatterna har sänkts med 80 miljarder, förmögenhetsskatten har tagits bort till en kostnad på 6,9 miljarder och fastighetskatten har förändrats till förmån för storstädernas villaägare. Samtidigt har a-kassan drastiskt försämrats, sjukförsäkringen fått en stupstock och vägen mot en låglönearbetsmarknad har öppnats med RUT-avdrag, för löntagarna negativ tolkning av Lavaldomen och ovilja att komma till rätta med missbruket av bemanningsföretagens samtidigt som en snabbt genomförd privatisering av bl.a. Apoteket, Bilbesiktningen och andra statliga institutioner, verk och företag.

Tänk om det är det här som har givet högerns väljare insikten om att det här vinner man inget nytt val framför allt som det främsta borgerliga vallöftet – fler i jobb och brutet ”utanförskap” (vilket uttryck förresten) har inte hållits. Högern har helt enkelt varit samma gamla höger som vanligt, men med en annan retorik.

Är det självinsikt hos de borgerliga väljarna och genuint missnöje hos övriga som har givet Falliansen dess epitet. Det kanske är så enkelt, helt enkelt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

00-decenniet I: Det politiska eländet

När 1900-talet blev 2000-tal så fanns det 11 vänster eller vänster-centerregeringar i Europa. Idag när 00-decenniet är över finns det ett fåtal. Detta är om något ett mått vilket eländigt årtionde det varit för socialdemokratin och arbetarrörelsen.

Samtidigt kan man inte säga att det är helt oförskyllt och en händelseutveckling utanför arbetarrörelsens egen domvärjo – rörelsen har själv skapat monstret som har svept bort socialdemokraterna från makten i Europa.

När rörelsen själv inspirerad av Anthony Giddens och Tony Blair utvecklade eller avvecklade Labour i England så öppnades dörren för en mittenpolitik som har utplånat vänstern inom socialdemokratin och stärkt högern, nyliberaler och tyvärr även fascistiska krafter som Sverigedemokraterna här hemma, främlingsfientliga partier i snart varje europeiskt land.

Även fackföreningsrörelsen har ett stort ansvar i att det blev som det blev då den övergav politiken och brittiska TUC:s (LO) Mike Smith sa när jag intervjuade honom för några år sedan i London att fackföreningsrörelsen ”glömde att facklig verksamhet måste med nödvändighet kopplas till politisk aktivism och engagemang.”

Den belgiska författarinnan Chantel Mouffe skriver i sin bok ”Om det politiska” (Tankekraft förlag):

”När det inte längre finns några grundläggande skillnader mellan partierna övergår de till att försöka marknadsföra sina produkter med hjälp av reklambyråer. Följden har blivit en ökad misstro mot politiken och ett drastiskt sjunkande valdeltagande. Om detta fortsätter kan man fråga sig hur länge det dröjer innan medborgarna fullständigt förlorar tilltron till den demokratiska processen.” (sid 65)

När jag 2001 klev in genom den imposanta entrén på LO för att börja jobba var det med stolthet och en känsla av att kunna påverka genom att delta. Tyvärr en stolthet som försvann successivt när insikten om att LO under senare delen av 00-decenniet utvecklades till en strykrädd kolloss utan verkliga förmåga att ta upp kampen mot högerns Anschluss Barbarossa mot välfärdsstaten, arbetarrörelsen och inte minst mot fackföreningsrörelsen. LO kom att fångas i samma Giddensiska mittenjakt och medelklassrädsla för konflikt och kampen mot den allt aggressivare högern lades åt sidan i väntan på den politiska Godot.

00-decenniet var ett eländets decennium där arbetarrörelsen tyvärr inte har lyckats återvinna sin själ utan istället förlorat sig i ett mittenträsk där medelklassens konflikträdsla och ideologiska fattigdom har satt sin prägel.

För att återvända till Chantal Mouffe så skriver hon:

”Vi bör därför vara vaksamma mot den nuvarande tendensen att hylla samförståndspolitik som sägs kunna ersätta den påstådda gammelmodiga höger- och vänsterpolitiken. En väl fungerande demokrati kräver en sammandrabbning mellan legitima demokratiska politiska synpunkter. Konfrontationen mellan vänster och höger måste handla just om detta. En sådan konfrontation bör erbjuda kollektiva identifikationsformer som är tillräckligt starka för att mobilisera politiska passioner.” (sid 36)

Kommer tiotalet att erbjuda detta eller kommer demokratin och dess stora projekt en rättvisare värld att bli en parantes i historien. Den frågan är värd att fundera på, svaret är ännu inte givet och det finns tecken på båda alternativen.

Socialdemokratin är i nuet och tendensmässigt utanför makten som högern har monopol på för ögonblicket. Detta samtidigt socialdemokratin (och för den delen vänstern) har förtvivlat svårt att hitta vägen ur Giddens/Blairs nyideologiska och politiska återvändsgränd.

En annan minst lika oroande tendens är att fascistiska och populistiska partier aldrig varit så starka i Europa som just nu. De finns i ett antal regeringar eller förmår påverka annars förment demokratiska partier i en främlingsfientlig riktning.

Samtidigt finns det ett inom fackföreningsrörelsen i flera länder en insikt om att en radikalisering och en ideologisering måste till – här finns hoppet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Vill du ha en välfärdsstat för alla skriv på uppropet Folkaktionen: För en välfärdsstat för ALLA!

Otillständigt men väntat

Säga vad man vill om regeringen Reinfeldt. Den är konsekvent. Den som inte har jobb, är sjuk eller pensionär ska ha på skallen. Regeringens politik är ett enda hyllande av Luther men också en dubbelmoral utan dess like.

Själva ser regeringen till att de klarar sig men de som har det sämst får sina ersättningar sänkta med ytterligare nästa år medan den som har jobb ser sin levnadsstandard och sin plånbok något fetare. Ju fetare ju mer du tjänar allt enligt principen – den narcissistiska medelklassen skall gynnas medan vanliga löntagare skall ha mindre, bara några smulor från de mer välförseddas välvilja.

Högerregeringens politik hade i ett annat mindre väluppfostrat land inneburit kravaller på gatorna, brända däck på avenyerna och talkörer utanför regeringskansliet. Men inte i Sverige här håller vi tand för tunga och hoppas på ett förändrat sinnelag. Nu är det hoppet säkerligen fåfängt då regeringens mål är större klyftor och ett splittrat samhälle i de välbeställda och pöbel.

(Källa: Expressen)

Den som i dag har en sjukersättningen med 16.000 i år ser den sänkas vid med 150 kr nästa år, allt räknat per månad. Pensionärerna med garantipension får den sänkt med nästan en procent och inkomstpensionen med tre procent. Det ger en årlig sänkning med 6.400 kr per år vid 18.000 i månadspension. Även sjukpenning och föräldrapenningen sänks med mellan 194 respektive 259 kr vid högsta ersättning nästa år.

 

“….högerpolitik i

sin renaste form…”

 

Otillständigt, ja. Orättvist, ja. Högerpolitik, javisst och självklart. Överraskande, absolut inte. Detta är högerpolitik i sin renaste form. Ta från de som har det sämst och ge till de som har det bäst – jobbskatteavdraget eller på ren svenska; skattesänkningspolitik.

Nu borde snart måttet vara rågat, tålamodet slut och ilskan bland vanligt folk bubblande som i en tryckkokare. Är det inte dags snart att reagera, är det inte snart dags för den politiska oppositionen, Landsorganisationen, TCO, fackföreningarna, pensionsorganisationerna, Folkrörelse-Sverige och vanliga löntagare att protestera och högt och tydligt säga ifrån – Nu jävlar får det vara nog med rivningen av välfärdsstaten!

Är det någon som hör något….?

Text: Ingemar E. L. Göransson

Bild: SSU

Ett land med ökade klyftor och mindre lämlikhet

Reinfeldts högerregering har sänkt skatterna med över 80 miljarder. En nästan otrolig siffra som har inneburit att de generella trygghetssystemen verkligen är hotade. De som fått betala är de arbetslösa, sjuka och gamla.

En politiks profil som blir än tydligare när man kan konstatera att hälften av dessa 80 miljarder har gått till den femtedel av svenskarna som tjänar mest. Dvs. en omvänd Robin Hood-politik som har ökar klyftorna med stor enfas. En stor enfas visar också Reinfeldt när de försvarar detta med siffertrillande som ska visa att de som tjänat mest på den här politiken ska vara de lågavlönade.

Idag läckte ett internt material från regeringen som skall konstaterar att regeringen räknar med att reservationslönen genom regeringens politik; skattesänkningar som försämrat a-kassan och sjukförsäkringen leder till att arbetslösa och utförsäkrade sjuka nu tvingas till att acceptera lägre lönenivåer för att ta ett jobb. Alternativet är helt enkelt socialen eller i värsta fall social misär.

Det innebär att den nyliberala, thatcherinspirerade politiken, är på väg att lyckas; regeringen stampar fram den låglönearbetsmarknad modell det amerikanarna kallar ”working poor” – dvs. att trots folk jobbar så kan de inte knappt försörja sig på sina inkomster. Att denna låglönearbetsmarknad växer fram kommer också att sätta press på hela arbetsmarknaden och på sikt leder till ökade klyftor mellan löntagarna där en liten elit kommer att dra iväg medan övrigas löner kommer att pressa successivt mot en lägre reservationslön.

 

“….lägre reservationslön

betyder lägre

löner för alla….”

Kort sagt, regeringen Reinfeldt håller på att lyckas med det som Thatcher och Reagan lyckades med – skapa en armé av illa avlönade daglönare som pressar övriga arbetsmarknaden till lägre lönenivåer och som på sikt kommer att försvaga löntagarna som kollektiv. Kombineras politiken med kraftigt sänkta skatter, försämrad välfärd och sämre lönevillkor tillsammans med försvagade löntagarrättigheter så har Sverige baxats tillbaka årtionden historiskt sätt. Det gamla föraktade Fattigsverige håller på att etablera sig än en gång.

Arbetarrörelsen måste se denna orsakskedja och sambandet mellan lägre skatter och ökade klyftor som leder till sämre villkor för alla löntagare. Gör man det så får det konsekvenser för politiken.

Så, när Mona Sahlin och andra socialdemokrater tydligt pekade på nödvändigheten att höja vissa skatter så är det en tillnyktring från 1990-talets nyliberalt påverkade berusning och tecken på en insikt att orsakssambandet nu börjar synas i politiken. Det ger hopp om framtiden, inte bara för en tydligare jämlikhetspolitik utan en tydligare oppositionspolitik mot högerns mörker.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Bondfångare och tjyv

Egentligen skulle man kunna beskylla Fredrik Reinfeldt för att vara en enkel tjyv och bondfångare. Hans sinne för taktik gjorde att han snodde inför förra valet arbetarrörelsens viktigaste begrepp och gjorde om dem till moderata ledord. Det nya arbetarpartiet, arbetslinjen, solidaritet, rättvisa är några av de begrepp som har hört till socialdemokratins viktigaste politiska ikoner men som då blev moderat politisk linje.

Egentligen är ju detta ett rent bondfångeri. Ett knep för att lura “konsumenten” att köpa “varan” moderaterna och deras nyliberala högerpolitik. För var ligger arbetslinjen i att med ekonomisk piska tvinga arbetslösa till att ta jobb på en osäker och i praktiken avreglerad låglönearbetsmarknad typ amerikansk ”working poor”.

Var ligger solidaritet att sänka undersköterskans skatt med några 100-lappar medan den högavlönade tjänstemannens skatt reduceras med tusenlappar.

Var är solidaritet när a-kassan havereras genom regelverk som gör att den solidariska finansieringen byts ut mot egenfinansiering efter modell marknadsmässig försäkring. Och var är rättvisan när den som behöver en ny utbildning för att komma in på arbetsmarknaden möts av stängda portar till Komvux och arbetsmarknadsutbildningar.

Arbetarpartiet som nu moderaterna kallar sig har inte en enda arbetare så långt ögat når ens i närheten av sin ledning. Det är istället höga tjänstemän, näringslivsfolk och politiska broilers alla med en genuin avsky för välfärdsstaten.

Och nu deklarerar Reinfeldt oblygt att han vill bli den nye Erlander. Kan synas patetiskt från ett parti som har envist kritiserat socialdemokratin för dess långa regeringsinnehav. En inom parantes gjord notering; ett i praktiken underkännande av folkviljan och demokratin.

Det kan också uppfattas övermaga att öppet basunera ut att vi moderater ska bli det nya statsbärande partiet. Det låter nästan som om den östtyske partichefen Ulbrecht har återuppstått från dödsriket och tagit plats i Reinfeldt kropp.

 

…ändock revolt

mot välfärdsstaten….

Men samtidigt är det logiskt. Reinfeldt och hans moderater har siktet inne på en omvänd reformpolitik. Reinfeldt, Borg och Littorin är regissörerna av en thatcherinspirerad revolt, stillsam, men ändock revolt mot välfärdsstaten som de som moderater (rättare högermän) avskyr så hjärtligt. Men moderata ledningsbunkern har också lärt sig av reaktionerna på Bildts och andras tidigare gammelmoderata skattegnäll som inte gick hem utan gjorde en nödvändig ”facelift” som gett moderaterna en annan image.

Så när Fredrik Reinfeldt lägger huvudet på sned likt en ledsen cockerspaniel så går det hem i stugorna. När moderatregeringen har sänkt skatterna med 85 miljarder så får det resultat givetvis. Vi får lite mer i plånboken men långsiktigt sjunker välfärdsstaten ner i den bottenlösa politiska och ekonomiska Marianergraven för att aldrig kunna bärgas.

Så när Fredrik Reinfeldt på den pågående partistämma utropar sig som den nye Erlander och moderaterna som det statsbärande partiet är det logiskt och inget att förvånas över. Men det innebär inte att det är mindre farligt och ett mindre hot mot det Sverige vi lärt oss leva i. Det är bara en bekräftelse på moderaternas verkliga avsikter – nedmonteringen av välfärdsstaten och förstärkande av marknadskrafterna ekonomiska och politiska monopol.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson